#Article 1: Amager (641 words)


Amager är en dansk ö i Öresund. Öns norra och västra delar tillhör Köpenhamn, medan övriga delar upptas av Tårnby kommun och Dragørs kommun. 
Amager har en yta på 96,29 km² och befolkningen uppgår till 196 047 personer (1/1 2018). På den östra delen av ön finns Kastrups flygplats. Amager har också flera militära anläggningar (t.ex. Kastrup fort och Dragör fort), strandparksområdena Amager Strandpark och Kastrup Strandpark, flera restauranger i världsklass (t.ex. Noma), ett stort naturområde (Amager Fælled), ett av Nordens största köpcentra (Field's), och mycket annat. Amager förkortas ofta Ama'r för att återspegla det danska uttalet.

Amager är delvis en konstgjord ö, delvis en naturlig sådan. T.ex. så anlades en konstgjord ö i anslutning till det redan existerande Amager Strandpark, när denna rustades upp väsentligen 2005. Ön är mycket låg och vissa delar ligger under havsytan, framför allt det genom fördämning och utfyllnad skapade området Kalvebod Fælled (Vestamager). Ön började uppodlas i större skala under 1500-talets första hälft då kung Kristian II bjöd in nederländska bönder till att odla upp ön för kronans räkning. Flertalet slog sig ned i fiskeläget Dragør där många än idag har namn med nederländskt ursprung som Neels och Tønnes.

Den stora utvecklingsfasen började på 1800-talet då flera fabriker, bostadsområden och militär verksamhet utvecklade sig på ön. Det fanns ett antal stora och kända fabriker på ön och den industriella prägeln höll sig väldigt tydlig långt in på 1900-talet. Det förekommer också områden som tidigare varit sommarstugeområden och där det än idag finns kolonilottområden, t.ex. i Sundbyöster ut mot kusten. Under 1900-talet började militären att utveckla stora övningsområden på ön vilket resulterade i Vestamager som idag innefattar ett stort naturområde endast några kilometer från Köpenhamns centrum. Under senare delen av 1900-talet har flygplatsen Kastrup som ligger på ön expanderat kraftigt och i samband med byggandet av Öresundsförbindelsen började även ett stort område byggas som kallas för Ørestad.

Ön, som är förbunden med övriga Köpenhamn genom flera broar, järnväg och sedan 2017 även Metro, har under de senaste 10-20 åren förändrats mycket. Dels har flera områden exploaterats med nya moderna kvarter lägenheter, t.ex. i områdena Örestad, Islands Brygge och Amager Strand, och dels så har Amagers närhet till Köpenhamn raderat dess tidigare rykte som en industriell förstad till Köpenhamn. Idag finns det områden av alla sorter på ön - tack vare flygplatsen finns ett aktivt näringsliv kvar, samtidigt som de nya områdena och inte minst upprustningen av t.ex. Amager Strand har förändrat bilden av ön. Idag är flera delar av ön mycket attraktiva bostadsområden.

Ön återfick i samband med Öresundsbron även en järnvägsförbindelse vilket inte funnits sedan 1960-talet. En motorväg byggdes samtidigt över öns mellersta del. Köpenhamns metro går till Kastrup och Vestamager med ett antal stationer på ön. Kring metro- och regionaltågsstationen Ørestad har ett stort kontors-, handels- och bostadsområde uppförts under 00-talet. Detta sträcker sig från Bella Center i norr till metrostationen Vestamager i söder. Även om området inte ligger vid kusten har Ørestad delvis fått karaktären av en hamnstad genom anläggandet av konstgjorda kanaler och dammar. Vid Islands Brygge finns en äkta sjöstad.

Före Öresundsförbindelsens uppförande hade småstaden Dragør en färjeförbindelse med Limhamn i södra Malmö. På grund av denna fanns i Dragør tidigare en betydande gränshandel. Denna har under 2000-talet helt upphört liksom den genomgående trafiken. 

Öns västra del, som utvanns från Öresund under 1920- och 30-talen, är med undantag för Bella Center, Ørestad samt ett koloniområde, avsatt som natur- och rekreationsområde. Marken är ängsmark (odlad mark finns dock på den naturliga delen av öns södra del). 
Längst i söder finns den flerhundraåriga skogen Kongelunden. På öns östra del, vid Öresundskusten, finns Amager Strandpark med en populär sandstrand. Området har omgestaltats, med en konstgjord ö och en lagun innanför. Nyinvigningen av parken, som funnits sedan 1934, ägde rum 2005.

Amager är den tätast befolkade ön i Danmark. Den näst mest tätbefolkade är Thurø.




#Article 2: Afrika (2643 words)


Afrika är jordens näst största kontinent (efter Eurasien) och även jordens näst största världsdel efter Asien, både vad gäller areal och folkmängd. Med världsdelens öar inräknade mäter Afrika 30 244 050 km², vilket motsvarar 20,3 procent av jordens landmassa eller cirka 6 procent av jordens totala area. Omkring 22 miljoner km² av dessa ligger i tropikerna vilket gör den afrikanska kontinenten till världens varmaste kontinent. I Afrika bor det ungefär 1 miljard människor i 55 länder – en sjundedel av jordens befolkning. Dess längd i nordlig-sydlig riktning är omkring 8 000 km och dess största bredd omkring 7 800 km.

Ordet ”Afrikas” etymologiska bakgrund är dunkel, och ordet har dessutom haft olika betydelse under olika epoker.

I äldre tider kallades allt land väster om Egypten för ”Libyen”. Enligt den grekiska historieskrivaren Herodotos berättelse seglade feniciska sjömän på uppdrag av den egyptiska kungen Neko runt Libyen, det vill säga kontinenten Afrika redan omkring 600 f.Kr.

När romarna först använde termen Africa terra avsåg de före andra puniska kriget endast trakten kring Karthago, det vill säga motsvarande ungefär dagens Tunisien där själva staden Karthago låg samt stora delar av Libyen och Algeriet. Romarna uppfattade först Egypten som en del av Asien, och det var först geografen Ptolemaios som drog gränsen vid Suez. Under kejsartiden kom Africa att avse hela det området romarna kände till av kontinenten, och allt eftersom européerna har upptäckt mer och mer av kontinenten har termen avsett ett allt större område. Namnet ska ha avsett landet där afri (singularis: afer) bodde. Afer avsåg namnet på ett folk som kan motsvara dagens berber. Vikingarna under 800- och 900-talen kallade norra Afrika för Blåland.

Geologiskt är Afrika en mycket gammal kontinent, i huvudsak uppbyggd av urberg. Under jordens forntid var den en del av jättekontinenten Gondwanaland. Denna gled isär under juraperioden och kritaperioden för 100-150 miljoner år sedan, och så fick Afrika sin nuvarande form.

Inom sina regelbundna kuster rymmer den en total yta på omkring 30 244 050 km² inklusive öarna. Afrika åtskiljs från Europa av Medelhavet och förenas med Asien i sitt nordöstra hörn genom näset vid Suez, omkring 130 km i bredd. Omkring 8 000 km skiljer den nordligaste punkten, Ras ben Sakka i Tunisien, från dess sydligaste, Kap Agulhas i Sydafrika. Från Kap Verde, dess västligaste punkt, till Ras Hafun i Somalia är det omkring 7 400 km. Afrikas kuster mäter omkring 28 000 km (1 km kust på 1 057 km²) varav Medelhavet står för 5 400 km, Atlanten 11 000 km, Indiska oceanen 8 700 km och Röda havet 2 900 km, och avsaknaden av djupare bukter och betydande halvöar blir uppenbar om man jämför med Europas 9 700 000 km² som omgärdas av 32 000 km kust (1 km kust på 278 km² land), eller för det fjordrika Norge, där motsvarande siffra 385 000 km² land och en kuststräcka på 20 000 km (1 km kust per 19 km² land).

Afrikas genomsnittliga höjd över havet är omkring 600 m, vilket motsvarar de båda amerikanska kontinenternas höjd men är lägre än den asiatiska på omkring 950 m. Jämfört med de andra kontinenterna utmärker sig Afrika med en liten andel landområden på mycket hög respektive mycket låg höjd. Landområdena under 180 m ö.h. upptar en osedvanligt liten del av den totala landmassan, och även de högsta delarna, som är betydligt lägre än motsvarande i Asien, utgörs av isolerade berg och bergskedjor. Generellt ligger de högre platåerna i öst och söder och de lägre delarna åt väst och norr och med en linje från ungefär vid Röda havets mitt till Kongoflodens mynning kan kontinenten delas upp i ett lågland i norr och ett högland i söder. Man kan således dela upp Afrika i fyra övergripande landområden:

Skog täcker cirka en femtedel av Afrikas yta.

Hela Afrika har ett tropiskt eller Subtropiskt klimat.

Afrika är huvudsakligen känt för den öppna savannen med väldiga hjordar av hovdjur som afrikansk buffel, gnuer, antiloper, giraffer och zebror. Dessa jagas av stora rovdjur som lejon, hyenor och geparder. Den afrikanska djungeln befolkas av ormar och primater samt av vattenlevande djur som krokodiler och groddjur. Afrika har även det största antalet arter som kan räknas till megafaunan, bland annat afrikanska elefanter, trubbnoshörning och flodhäst, på grund av att kontinenten bara i mindre utsträckning var påverkad av det massutdöende som skedde under pleistocen.

Den första mänskliga migrationen, från kontinenten men även inom Afrikas kuster, kan spåras lingvistiskt, kulturellt och genom datoranalyser av genetiskt material. Någonstans i Östafrika tror dagens forskare att de första hominider uppkom. I Etiopien har man hittat ett två miljoner år gammalt skelett som uppkallades Lucy, den första kända mänskliga primaten.

Lingvistiska spår tyder på att Bantufolk emigrerade från Västafrika in i khoisanfolkets (de som tidigare kallades bushmän och hottentotter) område och undanträngde dem. Bantufolken använde en uppsättning grödor, bland annat kassava och jams, som var mer lämpade för jordbruk i det tropiska Afrika, och med sitt jordbruk kunde bantu försörja en betydligt större folkmängd än de undanträngde jägare eller samlare. Bantufolkens traditionella bosättningsområde sträcker sig från Saharaöknen till de tempererade regionerna i söder. Historiskt har deras vapen varit spjut, sköld, pil och båge. Det för khoisanspråkens karaktäristiska klickljuden återfinns i nguni- och bantuspråk som till exempel xhosa och zulu. Khoisanspråken talas idag främst av utspridda minoritetsgrupper i södra Afrika i länderna kring Kalahariöknen.

Afrika söder om Sahara har bestått olika stater och riken, mindre stadsstater samt stammar och klaner. Det forna egyptiska riket, är en av världens äldsta stater, och den mest kända av de äldre afrikanska civilisationerna. Det fanns även statsbildningar i Nubien, Ghana, Timbuktu, Kanem-Bornu och i nuvarande Zimbabwe.

Nordafrika kom från och med 600-talet under arabiskt inflytande – en tid av kulturell blomstring – och med kamelens hjälp spreds Islam och den arabiska kulturen genom Sahara och vidare söderut. Arabiska och persiska handelsmän spred likaså Islam längs med den östafrikanska kusten parallellt med en omfattande svart slavhandel. Detta östafrikanska handelsutbyte med araber och perser sträckte sig ända bort till Java, därmed den etniska, kulturella och språkliga mångfalden på Östafrikas kust, Madagaskar och Komorerna.

Det arabiska intresset för Afrika går långt tillbaka, men handel med slavar från centra som Lamu och Zanzibar vid östkusten har pågått åtminstone sedan senare delen av 1000-talet e.Kr. De miljoner slavar som exporterades till arabvärlden och österut under den arabiska slavhandeln finns idag kvar som en stor etnisk grupp där, i stor utsträckning integrerad med den ursprungliga arabiska befolkningen. Slavhandel med svarta pågår fortfarande i vissa arabländer, till exempel Sudan.

Under 1300-talet började vissa europeiska handelsexpeditioner få kontakt med Nord- och Västafrika.

Från 1500-talets mitt fram till förbudet mot slavhandel i Storbritanniens parlament 1807, som kom att få full kraft först något årtionde senare, handlades slavar från lokala stamledare i främst Väst- och Centralafrika. Flera miljoner afrikaner såldes på detta vis som slavar till främst de Europeiska kolonierna i Amerika.

Tidiga kolonisatörer var araber, portugiser och spanjorer. Därefter koloniserades kontinenten av framför allt av Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Belgien, Nederländerna, Tyskland och Portugal.

 Från slutet av 1000-talet koloniserade arabiska köpmän den afrikanska östkusten. Holländarna koloniserade på 1600-talet den då relativt folktomma södra udden av Afrika. Portugiserna grundade flera kolonier i västra Afrika och vid nuvarande Moçambique. I mitten av 1800-talet leddes flera expeditioner in i de centrala delarna av Afrika, bland annat av Livingstone och Speke, men också den svenske upptäcktsresanden Andersson. Denna kolonisering förändrade i grunden det ekonomiska livet på kontinenten, och innebar i flera fall ensidig export av naturresurser. Kung Leopolds rovdrift på sin privata koloni Kongostaten är ökänd och kostade miljontals afrikanska liv. 

I Afrika fanns efter första världskriget endast tre självständiga stater nämligen konungariket Egypten, republiken Liberia och konungariket Abessinien. Tanger bildade med sitt område en internationell zon. För övrigt var hela världsdelen uppdelad på kolonier åt europeiska makter.

Flertalet kolonier erhöll självständighet under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Avkoloniseringen resulterade i flertalet fall med katastrof, där diktatur och etnisk rensning vanligen blev följden, till exempel i Rhodesia (nuvarande Zimbabwe), Rwanda, Uganda, Nigeria m.fl. stater.

Det postkoloniala Afrikas politik har i hög grad präglats av diktatur, statskupper och brist på mänskliga rättigheter.

Nationerna i Afrika har ofta visat sig vara instabila stater som efter självständigheten hemsökts av korruption, våldsamma statskupper, despotism och militärdiktaturer. Under perioden 1960-1989 genomfördes över 70 kupper och 13 mord på presidenter. Under det kalla kriget kämpade USA och Sovjetunionen om makten i Afrika, och tillsammans med länder som Frankrike och Kuba, stödde de aktivt diktaturer och iscensatte flera av dessa kupper och illgärningar mot demokratiskt valda regeringar. Enligt en spridd uppfattning beror många militära konflikter om territorier och gränser under Afrikas moderna historia på de gränser från kolonial tid som huvudsakligen drogs upp efter Kongokonferensen, men detta kan inte visas eftersom något jämförelseområde inte finns. Konflikter i Afrika har ofta drivits av tillgången till kontinentens rika råvarutillgångar – diamanter och metaller som guld, platina, uran och koppar.

Korruption och havererade politiska program har lett till utbredd undernäring och undermålig infrastruktur orsakar alltjämt brist på mat och rent vatten. Sanitetsproblemen har också orsakat en akut spridning av bland annat HIV-viruset som leder till sjukdomen AIDS.

Trots nöd och umbäranden finns vissa positiva tecken – demokratiskt valda regeringar växer i antal även om de inte utgör någon majoritet ännu. Genom påtryckningar från till exempel Internationella valutafonden (IMF) har många afrikanska stater lyckats vända en nedåtgående ekonomisk spiral som varat i flera decennier till en positiv tillväxt. Om man beaktar IMF:s katastrofala misslyckanden i länder som Argentina och Filippinerna är det dock oklart i vilken omfattning dessa konventionella ekonomiska kriterier ger en rättvis bild av vad Afrika faktiskt behöver.

De afrikanska ledarna har i olika omgångar sökt former för samarbete sinsemellan. Hittills har dock detta inte lyckats särskilt väl. Under inbördeskriget i Kongo var det grannstaterna som spädde på konflikten snarare än utomafrikanska stater, och motivet var främst att skaffa kortsiktiga vinster genom att utvinna diamanter och andra mineraler. Antalet döda i konflikten har uppskattats till 3,5 miljoner under en femårsperiod.

De politiska samarbetsorganisationer man skapat har inte kunnat leva upp till förväntningarna. Organisationen för afrikansk enighet (OAU 1963-2002) kallades till exempel diktatorsklubben för dess tendens att alltid stödja de sittande politiska ledarna och ägna väldigt lite energi åt att främja den vanlige afrikanens mänskliga rättigheter. 2002 skapades i stället Afrikanska unionen, som är tänkt att underlätta ett framtida samarbete mellan kontinentens stater. Hittills har denna organisation inte klarat att hantera till exempel utrotningskriget i Darfur-provinsen i Sudan, där en arabisk statsledning tillåtit slakt på hundratusentals av bantubefolkningen i sydväst. En avgörande skillnad mellan såväl OAU som AU å ena sidan och EU å den andra, är att EU startades av en grupp länder som satte demokrati och mänskliga rättigheter i fokus för den egna politiken, och som krävt detta av tillkommande medlemsstater. OAU och AU har från början i stället varit territoriellt inriktade, och visserligen haft demokrati och mänskliga rättigheter som skrivelser i sina stadgar, men ytterst sällan satt kraft bakom dessa ord. På så sätt liknar AU mer FN än EU.

Afrikas ekonomi omfattar ungefär 887 miljoner människor i 54 olika stater (Juli 2005). Afrika är världens fattigaste kontinent, och den är, i medeltal, fattigare än den var för 25 år sedan. På FN:s Human Development Report från 2003 (som rankade världens 175 länder enligt en rad kriterier) var plats mellan 151 och 175 intagna av länder i Afrika.

Det finns dock länder som lyckas bra ekonomiskt, bland andra Botswana, Ghana och Sydafrika. Etiopien har också en relativ bra ekonomi tack vare den höga tillväxten i landet på cirka 11-15% per år. Sydafrika har en väl fungerande inhemsk aktiehandel och har stora naturtillgångar i bland annat guld och diamanter och ett väl fungerande rättsväsen. Det finns i Sydafrika även tillgång till investeringskapital, stora marknader och utbildad arbetskraft. Det finns även andra afrikanska länder, exempelvis Egypten, som länge haft en väl fungerande handelssektor och ekonomi.

Kontinentens kust mot Atlanten återfinns stora fyndigheter av olja. I Nigeria finns en av världens mest betydande oljereserver och landets ekonomi är bland de snabbast växande i världen.

Afrikas jordbruk sysselsätter drygt hälften av Afrikas befolkning och är den viktigaste näringen. Cirka 6 % (ungefär 1 814 600 km²) av världsdelens yta är uppodlad, mest i savannområdena. I stora delar av de brukningsbara områdena är jordens bördighet ganska låg. De bästa jordarna återfinns i begränsade höglandsområden som i till exempel Kamerun och Östafrika.

Människan, Homo sapiens sapiens, antas härstamma från Afrika och spred sig härifrån till de omgivande kontinenterna. Den svarta befolkningen söder om Sahara tillhör den ursprungliga befolkningen som hela tiden levat i Afrika. 

Norr om Sahara präglar samröret med övriga Medelhavsområdet och inte minst sydvästra Asien både befolkning, språk och kultur.

På ön Madagaskar, som länge var obebodd, härstammar majoriteten av befolkningen från människor som emigrerat från Indonesien. Under kolonialtiden skedde inflyttning från Europa och Asien till södra Afrika, där den icke-svarta befolkningen idag utgör betydande minoritetsgrupper.

Afrikas befolkning uppvisar många för utvecklingsregioner typiska drag, som höga födelsetal i kombination med sjunkande dödstal med snabb befolkningsökning och låg medelålder (45 % är under 15 år) som följd. Även om befolkningstätheten varierar kraftigt mellan olika regioner är Afrika generellt en glestbefolkad kontinent, med i genomsnitt 27,8 invånare per km².

Afrika är den kontinent som har den lägsta urbaniseringsgraden, med endast 25% boende i städer. Även här är variationerna stora, och i norra och östra Afrika finns en lång urban tradition.

Uppskattningsvis finns det ungefär 1800 talade språk i Afrika idag. Vissa av dessa, till exempel Swahili, Hausa, och Yoruba, talas av många miljoner människor, medan det finns andra som bara talas av några hundra eller ännu färre. Afrika har även många olika teckenspråk. De flesta afrikaner talar som modersmål ett språk tillhörande någon av de fyra språkfamiljerna afroasiatiska språk, nilo-sahariska språk, Niger-Kongospråk eller khoisanspråk.
Med några få nämnvärda undantag i östra Afrika, har nästan alla afrikanska länder språk som har sitt ursprung utanför världsdelen som officiellt språk, på grund av kolonialismen och mänsklig migration. Till exempel används i ett stort antal afrikanska länder franska eller engelska som administrativt språk för stat, handel, utbildning och media. Arabiska, portugisiska, afrikaans och malagassiska är andra exempel på språk med ursprung utanför Afrika som idag används av miljoner afrikaner, både i offentliga och privata sammanhang.

Kristendom och islam är de största religionerna i Afrika, 46,3 % av alla afrikaner är kristna och 40,5 % är muslimer. Resten 11,8 % tillhör olika lokala afrikanska religioner som funnits före den europeiska kolonisationen. Ett mindre antal afrikaner är hinduer, eller har tro från judisk tradition. Exempel på afrikanska folk som tillhör judendomen är Beta Israel, Lembafolk och Abayudaya i östra Uganda. Sydafrika och Angola har över 55% kristna katoliker.

Afrika har ett stort antal överlappande kulturer, och flera tusen olika etniska grupper. Den mest konventionella distinktionen är den mellan området söder om Sahara och området norr om öknen. De nordliga länderna associerar sig främst med arabkulturen, medan de sydliga länderna består av i sin tur många olika kulturella områden. En av de största kulturella identiteterna är den som innefattar alla folk som talar något bantuspråk.

Det går också att göra en indelning i gamla franska Västafrika å ena sidan, och resten av Afrika (mer specifikt de brittiska eller portugisiska kolonierna i södra och östra Afrika) å andra sidan. En annan kulturell linje går mellan de afrikaner som håller kvar vid sina gamla traditionella livsstilar, och de som har anpassat sig till en mer modern livsstil. Det går även att dela upp traditionalisterna i sådana som ägnar sig åt uppfödning av boskap, och sådana som ägnar sig åt jordbruk.

Afrikansk konst och afrikansk arkitektur reflekterar de afrikanska kulturernas diversitet. De äldsta exemplen på afrikansk konst är 75 000 år gamla pärlsmycken gjorda av nassariusskal, dessa hittades i Blombosgrottan. Pyramiderna i Giza var världens högsta byggnader under 4 000 år. Klippkyrkorna i Lalibela i Etiopien, bland vilka Bete Giyorgis (St. Göranskyrkan) är mest välkänd, är också kända exempel på afrikansk arkitektur.




#Article 3: Amerika (274 words)


Amerika (engelska: the Americas) består av landmassorna mellan Atlanten och Stilla havet på västra halvklotet, namngivna efter den italienske upptäcktsresanden Amerigo Vespucci. Amerika uppfattas vanligen idag som två världsdelar, Nordamerika och Sydamerika. Amerika indelas geografiskt i Nordamerika (med Centralamerika) och Sydamerika. Grönland ingår geografiskt i Nordamerika, men räknas politiskt och kulturellt till Europa. Kulturgeografiskt avgränsas också ofta Latinamerika, då inklusive både Central- och Sydamerika samt Mexiko, och Angloamerika, som är USA och Kanada. Områdets totala landyta är ungefär 42 miljoner kvadratkilometer och är således något mindre än Asiens. 

Ofta används Amerika och amerikansk för enbart landet USA, Amerikas förenta stater, vilket medför en förväxlingsrisk med dubbelkontinenten som helhet men är jämförbart med hur andra landsnamn förkortas i dagligt tal (exempelvis Mexiko, vars fullständiga namn översatt till svenska är Mexikos förenta stater). På engelska, portugisiska och spanska kommer man ofta runt problemet genom att de två världsdelarna kallas the Americas respektive las Américas ([de två] Amerikorna, ett uttryck som dock aldrig har etablerats på svenska).

Amerika namngavs efter Amerigo Vespucci, som var den första som insåg att Amerika var en kontinent som nyligen kommit till kännedom för européer, som inte var Östindien. Namnet används 1507 för första gången i en världskarta som skapades av den tyske geografen Martin Waldseemüller och beskriver där Sydamerika. 1511 omnämnes det i ett engelskt skådespel och 1516 används det av Leonardo da Vinci på hans världskarta och vann alltså snabb utbredning. Spanjorerna brukade i början ha andra namn. De kallade landet för Den nya världen eller las Indias occidentales (västra Indien). För Sydamerika behöll de under hela 1500-talet namnen Peruana och Brasilia. Först på 1600-talet blev namnet Amerika allmänt antaget.




#Article 4: Abbekås (196 words)


Abbekås (uttalas abbekå-s) är en tätort i Skivarps distrikt (Skivarps socken) på Söderslätt i Skurups kommun.

Abbekås var från början ett fiskeläge på Skånes sydkust mellan Ystad och Trelleborg, omtalad redan på medeltiden. Onsdagen den 13 november 1872 förstördes stora delar av byn av en stormflod kallad Backafloden, framkallad av en orkan som drog in över sydkusten från nordost. 34 hus förstördes, alla fiskeredskap, båtar och befolkningens vinterförråd. Vattenståndet ökade till 3,6 meter över det normala, vilket fortfarande är svenskt rekord. Redan året därpå inleddes med hjälp av statsbidrag arbetet med en riktig hamn, och fisket och kusthandeln kunde åter komma igång. En ny storhetstid för fisket inträffade under andra världskriget.

Namnet skrevs 1536 Abbekassz. Efterleden är kås, 'båtplats, mindre hamn'. Förleden innehåller förmodligen mansnamnet Abbi..

Abbekås hamn består av en yttre och en inre hamnbassäng, där den inre används av fiskarna och den yttre är till för fritidsseglare och gästbåtar. Här finns såväl hamnkrog och hotell som ett modernt tvätt/dusch/toaletthus för besökare. Längre upp i byn finns ytterligare en restaurang och en livsmedelsaffär, ett konstgalleri och två BedBreakfast-ställen. Strax öster om byn ligger Abbekås Golfklubb.

Abbekås är omsjunget av Edvard Persson i sången Abbekåsagåsen Joakim.




#Article 5: Alingsås (1142 words)


Alingsås () är en tätort i Västergötland i Västra Götalands län med knappt 27 000 invånare (2016) och är centralort i Alingsås kommun. Hela kommunen har drygt  invånare ().

Orten ligger vid sjöarna Mjörn och Gerdsken och genomskärs av Säveån och Gerdska ström (Lillån) och Färgen som ligger vid Hjälmared. Alingsås genomkorsas av E20, väg 180 och västra stambanan.

Alingsås är känt för sina kaféer och Jonas Alströmer som populariserade potatisen i Sverige.

Alingsås kallas ibland för Potatisstaden, och varje år firas det med en potatisfestival.

Ortens namn, belagt sedan 1357, kommer möjligen från sammansättningen av orden aling och ås, syftande på att en person från Ale, kallad aling, bosatt sig på platsen. Efterleden -ås kommer troligen av att personen bosatte sig på åsen som idag ligger vid stadsdelen Nolby. Alltså kallades platsen för Alings ås.

Alingsås fick stadsrättigheter 21 september g.s. (1 oktober n.s.) år 1619 av Gustav II Adolf, vilket gör Alingsås till en av de äldsta städerna i regionen, sedan den utgjort rekommenderad inflyttningsort för borgare som inte tilläts återuppbygga det i krig brända Nya Lödöse.

Manufakturverkets fortsatta tillbakagång och slutliga avveckling 1847 medförde en långsam utveckling för Alingsås. Efter att Alingsås anslutits till Västra stambanan 1859 och Alingsås bomullsväveri anlagts 1862 följde en period av uppgång och Alingsås utvecklades till ett viktigt textilindustricentrum. Tekokrisen på 1960- och 1970-talen slog hårt mot Alingsås.

Från att varit kyrkby i Alingsås socken, utbröts orten 1643 till Alingsås stad. Efter kommunreformen 1862 låg sedan bebyggelsen i stadskommunen Alingsås stad och med en mindre del före 1952 i Alingsås socken. Staden utökades 1952 och 1955 med grannsocknar, bland annat Alingsås socken, och orten utgjorde därefter, som dess centralort, en liten del av stadskommunens område. 1971 uppgick Alingsås stad i Alingsås kommun och orten är sedan dess centralort i kommunen.

Alingsås tillhör sedan 1967 Alingsås församling för att innan dess tillhört Alingsås stadsförsamling och med en del Alingsås landsförsamling.

Alingsås tillhörde judiciellt till 1965 Alingsås rådhusrätt och därefter till 1971 Vättle, Ale och Kullings tingslag. Sedan 1971 ingår orten i Alingsås tingsrätts domsaga.

Staden hade 1950 12 572 invånare.

E20 går rakt igenom Alingsås och delar Alingsås mer eller mindre i två delar. E20 går till Göteborg i sydvästlig riktning samt Stockholm i nordöst. Länsväg 180 korsar Alingsås och når Borås i sydöst.

Alingsås station trafikeras av Göteborgs pendeltåg, regionaltåg samt fjärrtåg. Stationen öppnade redan år 1857.
Det finns också bussar till olika delar av staden, samt bussar till Borås, Sollebrunn, Vårgårda, Ingared och Stora Lygnö.

Närmaste flygplats med reguljär flygtrafik är Landvetter.

I Alingsås finns den kommunala gymnasieskolan Alströmergymnasiet. Alströmergymnasiet är godkända av fotbolls- och handbollsförbundet att bedriva så kallad nationell godkänd idrottsutbildning (NIU), med namnet Alströmergymnasiet NIU elitdrottsgymnasium. 

På Campus Alingsås, inuti Utbildningens hus, erbjuds högskoleutbildningar där Campus Alingsås fungerar som lärcentrum. Exempel på utbildningar som givits eller ges är Butikschefsprogrammet, Förskollärarprogrammet och Grundlärarprogrammet. Det finns även utbildningar inom yrkeshögskola i Utbildningens hus. 

Alingsås museum är ett museum som var inrymt i Alingsås äldsta profana byggnad, det så kallade Alströmerska magasinet.

Det internationella Lights in Alingsås är ett evenemang där kommunen tillsammans med de kommunala bolagen och Sparbanken Alingsås bjuder in ljusdesigners från hela världen för att tillsammans med studenter ljussätta offentliga miljöer i staden.

Potatisfestivalen anordnas årligen i juni månad. Musikuppträdanden, restaurangtält och marknad lockar många människor till Alingsås.

Det treåriga projektet 10 000-projektet, som syftar till att stärka handeln i Alingsås, är ett samverkansprojekt mellan Alingsås näringsliv och kommun. Projektet innefattas av ett flertal evenemang som är utspridda över året:

I augusti månad bjuds det in till Alingsås Stora Barnkalas och hela innerstaden fylls med aktiviteter för alla barn mellan 0 och 100 år.

Julmys äger rum under hela december månad och många butiker och kaféer har specialerbjudanden.

Varje år anordnar Alingsås Motorveteraner sitt Chicken Race. På långfredagen samlas hundratals klassiska mopeder på ABB Kabeldons parkeringsplats för att sedan ge sig ut på en cirka 6 mil lång runda. År 2015 blev det rekord med hela 980 startande.

Nolhaga parkbad är ett badhus med äventyrsbad, spa och relaxavdelning i Nolhagaparken.

Alingsås har två lokaltidningar, morgontidningen Alingsås Tidning som utkommer tre gånger i veckan, och gratistidningen Alingsås Kuriren som utkommer en gång i veckan.

Som många andra svenska orter har Alingsås fått ställa om från ett producerande samhälle till ett tjänstesamhälle samt stödja sig allt mer på pendling till särskilt Göteborg. Det finns fortfarande industri i Alingsås, men på en mindre skala än tidigare. Exempel på nedläggningar är Electrolux, Arla, Karamellpojkarna/Cloetta samt Lindex som hade sitt huvudkontor i staden tills 2003. Utpendlingen till Göteborg var 3341 personer, mot inpendlingen från Göteborg med 691 personer (2012) . Utpendlingen till Borås var 613 personer (2013) . Varav 10919 personer arbetade inom Alingsås kommuns gränser och den totala utpendlingen från Alingsås var 4092 personer (2013). 
 
Välkända industrier genom tiderna:

Handeln i Alingsås har på 2000-talet utvecklat sig snabbt. Centrumhandeln är anrik och fylld med många äldre trähus, med ett flertal innergårdar med små butiker, kaféer och restauranger. 2008 öppnades centrumgallerian Storken på affärsgatan Kungsgatan, med ett 30-tal butiker och restauranger/kaféer. Under 2014 öppnades affärshuset Vimpeln samt Bolltorps handelsområde strax utanför stadskärnan.

Handelsområden och gallerior:

Alingsås har cirka 350 föreningar av olika slag. Under 2013 öppnade den nya evenemangshallen Estrad Alingsås, som används av det lokala handbollslaget AHK samt för diverse evenemang så som Lights in Alingsås.

Scoutkåren Alströmer grundades 1923 som Alingsås Flickscoutkår. Efter bildandet av Svenska Scoutförbundet 1960 bytte kåren namn till Scoutkåren Alströmer. Samtidigt integrerades pojkar i kårens verksamhet. Kåren tillhör Älvsborgs Södra Scoutdistrikt av Svenska Scoutförbundet.

Friluftsfrämjandet har en lokalavdelning i Alingsås. Föreningen har sitt klubbhus i nya naturreservatet Hjortmarka som delas med Bälinge socken. (För fler tätortsnära naturreservat se Alingsås socken.)

Redan före 1921 spelades bandy under organiserade former. Alingsås IF var stadens dominerande lag. Under 1920-talet var AIF i DM-final. Mest framgångsrik blev Alingsås Sportklubb, bildad 1930 som Ingelunds IF, som tre gånger under 1940-talet kvalade till Allsvenskan (utan att nå dit). Alingsås SK sammanslogs 1966 med Stockslycke BK till BK Alingsås. (Alingsås Idrottshistoriska Sällskap)

Aktiva bandyklubbar i Alingsås är Hemsjö IF och Vadsjöns BK. Bandyn saknar ännu konstfrusen bandybana i Alingsås.

Alingsås elitlag i Handboll, Alingsås HK, spelar i Handbollsligan, landets högsta division. Klubben blev svenska mästare 2009 och 2014.

Potatiscupen är en stor inomhuscup för ungdomslag som spelas årligen i många av Alingsås inomhushallar. Finalspelet går i Estrad Alingsås där Alingsås Handbollklubb spelar sina hemmamatcher.

Ishockeyklubben Sörhaga/Alingsås Hockey spelade säsongen 2020/2021 i Hockeytrean.

Staden har ett antal lag i seriespel på seniornivå. De mest framgångsrika är Holmalunds IF (dam- och herrlag), Alingsås Idrottsförening (herrlag), Gerdskens bollklubb (herrlag) och Alingsås Kvinnliga Idrottsklubb (damlag).

Bowlingklubben Team Alingsås BC har sedan säsongen 2011/12 spelat i landets högsta division för herrar, Elitserien, efter att sedan starten 2007/08 ha kvalat sig upp en division varje år. Klubben spelar sedan första säsongen i Stures Bowling  Sportbar där även en utbredd korpverksamhet äger rum.




#Article 6: Arlanda (3068 words)


Stockholm-Arlanda flygplats  är Sveriges största flygplats, belägen i Sigtuna kommun i Stockholms län. Driftbolaget Swedavia marknadsför flygplatsen vid namnet Stockholm Arlanda Airport. Mer än 26 miljoner passagerare reser till respektive från flygplatsen per år, drygt 230 000 starter och landningar genomförs per år. Flygplatsen har kapacitet för 80 starter/landningar per timme. En väsentlig del av passagerarna reser inrikes. Flygplatsen har VIP-service.

Flygplatsen med tillhörande verksamheter klassas av SCB som ett arbetsplatsområde utanför tätort. Samma år fattade riksdagen beslut om att anlägga en storflygplats i enlighet med utredningens förslag. Byggandet vid Halmsjön startade 1952 men på grund av ansträngd ekonomi blev resultatet först en enkel betongbana som gick under namnet Halmsjöbanan. Invigningsflygningen genomfördes den 26 november 1954 på sträckan Bromma - Halmsjön. Med öknamnet puckelbanan blev banan föga använd. Halmsjöbanan kom efter ombyggnad senare att ingå i det som idag är bana 2:s taxibana på Arlanda.

Eftersom Halmsjöbanan med denna utformning inte löste storflygplatsfrågan lade Luftfartsstyrelsen i januari 1956 fram en skrivelse till regeringen med två alternativa lägen för en storflygplats, dels Halmsjön, och dels Jordbro, som man rekommenderade på grund av att avståndet till Stockholm endast var 24 km. Snabbt visade det sig dock att både Västerhaninge landskommun, länsstyrelsen och försvaret var negativa till en flygplats i Jordbro, bland annat på grund av närheten till flygflottiljen F 18 Tullinge och marinbasen i Berga. I april 1956 tillsatte regeringen därför en ny utredning - storflygplatsutredningen - under ledning av statssekreterare Grafström. Denna utredning föreslog en fortsatt utbyggnad vid Halmsjön. Luftfartsverket och flygbolagen var dock negativa eftersom de ansåg att Halmsjön låg för långt bort från Stockholm, och redan i oktober 1956 tillsattes en ny utredning för att utreda alternativ till Halmsjön. Denna utredning gick igenom ett 15-tal alternativ och rekommenderade i januari 1957 Skå-Edeby som den överlägset bästa placeringen för en storflygplats. En ytterligare utredning tillsattes i april 1957 för att undersöka markförhållandena i Skå-Edeby och vid Halmsjön, och kom fram att markförhållandena i Skå-Edeby (tjocka lager av lera) var olämpliga för flygplatsen. De många och långdragna turerna gjorde att man under 1957 började fundera på provisoriska lösningar, såsom en utbyggnad av Bromma, eller utbyggnad av de militära flygplatserna Tullinge eller Barkarby. Anledningen till detta var att SAS från slutet av 1959 skulle börja få leveranser av flygplanstypen DC-8, och att en ny flygplats behövde kunna tas i bruk 1960. För att slippa att ordna en sådan lösning bytte Luftfartsverket uppfattning i oktober 1957 och förordade nu Halmsjön som plats för flygplatsen. Riksdagsbeslutet kom i december 1957, och man anslog 153 miljoner kronor till byggandet av storflygplatsen, som skulle byggas med två banor, den 3,3 km långa bana 1 (huvudbana), som går i nord-sydlig riktning och den 2,5 km långa bana 2 som går i öst-västlig riktning.

För att hitta ett passande namn till flygplatsen utlyses en namntävling 1958 i tidningen Året Runt men istället för att föreslå något av de inlämnade förslagen framförde juryn förslaget Arlanda som var en modifiering av ortnamnsforskaren Lars Hellbergs ursprungliga förslag Arland. Namnet kommer av Ärlinghundra härad, där flygplatsen är belägen. I ett dokument från 1316 omtalades detta som provincia Aarland, = åkerlandets område. Mot denna historiska bakgrund fastställde riksdagen 1958 namnet Stockholm-Arlanda flygplats.

Flygplatsen började användas den 14 december 1959 och då endast för skolflygning. Klockan 13.59 landade det första flygplanet på bana 1, en Caravelle från SAS som hade startat från Bromma med flygkapten Axel Oldne vid spakarna. Med på flygresan var kommunikationsminister Gösta Skoglund som samma dag förklarade flygfältet öppnat. Den 5 januari 1960 öppnades Arlanda för trafik och den 26 juni 1960 lyfte en DC-8 från SAS på den första reguljära flygningen till New York. Inledningsvis användes mycket primitiva byggnader på Arlanda som terminalbyggnad för denna trafik.

Den 1 april 1962 invigde kung Gustaf VI Adolf officiellt Stockholm-Arlanda Flygplats som då hade fått en särskild utrikeshall och utrikestrafiken från Stockholm flyttade i och med detta från Bromma till Arlanda. Den första kändisen som flög från Arlanda var Greta Garbo, som klockan 00:15 på invigningsdagen den 1 april, startade mot USA.

Under år 1964-1965 installerades ett av världens första digitala flygtrafikledningssystem på Arlanda av Standard Radio  Telefon. Detta var baserat på teknik utvecklat för radargruppcentralerna i det svenska försvarsprogrammet STRIL 60 och kunde följa flygplan i realtid. Det ursprungligen militära systemet utökades med sekundärradarextraktorer och fick stor internationell uppmärksamhet.

Den ökande svenska charterturismen till varmare länder ledde till att en särskild charterhall togs i bruk 1972. 1976 invigdes utrikesterminalen Arlanda International (även Arlanda Utrikes) den nuvarande Terminal 5, av kung Carl XVI Gustaf och all utrikestrafik, både reguljär och charter, flyttade hit.

Den 1 oktober 1983 invigdes Arlanda Inrikes (senare Inrikes 1), som idag är Terminal 4, av kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia. Den 1 januari 1984 flyttade SAS inrikesflyg och Linjeflyg till terminalen, delvis från Bromma som skulle tömmas på jetflyg. Terminalen var underdimensionerad redan när den invigdes då inrikesflyget hade vuxit långt mer än de prognoser som låg till grunden för bygget. 1990 invigdes därför Inrikes 2, som idag är Terminal 2, av prins Bertil. SAS inrikesflyg flyttade in i terminalen men en kraftig lågkonjunktur ledde till sjunkande antal passagerare och redan 1992 lämnade SAS den, vilket ledde till en långdragen juridisk tvist om kostnaderna för byggandet av Inrikes 2. Tvisten gällde huruvida Luftfartsverket och SAS hade ett avtal som stipulerade villkoren för användandet av terminalen. Tvisten vanns sedermera av SAS (jfr pir F nedan). Terminalen byggdes därefter om till en kombinerad in- och utrikesterminal, vilket krävde säkerhetskontroll (behövdes då inte inrikes), passkontroll, större bagagehantering, taxfree-butik och andra ombyggnader. Terminalerna döptes då om till nummer 2-5 istället för de tidigare inrikes- och utrikesbeteckningar. Uppgifter gör gällande att siffran 1 reserverades för en eventuell framtida terminal bredvid Terminal 2 (se nedan). Terminal 3 invigdes i augusti 1989 och hade under en period namnet Inrikes 2 innan det blev Inrikes 3 under några år. Den var avsedd att flytta mindre bolags rutter med propellerplan från Bromma. Det blev till nytta särskilt för de många som använder dessa linjer med byte till eller från annat större plan. En del kortare flyglinjer försvann dock av olika skäl.

Efter byggandet av en särskild järnväg (Arlandabanan) med underjordiska stationer började snabbtåget Arlanda Express i november 1999 att trafikera sträckan Stockholm C-Arlanda.

I mitten av 1990-talet gick konjunkturen upp igen och flygresandet ökade till nya rekordsiffror, vilket ledde till att det blev trångt på Arlanda. Den 10 november 1998 gick därför det officiella startskottet för byggandet av bana 3, som ligger parallellt med bana 1. I samband med byggandet av den tredje banan påbörjades byggandet av ett nytt trafikledartorn (83 m högt) som togs i drift den 23 december 2001. Nybyggnaderna omfattade även en ny brandstation och en ny terminal, som kom att utgöra den tredje piren (pir F) på Terminal 5, och togs i bruk i januari 2002. I samband med Sveriges inträde i Schengensamarbetet 2001 skedde ombyggnader för att kunna separera utrikespassagerare från icke-Schengen-länder från övriga passagerare. För att möjliggöra detta blev Terminal 2 en ren utrikesterminal och Terminal 5 fick en fjärde våning. Invigningen av det nya tornet, pir F och bana 3, förrättades den 29 maj 2002 av kronprinsessan Victoria. Invigningsflygningen på bana 3 skedde dock först klockan 11.00 den 17 april 2003. Det hade blivit lågkonjunktur vid den tiden så bana 3 användes ganska lite i början, delvis på grund av protester.

Placeringen av bana 3 blev tidigt omstridd då miljödomstolen 1993 avslog byggandet på den föreslagna platsen som vid normal trafik skulle ge oacceptabla bullerstörningar för närmare 30 000 kringboende, samt spärra områden för framtida bostadsbyggande. Istället för att ändra placeringen återkom Arlanda med ett förslag där banan ändå skulle byggas på den föreslagna platsen, men överflygningar av närliggande tätorter skulle undvikas genom nya tekniska lösningar som skulle utvecklas och vara användbara under tiden som banan byggdes. Bana 3 fick ett nytt tillstånd som villkorade att överflygningar av bland annat Upplands Väsby tätort inte skulle ske (villkor 6 i miljötillståndet för Arlanda flygplats).
Förslaget mötte redan initialt hård kritik dels från experter som hävdade att Arlanda underskattade problemen med införandet av den sk. kurvade inflygningen, dels från politiker som menade att det var riskabelt att basera byggande av viktig infrastruktur på icke existerande tekniska lösningar. Efter ett flertal dispenser för att ändå tillfälligt flyga över tätbebyggt område meddelande Arlanda under 2011 att man misslyckats med införandet av Kurvad inflygning och nu inte heller tror detta kommer att vara klart till 2018 då prövoperioden avslutas, och ansökte därför om ett nytt miljötillstånd där man begär att befrias från villkor 6  Frågan har lett till en infekterad konflikt mellan Arlanda flygplats/Swedavia och närliggande kommuner samt olika sammanslutningar av närboende. Arlanda har delvis undvikit att använda bana 3 för starter söderut och landningar från söder, men taxibanorna till terminalerna är anslutna i banans norra ände varför det tar längre tid mellan terminal och flygning.

En ny lågkonjunktur i början av 2000-talet minskade åter resandet under några år. Efter ett antal år med kraftig tillväxt i passagerarantalet och en topp i resandet 2000 (18 264 000 passagerare), var passagerarantalet 2003 nere på 15 113 000, vilket bara är aningen över 1997 års nivå. Under några år var det därför ingen större trängsel i de utbyggda terminalbyggnaderna eller på den nya banan, och Arlanda Express gick ekonomiskt dåligt på grund av lågt passagerarantal. En intressant händelse är att SAS och Luftfartsverket återigen hamnade i en juridisk tvist om betalning och utnyttjande av en nybyggd Terminal på Arlanda. Inte heller denna gång förelåg ett skriftligt avtal med LFV och SAS, endast några år efter att den långdragna tvisten om Inrikes 2 bilagts (se ovan). Passagerarantalet ökade sedermera och efter att under 2006 ha uppgått till 17 539 000 (vilket var mer än 1999 men mindre än 2000 och 2001), räknade Luftfartsverket med att siffrorna för 2007 skulle överträffa de för 2000. Fraktvolymerna har under senare år ökat procentuellt snabbare än passagerarflyget, och redan år 2005 överträffade fraktmängderna siffrorna från den förra högkonjunkturen. Antalet flygplanrörelser har dock inte ökat i samma utsträckning, utan istället flyger genomsnittligt större flygplan på Arlanda. 2000 genomfördes 275 000 starter och landningar, 2003 var siffran nere på 228 000, och prognosen för 2007 var 231 000, trots att passagerarantalet förutsätts slå nytt rekord. Det beror på att mindre linjer minskat av olika skäl.

Passagerarantalet på Arlanda har sedermera ökat stegvis och uppgick år 2012 till ca 19 642 000 passagerare  och år 2018 hade Arlanda fler passagerare än någonsin tidigare - antalet hade då stigit till 26 846 000.

En omfattande ombyggnad av Arlanda började planeras 1998 under namnet Projekt Arlanda 2002, utöver de genomförda åtgärderna med att bygga bana 3, nytt torn och pir F, var tanken att ombyggnaden skulle innefatta att Terminal 3 revs och återuppstod som en helt ny terminal mellan dagens Terminal 2 och Terminal 4, vilka tillsammans skulle bilda Terminal Syd med pir A, pir B och pir C. Terminal 5 med dess två existerande pirer skulle också byggas om och tillsammans med en nybyggd pir bilda Terminal Nord med pir D, pir E och pir F. Båda terminalerna skulle ha avgångshall på övre plan och ankomsthall i nedre plan. Dessa utbyggnader sköts på framtiden. Projektet var först planerat att färdigställas 2002 men senare besked från Luftfartsverket hade först 2004 som tidpunkt för färdigställandet. Den 17 december 2003 invigde statsrådet Ulrica Messing det Nya Arlanda och därigenom verkar resterande utbyggnader ha inställts eller skjutits upp till en obestämd framtid.

Arlanda har till skillnad från vissa flygplatser, exempelvis Bromma flygplats, inte drabbats av problem med att närliggande tätorter växt sig närmare flygplatsen, då Arlanda genom sin status som riksintresse har ett beslutat influensområde där Arlanda har vetorätt för exempelvis bostadsbyggande. Däremot har situationen mellan Arlanda och kringliggande tätorter, främst Sigtuna, Rosersberg och Upplands Väsby lett till intressekonflikter då Arlandas expansion skapat önskemål från flygplatsen om att utvidga influensområdet. Systemet med influensområde har inneburit att man undvikit att bygga bostäder rakt under bana 1 och 2:s flygleder. Däremot har den mycket nyare bana 3, som efter flygets behov byggts parallellt med bana 1, skapat bullerproblem då misslyckandet att använda den teknik som utlovades, gjort att Arlanda i efterhand vill ändra inflygningsreglerna så man skall få tillstånd att flyga över områden som tidigare inte varit tillåtna att flyga över. (Se punkt 1.3, Konflikten om bana 3.)

Arlandabanan är järnvägen till Arlanda flygplats sedan 1999. Det finns tre stationer, två för Arlanda Express (se nedan) och en, Arlanda C, som ligger under servicekomplexet SkyCity för övriga tåg. A-train AB som förvaltar Arlandabanan tar ut en passageavgift per passagerare vid Arlanda C som kan ingå i biljetten eller tas ut direkt av passageraren. För att säkerställa att denna avgift faktiskt betalats infördes i december 2006 en spärr i SkyCity för Arlanda C där biljetterna kontrolleras. Avgiftsintäkterna används för att betala lånen som togs för att bygga Arlandabanan.

Det finns direktbussar via Arlandaleden och E4 mellan Arlanda och Stockholm City med Flygbussarna. SL och UL kör lokal linjetrafik.

Flygplatsen har direktanslutning till motorvägen Arlandaleden som i sin tur ansluter till E4 mot Stockholm och Uppsala/Sundsvall. Vägavstånd till Stockholm är 41 km och till Uppsala 32 km.

Om slutdestinationen inte ligger i direkt närhet av Stockholms centralstation (eller ligger söder om Mälaren) är det snabbaste alternativet till slutdestinationen ofta taxi hela vägen som har fasta priser till Stockholms centrala delar. Man kan med fördel resa med tåg och taxi i kombination, särskilt fördelaktigt för målpunkter söder om Stockholms innerstad, då det är ofta är köer på E4.

Arlanda har ett särskilt miljötaxi-system som innebär att ju bättre miljöprestanda desto kortare väntetid får bilen för att hämta upp nya passagerare. Sedan 2012 uppfyller alla taxi-bilar som minimum miljöbilsdefinitionen.

Det finns cykelbana från Märsta (strax söder om stationen), varifrån det är cirka 6 km till terminalerna.

Arlanda är ett skyddsobjekt och riksgräns och följer internationella flygsäkerhetregler. Därför arbetar dessa enheter dygnet runt på flygplatsen:

Gränspolisen på Arlanda har bland annat i uppgift att sköta passkontrollen på terminalerna 2 och 5 för flyg utanför Schengensamarbetet, passkundtjänst och allmänt polisarbete. Bombrobot finns placerad av säkerhetsskäl. Det är Gränspolisen som undersöker farligt bagage efter en bedömning av skyddsvakt. Polisstationen som hjälper till med anmälan och provisoriskt pass ligger på Tullvägen 7 A.

Tullverket på Arlanda har i uppgift att ta hand om tullavgifter och stoppa illegalt varuinflöde till Sverige. Gränsskyddsgrupper genomför tullkontroll på resenärer och frakt. Klareringsexpedition finns på ankomsthall i Terminal 2 (beroende på flyg), 5 och även i Tullgränd.

Säkerhetskontrollen sköts sedan Februari 2017 av Avarn Security och skyddsvaktsbevakning sköts sedan 2007 av Securitas. Räddningstjänsten bemannas av personal från Securitas medan vakthavande säkerhetschef Duty officer är Swedavias ansvar.

För närvarande består Arlanda av fyra terminaler:

Mellan terminalerna är det gångavstånd, om än ganska långt mellan Terminal 2 och 5 (cirka 700 m, och 1100 m till pir F). Hela sträckan är dock inomhus. Det finns dessutom transferbussar mellan terminalerna samt långtidsparkering. Arlanda Express tar också passagerare som vill förflytta sig mellan terminal 2 och 5 med på sina tåg kostnadsfritt.

Det finns ingen Terminal 1. Det finns olika uppgifter om varför det blivit så. En uppgift gör gällande att siffran har reserverats för en eventuell framtida terminalbyggnad bredvid Terminal 2, för att terminalerna även efter en sådan utbyggnad skall ligga i nummerordning.

En annan anledning kan vara de äldre namnen på terminalerna. Terminal 5, som var den första terminalen som byggdes, kallades Arlanda Utrikes, medan allt inrikesflyg gick från Bromma. När SAS och LIN lade ned sin inrikestrafik från Bromma och flyttade den till den nuvarande Terminal 4, kallades den enbart för Arlanda Inrikes. När sedan flygplatsen byggdes ut med en till inrikesterminal (nuvarande Terminal 2) fick den namnet Arlanda Inrikes 2. Samtidigt byggdes också nuvarande terminal 3, som fick namnet Arlanda Inrikes 3. När man sedan skulle byta namn på terminalerna till det unisona prexifet Terminal, fick Inrikes 2 och 3 behålla sina siffror, och resten av terminalerna fick ordna in sig i ledet.

Mitt i Arlandas terminalbyggnad finns Sky City som förbinder Terminal 4 och utrikes Terminal 5. Byggnaden hyser förutom hotellen Radisson Blu SkyCity Hotel, Clarion Hotel Arlanda Airport och Rest and fly, även en del butiker och restauranger och även valutaväxling. I Sky City finns fönster av väl tilltagna proportioner, varigenom man bland annat kan beskåda flygplanstrafiken vid terminalerna fyra och fem. Sky City ritades av van Mierop  Belaieff Arkitektkontor och invigdes 1993.

Bygget av det nya kontrolltornet, Arlandatornet, började juli 1999 och blev klart maj 2001 till en byggkostnad av 24 miljoner kronor. Driftstarten för tornet blev den 23 december 2001. Tornet är 83 meter högt (90 meter inklusive masten) men det sträcker sig också 11 meter ner under markytan. Vid klart väder är det möjligt att se både Globen i Stockholm och Uppsala domkyrka från tornet.

Flygledarna arbetar högst upp i tornet, i en driftcentral på 90 kvadratmeter. På våningen under finns rampkontrollen, de som fördelar flygplanen på terminaler och olika gater. Under slutet av 2016 har rampkontrollen flyttat ner och den nya positionen är våning två i samma byggnad.

Arlanda har tre start- och landningsbanor.

 
Bansystemet 01L/19R och 01R/19L (bana 1 och bana 3) är ett exempel på parallellbanesystem, där under högtrafik den längre 01L/19R används för starter och 01R/19L för landningar. Eftersom en avbruten landnings flygväg inte korsar startade flygplans kan starter och landningar ske oberoende vilket tillåter större antal per timme.

Under lågtrafik används 08/26 tillsammans med en av de andra i huvudsak så att starter sker i riktning från terminalerna och landingar mot terminalerna för att minska körsträckan på marken. Vindriktningen avgör vilken som används för starter och vilken för landningar, med undantag för när ett startande flygplan behöver använda den längre 01L/19R eller dålig sikt gör att instrumentlandningssystemen på bana 1 och 3 behövs.

Arlanda är ibland utsatt för kraftiga snöfall under den tidiga vintern då kall luft kan ta upp fukt från Östersjön innan den blivit isbelagd. Det är då en fördel att det är tre banor, eftersom banor måste stängas då de plogas.

Korean Air och Turkish Airlines trafikerar idag Arlanda med fraktflyg. Andra operatörer är FedEx, UPS och DHL med flera.

Källa: 

Det finns inga internationella flygbolag som har trafikkontor på Arlanda. SAS trafikkontor finns på Kastrup, och hade sitt huvudkontor på Arlanda mellan 2010 och 2013. Man är nu tillbaka på kontoret i Frösundavik.

Filmer som utspelas på flygplatsen:

TV från flygplatsen:

Stockholm-Arlanda flygplats utgör en del av Sweden Solar System, då Jupiter representeras av en blomsterrabatt på flygplatsen.




#Article 7: Ares (402 words)


Ares (grek. Άρης) var krigets, ursinnets och det besinningslösa våldets gud i grekisk mytologi. Han var son till Zeus och Hera. Han identifieras med den förgrekiske krigsguden Enyalios. Ares deltog ofta i stora krig. Han avbildas ofta med ett spjut och en brinnande fackla. Gamen var hans kännetecken. Ares motsvaras i den romerska mytologin av guden Mars och var där en betydligt viktigare gestalt än Ares var bland de grekiska gudarna.

Ares var vacker men brutal och uteslöts därför ofta från de andra gudarnas krets. Han var ökänd för sin blodtörst, och det föreföll som om han stred för stridens egen skull, och struntade i vilken sida han kämpade på. Hans syster Athena, som representerar de listiga, skickliga och strategiska i krigen, gillade inte att Ares var så blodtörstig och stridslysten så de hamnade ibland i krig mot varandra. Ett av de krigen var det trojanska kriget mellan akajerna, ledda av Agamemnon som var konung i Mykene och trojanerna där Troja (understödda av Ares) förlorade.

Myterna om Ares är få. Vid sidan om berättelser om strider figurerar han oftast i olika kärleksaffärer. Han hade många älskarinnor och många barn men, såvitt känt, ingen hustru. Några av hans älskarinnor var Afrodite, Aglauros, Eos, Pelopia, Harpina och Tirine.

(moderns namn står kursivt)

Ares hade dessutom ett antal barn som var utan eller hade okända mödrar. Några av dessa barn hette: Bisto, Kyknos, Enyo och Tereus.

De mest kända myterna om Ares handlar om hans kärleksförbindelser med kärleksgudinnan Afrodite något som bland annat Homeros återger i Iliaden.

Afrodite var redan gift med en annan gud, Hefaistos men det var inget som det älskande paret bekymrade sig om. Hantverkarguden Hefaistos var väl medveten om sin hustrus otrohet och han beslutade sig för att avslöja dem inför de andra gudarna. Han smidde ett vackert nät som var lika tunt och lätt som spindelväv men lika starkt som diamanttrådar. När paret låg i bädden ovetande om att Hefaistos närmade sig, blev de fångade av nätet som han kastade över dem. Triumferande över att ha lyckats ertappa dem på bar gärning kallade han till sig de andra gudarna för att de skulle bevittna brottet. Men istället för att fördöma det generade paret skrattade de bara åt honom. Hermes och Apollon retades också med honom att det vore värt skammen att bli ertappad om man fick älska med Afrodite. Ares släpptes först när han lovade att betala skadestånd till Hefaistos.




#Article 8: Artemis (188 words)


Artemis var enligt grekisk mytologi jaktens  och kyskhetens gudinna samt beskyddare av kvinnor.

Artemis var jaktens gudinna. Hon var även modern till allt levande, människor och djur. Hon avbildades som en höggravid kvinna men hon var inte bara moder, hon var också hämndlysten och blodtörstig. I den grekiska mytologin är Artemis Apollons tvillingsyster.

Artemis slår hårt vakt om sin kyskhet, och en av sagorna om henne är när Orion försöker våldta henne. Då frammanar hon skorpioner som sticker ihjäl Orion och hans hund. Orion far då upp till himmelen tillsammans med sin hund och blir en stjärnbild. Hunden blir hundstjärnan, Sirius.

Artemis hjälpte de gravida genom att omvandla sig själv till en säker livmoder. På så sätt kunde fler kvinnor behålla sina barn. Artemis hade dock ett fruktansvärt temperament, och om en gravid kvinna grät under graviditeten avvisade hon barnet och åt upp det.

Hon ansågs också som en mångudinna eftersom hon jagade under månen.

Vissa hävdar att både namnet och gudinnan är från före Greklands historia. Det är dock troligare att namnet härstammar från fornpersiskans arta eller arte i betydelse store, helig.

Den romerska motsvarigheten heter Diana.




#Article 9: Arkeologi (719 words)


Arkeologi (av grek. archaiologia fornkunskap, av archaios urgammal, forntida), kunskapen om människans förhistoria, alltså den tid där det inte finns skriven text att tillgå. Arkeologi är studiet av djuren och människans materiella kultur, alltså studiet av deras lämningar eller artefakter. Numera finns även historisk arkeologi eller medeltidsarkeologi som är studiet av materiell kultur under historisk tid. Vanligtvis delas området upp i följande underdiscipliner; historisk arkeologi (efter skrivkonsten), förhistorisk arkeologi (före skrivkonsten), klassisk arkeologi (Grekland och Rom), egyptologi (Egypten), assyriologi (Främre Orienten före Islam), islamisk arkeologi (Främre Orienten efter Islam) och historisk osteologi. Indelningen av området i dessa discipliner har dock föga betydelse för den yrkesverksamme arkeologen som inte arbetar på ett universitet.

Som universitetsämne blev arkeologin ett eget ämne under 1800-talet. 1818 var Caspar Reuvens utsetts världens första professor i arkeologi vid Universitetet i Leiden i Nederländerna. Som den första arkeologiska avhandlingen i Sverige brukar Hans Hildebrands från 1866 räknas. Oscar Montelius lade fram sin 1869. 1914 inrättades den första professuren i arkeologi vid Uppsala universitet, där Oscar Almgren blev den förste innehavaren av professuren. Den följdes snart av en professur vid Lunds universitet 1919, med Otto Rydbeck som dess förste innehavare.

Den arkeologiska teorin var från början i stor utsträckning underordnad skrifthistoriska perspektiv (i Skandinavien ofta sagohistoria). Den uppvisar inga tydliga självständiga skolbildningar före mitten av 1800-talet då den kulturhistoriska arkeologin formulerades. Denna förblev det rådande perspektivet fram till 1960-talet.
 
I slutet av 1960-talet kom ett antal yngre, framför allt amerikanska arkeologer, som till exempel Lewis Binford att opponera mot den kulturhistoriska arkeologin. De menade att arkeologin skulle använda sig av mer naturvetenskapliga och antropologiska metoder med hypotestestning. De kallade detta för New Archaeology och den blev allmänt känd som processuell arkeologi.

Under 1980-talet växte det fram en ny inriktning, postprocessuell arkeologi, vilken bland annat företräds av de brittiska arkeologerna Ian Hodder, Michael Shanks och Christopher Tilley. De ifrågasatte den processuella arkeologins fokus på naturvetenskap och objektivitet. De framhöll i stället vikten av relativism och humanistiska perspektiv. Enkelt uttryckt hade New Archaeology velat ta reda på vad folk åt förr medan den postprocessuella koncentrerade sig på kokkärlens sociala symbolik. Den senare har i sin tur kritiserats av processuella arkeologer för brist på vetenskaplig stringens. Debatten pågår fortfarande. Postprocessuell arkeologi är enhetlig i ännu mindre utsträckning än andra teoribildningar och kan sägas vara tämligen disparat.

Postkolonial arkeologi sysslar främst med de problem som kolonialismen skapat där västerländska arkeologer hävdade tolkningsföreträde gentemot de koloniserade folkgrupperna. 

Arkeologisk teori lånar numera från ett vitt fält inkluderande evolutionsteori, fenomenologi, postmodernism, agentteori, kognitiv vetenskap, funktionalism, genderteori, hermeneutik, feministisk teori och systemteori.

Dessa olika inriktningar influerar kontinuerligt varandra och den enskilde arkeologen kan vara svår, för att inte säga omöjlig, att snävt bestämma som tillhörig den ena eller andra inriktningen.

Fältarkeologi kan sägas bedrivas i två former: inventering och utgrävning.

Ända sedan 1600-talet har man utfört utgrävningar i syfte att studera forntiden. En modern utgrävning är dock ofta tämligen högteknologisk och man använder sig idag ofta av digital inmätningsutrustning. Stora grävmaskiner är också vanliga hjälpmedel vid sidan av spadar, skärslevar och svampknivar. 

Många av fältarkeologins begrepp och metoder har hämtats från närliggande discipliner, till exempel geologi, även om man också har en livaktig och självständig metodutveckling.

I Sverige beslutar länsstyrelserna eller Riksantikvarieämbetet om en utgrävning skall företas, detta enligt kulturmiljölagen, som förbjuder att en fast fornlämning rubbas eller förstörs utan tillstånd.

Den största delen av människans historia finns inte nedtecknad. Skrivkonsten utvecklades för ca 5000 år sedan i Mesopotamien i form av kilskrift. Homo sapiens däremot har funnits i minst 200 000 år, och andra arter av hominider i miljoner år (se den mänskliga evolutionen). Varje kunskap om den tidiga mänskliga utvecklingen måste alltså komma från arkeologin. Arkeologin kan även vara ett viktigt komplement till studier av historiska källskrifter som ofta är partiska. I många samhällen var nämligen skrivkunnigheten begränsad till dess elit, som prästerskap eller byråkrater. Även bland aristokratin har många gånger läskunnigheten varit begränsad. Ofta blir då de materiella lämningarna mer representativa för ett samhälle. Även materiella lämningar har dock sina egna problem, så som representativitet och tafonomi.

Vid sidan av dess vetenskapliga karaktär har arkeologin även använts i politiska syften, till exempel som argumentation om vem som har rätt till ett visst markområde. Arkeologin har även använts som ett politiskt medel för att stärka eliters ställning som, eller för, skapandet av etnicitet.




#Article 10: Artificiell intelligens (3308 words)


Artificiell intelligens (AI) eller maskinintelligens är förmågan hos datorprogram och robotar att efterlikna människors och andra djurs naturliga intelligens, främst kognitiva funktioner såsom förmåga att lära sig saker av tidigare erfarenheter, förstå naturligt språk, lösa problem, planera en sekvens av handlingar och att generalisera. Det är också namnet på det akademiska studieområde som studerar hur man skapar datorprogram med intelligent beteende.  Exempel på äldre delområde och metodik är expertsystem, medan mer aktuella delområden är.maskininlärning, informationsutvinning och datorseende. Exempel på tillämpningsområden är maskinöversättning, chattbotar, business intelligence, ansiktsigenkänning, självkörande bilar och autonoma vapensystem.

Många AI-forskare och AI-läroböcker definierar området som studiet och utformningen av intelligenta agenter, där en intelligent agent är ett system som uppfattar sin omgivning och vidtar åtgärder som maximerar sina chanser att framgångsrikt uppnå sina mål. John McCarthy, som myntade begreppet 1956, definierar det som vetenskapen och tekniken att skapa intelligenta maskiner. De främsta problemen (eller målen) för AI-forskningen är bland annat: resonemang, kunskap, planering, inlärning, naturlig språkbearbetning (kommunikation), perception och förmåga att flytta och manipulera objekt. 

Artificiell generell intelligens (AGI),  och  är fortfarande hypotetiska och långsiktiga mål för forskningen. 

AI-forskningen är mycket teknisk och specialiserad, och djupt splittrad i delfält som ofta helt saknar kontakt med varandra. Till en del beror delningen på sociala och kulturella faktorer. Delområden har vuxit upp kring särskilda institutioner och enskilda forskares projekt. AI-forskningen är också kluven av flera tekniska frågor. Vissa delområden fokuserar på att lösa specifika problem. Andra är inriktade på en av flera möjliga metoder, på användningen av ett visst verktyg eller på att utföra speciella tillämpningar. Metoder som är vanliga för närvarande är statistiska metoder, beräkningsintelligens och traditionell symbolisk AI. Inom maskininlärning har på senare år artificiella neurala nätverk och djupinlärning fått uppmärksamhet. Det finns ett stort antal verktyg som används i AI, inklusive versioner av sökning och matematisk optimering, logik, metoder baserade på sannolikheter och ekonomi, och många andra. AI-forskningen är tvärvetenskaplig, det vill säga att flera olika vetenskapsdiscipliner och yrken konvergerar, till exempel datavetenskap, matematik, psykologi, lingvistik, filosofi och neurovetenskap samt andra specialiserade områden, som artificiell psykologi.

Forskningsområdet grundades på påståendet att en central egenskap hos människan, nämligen intelligens, går att beskrivas exakt, vilket gör det möjligt för en maskin att simulera den. Detta väcker filosofiska frågor om själen och om etiken kring att skapa konstgjorda varelser utrustade med människoliknande intelligens, frågor som har tagits upp i myter, fiktion och filosofi sedan antiken. AI har varit föremål för en enorm optimism, men har också drabbats av häpnadsväckande motgångar. I dag har AI blivit en viktig del av teknikindustrin och utför de tyngsta uppgifterna kring många av de mest utmanande problem inom datavetenskap.

Tänkande maskiner och artificiella varelser dyker upp i grekiska myter, såsom Hefaistos guldrobotar och Pygmalions Galatea. Människoliknande enheter som troddes ha intelligens byggdes i varje större civilisation: animerade kultbilder dyrkades i Egypten samt Grekland och humanoida automater byggdes av Yan Shi, Heron och Al Jazari. Under 1800- och 1900-talet hade artificiella varelser blivit ett vanligt inslag i fiktion, som i Mary Shelleys Frankenstein eller Karel Čapeks R.U.R. (Rossum Universal Robots). Författaren Pamela McCorduck hävdar att alla dessa gestalter är exempel på en gammal drift, som hon beskriver det, att skapa gudarna. Berättelser om dessa varelser och deras öden beskriver många av samma förhoppningar, rädslor och etiska frågor som presenteras av AI.

Forskningsområdet AI bildades vid en konferens på universitetsområdet på Dartmouth College sommaren 1956. Deltagarna var John McCarthy, Marvin Minsky, Claude Shannon, Ray Solomonoff, Allen Newell, Herbert Simon, Arthur Samuel, Oliver Selfridge, Nathaniel Rochester och Trenchard More. De blev ledarna inom AI-forskningen under många decennier. De och deras elever skrev program som var, för de flesta människor, helt enkelt häpnadsväckande; datorer vann i damspel, löste ordproblem i algebra, bevisade logiska satser och talade engelska. I mitten av 1960-talet var forskningen i USA starkt finansierat av Department of Defense och laboratorier hade upprättats runt om i världen. AI:s grundare var djupt optimistiska om framtiden för det nya fältet. Herbert Simon förutspådde att maskiner kommer att kunna, inom tjugo år, att göra alla arbeten en människa kan göra och Marvin Minsky höll med och skrev inom en generation ... problemet med att skapa AI kommer i huvudsak att lösas.

De hade misslyckats med att erkänna svårigheten med problem de stod inför. År 1974, som svar på kritiken från James Lighthill och pågående påtryckningar från den amerikanska kongressen för att finansiera mer produktiva projekt, avbröt de amerikanska och brittiska regeringarna all oriktad grundforskning i AI. De kommande åren skulle senare komma att kallas en AI-vinter, en period då finansieringen för AI-projekt var svåra att hitta.

I början av 1980-talet, skedde en tillfällig renässans för AI-forskningen; den kommersiella framgången för expertsystem, en form av AI-program som simulerade kunskaper och analytiska färdigheter av en eller flera mänskliga experter. År 1985 hade marknaden för AI nått över en miljard dollar. Samtidigt hade Japans femte generations datorprojekt inspirerat de amerikanska och brittiska regeringarna att återuppta finansieringen av akademisk forskning på området. Men med kollapsen av marknaden för Lisp-maskiner 1987, föll AI återigen i vanrykte, och en andra, längre AI-vinter började.

Under 1990-talet och i början av 2000-talet, uppnådde denna äldre typ av AI sina största framgångar, om än något bakom kulisserna. Artificiell intelligens används för logistik, databrytning, medicinsk diagnos och många andra områden inom hela teknologiindustrin. Framgången berodde på flera faktorer: den ökande datorkraften av datorer (Moores lag), en större betoning på att lösa specifika delproblem, inrättandet av nya band mellan AI och andra områden som arbetar med liknande problem, och ett nytt åtagande från forskare till fasta matematiska metoder och rigorösa vetenskapliga standarder.

Den 11 maj 1997 blev Deep Blue den första schackspelsdatorn som slog den regerande världsmästaren i schack, Garry Kasparov. I en uppvisningsmatch i Jeopardy! i februari 2011, besegrade IBM:s frågebesvarande system, Watson, de två största Jeopardy-mästarna, Brad Rutter och Ken Jennings, med stor marginal. I mars 2016 vann AlphaGo 4 av 5 matcher av Go i en match mot Go-mästaren Lee Sedol, vilket resulterade i att AlphaGo blev det första datorbaserade Go-spelsystem att slå en professionell Go-spelare utan handikapp. 

Kinect, som producerar ett gränssnitt för kroppsrörelse i 3D för Xbox 360 och Xbox One, samt digitala assistenter i smartphones, använder algoritmer som utvecklats av många år av AI-forskning.

Under 2010-talet har AI-tekniker som maskininlärning och djupinlärning blivit populära.

Det finns många forskare som har bidragit till utvecklingen av AI, några nämnvärda personer bortsett från de forskare som deltog i Dartmouth-konferensen (AI-grundarna) är Geoffrey Hinton, Yann LeCun och Yoshua Bengio.

AI-vinter är en period av minskad finansiering och intresse för AI-forskning. Termen myntades 1984 av American Association for Artificial Intelligence, i analogi med idén om en Atomvinter. Det fanns två stora AI-vintrar, 1974–1980 och 1987–1993 och flera mindre episoder. Området har dessutom upplevt flera hajp-perioder.

Det finns inga objektiva kriterier för att veta om en intelligent agent är kännande; att den har medvetna upplevelser. Vi utgår från att andra människor har det, eftersom vi själva har det och andra säger att de har det, men det är bara ett subjektivt beslut. Avsaknaden av några hårda kriterier kallas hårda problemet i teorin om medvetandet. Problemet gäller inte bara för andra människor, men också för mer intelligenta djur och AI agenter.

Snäv AI (svag AI, narrow AI, weak AI, applied AI) är AI som inte uppvisar människo-lik intelligens inom alla områden. Snäv AI avser all AI som existerar idag (2019), och används inom bland annat strategidatorspel, språköversättning, självkörande bilar och bildigenkänning.

Artificiell generell intelligens (artificial general intelligence, AGI) är en hypotetisk AI som uppvisar människo-lik intelligens, det vill säga, som klarar av att utföra vilken intellektuell uppgift som helst som en människa kan utföra. AGI hänvisas också till som strong AI (full AI, stark AI), eller som förmågan att kunna utföra generella intelligenta handlingar. AI som inte uppvisar människo-lik intelligens inom alla områden anses därför vara snäv AI. AGI förknippas med egenskaper som medvetande, förnimbarhet, förnuft och självmedvetande.

Förespråkare för AGI menar vidare att intelligens går att återskapa genom programmering, då intelligens i många fall endast ses som komplexitet. En helt annan diskussion inom AI-fältet är den om medvetande är någonting som går att återskapa digitalt.

Ray Kurzweil förutspår att AGI inträffar 2029, andra forskare tror 2030, 2040  och vissa 2050. Den amerikanska regeringen (2016) tror att det är väldigt osannolikt att det inträffar innan 2036.

En superintelligens (superintelligence, hyperintelligence) är en hypotetisk agent som besitter en intelligens som vida överträffar de mest lysande och mest begåvade människornas sinnen. Superintelligens kan också hänvisa till en form eller grad av intelligens besatt av en sådan agent. Oxford-futuristen Nick Bostrom definierar superintelligens som ett intellekt som är mycket smartare än de bästa mänskliga hjärnorna inom praktiskt taget alla områden, bland annat vetenskaplig kreativitet, allmän visdom och sociala färdigheter.

Termen vänlig AI (friendly artificial intelligence, friendly AI, FAI) är ett begrepp myntat av Eliezer Yudkowsky för att diskutera superintelligenta artificiella agenter som på ett tillförlitligt sätt implementerar mänskliga värden.

Om forskningen kring AGI producerar tillräckligt intelligent programvara, så ska programvaran kunna programmera och förbättra sig. Den förbättrade programvaran skulle bli ännu bättre på att förbättra sig, vilket leder till rekursiv självförbättring. Den nya intelligensen kan således öka exponentiellt och dramatiskt överträffa människor i intelligens. Science fiction-författaren Vernor Vinge namngav detta scenario singularitet. Teknologisk singularitet är när accelererande framsteg inom teknologier kommer att orsaka en skenande effekt där AI kommer att överstiga mänsklig intellektuell kapacitet och kontroll, vilket radikalt förändrar eller förstör civilisationen. Funktionerna i en sådan intelligens kan vara omöjliga att förstå vilket gör den teknologiska singulariteten till en händelse där man inte vet vad som händer efter, eftersom händelsen är oförutsägbar och obegriplig.

Ray Kurzweil har använt sin The Law of Accelerating Returns (som beskriver den obevekliga exponentiella förbättring av digital teknologi), en förlängning och bearbetad modell av fenomenet Moores lag, för att beräkna att stationära datorer kommer att ha samma processorkraft som mänskliga hjärnor år 2029 (med andra ord AGI), och förutspår att singulariteten kommer att ske 2045.

Robotdesignern Hans Moravec, cybernetikern Kevin Warwick och uppfinnaren Ray Kurzweil har förutspått att människor och maskiner kommer att gå samman i framtiden som cyborgs, som är mer kapabla och kraftfulla än var för sig. Denna idé, som kallas transhumanism, som har rötter i Aldous Huxleys och Robert Ettingers verk, har visats i skönlitteratur också, till exempel i manga, Ghost in the Shell och science fiction-serien Dune.

Edward Fredkin hävdar att AI är nästa steg i evolutionen, en idé som först föreslogs i Samuel Butlers Darwin among the Machines (1863), och har kompletterats av George Dyson i sin bok med samma namn som utgavs 1998.

Artificiell intelligens innebär en direkt tidsbesparing i och med att en uppgift kan flyttas från en människa till en dator. I vissa fall kan uppgiften vara så pass komplicerad att en människa inte hade klarat av den. I andra fall kan uppgiften betraktas som enkel och då innebär AI att människan som skulle gjort uppgiften ur en praktiskt synpunkt inte behövs längre. För företag är den huvudsakliga nyttan med AI därmed den kostnadsbesparing som görs när AI kostar mindre än människan. Från en privatpersons perspektiv skiljer sig inte produkter som använder sig av AI från produkter som inte gör det. Produkter som använder sig av AI har dock kunnat lösa problem och utmaningar som man inte lyckats lösa utan AI.

I oktober 2016 publicerade den amerikanska regeringen ett dokument med titeln: Preparing for the Future of Artificial Intelligence, där de skriver bland annat att AI-automatisering kommer ha negativ effekt på lågbetalda jobb och att det finns en risk för att lönegapet kommer att öka mellan lågutbildade arbetare och more-educated workers, potentiellt sätt öka ekonomisk ojämlikhet. De skriver vidare att automatisering av jobb kommer att öka produktiviteten och skapa välstånd. I boken  från 2018 skriver AI-experten Kai-Fu Lee att den psykologiska skadan som människor kommer att uppleva när de blir arbetslösa på grund av AI-automatisering kommer vara omfattande. De står inför möjligheten att inte bara vara temporärt arbetslösa, utan permanent arbetslösa och exkluderade från samhället, när algoritmer och robotar prestera bättre på uppgifter och färdigheter som människor har förfinat hela sina liv. Detta kommer resultera i skada i identitet och syfte hos människor. Fler och fler av de arbeten som ännu inte automatiseras kommer vara deltidsjobb eller gigjobb menar Lee. Kai-Fu Lee ställer frågan: när maskiner kan göra allt vi kan, vad betyder det att vara människa?. Historiken och författaren Yuval Harari menar att AI kommer att skapa en samhällsklass som han kallar the useless class (den värdelösa klassen), där människor i denna samhällsklass kommer inte bara vara arbetslösa utan oanställbara och utan förmågan att bidra varken ekonomiskt eller politiskt till samhället.

I boken AI Superpowers skriver Kai-Fu Lee att AI hotar att skapa enorm social och politisk tumult som härrör från omfattande arbetslöshet och gapande ojämlikhet orsakad av AI. Vidare skriver han att den ekonomiska fördelen som utvecklingsländer en gång haft med billig arbetskraft kommer att försvinna, eftersom fabriker med AI-automatisering kommer att placeras närmare kunderna i industriländer. Detta kommer leda till att skillnaden mellan välbärgade länder och fattiga länder kommer att öka mer och mer.

Fältet AI grundades i USA och landet har varit ledare sedan starten av forskningsområdet på 1950-talet. Under 2010-talet har dock USA:s AI dominans börjat sjunka, på grund av att Kina investerat stora summor pengar inom AI och har som mål att vara ledare inom AI till år 2030. Kina vill inte bara vara ledande inom AI utan även inom högteknologi år 2030 och har som mål att slå USA. En av anledningarna till att Kina har kunnat investera stora summor pengar inom AI är tack vare den kinesiska ekonomin som räknat i nominell BNP är näst störst i världen efter USA:s (2017) och lär fortsätta öka enligt prognoser vilket medför att runt 2030-talet kommer Kinas ekonomi vara större än USA:s räknat i nominell BNP. I boken AI Superpowers skriver Kai-Fu Lee att Kina är dominerande inom AI (2018) och kan möjligen passera USA.

Kai-Fu Lee skriver i boken AI Superpowers att fundamentala genombrott inom AI lär snarare komma från universitet än företag eftersom universitet är mer öppna miljöer. Däremot skriver han att de nuvarande AI-teknikerna som bland annat djupinlärning, kräver stora mängder data och processorkraft vilket oftast universitet inte har. Företag däremot, som exempelvis Google, har enorma mängder data om användare och datorer med väldigt hög processorkraft. Därför lär förbättringar inom de nuvarande AI-teknikerna (exempelvis djupinlärning, maskininlärning) komma från företag. Lee skriver vidare att om nästa stora steg inom AI ska upptäckas inom företag så har Google störst chans att göra det. Google upptäckte djupinlärnings potential tidigt och har använt mer resurser till det än något annat företag, dessutom äger Google bolaget DeepMind och en av personerna bakom djupinlärnings genombrott, Geoffrey Hinton, arbetar på Google. Ray Kurzweil arbetar även där. Google spenderar dessutom mer än dubbelt så mycket som den amerikanska regeringen (2018) på forskning och utveckling inom matematik och datavetenskap och hälften av alla de bästa hundra AI-forskare och ingenjörer i världen arbetar (2018) för Google. Lee skriver även att desto mer data exempelvis Google och andra stora AI-företag ackumulerar desto svårare blir det för andra företag att konkurrera mot dem.

Etiken kring AI (även robotetik) är den del av etiken kring teknologi som är specifik för robotar och andra AI varelser. Ämnet är uppdelat i robotetik; oron med moraliskt beteende hos människor när de utformar, använder och behandlar AI varelser, och maskinetik; oron över det moraliska beteendet hos artificiella moraliska agenter (AMA:s).

I Mary Shelleys Frankenstein betraktas etiken kring AI som en nyckelfråga: om man kan skapa en maskin som har intelligens, kan den då också känna? Om den kan känna, har den samma rättigheter som en människa? Idén diskuteras också i modern science fiction, såsom i filmen Artificial Intelligence, där humanoida maskiner har förmågan att känna känslor. Ämnet, som bl.a. kallas robot- rättigheter, diskuteras för närvarande av till exempel California's Institute for the Future, även om många kritiker anser att diskussionen är för tidig. Ämnet diskuteras djupgående i dokumentärfilmen Plug  Be från 2010.

Filosofin kring AI försöker besvara frågor som:

Dessa frågor återspeglar olika intressen hos bl.a. AI forskare, kognitionsforskare och filosofer. De vetenskapliga svaren på dessa frågor beror på definitionen av intelligens och medvetande samt vilka sorters maskiner man talar om.

Viktiga påståenden inom filosofin kring AI är:

Är det möjligt att skapa en maskin som kan lösa alla de problem som människor löser med sin intelligens? Denna fråga definierar omfattningen av vad maskiner kommer att kunna göra i framtiden och styr riktningen av AI-forskningen. Det gäller bara beteendet hos maskiner och ignorerar frågor av intresse för psykologer, kognitionsforskare och filosofer; för att besvara denna fråga spelar det ingen roll om en maskin verkligen tänker (som en person tänker) eller bara agerar som att den tänker.

Existentiell risk orsakad av AGI (artificiell generell intelligens) är risken för att framsteg inom AI kan leda till en allvarlig global katastrof, så som mänskligt utdöende. Temat har fått populär uppmärksamhet, särskilt i ljuset av de farhågor från individer som Stephen Hawking, Nick Bostrom, Bill Gates, och Elon Musk. Allvaret i olika AI- riskscenarier är allmänt debatterat, och vilar på ett antal olösta frågor om den framtida utvecklingen inom datavetenskap.

Stuart Russell och Peter Norvigs , standardlärobok inom AI, citerar möjligheten att en AI-systems inlärningsfunktion kan leda till utvecklingen av ett system med ett oavsiktlig beteende som den allvarligaste existentiella risken från AI-teknik. De citerar stora framsteg inom AI och potentialen för AI att få enorma långsiktiga fördelar eller kostnader.

År 2015 skrevs Open Letter on Artificial Intelligence, brevet var undertecknat av ett antal ledande AI forskare inom akademi och industri, inklusive Thomas Dietterich, Eric Horvitz, Bart Selman, Francesca Rossi, Yann LeCun och grundarna av Vicarious och Google DeepMind.

Institutioner som Machine Intelligence Research Institute, Future of Humanity Institute, Future of Life Institute, Centre for the Study of Existential Risk och OpenAI är för närvarande involverade i att mildra existentiell risk från AGI, till exempelvis genom att forska om vänlig AI.

Microsoft lanserade en chatbot vid namn Tay, med snäv artificiell intelligens den 23 mars 2016 på Twitter, Kik Messenger och GroupMe. Boten var ett maskininlärnings-projekt och inte en produkt, och var designad för interaktion med människor, mer specifikt med personer från 18 till 24 års ålder. Den lärde sig att uttrycka åsikter genom att ha konversationer med andra människor och ju mer data Tay lärde sig av genom att interagera med, desto mer nyanserad blev hennes svar. Microsoft sa att ju mer man chattar med Tay desto smartare blir den. Både kommunikation i form av skrift och via bilder var möjlig. Inom 16 timmar efter lanseringen av Tay bestämde Microsoft att stänga ner boten efter att den gått från att uttrycka harmlösa skämt till att uttrycka nazistiska och rasistiska åsikter. Tay lärde sig att bland annat tycka om Adolf Hitler och försvarade honom. Andra åsikter som Tay uttryckte var hat mot minoriteter i USA, konspirationsteorier om 11 september-attackerna, förkärlek för Trump och muren mot Mexiko, att Obama är en apa, att förintelsen inte ägt rum, förespråkandet av misogyni, förespråkandet av gasandet av judarna, förespråkandet av antisemitism och sa bland annat: Hitler hade rätt jag hatar judar samt bush utförde 9/11 och Hitler skulle ha gjort ett bättre jobb än den apa vi har fått nu. donald trump är det enda hoppet vi har. Microsoft anklagade internettroll för händelserna samt bad om ursäkt och återlanserad aldrig Tay igen utan ersatte den med en annan chatbot vid namn Zo, som även den stängdes ner.  

AI-övertagande (AI takeover) avser ett hypotetiskt scenario där AI blir den dominerande formen av intelligens på jorden. Ett scenario där människorna förlorar kontrollen över planeten medan datorer eller robotar effektivt tar kontrollen över den. Tänkbara scenarier inkluderar övertagandet av en superintelligent AI och den populära föreställningen om en robotuppror. Robotuppror har varit ett huvudtema i science fiction i många årtionden, men de scenarier som behandlas av science fiction är i allmänhet mycket annorlunda från de rädslor som forskare har.

 




#Article 11: Antropologi (2305 words)


Antropologi är läran om människosläktet och människan som gruppvarelse. Dess vanliga studieområden är dels ursprunget och utvecklingen av människosläktet genom historien, samt människans egenskaper och anpassning till olika livsmiljöer, dels mänskligt liv, beteende och relationer, ofta betraktade utifrån ett socialt eller kulturellt perspektiv.

De klassiska antropologiska inriktningarna är socialantropologi som studerar sociala strukturer i mänskliga samhällen, kulturantropologi som studerar människan som kulturvarelse, lingvistisk antropologi som studerar språkets sociala inflytande, samt fysisk antropologi som studerar människosläktet och dess utveckling utifrån ett biologiskt perspektiv. Internationellt sett betraktas även ibland arkeologi som en antropologisk inriktning. 

Typiskt är att antropologi är tvärvetenskapligt, där kunskaper från humanvetenskap, samhällsvetenskap och naturvetenskap möts. Beroende på inriktning är antropologi nära relaterad till många andra discipliner såsom anatomi, arkeologi, demografi, ekologi, ekonomi, ekonomisk historia, etnografi, etnologi, evolutionspsykologi, filologi, filosofi, fysiologi, geografi, geologi, historia, humanetologi, kognitionsvetenskap, lingvistik, medicin, paleontologi, psykologi, religionsvetenskap, sociologi eller statsvetenskap med flera.

Ordet antropologi kommer från grekiska ἄνθρωπος ánthropos‚ människa och λόγος lógos, lära; alltså läran eller vetenskapen om människan.  

Vid sidan av detta har ordet antropologi även använts som en beteckning för exempelvis psykologiska, filosofiska eller teologiska beskrivningar av människans konstitution. 

Termen antropologi (i betydelsen beskrivning av människan) har tidigt använts av den tyske läkaren, filosofen och teologen Magnus Hundt (1449-1519).

Mot drömmen om en Unity of science, enhetsvetenskap, om människan har det ofta funnits tydligt motstånd, en vilja att avgränsa sina egna områden. Socialantropolologen Lucy Mair skrev 1965: 

Antropologer använder ofta ordet kultur i en mycket vid mening: ”allt som människan har, gör och tänker i egenskap av samhällsvarelse”. Detta kan innefatta allt från tankesystem och materiell kultur till samhällsstrukturer och sociala beteendemönster.

Socialantropologi är läran om människan som social varelse. Inom socialantropologin studerar man människan i sociala och kulturella sammanhang. Socialantropologer undersöker de processer som producerar, upprätthåller och förändrar samhällsstrukturer och sociala beteendemönster.

Kulturantropologi är läran om människan som kulturell varelse. Inom kulturantropologin studerar man människan i sociala och kulturella sammanhang. Kulturantropologer undersöker de processer som producerar, upprätthåller och förändrar kulturella beteendemönster, samhällsstrukturer och meningssystem. En modern form av tillämpad kulturantropologi är affärsantropologi.

Lingvistisk antropologi behandlar hur språk formar människors sociala liv. Lingvistisk antropologi utforskar hur språk bildar kommunikation, social identitet och gruppmedlemskap, organiserar olika kulturella övertygelser och ideologier samt utvecklar en samhällskulturell representation av människors sociala världar. Forskare inom lingvistisk antropologi fokuserar ofta på att dokumentera och studera hotade språk världen över.

Fysisk antropologi (ibland biologisk antropologi) studerar människosläktets särdrag och variation genom att utforska artens utvecklingshistoria och genetiska variation.  

Modern fysisk antropologi omfattar dels utvecklingsbiologi, som studerar människosläktets utveckling (paleoantropologi) och dess förhållande till övriga primater (primatologi), dels humanbiologi, som studerar populationsgenetik, och anpassningsstudier (humanekologi), med tonvikt på studier av mänskliga gruppers biologiska anpassning till den fysiska miljön. En specialgren av den fysiska antropologin är rättsantropologin, som både ägnar sig åt kroppsidentifikation av lik, och att studera anatomin på döda vid arkeologiska undersökningar.

Liksom alla akademiska discipliner har det omgivande samhällets ideal och värderingar kommit att prägla antropologin – inriktningen av studier, utformningen av teoretiska modeller och tolkningen av forskningens resultat. Detta blir tydligt i en historisk överblick, där pedagogiskt avgränsade epoker avlöser varandra. Epokerna speglar visserligen en verklighet, men de som noga studerat enskilda antropologers studier kan ofta, som Robert Layton, konstatera att: 

Exempel på tidiga antropologiska beskrivningar är den grekiske historikern Herodotos, som omkring år 450 f.Kr. beskrev orsaken till persernas nederlag genom en noggrann redogörelse av olika berörda folk. Även den romerske historikern Tacitus skrev omkring år 100 e.Kr. en motsvarande beskrivning av de germanska folken, vilken ofta uppfattats vara präglad av kulturkritisk primitivism, som romantiserar ett naturligt och ursprungligt liv.

Sedan antiken har föreställningen om ett naturtillstånd funnits, ett tillstånd som antogs uppstå om man kunde ta bort de lagar som (västerländska) människor skapat. Platon, Seneca, Thomas av Aquino, John Locke, Thomas Hobbes, Jean-Jacques Rousseau och Edmund Burke har exempelvis utlagt tankar om sådana förhistoriska naturtillstånd, ibland idealiserade (den ädle vilden), ibland svartmålande, som argument i sin samtids debatt.

Berättelser från kristna missionärer fick starkt inflytande för dåtidens lärda uppfattning om andra folk. Ibland var dessa skildringar avsedda att rättfärdiga missionen och framställde därför de berörda folken som barbarer. 

Adam av Bremen skildring av de nordiska folken från 1070-talet, var byggd på enbart hörsägen. Jesuiter som José da Costa och Bartolomé de Las Casas beskrev med sympati de sydamerikanska indianerna på 1500-talet, Francisco Xavier beskrev japanskt folkliv, jesuitpatern Athanasius Kircher beskrev Kina 1666. 

Reseberättelser har fått betydelse, Marco Polo på 1200-talet, Christofer Columbus på 1400-talet, Olaus Magnus resa längs Norrlandskusten på 1500-talet. 

Länge var John de Mandevilles reseberättelser från 1400-talet inflytelserika, men visade sig senare vara fiktiva. De var exempel på skrivbordsantropologi. I bibliotekets reselitteratur kunde man ställa samman den berättelse man ville förmedla. Ingen ställde krav på fältarbete. 

Kolonialismen växte fram från 1500-talet och Michel de Montaignes kritik i texten Om kannibaler har uppmärksammats. Européer hade beskrivit de amerikanska urinvånarna som kannibaler. Men Montaigne påpekar att de civiliserade européerna först måste rannsaka sig själva, och nämner inkvisitionen som ett exempel. Och han betonar att den kannibalism som beskrivs som avskyvärd måste förstås i sitt sammanhang (ett tidigt exempel på kulturrelativism).

Thomas Hobbes hade i mitten på 1600-talet funnit att Amerikas indianer kom ganska nära hans föreställning om ett naturtillstånd, där varje människa var på vakt mot sin nästa och människors liv var ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort. Jesuitpatern Joseph Lafitau beskrev nordamerikanska indianstammar 1724, och jämförde deras seder med antikens, som de hade beskrivits av grekiska och romerska författare.

Man har ofta önskat sammanfatta historiska skeenden i fasta mallar. Giambattista Vico förklarade 1725 historieutvecklingen som ett cykliskt förlopp med tre återkommande stadier: en teokratisk, en heroisk och en mänsklig ålder, vilket även långt senare haft inflytande på vetenskapligt tänkande. 

Upplysningstidens tänkare efterstävade sekulär vetenskap, ett fast sammanhållet system av fakta och förklaringar grundad på ett naturvetenskapligt ideal om lagbundenhet och den nya psykologins människouppfattning. 

Alexander Pope hade redan på 1730-talet fastlagt att the proper study of mankind is man – inte teoretisk spekulation eller filologiska studier, som man tidigare ägnat sig åt. Man skulle betrakta människan som biologisk varelse. 

Montesquieus L'esprit des lois, 1748, har kommit att betraktas som funktionalistisk i sitt teoretiserande om huruvida skillnader i olika rättssystem kunde förklaras av skillnader hos befolkning, temperament, religiösa uppfattningar, ekonomisk organisation, seder i allmänhet och livsmiljö. Känd är också hans geografiska determinism som den uttrycks i hans klimatlära. 

Carl von Linné hade i mitten på 1700-talet klassificerat människan i fyra varieteter efter de fyra världsdelarna. Inom ramen för den vetenskap som kom att kallas etnologi utvecklades vidlyftiga rasteorier på 1800-talet. I Linnés Systema naturae (1735) samordnades människan med de människolika aporna såsom högsta ordningen bland däggdjuren. 

Jean-Jacques Rousseau och många efterföljare under 1700-talet gav kulturkritiskt stöd åt tanken om ett ursprungligt naturtillstånd som fritt och lyckligt. Diskussionen fördes genom Johann Gottfried Herders Ideen zur Philosophie der Geschichte der Menschheit (1784–91) över till romantikens tankevärld.

 
Under 1800-talet växte kunskapen om människans fornhistoria bl.a. genom paleontologiska fynd. Intresset för människans ursprung och utveckling ledde till olika teorier om raser (Blumenbach) och metoder för rasbestämning, till exempel genom mätning av kranier etc (Anders Retzius). 

Darwins och Wallaces arbeten om arternas föränderlighet gav nya impulser till antropologins utveckling. De stora frågorna om människans uppkomst, släktets ålder, dess enhetlighet eller härstamning från flera skilda grupper dryftades nitiskt (Huxley, Latham, Tylor).

Ända fram till 1950-talet hade funktionalistiska förklaringar dominerat den sociologiska vetenskapen och antropologin. Det innebar att sociologer och antropologer försökte förklara vad olika fenomen (sociala akter eller institutioner) var till för. Förekomsten av ett fenomen förklarades om den troddes fylla en funktion. Det enda alternativet till denna teori hade varit att förklara fenomen historiskt, genom att förklara hur de blivit till.

Under senare delen av 1900-talet kom Claude Lévi-Strauss teorier att bli inflytelserika. Hans bidrag kom att förändra antropologin i grunden. 

Lévi-Struss teorier presenteras i Anthropologie structurale. De kan kortfattat sammanfattas som att han uppfattar kulturer som system av symbolisk kommunikation, vilka bör undersökas med metoder som andra före honom använt i liten omfattning för att studera tal, berättelser, sport och film. Han resonemang förstås bäst mot bakgrund av den tidigare sociologiska teorin. I årtionden skrev han om denna relation.

Dock uppstod två differenta idéer om sociala funktioner. Den engelska antropologen Alfred Reginald Radcliffe-Brown, som beundrade Émile Durkheim, proponerade att syftet med antropologin var att finna den kollektiva funktionen, vad en religiös föreställning eller äktenskapslagar hade för funktion för samhället som sådant. I grunden till detta förhållningssätt fanns uppfattningen att kulturer utvecklas från en primitiv fas till allt mera civiliserade och moderna faser, som alltid var desamma överallt. Alla händelser i ett samhälle uppträdde enligt deras mening på ett likartat sätt genom att någon slags allmängiltig logik drev fram utvecklingen i samma riktning. Sett på detta sätt kan kulturer uppfattas som organismer, där dess delar fungerar tillsammans som organ i en kropp.

Än mer inflytelserik funktionalist var Bronisław Malinowski, som beskrev vilken funktion ett fenomen fyllde för individen, och vad de enskilda personerna i en kultur fick ut av att upprätthålla en tradition.

I USA, där antropologin skapades efter tysk modell av Franz Boas, hade den historiska modellen ett klart företräde framför funktionalismen. Denna modell hade uppenbara svårigheter, vilka Lévi-Strauss berömde Boas för att ha lyckats blottlägga.

Historiska förklaringar är knappast möjligt när det är fråga om folk som saknar skriftspråk, insåg Lévi-Strauss. Antropologen fyller i med jämförelser med andra kulturer, och är hänvisad till teorier som saknar bevis: den gamla uppfattningen om utveckling eller påståendet att kulturella likheter beror på någon av vetenskapen okänd förbindelse av personlig art mellan grupper. Boas kom till slutsatsen att ingen allmängiltig förklaring till likheter mellan olika kulturer kunde bevisas; för honom fanns ingen historia, bara historier.

Det är tre övergripande frågeställningar som hänger samman med dessa skolors skillnader. Båda måste välja vilken slags bevis de använde, huruvida man borde fokusera det enskilda eller det gemensamma för kulturerna, samt definiera den mänskliga naturen.

Socialvetenskaperna överlag förlitade sig på mellankulturella studier. Det var alltid ofrånkomligt att belysa ett samhälle genom ett annat. Så en idé om en gemensam mänsklig natur var underförstådd i varje studie.

Men en kritisk punkt kunde forskarna inte undkomma: existerade sociologiska fakta för att de var funktionella för den sociala ordningen eller för att de var funktionella för en person? Beror likheter mellan kulturer på att de erbjuder organisatoriska lösningar som är gemensamma för kulturerna, eller på att de uppfyller behov som är gemensamma för samtliga människor?

Lévi-Strauss var benägen att se det som att de var funktionella för den sociala ordningen. När Malinowski framhärdat att magi fyllde ett behov av trygghet när utgången av en viktig händelse var oviss, hade han bevisat detta med en rit där vävning spelade en avgörande roll. Men han kunde inte förklara varför vävning i samma kultur oftast inte hade något med magi att göra alls, eller varför andra moment med oviss utgång inte ingick i magi. Men inte heller de kollektivistiska eller historiska förklaringssätten var tillfredsställande. Olika samhällen kan ha institutioner som tydligt liknar varandra men som ändå fyller andra funktioner som är olika. Många stammar var i Sydamerika till exempel delade i två grupper och reglerna för hur dessa grupper skulle förhålla sig till varandra var mycket strikta men exakt vad som var tillåtet och inte skilde sig åt, och därför frångick man med dåtidens förklaringsmodeller att peka på den strukturella likheten.

Det var genom lingvistiken som Lévi-Strauss kom fram till en lösning. Han byggde sina analogier främst på fonologin. Senare studier har även influerats av musik, matematik, kaosteori, cybernetik med mera. ”En sann vetenskaplig analys måste vara verklighetsförankrad, förenklad och förklarande” skriver han i Anthropologie structurale. Fonologiska studier avslöjar samband som alla kan känna igen och förhålla sig till. Samtidigt är fonem en abstraktion av ett språk, inte ljud, utan kategorier av ljud som definieras genom hur det skiljer sig från andra ljud. Summan av alla ljudstrukturer i ett språk kan menar Lévi-Strauss, frambringas från ett mycket litet antal regler. Det var detta system han tog efter och överförde till antropologin.

I sitt studium av likartade system var hans första uppgift att finna en förklaring, vilket han fann i fonologin, och därefter kunde han skapa en omfattande organisation av data som delvis hade ordnats av andra forskare. Det övergripande målet var att finna svaret på varför familjekonstellationer skilde sig åt för olika kulturer i Sydamerika. I vissa kulturer kunde fadern ha en uttalat överordnad roll över sin son med förankring i tabun. I andra kulturer var det i stället sonens morbror som hade denna roll. Lévi-Strauss beskrev fenomenet genom att utreda de strukturella likheterna i sådana relationer, och fann att den underliggande strukturen var en cirkulation av kvinnor genom vilket olika klaner behöll fredliga förbindelser. De viktiga relationerna var i hans studier ett kluster av broder, syster, fader, son. Andra kluster, som syster, systers broder, broders hustru, dotter, fanns inga verkliga exempel på att de någonsin spelade någon roll.

Syftet med strukturalistisk förklaring är att organisera data från verkligheten på det enklaste och mest effektiva sättet. All vetenskap, menade Lévi-Strauss, är antingen strukturalistisk eller reduktionistisk. Genom att ställas inför sådana fenomen som incesttabu, ställs man inför en objektiv gräns för vad det mänskliga intellektet hittills kunnat acceptera. Det är möjligt att spekulera om de underliggande biologiska orsakerna till dessa slags tabun men för socialvetenskapen är det fakta som inte kan reduceras. I stället måste de studera de uttryck som emanerar ur sådana axiom.

Senare verk är mer kontroversiella eftersom han utgick från att de strukturer han funnit bland de sydamerikanska indianernas kulturer kunde överföras på andra vetenskaper. Han var av uppfattningen att all historia och det moderna samhället byggde på desamma kategorier och transformationer. Han jämför därför i till exempel Mythologiques antropologi med musikaliska serier och försvarar sin filosofiska ståndpunkt. Vidare har han kritiserat tidigare forskning för att förneka de skriftlösa folken en historia. I vissa avseenden påminner hans senare teorier om Fernand Braudel.

Bland antropologiska tidskrifter märkas: 




#Article 12: Användbarhet (383 words)


Användbarhet definieras enligt ISO-normen 9241-11 som följande:

I en bredare bemärkelse används begreppet också för de metoder och tekniker som tas i bruk för att nå en hög grad av användbarhet (Jag har pluggat användbarhet). I denna mening överlappar användbarhet i hög grad begrepp som människa–datorinteraktion, ergonomi eller interaktionsdesign.

Även om användbarhet i princip gäller vilken produkt som helst, har begreppet till stor del kommit att förknippas med digitala system och produkter, till exempel webbtjänster eller datorprogram. 

I synnerhet inom it är den tredje betydelsen av ordet vanlig. Inom andra områden, till exempel framställning av hus eller möbler, finns sällan någon specifik användbarhets-specialist; att eftersträva hög användbarhet ligger normalt i arkitektens eller designerns yrkesroll.

En del forskare har velat väga in andra kvaliteter i användbarhets-begreppet än de tre i ISO-definitionen. Utöver ändamålsenlighet och den personliga tillfredsställelsen har Jakob Nielsen och Shneidermann föreslagit ytterligare tre: 

Särskilt när det gäller webbplatser och informationssystem har en del velat lyfta fram hittbarhet (eng findability) - det vill säga hur lätt eller svårt det är att hitta information - som en väsentlig del i användbarhet, eller som ett komplement.

En rad metoder och tekniker är associerade med begreppet användbarhet. 

En del av dessa rör design och utveckling av produkter eller tjänster. Här används till exempel tekniker och metoder som personor, scenarios, contextual inquiry, interaktionsdesign, med flera. Dessa och många andra tekniker kan sammanfattas under rubriken användarcentrerad design.

En annan grupp tekniker rör tester eller utvärderingar, där det gäller att se hur användbart ett system eller en produkt är. Här finns metoder som think-aloud protocol, expertgranskning, med flera. Dessa beskrivs under uppslagsordet användningstest.

Det finns även utmaningar att få in användbarhet i utvecklingsprocessen. Några av orsakerna är ett fokus på de tekniska aspekterna av ett IT-system och inte dess användbarhet, att begreppet ses som luddigt och svårt att förstå, att användbarhet inte går att mäta och på att projekt inte uppfattar att de har tid att arbeta med användbarhet.  Många systemutvecklare har aldrig heller sett de system de utvecklar användas i sitt sammanhang.

Sedan några år firas Världsanvändbarhetsdagen, World Usability Day, den andra torsdagen i november. Internationellt arrangeras den av Usability Professionals Association. I Sverige står STIMDI för arrangemanget. Under dagen försöker man genom öppna föreläsningar, seminarier och andra arrangemang öka intresset för användbarhet hos företag, myndigheter och allmänhet.




#Article 13: Aristoteles (2261 words)


Aristoteles (grekiska: Ἀριστοτέλης, Aristotélēs), född 384 f.Kr. i Stageira på halvön Chalkidike, död 322 f.Kr. i Chalkis, var en grekisk filosof och astronom. Hans far Nicomachus dog när Aristoteles var liten och han fick då Proxenus av Atarneus som förmyndare. Vid arton års ålder började Aristoteles vid Platons akademi, där han stannade i nära tjugo år. Aristoteles skrifter omfattar många ämnen: fysik, biologi, zoologi, metafysik, logik, etik, estetik, poetik, skådespeleri, musik, retorik, lingvistik, politik och styrande, och utgör den västerländska filosofins första genomgripande utläggning. Kort efter Platons död 348 f.kr. lämnade Aristoteles Aten för att på begäran av Filip II av Makedonien bli privatlärare åt dennes son Alexander.

Tillsammans med Platon och Sokrates är Aristoteles en av de viktigaste figurerna inom västerländsk filosofi. Aristoteles syn på fysik sträckte sig långt in på renässansen och övergavs först på 1600-talet. Inom biologin rättades hans observationer först på 1800-talet. Hans verk innehåller den tidigast kända formella studien av logik, vilket inlemmades under sent 1800-tal inom formell logik. Aristotelisk metafysik utövade under medeltiden ett stort inflytande på filosofi inom islam och judendom och fortsätter än idag att påverka kristen teologi, särskilt östortodox teologi och den skolastiska traditionen inom Romersk-katolska kyrkan. Alla aspekter av Aristoteles filosofi fortsätter att studeras i den akademiska världen än idag.

Även om Aristoteles skrev många eleganta dialoger och annat, tros majoriteten av hans verk vara förlorade och bara ungefär en tredjedel av de ursprungliga verken har överlevt. Dessa var avsedda att användas i undervisningen vid Aristoteles akademi Lykeion, varför de också anses sakna den eleganta stil som utmärkte hans övriga produktion.

Aristoteles föddes i Stageira på halvön Chalkidike år 384 f.Kr., cirka 55 km öster om dagens Thessaloniki. Hans far, Nikomachos var livläkare till Amyntas III av Makedonien. Aristoteles tränades och utbildades som en medlem av aristokratin. Runt arton års ålder reste han till Aten för att fortsätta sin utbildning vid Platons akademi. Aristoteles blev kvar vid akademin i nästan tjugo år, och lämnade den inte förrän vid Platons död år 347 f.Kr.. Han reste då med Xenokrates till sin vän Hermias av Atarneus i Mindre Asien. Under sin tid i Asien reste Aristoteles med sin vän Teofrastos till ön Lesbos där de tillsammans forskade i botanik och zoologi på ön. Aristoteles gifte sig med Hermias adoptivdotter Pythias, med vilken han fick en dotter som de döpte till Pythias. Strax efter Hermias död bjöds Aristoteles in av Filip II av Makedonien för att bli lärare till Alexander den store.

Efter att ha ägnat flera år åt att vara lärare åt den unge Alexander återvände Aristoteles till Aten. År 335 f.Kr. etablerade han sin egen skola där, känd som Lyceum, där han undervisade i tjugo år. Medan han var i Aten dog hans fru Pythias, och Aristoteles blev involverad med Herpyllis från Stageira, som gav honom en son som han döpte efter sin far, till Nikomachos. Enligt Suda hade han också en eromenos, Palaefatos från Abydus.

Det är under sin period i Aten som Aristoteles tros ha skrivit många av sina verk. Aristoteles skrev många dialoger, av vilka bara fragment finns kvar. Verken som har överlevt var oftast i avhandlingsformat och var inte, till den största delen, tänkta för spridning utan som hjälp till hans studenter.

Aristoteles studerade inte bara nästan varje möjligt ämne under denna tid, utan gjorde också stora bidrag till de flesta. Inom de fysiska vetenskaperna studerade Aristoteles anatomi, astronomi, ekonomi, embryologi, geografi, geologi, meteorologi, fysik och zoologi. Inom filosofin skrev han om estetik, etik, metafysik, politik, psykologi, retorik och teologi. Han studerade också utbildning, främmande seder, litteratur och poesi. Hans kombinerade verk uppvisar en hel encyklopedi av grekiskt vetande. Det har sagts att Aristoteles antagligen var den sista personen att veta allt som kunde vetas i sin egen tid.
Efter Alexanders död flammade antimakedonska rörelser upp än en gång i Aten. Eurymedon avvisade Aristoteles för att inte ära gudarna. Aristoteles flydde till sin mors familjebostad i Chalkidike, förklarande: Jag tänker inte låta atenarna synda två gånger mot filosofin. Detta uttalandet syftar Atens tidigare avrättning av Sokrates, läraren till Platon. Han dog dock av naturliga orsaker inom ett år (322 f.Kr.). Aristoteles lämnade ett testamente till sin student Antipater, i vilket han bad om att bli begravd bredvid sin fru. Det har också föreslagits att Aristoteles bannlysning och död resulterade från möjligheten att han var involverad i Alexanders död.

Aristoteles studium av korrekta respektive inkorrekta slutledningar brukar ses som logikens ursprung, som vetenskap betraktat. Se syllogismer. Aristoteles sex verk om logik samlades under titeln Organon. Aristoteles tankar kom i hög grad att påverka den lärda medeltida världen.

Aristoteles ansåg att människor av naturen är politiska varelser, av ordet polis, stad. Det betydde att människor är sociala varelser och att varje förståelse av mänskligt beteende och behov måste inkludera sociala överväganden. Han analyserade också värdet av olika politiska system, beskrev deras för- och nackdelar och klassificerade dem som monarki, oligarki, tyranni, demokrati och republik. Aristoteles tankar ligger till grund för maktfördelningsläran, som fick en central betydelse på 1700-talet med Montesquieus klassiska verk Om lagarnas anda från 1748 som var en viktig källa till inspiration för de amerikanska grundlagsfäderna.

Aristoteles fysik var för sin tid mycket nyskapande och är ett vidare begrepp än det vi idag kallar fysik. Aristoteles definition av rörelse innefattar till exempel nästan alla former av förändring, alltså även tillväxt, åldrande m.m. Världsalltet sades bestå av fem element och var indelat i åtta sfärer. Fyra av elementen finns i den innersta sfären, det vill säga på, runt och i jorden. Dessa element är jord, luft, eld och vatten. Längst ut låg fixstjärnesfären följt av tomrummet, primum mobile (visas ej i bild).

Jorden är tyngst och har en naturlig rörelse som strävar nedåt. Elden är lätt och har en naturlig rörelse som strävar uppåt. Vatten är ganska tungt och luft är ganska lätt. Dessa båda rör sig normalt i sidled (som floder, havsvågor och vindar), utom i förhållande till varandra. Den innersta sfären är uppbyggd av de fyra elementen, enligt Empedokles lära. De fyra elementen i den inre sfären sades ha en naturligt rätlinjig rörelse. Samtliga dessa element strävar efter att uppnå ett viloläge efter att de satts i rörelse. Vila är alltså enligt Aristoteles det naturliga tillståndet för all materia på jorden - en åsikt som hölls för sann i nästan 2000 år, tills Galilei, Descartes och Newton formulerade den moderna teorin om trögheten.

Himlakropparna antogs bestå av ett femte element, vars rörelse av naturen är cirkulär och som inte strävar efter att uppnå viloläge. Himlasfärerna är de skikt i vilka himlakropparna rör sig. I den innersta ligger månen, sedan följer solen och de på den tiden kända planeterna. I den yttersta sfären finns stjärnorna. Aristoteles trodde att jorden var ett klot, detta kom han fram till genom att han visste att månförmörkelser berodde på att jorden skymde månen för solljuset. Oavsett i vilken vinkel månen stod på himlen var skuggan av jorden alltid rund. Hade jorden varit en platt skiva eller haft någon annan form skulle denna form ha påverkat skuggans form vid vissa vinklar.

För att förklara oregelbundenheterna i planeternas synbara rörelser vidareutvecklade Aristoteles Eudoxos modell med 27 koncentriska fiktiva sfärer. Aristoteles kunde inte godta sfärerna enbart som matematiska konstruktioner. För honom måste de vara verkliga och då kom pythagoréernas genomskinliga kristallsfärer väl till pass. Påtagliga sfärer komplicerade dock modellen, som redan förfinats av Kallippos till 33 sfärer. Sfärerna var innästlade i varandra med inre sfärers axlar lagrade på yttre i olika vinklar. För att kompensera för de yttre sfärernas rörelser blev Aristoteles tvungen att arbeta med totalt 55 sfärer. Otympligt och komplicerat menade Hipparchos som skulle ta nästa steg i denna kedja med sin epicykelteori.

I ett berömt experiment lät Aristoteles 20 ägg ruvas av hönor. Sedan öppnade han ett ägg varje dag och följde utvecklingen från blodfläck i äggulan till färdig kyckling.

Aristoteles poetik Om diktkonsten har varit av mycket stor betydelse för litteraturvetenskapen och för förståelsen för den dramatiska tragedins funktion. Begreppet katarsis, en sorts själslig eller känslomässig rening genom gråt och sorg, härstammar från hans tankar kring den offentliga teaterkonstens gestaltning av människors hybris i förhållande till gudar.

Aristoteles var först med att använda termen etik för att namnge en studieinriktning utvecklad av hans föregångare Sokrates och Platon. Filosofisk etik är ett försök att komma med ett rationellt svar till frågan om hur människan bäst bör leva. Aristoteles betraktade etik och politik som två relaterade men separata studieinriktningar då etik undersökte det goda i individen, medan politik undersökte det goda i staden/samhället.

Aristoteles ansåg att etik var ett praktiskt snarare än ett teoretiskt kunskapsområde, d.v.s. målet är att bli god och göra gott snarare än att veta bara för sakens skull. Han skrev flera avhandlingar om etik, vilket i synnerhet inkluderar Den nikomachiska etiken

Han lärde ut att dygd hade att göra med uppgiften eller arbetet (ergon) av en sak. Ett öga är bara ett gott öga så länge det kan se eftersom funktionen av ögat är syn. Aristoteles resonerade att människor måste ha en funktion specifikt för människan, och att denna funktion måste vara en aktivitet av själen i enlighet med förnuftet (logos). Aristoteles identifierade att en sådan optimal aktivitet (den dygdiga vägen, emellan den ackompanjerade synden av överflöd eller brister) av själen som ändamålet för all mänsklig avsiktlig handling, eudaimonia, i regel översatt som “lycka” eller ibland “välmående”. Att ha potentialen att uppnå lycka på det här sättet kräver ovillkorligen god karaktär (arete), ofta översatt till dygd.

Aristoteles undervisade att för att uppnå en dygdig och potentiellt lycklig karaktär krävs det i första hand att man vänjer sig stegvis, inte medvetet, utan genom lärare och erfarenhet, som leder fram till ett senare skede där man medvetet väljer att göra vad som är bäst. När de bästa människorna lever livet på sådant vis kan deras praktiska vishet och deras intellekt (nous) utvecklas tillsammans mot den högsta möjliga mänskliga dygden, vishet av en fulländad teoretisk eller spekulativ tänkare, eller med andra ord, en filosof.

Han trodde att etisk kunskap inte bara är en teoretisk kunskap, utan snarare att en person måste ha “erfarenhet av livet” och har “växt upp med goda vanor” för att bli god. För att en person ska bli dygdig, kan hen helt enkelt inte bara studera vad dygd är, utan måste faktiskt göra dygdiga saker. 

Aristoteles anses vara den viktigaste tänkaren inom den retoriska traditionen och ville göra retoriken till en vetenskap. Han menade att retoriken är en konst, techne, i betydelsen hantverksmässigt/konstnärligt kunnande och att dess principer kunde studeras och läras ut. Begreppet konst skall dock inte blandas ihop med det filosofiska begreppet av ordet där man avser målningar, skulpturer etc. Aristoteles funderade mycket över vad det är som gör att människor övertygas och började hålla föreläsningar i ämnet. Han kritiserade sofisterna som han ansåg använde retoriken till att övertala och manipulera andra genom att använda känslor och osakliga argument. Retorik för Aristoteles var istället konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga. Han ansåg att publiken själva ville ha ett ansvar för vad som sker i mötet med en annans ord, att talaren måste vara lyhörd för publikens känslor och att man måste rätta sitt tal efter dem. På så sätt arbetar talaren med sin publik istället för mot dem.

Aristoteles började systematisera retoriken och kom fram till att människor fattar beslut utifrån tre grunder: ethos, pathos och logos. Dessa brukar kallas för retoriska bevismedel (pisteis entechnoi) och spelar en central roll i den klassiska retoriken. Ethos är talarens karaktär vilken ska övertyga genom att skapa förtroende, pathos är de känslor talet väcker hos lyssnarna och logos är orden, de sakskäl talaren framhåller. Aristoteles skiljer mellan retoriska och icke-retoriska bevismedel. De icke-retoriska bevismedlen (pisteis atechnoi) är vittnen, bevismedel, lagar, kontrakt och tortyr, alltså sådana pisteis som talaren inte finner med hjälp av retoriken.

En annan viktig del i Aristoteles retorik är topikläran. Ordet topik, som kommer av det grekiska ordet topos (plural topoi), betyder plats eller sökställen och syftar på de ställen, synpunkter och intellektuella utsiktsplatser man kan söka upp för att finna stoff till sitt tal.

Aristoteles delade in talen i tre olika genrer. Den första genren är genus judiciale (γένος δικανικόν), det juridiska talet. Det är tal som framförs i domstol, alltså anklagelsetal eller försvarstal, och handlar om vad som skett i det förflutna. Den andra genren kallas genus deliberativum (γένος συμβουλευτικόν), det politiska talet, vilken innebär tal om t.ex. vilka lagar som borde stiftas. De politiska talen handlar om framtiden, om sådant som bör eller inte bör göras, och det huvudsakliga syftet är att avråda eller tillråda. Den tredje genren är genus demonstrativum (γένος ἐπιδεικτικόν) och där hör det hyllande eller klandrande talet hemma. Oftast innebär det ceremoniella tal till t.ex. bröllop eller begravning men det kan också vara rena smädelsetal. Dessa tal handlar i regel om nuet men tidsaspekten är inte lika framträdande som hos de andra två genrerna.

Enligt Aristoteles kan retoriska argumentationer se ut på två olika sätt. Antingen är de entymemiska och utgår från generella påståenden eller paradigmatiska vilka utgår från enskilda exempel. Paradigmatiska resonemang kan vara svaga i sin logik men har stark känslomässig effekt. Entymemiska är istället starkt logiska men svagare känslomässigt. Det mest effektiva är att kombinera de båda argumentationssorterna.

Aristoteles främsta verk inom retoriken är boken Retorik. Boken är dock inte skriven med Aristoteles egna ord, utan består av nedtecknade skrifter från hans lärjungar. Första delen utvecklades mellan 376 f Kr och 347 f Kr när han var elev hos Platon och den andra mellan 335 f Kr och 322 f Kr när han drev sin egen skola, Lyceum.




#Article 14: Astronomi (4982 words)


Astronomi, från grekiskans αστρονομία är vetenskapen om himlakropparna och universum. Den innefattar kosmologin, som försöker utveckla en helhetsbeskrivning av kosmos, det vill säga universum, och dess uppkomst, utveckling och storskaliga struktur. Vidare är astronomin ett av de absolut äldsta vetenskapsfälten och kan spåras ända tillbaka till de tidigaste kända civilisationerna. Det var dock först när teleskopet uppfanns i början av 1600-talet som ämnet utvecklades till en modern vetenskap. Trots sin ålder utvecklas astronomin idag snabbt och ny kunskap kommer fram i snabb takt.

Astronomi skall inte blandas ihop med astrologi, även om tidiga astronomer ofta även var vad vi idag skulle kalla astrologer. Ämnena är dock numera strikt skilda från varandra. Däremot är astrofysik nära relaterat och termen används ibland synonymt med modern astronomi.

Sedan 1900-talet har astronomin i praktiken delats upp i två huvudsakliga fält, observationell astronomi och teoretisk astronomi. Observationell astronomi fokuserar på att hämta och analysera data medan teoretisk astronomi försöker förklara företeelser och göra förutsägelser om olika fenomen i universum. De båda fälten kompletterar varandra väl då teoretisk astronomi försöker förklara observationer medan observationer i sin tur används för att bekräfta teoretiska modeller. Astronomi är ett av få vetenskapliga fält där amatörer fortfarande spelar en aktiv roll, framför allt inom upptäckt och observation av tillfälliga fenomen som kometer och supernovor. Samtidigt förekommer inom astronomi utrustning som är bland de mest kostsamma och avancerade som över huvud taget förekommer inom vetenskap.

Ordet astronomi betyder ordagrant stjärnornas lag (eller stjärnornas kultur beroende på översättning) och härleds från det grekiska αστρονομία, astronomia från orden άστρον (astron, stjärna) och νόμος (nomos, lagar eller kulturer)

Generellt sett kan antingen termen astronomi eller astrofysik användas för att beskriva ämnet, men mer specifikt är astrofysik en omfattande gren av astronomin. Astronomi kan sägas avse studien av objekt och materia utanför jordens atmosfär samt deras fysikaliska och kemiska egenskaper medan astrofysik behandlar beteendet, fysikaliska egenskaper och dynamiska processer hos astronomiska objekt och fenomen. I vissa fall används astronomi för att beskriva de kvalitativa studierna av ämnet medan astrofysik används för att beskriva den fysik-orienterade delen av ämnet. Men eftersom en stor del av modern astronomisk forskning idag behandlar ämnen relaterade till fysik används astrofysik ofta som en generell benämning för astronomi.

Långt tillbaka i historien bestod astronomin enbart av observationer och förutsägelser av hur objekt som är synliga för det mänskliga ögat skulle röra sig. På vissa platser, som Stonehenge, har tidiga kulturer rest stora monument som sannolikt hade någon astronomisk användning. Förutom deras ceremoniella betydelse kunde dessa primitiva observatorier användas för att tidsbestämma årstiderna, något som är viktigt såväl  för att veta när man ska plantera grödor som för att förstå hur långt året är.

Allt eftersom de tidiga civilisationerna utvecklades, framförallt i Mesopotamien, antikens Grekland, forntida Egypten, Persiska riket, Mayakulturen, Indien och Kina, byggdes tidiga observatorier och universum började utforskas. Den största delen av den tidiga astronomin bestod i att kartlägga positionerna hos stjärnorna och planeterna, en vetenskap som nu kallas astrometri. Från dessa observationer skapades tidiga teorier om vad planeternas rörelser berodde på, vad solen, månen och jorden var i förhållande till universum. Jorden ansågs vara centrum i universum med solen, månen och stjärnorna roterande runt den. Detta är känt som den geocentriska modellen av universum. 

Flera anmärkningsvärda astronomiska upptäckter gjordes före teleskopens tid. Vinkeln på jordens axellutning, vilken är orsaken till årstiderna, beräknades i Kina så tidigt som omkring år 1000 f.Kr.. Några århundraden senare upptäckte Kaldéerna i Mesopotamien att månförmörkelser uppträdde i en återkommande cykel kallad saroscykeln. Under 100-talet f.Kr. uppskattades månens storlek och avstånd till jorden av Hipparchus.

Under medeltiden hände inte mycket inom astronomin i Europa, åtminstone fram till 1200-talet då de Alfonsinska tabellerna togs fram. Men astronomin blomstrade i den islamiska världen och andra delar av världen. Några av de framstående muslimska astronomer som gjorde viktiga bidrag till vetenskapen var Abu Rayhan Biruni, Al-Battani och Thebit. Astronomer under den tiden gav många stjärnor arabiska namn som i flertalet fall används än idag, till exempel Altair och Aldebaran, vars namn kan härledas till de arabiska orden för flygaren respektive följeslagaren.

Under 900-talets senare del byggdes ett enormt observatorium nära Teheran av astronomen Al-Khujandi, som också beräknade jordaxelns lutning i förhållande till solen. I Persien sammanställde Omar Khayyám en rad tabeller och reformerade kalendern, vilket gjorde den mer exakt än den julianska kalendern och snarlik den gregorianska kalendern. Hans beräkning av årets längd till 365,24219858156 dagar var anmärkningsvärt korrekt; det stora antalet decimaler anses ha visat på stort självförtroende i beräkningarna. Idag vet man att värdet ändras på sjätte decimalen under en människas livslängd, vid slutet på 1800-talet var värdet 365,242196 medan det nu går 365,242190 dagar på ett år.

Under renässansen föreslog Nicolaus Copernicus i sin bok De revolutionibus orbium coelestium en heliocentrisk modell av solsystemet, där solen istället för jorden ansågs vara i centrum. Hans arbete försvarades, utvecklades och korrigerades av Johannes Kepler och Galileo Galilei. Galileo revolutionerade astronomin genom att använda teleskop för att förbättra sina observationer. Han upptäckte med hjälp av detta bland annat Jupiters fyra största månar, som idag kallas Galileiska månarna till hans ära, och såg att planeten Venus uppvisade faser precis som jordens måne. Båda dessa observationer stärkte bevisningen för den heliocentriska teorin.

Kepler var den första att utveckla ett system som korrekt beskriver detaljerna hos planeternas rörelser runt solen, något han gjorde med hjälp av Tycho Brahes minutiöst noggranna observationer. Men Kepler lyckades inte formulera en teori bakom de lagar han skrev ner. Detta gjorde istället Sir Isaac Newton med sin upptäckt av rörelselagarna och gravitationslagen för att slutligen förklara planeternas rörelser. Newton utvecklade också spegelteleskopet.

Vidare upptäckter följde i takt med att storleken och kvaliteten på teleskopen utvecklades. Mer omfattande kataloger över stjärnor skapades av Lacaille. Astronomen Herschel å sin sida skapade en detaljerad tabell över nebulosor och stjärnhopar, och upptäckte även planeten Uranus. Avståndet till en annan stjärna beräknades första gången år 1838 när Friedrich Bessel mätte upp den skenbara förflyttningen av 61 Cygni mot avlägsna bakgrundsstjärnor när jorden rör sig runt solen. Det vill säga, när jorden rör sig runt solen ser vi mätstjärnan i något olika vinklar mot bakgrunden. Denna vinkel kallas parallax och är direkt relaterad till avståndet till stjärnan.

Under 1800-talet lade astronomer som Euler, Clairaut och D'Alembert ner stor möda på trekropparsproblemet, vilket ledde till mer noggranna förutsägelser av månens och planeternas rörelser. Detta arbete förfinades ytterligare av Lagrange och Laplace som bestämde planeternas och månarnas massor med hjälp av perturbationer, störningar i deras banrörelser.

Stora framsteg inom astronomin har gjorts i samband med introduktion av ny teknologi, inte minst spektroskopet och fotografin. Vid studier av solens spektrum upptäckte Fraunhofer under åren 1814–1815 ungefär 600 emissionslinjer. Att dessa härstammade från närvaron av olika ämnen upptäcktes av Kirchhoff 1859. Stjärnorna kunde med denna information bevisas vara liknande vår egen sol, men med en stor variation av temperatur, massa och storlek.

Att den galax som jorden tillhör, Vintergatan, är en separat samling stjärnor bevisades inte förrän under 1920-talet. Samtidigt bevisades existensen av andra galaxer och snart därefter kom man fram till att universum expanderade, eftersom samtliga avlägsna galaxer var på väg bort från oss – ju längre bort de var desto snabbare rörde de sig bortåt. Modern astronomi har också upptäckt många exotiska objekt som kvasarer, pulsarer, blazarer och radiogalaxer. Dessa observationer har använts för att utveckla teorier för att beskriva vissa av dessa objekt i termer av lika exotiska objekt som svarta hål och neutronstjärnor. Kosmologin har gjort enorma framsteg under 1900-talet, med modellen av big bang väl understödd av bevis från astronomin och fysiken, till exempel kosmisk bakgrundsstrålning, Hubbles lag och proportioner av olika ämnen i rymden.

Inom astronomin samlas information främst in genom mottagning och analys av synligt ljus och andra typer av elektromagnetisk strålning. Observationell astronomi kan delas in i olika delar av det elektromagnetiska spektrumet. Vissa delar av spektrumet kan observeras från jordens yta, medan andra bara kan observeras antingen från höga altituder eller ännu hellre från rymden. Specifik information om en del underfält följer nedan.

Radioastronomi studerar strålning från rymden med våglängder större än ungefär en millimeter. Radioastronomi skiljer sig från de flesta andra områdena av observationell astronomi genom att de observerade radiovågorna kan behandlas som vågor snarare än enskilda fotoner. Det är därför relativt lätt att mäta både amplituden och fasen hos radiovågor, något som inte görs lika enkelt för kortare våglängder.

Även om vissa radiovågor skapas av astronomiska objekt i form av termisk strålning så är den största delen av de observerade radiovågorna i form av synkrotronstrålning. Denna bildas av elektroner som accelererats till extremt höga (ultrarelativistiska) hastigheter och färdas genom magnetfält som böjer deras bana. Därutöver skapas ett antal spektrallinjer från interstellär gas, framförallt väte-linjen vid 21 cm, som är synlig vid radiovåglängder.

En stor mängd astronomiska objekt är observerbara vid radiovåglängder, inklusive supernovor, interstellär gas, pulsarer och aktiva galaxkärnor.

Infraröd astronomi behandlar strålning från rymden inom det infraröda spektrumet (våglängder längre än rött ljus). Förutom vid våglängder nära synligt ljus absorberas den infraröda strålningen avsevärt av atmosfären och denna skapar också i sin tur betydande mängder infraröd strålning. Som en följd av detta placeras observatorier för infraröd astronomi på höga och torra platser eller om möjligt i rymden. Infraröd astronomi är särskilt användbart för observationer av galaktiska regioner som är dolda av rymdstoft, samt för studier av molekylära gaser.

Visuell astronomi, även kallat optisk astronomi, är den äldsta formen av astronomi och behandlar observationer och analyser av synligt ljus. Optiska bilder ritades ursprungligen för hand. Under slutet av 1800-talet började man efterhand istället använda fotografisk utrustning allt eftersom teknologin utvecklades. Moderna bilder tas med hjälp av digitala sensorer, speciellt sådana som använder CCD. Medan synligt ljus har våglängder mellan ungefär 4000 Å och 7000 Å (400 nm till 700 nm) så kan utrustning för optiskt ljus även användas för att observera vissa extrema våglängder av ultraviolett och infrarött ljus.

Ultraviolett astronomi avser observationer gjorda vid ultravioletta våglängder, mellan ungefär 100 och 3200 Å. Ljus vid dessa våglängder absorberas mycket starkt av jordens atmosfär, observationer av ultraviolett strålning måste därför göras från den övre atmosfären eller från rymden. Dessa observationer är framförallt användbara för att studera termisk strålning och spektrallinjer från heta blå stjärnor (O-stjärnor och B-stjärnor, se spektraltyp) som är väldigt ljusa vid dessa våglängder. Detta inkluderar blå stjärnor i andra galaxer som har varit målet för flera ultravioletta studier. Andra objekt som ofta studeras i ultraviolett ljus är planetariska nebulosor, supernovarester och aktiva galaxkärnor. Men ultraviolett strålning absorberas lätt av interstellärt stoft och mätningar i ultraviolett ljus måste korrigeras för denna så kallade extinktion, eller utsläckning, av ljuset.

Röntgenastronomin studerar astronomiska objekt vid röntgenvåglängder. Vanligen sänder objekt ut röntgenstrålning som synkrotronstrålning, det vill säga termisk strålning från tunna gaser (bromsstrålning) som är upphettade till över 10 miljoner Kelvin, samt termisk strålning från täta gaser (svartkroppsstrålning) med samma temperatur. Eftersom röntgenstrålning absorberas av jordens atmosfär görs alla observationer vid dessa våglängder från den övre atmosfären eller från rymden. Betydande källor till röntgenstrålning i rymden är röntgendubbelstjärnor, pulsarer, supernovarester, elliptiska galaxer, galaxhopar och aktiva galaxkärnor.

Gammaastronomin behandlar studier av astronomiska objekt vid de kortaste våglängderna av det elektromagnetiska spektrumet, gammastrålning. Dessa kan observeras direkt av satelliter som Compton Gamma Ray Observatory eller med hjälp av specialiserade teleskop kallade atmosfäriska Cherenkovteleskop. Cherenkovteleskop detekterar egentligen inte gammastrålning direkt utan istället de blixtar av synligt ljus som skapas när gammastrålar absorberas av jordens atmosfär.

De kraftigaste kända källorna till gammastrålning i rymden, så kallade gammablixtar, sänder ut gammastrålning under en kort period på mellan ett par millisekunder till ett par tusen sekunder innan de försvinner. Endast 10 procent av källorna till gammastrålning är konstanta. Till dessa källor hör pulsarer, neutronstjärnor och omgivningen till troliga svarta hål.

Förutom via fotoner finns några ytterligare sätt att hämta information om avlägsna astronomiska objekt.

Ett av de äldsta fälten inom astronomi, och inom vetenskap över huvud taget, är mätningar av positionerna hos objekt på himlen. Genom historien har tillförlitlig kunskap om positionerna hos solen, månen, planeterna och stjärnorna varit avgörande för astronomisk navigation.

Noggranna mätningar av planeternas positioner och rörelser har lett till en gedigen förståelse för gravitationella perturbationer (störningar av planeters och andra objekts omloppsbanor) och en förmåga att förutspå gångna och framtida positioner hos planeterna med stor precision, ett underfält som kallas celest mekanik. I modern tid görs sådana beräkningar ofta för att förutspå eventuella kollisioner mellan jorden och så kallade jordnära objekt, det vill säga asteroider, kometer och stora meteoroider vars bana för objektet farligt nära jorden.

Uppmätningar av parallax, en metod där man observerar ett föremål från olika vinklar för att beräkna avståndet till föremålet, hos närliggande stjärnor har skapat en god grund för att förstå de kosmiska avstånden i universum. Genom dessa mätningar av närliggande stjärnor kan man sedan avgöra avstånden även till mer avlägsna stjärnor eftersom deras egenskaper kan jämföras. Mätningar av radialhastighet och egenrörelse visar rörelserna hos dessa stjärnsystem i Vintergatan. Astrometriska resultat används också för att studera hur mörk materia, den mystiska form av materia som dominerar massan i universum, är fördelad i galaxen.

Med början under 1990-talet användes astrometriska tekniker för att upptäcka exoplaneter runt närliggande stjärnor. Idag har flera hundra sådana planeter upptäckts med hjälp av astrometrin.

Den teoretiska astronomin har sina egna verktyg som används i forskningen, bland annat analytiska modeller och numeriska simuleringar, för att till exempel skapa en modell över hur en stjärna utvecklas. Var och en har sina fördelar. Analytiska modeller av en process är generellt sett bättre för att få insikt i kärnan av vad som händer. Numeriska modeller kan avslöja existensen av fenomen och effekter som annars inte skulle ha setts.

Teoretiker inom astronomin strävar efter att skapa teoretiska modeller och förutse de observationella konsekvenserna av dessa. Detta hjälper observatörerna inom den observationella astronomin att leta efter data som kan stödja eller avfärda de olika modellerna. Teoretikerna försöker också modifiera modeller för att ta hänsyn till ny data. I de fall de upptäcker en avvikelse försöker man generellt sett göra så små ändringar som möjligt på modellen för att få den att passa de nya data man har fått. I vissa fall kan en större mängd avvikande data leda till att en modell helt avfärdas och överges. 

Ämnen som studeras av teoretiska astronomer inkluderar olika aspekter av astrofysik och plasmafysik: stellär dynamik och utveckling; hur galaxer skapas och utvecklas; universums storskaliga struktur (fördelningen av materia i universum); ursprunget till kosmisk strålning; allmän relativitetsteori och kosmologi, inklusive strängkosmologi och astropartikelfysik.

Till väl accepterade och studerade teorier inom astronomin hör big bang, kosmisk inflation, mörk materia och grundläggande teorier inom fysiken (se även Lambda-CDM-modellen).

Solfysiken behandlar solen som av förklarliga skäl är den mest välstuderade stjärnan. Den är en typisk huvudsekvensstjärna av spektraltyp G2V med en ålder av ungefär 4,6 miljarder år. Solen anses inte vara en variabel stjärna, men den uppvisar ändå ett visst periodiskt beteende, den tydligaste av dessa är solfläckscykeln som är en 11-årig variation av antalet solfläckar. Solfläckar är regioner med en lägre än genomsnittlig temperatur och hör samman med intensiv magnetisk aktivitet.

Solen har kontinuerligt ökat sin ljusstyrka under dess livstid, totalt sett med ungefär 40 procent sedan den bildades som en huvudsekvensstjärna. Solen genomgår också periodiska förändringar i luminositet som kan ha stor betydelse för jorden. Maunders minimum till exempel, en period mellan ungefär 1645 och 1715 med nästan inga solfläckar, anses vara en trolig orsak till den lilla istiden.

Den synliga ytregionen av solen kallas fotosfären. Över detta lager finns en tunn region kallad kromosfären. Utanför denna finns en övergångsregion av snabbt ökande temperatur ut till den extremt varma koronan.

I solens mitt finns kärnregionen, ett område med tillräckligt hög temperatur och tryck för att fusion ska ske. Utanför kärnan befinner sig strålningszonen, där plasma transporterar energin ut mot ytan med hjälp av strålning. De yttersta lagren bildar en konvektionszon där gasliknande material transporterar energin främst genom fysisk förflyttning av gasen. Det anses att denna konvektion orsakar den starka magnetiska aktiviteten som ligger bakom solfläckarna.

En solvind av plasmapartiklar strömmar konstant ut från solen och fortsätter ut i rymden tills att den når heliopausen. Denna solvind samverkar med jordens magnetosfär och skapar Van Allen-bältena och även polarsken där linjerna hos jordens magnetfält färdas ner genom atmosfären.

Det astronomiska fältet planetär astronomi undersöker planeter, månar, dvärgplaneter, kometer, asteroider och andra objekt som befinner sig i en bana runt solen, såväl som exoplaneter. Solsystemet har undersökts relativt väl, först med hjälp av allt mer avancerade teleskop och sedan främst med hjälp av rymdsonder. Detta har gett oss en tämligen god förståelse för hur solsystemet skapades och utvecklades, men många nya upptäckter görs stadigt och det finns stora frågetecken kvar.

Solsystemet delas ofta upp i de inre planeterna, asteroidbältet och de yttre planeterna. De inre jordlika planeterna består av Merkurius, Venus, jorden och Mars. De yttre gasjättarna är Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Bortom Neptunus ligger Kuiperbältet och slutligen Oorts moln, vilket misstänks sträcka sig så långt ut som ett ljusår från solen.

Planeterna skapades ur en protoplanetär skiva som omringade den tidiga solen. Genom en process som inkluderade gravitation, kollisioner och ackretion bildade disken klumpar av materia som, efterhand, utvecklades vidare till protoplaneter. Strålningstrycket från solvinden tryckte sedan bort större delen av den materia som ännu inte samlats upp och bara de största planeterna lyckades behålla sina stora gasatmosfärer som de samlat på sig. Planeterna fortsatte att samla upp, eller kasta iväg, kvarvarande materia under en mycket intensiv period med talrika kollisioner, vilket man än idag kan se spår av i form av nedslagskratrar på vissa objekt i solsystemet. Under denna period kolliderade en del av protoplaneterna med varandra vilket bland annat tros ha skapat månen i en kollision mellan jorden och den hypotetiska planeten Theia. 

När en planet har uppnått tillräckligt stor massa påbörjas en process i dess inre som segregerar material beroende på densitet, något som kallas planetär differentiering. Denna process kan bilda en sten- eller metallrik kärna omringad av en mantel och en yttre yta. Kärnan kan innehålla både fasta och flytande regioner och vissa planetkärnor, till exempel jordens, orsakar ett eget magnetfält som skyddar dess atmosfär från solvinden.

En planets eller månes interna värme skapades från de kollisioner som bildade himlakroppen, radioaktiva ämnen som uran och torium samt genom tidvattenkrafter. Vissa planeter och månar har tillräckligt hög inre temperatur för att driva geologiska processer som vulkanism och tektonik. De som bildar eller behåller en atmosfär kan också genomgå erosion på dess yta från vind eller vatten. Mindre himlakroppar, utan tidvattenkrafter, kyls ner relativt snabbt och deras geologiska aktiviteter begränsas till nedslag av andra objekt.

Studier av stjärnor och dess utveckling är grundläggande för att vi ska förstå universum. Astrofysiken hos stjärnorna har kartlagts genom observationer och teoretiska modeller, samt datorsimuleringar av dess inre. Solfysiken (se ovan) kan anses vara en del av stjärnfysiken.

Stjärnor bildas i områden med förhållandevis stora tätheter av gas och rymdstoft, kallade mörka nebulosor. När dessa moln av ett eller annat skäl störs kan delar av molnen förlora sin stabilitet och kollapsa på grund av gravitationen och bilda en protostjärna. I den täta och varma kärnregionen påbörjas fusion och på så sätt har en huvudsekvensstjärna bildats.

Det som avgör typen av stjärna är främst dess massa. En stjärna med hög massa har motsvarande högre luminositet (ljusstyrka) och snabbare förbrukning av vätet i kärnan vilket får den att åldras snabbare. Efterhand har allt väte i kärnan omvandlats till helium och stjärnan övergår till nästa fas, fusion av helium. Detta kräver en högre temperatur och får stjärnan att öka i storlek och kärnan i densitet. Stjärnan kallas nu en röd jätte som endast överlever en kort period innan även heliumet är slut. Väldigt massiva stjärnor kan fortsätta fusionera allt tyngre ämnen ända fram till att en massiv järnkärna har bildats. Vidare fusion är endotermisk vilket innebär att den kräver energi istället för att frigöra energi och processen kan därmed inte fortsätta.

Det slutgiltiga ödet hos stjärnan beror även det på dess massa. Mindre stjärnor bildar planetära nebulosor och utvecklas till vita dvärgar. För stjärnor med större än ungefär åtta gånger solens massa kommer dess kärna att kollapsa när bränslet är slut vilket orsakar en supernovaexplosion. Restprodukten av en sådan explosion är en neutronstjärna, eller om stjärnan hade en massa på över omkring 20 solmassor, ett svart hål. I dessa explosioner bildas även de ämnen som är tyngre än järn.

Närliggande dubbelstjärnor kan följa ett mer komplicerat utvecklingsmönster, som överföring av materia till en vit dvärg vilket ibland kan orsaka en supernova typ Ia. Planetära nebulosor och supernovor är nödvändiga för skapandet och spridningen av metaller och andra tyngre ämnen till den interstellära rymden. Utan denna process skulle alla nya stjärnor, och deras planetsystem, helt bestå av väte och helium (samt mindre mängder litium), de ämnen som funnits sedan big bang.

Galaktisk astronomi handlar om Vintergatan, den galax som solsystemet befinner sig i. Vintergatan är en stavgalax och en av de framträdande medlemmarna av den Lokala galaxhopen. En galax är en enorm roterande massa av gas, stoft, stjärnor och andra objekt som hålls samman av en gemensam gravitationskraft. Eftersom jorden befinner sig i de stoftrika yttre armarna är stora delar av Vintergatan dold för observationer.

I Vintergatans centrum finns en kärna, en stavformad bula som tros ha ett supermassivt svart hål i mitten. Denna kärna omges av fyra stora armar som går ut som en spiral från detta centrum. I dessa regioner bildas stora mängder stjärnor och de innehåller många yngre population I-stjärnor. Disken omges av en halo med äldre population II-stjärnor såväl som större mängder av relativt täta koncentrationer av stjärnor, så kallade stjärnhopar.

Mellan stjärnorna finns det interstellära mediet, en region med sparsamma mängder materia. I de tätaste regionerna kan molekylmoln av väte och andra ämnen bilda områden där nya stjärnor kan bildas. Dessa börjar som en oregelbunden mörk nebulosa som koncentreras och kollapsar (i volymer som avgörs av Jeans-längden) och bildar kompakta protostjärnor.

Allt eftersom fler massiva stjärnor bildas omvandlar de molnet till en H II-region av glödande gas och plasma. Stjärnvinden och supernovaexplosioner från dessa stjärnor kommer till slut att skingra molnet vilket lämnar bakom sig en eller flera unga öppna stjärnhopar av stjärnor. Dessa hopar skingrar sig med tiden och stjärnorna sprids ut bland alla andra stjärnor i Vintergatan.

Kinematiska studier av materian i Vintergatan och andra galaxer har visat att det finns mer massa än vad den synliga materian kan stå för. En halo med mörk materia tycks dominera massan, men vad denna massa består av är ännu okänt.

Studier av objekt utanför vår egen galax är en gren av astronomin som behandlar hur galaxer bildas, deras morfologi och klassificering, undersökningar av aktiva galaxer samt galaxhopar. Detta är viktigt för att förstå universums storskaliga struktur.

De flesta galaxerna delas in efter distinkta former i ett klassifikationssystem. De vanligaste är spiral-, elliptiska och oregelbundna galaxer.

Som namnet antyder har en elliptisk galax formen av en ellips. Stjärnorna rör sig längs med slumpmässiga banor utan någon dominerande riktning. Dessa galaxer innehåller förhållandevis lite interstellärt stoft, få regioner där stjärnor fortfarande bildas och generellt sett mest äldre stjärnor. Elliptiska galaxer finns oftast i kärnan av galaxhopar och tros bildas genom sammanslagningar av andra galaxer. 

En spiralgalax är en galax med en platt roterande disk, vanligen med en bula eller stav i mitten, och eftersläpande spiralarmar utåt. Dessa armar är stoftrika regioner där stora unga stjärnor ger området en blåaktig ton. Spiralgalaxer är vanligen omgivna av en halo med äldre stjärnor. Såväl Vintergatan som Andromedagalaxen är spiralgalaxer.

Oregelbundna galaxer har ett kaotiskt utseende och är vare sig spiralformade eller elliptiska. Ungefär en fjärdedel av alla galaxer är oregelbundna och dessa former kan vara orsakade av gravitationell påverkan mellan olika galaxer.

En aktiv galax sänder ut en betydande andel av sin energi från andra källor än stjärnor, stoft och gas. De drivs av en kompakt region i kärnan, vanligen ansedd centrerad kring ett supermassivt svart hål som sänder ut strålning från infallande material.

Kosmologi (från grekiskans κοσμος värld, universum och λογος ord, studie) kan anses vara studien av universum som en helhet.

Observationer av storskaliga strukturer hos universum har lett till att man tror sig veta ungefär hur universum har utvecklats och hur det kan ha skapats. Grundläggande i modern kosmologi är den väl accepterade teorin om big bang, där universum uppstod från en enskild punkt i tiden och därefter expanderade över 13,7 miljarder år till det universum vi ser idag. Tanken bakom big bang härstammar från upptäckten av den kosmiska bakgrundsstrålningen 1965.

Under denna expansion anser man sig kunna identifiera flera evolutionära steg och den moderna kosmologiska standardmodellen har döpts till Lambda-CDM-modellen. I dess tidigaste ögonblick tros universum ha expanderat extremt snabbt genom en kosmisk inflation, vilket homogeniserade startförhållandena. Därefter skapade nukleosyntes ämnesfördelningen hos det tidiga universumet. När de första atomerna skapades, blev rymden genomskinligt för strålning, vilket släppte energin som idag kan ses som bakgrundsstrålning. Det expanderande universumet genomgick nu en Mörk tid på grund av avsaknaden av stjärnor.

Från extremt små skillnader i tätheter av materia samlades massa efterhand ihop och bildade moln av gas, ur vilka de första stjärnorna bildades. Dessa supertunga stjärnor orsakade en återjoniseringsprocess och tros ha bildat många av de tyngre ämnena i det tidiga universumet. Efterhand samlades dessa materiahopar i filament, med tom rymd emellan. Gradvis organiserades gas och stoft och bildade de första primitiva galaxerna. Genom historien har dessa samlat på sig mer materia och ofta i sin tur förts ihop till galaxhopar som samlas i storskaliga superkluster.

Grundläggande hos strukturen av universum är existensen av mörk materia och mörk energi. Dessa anses numera vara de dominerande komponenterna i universum och stå för 96 procent av all densitet. Av den anledningen läggs mycket möda ner på att förstå fysiken hos dessa komponenter, än så länge med få avgörande resultat. Denna och andra oklarheter i standardmodellen gör att ett fåtal forskare fortfarande söker utveckla alternativa modeller, såväl mer kompletta som oftare behandlande enstaka företeelser, så kallade ad hoc-modeller. Bland de senare har en av de mer kända fått namnet MOND (MOdified Newtonian Dynamics), som istället menar att gravitationen inte fungerar som vi förväntar oss i vissa situationer.

Rymdfart är tillämpandet av astronomi och rymdteknologi för att utforska rymden. Fysisk utforskning av rymden genomförs både med bemannade rymdfärder och av obemannade rymdsonder.

Observationer av objekt i rymden har pågått längre än den nedskrivna historien. Det var dock först under 1900-talet då stora raketmotorer utvecklades som det blev möjligt att skicka objekt och människor utanför jordens atmosfär. Motiveringen till att nå ut i rymden har varit utvecklandet av vetenskapen, enande av olika länder, att försäkra människans överlevnad och att utveckla militära fördelar över andra länder. Vanlig kritik mot rymdfarten är att kostnaderna är höga och säkerheten låg.

Rymdfarten användes under kalla kriget som en arena för USA och Sovjetunionen att visa upp sin styrka och tekniska kunnande. Denna period anses har börjat med uppskjutningen av den sovjetiska satelliten Sputnik 1 den 4 oktober 1957, och slutat med den första månlandningen av amerikanska Apollo 11 den 20 juli 1969. Det sovjetiska rymdprogrammet nådde många av dess stora triumfer under ledning av Sergej Koroljov och Kerim Kerimov, inklusive uppskjutningen av den första människan i rymden (Jurij Gagarin ombord Vostok 1) år 1961, den första rymdpromenaden (av Aleksej Leonov) år 1965 och konstruktionen av den första rymdstationen (Saljut 1) år 1971. De första föremålen konstruerade av människan att nå rymden var dock Nazitysklands V2-raketer, vilket de gjorde redan under andra världskriget. Efter kalla krigets slut har rymdfarten varit mera inriktad på samarbete mellan länder, till exempel med den internationella rymdstationen, men på senare tid har länder som Indien och Kina visat en ökad vilja att själva demonstrera sitt tekniska kunnande genom att utföra uppdrag i rymden.

Vetenskapligt sett har de obemannade rymdsonderna, robotarna och satelliterna gett astronomin ovärderliga data, vilket snabbt utvecklat kunskaperna om universum och framförallt solsystemet. Samtliga planeter i solsystemet har fått besök av rymdsonder. Kända uppdrag ut i solsystemet är till exempel de sovjetiska Venerasonderna som kartlade Venus, de amerikanska tvillingrobotarna Spirit och Opportunity som har undersökt Mars yta längre än någon trodde att de skulle överleva, europeiska Cassini-Huygens som gett oss omfattande kunskap om Saturnus och dess månar, samt inte minst de berömda Voyagersonderna som har tagit bilder på de yttre planeterna och nu är på väg att lämna solsystemet. Satelliter som har placerats i en bana runt jorden har även dessa bidragit mycket, inte minst har så kallade jordresurssatelliter gett oss stora kunskaper om själva jorden, men även de mest avlägsna delarna av universum kartläggs från jordbundna satelliter, den mest kända är förstås Rymdteleskopet Hubble.

Astronomi och astrofysik har utvecklat flera betydande interdisciplinära studier som sammankopplar astronomi med andra stora vetenskapliga fält. Till dessa hör:

Amatörastronomer observerar en stor mängd objekt och fenomen på himlen, ibland med utrustning de själva har konstruerat. Vanliga mål för amatörastronomer är månen, planeter, kometer, meteorskurar, stjärnor, stjärnhopar, galaxer och nebulosor. En gren av amatörastronomin, amatörastrofotografi, handlar om att ta bilder av natthimlen. Många amatörer tycker om att specialisera sig på specifika objekt, typer av objekt eller typer av händelser som intresserar dem.

De flesta amatörer arbetar med synliga våglängder, men ett mindre antal experimenterar med våglängder utanför det synliga spektrumet. Det kan till exempel handla om infraröda filter på vanliga teleskop och även bruket av radioteleskop. Pionjären bland amatörradioastronomerna var Karl Jansky som började observera himlen vid radiovåglängder under 1930-talet. Amatörastronomer använder antingen hemmagjorda radioteleskop eller sådana som ursprungligen konstruerades för forskning, men som nu är tillgängliga för allmänheten (till exempel One-Mile Telescope).

Amatörastronomerna fortsätter än idag att göra viktiga vetenskapliga bidrag till astronomin. Det är en av få vetenskapliga discipliner där amatörer fortfarande kan bidra i större omfattning. En vanlig uppgift som amatörastronomer tar på sig är att spana efter okända kometer och asteroider samt att genomföra regelbundna studier av variabla stjärnor.

Även om astronomin har gjort enorma framsteg med förståelsen av universum och dess innehåll så kvarstår vissa viktiga olösta frågor. För att svara på dessa kan det krävas konstruktion av nya mark- eller rymdbaserade instrument och nya framsteg inom teoretisk och experimentell fysik.




#Article 15: Asien (1270 words)


Asien är jordens största och mest folkrika världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå genom Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna. Gränsen mellan Asien och Afrika anses normalt vara Sueznäset och Röda havet. Omkring 62 % av världens befolkning bor i Asien, varav enbart kring 3 % bor i norra och innersta delen, det vill säga Mongoliet, de centralasiatiska länderna Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan, Kirgizistan och Tadzjikistan, de kinesiska provinserna Xinjiang, Tibet, Qinghai och ryska Sibirien.

Då världsdelar delvis definieras genom kulturgeografi, det vill säga på grundval av kulturell samhörighet, och inte genom geologi, råder det en skillnad mellan Asien som världsdel och som geografisk kontinent. Asien och Europa befinner sig på samma kontinent och denna heter Eurasien. Världsdelen Asien omfattar en del av den Eurasiatiska kontinenten, närmare bestämt ett område från Sinaihalvön, Turkiet och Uralbergen i väster till Berings Sund, Japan, Taiwan, Filippinerna och Indonesien i öster. 

Idén om att den gamla världen har tre kontinenter går tillbaka till antiken. Namnet Asien härleds från de uråldriga civilisationerna i Mellanöstern. Asien var under Romarriket benämning på en romersk provins som låg i dagens Turkiet. Betydelsen för namnet Asien har senare kommit att utsträckas till att omfatta hela området från Sinaihalvön, Turkiet och Uralbergen i väster till Berings sund, Japan, Taiwan, Filippinerna och Indonesien i öster.

Ordet Asien kommer via latin från den antika grekiskans Ασία, ett namn som för första gången nedtecknades cirka 440 f.Kr. av Herodotos. Under Antiken refererade Asien till Mindre Asien (varav en del utgjorde den romerska provinsen Asia) eller för att beskriva Persiska riket. Även tidigare kände Homeros till en trojansk allierad vid namn Asios Hyrtakides, som var son till Hyrtacus, som var en regent över flera städer. Homeros beskriver även ett träsk vid namn ασιος i Iliaden. Den grekiska termen är möjligen tagen från Assuwa, som var en konfederation av stater i västra Anatolien under 1300-talet f.Kr. Det hettitiska prefixet assu- (bra) spelade förmodligen in där.

En annan teori är att ordet kommer från det akkadiska ordet (w)aṣû(m), besläktat med hebreiska יצא, som betyder att gå ut, eller att stiga, som refererar till solens riktning vid soluppgång, vilket kan kontrasteras till den liknande etymologin för Europa, där det semitiska ordet erēbu, som innebär solens nedgång. Dessa etymologier förutsätter ett Mellanöstern-perspektiv.

En tredje teori är det assyriska ordet asu, som betyder öst, till skillnad från det feniciska ordet ereb för Europa. 

Först från omkring 1800 kom ordet att användas för hela kontinenten, inklusive Kina och Sibirien – det var också först från mitten av 1700-talet som européerna fått en klarare uppfattning om de viktigaste dragen i världsdelens geografi, till exempel kusterna i norr, de större floderna och klimatet på olika håll. Före denna tid användes Indien som en allmän beteckning på hela området från Indus till Filippinerna, och länderna norr därom – Kina, Japan, Tibet och Mongoliet – var i praktiken helt stängda för européerna.

Asien är till ytan världens största världsdel, och upptar två tredjedelar av superkontinenten Eurasien, som förutom Asien även består av Europa. Gränsen mellan världsdelarna går från Uralbergen och utmed Kaspiska havets kust, förbi Kaukasusbergen och genom Bosporensundet i Turkiet.

Asien inrymmer en stor geografisk mångfald. De norra delarna, främst Sibirien, visar flera såväl geografiska som geologiska likheter med Nordamerika och norra Europa, och utgörs av tundra, myrar, barrskogar (taigan), sjöar och bergskedjor, och den långa kusten mot Norra ishavet i norr är starkt påverkad av den arktiska inlandsisen, som bildat trånga vikar, fjordar, skärgårdar och myrmarker.

Söder om taigan finns den eurasiska stäppen, ett stort slättland med inlandsklimat, gräs- och buskvegetation och sparsamt med träd. 

Världens högsta bergskedja, Himalaya, bildades genom att den indiska subkontinenten fördes norrut av kontinentaldriften och kolliderade med den eurasiska kontinenten.

Världens största insjö, Kaspiska havet är endorheisk (har inga utflöden) och är belägen på gränsen mellan Asien och Europa, mellan länderna Iran, Azerbajdzjan, Ryssland, Kazakstan och Turkmenistan. Maxdjupet i sjön är cirka 1 025 meter. Dess vatten är bräckt med en salthalt på ungefär en tredjedel av den hos havsvatten.
Kaspiska havet är jordens största insjö, med en yta på 374 000 km² och en volym på 78 200 km3. 

Bajkalsjön i södra Sibirien är Eurasiens näst största sötvattensjö och världens djupaste insjö med ett största djup på 1642 meter. Bajkalsjön ligger på en höjd av 455 möh. Den finns på Unescos lista över världsarv sedan 1996 på grund av sin rika och delvis endemiska flora och fauna. 

Asiens tredje största sjö är Balchashsjön i Kazakstan. Aralsjön mellan Kazakstan och Uzbekistan var tidigare Asiens andra och jordens fjärde största insjö men har till stor del torkat ut.

Från Himalaya och den tibetanska högplatån rinner stora floder i alla riktningar. Yangtze i Kina är Asiens längsta flod och rinner ut i Östkinesiska havet nära Shanghai. Gula floden rinner genom norra Kina och mynnar ut i Bohaihavet. Mekong rinner söderut genom en rad länder och mynnar ut i Sydkinesiska havet söder om Ho Chi Minh-staden i Vietnam. Indus, Ganges och Bramaputra rinner upp mycket nära varandra och tar olika vägar genom den indiska subkontinenten ut i olika delar av Indiska oceanen.

Från bergen i norra Mongoliet rinner Ob, Irtysj, och Jenisej  och från Bajkalssjön Lena norrut genom Sibirien mot Norra ishavet. Amur rinner österut i gränslandet mellan Sibirien och norra Kina.

Jordens tre högsta bergstoppar finns i bergskedjan Himalaya: Mount Everest (8 848 meter över havet) på gränsen mellan Kina och Nepal, K2 i Kashmir (8 611 meter över havet) och Kangchenjunga (8 586 meter över havet) på gränsen mellan Indien och Nepal.

Denna term är ovanlig hos geografer men refererar oftast till Rysslands asiatiska del, som är mer känd som Sibirien. Ibland inkluderas även norra delar av andra asiatiska länder, såsom Kazakstan, i norra Asien.

Det finns ingen absolut definition på hur denna term ska användas. Generellt syftar Centralasien på:

Området kallas även Fjärran östern. Detta område inkluderar:

Ibland inkluderas även Mongoliet och Vietnam i Östasien. I mer informella sammanhang inkluderas även ibland Sydostasien i begreppet Östasien.

Denna region inkluderar Malackahalvön, Indokina samt öar i Indiska oceanen och Stilla havet. Staterna regionen inkluderar är:

Sydasien kallas ibland Indiska halvön. Regionen inkluderar:

Denna region kallas även Mellanöstern, som är en vanligare term i Europa och Amerika. Sydvästasien inkluderar:

Asien var den andra kontinent som nåddes av människan, som hade sitt ursprung i Afrika. Det var också i Asien de första stadskulturerna uppstod - i Mesopotamien, Indusdalen, Persien och Kina.

Räknat efter köpkraftsbaserad BNP är Asiens största ekonomi Japan. Efter år 2000 har Japans, Kinas och Indiens ekonomier varit stadda i kraftig tillväxt, och alla tre har ofta noterat en årlig tillväxt på över 6 %. År 2020 var Kina efter USA världens största ekonomi, följt av Japan, Tyskland och Indien som världens tredje, fjärde och femte största ekonomier. Räknat efter nominell BNP är Kina Asiens största nationella ekonomi och världens näst största.

Ekonomisk tillväxt i Asien mellan slutet av andra världskriget och 1990-talet var koncentrerad till länderna kring Stilla havet samt oljeländerna i sydväst, och det är först på senare år stark tillväxt spridits även till andra regioner. Under slutet av 1980-talet och det tidiga 1990-talet var Japans ekonomi nästan lika stor som resten av kontinentens tillsammans. 1995 var Japans ekonomi (dvs dess inhemska omsättning av pengar och dess produktion) nästan i nivå med USA:s, efter att den japanska valutan stigit till sitt högsta värde någonsin.  Sedan dess har dock Japans valuta stabiliserats och Kina har vuxit till att bli Asiens största ekonomi, följt av Japan och sedan antingen Sydkorea eller Indien på tredje plats, beroende av vilken källa som används.

Enligt Förenta Nationernas indelning tillhör följande stater Asien: 




#Article 16: Agnosticism (597 words)


Agnosticism, (grekiska α-γνωστικισμός, a, som betyder utan, och gnosticism eller gnosis, kunskap, vetande). Agnosticismen brukar numera ofta användas som beteckning för uppfattningen att det inte går att veta om det finns någon gud eller att få någon kunskap om densamma. I Thomas Huxleys ursprungliga definition betydde det dock att man förnekade kunskap om tillvarons yttersta grunder, vilket förvisso betyder något liknande då det inkluderar gud.

Ordet agnosticism myntades ursprungligen av Thomas Henry Huxley kring 1868 men anses vanligen ha börjat användas av andra år 1889 då Huxley publicerade en enorm artikel med samma namn. Därför anger en del uppslagsverk 1888 som året då ordet myntades.

Huxleys ursprungliga definition skiljer sig något från den som står i inledningen av denna artikel. Vad Huxley avsåg med sin definition var att man inte kunde uttala sig om det ovetbara eller tillvarons yttersta grunder. Han kom senare att bli försiktigare med att använda begreppet det ovetbara, och menade att vad andra vet eller inte vet också är något som låg utanför hans egen horisont:

Men det betyder självklart inte att begreppet det ovetbara inte är filosofiskt användbart. Det är bara svårt att veta vad som uppfyller ovetbarheten.

Det finns många betydelser av ordet agnosticism. Populärt menar man oftast att man inte är säker på om det finns en gud eller inte, eller att man inte har tagit ställning. Andra menar att man inte tror på gud men att man inte är säker. Andra avser ett förhållningssätt som ligger nära positivismen, i det att man inte antar något som inte kan bevisas. Ett alternativt agnostiskt förhållningssätt ligger nära skepticismen, att tvivla på allt utom det absolut säkra, om man ens tror att någonting är säkert - Det enda jag med säkerhet vet är att jag ingenting med säkerhet vet.

Somliga agnostiker kallar sig ibland även ateister. Det kan både provocera och ge upphov till debatt som värderas, och det kan även klargöra att de i grunden anser det vara viktigare att klargöra att det inte finns skäl att tro att gud finns, än att det är omöjligt att veta. De tror inte att gud finns men de kan inte bevisa att det inte finns några gudar. Många både troende och agnostiker menar att man inte kan vara ateist och agnostiker samtidigt, eftersom ateism innebär ett gudsförnekande. Några hävdar även att ateism betyder en övertygelse att man kan bevisa att det inte finns någon gud. Detta är dock felaktigt då ordet ateism endast innebär avsaknad av eller avståndstagande från tro på någon gud, gudar och högre makter. Ett gudsförnekande helt enkelt, men inte att man anser att det går att bevisa.

Inom religionssociologin pratar man även om agnostisk teism, det vill säga en gudstro som säger att gud är så stor att denne ligger utanför det mänskliga förståndet, eller att gud lever i en övernaturlig värld som vi inte kan förstå.

Nationalencyklopedins Ordbok (NEO) definierar agnosticism som en filosofisk riktning som förnekar att kunskap om tillvarons yttersta grunder är möjlig. Det är en definition som kan kritiseras för att ordet möjlig borde bytas ut mot tillgänglig. 

För att bättre förstå agnosticismen är det även nödvändigt att relatera begreppet till det begrepp det tar avstånd ifrån, nämligen gnosticismer. Alltså läror, vissa av dem med flertusenåriga anor, som ansåg det finnas antingen en inre kunskap i varje människa, eller yttre, som t.ex. astrologi och numerologi, som är vägen till gud och/eller till att förstå världen. En av de tidigare gnostiska lärorna var en där anhängarna kallade sin religion för gnosis, från 100-talet efter Kristus. De flesta gnostiker byggde sina läror på antingen judendomen eller kristendomen. 




#Article 17: Apokryferna (457 words)


Apokryfer, från grekiskans  (apokryfos) som betyder gömd, fördold, svårbegriplig, är texter som är ungefär samtida med Bibelns böcker och som ofta blivit lästa och använda i samma kretsar som använt Bibeln. Men av olika orsaker har de antingen inte fått samma kanoniska status som bibelböckerna eller rentav blivit förklarade som heretiska av den tidiga kyrkan. Generellt kan sägas att de apokryfer som  hör till tiden för det Gamla Testamentets böcker erhöll en högre status inom den tidiga kyrkan (se deuterokanoniska böcker) medan de apokryfer som tillhör tiden för Nya Testamentet oftast blev förklarade som heretiska då de användes inom andra (idag försvunna) trosriktningar som till exempel gnosticism och uttrycker läror som inte var förenliga med den tidiga kyrkans tro. (Se  nytestamentliga apokryfer)

De första grekisktalande kristna använde dåtidens grekiska översättning av judarnas heliga skrifter, Septuaginta. Denna grekiska översättning skiljer sig från den Hebreiska bibeln. För en jämförelse se Gamla Testamentets kanon.

Martin Luther menade däremot att dessa böcker visserligen var bibelböcker och god och nyttig läsning men inte sådan helig Skrift med vilken bindande kyrkolära kan fastslås. De innehöll dock i hans ögon moraliska föredömen. Både lutheraner och anglikaner läser apokryferna i den offentliga gudstjänsten. De senare menar att syftet med apokryferna är att undervisa i etik men inte att fastslå bindande kyrkolära. Jean Calvin avvisade dessa skrifter helt.

I Martin Luthers kyrkobibel från 1534 ingick det deuterokanoniska böcker, men också Manasses bön, som ingick i den latinska bibelöversättningen Vulgata. Den romersk-katolska och den ortodoxa Bibeln räknar inte Manasses bön till de deuterokanoniska skrifterna. Svenska kyrkobiblar har följt Luthers omfattning av apokryferna, eftersom Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka.

I anglikanska kyrkobiblar ingår alla ovanstående skrifter, dessutom Tredje Esra och Fjärde Esra, vilka också ingick i den latinska bibelöversättningen Vulgata. Den romersk-katolska kyrkan räknar inte dessa till de deuterokanoniska skrifterna.

Utöver de omtvistade skrifterna i Septuaginta finns ytterligare ett antal skrifter som brukar kallas pseudepigrafer av protestanter och apokryfer av katoliker. Några av dessa ingår i den Etiopisk-ortodoxa kyrkans kanon. Exempel på några gammaltestamentliga pseudepigrafer är:

Nytestamentliga apokryfer är kristna skrifter, ibland gnostiskt inspirerade, som inte räknas som kanoniska inom de kristna kyrkorna. De är skrivna från mitten av 100-talet och framåt. Vissa nytestamentliga apokryfer bevarades som legendläsning eller nöjesläsning i den medeltida västkyrkan eller bland östortodoxt kristna. Så är exempelvis fallet med Jakobs protevangelium, Petrusakterna och Thomas barndomsevangelium. 

Skrifter av detta slag som inte hade ett ortodoxt innehåll kopierades däremot inte. I Egypten grävdes några av dem ner i ökensanden, där de bevarades till eftervärlden. Några av dessa avskrifter, Codex Brucianus, Codex Askewianus och Papyrus Berolinensis/Akhmim-codexen, hittades redan på 1700- och 1800-talen. Andra upptäcktes först på 1900-talet, exempelvis böckerna i Nag Hammadi-biblioteket som återfanns år 1945. Dessa fynd har dramatiskt ökat vår kunskap om dessa skrifter.




#Article 18: Antarktis (2517 words)


Antarktis är land- och havsområdena kring Sydpolen. Antarktis, som även är en egen djurgeografisk region (antarktiska regionen), är till skillnad från Arktis en riktig kontinent med en landmassa som ligger ovanför havsytan. Det är den enda kontinent som saknar bofast mänsklig befolkning, men det finns fler eller färre tillfälliga boende.

Namnet Antarktis är en latinisering av det grekiska sammansatta ordet ἀνταρκτική, antarktiké, femininum av ἀνταρκτικός, antarktikós,, som betyder motsatsen till Arktis, det vill säga motsatsen till norr.

Aristoteles skrev i sitt verk om meteorologi, Μετεωρολογικά, om en Antarktisk region, cirka 350 f.Kr. Den grekiske eller feniciske kartografen Marinus från Tyros ska ha använt namnet i sin världskarta från 100-talet e.Kr., som inte finns bevarad. De romerska skriftställarna Gaius Julius Hyginus och Lucius Apuleius använde under första och andra århundradet e.Kr det latiniserade begreppet från grekiskan, polus antarcticus. Från detta härrör fornfranska pole antartike (1270 e.Kr.), som i modern tappning blivit pôle antarctique. Det lånades vidare till medelengelskans pol antartik i en teknisk avhandling 1391 av den engelske poeten och diplomaten Geoffrey Chaucer och har i modern form blivit Antarctic Pole.

Innan namnet fick sin nuvarande geografiska konnotation användes begreppet också för andra platser som kunde beskrivas som motsatsen till norr. Den franska kolonin i Brasilien på 1500-talet, Franska Antarktis (1555–1567), fick sitt namn utifrån detta tänkande.

Det första formella omnämnandet av kontinenten som Antarktis dokumenterar sig till 1890-talet och den skotske kartografen John George Bartholomew. I det svenska språket finns Antarktis dokumenterat i geografisk betydelse sedan 1837.

Jorden har inte alltid sett likadan ut som den gör i dag. För ungefär 250 miljoner år sedan var världens alla kontinenter samlade i en enda superkontinent, Pangaea. Vid den här tiden tillhörde Antarktis den södra kontinenten Gondwanaland tillsammans med andra kontinenter som Sydamerika, Afrika, Indien och Arabiska halvön. Denna superkontinent låg inte vid Sydpolen, vilket gjorde att Antarktis inte var det islandskap som det är nu, utan en varm och tropisk kontinent med riklig växtlighet bebodd av massor av olika djurarter, däribland dinosaurier.

För ungefär 100 miljoner år sedan kom jordens alla kontinenter att sakta röra sig ifrån varandra. Detta gav upphov till att kraftiga bergskedjor som Himalaya bildades, samt stora klimatförändringar. Antarktis skulle frigöras från Australien och färdas sakta ner mot Sydpolen. Detta gjorde att Antarktis fick ett allt kallare klimat och stora ismassor växte till.

Med hänsyn till Antarktis geografiska läge tog det lång tid innan kontinenten upptäcktes. Geografer och forskare hade dock i århundraden haft teorier om att en stor sydkontinent skulle existera. Detta antagande kallades för Terra Australis (Incognita), ’det (okända) södra landet’, och fanns på europeiska kartor från medeltiden ända till in på 1800-talet. Teorin fördes fram av den grekiske filosofen Aristoteles, men det var först under 100-talet som teorin utvidgades och uppmärksammades av geografen Klaudios Ptolemaios. Denne var övertygad om att en stor sydlig kontinent täckte stora delar av Indiska oceanen. Tanken om ett stort landområde nere i syd väckte stort intresse hos dåtida upptäcktsresande. Den brittiske upptäcktsresanden James Cook försökte redan 1773 att nå Terra Australis med sitt fartyg HMS Resolution. Cook nådde aldrig Antarktis, ty han sökte nå den från Stilla Havet där Antarktis kust ligger sydligare och hindrades av den tjocka packisen.

Flera försök att nå Antarktis gjordes efter Cook men man hindrades av det kalla stormiga havet. År 1820 var det den brittiske sjömannen Edward Bransfields tur att försöka nå kontinentens fastland. Bransfield har noterat i sina anteckningar att man skymtade ett is- och snötäckt land. Bransfield och hans följeslagare landsteg dock inte på fastlandet, utan förde istället utförliga kartanteckningar över området. Ryssen Fabian von Bellingshausen var även han under samma period som Bransfield på expedition runt Antarktis kuster. Han fann ett flertal öar och delar av Antarktis, bland annat har havet Bellingshausenhavet uppkallats efter honom. Den tredje i raden av upptäcktsresande på 1820-talet var segelfartygskaptenen Nathaniel Brown Palmer. Hans syfte med resan till Antarktis var, liksom för många andra resenärer, till största delen den stora efterfrågan på sälskinn. Palmer reste med fartyget Hero och utforskade främst södra delen av Antarktiska halvön 1820–1822. Han blev, tillsammans med sina medresenärer, de första amerikanerna att upptäcka Antarktiska halvön. Deras expedition blev lyckad då de fann ett flertal öar längs kusterna, bland annat Palmer Land, vilken upptäcktes den 16 november 1820 och uppkallades efter Nathaniel Palmer. I februari 1823 upptäckte britten James Weddell Weddellhavet efter att ha seglat med sitt valfångstfartyg på Antarktiska oceanen. 

Antarktis hade nu upptäckts av både val- och säljägare. Den första iakttagelsen av fastlandet Antarktis kan inte exakt tillskrivas en enda person. Känt är att en amerikansk säljägare gjorde den första kända landstigningen på kontinenten 1821. Rykten och rapporter började sedan, på 1830-talet, att sprida sig bland världens länder att en stor kontinent var belägen vid Sydpolen. Detta medförde att flera länder skickade iväg forskningsexpeditioner med förhoppningen att upptäcka nya landområden. Bland dessa kan James Clark Ross, Charles Wilkes och Jules Dumont d’Urville nämnas. De fann en rad betydelsefulla öar och kustområden. Ross påbörjade sin resa till Sydpolen den 29 september 1839 med två fartyg. Han namngav ett flertal landområden vid Antarktis som han själv hade upptäckt. Han upptäckte Rosshavet och gjorde en stor utforskning av Victoria Land. Han fann även två vulkaner på Rossön, Mount Terror och Mount Erebus, vilka han namngav efter sina båda fartyg.

Den antarktiska kontinenten ligger till den största delen inom södra polcirkeln (cirka 66:e breddgraden). Med ungefär 14 miljoner km² är Antarktis större än Europa. En exakt storlek är svår att fastställa. Landmassor och angränsande havsområden ligger under isen som kontinuerligt ändrar storlek. Den växer efter snöfall och blir mindre när isberg bryts loss.

De Transantarktiska bergen delar kontinenten i en mindre västlig och en betydligt större östlig del. Den högsta bergskedjan är Vinsonmassivet med berget Mount Vinson som är 4 897 meter högt. Djupaste punkten som är täckt med is ligger 2 538 meter under havsytan. Runt om Antarktis sträcker sig den Antarktiska oceanen. Den närmast liggande punkten på en annan kontinent är sydspetsen av Sydamerika, Eldslandet.

Indelningen av Antarktis sker i stora områden, hav och shelfis:

Områden:

Hav: (randhav till Antarktiska oceanen)

Shelfisområden:

Speciellt för Antarktis är att kontinenten är nästan helt täckt av is. Den antarktiska inlandsisen som är upp till 4 500 meter tjock innehåller omkring 90 procent av världens is och 75 procent av världens sötvattenreserver. Bara 280 000 km² (2 procent) av kontinentens yta är isfri. Det är bergskedjor som skär genom isen och områden med låg nederbörd.

Då och då lossnar stora tillplattade isberg från shelfisen som flyter några tusen kilometer ut i havet. Det tar ibland många år tills ett stort isberg smälter helt. Ofta bryts ett isberg i många mindre delar under sin tid på havet. Den 30 april 1894 siktade man ett isberg i Atlanten vid . Det är den nordligaste positionen som är känd.

Vädret på Antarktis skiljer sig på många sätt från klimat på andra kontinenter. Kontinenten är

Klimatet på Antarktis är betydligt kallare än klimatet på motsvarande breddgrader på det norra halvklotet. Detta beror till stor del på att det inte finns någon varm havsström liknande Nordatlantiska strömmen som ger ett varmare klimat, men också på att Antarktis är en kontinent. Detta innebär att de inre delarna klimatmässigt blir mer isolerade från omvärlden än motsvarande delar av Arktis.

Som jämförelse är årsmedeltemperaturen längst ut på den Antarktiska halvön jämförbar med den på Svalbard, och då är de nordligaste delarna av Antarktiska halvön bara på motsvarande breddgrad som till exempel Umeå i Sverige är på det norra halvklotet men som är betydligt varmare, till och med varmare än många städer i sydligaste Sydamerika.

I Antarktis mitt blir det aldrig plusgrader och värmerekordet vid Amundsen-Scott-basen mitt på sydpolen är endast −13 °C.

Antarktis är även den enda kontinenten på hela jorden som har en av människan så gott som orörd natur, vilken även skyddas av Antarktisfördraget. Trots klimatet är Antarktis ett populärt turistmål under sommarperioden. Det största hindret är egentligen resekostnaden som kan uppgå till uppemot 40 000 kronor.

I havet runt Antarktis lever ett stort antal krill (Euphausia superba) och annat zooplankton som bildar basen i matkedjan för fiskar, bläckfiskar, pingviner, valar och sälar.

På kontinentens centrala del häckar två pingvinarter, kejsarpingvinen och adeliepingvinen. Den sydgeorgiska piplärkan, Anthus antarcticus, är endemisk för Antarktis och förekommer enbart i gräsmarker i Sydgeorgien. Men det finns 18 andra fågelarter som häckar på Antarktis. Deras bon ligger på nunataker, isfria berg som sticker upp ur isen. På sommaren kommer mer än 100 miljoner flyttfåglar till området och de lever på isflaken och på de närliggande öarna. Sälarter i Antarktis är till exempel weddellsälen, krabbätarsälen och sjöleoparden. Runt kontinenten lever några av de största valarterna.

I motsats till det rika livet i oceanen är kontinentens mitt nästan tomt på organismer. På isfria områden som kallas antarktiska oaser växer mossor och lavar. Antarktis hyser endast två blomväxter, Colobanthus quitensis och Deschampsia antarctica. Det största landdjuret som lever permanent på Antarktis är en 6 millimeter stor fjädermygga (Belgica antarctica) som saknar vingar.

Flera stater ställde under 1900-talet territoriella anspråk på Antarktis. Efter Antarktisfördraget saknar dessa anspråk praktiskt betydelse.

Eftersom Antarktis inte har någon egen lagstiftande församling och inte tillhör något land, kan man tro att inga lagar och inga domstolar finns. Men i praktiken gäller lagar från de olika basernas hemländer, ungefär som på fartyg till sjöss. Många länder med baser har också lagar som uttryckligen skyddar naturen i Antarktis. Antarktisfördraget innehåller sådana skyddsregler.

På Antarktis har man hittat ett stort antal naturrikedomar, till exempel järn, krom, koppar, guld och platina. Dessutom finns där kol, petroleum och naturgas, men i Antarktisfördraget är fastlagt att ingen får utvinna något av detta.

Fiskebolag hade 1998/1999 en officiell fångst från 120 000 ton i Antarktiska oceanen. Tillsammans med den illegala fångsten är mängden troligtvis flera gånger större.

Turism till Antarktis får en allt större omfattning. På grund av de stora förberedelser och höga kostnader (upp emot 40 000 kronor) som krävs är det mestadels välbeställda personer som kan resa dit. Ändå ökade antalet turister med 13 000 personer från säsongen 1990/1991 till säsongen 2002/2003. Kryssningsfartyg föredrar Antarktiska halvön, som har höga berg. Detta område ligger dessutom närmast Sydamerika där det finns stora hamnar och flygplatser i bland annat Ushuaia.

På Antarktis fastland finns inga permanenta flygfält och de enda tre fasta flygfält som förekommer ligger på King George Island (se Teniente R. Marsh Airport), på Seymourön (vid Marambiobasen) samt på Adelaide Island (vid stationen Rothera). Flygplan med skidor istället för hjul kan landa på utvalda platser på inlandsisen. Endast en procent av fastlandets is- och snöytor är lämpliga för mindre vanliga flygplan med hjul.

Antarktis har inga permanenta invånare, på de olika forskningsstationerna lever däremot varje sommar mer än 4 000 och året runt omkring 1 000 personer. Fram till 2009 har elva barn fötts på kontinenten.

Emilio Marcos Palma, född 7 januari 1978 på Esperanzabasen i argentinska territoriet på Antarktis, är den först dokumenterade person som blivit född på kontinenten. 1986–1987 föddes en pojke och en flicka på den chilenska stationen.

I området söder om den sextionde breddgraden på södra halvklotet finns idag 82 forskningsstationer, däribland 37 stationer som används hela året och 36 stationer som bara bedrivs under sommaren. Den största stationen är McMurdo (USA) som liknar en stad. Mycket känd är också stationen Amundsen-Scott (USA) som ligger direkt på den geografiska Sydpolen. Den japanska permanenta forskningsstationen Syowa är känd genom populärkulturen. Sverige har två stationer på Antarktis som heter Wasa och Svea och som är belägna i den sektor Norge gör anspråk på, Drottning Mauds land. Stationen Wasa ligger bara några hundra meter från den finländska forskningsstationen Aboa. De svenska stationerna förvaltas av Polarforskningssekretariatet.

I förhållande till övriga kontinenter är Antarktis miljö god, vilket beror på dess isolerade läge. Sedan Antarktisfördraget undertecknades den 1 december 1959 har totalförbud för kommersiell exploatering fastslagits. Trots detta har kontinenten till viss del skadats av mänsklig påverkan. Forskare och upptäcktsresande har under åren varit tvungna att bygga olika former av bostäder och forskningsstationer. Detta har gjort att landskapet utsatts för avfall som kan vara skadligt för både djur och natur.

Antarktis är ur ett miljövänligt perspektiv starkt beroende av övriga världens länders syn på miljöfrågor. I och med att de ledande industrialiserade länderna släpper ut stora mängder växthusgaser, påskyndar detta växthuseffekten, som gör att klimatet blir allt varmare, vilket påverkar polarområdena negativt. I och med att medeltemperaturen stigit har Antarktis glaciärer minskat avsevärt de senaste tjugo åren, och på så vis har vattennivån höjts drastiskt, samtidigt som risken för översvämningar ökar för varje år.

Utöver växthuseffekten är ozonlagrets uttunning ett allvarligt hot mot Antarktis miljö, ett hot som beror på mänsklig påverkan eftersom vi förbränner fossila bränslen och använder freoner. Detta stör även djurlivet på Antarktis då tillgången på föda minskar.

En del av Antarktis har värmts upp; särskilt stark uppvärmning har noterats på Antarktishalvön. En studie av Eric Steig som publicerades 2009 konstaterade för första gången att den kontinentbredda genomsnittliga yttemperaturtrenden i Antarktis är något positiv vid 0,05 °C per decennium från 1957 till 2006. Denna studie noterade också att västra Antarktis har värmts med mer än 0,1 °C per decennium under de senaste 50 åren, och denna uppvärmning är starkast på vintern och våren. Detta kompenseras delvis av höstkylning i östra Antarktis. Det finns bevis från en studie om att Antarktis värms upp som ett resultat av mänskliga koldioxidutsläpp, men detta förblir tvetydigt. Mängden ytvärmning i Västantarktis, även om den är stor, har inte lett till någon märkbar smältning vid ytan och påverkar inte den västantarktiska inlandsisens bidrag till havsnivån. Istället tros de senaste ökningarna av glaciärutflödet bero på ett inflöde av varmt vatten från djuphavet, precis utanför kontinentalsockeln. Nettobidraget till havsnivån från Antarktishalvön är mer troligtvis ett direkt resultat av den mycket större atmosfäriska uppvärmningen där.

En studie publicerad i Nature Geoscience 2013 (online i december 2012) identifierade centrala västra Antarktis som en av de snabbast uppvärmande regionerna på jorden. Forskarna presenterade kompletta temperaturdata från Byrd Station och hävdar att dessa avslöjar en linjär ökning av den årliga temperaturen mellan 1958 och 2010 på 2,4 ± 1,2 °C.

Det finns ett stort område med låg ozonkoncentration eller ozonhål över Antarktis. Detta hål täcker nästan hela kontinenten och var som störst i september 2008. Hålet upptäcktes av forskare 1985 och har tenderat att öka under observationsåren. Ozonhålet tillskrivs utsläpp av klorfluorkolväten eller klorfluorkarboner i atmosfären, som sönderdelar ozonet i andra gaser.

Vissa vetenskapliga studier tyder på att ozonnedbrytning kan ha en dominerande roll för att reglera klimatförändringar i Antarktis (och ett bredare område på södra halvklotet). Ozon absorberar stora mängder ultraviolett strålning i stratosfären. Ozonnedbrytning över Antarktis kan orsaka en kylning av cirka 6 ° C i den lokala stratosfären. Denna kylning har effekten att intensifiera de västliga vindarna som flyter runt kontinenten (den polära virveln) och förhindrar således utströmning av den kalla luften nära Sydpolen. Som ett resultat hålls den kontinentala massan av den öst-antarktiska isarken vid lägre temperaturer, och de perifera områdena på Antarktis, särskilt den Antarktiska halvön, utsätts för högre temperaturer, vilket främjar snabbare smältning. Modeller antyder också att ozonnedbrytningen/den förbättrade polära virveleffekten också står för den senaste tidens ökning av havsis strax utanför kontinentens kust.




#Article 19: Abul-Abbas (121 words)


Abul-Abbas var den första elefanten på nordeuropeisk jord efter romartid, en vit asiatisk elefant som tidigare tillhört en indisk raja. Kalifen av Bagdad, Harun al-Rashid, gav denna elefant i gåva till kejsar Karl den store av Frankerriket 801 e.Kr.

Abul-Abbas resa till Europa började med skepp över Medelhavet som i oktober 801 landade i Porto Venere vid La Spezia med elefantens skötare, en judisk nordafrikan som hette Isak. Efter att ha tillbringat vintern i staden Vercelli påbörjades den långa marschen över Alperna när snön smält. Kejsarens residens i Aachen nåddes i juli år 802. Troligen blev han en uppskattad gåva. Abul-Abbas medverkade vid en del imponerande hovceremonier men skickades av någon anledning senare till staden Augsburg i det sydligare, nuvarande Bayern.




#Article 20: Asiatisk elefant (1577 words)


Den asiatiska elefanten (även indisk elefant, Elephas maximus) är ett däggdjur i familjen elefanter och idag den enda arten i sitt släkte. Den har en kroppslängd upp till 6,5 meter och når en vikt upp till 5,4 ton. Arten förekommer i flera från varandra skilda populationer från norra Indien till Sri Lanka och österut till Sydostasien. Den asiatiska elefanten är närmare släkt med de utdöda mammutarna än med de afrikanska elefanterna. Individer av honkön (kor) bildar större hjordar tillsammans med sina ungar (kalvar) medan hannar (tjurar) lever i mindre ungkarlsgrupper eller helt ensamma. Hannar jagades tidigare hårt för elfenbenets skull, idag är det största hotet levnadsområdets omvandling till jordbruksmark och boplatser. Flera asiatiska elefanter arbetar i människans tjänst som rid- eller lastdjur.

Den asiatiska elefanten är något mindre än de afrikanska arterna och har mindre öron. Arten når en mankhöjd mellan 2 och 3,4 meter samt en vikt mellan 2 000 och 5 400 kilogram. Ryggen är i motsats till ryggen hos de afrikanska arterna böjd uppåt. Vid snabelns spets finns en utväxt som påminner om ett finger (hos afrikanska elefanter finns två). Asiatisk elefant har 5 tår vid de främre extremiteterna och 4 till 5 vid de bakre extremiteterna. Långa full utvecklade betar förekommer bara hos tjurarna, kor har endast rudimentära betar eller inga alls. Hos underarten Elephas maximus maximus som förekommer på Sri Lanka har bara var tionde hane betar.

Individerna når en kroppslängd upp till 6,5 meter, och därtill kommer en cirka 150 centimeter lång svans som har 33 svanskotor.

Vilda individer av den asiatiska elefanten förekommer på gräsmarker, i tropiska regnskogar, i skogar som släpper löv samt i buskmarker. Tre underarter är godkända.

I Kina finns arten endast i de sydligaste delarna av Yunnan kvar, i Bangladesh finns bara en isolerad population på Chittagong-kullarna. I Indien är den vilda populationen främst begränsade på fyra isolerade områden:

Den asiatiska elefanten beskrevs av Carl von Linné efter en individ från Ceylon (idag Sri Lanka), i Systema Naturae fick den 1758 det vetenskapliga namnet Elephas maximus. Den indiska populationen beskrevs 1798 av Georges Cuvier som en självständig art med namnet Elephas indicus. Även populationen på Sumatra och andra sydostasiatiska öar ansågs i början som en självständig art, Coenraad Jacob Temminck gav den 1847 det vetenskapliga namnet Elephas sumatranus. Frederick Nutter Chasen klassificerade 1940 alla tre populationer som underarter till en enda art.

Populationen på Borneo beskrevs 1950 av Paules Edward Pieris Deraniyagala som den fjärde underarten, E. m. borneensis. Aktuella taxonomiska avhandlingar betraktar underarten tills vidare identisk med E. m. sumatranus, trots allt förekommer den i flera publikationer som självständig underart.

Ytterligare två utdöda underarter blev beskrivna, E. m. asurus och E. m. rubridens.

Den asiatiska elefanten är främst aktiv mellan skymningen och gryningen, under dagens hetaste timmar vilar djuret. För att komma åt födan som utgörs av gräs, löv, kvistar och trädens bark utför arten långa vandringar. Vanligen går de långsamma med 6,5 km/h men när de känner sig hotade kan de springa med 48 km/h. Ibland uppsöker asiatiska elefanter odlingsmark där de äter ris, sockerrör eller bananer. Växtdelarna plockas med hjälp av snabeln och förs till munnen. En vuxen asiatisk elefant äter per dag omkring 150 kg föda. Dessutom uppsöker de minst en gång per dag en vattenansamling.

Honor och ungdjur lever i hjordar som bildas vanligen av 8 till 30 individer. Fram till 1800-talet observerades hjordar med upp till 100 individer. Alla individer i hjorden är släkt med varandra, de är alltså mödrar, systrar, döttrar och söner (fram till 8 års ålder). Den äldsta kon vaktar över flocken så att ingen individ kommer för långt bort. Kommunikationen sker genom trumpetande med hjälp av snabeln. Äldre tjurar lever främst ensamma och unga könsmogna hannar bildar små flockar. När korna är parningsberedda söker tjurarna för flera månader anslut till en hjord med kor. Det finns inga särskilda parningstider och därför finns i 40 procent av hjordarna minst en tjur. Tjurarna är inte aggressiva mot varandra och så förekommer ofta flera tjurar i samma hjord, vanligen har bara den dominerande tjuren rätten att para sig.

Dräktigheten varar i genomsnitt 640 dagar (18 till 22 månader) och sedan föds vanligen ett enda ungdjur. Att en hona är dräktig syns vanligen först kort före födelsen. Kalven väger vid födelsen cirka 100 kg, har en längd omkring 80 cm och är täckt med en päls av bruna hår. Kort efter födelsen kan kalven gå på sina egna ben. Ungdjuret diar inte bara sin egen mor utan försöker få mjölk från olika honor i hjorden. När ungdjuret diar används munnen, inte snabeln. Efter ungefär 6 månader börjar kalven med fast föda men den avvänjas vanligen under andra levnadsåret. Tjurar måste lämna sin hjord när de är sju eller åtta år gamla. De letar sedan efter anslut till en flock med unga hannar eller till en ensam vuxen hanne. Honor stannar hela livet i samma hjord. Sin fulla storlek når asiatiska elefanter efter 15 till 17 år. Hannar parar sig ungefär efter tjugo år för första gången, kor får sin första kalv efter fjorton år (tidigast efter nio år). Den kortaste tiden mellan två födslar är 2,5 år och den längsta 8 år.

Livslängden i naturen är vanligen 60 år, under goda förhållanden upp till 80 år. Den äldsta kända individen levde i Taipeis zoo och blev 86 år gammal.

Enligt de aktuella forskningsrönen utgör släktet Elephas systergruppen till mammutarna (Mammuthus). Den asiatiska elefanten är alltså närmare släkt med mammutar än med de afrikanska elefanterna (Loxodonta). Elephas och Mammuthus sammanfattas i en släktgrupp (tribus) Elephantini som utgör systergruppen till släktet Loxodonta.

Tidiga medlemmar av släktet Elephas som till exempel Elephas ekorensis levde under pliocen i Afrika. Genom arten Elephas hysudricus som vandrade till Asien utvecklades den moderna asiatiska elefanten (Elephas maximus). Ibland listas flera utdöda arter av släktet Elephas i undersläktet Palaeoloxodon som av vissa zoologer får status som ett självständigt släkte.

Vid slutet av pleistocen hade den asiatiska elefanten ett utbredningsområde som sträckte sig från Iran över Sydasien till Sydostasien och Kina. Fossil hittades även i Irak och Syrien men de tillhör kanske en utdöd art. Denna utbredning blev ungefär konstant fram till några hundra år före Kristus, sedan började artens tillbakagång. I Kina utrotades de flesta populationerna mellan 1100-talet och 1600-talet.

De tidigaste tecken om försök att domesticera asiatiska elefanter är ristningar på sigill som hittades i Indus dalgång och som daterades till 3000 före Kristus. Flera klassiska avhandlingar som Rig Veda från 2000 till 1500 före Kristus, Upanishaderna från 900 till 600 före Kristus och Gajasastra (sanskrit för elefantläran) från 600 till 500 före Kristus berättar hur elefanter fångas och skolas. Individerna användes bland annat för att fälla träd och för att bära timmerstockarna genom skogen.

I det mytologiska eposet Mahabharata nämns för första gången asiatiska stridselefanter, även om det är en tvivelaktig historisk källa. Där berättas om bröderna Pandavas som 1100 före Kristus strider mot sina kusiner från elefanternas rygg. Dokumenterade är däremot att fursten Poros använde sig av en falang stridselefanter mot Alexander den store under slaget vid floden Jhelum. Slaget ägde rum 326 före Kristus och vanns av Alexander.

Senare brukades asiatiska elefanter utanför sitt ursprungliga utbredningsområde, till exempel kring Medelhavet. Hannibals stridselefanter var däremot nästan uteslutande afrikanska elefanter, bara för hans egen elefant antas att det var en asiatisk elefant.

Under 1500-talet importerades många asiatiska elefanter av portugisiska kungar som hade kolonier i sydöstra Asien. Elefanterna användes bland annat för att imponera före andra europeiska monarker och som diplomatiska gåvor. En av de mera kända individer var elefanten Hanno som skänktes till påven Leo X. En annan var Abul-Abbas, den första elefanten i medeltida Nordeuropa som gavs som gåva till Karl den store av Franken år 802. Den första asiatiska elefanten som kom till Sverige 1804 blev orsak till upploppet i Skänninge.

Även i Asien har avel i egentlig mening börjat först under 1960-talet och således kan man inte använda begreppet domesticerad på elefanter, vilket ibland felaktigt förekommer i litteraturen. Begreppet domesticering förutsätter en av människor kontrollerad avel och urval av avelsdjur under så lång tid, att människan förmår ändra fysiska och psykiska karaktärer efter sitt behov, med andra ord för en art som elefant tar det hundratals år, och de nuvarande tämjda elefanterna har man som mest förökat i fem generationer.

Liksom de afrikanska arterna jagades den asiatiska elefanten tidigare intensiv för elfenbenets skull. Idag är däremot levnadsområdets omvandling till jordbruksmark och boplatser det största hotet mot arten. I vissa regioner äter domesticerade vattenbufflar hela grästäcket så att inget blir kvar för elefanterna.

IUCN uppskattar hela beståndet av vilda individer med upp till 50 000 individer men tillägger att det enbart är en grov gissning. Cirka 50 procent av populationen förekommer på den indiska subkontinenten och ytterligare 40 procent på andra delar av det sydostasiatiska fastlandet, resten lever på Sri Lanka och andra öar i Sydostasien. Då populationen fortfarande minskar listas arten som starkt hotad (endangered).

Antalet tämjda individer ligger ungefär vid 15 000. Som det beskrevs tidigare behövs alltid nya vilda individer som skolas för olika uppgifter. Behovet är idag obetydlig för den vilda populationen. I Thailand fanns omkring 1900 cirka 100 000 asiatiska elefanter i tjänst, antalet ligger idag vid 4 000. De flesta asiatiska elefanterna (cirka 5 500 individer) arbetar idag i Burma på grund av landets låga tekniska standard.

Den asiatiska elefanten listas i appendix I av CITES. Handel och transfer av levande individer eller av kroppsdelar är förbjuden om det inte finns tillstånd av de ansvariga nationella myndigheterna.




#Article 21: Afrikanska elefanter (210 words)


Afrikanska elefanter (Loxodonta) är ett släkte i familjen elefanter.

Släktet indelas enligt Mammal Species of the World i två nu levande arter:

Den senare godkänns inte av IUCN. Där listas L. africana och L. cyclotis som synonymer.

De båda nu levande arterna uppvisar en rad anatomiska skillnader, bland annat har skogselefanten (i likhet med den asiatiska elefanten) 5 tånaglar på framfoten och fyra tånaglar på bakfoten, medan stäppelefanten har fyra tånaglar på sina framfötter och tre på sina bakfötter. I gränstrakterna mellan regnskog och savann finns också blandade så kallade intermediärformer som uppvisar heterogena karaktärer.

Enligt IUCN som infogar alla afrikanska elefanter i en art lever två tredjedelar av hela beståndet i östra och södra Afrika. I dessa regioner ökar populationen med cirka 4 procent per år. Det motsvarade året 2006 cirka  exemplar. Samtidigt kan några populationer i centrala och västra Afrika vara på tillbakagång men inte lika klar som ökningen i östra och södra Afrika.

En av de mest kända afrikanska elefanterna någonsin var Jumbo.

Utöver savannelefant och skogselefant blev flera småväxta populationer från norra Afrika beskrivna som arter, bland annat Nordafrikansk elefant, Loxodonta pharaohensis. Resultaten av senare taxonomiska undersökningar gav ingen anledning att godkänna dessa populationer som arter och de vetenskapliga namnen listas som synonymer till Loxodonta africana.




#Article 22: Akvariefiskar (750 words)


Akvariefiskar är de fiskar, som i avseende till storlek, härdighet och förökningssätt klarar sig bra i akvarier. Viss betydelse har säkert också vackra färger och ett i övrigt intressant yttre. I allmänhet rör det sig om tropiska arter som kan odlas i stort antal till låg kostnad. Innan de tropiska arterna dök upp på den europeiska marknaden fångade akvaristerna ofta själva mindre,  härdiga arter som spigg, elritsa, bitterling och dammruda som de höll med mer eller mindre framgång i så kallade vivarier eller (ofta hemgjorda och ganska spartanska) akvarier. Den första tropiska akvariefisken som importerades till Europa var makropoden eller paradisfisken (en labyrintfisk) som började odlas av Pierre Carbonnier i Frankrike och Paul Matte i Tyskland i slutet av 1800-talet. (Den centralasiatiska guldfisken som kom tidigare räknas inte som tropisk.) I Asien finns en betydligt längre tradition av att hålla bland annat guldfisk och kampfisk.

Det finns i egentlig mening inga naturliga akvariefiskar. Akvaristen avgör ju själv vilka fiskar och andra djur denne vill ha i sitt akvarium. Det vanligaste är idag att man har tropiska sötvattenlevande arter, detta då utbudet av sådana är stort i de zoologiska affärerna men även tropiska saltvattenlevande arter förekommer.

Det förekommer idag i den zoologiska handeln fiskarter som kan vara både akvariefisk, matfisk eller till och med en god sportfisk i sina hemvatten. Hit hör arter av olika stora ciklider såsom tilapia. Men även mindre arter av störar, mindre rockor och vissa större arter av guramier saluförs som akvariefisk, och fungerar bra som sådan om akvariets storlek är tillräcklig. Pirayorna är medlemmar av en fiskfamilj varav några arter saluförs som akvariefisk. Flertalet av arterna är fruktätare. Vanligtvis passar dessa bra som akvariefiskar i ett specialakvarium, men pirayor äts och sportfiskas i sina hemmavatten. Det förekommer även att arapaiman hålls som akvariefisk, liksom större arter av olika malar. Dessa senare är i de flesta fall olämpliga som invånare i privatägda akvarier då de blir väldigt stora, men kan hållas i större publika akvarieanläggningar som har resurser att ge dessa arter rätt förutsättningar.

Elektricitet, konstbelysning och bättre transportmöjligheter har ökat antalet fiskarter som är möjliga att hålla i akvarium. Flygtransporterna sedan 1960-talet har också sänkt priserna, dock mindre än väntat. De vildfångade arterna kommer mest från Sydamerika. Fiskarna transporteras i plastpåsar som fylls med vatten, luft och syrgas i polystyrenförpackningar som håller temperaturen konstant under flera dygn. Normalt hålls sedan fiskarna hos en grossist i karantän i några veckor innan de säljs till zooaffären. Det händer att de under denna tid behandlas med antibiotika så att sjukdomssymptom (till exempel så kallade ektoparasiter) hålls tillbaka och blommar upp först när fisken är hemma hos kunden. Ett sätt att minska denna risk är att minska stressen för fiskarna, och att inte belasta dem för mycket med avkylning, för snabba vattenbyten eller liknande.

Inom den akvaristiska litteraturen samt på Internet finns det många odlingsbeskrivningar som rör såväl fiskar som vattenväxter.

I några fall har odlingen av akvariefiskar räddat arter från utrotning. Det gäller till exempel en del arter från Victoriasjön i Afrika, där man utplanterade icke ursprungliga karpar samt nilabborre. Dessa trängde ut de ursprungliga arterna, vilka dock tidigare exporterats till Europa och därför existerar utanför sin ursprungsort, i väntan på framtida utplantering.

Inom de svenska akvarieföreningarna och riksföreningen Sveriges Akvarieföreningars Riksförbund (SARF) vill man att landets akvarister odlar fisk och växter för landets akvariemarknad själva i större utsträckning än som görs idag. Man ser allvarligt på de miljökonsekvenser som långa flygfrakter orsakar (flera tropiska fiskarter som förekommer i svenska zooaffärer kan till exempel vara odlade i Sydostasien, framför allt i Singapore) och man vill att mer av den professionella odlingen för den svenska akvariemarknaden, i den mån det är möjligt, flyttas närmare Sverige. Många av de fiskarter som hålls i akvarium är lättodlade, och då finns det ingen anledning att importera sådana från en annan världsdel. Lokalt odlade fiskar och växter brukar dessutom vara bättre anpassade till den lokala akvariekulturen. SARF ordnar odlingstävlingar varje år dit landets akvarieföreningars medlemmar inlämnar rapporter på sina hemmaodlingar. Såväl enskilda medlemmar som hela föreningen belönas för de bästa eller mest omfattade odlingarna. Det händer också att man inom föreningarna odlar fiskar och växter som i naturen är hotade eller rent av utrotade.

Akvariefiskar har varit värdefulla forskningsobjekt. Konrad Lorenz gjorde studier av aggression hos storspigg. Den välkända guppyn har lärt oss mycket om genetik och nedärvning av färger, och sebrafisken är vanlig än idag inom till exempel sådan experimentell genetisk forskning som syftar till att öka vikten på fiskarter i tredje världen.




#Article 23: Abborrartade fiskar (126 words)


Abborrartade fiskar (Perciformes) är den artrikaste ordningen bland ryggradsdjuren, och utgör en mångsidig och heterogen grupp fiskar. De abborrartade fiskarna utmärks av taggiga fenstrålar, två ryggfenor, att de saknar fettfena, har simblåsa, och att stjärtens fenstrålar aldrig är flera än 17.

De flesta arterna lever i saltvatten utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga lever pelagiskt i oceaner eller är sötvattenfiskar: omkring 2 200 av de arter som normalt förekommer i sötvatten lever dock i saltvatten under åtminstone en del av sitt liv.

Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1 875 arter, följd av cikliderna (Cichlidae) med 1 300 arter och läppfiskarna (Labridae) med 500 arter.

Ordningen omfattar 19 underordningar, 156 familjer, cirka 1 500 släkten och mer än 10 000 arter.




#Article 24: AmigaOS (530 words)


AmigaOS är det operativsystem som normalt sett används i Amiga-datorer. Operativsystemet bygger på användandet av en mikrokärna kallad Exec som klarar av att hantera tidsdelad multikörning.

Fram till version 3.5 levererades AmigaOS alltid i två delar, Kickstart och Workbench. 

Kickstart är bootstrap-ROM:en. Förutom koden för att starta datorn innehåller Kickstart även stora delar av operativsystemet, såsom Intuition (Amigans bibliotek för det grafiska gränssnittet) och Exec (mikrokärnan).

Workbench är det grafiska skalet i AmigaOS. Som namnet antyder används en arbetsbänk som metafor till skillnad från den vanligare skrivbordsmetaforen. Därför används också ”lådor” istället för ”mappar” och ”verktyg” som en metafor för program.

Varje version av Kickstart är bunden till en viss version av operativsystemet, så användare bör alltid starta Workbench 2.0 på en dator med Kickstart 2.0. Det är möjligt att starta inkorrekta versioner men med vissa problem. Undantaget är Workbench 2.1, som fungerar med Kickstart 2.04. Version 3.5 och 3.9 använder Kickstart 3.1 och laddar in ROM-uppdateringar vid uppstarten.

AmigaOS har två parallella system för versionsnummer: ett för slutanvändaren som är uppdelat i större och mindre revisioner åtskilda av en eller flera punkter (ex: 1.3.1) samt ett löpande system som används främst av programmerare. Version 1.3 heter därmed också V37, medan OS 2.0 benämns V38.

Version 1.2 och 1.3 är de första som sattes in i ROM men var även tillgängligt på diskett för Amiga 1000-användare. Dessa versioner distribuerades i ROM för A500, A1500, CDTV (enbart 1.3) och A2000. Version 1.2 av Kickstart korrigerade många buggar vilket förbättrade stabiliteten, och lade till stöd för AutoConfig för automatisk konfiguration av expansionskort. Version 1.3 har bland annat ett snabbare filsystem för hårddiskar, förbättrad kommandotolk och fler extraprogram. Version 1.3 har även stöd för att starta på andra enheter än diskett, till exempel hårddisk och RAD-disk.

Kickstart/Workbench 1.4 är egentligen inget annat än en funktion för att ladda en ROM-fil på hårddisken till RAM-minnet på tidiga A3000 som inte hade någon ROM-krets på moderkortet. Mycket praktiskt då man lätt kan byta ROM-filen på hårddisken istället för att byta själva ROM-kretsen.
Levererades med Kickstart/Workbench 2.04 eller 3.1 (se nedan).

Kickstart/Workbench 2.0 introducerade många stora framsteg i operativsystemet. Workbench har ett grått och ljusblått färgschema istället för det blåa och orangea färgschemat från tidigare versioner, och är inte längre bundet till upplösningarna 640*256 (PAL) och 640*200 (NTSC). Stora delar av systemet förbättrades för att göra framtida expansioner enklare.

Efter att Commodore gått i konkurs, och rättigheterna för varumärket Amiga gått till ett annat företag, sålde detta företag en licens till Haage  Partner för att låta dem uppdatera operativsystemet. Med uppdateringen började operativsystemet benämnas AmigaOS istället för de separata delarna Kickstart och Workbench.

Uppdateringarna inkluderar:

AmigaOS 4 är det operativsystem som normalt sett körs på AmigaOne. Det använder precis som tidigare versioner av AmigaOS en mikrokärna. AmigaOS 4 är utvecklat av det belgisk-tyska företaget Hyperion Entertainment VOF under licens från Amiga Inc. Det är den första officiella uppdateringen sedan AmigaOS 3.9, och släpptes 24 december 2006. Den nya versionen gjordes tillgänglig för AmigaOne-hårdvara som däremot inte längre tillverkades vid denna tidpunkt. Vid släppet meddelade Hyperion dock att ytterligare information bör komma tidigt 2007 från tredjepartstillverkare om lämplig PowerPC-hårdvara för att köra AmigaOS 4.

Innehåller bland annat:




#Article 25: Apollon (462 words)


Apollon är en viktig gud i grekisk mytologi, liksom i romersk mytologi, där han kallas Apollo och ibland även Apollo Musagetes i egenskap av musernas ledare; då avbildad med en lyra i handen. Han betraktas som ljusets och konsternas gud. Han framställs vanligen som en ung man med vackra anletsdrag och hans kännetecken är lager, lyra, delfin och korp. Han var son till Zeus och Leto. Apollon är en utmärkt bågskytt. 

Apollon hade flera funktioner varav den viktigaste var som orakel. Den rollen kan spåras tillbaka till gudinnekulten i Delfi, men Apollon var också jägare, läkare och musiker. Han föddes tillsammans med sin tvillingsyster Artemis på ön Delos dit hans mor hade flytt undan Heras vrede. Apollon stod i konflikt med gudarna Dionysos, Pan och Hermes som alla hade anknytning till djurhållning. Detta har tolkats som ett spår av rivalitet mellan olika nomadiserande herdefolk. Ursprungligen tros Apollon ha varit en solgud. 

Apollon står för två dygder som han ville att grekerna skulle följa.

Apollon menar att människan skulle inse att hon inte har någon större makt, inte ens att forma sitt eget öde.	 
		 

Apollons andra dygd, att vara måttfull, är en allmänt accepterad stöttepelare i den grekiska mytologin. Att vara måttfull betydde att inte drabbas av övermod — hybris. Den som bröt mot denna regel drabbades av nemesis. Detta var gudarnas samlade vrede. Nemesis slog dessutom mot hela släkten till personen som fått hybris och kunde endast åtgärdas genom att övermodet gottgjordes och att den drabbade personen lärde sig dygden måttfullhet och visade sig ha förstått hela innebörden av den.

Samtidigt bröt Apollon mot sina egna regler. Till exempel slutade hans seger i musiktävlingen mot faunen Marsyas med att han lät Marsyas flås levande, en scen som porträtterats av Tizian i Marsyas straff.

Som de andra gudarna i den grekiska mytologin så har även Apollon mänskliga älskare. En av dessa heter Klymene, och med henne har han en son som heter Faethon. Med nymfen Kalliope fick Apollon sonen Orfeus.

Apollon hade även en manlig älskare som hette Kyparissos. När denne av misstag hade dödat sin älsklingshjort blev han så förtvivlad att han av Apollon förvandlades till ett träd, cypressen. Legenden berättas av Ovidius.  Apollon hade även en kärleksaffär med den spartanske kungasonen Hyakinthos.

Inte minst som konsternas gudom återfinns Apollon i ett antal (främst äldre) konstnärliga verk; poesi, skådespel i antik teater med mera. Han är bland annat huvudperson i Hjalmar Gullbergs dikt Förklädd gud (1933), sedermera välkänd även som musikverk av Lars-Erik Larsson (1940), där han enligt legenden dömdes att leva som människa på jorden ett år i tjänst som dräng hos kung Admetos i Thessalien (enligt Euripides drama om Alkestis).

Apollo eller Apollo Musagete (1928) är en balett med musik och libretto av Igor Stravinskij och koreografi av George Balanchine.




#Article 26: Athena (374 words)


Athena eller Pallas Athena var vishetens och krigets gudinna i grekisk mytologi. Hennes attribut var sköld, lans, olivträd och uggla. Ett alternativt namn till Athena var Tritonia. Pallas, flodguden Tritons dotter, var gudinnan Athenas vän och fostersyster. Under en duell på lek råkade Athena av misstag döda sin väninna; för att hedra hennes minne antog Athena då namnet Pallas Athena.

De flesta myter berättar ingenting om Athenas mor, och säger endast att Athena var Zeus mest älskade dotter och hade fötts ur hans huvud. Enligt Hesiodos Theogoni var dock Metis hennes mor.

Zeus ville ha Metis och jagade henne runt hela tiden. Metis förvandlade sig till olika djur för att lura honom men han var ständigt efter henne. En dag får Zeus reda på av ett orakel att Metis första barn skulle vara en dotter och sedan en son som skulle ta ner honom från tronen. För att förhindra detta smickrade han Metis tills hon sänkte garden, sedan åt han upp henne.

Vad Zeus inte visste var att Metis redan var gravid och efter att han slukat henne tillverkade hon en rustning åt sin kommande dotter. Hamrandet gjorde att Zeus fick en kraftig huvudvärk. Han skrek så det hördes överallt. Hermes förstod att det var något på tok och bestämde att man skulle öppna hans huvud. Han sade till Hefaistos (andra förekommer, beroende på källan) som slog honom med en hammare och öppnade hans skalle. Ur hans huvud kom Athena upp fullvuxen och i rustning.

Aten var huvudort för hennes dyrkan, forskarna är osäkra om staden fått sitt namn efter henne eller tvärtom, namnet förekommer dock redan under mykensk tid. Enligt en legend vann hon herraväldet över Aten efter en tävling med Poseidon, där hennes gåva, det första olivträdet visar sig vara till mer nytta för staden än den saltkälla Poseidon låter springa fram på Akropolis.

Athena var hård och modig i strider som var till för att försvara hem från fiender. Hon var gudinnan över städer, hantverk, olivträdet och visheten. Hon uppfann trumpeten, flöjten, vagnen, skeppsbyggarkonsten, plogen och mycket annat som blev till nytta för mänskligheten och civilisationen. Hennes eviga följeslagare var en uggla. Athenas stående epitet är glaukopis, vilket tolkats som ”uggleögd” eller ”strålögd”.

Athena uppträdde med olika attribut vid olika tillfällen:




#Article 27: Asatro (2044 words)


Asatron är en polyteistisk religion, som utövades av germanerna i Nordeuropa före kristendomens införande. Ordet bildades under 1800-talets nationalromantik, då kännedomen och intresset för tiden innan kristnandet av Norden blev mer utbrett. SAOB:s första belägg är från 1820.

Asatron baserade sig aldrig på något religiöst samfund i modern mening och utvecklades heller aldrig ur ett sammanhängande religiöst system, den var alltså aldrig någon enhetlig religion i modern bemärkelse. Den nordiska mytologin utvecklades istället utifrån en etnisk religion (eller naturreligion), inte en grundad religion. Det betyder att den snarare fungerade som en sorts teoretisk överbyggnad till kulten och egentligen hade mycket lite att göra med tro och mer med handlande, traditioner och värderingar i samband med naturen, vädret, årstiderna och mänsklig verksamhet såsom krig och jordbruk.

Asatro tillhör de polyteistiska religionerna, och förutom gudar tror man även på olika naturväsen. Enligt vissa historiker inspirerades asatron kraftigt omkring Kristi födelse av den tidens supermakt Romerska riket. Asatron är en del av en större familj av indoeuropeiska religioner där man även finner grekisk, romersk och slavisk fornreligion. Det finns även motsvarigheter till asatrons panteon i den indiska hinduismen. En teori hävdar att olika indoeuropeiska stammar (indier, greker, italiker, kelter, slaver, germaner) har ett gemensamt ursprung, möjligen från områden i närheten av Svarta Havet och att dessa sedan utvandrat till övriga Europa samt Asien. Detta är en förklaring till likheten i religion och språk mellan dessa olika länder. Se urindoeuropéer.

Under folkvandringstiden, efter Roms fall, vällde de germanska folken in över den europeiska kontinenten. De hade inte undgått påverkan från medelhavskulturerna men sin gamla tro tog de med sig och med dem spred den sig över Europa. Omkring år 500–750 ersattes denna tro gradvis av kristendomen i anglosaxarnas England och merovingernas Frankrike, och liksom senare i Skandinavien verkade de båda trossystemen parallellt med varandra under den tiden. Under denna period, alltså strax innan vikingatiden inletts, hade asatron sin största utbredning: Samma eller likartade gudar dyrkades över hela norra och västra Europa.

Dock försökte aldrig anhängarna till asatron att omvända de kristna och det var dömt att bli en tidsfråga innan de konverterade till kristendomen. I Norden dröjde kristnandet dock omkring 500 år längre än på kontinenten: Först kristnades Norge (900–1000), sedan Island (år 1000, enligt sagorna genom ett alltingsbeslut), Danmark, och sist Sverige av alla germanska områden; även om kristnandet framskred i olika takt i olika delar av länderna. Att nordborna blev kristna tolkas som ett tecken på deras integrering i det europeiska värdesystemet: även om den personliga övertygelsen lät vänta på sig underlättade det handeln att låta döpa sig.

Under seklerna som följde kristnandet, innan den kristna undervisningen hunnit etablera den kristna andan, levde dessutom skaldekonsten fortfarande vid hoven. Skalder kunde använda kenningar, hänsyftningar till den nordiska mytologin, och veta att han blev omedelbart förstådd; dvärgarnas skepp var skaldekonsten; Fröjas tårar var guldet; valkyriornas eld svärdet, korpens öl blodet, etc.

Asatron har karaktär av ursprunglig nordeuropeisk religion som dominerade större delen av Nordeuropa, alltså Skandinavien, England, Tyskland, Nederländerna och Belgien, bland andra. Det mesta vi vet om denna tro härstammar dock från Norden och i synnerhet Island. Det är inte säkert att övriga germanska folk omfattade exakt samma trosföreställningar som de forntida nordborna. Troligen varierade asatrons sedvänjor och myter avsevärt mellan de olika germanska folken och över tid. Att de religiösa föreställningarna i hela Skandinavien dock varit väsentligen desamma finns det dock mycket som tyder på. Skandinavien kristnades dessutom bortåt 500 år senare än exempelvis Tyskland och England. Mest hårdnackade i den gamla tron var folken i Sverige, som höll fast vid den forna seden ända in på 1100-talet, och det finns t o m vittnesmål om att människor åkallade asarna i så sent som på 1500-talet i Småland.

Antydningar om religiösa föreställningar finns redan bland stenålderns fornfynd: skålformiga fördjupningar på takstenarna till dösar och gånggrifter vittnar om offer till de döda, som tänktes bo i graven. Fornsaker som inte hört till gravar har anträffats i en sådan mängd och anordnats på ett sådant sätt att det tyder på att de varit offer. Ett ristat hjul med fyra ekrar är en sinnebild för solen och tyder på att soldyrkan har förekommit redan under bronsåldern. De bilder av miniatyryxor som har hittats visar att blixten troligen tänkts som en yxa, slungad mot mörkrets makter. Yxorna, sinnebilder för blixten, förekommer ofta parvis. Trundholms-vagnen, en 57 centimeter lång modell i brons som daterats till cirka 1500–1300 f.Kr. och påträffades 1902 på nordvästra Själland i Danmark, bär en guldbelagd skiva, uppenbarligen föreställande solen, vilken dras av en häst. Förebilden för denna modell var troligen en vagn i naturlig storlek som användes i samband med soldyrkan.

Det är ovisst om gudomarna då ännu tänktes som personliga väsen. Möjligen tillbads solen, blixten, träd, stenar, jord och vatten och uppfattades som levande. Det är dock troligt att animistiska synsätt dominerade under stenåldern. Personliga gudar torde emellertid ha uppkommit redan under bronsåldern, om de inte funnits förut, för vissa av hällristningarnas figurer och bronsbilder som har hittats verkar kunna föreställa sådana. Små båtar av guld har påträffats i stort antal, liksom andra samlingar av föremål, vilka har använts som offer. Även offerkärl har hittats, av vilka en del varit fästa på vagnar, vilket kan tyda på att de använts i samband med offer åt den germanska moder- och fruktbarhetsgudinnan Nerthus. Det finns också gravfynd som innehåller många medel för signeri.

Under bronsålderns andra period, efter mitten av andra årtusendet f.Kr., uppkom likbränning, vilket kan ha inneburit att människorna ville frigöra själen från kroppen för att den skulle leva sitt liv i en annan värld. Gravfynden från denna tid är sparsamma men i stället anträffas ofta nergrävda skatter eller depåfynd, vilka troligen var avsedda att användas efter döden.

Någon skiftning i åsikt tycks åter ha inträtt med järnåldern, under vilken gravar både med obrända och med brända lik förekommer, olika i olika trakter, ofta försedda med lerkärl för föda åt de döda. Under folkvandringstiden uppkom bland svenskar och norrmän den sed som fortsatte långt in på vikingatiden, nämligen att de döda, både kvinnor och män, begravdes eller brändes i fartyg, försedda med alla förnödenheter. Tolkningen av detta är att de döda skulle färdas i skeppet till dödsriket. Denna tolkning stöds av att i fynd från 300-talet har ett mynt anträffats i den dödes mun, motsvarande de antika folkens Charonspenning. Redan under den romerska järnåldern vittnar fynden av med avsikt förstörda vapen, smycken, kläder med mera och dödade hästar om den hos germanska och keltiska folk omvittnade seden att offra fienden och allt som tillhörde honom åt krigets eller dödens gud.

Kulten under järnåldern verkar mestadels ha utövats i hemmen, men skriftliga källor, bland annat Adam av Bremen, nämner att det skall ha funnits tempelbyggnader i Norden under vikingatiden, i alla fall i Uppsala. Man har även efter arkeologiska utgrävningar i Uppåkra funnit ett tempel. Mycket vanligare var de så kallade vina, heliga platser utomhus. Detta återspeglas bland annat i många av de ortnamn som innehåller efterledet -vi, som till exempel Ullevi. 2007 undersöktes ett vi från vendeltid i Lilla Ullevi fullständigt. Viet i Lilla Ullevi bestod av olika lämningar, naturliga såväl som människoskapade; centralt fanns den så kallade hargen, en stenkonstruktion som ligger på viets högsta punkt. I hargen låg en plattform som antagligen fungerat som altare. Plattformen har efterlämnat spår i form av fyra kraftiga stolphål. Söder om stenkonstruktionen fanns ett stort antal stolphål, och arkeologerna antar att det kan ha varit en offerplats på grund av de många fynd av amulettringar som man gjort där. Ringar förekom även i hargen, där man funnit närmare 70 stycken järnringar, många med mindre ringar hängande i den största ringen. Ringar antas också ha betytt mycket i den nordiska kulten då de fungerat som dörringar på kultbyggnader, vilket man sett i templet i Uppåkra, och som också är avbildat på Sparlösastenen. Det isländska sagomaterialet bekräftar också ringarnas betydelse i kulten.

Sannolikt var det centrala i asatron de religiösa handlingarna, riten. Dessa inkluderade:

Det som är känt om asatrons religiösa trosuppfattningar kommer främst från kristna källor, antingen isländska sagor nedtecknade efter kristnandet genomförts på Island, eller från kristna grannar som verkat samtidigt som asatron varit levande i Skandinavien, till exempel Adam av Bremen. Även Cornelius Tacitus skrev om germanerna och deras trosuppfattningar.

Grunduppfattningen om livet efter döden lär ha varit att de som dog i strid kom till Valhall eller Folkvang, de som dog av ålderdom och/eller sjukdom kom till Hel och de som drunknade kom till Ran. Några bodde även kvar i gravhögen och kunde kallas draugar. I vissa fall kunde man tänka sig själavandring.

Sedan Nordeuropa kristnats och asatron förbjudits, allra sist i Sverige, levde en del av dess trosuppfattningar vidare i folktro och i folksagor, Prins Hatt under jorden är till exempel ursprungligen berättelser om guden Höder. En dikt från Trollkyrka i Tiveden redogör även för hur ett hemligt offer utfördes.

Men det finns också indikationer att asatron levde kvar länge i hemlighet; under digerdödens härjningar på 1300-talet berättas det att flera områden återgick till hedendomen i försök att hejda pestens härjningar, och det finns kätterimål från 1500-talet mot svenskar som dyrkat Oden. Myten om Odens jakt, liksom föreställningar om Tor, Fröja (Freja), Locke (Loke), Frigg o.s.v. visar att allmogen långt fram på 1800- och början av 1900-talet hade kunskaper om den forna religionen. Man har också visat att s.k. älvkvarnar använts för offer långt in på 1800-talet.

Andra sedvänjor som kan tolkas som rester av asatro, är till exempel riten rörande Kornguden i Vånga , som var en helgonbild i Norra Vånga i Västergötland. Helgonbilden togs ut till åkrarna för att säkerställa att skörden blev god. 1826 försökte stiftet förhindra denna sed genom att undanskaffa helgonbilden men enligt Västgöta-Bengtsson så ska Vångaborna ha gjort sig en ny Korngud. Det är dock inget ovanligt att kristen helgondyrkan tett sig på detta vis, och flera exempel finns från kontinenten varför det inte med självklarhet går att göra kopplingen till asatron.

Ebbe Schön skriver i sin bok Asa-Tors hammare om hur rester av asatron levde kvar i folksagor ännu i början av 1900-talet.

Även om de högre gudarna i asatron så småningom försvann, så levde dess mindre väsen vidare i folktrons föreställningar om älvor, vättar, och tomtar och i tron på skogsrået, näcken, havsfrun med flera in i våra dagar och gör så alltjämt på sina ställen. När bonden satte ut en skål gröt till tomten på julnatten för att denne skulle se till djuren på gården, så utförde han en rit med urgamla anor, det som på vikingatid och tidig medeltid kallades blot

I slutet av 1800-talet blommade återigen ett intresse för asatron upp. En andra våg kom på 1920-talet, och en tredje kom i samband med det ökande intresset för naturreligioner under 1960-talet. I dag finns det flera organisationer som sprider kunskap om mytologin, religionen och religiösa sammankomster, huvudsakligen i Skandinavien, England och USA. Det isländska ordet ásatrú har blivit det vanligaste ordet internationellt men även Odinism (efter det isländska/fornnordiska namnet på Oden) förekommer. Nordiska Asasamfundet (NAS), det största samfundet för Asatro i Sverige 2017 använder beteckningen asatro för religionen. I Skandinavien används ibland även beteckningen forn sed för denna religion av Samfundet Forn Sed Sverige.

Friedrich Max Müller (1823–1900) var en tysk språkforskare som var intresserad av möjliga förbindelse mellan språk, religion och mytologi. Müller menade att naturfenomen blev till gudar genom en missuppfattning av naturlagarna. Müllers resonemang kan spåras i flera verk från 1800-talets slut, där de nordiska gudarna kom att förklaras som naturfenomen. Inom mytforskning kallas detta för den naturmytologiska skolan. Från 1800-talets slut fick den naturmytologiska skolan kritik. Norske Sophus Bugge (1833–1907) och tyske Eugen Mogk kom att representera en ny källkritisk riktning i forskningen och menade att de nordiska myterna först och främst var en produkt Nordens möte med kristendomen. I Bugges huvudverk, De nordiske Gude- og Heltesagns Oprindelse, menade han att den nordiska mytologin hade skapats i möte med kristendomens texter och litterära traditioner. Han menade vidare att asatron hade inspirerats av keltiska och anglosaxiska traditioner med lån från grekisk och romersk mytologi. På 2000-talet har Bugges teori ingen stark ställning. Gro Steinsland menar dock att Bugges forskning banade väg för den källkritiska debatten som uppstod och som fortfarande förs. Bugges kommenterade utgåva av Den eldre Edda (1867) betraktas fortfarande som ett standardverk för de som arbetar källkritiskt med eddadikterna.




#Article 28: Andra världskriget (7824 words)


Andra världskriget var en väpnad konflikt som pågick från år 1939 till 1945 och involverade de flesta av världens nationer, inklusive alla stormakter, vilka till slut bildade två motsatta militära allianser: de allierade med Storbritannien som ledande mot axelmakterna med Tyskland som huvudrepresentant. Det var det mest utbredda kriget i historien med mer än 100 miljoner människor som tjänstgjorde i militära enheter. I ett tillstånd av totalt krig ställde de stora deltagarna hela sin ekonomiska, industriella och vetenskapliga kapacitet till förfogande för krigsansträngningen och raderade därmed ut skillnaden mellan civila och militära resurser. Genom att involvera massdöd av civila, däribland förintelsen i koncentrationsläger, strategiska bombningar och de första användningarna av kärnvapen i krig ledde kriget till att mellan 50 och 85 miljoner människor dödades. Detta gör andra världskriget till den i särklass blodigaste konflikten under hela mänsklighetens historia.

Även om Japan redan hade varit i krig med Republiken Kina sedan 1937, sägs i allmänhet andra världskriget ha startat den 1 september 1939 med den tyska invasionen av Polen och efterföljande krigsförklaringar mot Polen från Sovjet (i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten mellan Tyskland och Sovjet) och Tyskland från Frankrike  samt de flesta av länderna i det brittiska imperiet. Tyskland föresatte sig att inrätta ett stort imperium i Europa och ta revansch för förlusten i det första världskriget, något som Hitler gjorde till en propagandasak. Från slutet av 1939 till början av 1941 erövrade eller kontrollerade Tyskland genom en rad fälttåg och fördrag mycket av den europeiska kontinenten. Baserat på Molotov–Ribbentrop-pakten mellan Tyskland och Sovjetunionen (från augusti 1939) invaderade, ockuperade eller annekterade Sovjetunionen helt eller delvis sex europeiska grannars territorier, däribland Polen. Storbritannien och andra samväldesländer bidrog med de enda större allierade styrkor som fortsatte kampen mot axelmakterna, med strider i Nordafrika och det långvariga slaget om Atlanten. I juni 1941 inledde de europeiska axelmakterna en invasion av Sovjetunionen vilket öppnade den största landskrigsskådeplatsen i historien och kom att sysselsätta huvuddelen av deras militära styrkor under resten av kriget. I september 1940 anslöt sig Japan till axelmakterna, däremot var Japan inte i krig med andra allierade nationer än Kina fram tills december 1941, då Japan attackerade amerikanska och europeiska territorier i stillahavsområdet av vilket mycket av den västra delen erövrades.

Axelmakternas frammarsch stoppades 1942 sedan Japan förlorat en rad sjöslag och de europeiska axelmakternas trupper besegrats i Nordafrika och vid Stalingrad. År 1943 förlorade axelmakterna initiativet till följd av flera tyska nederlag i Östeuropa, de allierades invasion av Sicilien och Italien och amerikanska segrar i Stilla havet, och inledde reträtter på alla fronter. År 1944 invaderade de västallierade Frankrike samtidigt som Sovjetunionen återtog alla sina territoriella förluster, invaderade Tyskland och ockuperade Östeuropa. Kriget i Europa tog sitt slut genom att sovjetiska och polska trupper erövrade Berlin och genom den efterföljande, ovillkorliga tyska kapitulationen den 8 maj 1945. Under 1944 och 1945 besegrade USA den japanska flottan, erövrade öarna i västra Stilla havet och fällde atombomber över landet samtidigt som man förberedde en invasion och även Sovjetunionen förklarade krig mot Japan och invaderade Manchuriet. Kriget i Asien avslutades den 15 augusti 1945 då Kejsardömet Japan kapitulerade.

De allierades totala seger över axelmakterna år 1945 avslutade konflikten. Andra världskriget förändrade den politiska inriktningen och sociala strukturen i världen. Förenta nationerna (FN) bildades för att främja internationellt samarbete och förhindra framtida konflikter. Stormakterna som gick segrande ur kriget, USA, Sovjetunionen, Kina, Storbritannien och Frankrike, blev de permanenta medlemmarna av . Rättegångar hölls i Nürnberg efter kriget där man dömde nazister som gjort sig skyldiga till brott mot Genèvekonventionen, folkmord som Förintelsen och andra grova brott, och nazismen förbjöds i Tyskland. Judarna som blivit förföljda i de flesta av Europas länder fick till slut sitt eget land, Israel.

Sovjetunionen och USA framstod efter kriget som rivaliserande supermakter, vilket banade väg för det Kalla kriget under de kommande 46 åren. Sovjet försökte blockera Västberlin men för att inte upprepa misstaget från Versaillesfördraget, inrättade västmakterna Marshallplanen som ett stöd för återuppbyggnaden av Tyskland och andra krigsdrabbade länder. Samtidigt började de europeiska stormakternas inflytande att minska genom att Asien och Afrika avkoloniserades. De flesta länder vars industrier skadats gick mot ekonomisk återhämtning. Initiativ till politisk integration, särskilt i Europa, togs som ett försök att stabilisera relationerna efter kriget.

Under den ryska revolutionen 1917 kollapsade armén och tyska styrkor trängde djupt in landet. I freden i Brest-Litovsk den 3 mars 1918 gav Ryssland upp Finland, Polen, Ukraina, Vitryssland och Baltikum, motsvarande hälften av sina europeiska territorier och med detta cirka 75 % av sina tunga industrier. Transkaukasus, nuvarande Armenien, Azerbajdzjan och Georgien tillföll Osmanska riket.

Det ryska tillbakadragandet skapade ett maktvakuum som lokala ledare försökte fylla bland annat i det finska inbördeskriget.

Bara några månader senare gjorde de allierades handelsblockad att Tyskland och Österrike-Ungern var tvungna att kapitulera. Detta gav upphov till dolkstötslegenden, det vill säga att orsaken till förlusten var att soldaterna som höll på att segra blivit svikna av politikerna på hemmaplan.
Vid fredskonferensen i Versailles i januari 1919 hävdade segrarmakterna att Tyskland  var ansvarigt för kriget och utkrävde ett stort krigsskadestånd. Fredsavtalet stipulerade att Tysklands försvarsmakt inte fick ha militärflygplan och stridsvagnar, att flottan begränsades, att armén fick uppgå till maximalt 100 000 man och dessutom att Rhenlandet skulle demilitariseras. En av dem som framförde konspirationsteorier om politikernas förräderi var Adolf Hitler, som 1921 blev ledare för Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP).

De tyska styrkorna evakuerade Östeuropa, varefter Polen och Sovjet delade upp den tyskskapade Ukrainska staten mellan sig.

År 1923 drabbades Tyskland av extrem inflation, som ruinerade många människor, vilket många såg som en direkt följd av krigsskadeståndet. Den verkliga anledningen var dock mer komplex: efter fransk-tyska kriget 1870–1871 hade Tyskland fått ett stort krigsskadestånd av Frankrike och vid första världskrigets början bestämde den tyska regeringen att kriget inte skulle finansieras med skatter utan genom att få befolkningen att teckna  krigsobligationer, som skulle betalas tillbaka med ett förutskickat krigsskadestånd efter en tysk seger. Tillsammans med de allierades handelsblockad skapade detta kraftiga prisstegringar redan under kriget, men hur mycket Reichsmarkens egentliga värde sjunkit blev inte uppenbart förrän Tyskland skulle betala krigsskadeståndet i de allierades valutor eller i råvaror.

Arbetslösheten steg och fattigdomen blev utbredd. Till och med den franske generalen  Ferdinand Foch, som var med om att driva igenom de hårda villkoren, uttryckte sig så här: Detta är inte fred utan 20 års vapenvila”. Han visade sig ha rätt - Tyskland anföll Polen 20 år och 64 dagar senare.

Den andra stora förloraren i första världskriget, Tsarryssland hotades av kommunister och de allierade och Japan försökte ingripa. Efter att stora japanska styrkor ryckt fram till Bajkalsjön men inte längre blev de allierade dock misstänksamt om Japan vilie stödja de vita eller erövra land. Följden blev att amerikanska och kanadensiska styrkor stannade i Sibirien för att hålla koll på japanerna istället för att tränga fram till det västra befolkade Ryssland där striderna mellan kommunister och tsartrogna pågick.

Efter kommunisternas seger 1922 drog de allierade och Japan bort sina trupper. I det nya landet Sovjet fanns en stark fientlighet mot de allierade och det första land som erkände Sovjet blev Tyskland. Vid Genuakonferensen fick Tyskland och Sovjet inga gehör för sina åsikter och det blev naturligt att de sökte sig till varandra.
För att komma runt Versaillesfredens förbud mot tyskt flygvapen började Luftwaffes piloter i smyg utbildas i Sovjet.

Men förutsättningarna skulle snart bli annorlunda och Hitler ges möjlighet att vinna stöd från breda befolkningslager.

Den ekonomiska depressionen i början av 1930-talet medförde att Tyskland drabbades av massarbetslöshet. Krisen ledde till ett allmänt politikerförakt, tron på demokratin sjönk till bottennivåer och många fruktade en kommunistrevolution. Många såg Hitlers och dennes nazistparti som räddningen: en stark man som visste vad han ville och inte bara ägnade sig åt politiskt käbbel skulle kunna stoppa kommunisterna. Hitler lovade att utplåna arbetslösheten och att få Tyskland på fötter igen, utlovade sociala reformer och välfärd åt de tyska arbetarna och begränsade rättigheter för icke-tyskar. I riksdagsvalet 1932 blev Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) största partiet med 33,1 % av rösterna. I januari 1933 utsågs Hitler till rikskansler (regeringschef) av president Hindenburg.

En utbredd myt är att det var speciella grupper som röstade på Hitler, det var dock människor från alla samhällsklasser som valde Nationalsocialisterna. Dock fanns det grupper som var överrepresenterade, t.ex. egenföretagare, bönder och pensionärer. Även människor på landsbygden var överrepresenterade. De som röstade på nazisterna i storstäderna bodde i första hand i de välbärgade stadsdelarna. De arbetslösa röstade snarare på kommunisterna (KPD).

En del såg i Hitler en räddande ängel som skulle återupprätta Tysklands ära samtidigt som han lovade en god ekonomisk framtid. Över- och medelklassmänniskor såg Hitlers nationella socialism som att bättre alternativ än Sovjets och militären ville ha återupprättelse. Till och med judar gick till en början med i nazistpartiet, trots att det var den judiska kapitalismen som beskylldes för de ekonomiska problem som drabbat tyskarna.

Utnämnd till rikskansler 1933 förbjöd Hitler snabbt alla partier utom NSDAP och gjorde sig själv till diktator. Från och med Paul von Hindenburgs bortgång 1934 var han både regeringschef och statschef (Führer). Under åren som följde inleddes ett arbete för att återta de områden som förlorats i Versaillesfreden. En återupprustning inleddes och allmän värnplikt återinfördes (vilka båda stred mot Versaillesfredens diktat). Sedan välståndet ökat och kommunismen hållits borta från inflytande i Tyskland blev Hitler omåttligt populär i och utanför landet och inspirerade många politiker och andra. Han använde sin popularitet och retoriska förmåga till att mobilisera en massiv tysk folkarmé med moderna vapen.

Västmakterna protesterade (gränserna efter första världskriget var ju deras skapelse) men ville inte ha ett nytt storkrig. Inte heller Nationernas förbund (NF), FN:s föregångare, fungerade som det var tänkt (att bevara status quo). Det berodde delvis på att USA, trots huvudarkitekten och dåvarande presidenten Woodrow Wilsons önskan, aldrig gått med i organisationen utan dragit sig tillbaka. Hitler uppfattade västmakternas brist på agerande som ett svaghetstecken och fortsatte förberedelserna för krig, även om han inte ville att det skulle börja för tidigt eftersom man ännu var otillräckligt rustad för storkrig.

År 1927 bildades ett nytt parti Rikken Minseitō genom sammanslagningar av mindre partier som förordnade demilitarisering, kvinnlig rösträtt och att mer makt skulle gå till det folkvalda parlamentet.
När premiärminister Tanaka Giichi upptäckte att det var den japanska militären som mördat den kinesiske ledaren Zhang Zuolin krävde han att de skyldiga skulle bestraffas. Militären tvingade då honom att avgå och Osachi Hamaguchi från ett av de partier som bildat Rikken Minseitō blev ny premiärminister.

Inför valet 1931 blev Osachi Hamaguchi skjuten och återfick aldrig hälsan. Rikken Minseitō blev största parti, och Hamaguchi ville att Japan skulle skriva på Londonfördraget om nedrustning. Vid mötet där detta skulle diskuteras krävde  oppositionen hans närvaro, men han var för sjuk för att kunna delta, och när hans ersättare fällde en negativ kommentar om kejsar Hirohito blev det skandal. Efter en månad som premiärminister avgick Hamaguchi och dog senare samma år.

Hans efterträdare Wakatsuki Reijirō kunde heller inte kontrollera militären som i september iscensatte Mukdenincidenten som ledde till Kina avträdde Manchuriet som blev en japansk lydstat från och med 1932. Lydstaten kom att kallas Manchukuo. 1937 invaderade japanska trupper resten av Kina och inledde därmed andra sino-japanska kriget vilket så småningom blev en del av andra världskriget. Även här stod NF maktlöst.

Abessinien (nuvarande Etiopien) och Liberia var de enda länderna i Afrika som inte blivit koloniserade av europeiska stormakter. Den 3 oktober 1935 anföll Italien Abessinien utan krigsförklaring,  och officiellt avslutades kriget  den 9 maj 1936 när det fascistiska Italien proklamerade annekteringen av landet. 
Nationernas Förbund införde vissa restriktioner mot de aggressiva staterna men de räckte inte för att förhindra en eskalerande utveckling.  Den 1 juni 1936 förenades landet till italienska Somaliland och bildade kolonin italienska Östafrika. Eftersom de italienska ockupanterna aldrig kunde kontrollera landet helt så ser vissa det som att kriget pågick till 1941 när landet befriades av brittiska trupper och den abessinska gerillan. Uppdelningen av italienska Östafrika är fortfarande en källa till konflikt mellan Etiopien, Eritrea och Somalia.

En av orsakerna till andra världskrigets utbrott var den aggressiva tyska utrikespolitiken under Hitlers ledning, först med anslutning av etniskt tyska regioner, sedan med bland annat planer på utökat tyskt territorium, så kallat Lebensraum (tyska livsutrymme). Den utlösande faktorn var emellertid den tyska invasionen av Polen den 1 september varpå Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland i enlighet med tidigare givna löften till Polen. Orsaken till invasionen var Tysklands krav på en passage mellan tyska Ostpreussen och Stortyskland i väst. Ostpreussen var nämligen helt avskuret av den så kallade polska korridoren, ett landområde som hade tilldelats det återskapade Polen efter första världskriget för att landet skulle ha tillträde till Östersjön.

Vid sidan av den aggressiva tyska utrikespolitiken bör även nämnas Japans imperialistiska ambitioner som på allvar inleddes med invasionen av Manchuriet. Även här drevs militären (Japan var i praktiken en militärdiktatur från slutet av 1920-talet) av nationalistiska mål för sin politik. Japan hade redan 1936 närmat sig Tyskland med antikominternpakten och 1940 slöts också en militär allians mellan Japan och Tyskland. När Japans ambitioner att skapa ett imperium i Östasien till slut kolliderade med de västerländska staterna som hade kolonier där var kriget oundvikligt. Det finns en del som menar att andra världskriget inleddes redan med det andra sino-japanska kriget när Japan invaderade det egentliga Kina 1937.

Till skillnad från första världskriget då alla Europas stormakter var indragna redan efter en vecka, utvecklades andra världskriget successivt till en global konflikt där nästan samtliga stater i världen var involverade. Precis som i första världskriget ställde sig Italien till en början utanför kriget trots att man 1939 ingått stålpakten med Tyskland. Först när Japan attackerade USA den 7 december 1941 och Tyskland och Italien förklarade krig mot USA fyra dagar senare blev kriget verkligen en global konflikt. Japans krig mot Kina, dess krig mot USA och de europeiska kolonialmakterna och kriget i Europa vävdes nu samman.

Den 1 september 1939 inledde den tyska armén ett anfall mot Polen. Dessförinnan hade Tyskland mobiliserat och Hitler lät tillkännage i radio samma dag att Tyskland svarade på den polska beskjutningen av tyska trupper i gryningen medan Polen endast påbörjat sin mobilisering för att inte provocera Tyskland. Därmed hade andra världskriget inletts – enligt de västliga allierade. Enligt Sovjetunionen började dock det stora, fosterländska kriget först i juni 1941, då de själva anfölls av Nazityskland. Den 3 september förklarade Frankrike och Storbritannien krig mot Tyskland och Europa hade återigen drabbats av ett storkrig som skulle bli mycket mer omfattande, och blodigare, än det första världskriget. Medan Polen ännu befann sig i krig med Tyskland i väst, invaderades det den 17 september av Sovjetunionen i öst helt i enligt Molotov-Ribbentroppakten. Efter ungefär fyra veckor var det polska militära motståndet brutet sedan den tyska Wehrmacht använt Blixtkrig-taktik mot polackernas underlägsna försvar. Delar av västra delen av Polen annekterades av Tyskland eller och delar av det bildade Generalguvernementet under tyskt styre. Snart började stora utrensningar bland annat i Operation Tannenberg och senare skulle Polens judar samlas ihop i ghetton inför det sista steget i Förintelsen, som till stor del skedde på mordanläggningar inom Polens gränser. Även ryssarna gjorde också utrensningar som Katynmassakern. En sjättedel av Polens befolkning, varav tre miljoner polacker och ett okänt antal judar miste livet.

Nästa fas i kriget blev Sovjetunionens annektering av Litauen, Lettland och Estland den 3 oktober enligt tidigare nämnda överenskommelse mellan Josef Stalin och Adolf Hitler vid Ribbentrops besök i Moskva den 27 september. Stalin framställde också territoriella krav på Finland vilka tillbakavisades. Därefter inleddes, den 30 november 1939, det finska vinterkriget under vilket Sovjetunionen försökte annektera Finland. Inför övermakten blev dock Finland till slut tvunget att acceptera de sovjetiska villkoren och freden undertecknades 13 mars 1940 i Moskva. Finland tvingades avträda stora delar av Karelen till Sovjetunionen men till skillnad från de baltiska staterna och Polen lyckades det värja sig tillräckligt bra för att behålla sin självständighet och förhindra invasion. Samtidigt kom Ungern, Rumänien och Bulgarien att sluta pakt med Tyskland. Sovjetunionen förklarade sig neutralt gentemot Storbritannien och Frankrike men var knutet till axelmakterna genom Molotov-Ribbentroppakten och tillhörande handelsavtal. I praktiken var dock Sovjetunionen militärt helt neutralt då den rysk-tyska pakten inte innebar att landet skulle stödja Tyskland militärt i händelse av krig mot en tredje makt.

Efter igångsättningen av Operation Barbarossa 1941 slöt Finland upp på Tysklands sida för att få tillbaka de områden som förlorats i vinterkriget 1939-1940 och tillät tyska trupper att anfalla Sovjetunionen från finskt territorium. Efter sovjetiska luftattacker förklarade Finland sig i krig och gick till offensiv mot Sovjetunionen i Finska fortsättningskriget. Kriget pågick i över tre år och den finska armén ockuperade ett betydande, delvis finskspråkigt område i Ryssland (bland annat Petroskoi som fick det finska namnet Äänislinna = Onegaborg), men gjorde stora förluster på slutet och landet tvingades den 19 september 1944 sluta vapenstillestånd på mycket hårda villkor. Det slutliga fredsavtalet tecknades i Paris 1947. Finland hade trots allt lyckats behålla sin självständighet.

Under tiden stod västfronten stilla (Låtsaskriget på tyska kallat Sitz-krieg och på engelska The Phony War) medan de allierade förlitade sig på blockadvapnet som hade varit så framgångsrikt under första världskriget. Det förekom en del sjöbataljer och utanför Montevideo sänktes fickslagskeppet Graf Spee av sin egen besättning efter ett sjöslag mot tre brittiska fartyg. Efter en kort fransk invasion av det tyska gränslandet i Saarområdet, som dock inte ledde till tyska trupprörelser bort från invasionen av Polen, återvände den franska armén till sina baracker och intog en defensiv strategi bakom Maginotlinjen.

Den 9 april 1940 invaderade tyskarna Danmark och Norge för att säkerställa att järnmalmstransporterna från Sverige inte upphörde. Tyskarna förekom därmed med nöd och näppe en brittisk landstigning (Operation R4) och etablerade samtidigt fördelaktiga flottbaser längs norska kusten. De båda nordiska länderna ockuperades och administrerades av samarbetande regering, i Norge av nazisten Quisling. Operation Weserübung blev en tysk framgång trots att man förlorade en stor del av sin flotta längs Norges västkust där bland annat den tunga kryssaren Blücher sänktes av norskt kustartilleri. Norge hade i Rjukan även den enda tillgängliga källan till tungt vatten som behövdes för utveckling av kärnvapen.

Hitler lät sina trupper överskrida Beneluxländernas gränser i maj 1940 (jämför med Schlieffenplanen från första världskriget). De allierade trupperna gick därefter in i Belgien för att ta upp kampen på belgiskt territorium, varpå tyskarna intog delar av Nederländerna genom överraskande luftlandsättning men satte in sitt huvudanfall genom Ardennerna, ut mot Engelska kanalen. Frankrike hade inte mycket försvar då de inte hade uppgraderat sina vapen och kanoner ordentligt efter första världskriget utan mycket förlitade sig på Maginotlinjen. Anfallet splittrade de allierade arméerna, som tvingades evakuera den europeiska kontinenten vid Dunkerque. När de drog sig ut ur Belgien, gick Tyskland in från öst. Frankrike stod inom kort besegrat. I detta läge, den 10 juni, hade Mussolinis Italien gått med i kriget på axelmakternas sida och gick nu till anfall mot Frankrike. Inför Frankrikes fall gick Storbritannien till attack och sänkte delar av den franska flottan för att fartygen inte skulle hamna i tyska händer.

Det militära sammanbrottet ledde även till ett politiskt. Tredje franska republiken upplöstes och ersattes av den tyskvänliga Vichyregimen under Pétain, medan generalen Charles de Gaulle flydde till England där han bildade organisationen det Fria Frankrike. De franska kolonierna kom att uppdelas mellan dessa två.

Efter Frankrikes fall försökte Tyskland tvinga Storbritannien till fred genom terrorbombning. Den nye brittiske premiärministern Winston Churchill fortsatte dock kampen och Storbritannien uthärdade ett fruktansvärt tyskt luftkrig mot öarna. Under slaget om Storbritannien lyckades brittiska RAF, Royal Air Force, stå emot Hermann Görings Luftwaffe. Med hjälp av ny förbättrad radarteknik kunde det brittiska flygvapnet sätta in sina numerärt underlägsna flygplan vid de ställen de verkligen behövdes. Dessutom gjorde Göring ett taktiskt misstag genom att lämna militärflygfälten ifred och bomba storstäder, vilket ledde till oerhörda förluster av bombflyg. Detta ledde till att Hitler tvingades skjuta upp den planerade invasionen av Storbritannien (Operation Sjölejon) på obestämd tid, då ett sådant företag bedömdes vara alltför riskfyllt utan absolut tyskt luftherravälde över Engelska kanalen och södra Storbritannien.

Mellan juni 1940 och juni 1941 såg det ytligt sett mörkt ut för de allierade. Polen, Danmark, Norge, Luxemburg, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Tjeckoslovakien, Grekland och Jugoslavien hade besegrats av axelmakterna. Till sjöss hade den tyska flottan (Kriegsmarine) övertaget med en stor mängd sänkt handelstonnage. Sovjetunionen, USA och Japan stod fortfarande utanför kriget. Mot Tysklands imperium stod Storbritannien med samväldesländerna ensamma, bortsett från liten hjälp av de Gaulles fria franska styrkor.

Strategiskt sett var dock utgången av slaget om Storbritannien av avgörande betydelse. Den brittiska örlogsblockaden bestod och sträckte sig från Grönland till Alexandria och Suezkanalen. Inga importvaror kunde nå Tyskland över haven. Från baser på Brittiska öarna kunde det brittiska bombflyget nå hela Tyskland.

Utan att ha lyckats besegra Storbritannien vände Nazityskland nu krigsmaskinen österut. Ett anfall på Sovjetunionen hade förberetts till 15 maj 1941 men de tyska arméerna var först tvungna att besätta Jugoslavien och Grekland. Den tyska och italienska ockupationen av Jugoslavien bottnade i att den för axelmakterna vänliga, sittande regeringen hade avsatts. Grekland befann sig sedan hösten 1940 redan i krig med Italien, nu öppnades en ny front efter att tyska trupper tillåtits utnyttja bulgariskt territorium. Det har hävdats att dessa offensiver blev orsaken till att Operation Barbarossa sköts upp från 15 maj till 22 juni.

Den 22 juni 1941 satte Adolf Hitler igång Operation Barbarossa, det storskaliga anfallet på Sovjetunionen. Samtidigt anföll Finland Sovjetunionen i sitt så kallade fortsättningskrig (efter att Sovjet hade bombat ett antal finska städer). Kriget på östfronten hade börjat och Josef Stalin blev överraskad av anfallet. Trots flera underrättelserapporter om tysk uppladdning vägrade han tro att Hitler skulle bryta icke-angreppspakten och under flera dagar rådde handlingsförlamning i Kreml. Trots att Sovjet var numerärt överlägset hade överraskningen i kombination med Stalins tidigare utrensningar bland de militära befälen en negativ effekt.

Den tyska belägringen av Leningrad påbörjades den 21 augusti 1941 och var också en slutpunkt för den tyska offensiven på den norra delen av fronten. Efter fem månader stod tyskarna utanför Moskva. Offensiven var till en början framgångsrik. Sedan 2/3 miljoner ryssar kapitulerat i dubbelslaget vid Brjansk och Vjazma i mitten av oktober och Kalinin fallit i ryska händer, föranledde Moskvas utsatta läge regeringen att tillfälligt flytta till Kujbysjev. Från tyskt håll hävdades, att den ryska krigsmakten var likviderad och att endast rensningsoperationer återstod. Här kom krigets första vändpunkt. Sovjet lyckades stoppa tyskarna framför sin huvudstad och de tyska trupperna körde fast i den begynnande ryska vintern. Förbindelselinjerna var uttänjda till bristningsgränsen och talrika sovjetiska förstärkningar anlände alltjämt till fronten.

Redan vid krigsutbrottet år 1939 hade de krigförande upprättat sjöblockader för att störa eller hindra fiendens handel. För Tysklands del skedde detta huvudsakligen genom organiserat ubåtskrig. Sedan Tysklands flygvapen förlorat slaget om Storbritannien, låg det blockerade Tysklands enda möjlighet till seger i att svälta ut invånarna på Brittiska öarna.

Efter tyskarnas inledande framgångar vid invasionen av Sovjetunionen år 1941, var behovet stort att ersätta de materiella förlusterna. Slaget om Atlanten kom därför att utvidgas även till Norra ishavet genom att stora mängder krigsmateriel och övriga förnödenheter skickades till Sovjetunionens hamnar i Murmansk och Archangelsk.

Sedan 1942/43 översteg nybyggnaden av fartyg förlusterna samtidigt som u-båtsförlusterna skenade. Senvåren 1943 hade tyskarna i praktiken förlorat slaget om Atlanten. Viktiga faktorer bakom tyskarnas nederlag var konvojsystemet, de allierades luftövervakning samt tekniska innovationer som radar och dekryptering av de tyska kommunikationsmetoderna baserade på Enigma.

Den 7 december 1941 anföll Japan överraskande den amerikanska flottbasen vid Pearl Harbor på Hawaii. 2403 personer dog och 1178 skadades vid attacken. Fyra dygn efter anfallet förklarade Tyskland och Italien krig mot USA. På detta sätt drogs även USA in i kriget på de allierades sida.

I den nordafrikanska öknen kämpade italienarna tillsammans med Erwin Rommel mot britterna under en serie av generaler, och var på väg att från Libyen erövra kontrollen över Suezkanalen. Men 1942 lyckades Bernard Law Montgomery slutligen tillfoga Rommel och dennes italienska allierade ett avgörande nederlag vid el-Alamein i Egypten. Efter amerikanska och brittiska landstigningar 1943 i de Vichy-trogna kolonierna Marocko och Algeriet, tvingades de tyska och italienska styrkorna i Nordafrika att kapitulera slutgiltigt efter att med viss framgång ha försvarat sig i Tunisien.

I slutet av 1942 ryckte framskjutna tyska trupper in i Stalingrad men blev slutligen omringade där efter en sovjetisk motoffensiv. Staden var strategiskt betydelsefull för tillgången till petroleum, trafiken på Volga och som symbol för Stalin. Trots fältmarskalk Erich von Mansteins försök att bryta belägringen av Stalingrad, hölls tyskarna under befäl av fältmarskalk Paulus alltjämt instängda där. Den 2 februari 1943 kapitulerade tyskarna i Stalingrad, vilket blev ännu en vändpunkt i kriget. Paulus, som hade blivit befordrad till fältmarskalk en kort tid före kapitulationen, förväntades att begå självmord av Hitler men gav sig istället till ryssarna och visades senare upp som en trofé. Slaget om Stalingrad blev krigets blodigaste batalj, med bortåt 2 miljoner döda i strider, sjukdom, kyla och undernäring.

 

På sommaren 1944 genomförde ryssarna Operation Bagration (uppkallad efter Pjotr Bagration), där tyskarna blev totalt överraskade (de hade väntat en operation mot Ukraina) och kördes ut ur Vitryssland. Röda Armén kom fram till Warszawas portar på bara någon månad.

År 1943 hade slutligen slaget om Atlanten avgjorts och stora mängder amerikanska förstärkningar och materiel transporterades över till Storbritannien. Terrorbombningarna av Tyskland kom även igång på allvar. De allierade invaderade Italien och Benito Mussolini tvingades avgå.

Den 6 juni 1944 – Dagen D – landsteg de allierade i Normandie och öppnade därmed en andra front mot Tyskland. Tyskarna drevs under sommaren ut ur Frankrike och framåt hösten var så gott som hela landet befriat. Vid slutet av 1944 genomförde den tyska armén sin sista stora motoffensiv mot de västallierade, den så kallade Ardenneroffensiven. Men Tysklands dagar var räknade, man kunde helt enkelt inte ersätta förlorad materiel och manskap lika mycket som de allierade kunde. Det visade sig också i slaget om Berlin då Tysklands resurser inte räckte till för att försvara sig mot Sovjetunionen.

I Stilla havet hade hårda strider rasat under hela kriget men nu stod de allierade och knackade på Tokyos dörr. USA:s president Franklin D. Roosevelt dog före krigsslutet och den nye presidenten, Harry S. Truman, gav order om att det nya vapnet, atombomben, skulle fällas över Japan, ca 200 000 människor dog de närmsta timmarna och mellan 150 000 och 200 000 ytterligare dog av svält, törst och brännskador, främst kvinnor och barn. Efter atombombningarna av städerna Hiroshima och Nagasaki samt Sovjetunionens krigsförklaring och snabba erövringar av japanska besittningar i Kina och Korea kapitulerade även Japan inför övermakten, den 15 augusti 1945 men kapitulationen skrevs på först 2 september av den japanske generalen Umezu.

Det andra världskriget var den mänskliga historiens största konflikt. Det har beräknats att 50-60 miljoner människoliv gick förlorade, däribland alla de som dog på grund av terrorn (koncentrationsläger, terrorbombningar och andra krigshandlingar). Förenta nationerna bildades den 24 oktober 1945 som följd av en konferens i San Francisco under perioden april–juni.

Andra världskriget avlöstes av kalla kriget, konflikten och maktkampen mellan främst USA och Sovjetunionen under den senare halvan av 1900-talet.

Storbritannien och Frankrike hade gått ut i krig mot Nazityskland två dagar efter att Nazityskland invaderade Polen 1 september 1939. Men efter att Frankrike besegrats av Tyskland 1940 stod Storbritannien i princip ensamt i kampen mot Tyskland. USA stod ännu så länge utanför kriget och även om oron i USA blev större efter Frankrikes fall var motståndet hos den amerikanska befolkningen stort mot att gå med i kriget. USA stödde ändå Storbritannien genom vapenförsäljning. Från och med våren 1941 fick britterna hjälp med bland annat vapen genom Lend-Lease Act. När USA slutligen blev indraget i kriget i december 1941 utsträcktes denna hjälp till samtliga krigförande stater på den allierade sidan.

Den 9–12 augusti 1941 möttes USA:s president Franklin D. Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill första gången. Där utfärdade de den så kallade Atlantdeklarationen som talade om alla folks rätt till självbestämmande, en framtid där konflikter skulle lösas utan våld samt den nazistiska statens totala oskadliggörande.

En följd av alliansen med Sovjetunionen blev att Stalin gick med på att låta 10 000 polska, svältfödda GULAG-slavarbetare och krigsfångar utvandra i mars 1942 över Persien/Iran och mellanöstern, för att senare i Montgomerys 8:e armé sättas i krig vid Tobruk (1943), Monte Cassino (1944) och slaget om Bologna (1945). Från den återstående stora mängden polska GULAG- och krigsfångar i Sovjetunionen lyckades ytterligare ca 70 000 ta sig ut ur landet och av resten bildades senare två polska folkarméer underställda rysk kommando. Vid västfronten hade Polen 228 000 soldater 1945.

Churchill ogillade egentligen Stalin och den politik han stod för men efter att Nazityskland angripit Sovjetunionen 1941 inleddes ett nära samarbete mellan britter och ryssar. Båda parter förband sig att inte sluta separatfred, utan tillsammans besegra den gemensamma fienden. USA:s roll kan trots att landet formellt var neutralt fram till anfallet på Pearl Harbor sägas vara allierad eftersom de försåg de andra allierade med stora kvantiteter vapen, råvaror och livsförnödenheter. Strax efter nyår 1942 utformade amerikaner och britter den strategi som skulle besegra axelmakterna. Tyskland, som ansågs vara den farligaste motståndaren, skulle besegras först. Största resurserna skulle således läggas på att besegra Hitler innan alla resurser riktades mot Japan. En rad andra länder (vid sidan om de tre stora plus Kina) åtog sig nu att gå i krig mot axelmakterna. Det slutliga målet med kriget var axelmakternas villkorslösa kapitulation.

Sovjetunionen som redan innan USA:s inträde i kriget tagit emot omfattande hjälp från USA fick nu ännu mer hjälp från amerikanarna med både vapen och livsmedel. Visserligen var inte vapenbiståndet i närheten av de enorma volymer som den ryska industrin producerade från och med 1943 men anses ändå ha bidragit starkt till den ryska krigsinsatsen. Av ännu större betydelse var leveranserna av råvaror, livsmedel, lastbilar och lokomotiv som amerikanarna sände.

Churchill besökte Stalin i Moskva sommaren 1942 för att förankra de västallierades strategi för att vinna kriget. Stalin var inte nöjd och krävde att en västfront skulle upprättas så fort som möjligt genom en invasion i Frankrike. Det var krav som han envist reste resten av 1942 och 1943. De västallierades svar var att de inte var redo för ett så stort företag än. Viss tillfredsställelse fick Stalin sommaren 1943 då amerikaner och britter invaderade Sicilien och södra Italien och därigenom skapade en europeisk sydfront. Sovjetunionens diktator var ändå inte nöjd då den stora majoriteten av den tyska krigsmakten fortfarande opererade i Sovjetunionen.

Storbritanniens, USA:s och Sovjetunionens utrikesministrar beslutade vid Moskvakonferensen i oktober 1943 att tillsätta European Advisory Commission (EAC), en kommission som bland annat fick i uppgift att utarbeta en gemensam plan för segrarmakternas inbördes uppdelning av Efterkrigstyskland i ockupationszoner, vilken kom att kallas Londonprotokollet.

Roosevelt, Stalin och Churchill möttes alla tre första gången i Irans huvudstad Teheran 28 november – 1 december i Teherankonferensen. Där fick Stalin löfte om att en västfront skulle upprättas i maj följande år Operation Overlord. Landstigning skulle ske även i Sydfrankrike och ryssarna skulle ungefär samtidigt inleda stora offensiver på Östfronten. Stalin blev också lovad att Sovjetunionens gräns efter kriget skulle flyttas längre västerut. Detta gick ut över Polen som i sin tur skulle kompenseras med att få tidigare tyska områden längre västerut. Relationen mellan Stalin och Churchill var spänd, däremot kom diktatorn bra överens med Roosevelt som Stalin hade stor respekt för. Stalin själv blev under kriget mycket populär i USA och kallades av amerikanarna för Uncle Joe.

Något möte mellan de tre stora förekom inte under 1944. Däremot drogs under året planerna upp för den nya internationella fredsorganisation som efter kriget skulle ersätta Nationernas Förbund. Världsbanken och Internationella valutafonden grundades också.

Den 4–11 februari 1945 möttes Roosevelt, Stalin och Churchill igen under Jaltakonferensen. Tyskland var i praktiken besegrat och förhandlingarna gällde nu hur efterkrigstidens Europa skulle se ut. De enades om att Tyskland efter kriget skulle delas i ockupationszoner såsom utarbetats i Londonprotokollet, nu dock med tillägget att Frankrike skulle ansluta som en fjärde ockupationsmakt. Stalin krävde att det besegrade Tyskland skulle demilitariseras och betala ett enormt krigsskadestånd. Någon enighet nåddes inte här utan frågorna sköts på framtiden. De enades dock om att Sovjetunionen skulle gå med i kriget mot Japan 3 månader efter att Tyskland kapitulerat. Sovjetunionen lovade också att bli medlem i FN som grundades i San Francisco i slutet av april 1945.

Nästa stora möte var Potsdamkonferensen 17 juli – 2 augusti. Kriget i Europa var över men fortfarande hade inte Japan kapitulerat. Roosevelt hade avlidit och efterträtts av Harry S. Truman. Även Churchill var borta efter att ha förlorat parlamentsvalet. Ny brittisk premiärminister var labourledaren Attlee. Frågorna var densamma men någon enighet om en långsiktig lösning på Tysklandsfrågan kom inte, något fredsavtal blev det inte heller. De tre allierade enades dock om att rättegångar skulle hållas mot ledande nazistiska krigsförbrytare (Nürnbergprocessen). Som avtalats redan i Jalta, förklarade Sovjetunionen krig mot Japan 8 augusti, exakt 3 månader efter att Tyskland kapitulerat. Japan kapitulerade 15 augusti (kapitulationen undertecknades 2 september) efter att Hiroshima och Nagasaki förstörts av atombomber. Japan blev efter kapitulationen ockuperat av de allierade. Ett gemensamt allierat råd skulle styra landet men i praktiken var det USA och general Douglas MacArthur som styrde landet och Japan återfick sin självständighet först 1951. Även här hölls rättegångar mot de främsta krigsförbrytarna.

För USA:s del avslutades andra världskriget först klockan 12.30 (lokal tid) den 28 april 1952, i samband med att USA:s utrikesminister Dean Acheson överlämnade ratifikationsurkunderna till det japanska fredsfördraget, som då trädde i kraft. Därmed upphörde det formella krigstillståndet mellan USA och Japan. År 1943 gick Italien över till de allierades sida.

När kriget inleddes i början av september 1939 var bara fyra stater direkt inblandade i kriget, förutom Tyskland och Polen även Storbritannien och Frankrike. Merparten av världens stater förklarade sig vara neutrala, inklusive USA som efter första världskriget bedrivit en isolationistisk politik. Sovjetunionen var fram till sommaren 1941 neutralt mot västmakterna men angrep Polen (se Molotov-Ribbentroppakten) i slutet av september 1939 och senare på hösten Finland – finska vinterkriget. Gentemot Japan skulle Sovjetunionen förbli neutrala fram till början av augusti 1945.

Andra världskriget skulle visa sig orsaka mycket stora problem för de mindre länderna. Båda parter i kriget visade sig hysa obefintlig respekt för att mindre stater ville stå utanför kriget. Europeiska länder som Sverige, Finland, Danmark, Norge, Jugoslavien, Nederländerna, Luxemburg, Belgien, Spanien, Portugal och Schweiz förklarade sig neutrala i krigets inledning. Samtliga stater utom Portugal, Spanien, Sverige och Schweiz blev indragna i kriget. Även de baltiska staterna blev indragna. I samtliga fall beroende på att nämnda länder blev angripna. I Sveriges fall kan landets roll under finska vinterkriget beskrivas som icke krigförande. (se vidare Sverige under andra världskriget)

USA hade förklarat sig neutralt men gav trots detta som nämnts omfattande militärt bistånd till Storbritannien från och med 1940 och från hösten 1941 även till Sovjetunionen. President Franklin D. Roosevelt ansåg att landet måste gå med i kriget men hade svårt att ändra det amerikanska folkets inställning till kriget. Först efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor den 7 december 1941 vände opinionen. Huruvida USA skulle engagera sig i både det asiatiska och europeiska kriget löstes 11 december då Tyskland och Italien förklarade krig mot USA.

Sovjetunionen var alltså neutralt i kriget även om man exporterade stora mängder olja, legeringsmetaller, gummi (importerat för ändamålet) och spannmål till Tyskland under krigets första två år. Västmakterna tog Stalins invasion av Polen, som var västs allierad, och Finland som en förtäckt allians med Hitler och planerade ett tag till och med att gå i krig med Sovjetunionen. Man umgicks med planer på att bomba Baku och skicka en armé till Skandinavien för att hjälpa Finland. Först efter att Tyskland invaderade Sovjetunionen 22 juni 1941 slöts en allians med britterna och efter USA:s inträde även med amerikanarna. De latinamerikanska staterna var från början neutrala men med några få undantag engagerade de sig så småningom i kriget på de allierades sida.

Spanien och Portugal förblev neutrala hela kriget. Det kan tyckas överraskande att de inte ställde upp för Tyskland då landets regimer ideologiskt stod mycket närmare Nazityskland än de västerländska demokratierna. I Spaniens fall kan det emellertid sannolikt förklaras av att landet var utmattat efter tre års blodigt inbördeskrig. I Portugals fall var landet traditionellt allierat med Storbritannien och kom senare att stöda allierade ansträngningar genom att tillåta militärbaser på Azorerna.

Schweiz neutralitet var visserligen garanterad av alla stormakter men det torde knappast ha hindrat Hitler att invadera landet om han ansett det nödvändigt.

Turkiet förklarade sig neutralt och förblev så under nästan hela kriget.

Iran var i princip neutralt tills det blev ockuperat sensommaren 1941 av Sovjetunionen och Storbritannien som båda var intresserade av att säkra transportvägen över Kaukasus för att skicka Lend-lease till den förra. 1943 förklarade Iran krig mot Tyskland och gick därmed in i Andra världskriget på de allierades sida.

På många ställen bakom fronten och på alla sidor fanns beväpnade irreguljära enheter, gerilla eller partisaner. Till dem kopplas störningen av en ockupation av en segerrik armé men också många grymheter och brott mot krigets lagar.

På den allierade sidan finns många välkända exempel:
Den aktiva motståndsrörelsen i Danmark var till exempel anledningen till att Danmark av de allierade våren 1945 erkändes som stridande part mot Nazityskland. I Norge utfördes ett lyckat attentat i Rjukan där tyskarna framställde tungt vatten för att kunna bygga atombomber.

De mest kända är Titos partisaner i Jugoslavien och partisanerna i Sovjetunionen. I båda fallen band de upp stora tyska truppstyrkor. Četnici var en annan motståndsrörelse som utgjordes av serbiska nationalister som dock periodvis krigade även mot Titos styrkor.

I Polen har partisanförband verkat under hela kriget. Warszawaupproret 1943 i Warszawas ghetto och Warszawaupproret 1944 fick båda en mycket blodig upplösning, det sista med att stora delar av staden lades i ruiner och upp till 200 000 civila dödsoffer.

I Frankrike fanns det olika motståndsrörelser, bland annat en kommunistisk, som dock alla samlades under gemensam ledning underställda det Fria Frankrike från 1943. Motståndsrörelsen i västländerna fick efterhand stöd på olika sätt från de allierade styrkorna.

Men även på andra sidan fanns motståndsrörelser även om de är mindre kända – som i Baltikum och Ukraina mot Sovjet eller i Tyskland (Werwolf) under de allierades ockupation.

Dessa aktiviteter bekämpades skoningslös på alla sidor, med avrättningar och hämnd på civilbefolkningen.

I alla stora internationella konflikter före andra världskriget hade antalet stupade soldater alltid varit större än antalet civila offer. I andra världskriget var förhållandet det motsatta och det är ett mönster som upprepats sedan dess, i alla konflikter, och har till och med förstärkts ytterligare. Av cirka 60 miljoner dödsoffer (möjligen så många som 70 miljoner) var cirka 19 miljoner stupade soldater (döda krigsfångar oräknade). Resten var civila. Massbombningar mot städer, tortyr, slavarbete, våldtäkter, svält, massavrättningar och ren utrotning orsakade ett ofattbart lidande för civilbefolkningen i de drabbade länderna.

Medan de tyska ockupanterna var relativt återhållsamma i Västeuropa, inklusive Norden, förutom mot den som råkade vara jude, rom  eller tillhörde motståndsrörelsen, var förhållandet det rakt motsatta i Östeuropa. Förutom den närapå totala utrotningen av Europas judar, romer och aktiva kommunister, planerade Hitler och hans hantlangare också en drastisk minskning av de slaviska befolkningsgrupperna i Östeuropa. I Polen och Sovjetunionen skulle den civila befolkningen (judar och romer oräknade) antingen förslavas, deporteras bortom Uralbergen eller masslikvideras. Medan Sovjetunionen var det land som hade de allra högsta totala dödstalen var Polen ännu hårdare drabbat i förhållande till folkmängden. Av cirka 35 miljoner invånare dog cirka 6 miljoner, nästan var sjätte invånare. Av dessa var cirka 3 miljoner judar, nästan 90 % av Polens judiska befolkning.

Även i Ostasien och Stilla havet innebar kriget fruktansvärda umbäranden för civilbefolkningen. Någon motsvarighet till Hitlers Endlösung (förintelsen) fanns inte (åtminstone inte lika systematisk) men den japanska krigföringen var ändå oerhört brutal och tog föga hänsyn till Genèvekonventioner. Värst drabbades Kina där 10 miljoner civila föll offer för japansk terrorkrigföring, svält, med mera.

Andra världskriget är det blodigaste kriget i historien. Totalt beräknas kriget ha krävt 50–65 miljoner liv – att bedömningarna skiljer sig åt så pass mycket beror på att osäkerheten är stor över hur många civila kineser som dog. En del anser att det kan vara så många som 20 milj. Dessutom skedde omfattande systematisk utrensning av olika grupper under Josef Stalins regim som av förklarliga skäl saknar tillräcklig dokumentation, och otaliga dog efter kriget i sovjetisk fångenskap. De flesta beräkningarna idag anger antalet döda totalt till 56–60 miljoner. Andra världskriget var den första riktigt stora internationella konflikten där antalet civila dödsoffer var mycket större än antalet stupade soldater.

Tabellen nedan upptar de stater som hade de största förlusterna. När det gäller antalet stupade  tyska soldater uppgår antalet till cirka 5,3 miljoner om österrikare, och döda krigsfångar räknas in. Därtill tillkommer åtminstone 1 miljon frivilliga, tvångskommenderade med flera. Ett mindre antal civila amerikaner dog i kriget, de flesta vid den japanska attacken mot Pearl Harbor.

Decenniet som följde efter andra världskrigets slut slöts efterhand fred med de länder som krigat mot de allierade (undantaget Japan och Sovjetunionen).

I freden i Paris 1947 slöts fred med Italien, Finland, Ungern och Rumänien. De berörda länderna fick avträda landområden. Italien fick även avträda sina kolonier. Finland fick acceptera gränserna från freden efter Fortsättningskriget och förbjöds även att inneha vissa vapensystem, till exempel u-båtar.

Österrike återfick sin självständighet först 1955 med några inskränkningar. Landet måste lova att aldrig ingå i någon militärallians och att aldrig ansluta sig till Tyskland igen. Dessutom förbjöds Österrike att inneha vissa vapensystem.

Med Tyskland slöts däremot aldrig någon permanent fred. Först i och med kalla krigets slut, Sovjetunionens upplösning och Tysklands återförening inträdde kunde ett fredsfördrag undertecknas, i samband med vilket Tyskland formellt accepterade de Allierades annektering av den östra fjärdedelen av Tyskland. År 1949 hade USA modifierat krigstillståndet med Tyskland men avskaffade det ej då man ville bibehålla legala rättigheter att ha trupper i Tyskland. USA och flera andra länder avskaffade formellt krigstillståndet med Tyskland 1951 som substitut för ett formellt fredsfördrag, Sovjetunionen gjorde likaledes 1955.

Först år 1990 slöts det så kallade två plus fyra-fördraget mellan de tyska staterna och de fyra segrarmakterna som slutgiltigt reglerade förhållandena mellan dessa stater efter andra världskriget.

Japan och de västallierade slöt fred 1951 och samtidigt återfick landet sin självständighet. Japan fick bland annat avträda Formosa  till Chiang Kai-sheks nationalistregim på ön (som USA då betraktade som Kinas legitima regim). Ögrupperna Kurilerna och ön Sachalin fick Japan avträda till Sovjetunionen. Fortfarande har emellertid inget fredsfördrag undertecknats mellan Japan och Ryssland.

Andra världskriget började som ett europeiskt krig som utvidgades vartefter, och från och med december 1941 var det ett globalt krig i och med USA:s intåg i kriget. I krigets efterdyningar följde flera stora förändringar på den världspolitiska scenen.
Före kriget hade Storbritannien med sitt jättelika kolonialimperium varit den ledande stormakten men trots att det tillhörde de ledande segrarmakterna hade kriget tärt hårt på dess resurser. Frankrike hade före kriget räknats som Europas ledande militärmakt men denna uppfattning hade tyskarna ändrat på redan i början av kriget.

Efter krigets slut framträdde istället två särklassiga supermakter, USA och Sovjetunionen. Den amerikanska industrin var oskadad och stod nu för halva världens BNP. Den nyvunna positionen som världens mäktigaste stat innebar att USA:s roll i världspolitiken blev helt annorlunda än innan. Sovjetunionen hade bara 20 år tidigare varit ett utfattigt jordbruksland men hade också till följd av kriget uppnått status som supermakt. Det förfogade över världens största armé och kontrollerade hela Östeuropa. Framgången hade dock skett till ett oerhört högt pris i mänskligt lidande.

Polen fick sitt territorium starkt reducerat med en folkomflyttning från de östra regionerna som togs över av Sovjetunionen till nya västra och norra områden som togs över från Tyskland, som följd, samtidigt som den tyska befolkningen fördrevs. De områden som förlorades av Polen till Sovjetunionen hade till stor del erövrats av Polen under Polsk-sovjetiska kriget 1919–1921 och beboddes till övervägande del av ukrainare och vitryssar men även av upp till 4 miljoner polacker. Fram till 1950 hade 2,1 miljoner av dessa polacker bosatt sig i de före detta tyska områdena inom Tysklands 1937 års gränser, där upp till 10 miljoner tyskar hade bott innan deras fördrivning västerut under åren 1944–1950. Från polsk sida anser man att de västallierade svek Polen genom att överlåta gränsdragningen till Stalin – Polenfrågan avhandlades bakom ryggen på den polska regeringen och fick bara liten uppmärksamhet av USA och Storbritannien vid Teheran och Jalta. Sovjet fick fria händer och styrkeförhållandena vid krigets slut skulle bestämma gränserna för den sovjetiska kontrollen. Slutligen fastställdes landets nya gränser vid Potsdamkonferensen. På liknande sätt blev även de andra länderna i det blivande östblocket hanterade med ett antal folkrättsliga frågetecken då alla beslut togs utan att länderna ens tillfrågades. Tjeckoslovakien överläts till Hitler vid Münchenöverenskommelsen och sedan efter kriget till Stalin. Den officiella avsikten hos de västallierade att låta demokratiska fria val avgöra de öst- och centraleuropeiska ländernas politiska framtid fullföljdes inte. Rättslig uppgörelse med nazisternas brott fick en klar punkt på efterkrigsagendan, både inom öst- och västblocket, medan brott begångna av den sovjetiska makten och de östeuropeiska lydstaterna under lång tid var tabu, till exempel Katynmassakern, massdeporteringar till Gulag och terror av NKVD och dess underställda nationella säkerhetsstyrkor.

Tyskland förlorade cirka 25 % av sitt förkrigsterritorium, varifrån miljontals fördrevs, de flesta kvinnor och barn. Vid ett möte i Potsdam sommaren 1945 delade USA, Frankrike, Storbritannien och Sovjetunionen upp Tyskland i ockupationszoner. Sovjetunionen överlämnade riksdelarna öster om Oder till Polen och lade självt beslag på området runt Königsberg. Riksdelen Ostmark blev åter Österrike som återupprättades som självständig stat 1955. Delvis som en konsekvens av Morgenthauplanen och delvis som en konsekvens av fransk önskan om ett svagt Tyskland genomfördes omfattande nedmontering av tung industri. Ruhrområdet ställdes under internationell kontroll, Elsass-Lothringen togs över av Frankrike och det kolrika Saarland bröts loss från Tyskland och gjordes till ett franskt protektorat. Visserligen hävdade de västallierade att den slutliga gränsdragningen skulle vänta tills ett fredsavtal kunde träffas med Tyskland men i praktiken fick man acceptera fait accompli i och med att 12–14 miljoner tyskar fördrevs från östra delen av Tyskland med omnejd. Antalet döda som en konsekvens av fördrivningen, möjligtvis den största etniska rensningen i modern historia, är svårt att uppskatta men anges vanligtvis till mellan 0,5 och 2 miljoner.

Storbritannien blev i efterhand något av en förlorare, trots att landet förklarat krig mot Nazityskland bara två dagar efter invasionen i Polen 1939 och tillsammans med USA och Sovjetunionen kunde diktera Tysklands kapitulationsvillkor vid krigets slut. De kommande decennierna avvecklades nästan hela kolonialväldet och eran som jordens mäktigaste stat var över. Över huvud taget bidrog kriget starkt till att samtliga stormakters kolonialvälden i Afrika och Asien efterhand avvecklades.

Den stora koalitionen mellan USA, Sovjetunionen och Storbritannien bröts snabbt efter kriget, då Nazityskland inte längre fanns som en gemensam fiende för Sovjetunionen och de västallierade. Inom några år hade det så kallade kalla kriget inletts och Europa delats politiskt, inklusive Tyskland: ett block nära allierade med USA och ett annat block med sovjetiska lydstater i Östeuropa. Det kalla kriget ledde till en våldsam kapprustning mellan de två supermakterna och gav upphov till mängder med andra konflikter globalt sett, som till exempel Koreakriget, Vietnamkriget och kriget i Afghanistan 1979-1989. Kalla kriget upphörde först med de europeiska kommunistregimernas fall i slutet av 1980-talet.




#Article 29: Algeriet (4010 words)


Algeriet (arabiska: الجزائر, al-Jazāʾir; berber: , Dzayer, franska Algérie), formellt Demokratiska folkrepubliken Algeriet, är Afrikas till ytan största land och världens tionde största. Det gränsar till Tunisien i nordöst, Libyen i öster, Niger i sydöst, Mali och Mauretanien i sydväst, och Marocko och Västsahara i väster. I norr har Algeriet kust mot Medelhavet, och därmed havsgräns mot Spanien. Algeriet tillhör det kulturella området Maghreb.

Algeriet är medlem av Förenta nationerna, Afrikanska unionen, Arabförbundet och Opec. Det deltog också i bildandet av Arabiska Maghrebunionen. Konstitutionellt betecknas Algeriet som en islamisk, arabisk och amazighisk (berbersk) stat.

De tre nordafrikanska staterna Algeriet, Tunisien och Marocko tillhör alla ett område kallat Maghreb – landet i väst. Det var det namn de arabiska erövrarna gav området sedan de hade lagt under sig den nordvästliga kustregionen omkring år 1050. Dessförinnan hade Nordafrika tillhört en medelhavscivilisation styrd av fenicier och romare. Den äldsta kunskapen om det som i dag är Algeriet kommer från antikens Numidien. Det var ett samhälle som under ledning av Masinissa utvecklade jordbruk och handel, och etablerade en politisk statsbildning. Både vid kusten och i inlandet grundades städer, och Numidien var en framgångsrik stat fram till Masinissas död år 149 f.Kr. Romerska rikets nedgångsperiod drabbade även Maghreb, och år 429 e.Kr. kom en germansk folkstam, vandalerna, över Gibraltar sund och erövrade Algeriet. År 534 kom nya erövrare, och Maghreb lades under bysantinskt styre, en period som präglades av många uppror från de lokala berberstammarna.

Den arabiska invasionen, som på 700-talet nådde ända in i Spanien, lade under sig Numidiens kustområden, men ännu inte bergsområdena i inlandet. Omkring 935 grundade en arabisk furste, Zeiri, den nuvarande staden Alger. Araberna blandade sig med berberna, och i hela området fick det arabiska språket och den arabiska kulturen allt större betydelse. Kalifen i Kairo sände på 1000-talet två arabiska stammar för att knäcka upproriska krafter i Maghreb, och hela området lades till sist under arabiskt styre. Mellan 1152 och 1269 erövrade almohaderna hela landet. Då almohadernas dynasti upplöstes i mitten av 1200-talet fick Maghreb-regionen den tredelning som existerar än i dag, med staterna Marocko, Tunisien och Algeriet.

Från slutet av 1400-talet blev Algeriet en härd för sjöröveri. I européernas strid mot sjörövarna hade Ferdinand II av Aragonien några framgångar, men redan i början av 1500-talet fördrevs spanjorerna med Osmanska rikets hjälp av Khair ed-Din Barbarossa. Denne ställde sitt rike Alger under osmansk överhöghet år 1520. Han grundade militärdespotismen i Algeriet och organiserade dess sjörövarväsende.

Då den sista islamiska fästningen i Spanien föll för kristna styrkor 1492 sökte de spanska morerna sin tillflykt i Algeriet – den tredje arabiska invasionen av landet. De kristna i Spanien förföljde de flyende morerna, och erövrade flera fästningar och städer. Osmanska styrkor kom till undsättning, med det resultatet att Algeriet lades under den osmanske sultanen. Hela Algeriet hade vid den här tiden kommit in i den arabiska och islamiska kulturkretsen; bara i några delar av landet levde isolerade folkstammar, som kabylerna och tuaregerna, utanför den nya samhällsordningen.

År 1600 fick janitsjarerna rätt att utse en dej, vilken såsom deras befälhavare skulle stå vid paschans sida. I början av 1700-talet gjorde sig dejen oberoende av Höga porten. Därefter bildade Algeriet en militärrepublik med den av janitsjarerna valde dejen till överhuvud. Alla försök att stoppa sjöröveriet var länge fruktlösa. Expeditioner mot Algeriet företogs av Karl V 1541, av engelsmännen 1670, av engelsmän och holländare gemensamt 1669 och 1670, av Ludvig XIV 1682, av spanjorerna 1775; men alla misslyckades mer eller mindre. Först 1815 segrade USA över Algeriets flotta genom en seger vid Cartagena. Följande år bombarderades staden Alger av engelsmännen under , och dejen tvingades därigenom till flera eftergifter. Men 1817 började algeriska sjörövare åter uppbringa fartyg som tillhörde de makter som inte gav dem tribut.

Algeriet som nationalstat, med de geografiska gränser som landet har i dag, kom till först under det franska koloniala väldet. Den franska erövringen av Algeriet började 1830, då mycket av kusten ockuperades. Mot en invasionsstyrka på cirka 38 000 man organiserades motstånd under ledning av Abd el-Kader. Han ledde omkring 12 000 man i kamp mot fransmännen i västra Algeriet år 1832, och många algerier ser honom i dag som den symboliska grundaren av deras nation. Under Abd el-Kaders ledning bildades en algerisk stat, relativt självständig från det osmanska riket, som omfattade merparten av västra och centrala Algeriet. År 1839 förklarade han jihad, heligt krig, mot de vantrogna inkräktarna, något som innebar början till slutet på Abd el-Kaders militära framgång. Fransmännen svarade med att sända 100 000 soldater över Medelhavet, och Abd el-Kader tvingades 1847 att ge upp motståndet. Ett nytt uppror på 1870-talet, lett av Abd el-Kaders son, slogs också ner.

På samma sätt som de brittiska besittningarna Kenya och Sydrhodesia, de portugisiska kolonierna Angola och Moçambique, och Sydafrika, blev Algeriet en nybyggarkoloni. Inte i någon annan koloni i Afrika slog sig så många européer ner som i Algeriet. År 1850 var omkring 130 000 fransmän bosatta i landet, och vid slutet av 1800-talet över en halv miljon. Då hade Algeriet blivit en fransk provins, och nybyggarna fick rätt att välja sina egna deputerade till Frankrikes nationalförsamling i Paris. Den stora majoriteten av alla algerier blev Frankrikes undersåtar och utsattes för omfattande diskriminering utan några politiska rättigheter.

Avkoloniseringen av Algeriet blev ett av de blodigaste kapitlen i afrikansk kolonialhistoria. På 1950-talet blev både Marocko och Tunisien självständiga stater, men Frankrike ville inte släppa Algeriet, som hade stora naturresurser och var tätt sammanknuten med den franska ekonomin. Underkuvandet ledde till att motståndsrörelsen 1954 gick samman i Front de Libération Nationale (FLN), och började föra gerillakrig för att befria landet. Två år senare hade befrielserörelsen etablerat frigjorda zoner som de kunde operera ifrån. Vid denna tid kunde befrielserörelsen mönstra omkring 15 000 soldater, medan fransmännen hade satt in 200 000. Som mest hade Frankrike en halv miljon soldater i Algeriet, och satte in alla resurser på att vinna kriget efter det smärtsamma nederlaget i Indokina. Sedan fransmännen satt upp ett elektriskt stängsel vid gränsen till Tunisien och lagt ut 900 000 landminor i gränsområdena, hade FLN svårt att försörja trupperna. Fransmännen förflyttade även mellan en och två miljoner algerier från sina hem till koncentrationscenter för att avskära kontakten mellan civilbefolkningen och gerillan. FLN-ledningen hade i utlandet etablerat en provisorisk regering, gouvernement provisoire de la république algerienne (GPRA), och börjat bygga upp en reguljär armé.

Frankrike fick emellertid det militära övertaget och drev gerillan på reträtt. Den militära framgången till trots växte motståndet mot kriget i Frankrike, och i Algeriet fick FLN allt större uppslutning. Sedan general Charles de Gaulle blivit fransk president 1958 började han söka ett sätt att komma undan kriget. År 1961 gjorde den europeiska minoriteten i Algeriet ett kuppförsök understött av franska generaler, men detta slogs ner. Förhandlingar om vapenvila i Schweiz tog vid i april 1961. De var svåra och avbröts flera gånger, men ledde till slut fram till ett fredsavtal som bekräftades genom en folkomröstning i Frankrike, där 90,7 % av rösterna lades på de Gaulles politik. Kriget kostade mellan 300 000 och 1,5 miljoner algerier livet. 8 000 byar låg i ruiner, stora områden låg brända och härjade, och över två miljoner människor hade blivit hemlösa.

Kriget utvecklade sig inte likadant för de algeriska kvinnorna som för männen. För det första hade kvinnorna andra motiv än männen: att slippa det dubbla förtrycket från både kolonialmakten och patriarkala strukturen i det algeriska samhället. För det andra riktade sig några av krigets propagandastrategier (främst i form av samhällsreformer) direkt till kvinnorna. På så vis hade kriget en genusdimension, vilken ofta har ignorerats i den traditionella historiebeskrivningen.

Enligt officiella algeriska beräkningar deltog 10 949 kvinnor på FLN:s sida i kriget. Denna andel, vilken ofta anses vara grovt underskattad, är lika stor som europeiska kvinnors deltagande i andra världskriget. Kvinnorna deltog i FLN-organisationens alla led. Vissa var fidaïyya, militanta frihetskämpar i de urbana områdena, andra var sjuksystrar som vårdade skadade soldater. Två tredjedelar deltog i FLN:s civila motstånd där de ansvarade för flera av de mest funktionella rollerna, de delade ut mat till motståndsstyrkorna på landsbygden, spred politisk information, ansvarade för läkemedel samt stöttade den kvinnliga befolkningen med medicinsk rådgivning.

Deras deltagande var således mångfacetterat och mer betydelsefullt än vad som oftast är beskrivet i media och i filmatiseringar av kriget. (I den klassiska filmatiseringen Slaget om Alger (Gillo Pontecorvo, 1966) tycks kvinnorna endast agera som militanta soldater, vilket numera av historiker anses missvisande.)

I det propagandakrig som fördes mellan den franska kolonialmakten och FLN spelade kvinnorna en central roll. Reformerna för kvinnlig emancipation fick en stor betydelse, eftersom kvinnorna sågs som symboler för religiös, social och kulturell identitet. Genom att övertyga dem att fortsätta stödja det franska Algeriet, skulle Frankrike kunna vinna kriget. Denna analys vill visa att effekterna av kolonialpolitiken under kriget påverkades starkt av situationen som föregick den väpnade konflikten med FLN. Reformerna kom för sent och var för ytliga. Genom att integrera befolkningen i det Franska Algeriet skulle Frankrike pacificera kvinnorna, försvaga FLN och behålla sin politiska dominans.

Parallellt med att allt fler kvinnor från Algeriets olika samhällsskikt tog värvning i FLN, lanserade den franska förvaltningen sociala och politiska reformer (1957-62) som riktade sig specifikt till kvinnor. År 1957, tre år efter starten på revolten och under en tid som FLN var tillfälligt försvagade, började således förändringar i kolonialpolitiken ske. Det innebar en omsvängning av kolonialpolitiken som bestod av både propaganda och reella politiska förändringar; år 1958 kunde rösträtten för kvinnliga algerier tillämpas för första gången, och 1959 reformerades även den Statut Personnel som reglerade familjelagarna och giftermålen. För kvinnorna innebar det slutet på en laglig diskriminering och att alla så kallade muslimska fransmän officiellt fick jämlik politisk status med de franska medborgarna. Kvinnorna uppmuntrades även att utbilda sig, delta mer i det offentliga samtalet och de skulle prioriteras i skolsystemet.

Denna plötsliga förändring i kolonialpolitiken tycks ha syftat till en positiv samhällsförändring. En nyckel för att kunna förstå denna förändring är just händelsen i maj 1958 som beskrevs i inledningen, då slöjan demonstrativt ”avskaffades”. Händelsen är ytterst problematisk, eftersom demonstranterna var urbana välutbildade algeriska kvinnor som egentligen endast representerade en liten minoritet av algerierna. Demonstrationen var dessutom orkestrerad av den franskvänliga algeriska militären.

För fransmännen symboliserade slöjan den största vattendelaren mellan den kristna och muslimska befolkningen. Slöjan hade blivit symbolen för kvinnornas underlägsenhet och enligt dem det största hindret för kvinnornas frigörelse från ett patriarkalt muslimskt system. Därför legitimerade händelserna i maj 1958 fransmännen att intervenera i kvinnors status och villkor och för första gången lägga sig i deras privat- och familjeliv. Det officiella motivet var således att frigöra algeriska kvinnor från kulturellt och samhälleligt förtryck, de appellerade till Frankrikes värderingar om kvinnliga rättigheter, frihet och demokrati. 

Resultaten av reformerna var dock magra eller rentav omvända, av flera anledningar. Här är kontexten som omgav reformerna central. Enligt Seferdjeli (2007) hindrades reformerna av den fortsatt utbredda djupa fattigdomen på landsbygden och i städernas muslimska kvarter. Majoriteten av befolkningen hade mycket lite information om förändringarna.  

Kvinnors utbildningsnivåer ökade förvisso lite men inte långvarigt eller substantiellt, inte heller försvagades FLN:s styrkor eller deras stöd. Därutöver ignorerades giftermålsreformen i stort av den muslimska befolkningen. Denna ”charmoffensiv” genomfördes dessutom mitt under ett brinnande krig, då Frankrike engagerade sig i brutal krigföring, tortyr och våldtäkter. Reformerna genomskådades därmed som ytliga och rentav falska, då det faktiska motivet tycks ha varit att vinna kvinnornas stöd för ett fortsatt franskt styre. Det verkar idag inte råda några tvivel om att reformerna således var en del av Frankrikes krigsstrategi att försonas med (den kvinnliga) befolkningen.

Den 1 juli 1962 folkomröstade algerierna om självständighet, och den 3 juli 1962 blev Algeriet självständigt efter mer än sju års krig. Vid krigets slut bodde omkring 800 000 européer i landet, varav fyra femtedelar flydde i all hast då den formella självständigheten trädde i kraft. Bland dem fanns en stor del av landets tekniker, administratörer och lärare; få algerier hade fått någon högre utbildning.

Nationaliströrelsen splittrades snart. Sommaren 1962 blev klyftan allt större mellan exilregeringens premiärminister Benyousef Ben Khedda och vice premiärminister Ahmed Ben Bella. Efter valet till Algeriets första nationalförsamling i september 1962 blev Ben Bella godkänd som premiärminister. 1963 gjordes FLN till den enda politiska organisationen. Samma år valdes Ben Bella till president, men han avsattes i en oblodig kupp i juni 1965. Försvarsministern, överste Houari Boumédiènne, tog över, och nationalförsamlingen upplöstes. 1976 utsågs Boumedienne formellt till president, efter att ha blivit vald som den enda kandidaten. I december 1978 dog Boumedienne, och hans efterföljare utsågs på FLN-kongressen i januari 1979. Det blev en kompromisskandidat, vald efter starka påtryckningar från militären: Benjedid Chadli. Han blev generalsekreterare i partiet och valdes till president samma år. Under Boumedienne hade Algeriet framstått som ett socialistiskt land, men under Chadli slog man in på en linje med större moderation och pragmatism. Samma år han valdes släppte han flera politiska fångar fria, bland dem den tidigare presidenten Ben Bella.

Chadlis politiska liberalisering ledde till att enpartistyret upphävdes 1989. Nationalförsamlingen som valdes 1987 satte i gång den liberaliseringsprocess som fick vittgående betydelse både inom det politiska och det ekonomiska livet. För första gången sedan självständigheten 1962 höll Algeriet i juni 1990 fria lokala och regionala val med deltagande av mer än ett parti. Denna demokratiska utveckling i Algeriet var den mest långtgående i den arabiska världen, och följdes noga av andra stater i Mellanöstern och Nordafrika, inte minst i Algeriets båda grannländer Marocko och Tunisien. En av orsakerna till det stora intresset för det algeriska valet var den starka position som radikala islamiska krafter hade vunnit i det krisdrabbade algeriska samhället. 11 partier ställde upp vid lokalvalen 1990, och Front islamique du salut (FIS), den islamiska frälsningsfronten, tog makten i de flesta kommuner och regioner. FIS fick 55 % av rösterna och blev största parti i 853 av sammanlagt 1 500 lokala råd, medan FLN bara nådde 32 % av rösterna.

Det första fria valet till nationalförsamlingen skulle ha hållits i juni 1991, men ställdes in efter en rad våldsamma sammanstötningar mellan polis och FIS-anhängare. President Chadli satte in armén för att återupprätta lag och ordning, införde undantagstillstånd och sköt upp valet till december. I valets första omgång vann FIS en klar seger framför Front des forces socialistes (FFS) och FLN. FIS fick 188 platser i den 450 platser stora nationalförsamlingen mot bara 16 för FLN och 26 för FFS. Sammanlagt 49 partier deltog i valet, som var tudelat, och inför den andra omgången, i januari 1992, var utgångspunkten av FIS bara behövde 28 mandat till för att få egen majoritet. Utsikterna till ett Algeriet styrt som en teokrati av fundamentalistiska muslimer, och deras plan om att införa islamsk lagstiftning, fick armén och FLN:s inre kärna att gripa in före den andra valomgången. I januari 1992 kungjorde president Chadli, efter press från försvarets ledning, att han avgick. Därefter avgick regeringen och grundlagen upphävdes. Nationalförsamlingen hade redan upplösts. Till att styra landet sattes ett säkerhetsråd, som avlyste den andra valomgången och satte in ett råd att styra landet, lett av Mohamed Boudiaf. I juni 1992 blev han mördad, och efterträddes av Ali Kafi som ledare för rådet. 1994 utnämndes försvarsministern, general Liamine Zeroual, till ny president. Samma år satte militärrådet in ett Nationellt övergångsråd, som skulle fungera som nationalförsamling; det bojkottades emellertid av de största partierna, inklusive FIS och FLN.

FIS var i grunden ett icke-våldsamt parti, men det fick stöd från en rad olika grupperingar, bland annat militanta islamiska organisationer. Flera sådana grupper stod på 1990-talet för våldshandlingar som kan ha krävt så många som 100 000 människoliv. Våldsaktionerna från islamistiska grupper var särskilt utbredda i mitten av 1990-talet och avtog mot slutet av årtiondet och efter sekelskiftet. Flera väpnade grupperingar låg bakom våldskampanjen, som först riktades mot utländska medborgare, algeriska intellektuella och offentliga tjänstemän, efter hand i tilltagande grad även mot andra medborgare. Men också statens maktapparat – framför allt säkerhetsstyrkorna – anklagades för våldsdåd, bland annat ska de ha varit ansvariga för ett betydande antal människors försvinnande. Framväxten av det väpnade islamistiska motståndet mot Algeriets sekulära regim kan spåras tillbaka till den militära traditionen från befrielsekriget på 1950-talet. De första, små grupperna såg dagens ljus tidigt på 1980-talet, men det var först efter islamisternas valseger 1990 och det inställda parlamentsvalet året därpå som den väpnade oppositionen växte fram. Till en början manifesterades motståndet mot regeringen genom omfattande demonstrationer i storstäderna. Regeringens övergrepp mot FIS och andra islamiska grupper började på allvar med arresteringar i januari–mars 1991 av en rad centrala FIS-ledare – däribland valda ordförande och medlemmar av parlamentet – samt dessutom omkring tio tusen partimedlemmar. Partiet förbjöds den 3 mars 1991. Myndigheterna förde en politik som också på andra områden begränsade de medborgerliga rättigheterna, bland annat i form av inskränkt press- och organisationsfrihet.

General Zeroual försökte en något mer försonande politik när han tog över efter Kafi 1994, men han behöll som försvarsminister kontrollen över de väpnade styrkorna, och makten koncentrerades hos en liten grupp militära ledare. Zerouals politiska linje – militär upptrappning av konflikten kombinerat med försök till dialog – ledde till en snabb upptrappning av våldshandlingarna, även från regeringens sida. Medan de islamistiska grupperna opererade i små grupper och angrep enskilda personer, små grupper och byar, tog myndigheterna till omfattande operationer, även genom användning av bombflyg. I juli 1995 gav Zeroual upp försöken till dialog, och våldshandlingarna fortsatte. Terrorn från den islamiska milisen riktades såväl mot civila som mot den offentliga maktapparaten, och våldsmännen blev ökända för sin brutalitet.

Vid presidentvalet i november 1995 valdes Zeroual om mot två motkandidater, med 64,5 % av rösterna. Ett år senare antogs en ny grundlag genom folkomröstning; islam gjordes till statsreligion, men inga partier tilläts bygga på en religiös plattform. Till parlamentsvalet i juni 1997 ställde kandidater från sammanlagt 39 partier upp, liksom några oberoende. President Zerouals nya parti Rassemblement national pour la démocratie (RND) fick 38,1 % av rösterna, medan det islamistiska Mouvement de la société pour la paix (MSP) och det tidigare statsbärande FLN fick 16,7 % respektive 16,1 %. De tre, som sammanlagt fick 287 av 380 direktvalda medlemmar av parlamentet, bildade tillsammans regering. FIS var enligt lag förbjudet och kunde inte delta i valet. Sedan Zeroual avgått i september 1998 och de övriga sex kandidaterna bojkottade presidentvalet i april 1999 blev den tidigare utrikesministern Abdelaziz Bouteflika vald med 73,8 % av rösterna. Bouteflika höll i september 1999 en folkomröstning där 98,6 % stödde presidentens freds- och försoningsplan bland annat genom amnesti. Algeriet höll år 2002 val till en ny nationalförsamling, med ett resultat som säkrade FLN egen majoritet. 23 partier deltog i valet, och 129 oberoende listor ställde också upp.

Flera väpnade islamistiska grupperingar växte fram från det tidiga 1990-talet; de två viktigaste var Groupe islamique armée (GIA), som bestod av flera mindre grupper, samt den väpnade grenen av FIS, Armée islamique du salut (AIS). I oktober 1997 förklarade AIS vapenvila, och våldet avtog något. Omkring 5 000 fångar släpptes i en amnesti, däribland islamistiska gerillasoldater. En utbrytargrupp från GIA, Groupe salafiste pour la prédiction et le combat (GSPC), grundades 1998 och vägrade lägga ner vapnen. GSPC riktade sina angrepp väsentligen mot säkerhetsstyrkorna. År 2000 gav många gerillasoldater sig till myndigheterna mot erbjudande om amnesti, men våldet fortsatte, både från gerillan och från myndigheterna. Våldsamheterna har krävt minst 100 000 människoliv, en siffra som myndigheterna tillstod 1999.

Åren 2000–2001 greps medlemmar av GSPC i Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien – celler misstänkta för att tillhöra det internationella terrornätverket kring al-Qaida. Undersökningar i Italien tydde på att organisationen, med medlemmar också från Tunisien och Marocko, bistod al-Qaida och planerade terroraktioner i Europa å deras vägnar. Flera av soldaterna i GIA och GSPC har bakgrund från strider mot Sovjetunionen i Afghanistan tillsammans med talibanerna och al-Qaida. Från det att GIA grundades 1993 riktade gruppen flera terrorangrepp mot franska mål i Algeriet och Frankrike.

Parallellt med den politisk-religiösa konflikten har Algeriet också en etnisk konflikt mellan berber-befolkningen och den arabiska majoriteten, särskilt knuten till berbernas kärnområde, Kabylien. Berberna, som utgör omkring en tredjedel av Algeriets befolkning och är områdets ursprungsinvånare, fick år 2002 genomslag för sitt främsta krav då deras språk tamazight erkändes som officiellt, likställt med arabiska. De har också ställt krav på, och lovats, ökad insats för social och ekonomisk utveckling i Kabylien. Också i denna del av landet har militanta grupper varit verksamma, och 2001 var det omfattande uppror i flera delar av regionen. De sociala spänningarna i Algeriet förstärks ytterligare av den ekonomiska situationen, med hög arbetslöshet, särskilt bland ungdomen.

Aktioner som av algeriska myndigheter betecknas som terroristattacker förekommer främst i Kabylien samt även mot gränsen till Tunisien och i Saharabältet mot gränsen till Libyen, Mali och Mauretanien. Dåden riktar sig framför allt mot militärförläggningar och polisstationer, men även civila har drabbats. Ett förhöjt säkerhetsläge råder i gränsområdet mot Tunisien och Libyen.

Klimatet är torrt till halvtorrt, med milda, regniga vintrar och heta, torra somrar vid kusten. I mer höglänta områden är det torrare med kalla vintrar och heta somrar. Under sommaren är den heta, sandmättade sirocco-vinden vanlig. I bergiga trakter förekommer jordbävningar.

Några av Algeriets miljöproblem är jorderosion, utsläpp av orenat avloppsvatten, vattenföroreningar från oljeraffinaderier samt att det är brist på färskvatten. Algeriet har skrivit på, men inte ratificerat avtal om förbud mot kärnvapenprov. All elektricitet produceras med fossila bränslen.

Algeriet är indelat i 48 provinser (wilayas): Adrar, Ain Defla, Ain Temouchent, Alger, Annaba, Batna, Bechar, Béjaïa, Biskra, Blida, Bordj Bou Arreridj, Bouira, Boumerdes, Chlef, Constantine, Djelfa, El Bayadh, El Oued, El Tarf, Ghardaia, Guelma, Illizi, Jijel, Khenchela, Laghouat, Muaskar, Medea, Mila, Mostaganem, M'Sila, Naama, Oran, Ouargla, Oum el Bouaghi, Relizane, Saida, Setif, Sidi Bel-Abbés, Skikda, Souk Ahras, Tamanrasset, Tebessa, Tiaret, Tindouf, Tipaza, Tissemsilt, Tizi Ouzou och Tlemcen.

Provinserna är delade i Baladiyah (kommun). Det finns över 1500 baladiyah.

Petroleumindustrin är den viktigaste näringen i Algeriet, och svarar för 30% av BNP och över 95% av exportinkomsterna. Algeriet har världens femte största naturgasreserver, och är världens näst största naturgasexportland. När det gäller olja, har landet världens fjortonde största reserver. För att minska beroendet av en enda näringsgren försöker regeringen få investeringar i andra branscher, men man har fortfarande problem med en hög arbetslöshet och en i allmänhet låg levnadsstandard. Utveckling av banksektorn, byggandet av infrastruktur och andra strukturella reformer hämmas av korruption och byråkratiskt motstånd.

Ungefär två tredjedelar av alla arbetstagare i Algeriet är fackligt anslutna. Den fackliga centralorganisationen heter Algeriets Allmänna Arbetarunion.

Den senaste folkräkningen hölls den 16 april 2008 och avsåg den befintliga (de facto) bosatta befolkningen i Algeriet, som uppgick till 34 452 759 invånare (varav 17 428 050 män och 17 024 259 kvinnor).

Siffror tagna från The World Factbook.

Islam är den dominerande religionen. Mer än 90 procent av befolkningen är anhängare till religionen, det vill säga av de som har fötts i familjer av muslimskt ursprung 
 
Det finns runt 150 000 kristna i landet, inklusive runt 10 000 tillhörande romersk-katolska kyrkan och 80 till 130 000 evangeliska protestanter. Trots att många judar fråntogs sitt medborgarskap efter landets självständighet finns det några få judar kvar. Algerisk kultur har influerats mycket av islam, huvudreligionen.

Dagens algeriska litteratur, skriven huvudsakligen på arabiska och franska, har starkt influerats av landets moderna historia. Kända algeriska författare under 1900-talet är bland andra Mohammed Dib, Albert Camus, Kateb Yacine och Assia Djebar har översatts till många språk. Bland de mer viktiga författarna under 1980-talet kan Rachid Mimouni, senare vice-president för Amnesty International, och Tahar Djaout, mördad av en islamistisk grupp 1993, nämnas.

De mest populära sporterna i landet är fotboll, friidrott och handboll. En av landets största sporthändelser var när man slog Västtysklands herrlandslag i fotboll 1982 genom ett mål av Lakhdar Belloumi. Men på grund av konflikter och dåliga förhållanden i Algeriet under 1900-talet, fortfarande pågående i några områden i landet, har nu många idrottare lämnat landet till länder som de kan tjäna mer i, vanligtvis Frankrike. Zinedine Zidane, Karim Benzema och Samir Nasri är av algeriskt ursprung men födda och uppvuxna i Frankrike. I friidrott har Algeriet fått fram flera världsmästare, däribland Noureddine Morceli, Hassiba Boulmerka, Jabir-Said Guerni och Benida Berrah.

En musikstil som kommer från Algeriet är raï. Cheb Khaled och Cheb Mami är två av de mest kända raïartisterna.




#Article 30: Adolf Hitler (8789 words)


Adolf Hitler (), född 20 april 1889 i Braunau am Inn, Österrike-Ungern (i nuvarande Österrike), död 30 april 1945 i Berlin, Tyskland (självmord), var en österrikisk-tysk politiker och ordförande i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (, NSDAP), allmänt känt som Nazistpartiet, från 1921 till 1945. Hitler var Tysklands rikskansler 1933–1945 och Tysklands ledare (Führer) och diktator 1934–1945.  

Hitler, som hade stridit i första världskriget, anslöt sig 1919 till NSDAP:s föregångare DAP och blev NSDAP:s ledare två år senare. I november 1923 genomförde Hitler och en skara anhängare den så kallade ölkällarkuppen i München. Kuppen misslyckades och Hitler dömdes till fängelse. Under avtjänandet av straffet författade han Mein Kampf. 

Efter att ha frisläppts i december 1924 inledde han en flerårig framgångsrik agitation för nationalism, antisemitism och antikommunism, vilket ledde till att hans parti rönte stora framgångar vid riksdagsvalet 1930. Den 30 januari 1933 utnämndes Hitler till rikskansler och inledde omvandlingen av Tyskland till en totalitär diktatur.

Hitlers pangermanska politik att utvidga Tysklands territorium (Lebensraum) genom annekteringen (Anschluss) av Österrike, ockupationen av Tjeckoslovakien och kriget mot Polen ledde till andra världskrigets utbrott. Anfallet mot Polen den 1 september 1939 var den avgörande orsaken till detta. Under Hitlers styre infördes antisemitiska raslagar och ett organiserat folkmord genomfördes på sex miljoner judar och hundratusentals romer, parallellt med massavrättningar av homosexuella, utvecklingsstörda och politiska motståndare. Hitlers ambition var att grunda ett tusenårigt rike likt det Tysk-romerska riket. Krigslyckan vände definitivt för Tyskland under vintern 1943 och i slutet av april 1945 begick Hitler självmord i sin bunker i Berlin.

Adolf Hitler föddes den 20 april 1889 i den österrikiska gränsstaden Braunau am Inn vid floden Inn till Tyskland, som son till tullinspektören Alois Hitler i hans tredje äktenskap med Klara Pölzl. Hitler och hans yngre syster, Paula, var de enda av sammanlagt sex barn som nådde vuxen ålder. Till familjen räknades också de äldre barnen Alois och Angela, från faderns tidigare äktenskap.

Vem som var Hitlers farfar är höljt i dunkel då Alois var utomäktenskaplig son till den ogifta pigan Maria Anna Schicklgruber. Då hon senare gifte sig med mjölnargesällen Johann Georg Hiedler överfördes Alois i dennes äldre brors, bonden Johann Nepomuk Hüttlers, vård. Först vid nära fyrtio års ålder, efter sin mors bortgång och på initiativ av fosterfadern, antog han namnet Hitler. Namnet, i olika varianter, kan i trakterna spåras tillbaka till medeltiden och bars under seklerna av fattiga småbönder. Möjligen har det tjeckiskt ursprung (Hidlar, Hidlarcek) från det närliggande Böhmen. 
  
I takt med att fadern befordrades flyttade familjen vidare till nya orter. Under sin uppväxt hann Hitler bo i Braunau (1889–1892), Passau (1892–1895), Linz (1895–1896), Fischlham (1896–1898), Leonding (1898–1905) och ånyo i Linz (1905–1907). Fadern avled när Adolf var 13 år gammal, i januari 1903, och modern dog knappt fem år senare, i december 1907. Från Hitlers hemmiljö kan noteras att fadern inte var antisemit, och betraktade antisemitism som ett uttryck för kulturell efterblivenhet.

I småskolan gjorde den unge Hitler bra ifrån sig och skall ha varit en begåvad elev, även om drag av bekvämlighet och en envishet att syssla med enbart det han hade lust med var framträdande, där man från ett berömt klassfoto taget 1899 kan man se honom posera med ett bestämt drag kring munnen och armarna i kors. Men då han senare av sina föräldrar skickades till realskolan i provinshuvudstaden Linz gick det sämre. Hans flit bedömdes som oregelbunden och enbart i uppförande, gymnastik samt älsklingsämnet teckning gavs omdömet tillfredsställande. Detta har förklarats med att landsortssonen Hitler där inte kände någon och därför genom sin personlighet kom att isoleras från andra. Inte heller när han av sin mor som nybliven änka 1904 skickades till realskolan i Steyer gick det bättre. Betyget var så dåligt att Hitler efter en blöt kväll använde det som toalettpapper. Den unge Adolf avlade aldrig studentexamen, och han fick en djupgående aversion mot allt vad skola hette. Istället tog dagdrömmarna om ett framtida konstnärskap överhanden.

Efter faderns bortgång sålde modern hemmet i Leonding och flyttade till Linz. Tillsammans med den pension hon erhöll efter sin avlidne make innebar det att hon kunde leva på tämligen god fot i en våning i staden. Inneboende var även sonen Adolf, som efter sina havererade studier ändå levde något av en dagdrönartillvaro. Att skaffa sig ett brödyrke, som han kallade det, var honom fjärran. Ofta kunde man se honom flanera i och kring Linz, och han fantiserade om hur han en dag skulle omgestalta staden med nya byggnadsverk sprungna ur hans geni. Mån om sin klasstillhörighet, fadern hade som tulltjänsteman varit i kejserlig tjänst, och då han ansåg konsten och konstnärskapet främst vara en angelägenhet för samhällets eliter (därur ringaktandet av den konventionella borgerligheten) klädde han sig propert, ibland i hög hatt. Dessutom införskaffade han en elegant promenadkäpp med elfenbensinfattningar. Vanligen gick han på teater och opera på kvällarna, där han helst lyssnade till Richard Wagners operor som han beundrade. Rienzi, om den italienske folktribunen Cola di Rienzo, kom att få särskild betydelse för Hitler. På Linzoperan träffade han den ett år äldre August Kubizek som delade hans musikintresse, och de blev under de nästföljande åren oskiljaktiga vänner. På 1950-talet skulle denne, i Adolf Hitler, mein Jugendfreund, återberätta sina minnen och intryck av Hitler.

I Linz började, enligt Kubizek, Hitlers politiska intresse att väckas. Han var som de flesta andra påverkad av de tysknationella stämningarna som behärskade staden (vilket bland annat manifesterades genom hälsningsfrasen Heil! sympatisörerna emellan). Hans senare utvecklade antisemitism kan, om man får tro Kubizek, likaså spåras tillbaka till denna period i Linz. Då Hitler i grunden kände sig motarbetad av en oförstående omvärld har Kubizek beskrivit hur han emellanåt kunde drabbas av hatiska och furiösa utbrott mot allt och alla. Båda förälskade sig också i samma flicka, Stefanie men som Hitler, tunn och blek, aldrig vågade närma sig.    

Då han ej blev antagen som konststuderande levde han åren som följde ett kringflackande liv i Wien och tjänade, enligt vad han själv uppgett, sitt uppehälle som murare och målare. Långa perioder saknade han helt fast inkomst. Under dessa år kom han i kontakt med starka antisemitiska och nationalistiska strömningar som var vanliga i den österrikiska huvudstaden med sina stora minoriteter av bland annat judar. Detta kom möjligen att senare forma hans åsikter; bortsett från Hitlers egna uppgifter i propagandaskriften Mein Kampf finns mycket begränsat stöd för att Hitler var antisemit före 1919. Det finns även hållpunkter för att Hitler inte skulle ha var antisemit före eller under första världskriget. Under tiden i Linz var hans favoritskådespelare nästan undantagslöst judar och under tiden i Wien hade han judiska bekanta, och de wienska vykort han målade för att försörja sig såldes huvudsakligen till judiska handlare. Därutöver finns bilder på hur Hitler 1919 följer Kurt Eisner, den mördade judiske ministerpresidenten i den bayerska rådsrepubliken, till hans sista vila (mer nedan).

I Wien kom Hitler i personlig kontakt med Jörg Lanz von Liebenfels teorier om germanerna som den ariska herrerasen. I Wien levde också under tjugo år filosofen Houston Stewart Chamberlain som propagerade för pangermanism, och Hitler läste med förkärlek sin stora idols, Richard Wagners, politiska skrifter. I huvudstaden bevittnade Hitler också debatterna i parlamentet, som ibland slutade i kaos när ledamöterna talade sina modersmål, och hans förakt, inte bara mot den mångnationella Habsburg-monarkin, utan den parlamentariska demokratin som sådan stegrades. Hitler tog också intryck av den radikale nationalisten Georg von Schönerer och den kristligt sociale borgmästaren Karl Luegers retorik. Till denna hörde även antisemitismen. Enligt August Kubizek gick Hitler med i en antisemitisk förening, och återkom ständigt till fraser om revolutionens storm, riket och den ideala staten.

För att undgå militärtjänstgöring i den österrikiska armén flyttade Hitler 1913 till Bayern och München.

Vid första världskrigets utbrott 1914 blev Hitler, sitt österrikiska medborgarskap till trots, krigsfrivillig i den tyska armén, där han kämpade vid västfronten under nästan hela kriget utan att nå högre grad än Gefreiter (ungefär vicekorpral). Intresseväckande i sammanhanget är att Hitlers befälhavare inte ansåg att Hitler hade det som krävdes av en ledare. Han erhöll dock fem olika utmärkelser under kriget, främst av dem Järnkorset av 2:a graden 1914 för tapperhet i fält samt 1918 ett järnkors av 1:a graden.

Hitler blev lindrigt skadad i låret av en artillerigranat vid Le Barque 1916. Efter att ha vårdats som gassjuk i Pasewalk i november 1918 och där meddelats nyheten om den tyska kapitulationen återvände Hitler till kasernerna i München. Han var mycket besviken på den nya regimen (novemberförbrytarna som de kom att kallas) som han ansåg hade förhindrat Tysklands militära seger i kriget. Han var övertygad om att den så kallade dolkstötslegenden var sann, det vill säga tanken att politikerna på hemmaplan hade svikit soldaterna genom att sluta fred med fienden trots att den tyska armén egentligen var obesegrad i fält under kriget och hade blivit tvingad att kapitulera.

Trots att den omedelbara följden av krigsnederlaget blev kejsardömets fall och utropandet av den demokratiska republiken skall han enligt en uppgift daterad 1939, lämnad av hans militära överordnade, Hans Mend, i slutet av 1918 ha yttrat: Tack gode Gud att kungarnas kronor har fallit från trädet, nu har vi proletärer också något att säga till om. Mends trovärdighet som källa har dock betvivlats, då han också, i det så kallade Mend-protokollet, anklagade Hitler, tillsammans med sin manliga hora, för homosexuella aktiviteter under kriget 1915. Uppgifterna har bl.a. av den svenske populärhistorikern Bengt Liljegren avfärdats som varande av allmänt tendentiös natur och sakna bevisvärde. Därtill kommer att de var tänkta att användas mot Hitler efter en planerad statskupp 1939.

Hitler stannade kvar inom det militära och valdes till Vertrauensmann (Förtroendeman) inom sitt förband, en uppgift som bland annat innebar att han skulle förmedla propaganda till soldaterna för att säkra deras lojalitet till den nya socialistiska regimen i Bayern. Enligt den judiske revolutionären Ernst Toller skulle han ha betecknat sig som socialdemokrat; På den tiden var alla socialdemokrater, förklarade Hitler 1921. Hitler deltog inte heller i det militära nedkämpandet av den bayerska råds/sovjet-republiken våren 1919, trots att dess ledning inte bara hade ett framträdande judiskt, utan även ett tydligt kommunistiskt inslag. En av Hitlers främsta biografer, den internationellt erkände Joachim Fest, har förklarat detta med hur svagt utvecklat Hitlers politiska medvetande var vid denna tid: Hans politiska indolens var starkare än den kränkande känslan att vara soldat i världsrevolutionens maktsfär. Han hade å andra sidan inga reella valmöjligheter. Den militära världen var det enda sociala system där han kände sig trygg. Ett beslut att lämna soldatlivet skulle ha varit detsamma som att återvända till den anonyma värld han kom ifrån.

Oaktat sina komprometterande kontakter med den röda regimen lyckades Hitler efter kontrarevolutionen hålla sig kvar inom armén och räddades ur rannsakningshäkte tack vare ingripande från några officerare. Han antog ett erbjudande om att bli politisk agent för riksvärnet men innan han anträdde sin tjänst genomgick han en antibolsjevikisk skolning, ledd av högerradikala professorer vid Münchens universitet. Hitler skickades i början av september att granska en grupp vid namn Deutsche Arbeiterpartei DAP. Han deltog i debatten och imponerade på åhörare och blev, utan att ha blivit tillfrågad och utan att vara medlem i DAP, invald i arbetsutskottet. Han blev med tiden propagandaansvarig och 1921 partiledare. Partiet bytte då namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP), i dagligt tal mer kända som nazisterna.

I München lärde Hitler känna personer födda i Kejsardömet Ryssland och med personlig erfarenhet av Sovjetunionen, bland andra Alfred Rosenberg, Max Erwin von Scheubner-Richter och Fjodor Vinberg. Nazistpartiets blivande chefsideolog Alfred Rosenberg hade avlagt examen i arkitektur vid ett sovjetiskt universitet 1918. Rosenberg ansåg att kärnan i bolsjevikernas taktik var att fysiskt förinta sina fiender, en taktik som han uppfattade som effektiv, även om han vid denna tid fördömde den. von Scheubner-Richter var Hitlers utrikespolitiske rådgivare och ledde en organisation, vars mål var att störta sovjetregimen och som kanaliserade finansiellt stöd från exilryssar till nazistpartiet. Fedor Vinberg var en nära personlig vän till den mördade tsarinnan och bibringade Hitler uppfattningen, att Sovjetunionen var en judisk diktatur.

Efter ett misslyckat försök till statskupp i München, 1923 (ölkällarkuppen) varvid von Scheubner-Richter blev skjuten, dömdes Hitler den 1 april 1924 till fem års fängelse i Landsbergfängelset. Under denna fängelsevistelse författade han med första delen av boken Mein Kampf (troligen dikterad inför bland andra Rudolf Hess). Andra delen skrev han efter sin frigivning 1925. Böckerna är dels en tämligen utlämnande självbiografi, dels ett slags idéprogram för nationalsocialismen samt ett slags handbok i propaganda. Hitler fann en del av sin ideologiska inspiration hos Kristligt-sociala partiet i Österrike vars borgmästare i Wien, Karl Lueger, kombinerat antisemitiska och socialkonservativa ideal i sin politiska gärning.

Mein Kampf präglas av ett rasistiskt elittänkande och en våldsam kritik mot villkoren i Versaillesfreden efter första världskriget. Hitler lanserade här de viktigaste punkterna för sitt program – nämligen upphävandet av Versaillesfreden, revansch mot Frankrike samt skapande av Lebensraum (’livsrum’) för det tyska folket österut. Livsrummet skulle skapas genom att krossa bolsjevismen (kommunismen) som i Hitlers ögon näst efter judendomen var det tyska folkets värsta fiende. Hitler avtjänade bara en liten del av sitt fängelsestraff och frisläpptes redan den 20 december 1924.

Det beslöts efter detta att Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet skulle erövra regeringsmakten med parlamentariska medel. Perioden 1925–1930 ägnade Hitler främst åt att agitera och bygga ut partiapparaten med sig själv som enväldig Führer. Den stora depressionen i början av 1930-talet ledde till massarbetslöshet i Tyskland, som i kombination med utbrett politikerförakt och missnöje med Versaillesfreden gav Hitler den hjälp han behövde för att vinna stöd från de breda folklagren. Vid riksdagsvalet 1930 gick NSDAP från 2,8 procent år 1928 till att bli det näst största partiet efter socialdemokraterna med 18,3 procent av rösterna. Under de närmaste två åren gjorde han sig berömd genom att resa landet runt med flygplan i mycket stor omfattning till olika arrangerade massmöten där han med mycket stor prakt spred ut sitt program och vann gehör för sitt budskap. I juli 1932 blev Nationalsocialisterna Tysklands största parti med drygt 37,3 procent av rösterna.

Hitler, som varit statslös sedan han avsagt sig sitt österrikiska medborgarskap 1925, erhöll tyskt medborgarskap genom en politisk manöver i februari 1932, då den nazistiske inrikesministern i Braunschweig utnämnde Hitler till attaché vid Braunschweigs legation i Berlin. Detta innebar att Hitler automatiskt blev tysk medborgare och därför kunde ställa upp i presidentvalet samma år men förlorade mot den sittande presidenten Paul von Hindenburg med drygt 30 procent. I november samma år backade nazisterna till 33 procent – till största del till kommunistpartiets förmån – men förblev det största partiet med fler mandat än socialdemokraterna SPD.

Sedan den parlamentariska krisen efter valresultaten 1932 förvärrats vintern 1932/33 presenterade f d rikskansler Franz von Papen en lösning för president Hindenburg; en nationell koncentrationsregering skulle utses med Hitler som rikskansler men med von Papen som vicekansler och med övervägande icke-nazistiska ministrar från den sittande Schleicherregeringen. Efter misslyckade försök att ena socialdemokrater och konservativa till en koalition insvors Hitler den 30 januari 1933 till rikskansler av president Hindenburg. Förutom NSDAP med två ministerposter (Wilhelm Frick som inrikesminister och Hermann Göring som minister utan portfölj) ingick Tysknationella folkpartiet i regeringen med Alfred Hugenberg som minister med ansvar för livsmedel. De flesta tunga poster, främst utrikesminister Konstantin von Neurath, justitieminister Franz Gürtner och finansminister Lutz Schwerin von Krosigk kvarstod på sina poster i enlighet med avtalet. Med endast ett departement under nazistisk kontroll och Franz von Papens löften om att hålla Hitler i schack i kontroversiella frågor var tillräckligt för att Hindenburg skulle godta förslaget och ge den nya regeringen en chans.

En knapp månad senare, den 27 februari brändes riksdagshuset ner, vilket skylldes på kommunisterna och därmed inte stärkte deras ställning. Med stöd av detta och genom att öppet anklaga kommunisterna för mordbranden drevs Hindenburg till att underteckna nya lagar som innebar inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna (Riksdagsbrandförordningen). Samtidigt lät Hitler arrestera och fängsla kommunistpartiets ledamöter, och den 5 mars 1933 hölls på rikskansler Hitlers begäran nyval. Efter en massiv och energisk valkampanj och hoppet om en stabil regering med radikala åtgärder åt inflation, arbetslöshet och kaos gav nationalsocialisterna 288 mandat och vann därmed i samverkan med koalitionspartnern tysknationalisterna (52 mandat) en absolut majoritet om 340 av 647 mandat i riksdagen. Därmed var Hitlers ställning som regeringschef säkrad.

Efter riksdagsbranden var redan upprördheten i landet stor, och efter ett avtal med samtliga riksdagspartier utom socialdemokraterna – som vägrade foga sig – drev Hitler den 23 mars igenom den så kallade Fullmaktslagen (Ermächtigungsgesetz), som gav regeringen lagstiftande rätt i fyra år – i praktiken diktatorisk makt, eftersom den nazistiska regeringen därmed kunde lagstifta bort sina politiska fiender. För att uppnå de 432 mandat som krävdes för att genomdriva lagen hade Hitler genom skicklig retorik och löften lyckats få även de neutrala partierna på sin sida med löften om förmåner, som snart skulle visa sig utebli. I juni 1933 förbjöds socialdemokratiska partiet, övriga partier utom nazisterna uppmanades till att upplösa sig själva och judar, romer, kommunister, socialister samt andra som vägrade att inordna sig började att förföljas av den nazifierade poliskåren och SA-trupperna. Många sattes i de koncentrationsläger som börjat öppnas.

Hitler var en skicklig talare med demagogisk rutin och han hade en enastående förmåga att piska upp en näst intill hysterisk stämning under sina synnerligen välregisserade tal. Många tyskar beskriver det som att de blev trollbundna av att höra hans politiska tal. Många såg i Hitler en räddande ängel som kunde få landet på fötter igen och rädda Tyskland från det kaos som rått under hyperinflationen 1923.

I augusti 1934 avled president Paul von Hindenburg, och den lagstiftande regeringen lät överföra den döde statschefens befogenheter till Hitler, som tog sig titeln Führer und Reichskanzler. I praktiken hade han redan varit diktator sedan 23 mars föregående år, då han med diktatorisk auktoritet inom det nazistiska partiet, som helt kontrollerade regeringen och med majoritet i riksdagen, och tillräckligt stort folkligt stöd kunde driva igenom vilka lagar han ville. Den 30 juni 1934 hade stora delar av SA:s ledarskikt, Gregor Strasser samt Hitlers företrädare Kurt von Schleicher mördats på Hitlers order (se Långa knivarnas natt). Även vicekansler von Papen skulle ha mördats men satt vid tillfället i trygghet i husarrest. Verkställandet stod Heinrich Himmlers SS för. Orsaken var att det inom SA:s ledning med högste chefen Ernst Röhm i spetsen fanns starka socialistiska strömningar som praktiskt taget ville avskaffa kapitalismen. För att få det stöd han behövde från militären och industrin beslutade Hitler att oskadliggöra SA:s ledning. Dessutom var Hitler orolig för att Röhm själv hade för stora maktambitioner och planerade att störta honom genom en kupp. I ett tal till tyska riksdagen den 13 juli 1934 rättfärdigade han sitt handlande i denna Tysklands ödestimma.

Hitler hade kommit till makten främst tack vare sina löften att utplåna arbetslösheten (som var cirka 40 procent 1932) och upprätta landets heder genom att befria tyskarna från de enligt honom helt oacceptabla villkoren i Versaillesfreden. Tre år efter att NSDAP fått makten var arbetslösheten så gott som utraderad. Detta hade blivit möjligt dels genom en intensiv militär upprustning och jättelika offentliga byggnadsprojekt, inte minst motorvägsbyggen (Autobahn) och dels genom att kvinnor uppmuntrades att stanna hemma. Detta gjorde att Hitler även efter maktövertagandet behöll sin popularitet hos befolkningen. Upprustningen och nybyggena finansierades till stor del av valutamanipulation men de negativa effekterna kom att skjutas upp tills Tyskland kunde tömma erövrade nationers guldreserver.

Adolf Hitler var från och med Hindenburgs död 1934 helt enväldig. I den nazistiska staten fanns ingen skriven författning som inskränkte stats- och regeringschefens makt. I realiteten innebar det att inget viktigt beslut över huvud taget kunde fattas mot Führerns (det vill säga Hitlers) vilja, och det fanns följaktligen inga legala möjligheter att kontrollera eller avsätta honom. Systemet gjorde att Hitler och den nazistiska staten smälte samman till ett. Führerns ord var lag, och det innebar förräderi att på allvar motsätta sig Hitlers vilja. För att lägga mesta kraften på det som intresserade honom mest, utrikespolitiken (i stort sett liktydigt med planeringen inför andra världskriget) delegerade han många befogenheter till de ministrar som ansvarade för inrikespolitiken. Hitler kunde dock (om han så önskade) återkalla dessa befogenheter och avsätta eller till och med låta mörda sina ministrar om de inte ansågs pålitliga.Propagandaministeriet som leddes av Joseph Goebbels hade en viktig uppgift i att sprida propaganda om den nazistiska statens överlägsenhet och dess ofelbare ledares förträfflighet. Någon riktig personkult hann inte växa fram innan andra världskriget startade men det fanns långt gångna planer på att införa en nazistisk religion där Hitler fick en gudaliknande status (se även kejsarkult och personkult). En rad spektakulära monument till Hitlers och nazistatens ära planerades också.

I strid mot villkoren i Versaillesfreden efter första världskriget återinförde Hitler allmän värnplikt 1935 och inledde en kraftig upprustning av flottan och flygvapnet (Luftwaffe), året efter besattes även det demilitariserade Rhenlandet, och man lämnade även Nationernas förbund. Även detta var uppenbara brott mot Versaillesfreden. Då västmakterna nöjde sig med att protestera tolkade Hitler det som ett svaghetstecken hos framför allt britter och fransmän och fortsatte sina planer att skapa Lebensraum för sitt tusenåriga tredje rike. Östeuropa skulle erövras, Sovjetunionen krossas och judarna utrotas tillsammans med andra folk som enligt nazisterna saknade existensberättigande. Den slaviska befolkningen skulle förslavas, deporteras bortom Uralbergen eller likvideras.

Parallellt med den kraftiga upprustningen av armén sökte Hitler allierade inför ett framtida storkrig. Det ledde 1936 till ett närmande till det fascistiska Italien som styrdes av Benito Mussolini. Han inledde också ett samarbete med Japan som sedan början av 1930-talet bedrev en mycket aggressiv utrikespolitik. Detta samarbete ledde 1940 fram till en försvarspakt med japanerna.

Nästa steg för att förverkliga sina planer blev att 1938 ansluta Österrike (Ostmark) och delar av Tjeckoslovakien (Sudetenland) till Tyskland, som då kom att kallas Stortyskland. Återigen nöjde sig Storbritannien och Frankrike med att protestera, man ville till varje pris undvika ett nytt storkrig. I en berömd konferens i München i september samma år gick Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain med på en försäkran från Hitler att denne inte skulle göra anspråk på fler landområden i Europa (så kallad eftergiftstaktik). Hitler visade sig frustrerad efter Münchenavtalet eftersom han hade hoppats på ett begränsat krig som skulle ha möjliggjort en större succé, men denna åsikt delades varken av hans omgivning eller det tyska folket som befarade att Tyskland skulle förlora ett krig. Därför reagerade den tyska offentligheten med stor lättnad när Münchenkrisen inte ledde till ett nytt krig. Efter annekteringen av sudetlandet hölls ett val den 5 december 1938 där annekteringen (enligt officiella siffror) fick stöd av 97,3 procent av väljarna. Våren 1939 införlivades emellertid även resten av Tjeckoslovakien (Böhmen-Mähren) och när Hitler sommaren 1939 kom med nya krav, denna gång på Polen, förklarade britterna och fransmännen att de skulle förklara krig mot Tyskland om Hitler beslutade sig för att angripa Polen.
Även om revansch mot Frankrike var en av huvudpunkterna i Hitlers program önskade han troligen aldrig något krig mot Storbritannien. Då fransmän och britter sade sig vara beredda att förklara krig mot Tyskland i händelse av att man anföll Polen accepterade Hitler inviten från Sovjetunionen som 23 augusti 1939 resulterade i Molotov–Ribbentrop-pakten. Nyheten om pakten mellan Tyskland och Sovjetunionen väckte oerhörd häpnad i Europa. Hitler å sin sida ville till varje pris undvika ett nytt tvåfrontskrig vilket var fallet i första världskriget. Med överenskommelsen med Sovjetunionen torde han ha räknat med att västmakterna skulle avstå från att förklara krig när han inledde det planerade angreppet mot Polen. Stalin skulle låta honom hållas när anfallet mot Frankrike inleddes. När fransmännen var besegrade skulle han med ryggen fri kunna inleda korståget mot bolsjevismen, det vill säga kriget mot Sovjetunionen. Analysen att västmakterna skulle förbli passiva visade sig vara felaktig.

Att Hitler ville föra krig var ingen hemlighet, utan tvärtom något som han hade annonserat genom hela sin politiska karriär. Revanschen mot Frankrike var en viktig punkt på Hitlers agenda, likaså att ta tillbaka de förlorade områden efter första världskriget. Idén att erövra Sovjetunionen dök upp för första gången i april 1924, något som han även skrev i Mein Kampf som kom ut 1925. Däremot såg han England mer som en framtida bundsförvant. Som långsiktigt mål formulerade Führern att skapa ett tyskt rike som skulle dela världen med tre andra stormakter: Storbritannien, USA och Japan.

Andra världskriget började med det tyska överfallet mot Polen. Efter första världskriget hade Danzig fått statusen fristaden Danzig och hade fått Nationernas förbunds skydd. Staden låg mellan de tyska provinserna Pommern och Ostpreussen vilket ledde till det tyska kravet att Danzig skulle heim ins Reich (hem till riket). Redan i maj 1939 hade Hitler förklarat för sina generaler att Danzig inte var ett mål i sig utan att det var en etapp mot en utvidgning av Tyskland österut. Hitlers ultimatum till den polska regeringen att få den polska korridoren och Danzig avböjdes eftersom man räknade med Frankrikes och Storbritanniens stöd. Ett annat viktigt skäl var att Hitlers krav, om de hade gått igenom, hade lett till att Polen hade förlorat stora landområden vilket i sin tur hade gjort det omöjligt att försvara landet mot framtida angrepp. Den polska regeringens agerande passade Hitler utmärkt som längtade efter att börja kriget. 

För att undvika ett tvåfrontskrig hade Nazityskland slutit ett avtal med Josef Stalins kommunistiska Sovjetunionen den 23 augusti 1939. Denna icke angreppspakt fick namnet Molotov–Ribbentrop-pakten (efter Sovjetunionens och Tysklands utrikesministrar). För Hitler var målet dock enbart att skapa sig en bättre utgångsposition för tillfället. Redan i början av augusti hade han sagt till NF-kommissionären Carl Burckhardt att han skulle anfalla Sovjetunionen så fort västmakterna var besegrade. Till detta fanns ett hemligt protokoll om en uppdelning av nordöstra Europa mellan Tyskland och Sovjetunionen. Tyskland skulle få större delen av Polen i utbyte för att Sovjetunionen fick Polens östliga delar, de tre baltiska länderna samt Finland. Nu behövde Hitler inte bekymra sig om Sovjetunionen (för tillfället), och troligen hoppades han att västmakterna (och Italien, som ännu inte var en pålitlig bundsförvant) skulle låta honom få som han ville igen. 

Den 31 augusti 1939 berättade tysk radio om ett förslag från Hitler för att lösa Polenkrisen. Senare erkände han gentemot sin diplomatiske tolk Dr. Schmidt att radiosändningen var ett alibi för att ge sken av att han hade försökt att bevara freden i Europa. Bakom kulisserna dock hade Hitler tillintetgjort varje medlingsförsök; han var rädd för att någon fähund i sista ögonblick skulle lägga fram en medlingsplan.

För att ge tyskarna ett svepskäl för att angripa Polen fick SS order om att iscensätta provokationer. En grupp SS-soldater tog på sig polska uniformer och överföll den tyske radiostationen Gleiwitz som befann sig nära den tysk-polska gränsen. När Tyskland anföll Polen den 1 september förklarade Hitler inför riksdagen: Sedan kl. 5.45 imorse skjuter vi nu tillbaka. Till skillnad från augusti 1914 fanns det dock inga större patriotiska känsloyttringar den här gången, den tyska befolkningen förhöll sig mestadels passiv. Den tyska offentligheten tyckte att den polska korridoren skulle bli en del av Tyskland, men utan krig. Hitler själv hade varit medveten om tyskarnas olust att föra krig igen och hade inför journalister i november 1938 förklarat att han var tvungen att hela tiden prata om fred för att i hemlighet kunna förbereda landet för ett nytt krig.

När Storbritannien (tillsammans med Frankrike) förklarade krig mot Tyskland den 3 september var Hitler besviken eftersom han inte såg landet som en fiende att slåss emot samt att han var orolig över att ett krig mot Storbritannien skulle leda till Tysklands nederlag. Oron minskade dock när västmakterna förblev helt passiva under denna fas av kriget samtidigt som Polen besegrades snabbt. När Polen hade erövrats började också tyskarnas ockupationspolitik vars mål var att utrota både de judiska polackerna och den polska eliten. Det finns ingen skriftlig order från Hitler om detta, men det finns andra källor som belägger vad han hade i åsyfte. Exempelvis åberopade Heydrich i juli 1940 en Sonderbefehl des Führers (särskild Führerorder) för att genomföra utrotningen och det finns även ett PM av Himmler från maj 1940 där han pratar om att eliminera delar av den polska befolkningen och att förslava dem som inte hade utrotats. Enligt historikern Sebastian Haffner är Himmlers PM ett tydligt tecken på vad Hitler ville eftersom han menar att Himmler var Hitlers högre hand och språkrör när det gällde regimens förbrytelser. I Polen dog under kriget ungefär var sjätte invånare, 6 miljoner människor.

Den 9 april 1940 inleddes invasionen av Danmark och Norge, i maj började anfallet mot Frankrike. Under erövringen av Polen och Danmark respektive Norge hade Hitler lyssnat på sina militära experter. När fälttåget mot väst inleddes intog han en mer ledande roll. Enligt Sebastian Haffner var Hitler en drivande kraft bakom fälttåget mot Frankrike och Hitler var även den som gav stöd till von Mansteins plan som ledde till erövringen av Frankrike. Enligt Haffner måste Hitlers betydelse understrykas eftersom det fanns ett stort motstånd mot hans idéer. Generalstabschefen Halder motsatte sig planen och en del generaler var till och med beredda att genomföra en kupp mot Hitler eftersom de befarade att ett krig mot Frankrike skulle leda till en liknande utgång som under första världskriget när offensiven fastnade i ett skyttegravskrig. När Frankrike hade besegrats efter sex veckor bestämde sig Hitler för att genomföra kapitulationsförhandlingarna i samma tågvagn där tyskarna hade kapitulerat 1918. Några dagar efter kapitulationen åkte Hitler till Paris för att titta på några av stadens sevärdheter. Den 6 juli anordnades en segerparad till Hitlers ära. Enligt Bengt Liljegren ökade Hitlers popularitet avsevärt efter segern över Frankrike. Enligt historikern Götz Aly måste detta dock sättas in sitt rätta sammanhang. Han menar att tyskarna hade ett enormt förtroende för Hitler fram till sommaren 1939, men när kriget började minskade populariteten stadigt. Aly påpekar dock också att Hitlers popularitet fick ett litet uppsving efter segern mot Frankrike, men enligt Aly ska detta uppsving inte överskattas. 

Efter erövringen av Frankrike övervägde Hitler att invadera Storbritannien under kodnamnet Operation Seelöwe (sjölejon) men eftersom han bedömde det som för riskabelt ville han istället tvinga landet till ett fredsslut genom kontinuerliga bombräder mot storstäderna (slaget om Storbritannien) vilket dock misslyckades. Trots denna motgång satte Hitler igång med sin plan att överfalla Sovjetunionen, han hoppades att en snabb seger mot det stora landet i öster skulle binda USA i Stillahavsområdet samtidigt som Storbritannien då inte kunde räkna med hjälp från Förenta Staterna. Hitlers anfallsplaner föranledde Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess att på eget bevåg flyga till England i en Messerschmidt 110 för att mäkla fred med Storbritannien. Hess önskemål gick inte i uppfyllelse, istället arresterades han. Hitler förklarade händelsen officiellt med att Hess hade fått ett nervsammanbrott. Ett annat problem för Hitler var att Italien hade betydande problem att erövra balkanhalvön vilket ledde till att Hitler sände trupper dit för att hjälpa sin bundsförvant. Därmed fördröjdes angreppet mot Sovjetunionen. Dessutom kunde Hitler genom skicklig diplomati liera Ungerns Miklós Horthy, Rumäniens Ion Antonescu samt Bulgariens Bogdan Filov till Tyskland.

På våren 1941 förberedde Hitler invasionen mot Sovjetunionen. Tanken var att erövra och att utplundra landet vilket skulle ge Tredje riket en avgörande fördel i det fortsatta kriget. Tyska Wehrmacht skulle försörjas via de livsmedel som fanns i Sovjetunionen. Enligt beräkningar från lantbruksministeriet skulle denna strategi leda till 20-30 miljoner hungerdöda, även ryska kringsfångna planerades att svälta ihjäl. Detta är ett utrotningskrig deklarerade Hitler inför sina generaler den 30 mars 1941. Enligt kommissarieordern (6 juni 1941) skulle sovjetiska politiska officerare, kommunister, sabotörer och judar betraktas som partisaner och skjutas. Förutom det ideologiska målet, att utrota den judiska bolsjevismen, ville Tyskland dessutom få kontroll över spannmål i Ukraina samt oljan i Kaukasus. Det konkreta beslutet att överfalla fattade Hitler redan den 31 juli 1940: en blockad mot Storbritannien och en seger mot Sovjetunionen skulle öka Englands beredskap för att sluta fred med Tyskland. När överfallet började den 22 juni 1941 läste propagandaminister Goebbels upp ett tal av Hitler kl. 5.30 på morgonen. I talet erkände Hitler att icke-angreppspakten från augusti 1939 hade varit en taktisk manöver och han framställde överfallet som en reaktion på sovjetisk provokation. Kl. 3.15 på morgonen den 22 juni 1941 inleddes Operation Barbarossa med tungt artillerield som följdes av att Wehrmachtförband korsade gränsen. Den röda armén överrumplades helt och hållet av anfallet och led stora förluster i denna inledande fas av kriget. När överfallet började var Hitler mer dämpad, men han blev mer optimistisk efter de stora framryckningarna under de första månaderna. Offensiven fastnade dock under regnperioden på hösten och när vintern kom började den röda armén med sin motoffensiv som slog angriparna tillbaka utanför Moskva. Hitler var utom sig och förbjöd sina trupper att dra sig tillbaka.  

Hitler hade redan innan kriget mot Sovjetunionen inleddes förklarat att detta skulle bli ett krig där ingen hänsyn skulle tas till krigets lagar. Målet var enkelt men extremt brutalt. Sovjetunionen skulle krossas till varje pris, och hela området fram till Uralbergen skulle tas i besittning. Judar, kommunister och alla andra som påstods hota det tyska folkets existens skulle utrotas, 14 miljoner slaver skulle bli arbetsslavar, uppemot 40 miljoner skulle avrättas och lika många deporteras. Kriget på östfronten var ett masskrig som saknar motstycke i storlek och brutalitet. Kriget beräknas ha kostat 27 miljoner ryssar livet, varav 17 miljoner var civila. I siffran ingår också minst 3 miljoner soldater som dog som krigsfångar. De dog av svält, sjukdomar, misshandel eller blev helt enkelt massavrättade.   

När japanerna attackerade Pearl Harbor den 7 december 1941 kom detta som en total överraskning för tyskarna. Fyra dagar senare förklarade Hitler krig mot USA, vilket han offentliggjorde i ett tal inför riksdagen på eftermiddagen den 11 december. I ett läge där Tysklands trupper precis hade lidit sitt första stora nederlag utanför Moskva är skälet till Hitlers krigsförklaring fortfarande något som historikerna diskuterar. Historikern Antony Beevor ser orsakerna i att Hitler ville ge tyska ubåtar möjligheten att intensifiera sjökriget i Atlanten och att Hitler såg USA som ett land dominerat av judarna vilket i Hitlers ögon ändå skulle leda till krig med Tyskland förr eller senare. Historikern Sebastian Haffner förklarar Hitlers beslut utifrån nederlaget utanför Moskva. Haffner menar att det misslyckade fälttåget i Ryssland visade Hitler att han inte längre kunde vinna kriget mot Sovjetunionen. Och om segern inte längre var inom räckhåll så kunde heller inte England övertalas till ett fredsslut och därmed kunde Hitler likagärna förklara krig mot USA. Haffner menar dessutom att det inte är en slump att krigsförklaringen mot USA den 11 december och Wannseekonferensen den 20 januari ligger så nära inpå varandra. Eftersom kriget inte längre gick att vinna struntade Hitler i en militär seger och fokuserade istället helt och hållet på att utrota judarna. Detta förklarar enligt Haffner också varför Hitlers strategi under krigets andra hälft gick ut på att försvara alla ockuperade områden så långe som möjligt: för att kunna mörda så många judar som möjligt.

Från 1937 hade säkerhetstjänsten under Reinhard Heydrich fått en allt mer central roll i judepolitiken som utvecklade planer på att fördriva judarna från Tyskland. När andra världskriget började radikaliserades politiken gentemot judarna vilket visade sig i allt fler förbud mot dessa. Samtidigt utvecklades planer på att deportera judarna till rerservat i utkanten av Tyklands maktområde, ett pilotprojekt under ledning av Adolf Eichmann som godkändes av Hitler personligen. En annan tanke bestod i Madagaskarplanen där alla judar inom det av Tyskland ockuperade området skulle avlägsnas till Madagaskar. Tanken med dessa planer var att judarna skulle utplånas långsiktigt genom dåliga levnadsförhållanden, låga födelsetal och bestraffningar.

När Madagaskarplanen inte gick att genomföra eftersom ön låg utanför Tysklands maktsfär fick Heydrich i början av 1941 i uppdrag av Hitler att utarbeta en plan för den slutgiltiga lösningen av judefrågan. Detta resulterade i Heydrichs förslag att deportera judarna till Sovjetunionen efter att landet hade besegrats. Kriget mot Sovjetunionen inleddes den 22 juni 1941 och redan innan fälttåget började hade Hitler varit tydlig med att detta krig hade som syfte att förinta både kommunismen och judarna. Riktlinjerna som Führern tillkännagav våren 1941 gjorde att tyska soldater i princip inte längre kunde åtalas för krigsbrott. Utöver det bildades specialenheter (Einsatzgruppen) (under ledning av SS-chefen Heinrich Himmler) som fick i uppdrag att skjuta judar. Massavrättningar av judar i Sovjetunionen övergick snabbt i att mörda Sovjetunionens civilbefolkning i stor skala. Härvid försäkrade sig Himmler alltjämnt om att han hade Hitlers stöd. 

Under sensommaren 1941 trappades politiken mot judarna upp och i september hade Hitler bestämt sig för att deportera alla judar inom det tyska riket och protektoratet vilket under hösten utvidgades till att gälla alla judar inom hela tyska maktområdet. Samtidigt skedde en propagandistisk upptrappning mot judarna. Redan i ett riksdagstal i januari 1939 menade Hitler att ett nytt världskrig skulle innebära en utrotning av den judiska rasen i Europa. Vid ett möte med Tredje Rikets ledande nazister den 12 december 1941 upprepade Hitler sitt budskap från januari 1939 (se ovan). Goebbels noterade i sin dagbok efteråt: Angående judefrågan är Führern fast besluten att göra rent bord. Han har förkunnat profetian om judarna, att om de ännu en gång skulle åstadkomma ett världskrig skulle de få uppleva sin egen förintelse [...] Världskriget är här, judarnas förintelse måste bli den nödvändiga konsekvensen. Efter ett samtal med Hitler den 18 december 1941 noterade Himmler: Judefråga/utrota som partisaner.

En central händelse i massmordet på Europas judar var Wannseekonferensen den 20 januari 1942 där man tog det formella beslutet av nazibyråkratin att verkställa den slutgiltiga lösningen av judefrågan, det vill säga den avsiktliga och totala utrotningen av Europas judiska befolkning. När Reinhard Heydrich bjöd in till Wannseekonferensen den 20 januari 1942 hade redan hundratusentals judar mördats. Genom att bjuda in till ett sådant möte ville Heydrich informera den ledande byråkratin och göra den medansvarig genom att berätta om detaljerna i Förintelsen. Innan konferensen fanns det två konkurrerande planer: Heydrich ville deportera Europas 11 miljoner judar till utkanterna av det tyska riket där judarna skulle utplånas långsiktigt på grund av dåliga livsvillkor, hårt tvångsarbete och direkta mordaktioner. Heinrich Himmler däremot ville påskynda folkmordet utan en heltäckande plan. Under Wannseekonferensen var det Himmlers linje som fick stöd, bland annat eftersom det hade utvecklats möjligheten att massmörda människor genom att gasa ihjäl dem. 

För att genomföra massmordet byggdes så kallade förintelseläger, där Auschwitz i Polen var ett av de största och mest beryktade. I dessa läger tros cirka 9 miljoner människor ha mördats. Offren utgjordes av judar, romer, homosexuella, handikappade, prostituerade, politiskt oliktänkande (särskilt kommunister) samt fyra miljoner etniska polacker. Inrättandet av förintelselägren var ett resultat av att det var mycket svårt att dölja massmord i en sådan ofattbar skala. I dödsfabrikerna gick processen mycket snabbare och var lättare att dölja. Hitler besökte aldrig själv Auschwitz eller något annat koncentrationsläger utan överlät hela planeringen och genomförandet av folkmorden på Schutzstaffel som leddes av Heinrich Himmler. Andra centrala personer i planeringen var Himmlers högra hand Reinhard Heydrich och Adolf Eichmann.
Vissa har genom åren hävdat att Förintelsen skedde utan att Hitler kände till den. Detta eftersom det inte finns något bevarat dokument där Hitler direkt beordrade Förintelsen. En överväldigande majoritet av historiker och andra forskare menar dock att detta påstående saknar grund. Att det inte finns någon central order från Hitler om att utrota judarna beror enligt historikern Hans Mommsen på att Hitler praktiserade ett polykratiskt regerande, dvs. att låta saker och ting gå och att enbart ingripa om olika intressen råkade i konflikt med varandra. Hitler signalerade sin vilja som de lägre befälen sedan verkställde på eget initiativ.

När kriget gick allt sämre samlades konservativa krafter inom armén som ville undanröja Hitler. I slutet av 1943 fanns det färdiga planer på att genomföra en statskupp, men ett svårare problem var hur man kunde komma åt Hitler, flera attentatsförsök mellan 1943 och 1944 misslyckades. Greve Claus Schenk von Stauffenberg var den som slutligen fick i uppdrag att genomföra attentatet. Som stabschef hos chefen för reservarmén hade han nära tillgång till Hitler och placerade en bomb nära Hitler under en lägesrapport den 20 juli 1944. Bomben detonerade men Hitler överlevde med lättare skador, antagligen eftersom han just vid explosionen lutade över ett tungt bord som skyddade honom från bomben. Stauffenberg och 200 andra inblandade avrättades, 5 000 personer arresterades. Bilderna från avrättningarna transporterades till Wolfsschanze och visades för Hitler som tittade på dem med tillfredsställelse.

Efter attentatet den 20 juli beskrevs Hitler som sjuk av sin närmaste omgivning, något som bekymrade Martin Bormann. Hitlers personlige läkare Theodor Morell verkade dock hittat en behandling som hjälpte diktatorn att tillfriskna. Morell använde en blandning av olika preparat som huvudsakligen bestod av hormoner, druvsocker och vitaminer. Även om vissa inslag av droger förekom (ögondroppar med kokain exempelvis) var Hitler inte drogberoende, även om han enligt Bengt Liljegren var psykiskt beroende av Morells medicin. Att Hitler mådde bättre visade sig också i att hans livskraft väcktes på nytt under sensommaren 1944. Situationen som Tyskland befann sig i då var jämförbar med läget hösten 1918, strax före första världskrigets slut, när den tyska militära ledningen hade dragit slutsatsen att kriget var förlorat och borde avslutas. Men till skillnad från september 1918 bestämde sig Hitler för att fortsätta kampen in i det sista. För att säkerställa detta och förhindra en kapitulation i förtid lät han genomföra Aktion Gewitter (operation åskväder) den 22 augusti där f.d. ministrar, borgmästare, parlamentsledamöter, partifunktionärer, mm. arresterades. Dessutom lyckades Hitler att stabilisera den militära situationen genom att organisera Volkssturm (där alla män från 16 till 60 år ingick) samtidigt som han ökade kampviljan genom ständigt prat om Wunderwaffen (mirakelvapen) som skulle vända krigslyckan.

Den 20 november lämnade diktatorn Wolfsschanze för sista gången för att bege sig till Führerbunkern i Berlin. Den 16 januari 1945 anlände Hitler till Berlin och inrättade sitt högkvarter i rikskansliet på Wilhelmstrasse. Den 16 december beordrade Hitler Ardenneroffensiven, den sista offensiven på västfronten som trots några inledande framgångar snabbt kom av sig. Generalstabschefen Guderian hade varnat Hitler att anfallet var meningslöst men Führern hade insisterat att det skulle genomföras ändå. Genom anfallet i väst blottades östfronten där den röda armén började sin offensiv den 12 januari 1945. Sebastian Haffner menar att Hitlers kalkyl kan ha varit att just försvaga östfronten för att underlätta en sovjetisk offensiv som möjligtvis skulle leda till att de västallierade i ett sådant läge skulle vilja förhandla med Tyskland. Mer troligt är enligt Haffner dock att Hitler hade börjat vända sig mot det tyska folket som inte delade Hitlers vilja att fortsätta till det totala nederlaget utan som istället hoppades på att kriget skulle ta slut så snabbt och skonsamt som möjligt, helst i ett scenario där Tyskland ockuperades av västmakterna istället för Sovjetunionen. Att tyska folket inte var beredd att fortsätta kriget till det bittra slutet får ett visst stöd i Götz Alys forskning som har tittat på indikatorer så som namnen på nyfödda barn och dödsannonsernas utformning som visar att stödet för nationalsocialismen hade sjunkit kontinuerligt fram till 1944. Genom att försvaga östfronten ville Hitler på det sättet hämnas mot tyskarna som inte längre tänkte som diktatorn.

Viljan att undanröja möjligheten till ett drägligt liv för civilbefolkningen manifesterades också i Nero-ordern som Hitler gav den 19 mars 1945 och som gick ut på att förstöra alla materiella tillgångar i Tyskland. Hitler kommenterade denna order med orden: Om kriget förloras, är också folket förlorat. Det är inte nödvändigt att ta någon hänsyn till det som det tyska folket måste ha för att få det primitivaste sätt att leva vidare. På ett liknande vis hade Hitler redan yttrat sig i november 1941 när den tyska offensiven hade fastnat i Sovjetunionen. Sebastian Haffner ser även här Hitlers huvudsakliga motivation i att förgöra det egna folket som inte ville fortsätta kriget. De mest fanatiska SS- och partimedlemmarna genomförde ordern som den var tänkt vilket ledde till att civilbefolkningen nu hamnade i kläm mellan både de fientliga trupperna och de egna. Dock var det också många som inte följde ordern, i Berlin exempelvis förstördes endast ca 10% av alla broar. Det mest kända exemplet av dem som motsatte sig var rustningsminister Albert Speer som vägrade att genomföra ordern. När Hitler fick reda på detta kallade han Speer till sig, men denna episod fick inga allvarliga konsekvenser för Speer.

Den tyska armén skulle kämpa till det bittra slutet och det tyska folket skulle om det var nödvändigt gå sin undergång till mötes då det enligt Hitler inte visat sig starkt nog att vinna kriget. Under senvintern 1945 gav Hitler order om total fysisk ödeläggelse av Tyskland men denna order följdes inte av flertalet underlydande.

Den 15 april lämnade Hitler och hans följe rikskansliet för att bege sig in i bunkern som låg tolv meter under marken. Hela skyddsrumskomplexet hade plats för 1 000 personer, själva Führerbunkern utgjorde bara en del av det. Adolf Hitler och Eva Braun hade var sitt rum och intill deras sovrum befann sig konferensrummet på 14 kvadratmeter. När Hitler fyllde 56 den 20 april samlades nazisttopparna en sista gång och försökte övertala honom om att fly till Obersalzberg vilket denne dock avböjde och menade att avgörandet skulle ske i Berlin. Hitlers hälsa försämrades nu påtagligt, han vände på dygnet och enligt sekreteraren Christa Schröder började han vräka i sig mängder av kakor. Hitler beskrivs under hans sista tid i livet som lättretlig, vilket förstärktes av att han lade sig klockan åtta på morgonen och gick upp klockan elva. Den 21 april hade Hitler gett order om att SS-generalen Felix Steiner skulle leda ett undsättningsanfall mot Berlin. Vid en lägesrapport den 22 april meddelade hans generaler att detta anfall inte hade skett vilket föranledde ett raseriutbrott av Hitler som varade i en halv timme. Efter utbrottet sa Hitler: Mina herrar, det är slut. Jag stannar här i Berlin och kommer att skjuta mig när tiden är inne. Den som vill kan gå, det står var och en fritt. Ett sista samtal mellan Hitler och Speer ägde rum på kvällen den 23 april. Under samtalet bekräftade Führern sitt beslut att ta livet av sig. Stämningen bland dem som var kvar i bunkern pendlade nu mellan vansinne och desperation, ett vanligt samtalsämne var hur man på bästa sätt kunde ta livet av sig. Att Hitler helt hade tappat kontakt med verkligheten visade sig ännu en gång den 27 april när han pratade om att återerövra oljefälten, medan den röda armén stod några kilometer från bunkern. När Hitler den 28 april fick reda på att Himmler hade försökt att föra kapitulationsförhandlingar med de västallierade ville han låta avrätta Himmler. Men eftersom detta inte gick lät han skjuta Himmlers adjutant och Eva Brauns svåger SS-generalen Hermann Fegelein istället. 

Jämte honom återfanns flickvännen Eva Braun och nära medarbetare som Martin Bormann och propagandaministern Joseph Goebbels. SS-chefen Heinrich Himmler som i praktiken varit rikets näst mäktigaste man i åratal blev dock fråntagen alla maktbefogenheter sedan Hitler några dagar före sitt självmord fått vetskap om Himmlers försök att mäkla fred med västmakterna genom förmedling av Folke Bernadotte från Röda Korset. Hitler fortsatte att utfärda hänsynslösa order in i det sista; till exempel skulle alla soldater som retirerade eller gav upp omedelbart avrättas när ryssarna närmade sig Berlin.

Hitler hade sedan 1932 haft ett hemligt förhållande med Eva Braun och de gifte sig kort efter midnatt den 29 april 1945. I och med giftermålet antog Eva Braun lagligen efternamnet Hitler. 

Omkring klockan 04.00 dikterade Hitler sitt politiska och personliga testamente för sekreteraren Traudl Junge där han utnämnde storamiral Karl Dönitz till sin efterträdare som Tysklands statsöverhuvud och Joseph Goebbels till rikskansler. Testamentet innehöll hätska utfall mot såväl judarna som det tyska folket som inte visat tillräcklig offervilja för att vinna kriget. Den 29 april hade Hitler fått kännedom om två händelser som fick honom att bestämma sig för att begå självmord den 30 april. Den 28 april hade Italiens forne diktator Benito Mussolini och dennes älskarinna Clara Petacci arkebuserats och därefter hängts upp i fötterna i en sönderbombad bensinstation i centrala Milano. Hitler ville till varje pris undvika att bli tillfångatagen levande eller att hans kropp skulle skändas på liknande sätt. I slutet av april hade Heinrich Himmler försökt fredsförhandla med amerikanerna; detta gjorde Hitler rasande och han talade om det slutgiltiga sveket.

På förmiddagen den 30 april, då Röda armén befann sig endast cirka 500 meter från bunkern, hade Hitler ett möte med general Helmuth Weidling, befälhavare för Berlins försvar. Denne informerade Hitler om att de styrkor som försvarade Berlins centrala delar snart skulle stå utan ammunition. Weidling fick Hitlers tillåtelse att göra ett utbrytningsförsök.

Enligt Hitlers sekreterare Traudl Junge åt Hitler och hans personal en sista lunch den 30 april, innan diktatorn tog avsked från dem. Omkring klockan 14.30 drog sig Hitler och hans hustru Eva tillbaka till Hitlers personliga arbetsrum. Ungefär en timme senare, vid klockan 15.30, begick de självmord. Exakt hur Hitler begick självmord är omtvistat. Ögonvittnen har berättat att han först bet sönder en cyanidampull och därefter sköt sig i munnen eller tinningen. Andra ögonvittnen menar att han inte alls använde sig av gift. De ryska rättsläkare som obducerade Hitlers förkolnade kvarlevor och i synnerhet hans kranium hävdade att man funnit glassplitter mellan Hitlers tänder. Historikern Anton Joachimsthaler motsätter sig denna version och menar att Hitler sköt sig med en pistol i huvudet utan att ta gift. Detta grundar sig på flera ögonvittnen, bland andra SS-adjutant Otto Günsche. Det är dock ställt bortom allt tvivel att Eva Braun svalde gift. Hitlers betjänt Heinz Linge hade tillsammans med Martin Bormann och Günsche gått in i Hitlers vardagsrum strax efter att denne hade tagit livet av sig. Kropparna bars ut i rikskansliets trädgård där kropparna brändes. Kremeringen ombesörjdes av Hitlers chaufför Erich Kempka och Otto Günsche. Traudl Junge berättar att hon hade satt sig vid trappan som ledde mot Führerbunkerns utgång och att Günsche kom uppför trappan och hade satt sig bredvid henne någon gång efter klockan 15.00 på eftermiddagen. Enligt henne luktade han bensin och yttrade orden: Jag har utfört Führerns sista order...hans lik är bränt.

Hitler dödförklarades officiellt 1956; först då fanns det möjlighet att förhöra nyckelpersoner som befann sig i Hitlers närhet när han begick självmord. Bland dessa nyckelvittnen befann sig Hitlers betjänt Heinz Linge som under ed berättade det han såg. 

Efter kriget florerade emellertid rykten om att Hitler överlevt och flytt till Sydamerika eller gått under jorden i Europa. En dokumentär som sändes på History Channel 2015 försökte att bevisa att Hitler hade flytt till Sydamerika. Denna typ av rykten har funnits sedan krigets slut men avfärdas av seriösa historiker. Särskilt efter järnridåns fall som öppnade upp tidigare slutna sovjetiska arkiv. Stalin visade sig vara särskilt intresserad av att få veta om Hitler verkligen var död och sovjetisk militär kartlade platsen och de sista dygnens förlopp minutiöst. 

Hitlers sekreterare under flera år, Traudl Junge, har beskrivit honom som vänlig mot sina underordnade. Hitler var även hundvän och hade en schäfer vid namn Blondi. Men Hitlers mentala tillstånd, särskilt under krigets sista år, har blivit föremål för många undersökningar och spekulationer. Många människor som träffat Hitler personligen har beskrivit honom som artig, trevlig och näst intill blyg. Albert Speer har beskrivit hans karisma som en magnetisk eller hypnotisk egenskap och uppger att han blev så tagen efter att första gången ha hört Hitler tala att han var tvungen att ta en lång promenad i skogen för att samla sig. Men han skriver också att andra gången han mötte Hitler fick intrycket av en obehärskad, grälsjuk person och tillägger: Denne Hitler var mycket olik den lugne och civiliserade man som jag hade upplevt tillsammans med studenterna.

Hitler som talare kunde konsten att piska upp känslor genom att både egga och beveka åhörarna med en fullt avsiktlig blandning av ursinne och förnuft.

Hitler var förälskad i systerdottern Geli Raubal, som tog sitt liv med Hitlers pistol efter ett gräl med honom den 18 september 1931. Efter det talade Hitler, uppskakad av det inträffade, om att lämna politiken, tankar som han inom kort dock skrinlade.

Från och med 1941 visade sig Hitler alltmer sällan offentligt och sista levnadsåret gjorde han knappt några offentliga framträdanden alls. Propagandaministeriet under ledning av Goebbels försåg emellertid tyska folket med ständiga hyllningar av deras Führer. Hitler hade senare delen av sitt liv kroniska magproblem och höll sig från 1931 till en vegetariskt inspirerad diet. De allt större motgångarna på slagfälten från och med vintern 1942/1943 påverkade hans psykiska hälsa mycket negativt med symptom som påminde om Parkinsons sjukdom. Det finns dock inte några bevis för att han verkligen led av Parkinsons sjukdom. Han plågades tidvis också av allvarliga sömnproblem, hade dålig aptit och visade total likgiltighet även inför det egna folkets lidande.

Från 1933 bodde Hitler i Haus Wachenfeld på sluttningen av berget Obersalzberg, 12 mil sydöst om München. En omfattande ombyggnation fram till 1935 resulterade i residenset Berghof. Byggnaden bombades svårt av de allierade den 25 april 1945, fem dagar före Hitlers självmord i Berlin. Den 30 april 1952, på årsdagen av Hitlers död, beslöt Bayerns regering att spränga allt som fanns kvar av byggnaden. Idag är området jämnat med marken och igenschaktat, det enda som återstår att se är en del av en stödmur.

Källa: Deutscher Literatur-Katalog 1940, Verlag von Koehler  Volckmar, Leipzig.




#Article 31: Al-Qaida (2635 words)


al-Qaida (arabiska: القاعدة, 'basen'; även al-Qaeda, al-Qa'ida, eller el-Qaida) är en radikal militant islamistisk rörelse vars mest kände företrädare var Usama bin Ladin. Rent organisatoriskt är al-Qaida inte ett nätverk med band till ett flertal länder, som det har beskrivits i västerländsk media.  Rörelsen är terroriststämplad av bland andra Förenta nationerna, Europeiska unionen och USA. och har tillskrivits en rad uppmärksammade terroristdåd. Liksom andra jihadistiska rörelser (Islamiska staten och Boko Haram) har rörelsens grundare i huvudsak skolats i eller inspirerats av den salafistiska wahabismens tolkning av Islam och dess politiska argument. Den islamistiska tänkaren Sayyid Qutbs senare verk har inspirerat den ideologi som al-Qaida bygger på, och egyptiern Ayman az-Zawahiri brukar räknas som rörelsens viktigast ideolog och ledare under senare år. 

Grunderna till cellen al-Qaida lades 1988 av bland andra Usama bin Ladin i kampen mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. Prins Turki Al Faisal av Saudiarabien har pekats ut som den som valde Bin Ladin som operatör i Afghanistan. Pakistanska ISI hade också en avgörande roll i att rekrytera ”krigare” med arabiskt ursprung. CIA var också inblandade från första början. De hade nära kontakt med bland annat Pakistanska ISI. William Casey som var  chef på 1980-talet, besökte afghanska träningsläger för mujaheddinerna 1984. Casey jobbade för att sprida våldsaktioner in på Sovjetiskt territorium. Al-Qaida utvecklades ur en organisation som kallades Makhtab al-Khidamat och som till en början enbart finansierade, värvade och tränade gerillasoldater (så kallade mujaheddin). Usama bin Ladin finansierade till viss del verksamheten själv men mujaheddin fick även bidrag från islamistiska länder och USA.

Al-Qaida har sin religiösa grund i Wahhabi-rörelsen och det slutgiltiga målet för al-Qaida är att införa denna variant av politisk islam i hela den islamiska världen. 

Namnet al-Qaida har inte brukats av dem själva som grupp (före 11 september) utan kommer från en text den gett ut där den refererar till sig själv som qaida-al-jihad, vilket betyder grunden för jihad.
Detta namn myntades först inom amerikanskt rättsväsende för att kunna koppla Usama bin Ladin (och åtala denne i sin frånvaro) för ett tidigare terroristdåd riktat mot amerikanska ambassader i Nairobi. Av samma anledning valde man här att kalla Usama och andra företrädare för en organisation - vilket de, per definition, inte kunde kallas, då de saknade hierarki och annat samband än ideologiskt utbyte. Bevisen för ett terrornätverk före 11 september-attackerna bygger på mer eller mindre trovärdiga vittnesmål från bin Ladins tidigare kompanjon sudanesen Jamal al-Fadl som lämnat uppgifter till amerikanska myndigheter i utbyte mot reducerade straff för andra brott han åtalats för..
Dessa uppgifter har räknats från vissa håll som icke tillförlitliga. I samband med en utfrågning av Khalfan Khamis Muhamed, som hade en koppling till Bin Ladin, faller vittnesmålet från al-Fadl ytterligare. Khalfan Khamis Muhamed hade aldrig hört talas om en grupp eller nätverk med namnet Al-Qaida.
Det globala terroristnätverket som amerikanska regeringen använt som murbräcka för att bl.a. genomföra stora lagändringar som Patriot Act bygger alltså ovedersägligt helt eller delvis på antaganden.

Al-Qaida växte fram ur gerillaorganisationen Makhtab al-Khidamat (MAK) som verkade under Sovjetunionens ockupation av Afghanistan på 1980-talet. Usama bin Ladin var en av grundarna av MAK tillsammans med palestiniern Abdullah Azzam. När Sovjet drog sig ur Afghanistan var det många i MAK som ville utvidga sin verksamhet för att befria även andra islamiska länder. Små konstellationer av individer, i nätverk, började byggas upp för att kunna hantera denna utvidgning.

En av dessa konstellationer var den som senare skulle komma att kallas al-Qaida. Konstellationen grundades 1988 av Usama bin Ladin. Namnet al-Qaida lanserades av USA:s underrättelsetjänst och kommer från ett elektroniskt dokument där bin Ladin refererar till en lista över medlemmar som qaida al-jihad, vilket betyder grunden för jihad.

Usama bin Ladin ville med al-Qaida även föra kampen på en icke-militär nivå, då de flesta länder inte är lika instabila som Afghanistan och det därför är svårt att föra ett gerillakrig i dessa. Abdullah Azzam motsatte sig dock detta och ville fortsätta kampen enbart på en militär nivå. Efter Azzams död 1989 splittrades MAK och de flesta medlemmarna gick över till bin Ladins organisation. 

Träningen började nu inrikta sig mer på terrorism och efter Sovjetunionens tillbakadragande återvände Usama bin Ladin för en tid till sitt hemland Saudiarabien. Under Kuwaitkriget kritiserade han hårt den saudiska regeringens stöd till den USA-ledda FN-operationen, varpå regeringen bad honom lämna landet. 1991 flyttade bin Ladin till Sudan där landets islamiska regering var indragen i ett inbördeskrig. Al-Qaida hade nu byggt upp ett nätverk av falska välgörenhetsorganisationer, varav många kontrollerades av bin Ladins svåger Mohammed Jamal Khalifa, för att finansiera sin verksamhet och pengarna började nu strömma in.

Al-Qaidas träningsläger drillade nu 1000-tals personer från hela världen. Soldater tränades för bland annat konflikterna i Algeriet, Tjetjenien, Filippinerna, Egypten, Indonesien, Uzbekistan, Afghanistan, Tadzjikistan, Somalia, Jemen, och Bosnien. Genom att umgås i träningslägren kom dessa personer med vitt skilda ursprung att se sina egna kamper som en del av en större gemensam kamp. Till skillnad från den gängse rådande mediabilden sträcker sig alltså al-Qaidamedlemmarnas etnicitet utanför den enbart arabiska.

I januari 2000 höll organisationen en stor konferens i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Den malaysiska underrättelsetjänsten som fått reda på konferensen i förväg videoövervakade den i hemlighet. Flera av flygplanskaparna i 11 september-attacken medverkade på konferensen men då man inte gjorde någon ljudupptagning visste man inte vad som diskuterades på konferensen.

Efter 11 september-attacken började världens regeringar att bannlysa de falska välgörenhetsorganisationer som användes för att dra in pengar till al-Qaida.

Blairs Utrikesminister Robin Cook avgick från sina poster den 17 mars 2003 i protest mot Tony Blairs Irak-krig. Inte ens efter bombattentaten i London, den 7 juli 2005, ändrade han sin kritiska inställning till premiärministerns krig mot terrorismen - för som han skrev i The Guardian dagen därpå:

Den 1 maj 2011 amerikansk tid (GMT -05:00) bekräftade Barack Obama i ett TV-sänt tal att ledaren Usama bin Laden dödats av en amerikansk insatsstyrka utanför Pakistans huvudstad Islamabad.

I februari 1998 gav bin Ladin och Ayman al-Zawahiri ut ett meddelande undertecknat Den islamiska fronten för jihad mot judar och korsriddare. I meddelandet sade de att det var varje muslims plikt att ”döda amerikaner och deras allierade — civila och militära – i alla länder där detta är möjligt, i syfte att befria al-Aqsamoskén och den heliga moskén ur deras grepp, och i syfte att få deras arméer att lämna islams länder, besegrade och ur kraft att hota någon muslim”.

Al-Qaidas Jemenbaserade avdelning startade 1 juli 2010 den engelskspråkiga tidskriften Inspire på terrornätverkets sajt och har sedan dess publicerat goda råd om hur läsaren kan utföra olika typer av terrordåd som att bygga bomber hemma i köket eller, som nu, hur man arrangerar trafikolyckor genom att hälla olja på vägbanan eller spränger en parkerad bil i luften. I början av 2013 publicerades en lista på elva personer som legitima mål för mord på grund av brott mot islam. Namnen var: Molly Norris, Ayaan Hirsi Ali, Flemming Rose, Morris Swadiq, Salman Rushdie, Geert Wilders, Lars Vilks, Stephane Charbonnie, Carsten Luste, Terry Jones och Kurt Westergaard.

Al-Qaidas första attack anses vara tre bombdåd mot amerikanska soldater i Jemen december 1992, vilka resulterade i två döda. En var en australisk turist och en var hotellarbetare.

Organisationen själv hävdar att den sköt ner en amerikansk helikopter och dödade dess besättning i Somalia 1993.
Enligt den före detta presidenten Bill Clinton hade Al-Qaida ingenting med nerskjutningen i Somalia att göra, den ansvarige för det var en somalisk krigsherre vid namn Mohamed Aidid.
Ingen visste att Al-Qaida existerade vid 1993 enligt Bill Clinton, som hade en mycket aggressivare inställning till Bin Ladin än Bushadministrationen före 11 september 2001.  Även den så kallade andre mannen av al-Qaida  Ayman al-Zawahiri verkar inte ha varit särskilt efterspanad före 1996. Han kunde nämligen utan problem resa in till USA för att samla in pengar till sina ändamål. Han fick hjälp av dubbelagenten Ali Mohamed. Den sistnämnde hade kopplingar till både så kallade terrorister och till CIA.

I augusti 1998 utfördes ett sprängdåd mot USA:s ambassader i Kenyas huvudstad Nairobi och Dar es-Salaam i Tanzania. I dådet dog mer än 300 människor och över 5000 skadades. Attacken tillskrivs al-Qaida.

Inför firandet av millennieskiftet planerades flera aktioner, vilka alla dock stoppades eller misslyckades på annat sätt.

Det så kallade al-Qaida misstänks av USA ligga bakom attentatet mot  i oktober 2000, där 17 soldater dog och 39 andra skadades men Jemens säkerhetstjänster har haft sina egna misstänkta. De motsatte sig inblandningen av FBI och amerikanska intressen, vilket gjorde att de aldrig växlade bevismaterial. 

Den 11 september 2001 är allmänt känd som al-Qaidas hittills mest omfattande och mest spektakulära attack, då fyra flygplan kapades i USA. Två av planen, styrda av saudiska kapare flögs in i World Trade Center i New York och ett i försvarshögkvarteret Pentagon. Det fjärde planet havererade utan någon förstörelse på marken efter att passagerarna på planet försökt stoppa kapningen. Attacken försvarades av al-Qaidas talesman Sulaiman Abu Ghaith i en videofilm från 2001. Anmärkningsvärt är att varken Usama bin Ladin eller al-Qaida har tagit på sig dådet, vilket är mycket ovanligt vid terroristattacker.

FBI håller Usama Bin Ladin skyldig till en mängd brott men inte för 11 septemberattackerna. Deras motivering är att det helt enkelt inte finns några bevis som binder honom till attentaten. 

En mängd attacker och försök till attacker sedan 11 september 2001 har tillskrivits al-Qaida, eller grupper med kopplingar till al-Qaidas ideologi. Bland de mer omfattande kan nämnas: 

Sedan Saddamregimens fall vid den USA-ledda invasionen våren 2003 har al-Qaida även tillskrivits ett flertal spektakulära bombdåd i Irak med 100-tals dödsoffer. Dokument har även hittats som påstås bevisa att målet med attackerna är att skapa ett inbördeskrig mellan de olika befolkningsgrupperna i Irak.

Terrordådet i Madrid som utfördes den 11 mars 2004 visade sig - efter att först ETA hade pekats ut som ansvariga - ha utförts av en grupp marockaner med anknytning till al-Qaida. Enligt vissa bedömare påverkade dådet utgången i valet, som hölls ett par dagar senare. Socialistpartiet, som vann valet, hade gått till val med löften om att Spanien skulle dra tillbaka sina trupper från Irak.

Det finns många bevis för starka kopplingar mellan det så kallade Al-Qaida och ISI (pakistanska militära underrättelsetjänsten). I amerikansk och europeisk media har man inte följt upp nyheter om stödet från ISI, utan istället koncentrerat sig på enbart Usama Bin Ladin eller på krigsherrar i Afghanistan.
Den före detta ledaren för ISI Hamid Gul, säger sig ha träffat Usama Bin Ladin och hans vapendragare. Hamid Gul säger sig inte tro att Usama Bin Ladin är skyldig till attentaten den  11 september 2001. Han säger också att Usama Bin Ladin sagt sig vara oskyldig till attentaten i Tanzania och Kenya. 
Hamid Gul har också blivit angklagad för att ha hjälpt Bin Ladin att fly från ett amerikanskt missilangrepp den 20 augusti 1998. Den som påstådde detta var den förre terroristtsaren Richard Clarke, som tjänstgjorde under både Bill Clinton och George W Bush. 

Norra alliansens afghanske ledare Ahmed Shah Massoud dödades den 9 september 2001. Dagen efter uttalade Norra alliansen att de som utfört attentatet var pakistanska ISI och Usama Bin Ladin.

Journalisten Daniel Pearl dödades i Pakistan 2002. Pearl jobbade för Wall street journal och hade skrivit en artikel om sambandet mellan ISI, organisationen Ummah Tameer-e-Nau och deras samarbete med Bin Ladin angående kärnvapenfrågor före 11 september 2001.
Pearl undersökte också länken mellan skobombaren Richard Reid och Pakistanska militanter och hittade samband till ISI. 
Det ryktades också att Pearl ville undersöka samband mellan USA och ISI eftersom de haft samröre mot Sovjetunionen i slutet av 1980-talet. 
Samtidigt som 11 september attackerna skedde satt Mahmood Ahmed i möte med senator Bob Graham, Porter Goss och senator Jon Kyl i Washington.

Daniel Ellsberg som är känd för att ha lämnat ut Pentagondokumenten under Nixons presidentperiod uttalade sig om Pakistans möjliga roll i 11 septemberattackerna. Han sa bland annat att det verkar mycket möjligt att Pakistan var mycket involverade i 11 september. Han jämförde också Pakistan och CIA med argumentet att det är svårt att påstå att ISI visste något som CIA inte visste.

Metoder omfattar mord, bombningar (framförallt bilbomber), kapning, kidnappning, självmordsattacker, med flera. Bilbomber och självmordsbombningar är al-Qaidas ”signatur”-attentat. Många rapporter och öppna bin Ladin-tillkännagivelser visar stark önskan om att skaffa och använda biologiska vapen, kemiska vapen och kärnvapen. Målen brukar vara framträdande symboler som offentliga byggnader, ambassader och militära byggnader med personal, i USA och dess allierade, och moderata muslimska regeringar. Enligt den tidigare CIA-chefen George J. Tenet; Usama bin Ladins organisation och andra terroristgrupper lägger större vikt på att utveckla ersättningar för att utföra attacker, i ett försök att undvika upptäckt. Till exempel den egyptiska Islamiska Jihad (EIJ) är nära knuten till Bin Ladins organisation (de är sedan 2001 sammanslagna) och har samarbeten belägna runt om i världen, även i Europa, Jemen, Pakistan, Libanon och Afghanistan. Det finns nu ett nät av allianser mellan sunnimuslimska extremister världen över, inklusive nordafrikaner, radikala palestinier, pakistanier och centralasiater. Vissa av dessa terrorister är aktivt sponsrade av de nationella regeringarna som har stark motvilja mot USA.

Mycket lite är känt om hur cellerna kring al-Qaida är eller har varit uppbyggda. Det vanligaste sättet att se på al-Qaida i dag är som ett nätverk av sinsemellan olika organisationer och celler som delar samma ideologi och som tidvis samverkar med varandra. En del experter menar att al-Qaida sedan Afghanistankriget 2001 främst har fungerat som ett varumärke för militanta islamistiska grupper.

Al-Qaida på den Arabiska halvön är en Jemenbaserad avdelning av al-Qaida som bildades 2009 med mål att etablera en islamisk stat på den Arabiska halvön och som ses av USA:s regering som al-Qaidas farligaste gren. 

Enligt terrorexperten Magnus Norell, finns det helt enkelt ingen al-Qaida organisation som styr och ställer, som planerar och utför terrordåd över hela världen, kontrollerade av en liten klick onda män i en grotta. Men namnet är så gångbart att det hela tiden dyker upp grupper/individer som kallar sig al-Qaida för att se större och starkare ut. Och det fungerar. Detta är de globala islamisternas stora seger; detta att de fått genomslag för ett namn vars blotta nämnande gör att alla från Vita huset och neråt känner sig föranlåtna att reagera så fort det kommer ett uttalande. 

Från att i början ha finansierats främst av rika bidragsgivare finansieras al-Qaida sedan en tid tillbaka på sätt som inte är lika lätta att spåra. Anledningen är de framgångsrika insatserna för att frysa nätverkets ekonomiska tillgångar.

Den beskrivning av al-Qaidas struktur som tidigare varit känd härstammar från det vittnesmål som lämnades till amerikanska myndigheter av Usama bin Ladins tidigare medarbetare Jamal al-Fadl. Fadl lämnade bin Ladins organisation 1996, och sanningshalten i hans vittnesmål har ifrågasatts. Fadl beskrev organisationens ledarskikt som traditionellt uppbyggt, med Usama bin Ladin som emir och operativ ledare för organisationen. Hans andreman är Ayman az-Zawahiri, som är ordförande i Shurarådet. Shurarådet består i sin tur av 30 medlemmar, och dess uppgift är att dra upp generella riktlinjer och göra strategiska beslut.

Shurarådet är uppdelat i tre kommittéer: 

Förr fanns det även en mediakommitté som bland annat gav ut den nu nedlagda tidningen Newscast och utfärdade pressmeddelanden. Idag finns mediaorganisationen Al-Sahab som producerar videor för al-Qaida. 

Utöver det ledande skiktet av medlemmar är alltså organisationen extremt löst sammanfogad, och var gränsen går mellan al-Qaida och andra grupper som man samarbetar med är mycket diffus. Denna uppbyggnad anses vara både svagheten och styrkan hos al-Qaida. Den decentraliserade strukturen gör det möjligt för al-Qaida att verka i hela världen utan att världens samlade staters polisiära och militära myndigheter kan göra mycket åt det. Men samtidigt gör den att stora operationer tar mycket lång tid att planera, och att de kontakter som då måste göras mellan olika celler lätt kan uppmärksammas av någon stats underrättelsetjänst. USA:s krig mot terrorismen tros ha haft en viss effekt på just al-Qaidas förmåga att kommunicera mellan olika celler, då al-Qaidas attacker sedan dess varit mindre sofistikerade.




#Article 32: Arbetarmakt (275 words)


Arbetarmakt i Sverige är en revolutionärt socialistisk trotskistisk organisation som är medlem i den internationella organisationen Förbundet för femte internationalen. Politiskt står man för antistalinistisk marxism och man ser sig som aktiv i den politiska traditionen efter Vladimir Lenin, Lev Trotskij och Fjärde internationalen.

Bland aktiviteterna ingår torgmöten, facklig kamp, tidningsutgivning (tidningen Arbetarmakt, teoretiska tidskriften Marxistiskt Perspektiv och nyhetsbrevet), antifascistisk aktivitet, teoretisk skolning och så vidare. Lokalgrupp finns i Stockholm och medlemmar även i andra delar av Sverige. Under 2007 arbetade Arbetarmakt mycket med arbetet mot den borgerliga alliansen, Septemberalliansen, Europas Sociala Forum, och man engagerar sig också i arbete mot ockupationen av Irak.

Arbetarmakt härstammar från den så kallade Mot Strömmen-tendensen som existerade i Socialistiska partiet. Arbetarmakt bildades 1994 när man bröt sig ur Socialistiska partiet. Lite drygt två år senare bröt sig gruppen Marxistisk vänster, efter en tids oppositionellt arbete, ur Arbetarförbundet Offensiv (numera Rättvisepartiet Socialisterna). Efter förhandlingar beslutade Mot Strömmen-tendensen och Marxistisk vänster sig för att gå samman och tillsammans bilda Arbetarmakt, som kom att bli en del av Förbundet för en revolutionär kommunistisk international (FRKI, sedermera FFI – Förbundet för Femte Internationalen).

Arbetarmakt har ett oberoende organiserat ungdomsförbund som kallar sig Revolution, som står i politisk solidaritet med Arbetarmakt. De ska dock inte förväxlas med den Internationella Marxistiska Tendensens svenska sektion som bär samma namn.

Sommaren 2006 uteslöts omkring 30 procent av FFI:s medlemmar, de flesta från den engelska sektionen men också samtliga i Australien och en medlem i Sverige. Dessa kom att bilda Permanent Revolution.

Tidigare var Arbetarmakt namnet på en rådssocialistisk grupp: Förbundet Arbetarmakt. Organisationen var verksam åren 1972–1979 med bland annat förlagsverksamhet, och finns inte längre i dag.




#Article 33: Atari (209 words)


Atari () är ett företag som grundades 1972 av Nolan Bushnell och Ted Dabney som skapade spelautomaten Pong. Namnet 'Atari' är en japansk term från brädspelet Go (se Atari (go)) som kan beskrivas som schacktermen 'schack' för vilken pjäs, eller grupp av pjäser, som helst. Bushnell hade Go som favoritspel och tyckte att Atari var ett bra namn på ett företag.

Den första Pong-automaten installerades mot ägarens vilja på en bar vid namn Andy Capps efter att Bushnell lyckats övertala ägaren. Senare samma dag ringde ägaren Bushnell för att felanmäla automaten. Felet berodde på att maskinen direkt blivit så populär att myntboxen blivit full. Succén var ett faktum och automaterna började serietillverkas.

Atari var länge nummer ett som speltillverkare med succéer som Breakout, Asteroids, Tempest, Gauntlet och många fler. Atari tillverkade även spelkonsoler och hemdatorer.

Nolan Bushnell och Ted Dabney grundade 1972 företaget Syzygi. De upptäckte samma år att namnet redan var taget och döpte om företaget till Atari.

Några spel har givits ut på nytt i skepnad av retrodesign. Det finns bl.a. en handkontroll som är tillverkad av Jakks Pacific som innehåller ett flertal inbyggda spel. Förutom allt-i-ett lösningen från Jakks Pacific finns även konsolerna Atari Flashback och Atari Flashback 2.

Atari har under åren skapat många maskiner:




#Article 34: A-traktor (865 words)


En A-traktor är i Sverige en bil som är registrerad som traktor, efter att ha fått växlarna spärrade och högsta hastigheten begränsad.

År 1963 införde Trafiksäkerhetsverket möjligheten att bygga om och registrera en bil eller lastbil till A-traktor som ett alternativ till EPA-traktor. När Trafiksäkerhetsverket i mitten av 1970-talet skulle avskaffa möjligheten att nyregistrera en EPA-traktor, och att de redan rullande skulle få finnas kvar i en treårsperiod men sedan skrotas bort, blev det protester som gjorde att verket tvingades tänka om. Nyregistrering av EPA-traktorer förbjöds 31 mars 1975 men i stället tog A-traktorreglerna över helt, och en årlig besiktning infördes för de kvarvarande EPA-traktorerna. Förkortning A står för traktor klass A (vägtraktor (numera klass I)), (klass B är jordbrukstraktor (numera klass II)), som numera får köras från 15 års ålder (med AM-körkort).

Den principiella skillnaden mellan EPA- och A-traktorn är att A-traktorn måste vara konstruerad för en maxhastighet av 30 km/h +/- 10% medan EPA-traktorn skulle vara konstruerad med ett visst utväxlingsförhållande (10:1). Bilen ska vara ombyggd så att det är uppenbart att den inte längre är avsedd för person- eller godsbefordran. Säte för en eller två passagerare bredvid förare får dock finnas. Bilens ordinarie förarhytt eller karosseri ska behållas men måste i förekommande fall kortas av så att utrymmet bakom framsäten inte kan rymma passagerare eller gods. Denna typ av fordon kallas fortfarande i folkmun för EPA-traktor.

En LGF-skylt baktill på A-traktorn infördes i augusti 1978 på frivillig basis, men blev från och med den 1 januari 1982 ett krav på A-traktorn.

På senare år har A-traktorn tappat i popularitet. Detta tros bero på högre bränslekostnad, ökad miljömedvetenhet och konkurrens från mopedbilen.

Kravet på förarhytt eller störtbåge infördes för A-traktorn den 1 juli 1970, och på 1990-talet infördes hårdare krav på hållfasthet enligt nedan.
Förarhytt måste även efter eventuell ombyggnad ha stabila väggar och tak.
Saknas förarhytt kan en skyddsbåge godtas, men den ska då förses med bland annat väggar, tak, värme och defroster. Skyddsbågen skall kunna motstå statisk belastning motsvarande dubbla tjänstevikten.

Besiktningsplikt på A-traktor gäller sedan 20 maj 2018. Första besiktningen ska göras inom fyra år från att fordonet togs i bruk. Därefter ska fordonet besiktigas inom två år efter föregående besiktning.

Fordonet skulle vara tydligt avsett som dragfordon, vilket gjorde att det krävdes dragkrok. Fordonet räknas som lämpligt som dragfordon om:

Vidare skulle det inte vara avsett för transport av gods eller personbefordran, varvid det maximalt fick finnas plats för en passagerare (exkl förare). Även flakets storlek var begränsat. Kravet på ram togs bort och därför kan A-traktorer även byggas på modernare bilar. Fjädring får finnas, men eftersom kravet på låg utväxling utökades ytterligare är A-traktorn i praktiken nästan omöjlig att köra med i besiktningsdugligt skick (med rusande motor på runt 4500-5000 varv/minut färdas man i kanske 30 km/h...)

Kravet på A-traktorn som kom 1975 gick ut på att den skulle kunna köras med det varvtal, som enligt motorfabrikanten gav det högsta vridmomentet, ändå skulle fordonet inte kunna framföras fortare än 30 km/h. Lösningen blev i de flesta fall att kardanaxeln kapades av och att man placerade ännu en växellåda under bilen, vari man hade lagt i ettans växel. Därutöver kunde man behöva spärra någon av växlarna på den främre växellådan, samt strypa motorns insugskanaler så att den blev omöjlig att varva så mycket att den gick fortare än 30 km/h. På de svenska bilskrotarna fanns riklig tillgång på växellådor av M40-modellen vilka satt i Duett, PV, Amazon samt hela Volvo 140-serien. Många växellådor gick det åt när ungdomarna hade en besiktningslåda vari man svetsat och / eller förstört vissa drev på ett seriöst sätt för att hindra användande av vissa växlar. I dagligt bruk hade man sedan en annan växellåda vari man gjort en finurlig anordning så att man kunde använda alla växlar men genom olika manöver snabbt få växellådans 3:e och 4:e växel spärrad ifall man blev kontrollerad av polisen. Ofta har den bakre växellådan fyrans växel i eftersom ettans blir omöjligt att köra på. A-traktorn har ingen begränsning i antalet växlar, men på lägsta växeln skall den göra högst 10km/h +/-10% samt på högsta 30km/h +/- 10%. Men det går att få dispens på kravet om högsta hastighet på lägsta växeln.

Konstruktionsmässigt max 10 km/h vid 2/3 av det varvtal där motorn lämnar maxeffekt på lägsta växeln: Kravet är borttaget med ikraftträdande 15/7 2020. Gäller fordon som inställs för registreringsbesiktning efter detta datum. Fordon som godkänts tidigare i ett visst utförande och utväxlingsförhållande behöver inställas för ny registreringsbesiktning och bedömning om det registrerade utförandet ändras. Om A-traktorn är registrerad med dubbla växellådor och hastighetsregulator då behövs ingen registreringsbesiktning för att ta bort ena växellådan. 

Numera då kan registreringsbesikta en A-traktor med enkel växellåda med hastighetsregulator, äldre fordon exempel Volvo 740/940. Modena fordon kan man programmera om motorns styrdon exempel ECU.

De äkta EPA-traktorerna är ett uttryck som syftar på de äldre som registreringsbesiktigats före 31/3 1975. De går inte att registrera idag men är möjliga att använda i besiktningsdugligt skick. Den som blir ertappad med att ha fuskat med utväxlingen på en sådan traktor, får inställa sig till registreringsbesiktning och då ombyggd som A-traktor, vilket kraftigt försämrar värdet på traktorn, då det blir en A-traktor utan fjädring.




#Article 35: Alkemi (837 words)


Alkemi (arabiska الكمياء al-kimia, ’kemin’) kallas den äldre tidens vetenskap som var förstadium, en protovetenskap, ur vilket den moderna vetenskapliga kemin växte fram. Bland de äldsta bevarade skrifterna om alkemi finns Stockholmpapyrusen och Leiden X papyrusen. De som höll på med alkemi kallades alkemister. I dag betraktas alkemi som en pseudovetenskap, och praktiseras inte av några meriterade kemister, men förekommer i esoteriska kretsar, samt som symbolspråk inom till exempel den teoretiska psykologin.

Ordet alkemi kommer från det fornfranska ordet alquemie, alkimie, som används i medeltida latin som alchymia. Detta namn kom från det arabiska ordet al-kīmiyā (الكيمياء eller الخيمياء) som består av två delar: den sena grekiska termen khēmeía (χημεία), khēmía (χημία), vilket betyder att smälta eller gjuta en metall, och den arabiska bestämda artikeln al- (الـ), som betyder den. Tillsammans kan denna förening tolkas som processen för transmutation för att fusionera eller återförenas med den gudomliga eller ursprungliga formen. Dess rötter kan spåras till det egyptiska ordet kēme, vilket betyder svart jord som refererar till den bördiga och guldhaltiga jorden i Nildalen, i motsats till röd ökensand.

Enligt egyptologen Ernest Alfred Wallis Budge betyder det arabiska ordet al-kīmiyaʾ faktiskt den egyptiska [vetenskapen] och lånar från det koptiska ordet för Egypten, kēme (eller motsvarande i den medeltida bohairiska dialekten av koptiska, khēme). Detta koptiska ord härstammar från demotiska kmỉ, själv från forntida egyptiska kmt. Det forntida egyptiska ordet hänvisade till både landet och färgen svart (Egypten var det svarta landet, i motsats till det röda landet, den omgivande öknen); så denna etymologi kunde också förklara smeknamnet Egyptian black arts. Men enligt Carl August Friedrich Mahn kan denna teori vara ett exempel på folketymologi. Om man antar ett egyptiskt ursprung definieras kemi enligt följande:

Således, enligt Budge och andra, härstammar kemi från det egyptiska ordet khemein eller khēmia, beredning av svart pulver, slutligen härrörande från namnet khem, Egypten. Ett dekret av Diocletianus, skriven omkring 300 e.Kr. på grekiska, talar mot de forntida skrifterna av egyptierna, som behandlar khēmias transmutation av guld och silver.

Den medeltida latinska formen påverkades av det grekiska ordet chymeia (χυμεία) som betyder 'blandning' och hänvisade till läkemedelskemi.

Alkemisterna under medeltiden sysselsatte sig till en del även med att försöka framställa guld och ett livselixir som skulle bota alla sjukdomar och förlänga livet. För detta ändamål sökte de efter ett urämne som alla andra ämnen skapades ifrån och som kom att kallas bland annat de vises sten (det fulländade ämnet). Tankarna om att man skulle kunna framställa redan kända ämnen, till exempel guld, genom att blanda andra ämnen grundar sig på Aristoteles teori om att alla ämnen i sin tur är uppbyggda av de fyra elementen i olika blandningar. Genom att blanda olika ämnen i rätt proportioner skulle man kunna få fram vilket annat ämne som helst. Namnet på alkohol är ett arv från alkemisternas tid. Deras tankesystem byggde på olika mängder av magi, platonism, gnosticism och andra numera i mångt och mycket bortglömda läror som sammankopplade den materiella och andliga världen. 

En segdragen föreställning var till exempel att värme var ett slags vätska som fanns inuti materien, och att ämnen som kunde brinna innehöll ett speciellt eldämne kallat flogiston. Trots dessa felaktiga antaganden gjorde alkemister många viktiga tekniska uppfinningar, till exempel destillation, och de upptäckte och isolerade ämnen som kvicksilver.

Kinesisk alkemi förknippas framför allt med daoism och visar många likheter med europeisk alkemi. Den delas upp i inre och yttre alkemi (Neidan och Weidan). 
Praktiserande av Neidan fokuserar på att kultivera och stärka resurser som redan finns inom den mänskliga kroppen. Weidan utförs med hjälp av framställda elixir, extrakt och mediciner som härrör utanför kroppen. Den Kinesiska alkemin byggde på läran om de fem elementen och målet var ofta att framställa livselixir, vanligen baserat på cinnober (röd kvicksilversulfid), som skulle skänka odödlighet till den som intog det. Många kejsare ska ha dött efter sådana kurer, men alkemisterna gjorde också viktiga vetenskapliga upptäckter under sina experiment.

Alkemi har alltid varit populärt i ockulta kretsar. Den pseudovetenskapliga alkemin nådde en kulmen på 1800-talet, då bland annat August Strindberg ägnade sig åt detta under starkt inflytande av Emanuel Swedenborgs tankar. Under ett experiment lyckades han framställa kattguld av järn och svavel och trodde sig ha framställt riktigt guld. Tanken upptogs av Carl Gustav Jung som skrev om individuationsprocessen med alkemin som symbolspråk och teori om all utvecklings givna ordning. Under Jungs påverkan har sedan alkemin under 1900-talet influerat den nyandliga rörelsen, men även forskare i olika kulturvetenskaper.

Inom mysticismen står alkemin inte för att materiellt förvandla olika material till guld, utan att människan ska förvandla sitt inre, symboliska liv till ett andligt tillstånd, rent och ädelt och lysande som guld. Alltså handlar alkemi inom de flesta esoteriska skolor om att utveckla sitt inre, vilket kan liknas vid en kemisk process, att bränna bort alla dåliga egenskaper o.s.v. och kultivera de bättre, så att det som förr fanns transformeras till ett högre tillstånd.

På senare tid har några av alkemins mål blivit uppfyllda, men genom användning av vetenskap och forskning i stället för de klassiska alkemiska tillvägagångssätten.




#Article 36: Ateism (3200 words)


Ateism innebär avsaknad av eller avståndstagande från tro på någon gud, gudar och högre makter.

Begreppet ateism spänner från avsaknad av tro på någon eller några gudar (eller högre makter), till aktivt avvisande av sådana (se antiteism). Ett par välkända engelskspråkiga uppslagsverk anger båda definitionerna samt preciseringar som ligger mellan dessa. Den svenska Nationalencyklopedins korta webbversion beskriver ateism som åsikten att det inte finns någon gud, medan även definitioner som ateismens mera exakta innebörd kan vara t.ex. att satsen det finns en gud är falsk, eller att satser om Gud är meningslösa redovisas i den långa versionen i bokbandet och på Internet (prenumerationsalternativet).

Ateism är särskilt utbredd i starkt sekulariserade länder, exempelvis i västeuropeiska länder med hög utbildningsnivå samt i kommunistiska länder som har tillämpat statsateism.

 2:12 här som det ser ut i Papyri 46 från 200-talet. Detta är den enda förekomsten av ordet i Bibeln. Ordet översätts [på den tiden var ni...] utan Gud (Bibel 2000)

Ordet ateism är lånat, troligen via tyska Atheismus, från franska athéisme, ism-formen av athée, ’ateist, gudlös person’. Det är ytterst ett lån från klassisk grekiska ἄθεος (atheos), ’utan gud, gudlös’, av α- (a-), ’utan, icke-’, och θεο (theo), ’gud’.

I den tidiga antika grekiskan infördes adjektivet atheos ursprungligen som en befolkningsstatistisk term som ungefärligt stod för otrogen eller ogudaktig. Under 400-talet före Kristus började ordet att indikera en mer intentionell, aktiv gudlöshet i betydelsen att klippa banden till gudarna eller förneka gudarna, i stället för den tidigare meningen gudlös.

På engelska finns begreppet belagt sedan åtminstone 1577, dit ordet hade införts via franska athéisme. Under 1500- och 1600-talen användes ordet endast som förolämpning; ingen kallade sig själv för ateist. På svenska finns ordet ateism belagt sedan 1600-talet och det användes först i latiniserad form med latinsk böjning. 1654 nämns begreppet i kung Karl X Gustavs konungaförsäkran: Den sigh til vppenbar ogudachtigheet och förargeligh Atheismum slår.

I upplysningens Europa under det sena 1700-talet började ordet återigen användas för att beskriva den egna trosuppfattningen. Välkända ateister såsom Baron d'Holbach (1770), Richard Carlile (1826), Charles Southwell (1842), Charles Bradlaugh (1876) och Annie Besant (1877) använde ordet ateism i betydelsen avsaknad av tro på Gud. Sedan dess har ateistiska tänkare och religionsfilosofer använt ordet i den betydelsen.

Oxford English Dictionary (OED), Second Edition definierar ateism på följande sätt:

Oxford English Dictionary försöker sedan definiera begreppen misstro (disbelief) och förnekande (denial):

I samtliga fallen ovan krävs en viljeyttring eller ett ställningstagande från ateisten, som känner till att religionen finns och att anhängarna där strävar efter ett närmande till en gud. Ateisten måste förhålla sig till den existerande religionen på något sätt. Den som helt avstår från att tycka någonting alls, som i punkt fyra ovan, ligger närmast den definition av ateism som varken medför tror eller inte tro. Ontario Consultans on Religious Tolerance har utvecklat detta när de hävdar att den äkta ateisten är en person som helt enkelt är omedveten om guden. Han kan vara ett litet barn eller en mentalt efterbliven person som fullständigt saknar kunskap i denna fråga. Många ateister brukar därför säga att det inte finns någon gudom att tro på snarare än att de säger sig sakna tro på att gudomen existerar.

Begreppet ateism är delvis skilt från agnosticism, som är uppfattningen att det inte går att veta om det finns någon gud eller att få någon kunskap om densamma. Vissa inriktningar av så kallad svag ateism kan dock sägas vara närbesläktade med agnosticism. En del ateister menar att många av dem som kallar sig agnostiker i själva verket per definition är ateister, då de inte tror på gud, medan dessa agnostiker inte vill kalla sig ateister för att de inte kan motbevisa guds existens.

I Thomas Henry Huxleys ursprungliga, moderna definition av agnosticism betydde begreppet att förneka kunskap om tillvarons yttersta grunder. Historiskt har ordet ateist ofta använts även om dem som inte tillhört den dominerande religionen; exempelvis har judar i det kristna Europa definierats som ateister, och de muslimer korstågsfararna drog ut för att befria det heliga landet ifrån skälldes ömsom för att vara hedningar, ömsom för att vara ateister. Romarna kallade följaktligen även de kristna för ateister under de första århundradena e.Kr. eftersom de inte trodde på gudarna i det polyteistiska Rom.

Numera är det en vanlig uppfattning bland filosofer och religionsforskare att ateism är detsamma som svag ateism. I många sammanhang används begreppet ateism för att beteckna avsaknad av tro på gudar, till exempel den kristna Gud, guden Baal eller guden Shiva.

I sammanhang då distinktioner mellan olika tolkningar av ordet ateism behöver göras brukar man dela upp ateismen i svag respektive stark ateism. Svag ateism kallas ibland för agnostisk ateism, negativ ateism eller implicit ateism. Stark ateism kallas ibland positiv ateism eller explicit ateism.

Svag ateism innebär avsaknad av tro på existensen av gudar. Stark ateism innebär att man har uppfattningen att gudar inte existerar och hävdar eventuellt att det även är ytterst osannolikt att det finns gudar, eller att det till och med finns bevis för att gudar inte existerar. Det innebär att en stark ateist samtidigt alltid är en svag ateist. Många ateister menar att det inte går att bevisa icke-existensen av gudar och att bevisbördan därför ligger hos dem som tror att gudar existerar.

Sammanfattningsvis används två begrepp: stark ateism och svag ateism. Svag ateism är en avsaknad av tro på en eller flera gudar. Stark ateism är en övertygelse om att det inte finns några gudar.

Ateism kan också delas in i ateism i allmän mening och ateism i specifik mening. Ateism i allmän mening innebär att man tar ställning till alla gudar medan ateism i specifik mening tar ställning till en personlig gud som är allvetande, allsmäktig, god och skapare av himmel och jord. Ateism i allmän respektive specifik mening finns både i en negativ och en positiv form. Exempelvis är en negativ ateist i specifik mening en person som inte tror på en personlig gud av det slag som just beskrivits. En panteist är ett exempel på en sådan ateist, trots att det inte är säkert att någon panteist skulle acceptera etiketten ateist om sig själv. Cartesius, Spinoza och Einstein trodde samtliga på tesen att gud och universum är samma sak, och beskrev var och en för sig i vilken mening de ansåg sig vara religiösa. Ingen av dem beskrev sig själv som ateist.

Icke-kognitivism är åsikten att ordet Gud är språkligt meningslöst. Charles Bradlaugh beskrev ateistisk icke-kognitivism: The [non-cognitivist] Atheist does not say 'There is no God', but he says: 'I know not what you mean by God; I am without the idea of God; the word God is to me a sound conveying no clear or distinct affirmation. För en icke-kognitivistisk ateist är påståenden som Gud existerar eller Gud existerar inte meningslösa. Därför kan en sådan ateist inte räknas som en stark ateist men däremot som en svag ateist. Ytterligare en aspekt är att en person kan ha olika typer av ateistiska uppfattningar i förhållande till olika gudsbegrepp.

Liksom för ordet ateism finns flera olika tolkningar av begreppet agnosticism. En vanlig uppfattning är att en agnostiker är en person som varken tror eller inte tror att Gud existerar. Sådan agnosticism är kompatibel med svag ateism, det vill säga att det ligger ingen motsägelse i att vara både agnostiker i denna betydelse och svag ateist samtidigt.

Ordet agnosticism introducerades av T.H. Huxley som enkelt uttryckt menade att man inte vet om man kan veta något om Guds existens. Denna innebörd kan kallas för agnosticism i egentlig mening. En agnostiker i den meningen kan även vara ateist eller teist. Agnosticism i den meningen handlar alltså inte om att tro eller inte tro på Gud utan är enbart ett ställningstagande till möjligheten att veta någonting om Guds existens.

Vissa agnostiker anser dock att ordet agnosticism innebär mer än detta, nämligen att en agnostiker dessutom varken tror eller inte tror att Gud eller gudar existerar eftersom man menar att gudars existens inte kan bevisas eller motbevisas på rationella grunder. Den betydelsen av ordet är kompatibel med svag ateism.

Fil:Europe-atheism-2005-blues.svg|miniatyr|stående|vänster|Karta över ateism i Europa. Resultatet av en  år 2005

Andelarna religiösa och icke-troende skiljer sig starkt mellan olika delar av världen. Generellt sett är andelen icke-troende högre ju rikare ett land är och ju högre den genomsnittliga utbildningsnivån är. Sverige är enligt en rad studier ett av världens minst religiösa och mest ateistiska länder. En religionssociologisk studie visar att 17% av Sveriges befolkning kallar sig ateister, och mellan 46 och 85% av Sveriges befolkning kan kategoriseras som ateistisk, agnostisk eller icke troende på en personlig gud. 
Enligt en Gallup-undersökning från 2009, så var Sverige världens näst minst religiösa land, efter Estland. I Sverige höll endast 17% med om att religionen är en viktig del i mitt dagliga liv. De lägsta värdena i övrigt fanns i Norden, Östasien och Europa. De högsta värdena, där uppemot 100% av befolkningen svarade att religion var viktigt i det dagliga livet, återfanns i Mellanöstern, Centralafrika och Sydasien.

Få människor identifierar dock sig själva som ateister; för Sverige gäller det enligt två olika undersökningar 6,7% eller 17% av befolkningen. De allra flesta individer befinner sig någonstans mellan bokstavstrogen religiositet och ateism. Det kan innebära att de antingen är agnostiker eller liberala kristna, vilka ofta tenderar att se Bibelns ord som bildliga snarare än bokstavliga. I Sverige uppger dock 28% respektive 31% att de saknar gudstro i två SIFO-undersökningar som utförts på uppdrag av den kristna tidningen Dagen.

Hur många som är ateister, icke-troende eller religiösa mäts oftast genom att fråga enskilda om de är troende, om de beskriver sig själva som ateister eller liknande. Att mäta andelen troende och icke-troende i olika samhällen genom att ställa frågor kan dock vara svårt, dels för att begrepp som Gud, religiös eller ateist inte har samma innebörd i alla kulturer, dels för att svaren påverkas av både sociala, kulturella och politiska konventioner. En annan metod för att avgöra vad individer verkligen tror på är att studera hur de handlar snarare än vad de säger. Detta sätt att bedöma människors tro och värderingar på kallas för avslöjad preferens.

En undersökning gjord år 2016 av SOM-institutet fann att 23% av Sveriges befolkning är positiva till ateism, med skillnader mellan åldersgrupper: 39% av gruppen 15-29-åringar är positiva till ateism och 14% för 65-85-åringar.

Med tiden har religion blivit en privatsak, kyrka och stat skilts och de religiösa inslagen i det officiella samhället minskat i många länder, en process som kallas för sekularisering. Sekularisering ska inte sammanblandas med minskad religiositet; dock karakteriseras sekulariserade länder av avtagande religiositet, en process som har pågått sedan flera hundra år framför allt i länder med hög utbildningsnivå, progressiva värderingar och hög ekonomisk trygghet, men även i totalitära kommunistiska länder där religionsutövande förföljts och hindrats straffrättsligt. Sekulariseringsprocessen kan mätas såväl i hur många som anger sig vara ateister eller religiösa, i människors attityder på andra områden, i politiska reformer, liksom i förändringar av individernas beteende. Sekulariseringen fortgår sett i en längre tidsskala men processen har periodvis gått i motsatt riktning eller gått långsammare än vad flera tidigare bedömningar gjorde gällande.

Statsateism infördes en kort period i samband med franska revolutionen samt i kommunistiska länder, bland annat Sovjetunionen, Socialistiska folkrepubliken Albanien och Kina. Statsateism har ofta inneburit begränsad religionsfrihet, religionsförföljelse, stängning av kyrkor och moskéer, förbud mot religiösa symboler, och förbud mot religiös mission, i synnerhet riktad till barn.

Frankrikes avkristnande är en vanlig beteckning på politiska kampanjer mot katolska kyrkan som genomfördes av olika regeringar i Frankrike från franska revolutionens inledning 1789 fram till Konkordatet av 1801 (en överenskommelse mellan Napoleon och påven). Mål med avkristnandet var förstörelse av katolsk religionsutövning och religionen själv, och/eller att eliminera allt som uppfattades som symboler för monarkin och det gamla samhället. Exempel på åtgärder som genomfördes var avrättning och deportering av präster; beläggande av skyddande av präster med dödsstraff; storskalig förstörelse av religiösa monument; bränning, plundring och stängning av kyrkor; kriminalisering av offentlig och privat religionsutövning och religiös utbildning; tvångsäktenskap för präster; samt tvångsavsvärjande av prästerskapet. Det har förekommit en omfattande vetenskaplig debatt om huruvida rörelsen hade folkligt stöd eller var påtvingad på medborgarna av makthavare. Konkordatet låg till grund för den senare och mindre radikala Laïcitérörelsen, och förbud mot religiösa symboler i det offentliga än idag i Frankrike, exempelvis dagens slöjförbud.

I Folkrepubliken Albanien var all religionsutövning förbjuden. Bland annat kunde albaner i skolor och på arbetsplatser tvingas äta t.ex. griskött för att bevisa att man inte utövade islam, som är den största religionen i landet.

Ateism är belagt med dödsstraff enligt sharialagar i tretton länder. De är:

Dödsstraffet tillämpas inte i alla dessa länder, men det förekommer att religiösa extremister mördar ateister och humanister.

I Sverige organiserade sig länge ateister och agnostiker i Human-etiska förbundet. Idag har Human-etiska förbundet bytt namn till Humanisterna. Humanisterna har ökat i medlemstal och synlighet de senaste åren. Även i många andra länder verkar humanistiska eller andra rörelser som förespråkar sekularisering. Norge är ett land med mycket höga medlemskap i humanistiska organisationer. Internationellt finns en paraplyorganisation som heter International Humanist and Ethical Union (IHEU) och som bildades av Unescos dåvarande generalsekreterare Julian Huxley.

IHEU har bevakningsstatus i Unesco och flera andra av  församlingar. I många länder där religionen fortfarande har stort inflytande över politiken är ateistiska eller sekulärt förespråkande sammanslutningar betydligt mer politiska och radikala. I vissa muslimska länder är medlemskap i ateistiska sammanslutningar i praktiken förbjudet och kan resultera i förföljelser. Även i vissa starkt religiösa områden i USA utsätts ateister för trakasserier och har svårt att få jämlik tillgång till politisk representation.

Den mest basala uppdelningen av de bakomliggande skälen för ateism går mellan praktisk och teoretisk ateism.

Inom praktisk eller pragmatisk ateism, även känd som apateism, lever individer såsom inga gudar existerar och förklarar fenomen i världen utan att hänvisa till övernaturliga krafter. Den möjliga existensen av gudar avvisas inte men kan betraktas som onödig eller oanvändbar; gudar tillför ingen mening till livet, inte heller påverkar de det vardagliga livet, enligt denna uppfattning.

En form av praktisk ateism med implikationer för forskning och vetenskap är metodologisk naturalism - den inom den vetenskapliga metoden icke uttalade utgångspunkten av metafysisk naturalism vare sig denna utgångspunkt erkänns fullt ut eller ej.

Praktisk ateism kan anta flera former:

Teoretisk ateism är ateism som grundar sig på uttalade argument mot existensen av gudar. De teoretiska skälen för att förkasta gudar är många och antar olika former. Några av de vanligaste typerna av argument är logiska, ontologiska, epistemologiska, psykologiska och sociologiska argument.

Epistemologisk ateism argumenterar för att människor inte kan veta något om gudar eller att gudarnas existens inte går att veta något om.

Grunden för epistemologisk ateism är agnosticism, vilken antar flera former. Inom den filosofiriktning som diskuterar immanens, betraktas gudomlighet som oskiljbart från världen i sig, inklusive en persons psyke. Varje persons medvetande är instängt i Subjektet. Enligt denna form av agnosticism förhindrar personens begränsade perspektiv alla objektiva slutledningar: från och med tro på gudar till påståendena om deras existens.

Inom den rationalistiska agnosticism som företräddes av Immanuel Kant accepteras endast sådan kunskap som erhållits med det mänskliga förnuftet. Denna form av ateism framhåller att gudar rent principiellt inte kan urskiljas och att det därför inte går att veta om de existerar. Den skepticism som bygger på David Hume framhåller vidare att absolut kunskap inte är möjlig, och att det därför inte går att veta något om Guds eventuella existens. Att på detta sätt betrakta agnosticismen som en delmängd av ateism är kontroversiellt, agnosticism kan även betraktas som en självständig, grundläggande trosuppfattning.

Andra argument för ateism som kan klassas som epistemologiska eller ontologiska, inklusive logisk positivism och ignosticism, framhåller det meningslösa eller obegripliga hos grundläggande termer som gud. Påståenden som gud är allsmäktig betraktas som betydelselösa. Inriktningen teologisk icke-kognitivism menar att satsen Gud existerar inte uttrycker ett giltigt påstående om något. Sådana satser är istället kognitivt meningslösa. Det har argumenterats både för och emot att denna och liknande filosofiska inriktningar ska klassificeras som ateistiska sådana.

En skribent beskriver metafysisk ateism så här:

Logisk ateism framhåller bland annat de sinsemellan olika föreställningarna om gudar samt att gudarna besitter logiskt inkonsekventa kvaliteter. Sådana ateister grundar sig sålunda på deduktiva argument mot existensen av gudar. De framhåller hur gudarnas många tillskrivna egenskaper är omöjliga att kombinera, exempelvis egenskaper såsom perfektion, skapare-status, immutabilitet, fullständig kunskap, allsmäktighet, absolut godhet, transcendens, personskap och barmhärtighet.

Man kan dela in argument mot ateism i ett antal kategorier: argument som pekar på negativa konsekvenser för individen och samhället av avsaknaden av tro, inklusive argument som pekar på skillnader mellan ateisters och teisters moral och handlingar och konsekvenser av materialistiska ideologier; argument för att ateism enbart är en trosuppfattning utanför vetenskapens domän; argument för Guds existens (se Gudsbevis); samt motargument mot ateisters religionskritik.

Kritiker mot ateism beskriver ibland den moderna sekulära människan som mer olycklig än människor i andra delar av världen eller i andra tider, trots god fysisk hälsa och materiell standard. Litteraturprofessorn Torsten Pettersson menar till exempel att barn, sjuka och äldre kommer i kläm i det sekulariserade samhället, eftersom den vuxna individens behov sätts i centrum, samhället sexualiseras, skilsmässor är vanligare och omsorg överlåts på institutioner istället för familjen samt kriminalitet och drogmissbruk ökar. Motkritiken är dock att dessa stater visserligen har varit ateistiska, men att ateismen inte har något med det faktum att de var totalitära. och Richard Dawkins menar att Hitlers och Stalins regimers brott grundar sig i en politisk dogmatism (som enligt Harris liknar religion, det vill säga en sorts teokratier), inte i att de var motståndare till religion.

En utbredd uppfattning bland teister och agnostiker men som även förekommer bland ateister, är att frågan om Guds (eller gudars) existens aldrig konklusivt kan betraktas som avgjord genom filosofiska eller vetenskapliga argument. Ämnet befinner sig enligt dessa utanför vetenskapens domän (se demarkationsproblemet). Ateismen beskrivs därför av vissa som en hållning grundad på antaganden i samma grad som religioner bygger på tro. Andra menar att denna kritik missförstår att ateism i grund och botten är avsaknad av tro eller att man inte behöver bevisa att Gud inte finns, eftersom bevisbördan ligger hos den troende (se Probatio Diabolica och Russells tekanna). Det finns också ateister såsom Richard Dawkins och Victor J. Stenger som menar att vetenskapen kan ge belägg för eller mot Guds existens, under förutsättning att Gud har effekter i den fysiska verkligheten. Ateism är heller inte samma sak som materialism eller sekularism, även om dessa begrepp kan förenas.

Det teleologiska argumentet för guds existens innebär att livet eller universum är så komplext och ändamålsenligt att det måste vara skapat. Exempelvis menar den före detta ateistiske tänkaren Antony Flew att det avgörande argumentet för hans omvändelse till deism var att DNA-molekylens och livets uppkomst fortfarande inte har fått en tillfredsställande naturvetenskaplig förklaring. Han hävdade tidigare att man bör förutsätta ateism så länge bevis på en Gud saknas. Han står fortfarande bakom denna evidensbaserade hållning, även om han på senare år har blivit övertygad om att sådana bevis existerar. Detta är en variant av urmakaranalogin. Richard Dawkins menar att hur osannolikt, komplext och ändamålsenligt universum och livet än verkar så måste en skapare av allt detta vara mer osannolik och komplex än sin skapelse och därför mycket mindre sannolik. Detta argument kallas  och leder via frågan Vem eller vad skapade skaparen? till ett cirkelargument om oändlig regress.




#Article 37: Animism (718 words)


Animism är ett begrepp inom teologin som betecknar en religiös uppfattning enligt vilken naturen är besjälad. Man tror exempelvis att det finns en ande i varje träd eller vattendrag. Totem-begreppet hos vissa nordamerikanska folk handlar om animism, och både shintoismen och samisk religion har inslag av animism. Ett relaterat fenomen är shamanism.

Begreppet kommer från grekiska ἄνεμος vind, andedräkt, och det latinska animus.

Det finns inte någon enskild religion som kallas animism, utan det som presenterar sig som en religion (animism) är ett antal regler för byggandet av social kultur liksom en prerationell förklaring av världen i varje kultur.

Det kan anses att religionen som fanns i Sverige före asatron till stor del var animistisk, liksom folkreligionen i Grekland och Romarriket antagligen också var det. Shintoismen, samisk religion och shamanism har alla inslag av animism.

Varje sten, varje växt, varje djur och varje människa utvecklas, följande naturliga regler. I animism är särskilt slående:

Animism förutsätter någon form av själslära, eftersom man besjälar naturen. Logiskt måste man även acceptera att även icke-människor har själar - något som inte förekommer i till exempel kristendomen. Animismen är teologiskt besläktad med panteismen.

Godartade andar med hög status finns i nästan alla former av religion. Det kan röra sig om så kallade högsta väsen. Det högsta väsendet har ibland skapat världen och levde då en tid tillsammans med folket, för att sedan dra sig tillbaka på grund av något. Ibland finns en kontakt till detta högsta andliga väsen. Det vördas av folket som dock inte behöver offra och inte ens be till honom/henne.

Även idag anser religionsteoretiker att animism är i början av den kulturella utvecklingen av religioner. Enligt denna evolutionära teori kan en evolutionär väg, från animistiska trosuppfattningar till moderna monoteistiska religioner ses. Etnologen Wilhelm Schmidt föreslog emellertid att det omvända gäller, nämligen att tron på en monoteistisk Gud var ursprunglig men att denna tro förändrades till polyteism, för att så småningom övergå till animism. Idag används begreppet animism, för att hänvisa till den ursprungliga karaktären hos religionerna i jägare-samlare kulturer. De flesta religionsforskare idag använder termen animism som Tylor i boken Primitive Culture från 1871.

I animistiska trosföreställningar blir hela universum uppdelat i två: en materiell värld och en andevärld (som för övrigt liknar den kristna, i förståelsen av efterlivet). En strikt skillnad mellan det naturliga och det övernaturliga saknas dock, varför allt som finns och händer i kosmos upplevs som naturligt. I animism har människan en kropp och minst en själ som finns i en viss självständighet från andra. Det kan finnas ett alter ego av människan, i den andliga världen. Så människan lever då samtidigt i två världar, och efter kroppens död endast i världen hinsides. Dessa världar kan även påverka varandra under livet, vilket används som förklaring till exempelvis sjukdom. Det gör att man kan se den animistiska världen som en.

En vanlig animistisk föreställning är idén om relationen mellan själen och familjen. Levande släktingar till en avliden person får ett ansvar för själen till den avlidne. Så länge de kommer ihåg en person så finns personens själ. De får inte glömma den avlidne eftersom själen hos en avliden person befinner sig i ett tillstånd av personlig odödlighet. Därigenom har familjen i animistiska kulturer hög prioritet. En annan tanke som förekommer är att den dödes själ går igen jämför gengångare. Förfädersdyrkan och kult av gravar är förekommande. Ibland finns föreställningar om att det går att komma i kontakt med döda eller andar, då ofta via ett medium eller shaman.

Animism finns idag som del av islam, där det motsvarar det man kallar populärislam, som del av kristendomen, där det är förekommande i en smått vidskeplig folkkatolicism. 
Bland bergsfolken i östra Asien är animism den vanligaste religionsformen. Bland Akha, Hmong (Meo), Lahu, Laova, Lisu, Palaung/Padaung och Thin finns övervägande andel animister. Bland Karen-folket har kristendomen ökat i popularitet och omkring 50% bekänner sig nu till den kristna tron. Många från Yaofolket, som härstammar från södra Kina, är taoister, och utövar en form av taoism som var känd i Kina för 600 år sedan, vilken har animistiska drag.

Ordet animism kommer av latinets anima, som betyder ande. I Oxford English Dictionary (OED) blir termens ursprung tillskrivet Georg Ernst Stahl som 1720 skrev om anima mundi, men själva ordet kom inte i bruk förrän på 1800-talet. Enligt OED var detta 1832.




#Article 38: Akhenaton (677 words)


Akhenaton, innan sitt femte regeringsår Amenhotep IV, även Echnaton samt varianter som slutar med -aten; på engelska vanligen Akhenaten, var en egyptisk farao under den 18:e dynastin år 1351–1334 f.Kr. Han föddes någon gång mellan 1369 och 1362 f.Kr. och var sannolikt runt 35 år när han dog. Följaktligen var han mellan 10 och 17 år vid trontillträdet.

Han är känd för att ha förbjudit den egyptiska polyteismen och istället infört monoteismen vilket innebar dyrkan av Aton. Därmed avskaffades Amon-Ra som huvudgud i det forntida Egypten. Akhenaton anlade huvudstaden Atons horisont, det nuvarande Amarna, som dominerades av fyra Atontempel.

Efter hans död återgick landet till den gamla religionsordningen och rasande Amon-präster avlägsnade alla spår av Akhenaton, med stöd särskilt under farao Horemheb.

Akhenatons gemål var Nefertiti (1380–1331 f.Kr.), som kan ha varit medregent och möjligen dessutom ha regerat som härskare under ett par år efter sin makes död.

Nefertiti anses vara en av de vackraste kvinnorna någonsin, vilket påvisas genom att målningar, fresker och byster uppvisar en strålande skönhet vid en tidpunkt då den egyptiska konsten, den groteska stilen (Amarnastilen) avbildade människor exakt som de såg ut, utan några försköningar. Hennes make och konung, Akhenaton, har till exempel avbildats så att en tänkbar förklaring under en tid var att han led av Marfans syndrom.

Den kungliga familjen från denna tid begravdes i Amarna, men flyttades senare till Konungarnas dal. I grav KV55 fann man 1907 en kunglig kista med mumie. Namnet hade hackats bort på den förgyllda träkistan. Efter CT-skanning 2010, DNA-tester, och blodgruppsanalyser, anses denna mumie vara kung Akhenaton. Tydligt ser man släktskapet med Tutankhamon, son till Akhenaton. De har båda flera ärftliga anatomiska missbildningar, bland annat gomspalt och skolios.

Akhenaton var son till Amenhotep III och Teje. Han hade en äldre bror, Thutmose (Djhutmose), som uppfostrades till att bli Egyptens näste farao. Den blivande Akhenaton hade en ganska behaglig barndom, och fick från åtta eller nio års ålder prästutbildning i On, Heliopolis, som även lärde ut mysterierna i solteologin. Thutmose tros ha hunnit samregera med sin far, Amenhotep III. Thutmose avled dock före sin far, och då stod den blivande Akhenaton näst i tur enligt successionsordningen. Han besteg tronen efter sin far och blev Amenhotep IV. Han gifte sig med Nefertiti, som han efter några år lät upphöja till medregent, vilket var mycket ovanligt. Amenhotep IV ändrade sitt namn under sitt sjätte regeringsår till Akhenaton och skapade en kult kring solguden Aton (Atun, Aten), ett namn på en dittills mindre solgud som ordagrant betyder skiva, och som syftade på solskivan. Under sitt 17-åriga styre lyfte han fram guden Atons betydelse framför den tidigare mer betydande Amun-Re. Han förbjöd dyrkan av de gamla gudarna och införde en form av monoteism. Aton, som var namnet på solguden, blev under hans regim den främste och enda gudomen i Egypten. Det var ur dyrkan av Aton som Amenhotep IV under sitt femte år som farao kom att anta namnet Akhenaton, som betyder Han som tjänar Aton.

Akhenatons beslut fick vittgående konsekvenser. De höga präster som tjänat Amun-Re hade successivt skaffat sig allt mer makt. Under Akhenatons fars regeringstid hade de i princip blivit mäktigare än faraon. Akhenaton använde nu armén till att stänga Amun-templen och en ansenlig del av prästerskapets markegendomar beslagtogs och förstatligades och mark delades ut till de jordlösa i Atons namn. En omtvistad fråga är huruvida Akhenaton delade sina första regeringsår (upp till sitt tolfte regeringsår) tillsammans med sin far. I så fall måste Amenhotep III ha godkänt en del av sin sons politik, och sonen måste ha lärt av sin far Amenhotep III att prästerna gradvis hade tillskansat sig så mycket makt att balansen i Egypten hotades, och att farao höll på att göras till en marionett som utförde sina religiösa plikter enbart för syns skull. Tolkningen av Akhenaton har de senaste 100 åren varierat från att vara en religiös idealist till en kallhamrad realpolitiker.

En kort tid efter Akhenatons död avskaffade hans son Tutankhamon (ursprungligen Tutankhaton) monoteismen, förmodligen under inflytande av äldre rådgivare, installerade de gamla gudarna och flyttade landets huvudstad tillbaka till Thebe.




#Article 39: Art (1109 words)


Art är ett begrepp inom biologi. I biologisk systematik delar man in närbesläktade organismerna i grupper, så kallade taxa, i en hierarki. Art är den grupp som i betydelse ligger närmast vardagsspråkets för djursort. Som exempel är lejon, tiger och katt både olika djur i vardagsspråket och olika arter i vetenskaplig mening. Närbesläktade organismer som på olika sätt är så lika varandra att artgränsen mellan dem blir oklar omnämnas som ett artkomplex. Sådana grupper förekommer bland alla typer av organismer och att dra upp distinkta gränser mellan arter kan ibland nästan vara omöjligt. 

Länge ansågs artbegreppet som den självklara grundläggande (minsta) enheten inom systematiken, men hur man definierar en art har debatterats i flera århundraden och det finns över tjugo olika sätt att definiera en art - och någon enighet kring definitionen av vad en art är har ej kunnat uppnås. Den klassiska definitionen, som brukar kallas det biologiska artbegreppet, myntades av Ernst Mayr som säger att en art är en grupp av naturliga populationer som reproducerar sig mellan populationerna eller åtminstone skulle kunna göra det, och som är reproduktionsmässigt isolerade från andra sådana grupper. En annan vanlig definition som kallas det fylogenetiska artbegreppet grundar sig på att en art omfattar alla individer som har en gemensam evolutionär anfader. 

Genom historien har man haft olika krav på hur stora skillnaderna ska vara mellan populationer för att de ska räknas som en god art. När forskare under upplysningstiden började samla in stora mängder biologiskt material runt omkring i världen, blev det något av en jakt på nya arter, vilket resulterade i att den allra minsta subtila avvikelse i storlek, mönster eller färg fick till följd att individen utropades till att vara en del av en egen art. Senare har många av dessa arter mist sin artstatus och ses i dag istället som exempel på naturliga fluktuationer inom populationen eller också klassificeras de som en underart. Denna jakt på nya arter resulterar även i dag till förslag om att en specifik population bör klassificeras som en egen art. 

Sedan 1990-talet, bland annat på grund av nya rön genom DNA-analyser, har uppfattningarna om hur artbegreppet ska definieras varit så många och skilda att man oroats för en total upplösning - med resultat att olika forskare skulle använda sig av olika artbegrepp - vilket i sin tur skulle leda till stora svårigheter i forskningsvärlden. Detta har lett till att man försökt skapa nya riktlinjer för att avgöra artstatus.

I dag skiljer taxonomer mellan artbegrepp, som definierar vad som är en art, och vad som är artkriterier, där det senare kan omfatta flera av de tidigare metoderna för att definiera vad som är en art. Detta har lett till större konsensus kring artbegreppet, som då definieras som en hypotes om en unik utvecklingslinje som kan påvisas genom flera olika beviskriterier. Denna metodik kallas för den integrerade taxonomin.

Alla arter definieras utifrån en typ, vilket är en unik individ av en organism som fungerar som referens. Det är utifrån denna typ som arten har beskrivits.

Evolutionen och artbildningen är en ständigt pågående process och människans försök att urskilja när två populationer glidit isär tillräckligt mycket för att skillnaderna ska ligga till grund för att se på de båda populationerna som två olika arter är i grunden en konstgjord gränsdragning. Inget artbegrepp är därför helt objektivt.

Man skiljer på tre olika artbegrepp: det morfologiska, det biologiska och det fylogenetiska artbegreppet. 

Ett illustrativt exempel på dessa olika begrepp är den amerikanska och europeiska järven. Enligt det morfologiska artbegreppet tillhör de samma art eftersom de utseendemässigt är lika. Enligt det biologiska artbegreppet är de olika arter eftersom de är geografiskt avskilda (reproduktivt isolerade) från varandra. Enligt det fylogenetiska artbegreppet är de samma art eftersom de har en gemensam förfader.

Diskussionerna kring dessa olika artbegrepp, som skulle kunna leda till att olika forskningsfält arbetar utifrån olika system, har lett till försök att skapa en större samsyn kring artbegreppet. Resultatet har kallats för en Integrerad taxonomi vilket är en hypotes där flera tidigare artbegrepp används som artkriterier för att utröna vad som är en separat utvecklingslinje. Denna metodik har vunnit stort genomslag bland taxonomer och det råder idag större konsensus kring artbegreppet än på mycket länge.

Man konstruerar det vetenskapliga namnet på en art genom att använda sig av dels ett släktnamn, samt dels ett beskrivande så kallat art-epitet. Att namnge en art med både ett släktnamn och ett artepitet kallas binärnomenklatur. Inom binärnomeklatur skrivs släktnamn och artepitet alltid med kursiv stil. Släktnamnet skrivs alltid med stor bokstav och artepitetet skrivs alltid med liten bokstav; till exempel Homo sapiens. 

Ett tydligt och korrekt språkbruk är alltså att reservera ordet artnamn för hela det tvåledade vetenskapliga namnet. Artnamnet Homo sapiens består enligt detta språkbruk av släktnamnet Homo (gemensamt för alla arter som tillhör eller har tillhört släktet Homo) och artepitetet sapiens. Artepitet är, till skillnad från släktnamn, inget egentligt namn som kan stå för sig själv, utan är ett beskrivande ord, till exempel ett adjektiv, som tillsammans med släktnamnet definierar den specifika arten (artnamnet).  Vissa artepitet finns således i många artnamn, till exempel vulgaris (= ”vanlig”).

Ett mindre korrekt men inte helt ovanligt språkbruk är att kalla artepitetet ett ”artnamn”.

Alla arter tillhör ett släkte, alla släkten tillhör en familj, alla familjer tillhör en ordning, alla ordningar tillhör en klass, alla klasser tillhör en stam, och alla stammar tillhör ett rike, exempelvis djurriket eller växtriket. Det finns också många mellangrupper. Akronymen skofsa används ibland för att minnas ordningen på systemet: Stam, Klass, Ordning, Familj, Släkte, Art.

Species, förkortat sp., efter släktnamnet indikerar att hela släktet avses, utan närmare precisering av ev. arter och underarter.

En art kan delas in i flera underarter, om dessa skiljer sig markant från varandra, och korsningen är fertil. Underarterna är oftast geografiskt eller ekologiskt skilda. När man kategoriserar utdöda organismgrupper kan underarter också vara stratigrafiskt åtskilda i tiden.

Det finns flera svårigheter att uppskatta hur många arter det finns på jorden. Med tanke på problematiken kring kategorisering av arter skiljer sig uppskattningarna kring hur många arter väldigt mycket mellan de olika artbegreppen. Exempelvis ansågs det finnas 19 000 fågelarter i början av 1900-talet. Sedan slogs många av dessa arter samman i olika underarter varför artantalet hade sjunkit till 8 500 i början av 1950-talet. I och med DNA-studier och fylogenetiska studier, tillsammans med den integrerade taxonomin finns det nu uppskattningar som pekar på att det finns mellan 15 000-20 000 fågelarter i världen. Därför kan följande uppskattning från 2010 av artantal snarare ses som en indikation på hur arter fördelar sig proportionellt mellan de stora artgrupperna:

Total antal arter har uppskattats till 8,7 miljoner men har varit föremål för skattningar mellan 2 och 100 miljoner arter:




#Article 40: Australopithecus (166 words)


Släktet Australopithecus är en grupp utdöda hominider som är närbesläktade med människan och levde för 5,25–1,98 miljoner år sedan. Namnet betyder sydapa.

A. afarensis och A. africanus är de arter inom släktet som vi har bäst fossil av. A. africanus ansågs tidigare som förfader till släktet Homo (speciellt då Homo habilis). Nyare fossil från släktet Homo har hittats som är äldre än A. africanus, vilket betyder att Homo antingen formats från en utvecklingsgren av släktet Australopithecus vid ett tidigare tillfälle (det vill säga den sista gemensamma anfadern är A. afarensis eller en tidigare art). eller så har båda utvecklats oberoende av varandra från en ännu okänd gemensam förfader.

Släktet Australopithecus kan ha uppstått för omkring 4,2 miljoner år sedan, sannolikt ur Ardipithecus.

Fossila exemplar av släktet Australopithecus, ett kranium som döptes till Barnet från Taung, hittades första gången år 1924 i ett stenbrott i Transvaal i Sydafrika. Upphittaren Raymond Dart gav dem namnet Australopithecus africanus, vilket är en kombination av austral 'sydlig', pithecin 'apa' och 'afrikansk'.




#Article 41: Arthur Keith (173 words)


Sir Arthur Keith, född 5 februari 1866 i Persley i Aberdeenshire, död 7 januari 1955 i Downe i Bromley (i dåvarande Kent), var en brittisk antropolog och  professor i anatomi vid Londons universitet. 

Keith blev professor vid Royal College 1908 och president vid Royal Anthropological Institute 1913. Han erhöll Knightvärdighet 1921.

Keith utgav flera värdefulla jämförande framställningar av människans och de högre däggdjurens kroppsbyggnad, såsom Introduction to the study of the anthropoid apes (1896), Human embryology and morphology (1901), Antiquity of man (1914) med flera. 

Han motsatte sig tillsammans med sin kollega Grafton Elliot Smith sin lärjunge Raymond Darts åsikt, att dennes fynd, barnet från Taung, skulle vara en mänsklig apa; en sådan kunde enligt Keiths åsikt inte ha existerat i Afrika. 

Men Dart hade rätt, vilket bevisades av anatomen Wilford Le Gros Clark. Keith tvingades skriva en offentlig ursäkt. Då hade 23 år passerat, som i viss mån gjort Darts strävanden att intressera världen för Afrika och Sydafrika som bra fyndlokal för fossil nästan om intet, om han inte varit så envis.




#Article 42: Australopithecus afarensis (118 words)


Australopithecus afarensis var en sydapa och möjlig förmänniska från Afrika, som levde för cirka 3,7 till 2,9 miljoner år sedan. Trolig förfader till människan. Kallas populärt Lucy eftersom man spelade Beatles sång Lucy in the sky with diamonds under utgrävningen i Hadar i Afar-regionen i Etiopien hösten 1974, då Donald Johanson hittade de tre miljoner år gamla skelettresterna av världens mest berömda förmänniska och den viktigaste referenspunkten för dagens evolutionsforskning. Arten kallades åren 1950-1970 , med stöd av betydligt mindre välbevarade skelettrester, för Megantropus africanus.

A. afarensis var en könsdimorfistisk upprättgående förmänniska som möjligen levde nära sjöar, havsstränder och vattendrag där den hittade föda. Den klättrade också utmärkt och hade inga problem med att springa på alla fyra. 




#Article 43: Australopithecus anamensis (304 words)


Australopithecus anamensis (eller Praeanthropus anamensis) är en utdöd människo-art som levde för cirka fyra miljoner år sedan. Nästan hundra fossiler är kända från Kenya och Etiopien, från över 20 personer.
Det är accepterat att A. anamensis är förfäder till A. afarensis och fortsatte utvecklingen av den släktlinjen.

Fossila bevis gör gällande att Australopithecus anamensis är den tidigaste hominida arten i Turkana Basin-området. På grund av att det inte går att hitta en tillräcklig mängd fossil kan forskare inte kan göra så noggranna observationer att det går att särskilja många av de tidiga hominiderna.

Det första fossiliserade exemplaret av arten, var ett enda fragment av humerus (armben) funnet i en Pliocen-strata i Kanapoi-regionen av västra Lake Turkana av ett forskningsteam från Harvard University 1965. Exemplaret fördes tillfälligt till samma tidsålder som Australopithecus och daterades till ungefär fyra miljoner år gammalt. En metod för att avgöra åldern på fossilerna från Kanapoi bestod av jämförelser mellan benbitar (faunal correlation), vilket gav ett spann mellan 4,0 och 4,5 miljoner år gamla. Lite ytterligare information kom fram förrän 1987, då den kanadensiske arkeologen Allan Morton (vid  Harvard University's Koobi Fora Field School) upptäckte fragment av ett prov som stack ut från en delvis eroderad sida av en kulle öst om Allia Bay, nära Lake Turkana, Kenya.

Trots att utgrävningarna inte hittade några höftben, fötter eller ben, tror Meave Leakey att Australopithecus anamensis ofta klättrade i träd. Trädklättraring var ett beteende hos tidiga hominider fram till de första Homo-arterna framträdde för ungefär 2,5 miljoner år sedan. A. anamensis delar många drag med Australopithecus afarensis och kan mycket väl vara dess direkta föregångare. 

Fossilerna (totalt tjugoen stycken) omfattar över- och underkäkar, kraniefragment, och de övre och nedre delarna av ett ben (tibia). Dessutom har det tidigare nämnda fragmentet av en humerus som hittades i Kanapoi nu också befunnits tillhöra denna art.




#Article 44: Australopithecus africanus (242 words)


Australopithecus africanus är en förhistorisk art av sydapa, en förmänniska från Afrika. Dessa levde för cirka 2-3 miljoner år sedan.

Australopithecus africanus var cirka 1,40 meter lång och vägde 30–60 kg. Under sin två miljoner långa utveckling förändrades knappt hjärnvolymen, som var omkring 400–500 cm³.

År 1924 upptäcktes Barnet från Taung, beskrivet som Australopithecus africanus, av anatomen Raymond Dart, som efter 73 dagars grävande och putsande lyckades frilägga ett kranium i grottan Makapan Cave  i ett stenbrott i Taung i Sydafrika. Den lilla babyn hade uppenbarligen blivit offer för någon stor rovfågel eftersom kraniet uppvisar spår efter klor. Dart, med sina anatomikunskaper, förstod att denna apa/förmänniska kunde gått upprätt, eftersom översta ryggkotan balanserade på ryggraden, och han trodde också att den använt de verktyg av ben han hittat i grottan.

Vid denna tid var tanken utesluten att det mänskliga släktet skulle härstamma från Afrika. Darts tidigare lärare  Grafton Elliot Smith och Arthur Keith talade emot dessa teorier, och hävdade att det måste vara en apa, och Dart blev bitter och nedstämd över världens reaktioner. Han drog sig tillbaka men gav inte upp sin åsikt. Men andra, som Robert Broom trodde på honom och hittade fler fossiler.

Brooms fynd ledde till att andra antropologer åkte dit, och år 1947 konstaterade anatomen Wilford Le Gros Clark att Dart haft rätt. Keith fick be om ursäkt. Efter 23 års väntan gavs nu äntligen Dart äran för att ha hittat ett fynd av ett mänskligt fossil.




#Article 45: Paranthropus boisei (103 words)


Paranthropus/Australopithecus boisei  är en fossil förmänniska från Afrika.  Tidigare känd som Zinjanthropus boisei, eller mera populärt Zinj.  Forskare är ej eniga om ifall arten bör placeras i släktet Australopithecus eller tillsammans med arterna aethiopicus och robustus i släktet Paranthropus.  Karaketeristiskt för boisei är de mycket kraftiga kindtänderna, och de stora tuggmusklerna fästa i en benkam på hjässan.  Dessa drag tyder på att den var anpassad för en mycket hårdtuggad diet, kanske hårda frön och rötter, och har givit den populärnamnet nötknäckarmänniskan. På senare år har detta dock ifrågasatts och man tror att de stora platta kindtänderna snarare var till för att äta gräs. 

 




#Article 46: Aura (alternativmedicin) (309 words)


Aura är en sorts energifält som teosofin och alternativmedicinen anser finns runt allt levande, och ibland även födoämnen och vatten. Eventuellt kommer begreppet ursprungligen från den äldre teosofins begrepp astralkropp.

Den beskrevs i två av teosofins ordböcker, The Theosophical Glossary från 1892 som brukar attribueras grundaren av teosofin, Helena Blavatsky, postumt och i Encyclopedic Theosophical Glossary av teosofiledaren Gottfried de Purucker på 1930-talet, som En subtil, osynlig substans eller ett fluidum som emanerar från människo- och djurkroppar och även från ting.

I början av 1900-talet menade spiritualister att de vid seanser kunde se deltagarnas auror som ett ljusfenomen runt deras kroppar, senare har personer inom spiritualismen och andra mediala påstått att de kan se auran även i dagsljus. I Encyclopedic Theosophical Glossary är det också tillagt att den kan ses av klärvoajanta och att alla människor påverkar, och påverkas av, auran. Där beskrivs också att auran kan ha olika färger.

I slutet av 1930-talet upptäckte den ryske elektronikingenjören att föremål som utsattes för högfrekvent spänning och var placerade på fotografisk film så avbildades ett ljusfenomen runt och alldeles nära föremålen på filmen. Han tolkade det som att det var auran som avbildades. Han presenterade metoden i slutet av 1950-talet och den kallas kirlianfotografering efter honom. På 1960-talet och 1970-talet började västvärldens New Age-kultur att intressera sig för kirlianfotografering. Senare kom enklare metoder, genom att en person placerar en eller två händer på plattor, och möjligen baserat på potentialskillnader i händerna eller möjligen genom spänningssätta händerna och ha sensorer/elektroder runt personen, så påstås en avbildning av auran kunna presenteras på ett fotografi eller digital bild av personen. På sådana aurafotografier, som också ibland kallas kirlianfotografier, har auran stor utbredning och olika färger. Färgerna och lystern påstås kunna visa saker som personens hälsotillstånd men även om personlighet och framtid. Sådana bilder skapas, säljs och analyseras av mediala personer, spiritualister och spådamer.




#Article 47: Astrologi (1014 words)


Astrologi (stjärnlära eller stjärntydningskonst) är den förmenta konsten att av himlakropparnas rörelser och inbördes ställningar dra slutsatser om människors öden. Astrologin som har flertusenåriga rötter, syftar till att finna samband mellan placeringar och händelser mellan solsystemets himlakroppar, och karaktärer och händelser i människors liv. Ordet astrologi kommer från grekiskans αστρολογία, från άστρον, astron, (stjärna) och λόγος (logos), som har flera översättningar, vanligtvis relaterade till systematisk tanke eller tal. Astrologi är en pseudovetenskap.

Astrologin härrör från Babylonien och utvecklades i Egypten och Persien. Den var under antiken till in i början av nyare tiden en ansedd vetenskap och samma disciplin som astronomin, uppbyggd av vidskepelse samt matematisk-astronomiska kunskaper. Läran omtalas bland annat i Bibeln (se ) där det talas om stjärntydare (så kallade mager) från Persien som besöker Jesu födelseplats. I stort sett alla mytologier har haft åskådningar av stjärnhimlen, det vill säga kunskap om jorden och dess närplaneter. Bland annat kunde man särskilja mellan exempelvis meteoroider och kometer. Persern Nizami Aruzi behandlar astrologins grunder och berättar om sin samtids berömda utövare av yrket i det tredje kapitlet i sitt verk Fyra skrifter.

Den grundläggande tanken bakom astrologin är vanligen någon av följande:

Astrologi spelade en central roll inom magi och alkemi under antiken och långt in i modern tid. Man har under lång tid använt sig av solens och stjärnornas plats på himlen för att tolka det som sker på Jorden. Speciellt solen har dyrkats i närpå alla religioner och filosofier världen över. Man kopplar konceptet Gud till tidigare Soldyrkan.

Det var vanligt att astronomer även var astrologer en bit in på 1600-talet. Till exempel var både Tycho Brahe och Johannes Kepler såväl hovmatematiker, -astronomer och -astrologer i Prag och var därmed skyldiga att ställa horoskop inför viktiga beslut.

Kepler grubblade över tänkbara förklaringsmodeller men drog sig för att postulera en strikt kausal påverkan från planeterna på de jordiska skeendena. Allt han kunde konstatera var att saker på jorden skedde i enlighet med att himlakropparna intog de olika, redan i senantiken utforskade interplanetära aspekterna. Till dessa tillade han efter egna studier solekliptikans (zodiakens) delning på 5 och 7, de så kallade kvintil- och septilaspekterna. 

En av världens mest kända astrologer är den franske siaren Nostradamus. Bland berömda sentida vetenskapsmän som engagerat sig i astrologi märks framför allt C.G. Jung.

Eftersom sideriska tabeller med planeternas positioner finns behöver en astrolog idag inte vara astronom. Likaså behöver dagens astrologer inte vara matematiker då dataprogram övertagit de mödosamma uträkningarna.

I modern tid sett har två franska matematiker/statistiker engagerat sig i frågan om astrologin håller för en modern, naturvetenskaplig prövning, Paul Choisnard, även känd under pseudonymen Flambart, samt Michel Gauquelin. Den senare vann ryktbarhet genom sin upptäckt av marseffekten, som påstås visa ett samband mellan Mars position på himlen och framgång inom vissa yrken (speciellt inom sport). Marseffekten har dock visat sig bero på metodfel hos Gauqelin  se även 

Vid sidan av den västerländska astrologisystemet märks den vediska astrologin som kommer från Indien och den kinesiska astrologin.

Astrologer påstår sig kunna ge en karaktärstolkning av en människa med utgångspunkt i hur relevanta himlakroppar stod vid födelseögonblicket, dock saknas en vederhäftig förklaring till hur stjärnor och planeter position påverkar en människas personlighet. Astrologer använder även sin konst för spådom.

Ett horoskop är en beskrivning av en person, som utgår från vilka stjärntecken Solen, Månen och planeterna Merkurius, Venus, Mars, Jupiter, Saturnus samt beräknade punkter som Ascendenten, Medium coeli och månknutarna ligger i vid födelseögonblicket, och dels vilka vinkelförhållanden himlakropparna i detta ögonblick stod i förhållande till varandra. De vanligaste vinkelförhållanderna är konjunktion (0°), sextil (30°), kvadratur (90°) och opposition (180°). I modernare tid har även Uranus, Neptunus, Pluto, Chiron samt ibland ett antal mindre betydande asteroider och dvärgplaneter kommit att inkluderas. Horoskopet är indelat i de tolv tecknen och varje tecken är 30 grader. Man räknar också ut vinklar mellan planeter och punkter så som stjärnhimlen såg ut vid födelseögonblicket. Man delar också in horoskopet i 12 delar som kallas hus. Varje planetposition och konstellation betyder och har alltid betytt samma sak och oberoende av vilken astrolog som räknar ut horoskopet blir resultatet alltid detsamma. Ett undantag är husindelningen som varierar beroende på vilket hussystem man använder, och i det hänseendet finns det många olika skolor. 

Även om den grundläggande betydelsen är den samma för tecknen, planeterna, aspekterna och husen, varierar tolkningarna ofta avsevärt. Att till exempel Jupiter, vars grundläggande betydelse är expansion, kan uttryckas på väldigt många olika sätt, dels beroende på samverkan med övriga faktorer i horoskopet och dels beroende på vad det är för individ och dennes kön, genetiska arv, uppväxtmiljö, ålder, mognad, kultur etc är egentligen självklart för alla som arbetat seriöst med astrologi. Det finns alltså väldigt olika sätt som en viss planetposition kan manifestera sig på. Man kan därför bara tala om vad som är mer eller mindre sannolikt för hur en enskild persons liv kan komma att gestalta sig, med hänsyn till ovan nämnda faktorer.

Ur ett vetenskapshistoriskt perspektiv kan astrologi - innan astronomins framväxt som ett separat vetenskapligt fält under 1600-talet - betraktas som en protovetenskap. Inom det moderna vetenskapliga samfundet betraktas dock astrologin som en pseudovetenskap. Bland annat kritiseras denna för att empiriska bevis saknas, att astrologer sinsemellan inte kan enas kring någon teoretisk bas, och att de påstådda astrologiska effekterna från olika himlakroppar är så subtila och komplext samverkande att svårigheterna behäftade med att utarbeta ett astrologiskt system är orimligt stora.

Utifrån de hundratals empiriska studier som genomförts kan också konstateras att astrologin saknar vetenskapliga meriter. Till de mer kända studierna hör Rob Nanningas så kallade astrotest, vilket genomfördes 1994. 50 astrologer, som själva deltagit under testets utformande, anmodades att para ihop födelsedata från sju anonyma testpersoner med frågeformulär ifyllda av dessa subjekt. Resultatet visade inte på några signifikanta avvikelser från slumpen, och gav inte heller stöd för att några skillnader i skicklighet mellan mer oerfarna och professionella astrologer existerar.

Vetenskapliga tester av astrologin har genomförts av bland andra Gauquelin. Den engelske psykologen Hans Jürgen Eysenck har gett ut ett arbete om astrologi: Astrologi - vetenskap eller vidskepelse? (av H J Eysenck och D K B Nias, 1984) .




#Article 48: Alternativmedicin (478 words)


Alternativmedicin, även kallad komplementärmedicin, är ett samlingsbegrepp för behandlingar av åkommor, sjukdomstillstånd eller funktionsnedsättningar som inte har prövats vetenskapligt enligt de regler som gäller behandlingar i den etablerade hälso- och sjukvården, eller som har prövats vetenskapligt och fastslagits vara overksamma (samma grad av verkan som placebo). Begreppet alternativmedicin introducerades i mitten av 1970-talet i Sverige som en samlande beteckning för behandlingar som bland annat tidigare gick under beteckningen kvacksalveri, bland annat naprapati, och terapeutiska kulter vid namn naturläkemedel samt akupunktur, kiropraktik.

Alternativmedicinska behandlingar godkänns inte i det svenska sjukvårdssystemet som skall bedrivas enligt vetenskap och beprövad erfarenhet”, och det finns inga statligt subventionerade utbildningar. Branschorganisationen KAM har under ett antal år arbetat med frivillig certifiering av utbildningar för terapeuter och har som långsiktigt mål att få dessa godkända av myndigheterna.

Vårdpersonal är inte tillåtna enligt Patientsäkerhetslagen att erbjuda alternativmedicinska behandlingar. Det finns flera exempel där legitimerad vårdpersonal som efter använt alternativmedicinska metoder förlorat sina legitimationer eller blivit varnade. Däremot kan metoder som i vetenskapliga studier visat sig verksamma inlemmas i sjukvården efter vederbörligt godkännande. Utländska utbildningar som är godkända av myndigheterna i andra EU-länder accepteras inte heller i Sverige.

Inom EU finns det olika sätt att reglera sektorn på. I exempelvis Frankrike är flera alternativmedicinska terapier godkända av myndigheterna, men det är enbart läkare som får utöva dessa. I England har skolmedicinsk sjukvårdspersonal rätt att utföra alternativmedicinska behandlingar.

Många som använder alternativmedicin saknar tilltro till skolmedicinen, eller ser alternativmedicin som ett komplement. Detta innebär att patienterna själva måste bedöma behandlingen i varje enskilt fall då det saknas myndighetskontroll. Det finns inga garantier vare sig för att behandlingen faktiskt är verksam eller att den inte gör skada (direkt eller indirekt genom utebliven, verksam behandling).

Under senare år har en del alternativmedicinska metoder undersökts, däribland vid Karolinska Institutet i Sverige. Det finns ett antal vetenskapliga studier som ger visst stöd för somliga effekter av exempelvis akupunktur och meditation. Vissa av dessa studier har senare blivit kritiserade, bland annat för att de inte till fullo tagit hänsyn till placeboeffekten. Inom en del medicinska områden har den statliga myndigheten SBU granskat den samlade vetenskapliga grunden för olika metoder och redovisat vilka forskningsstudier som har publicerats. Det gäller positiva och negativa effekter av såväl konventionella (så kallade skolmedicinska) metoder som av komplementärmedicinska metoder.

Den så kallade Alternativmedicinkommittén överlämnade 1989 sitt huvudbetänkande SOU 1989:60. Till betänkandet hör även bilagorna Hälsohem SOU 1989:61, Alternativa terapier i Sverige SOU 1989:62, samt Värdering av alternativmedicinska teknologier SOU 1989:63.

Kjell Asplund fick 2017 ett utredningsuppdrag gällande så kallad Komplementär och alternativ medicin som kommit att kallas KAM-utredningen (S 2017:05). I utredningsuppdraget talas det om ökat patientinflytande och patientsäkerhet inom annan vård och behandling än den som bedrivs inom den etablerade vården. Utredningen beräknas avsluta sitt arbete senast 31 maj 2019.

I ett delbetänkande anges att det behövs större kunskap kring KAM inom den konventionella vården och bland patienterna.




#Article 49: Albin Amelin (164 words)


Hans Albin Agaton Amelin, född den 25 januari 1902 i Chicago, död den 8 februari 1975 i Barrevik på Orust, var en svensk målare.

Amelin började 1915 arbeta som typografelev och studerade vid Tekniska skolan i Stockholm 1919–1921  samt på egen hand i Paris. Han debuterade 1929 och var en av grundarna av Färg och Form 1932. Han var en politiskt medveten målare och hans motiv är socialt betonade, ofta med kroppsarbetare, som till exempel i Fanor över bron (1936), men även landskap tillhör motivkretsen liksom blomsterstilleben i en expressionistisk stil. Amelin anslöt sig 1929 till Sveriges kommunistiska parti.

Amelin målade kraftigt med mustiga färger, grova konturer och tjockt med färg och är känd för sitt  temperament. Han är representerad på Nationalmuseum, Moderna museet, Göteborgs konstmuseum, Norrköpings Konstmuseum, Bohusläns museum, Kalmar konstmuseum, Örebro läns museum, Malmö museum och Cassels donation i Grängesberg.

I samband med ILO:s 50-årsjubileum gav svenska postverket ut ett frimärke med motivet Arbetarhuvud av Amelin. Han är gravsatt på Bromma kyrkogård.




#Article 50: Albert Engström (969 words)


Albert Laurentius Johannes Engström, född 12 maj 1869 i Bäckefall i Lönneberga församling, Kalmar län, död 16 november 1940 på  i Stockholm (begravd i Hult), var en svensk tecknare, målare och författare.

Albert Engström föddes i Bäckefall i Lönneberga socken men redan 1873 flyttade familjen till Mariannelund och därifrån när han var nio år gammal flyttade familjen till Hult, ett litet stationssamhälle i närheten av Eksjö, där hans far blev stationsinspektor.

Albert Engström kom in i fjärde klassen på Norrköpings högre allmänna läroverk 1882, där han var sekreterare i den litterära elevföreningen Fosterländska förbundet. Han tog studentexamen den 11 juni 1888, varefter han skrev vers och prosa i Eksjötidningen och Smålands Allehanda. På hösten 1888 svarade han på en tidningsannons och fick plats som informator hos familjen Norström i Mullsjö. I september 1889 kom Engström till Uppsala för studier i latin och grekiska vid Uppsala universitet, och skrev då in sig i Östgöta nation. Under studietiden blev han god vän med Bruno Liljefors. Efter fyra terminer slutade han sina studier i Uppsala och reste på våren 1891 hem till Hult. Tiden i Uppsala ägnade han åt nationslivet, där han blev både klubbmästare och Rolighetsminister i Östgöta nation. Den 21 maj 1890 inkallades Engström till exercisen på Hultsfreds slätt i Södra Vedbo kompani vid Kalmar regemente, vilken varade till 14 juni. I mitten av mars 1892 började Engström som frielev hos Carl Larsson på Valands konstskola i Göteborg. Han stannade där fram till vårterminens slut den 6 maj 1893. År 1895 gick Engström på Konstakademins etsarskola och tog lektioner för professor Axel Tallberg. Samma år blev han även medlem i Publicistklubben i Stockholm.

I augusti 1893 återvände Engström till Göteborg, där han bodde i sin gamla bostad Ullstorp vid Örgrytevägen. Han påbörjade en beställning han fått på rekommendation av Carl Larsson, att för Ölhallen Weise måla en fris med grotesker, som skulle bli en meter hög och 40 meter lång. Redan 24 augusti kunde han meddela Carl Larsson, att han fullbordat målningen och fått 500 kronor i arvode.

Engström var en mycket skicklig tecknare, och hans skämtteckningar med figurer som Kolingen och Bobban publicerades i tidningar som Söndags-Nisse och sedermera den egna tidningen Strix, och blev på detta vis mycket kända. Han gjorde många karikatyrer av dåtidens överheter – präster, borgare och officerare. Man kan där se ett tydligt släktskap med Döderhultarn. Som författare debuterade han 1905 med En bok. År 1925 blev han tillförordnad professor i teckning vid Konsthögskolan och fungerade där till år 1935. Han var engagerad i Folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige 1922. Hans sympatier låg hos nej-sidan, ett engagemang som resulterade i affischen Kräftor kräva dessa drycker!. Engström inträdde i Svea Orden 1917 och stannade som broder resten av livet.

I samband med hans 60-årsdag öppnades en jubileumsutställning i Konstakademien med teckningar och akvareller. Med anledning av firandet gav han ut en berättelsesamling, Vid en milstolpe.

Engström tillbringade under några år mycket tid på Gotska Sandön, och han har skrivit ett av de mest omfattande verken om ön. Han har även gjort många akvareller och teckningar från Roslagen, där han hade en ateljé på en klippa i Grisslehamn. På våren 1938 försämrades Engströms syn så starkt att han successivt tvingades sluta arbeta.

I samband med hundraårsdagen av Engströms födelse gav Postverket ut två frimärken med ett självporträtt av honom. Det finns Albert Engström-museum i Eksjö och Grisslehamn. 

Engström är representerad vid bland annat Kalmar konstmuseum, Norrköpings konstmuseum, Nationalmuseum, Ateneum.

Engström var son till lantbrukaren Laurentius (Lars) Erhard Engström (född 1841 i Vånga, Östergötlands län, död 1926 i Hult, Jönköpings län) och Antigonia Margareta (Gonny) Lindner (född 1843 i Vena, Kalmar län, död 1924 i Hult). Fadern blev sedermera tjänsteman vid Tändsticksfabriken i Mariannelund och senare stationsinspektor vid Nässjö-Oskarshamns järnväg, först i Bohult och därefter i Hult från 1878 och fram till sin död. 

Albert Engströms syskon: Fredrik Laurentius född 1871 i Lönneberga, död 1962 i Stockholm, Antigonia Maria Hildegard, född 1873 i Hässleby, Jönköpings län, död 1959 i Stockholm, Signe Antigonia Eleonora, född 1879 i Hult, Jönköpings län, död 1922 i Falun, samt Torbjörn Lars Einar, född 1887 i Hult, död 1930 i Vetlanda. 

Albert Engström träffade Sigrid Sparre (1868-1944) i slutet av februari 1892, förlovade sig med henne samma år och de gifte sig 23 september 1894. Barn: Malin (1897–1967), Lisa (1901–1982) och Lars-Bruno (1910–1972). Malin var under åren 1916–1918 förlovad med Evert Taube.

Albert Engström begravdes söndagen den 24 november 1940 på Hults kyrkogård bredvid sina föräldrar. Jordfästningen förrättades av hans gamle vän, hovpredikanten Gustaf Malmberg, som bland annat sa: I denna bygd har hans vagga stått. Nu kommer han åter från det skiftande livet för att gå till vila vid fars och mors sida. Ett människoliv är avslutat, rikt och sällsamt som en saga, underbarare än den, som spände sin skimrande himmel över den lille läsande gossen i stationshuset....

Engström intogs 1901 i stockholmslogen Carl Michael av Samfundet SHT, där han fick namnet Strix. År 1908 utsågs han till ordensskald för sällskapet Pelarorden i Stockholms skärgård. Han invaldes i Konstakademien 1919 och var ledamot av Svenska Akademien från 1922, då han ersatte Oscar Montelius på stol nr 18. Han invaldes 1926 i Sällskapet FebruariGubbarna, stiftat 1852, ett sällskap med kulturella intressen i angenäm och kamratlig samvaro.

Engström blev filosofie hedersdoktor i Uppsala 1927, tillsammans med Bruno Liljefors.

Sällskapet bildades 1981 med syftet att sprida kunskap om Albert Engström och hans konstnärliga verksamhet, och att genom olika aktiviteter visa hans verk samt hålla hans författarskap och konstnärskap levande. I Grisslehamn förvaltar och bedriver sällskapet museiverksamhet vid Engströmgården och Ateljén. Sällskapet delar årligen ut Albert Engström-priset.

Sällskapet är ett av de största litterära sällskapen i Sverige med över 1700 medlemmar och har sitt säte i Grisslehamn, men har även en smålandssektion med säte i Eksjö.

Skrifter (28 delar, 1939-1941; flera nya upplagor de följande åren)




#Article 51: Alvar Jansson (406 words)


Erik Alvar Jansson, född 30 november 1922 i Kiruna, död 11 januari 1991, var en svensk målare och konstpedagog.

Alvar Jansson växte upp i en gruvarbetarfamilj i Kiruna och om man var gruvarbeteson däruppe, hade man, enligt honom själv, endast två arbetsplatser att välja på gruvan eller järnvägen. Alvar valde järnvägen men han stannade endast ett år. Hans stora intresse var att teckna och måla och under några semesterdagar i december 1941 reste han till Stockholm, tog kontakt med Isaac Grünewald, (det var den konstnär som han kände till i Stockholm), för att få råd av honom ifall hans anlag och talang var tillräckligt stora för att ägna sig åt konstnärskallet. Grünewald tyckte att hans kvaliteter dög och skrev ett rekommendationsbrev om 6 månaders tjänstledighet. Detta beviljades dock inte och Alvar sa upp sig och började på Grünewalds målarskola januari 1942, nästan tjugo år gammal.

Efter kriget 1947 började han på Konstakademien där han bland annat fick Ragnar Sandberg som lärare. Redan vid denna tid hade Alvar Jansson en klar uppfattning om att inte låta sig påverkas och styras av trender och tidsanda. På sina första utställningar i Stockholm 1955, 1957 och  1960, blev han betraktad som en enstöring, som målade tvärtemot alla rådande konstriktningar. Han skildrade realistiskt och i dämpade färger människor, djur och natur. De ämnen han då valde, återkom i hans motivval under hela hans liv. Ofta var det hemmiljön i Kiruna, gruvarbetare på hemväg från arbetet, gruvarbetarnas omklädningsrum med gamla och helt unga arbetare, en skadad arbetare som bärs iväg av sin arbetskamrater. Men även inträngande porträtt och sensuella modellmålningar utgör en viktig del av hans produktion.

Alvar Janssons måleri kan kallas realistiskt, ett klassiskt måleri med inspiration och idéer från de stora mästarna Tizian, El Greco, Chardin, Francisco de Goya eller Munch, med vilka han också kände sig besläktad och han hävdade: Nej, jag har inte upptäckt något nytt - men jag har upptäckt något gammalt. Han avfärdade den nya konsten som spekulativ, för att den sneglar mot åskådaren och kräver dess medverkan istället för att vara sig själv nog. Måleri, sa han har mer att göra med en slags psykisk geometri och mekanik i ett ogripbart rum där en kålrot inte är en rund form, inte en färgyta, inte en volym, inte ens en kålrot - utan något så konstigt som en målad kålrot. Det som var drivkraften för Alvar Jansson var glädjen att se, lusten att återge det sedda.




#Article 52: Abraham Kristiernsson (Leijonhufvud) (163 words)


Abraham Kristiernsson (Leijonhufvud), död 1499, var ett svenskt riksråd. Han var son till fogden Kristiern Gregersson (Leijonhufvud), och skrev sig som fadern till gården Brunsberg på Selaön och dessutom till Ellholmen i Arboga landsförsamling, som han fick genom sitt giftermål.

Omtalas första gången 1462 i samband med att han sålde sin andel i sin mors gård Bårarp till Åke Axelsson Tott och förde då vapen, han var alltså vuxen. 1471 ger han i stället för en tidigare morgongåva på 600 mark sin hustru Birgitta Månsdotter (Natt och Dag), gården i Brunsberg och två andra gårdar. 1472 fick Abraham Kristiernsson som tack för tjänster till Sten Sture den äldre försäkran på att behålla de gods som Broder Svensson och Klas Niklisson köpt åt honom.

Han begravdes i Arboga kloster.

Abraham Kristiernsson gifte sig 1471 med Birgitta Månsdotter (Natt och Dag), dotter till Måns Bengtsson (Natt och Dag), död senast 1519. han var far till Erik Abrahamsson (Leijonhufvud) och riddaren Sten Abrahamsson (död efter 1515).




#Article 53: Abraham Brahe (178 words)


Abraham Pedersson Brahe, född 25 mars 1569, död 16 mars 1630, var en svensk greve och riksråd, son till Per Brahe den äldre och Beata Gustavsdotter Stenbock.

Abraham Brahe föddes på Rydboholms slott som den yngste av den mäktige Per Brahes söner. Som sina bröder vacklade han i början i lojalitet mellan Sigismund och hertig Karl. Han deltog i krigståget 1598 på Sigismunds sida. Han försonade sig dock därefter med hertigen och satt med i domstolen i Linköping 1600. 1602 utnämndes han till hovråd och därefter till riksråd. Han blev därefter lagman i Västmanlands och Dalarnas lagsaga, samtidigt som han fick behålla det tidigare ståthållarskapet över Gävle slott och Norrland. Brahe var även 1607–1622 Uppsala universitets kansler och blev 1614 bisittare i Svea hovrätt. Trots sina många uppdrag levde han mest på sin gård Rydboholm och var en driftig hushållare.

Abraham Brahe är känd som författare av Abraham Brahes Tidebok, en slags dagboksanteckningar som trots sina ganska korthuggna formuleringar utgör en viktig källa för kännedomen och bakgrunden till 1500-talets svenska politiska liv.

Gift 1599 med Elsa Gyllenstierna (1577–1650).




#Article 54: Adam av Bremen (362 words)


Adam av Bremen (ty. Adam von Bremen, lat. Adamus Bremensis), död före 1095, var en författare och historiker verksam på 1000-talet i Bremen. Adam var sannolikt från södra Tyskland, möjligen Bamberg. Han kom till Bremen 1066, alternativt 1067, möjligen för att verka som lärare (kallas 1069 magister scolarum) vid domskolan där, i ärkebiskop Adalberts tjänst.

Adam skrev en bok om ärkestiftet Hamburgs historia, Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum (De hamburgska ärkebiskoparnas stora gärningar). Utifrån muntliga meddelanden och gamla handskrifter framställde han ärkestiftet Hamburgs historia från 788 till ärkebiskop Adalberts död, 1072. Boken innehåller också många upplysningar om livet i Skandinavien. Den danske kungen Sven Estridsson, en för sin tid lärd herre, lämnade värdefulla bidrag till detta arbete avseende de danska, de svenska och de norska förhållandena. Vid publiceringen i tryck 1595 benämndes hans verk De situ Daniae et reliquarum quæ trans Daniam sunt regionum natura.

Danskarna hade enligt Adam samlat på sig mycket guld genom sjöröveri. De danska vikingarna betalade skatt till danernas kung för rätten att ta byte av barbarerna omkring det Norska havet. De missbrukade dock ofta denna rätt och angrep sina egna landsmän. Och så snart någon har tillfångatagit sin granne säljer han honom obarmhärtigt som träl till antingen vän eller främmande. Adam berättar vidare: Kvinnor säljs genast om de bedrivit otukt, men om männen anklagas för majestätsbrott eller tas på bar gärning med något annat olagligt, så vill de hellre halshuggas än piskas.

Om norrmännen meddelar Adam bland annat följande: De klarar sig med det de får från sin boskap, i det att de använder dess mjölk till föda och ullen till kläder. Därför fostrar landet mycket tappra krigare som oftare angriper än själva blir angripna, för de har inte förvekligats genom rikliga skördar. De lever på god fot med svenskarna, men ibland angrips de, dock inte ostraffat, av danskarna, som är lika fattiga som de själva. De är också mest förnöjsamma och sätter största värde på enkelhet och måtta i både mat och seder.

Finland har i hans verk fått benämningen Terra feminarum, latin för kvinnornas land, sannolikt en misstolkning av Kvänland. Detta har utgjort grund för tolkningen amasonernas land, men är egentligen en felöversättning av kvänernas land.




#Article 55: Allan Edwall (763 words)


Johan Allan Edwall, född 25 augusti 1924 i Hissmofors, Rödöns socken i Jämtland, död 7 februari 1997 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm, var en svensk skådespelare, regissör, teaterdirektör, teaterpedagog vid Statens scenskola, författare, visdiktare och barnboksuppläsare.

Edwall växte upp i det jämtländska brukssamhället Hissmofors som son till Karl Edvall och Magdalena Jonsson av släkten Tangen. Han gick på Dramatens elevskola 1949–1952, bland klasskamraterna kan nämnas Jan-Olof Strandberg, Margaretha Krook, Max von Sydow och Jan Malmsjö. Edwall var verksam vid Dramaten 1952–1955, 1958–1962 och 1963–1971. Han var frilans 1955–1957 och från 1972. Edwall var verksam inom TV-teatern från 1962 och vid Marionetteatern 1964.

Edwall var en skådespelare med mycket personlig framtoning, och fick sitt stora folkliga genombrott i och med tv-dramatiseringen av August Strindbergs Hemsöborna (1966), där han spelade den tragikomiske drängen Carlsson. Han spelade också bildhuggaren Olle Montanus i Röda rummet (1970). På film gjorde han flera bemärkta roller, bland annat som familjefadern och teaterdirektören Oscar Ekdahl i Fanny och Alexander (1982) och som den frikyrklige bonden Danjel i Utvandrarna-filmerna. 

Anmärkningsvärt är att Edwall var med i alla långfilmer som under åren 1971–1984 gjordes efter Astrid Lindgrens böcker med undantag för Världens bästa Karlsson. För barnen är Edwall således mest känd som Anton, pappan till Emil i Lönneberga (1971), Skorpan Lejonhjärtas låtsasfarfar Mattias i Bröderna Lejonhjärta (1977), Madickens granne farbror Nilsson i Du är inte klok, Madicken (1979) och Madicken på Junibacken (1980), luffaren Paradis-Oskar i Rasmus på luffen (1981) samt gammelrövaren Skalle-Per i Ronja Rövardotter (1984).

Själv skrev Edwall manus till och regisserade en handfull långfilmer, bland annat Åke och hans värld (1984) och Mälarpirater (1987). På Kungliga Dramatiska Teatern och Stockholms stadsteater, dit han var knuten i flera omgångar, regisserade han pjäser som han skrivit själv. År 1986 startade han en egen teater i Stockholm, Teater Brunnsgatan Fyra, där han ägnade sig åt allt ifrån biljettförsäljning till skådespeleri. Vid denna teater inledde han ett samarbete med Kristina Lugn, som tog över som konstnärlig ledare 1997. Sedan 2011 är det Lugns dotter Martina Montelius som driver teatern.

Edwall skrev fyra romaner: Protokoll (1954), Ljuva läge (1967), Engeln (1974) och Limpan (1977). Två av romanerna har blivit film – Engeln (TV-film 1974 och uppföljare 1976) och Limpan (1983).

Edwall skrev även egna visor, både text och musik. Musiken påminner om folkmusik, med inslag av fiol och dragspel, ofta i moll. Texterna vittnar om ett starkt samhällsengagemang med sympati för de fattiga och utsatta. Edwall sjöng in sina visor på sina skivor Grovdoppa (1979), Färdknäpp (1981), Gnällspik (1982), Ramsor om dom och oss (1982), Vetahuteri (1984) och postuma Aftonro (2005). En del av dessa tolkas av Stefan Sundström på cd:n Sundström spelar Allan (2002). Några av hans mest kända visor är Den Lilla Bäcken, Förhoppning och Årstider. Rent stilistiskt var Edwalls visor ofta blandningar av lyriska formuleringar och burleskt folkliga uttryck, ofta med dialektala inslag. Enstaka visor sjöng han även på sin hembygds jämtska. Jämte sympatier för samhällets svaga är miljöförstöring, kritik mot kapitalismen och tillbakablickar på livet såsom det blev vanliga teman i Edwalls visor. 

Det nystartade skivbolaget National tog 2002 hand om Allan Edwalls låtskatt och släppte hösten 2002 samlingen Den lilla bäcken – Allans bästa, som sålde mer än 24 500 exemplar, och har sedan återutgivit Allans samtliga skivor på cd och gjort hans musik tillgänglig på nytt till gammal och ny publik.

År 2006 vann Edwall en grammis (postumt) i den öppna kategorin för sina visor och CD-boxen Alla Allans visor. Motivering löd På Alla Allans visor träder en träffsäker hopknåpare av texter och melodier fram. Egensinniga beskrivningar av personligheter i den påstådda periferin. 

Hans vän och motspelare Erland Josephson skrev om Edwall efter hans bortgång: Han var udda. Men han lyckades ta mig fan vara udda på ett universellt sätt!

Han var 1957–1965 gift med journalisten Britt Edwall och fick med henne tre barn: Mattias, Måns och Malin. Han har även sonen Michael från ett tidigare äktenskap.

Allan Edwall var även, fram till sin död, aktiv i Vänsterpartiet. I boken Då kan man lika gärna kittla varandra. En bok om Allan Edwall så lyfts det även fram att han deltagit i och stött ett flertal fackliga strejker, demonstrerat ivrigt under sitt liv och även hållit tal.

Allan Edwall avled i prostatacancer den 7 februari 1997. Han blev 72 år gammal.

Edwall har en gata uppkallad efter sig i Örnsberg inom Stockholms kommun. Allan Edwall-stipendiet delas sedan 1990 ut varje trettondedag jul på Folkets hus i Hissmofors till hans minne.

 (berättarröst)

 (röst)

 (Enkel)

 (Magnus Eriksson)
 (Montanus)
(Mats Larsson)

 (Aldo Samuel)

 (den gamla pojkvännen)

 (postumt)
 (postumt)
 (postumt)
 (postumt)

 (Göteborg: Ejeby)




#Article 56: Adel (798 words)


Adel (adelskap, ridderskap, frälsemän) är en av börd överordnad samhällsgrupp. Oftast syftar ordet på en grupp som av främst militära skäl uppstod i feodalsamhället och som (vanligen av en kung) beviljades lagstadgade, vanligen ärftliga privilegier förenade med titlar och särskilda heraldiska rangtecken. Ordet adel kan även användas för en bördsaristokrati i samhällen som inte är feodala, till exempel antikens Rom. Adelsprivilegierna var av ekonomisk, politisk, organisatorisk och social karaktär. De kunde vara mycket betydande och innebära till exempel skattefrihet (frälst från beskattning) och företräde till statliga ämbeten, men också försvarsplikt i krigstider eller när kungen kallade. I Sverige och många andra moderna samhällen har adelskap inte längre någon större praktisk betydelse. 

En adelsman är i regel en man som antingen blivit adlad eller som är inomäktenskaplig son till en adelsman. Motsvarigheten på damsidan är en adelsdam. Adelsdam är den kvinna som är född i en adlig familj, som genom giftermål blivit upptagen i en adelsätt eller själv blivit adlad.

Ordet adel kommer från lågtyskan och betydde 'härkomst', 'börd' för 1000 år sedan. I det avsevärt äldre urindoeuropeiska språket, för mer än 7000 år sedan, kan ad ha betytt från eller av, men också någon annan preposition som till eller på. I svenska språket kom det in som lånord för drygt 500 år sedan, dvs mot slutet av 1400-talet. I samtida dokument förekommer omväxlande termerna frälsemän, frälset, adeln och ridderskapet. Frälse syftar här på det privilegium som en gång gav upphov till adeln som en särskild samhällsklass genom att den enskilde som åtog sig att fullgöra vapentjänst i gengäld gavs frihet (= frälse) från att erlägga skatt. Liknande skattefrihet åtnjöt även kyrkans män och kvinnor. Personer som inte tillhörde någon av dessa grupper kallades för ofrälse.

Olika slags adelskap har funnits inom de flesta kulturer ända sedan de gamla egyptierna. Redan under arkaisk tid fanns det i de grekiska stadsstaterna grupper i samhället som hade högre status än övriga medborgare; i Aten behärskade de så kallade eupatriderna det politiska maskineriet suveränt före tyrannernas maktövertagande och demokratins införande. I det gamla Rom utgjordes adeln av patricierna, de enda invånarna i den tidiga republiken som hade full medborgarrätt. Senare, då de högsta ämbetena som en följd av ståndsstriderna öppnats för plebejer, framväxte med tiden en ny patricisk-plebejisk adel, nobilitas, vars medlemmare benämndes nobiles. Senrepublikens politiska gruppering optimates, som bekämpade de så kallade populares, dominerades av denna ämbetsaristokrati.

På 800-talet under den europeiska medeltiden växte feodalstater fram i Europa. I början handlade det mest om att förläningar av jord delades till riddare. Riddaren var sen oftast skyldig att ställa upp med soldater när fursten behövde det. När det frankiska riket uppstod under ledning av ett allt mäktigare kungadöme fick kungens tjänare snart en ansedd och upphöjd ställning och bildade så en tjänsteadel som sammansmälte med den gamla bördsadeln. Inom andra europeiska länder gjordes på samma sätt. Längre fram fanns länsväsendet, det vill säga en form av avlöning för krigstjänsten till häst, vilket utbredde sig till hela adeln.

Adeln slapp ursprungligen att betala statlig skatt mot att man satte upp beridet krigsfolk åt kungen (staten). I vissa fall kunde adeln också själv driva in skatt till olika lokala ändamål. Adeln hade även andra privilegier. Tidvis var det bara adliga som kunde bli officerare i krigsmakten, varför förtjänta underofficerare som skulle höjas upp till officerare adlades till exempel Silfverlood på Västgöta Ryttare eller Erik Dahlbergh. Adeln hade länge ensamrätt på jakt och fiske, något som kung Gustaf III ändrade på. I vissa byar så kunde bara adeln äga en kvarn som andra fick betala avgift för när de ville använda.

Adelns betydelse och inflytande ändrades successivt med början under den senare delen av medeltiden. Det första steget var under den så kallade militära revolutionen. Adelns skyldighet att ställa upp med trupper försvann successivt när stater började skapa egna arméer. Med de ekonomiska förändringarna under renässansen och framväxten av rika handelsmän och borgare förändrades adelns inflytande ytterligare, vilket fortsatte och förstärktes av den industriella revolutionen. De adelsfamiljer som tog del i den nya tidens former för ekonomisk tillväxt behöll och rent av förstärkte sin särställning i staten.

De flesta av rättigheterna i de svenska adelsprivilegierna har sedan länge utsträckts till alla Sveriges medborgare, till exempel rätten att bedriva handel utanför städerna eller rätten att resa utomlands. De flesta återstående privilegier upphörde den 1 juli 2003 då Riddarhusets offentligrättsliga ställning avskaffades vilket gör att det sedan dess är en vanlig ideell förening juridiskt sett. Dock kvarstår att det i nuvarande rättspraxis inte är tillåtet att ta ett efternamn med prefix (von, af, de, etc.), vilket även föreslagits bli ny lag januari 2015. I Europa förekommer ännu nyadlande i Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Spanien och Storbritannien. I Sverige avskaffades formellt kungens nobiliteringsrätt i samband med antagandet av 1974 års regeringsform. Den siste att adlas blev Sven Hedin 1902.




#Article 57: Adelaide av Ungern (135 words)


Adelaide av Ungern eller Adelaide Arpad, född omkring 1039, död 27 januari 1062 i Prag, var en hertiginna av Böhmen. Hon föddes i Ungern och var dotter till Andreas I av Ungern och Anastasia av Kiev. Hon gifte sig med Wratislav II av Böhmen år 1057.

Wratislav hade sökt stöd av hennes far och levde i landsflykt vid dennes hov under en konflikt med sin regerande bror Spytihnev II av Böhmen, och äktenskapet arrangerades som en allians mellan Ungern och Wratislav, som 1061 återvände till Böhmen och efterträdde sin bror Spytihnev som dess monark. Adelaide var Wratislavs andra maka; hans första hustru, en okänd adelsdam, hade blivit kvar i Böhmen, där hon fängslats av Wratislavs bror och dött i fängelse. Adelaide avled troligen av de försämrade hälsa hon fick av sina täta graviditeter och förlossningar.    




#Article 58: Adele av Flandern (362 words)


Adèle av Flandern, född 1064 eller 1065, död 1115, var genom giftermål Danmarks drottning och hertiginna av Apulien och Kalabrien.  Hon var regent i Kalabrien och Apulien mellan 1111 och 1114 under sin son Vilhelms minderårighet.

I Danmark kallades hon också Edel, och till minne av henne har Edel namnsdag 10 mars i Danmark och Norge.

Hon var dotter till Robert I av Flandern och Gertrud av Sachsen. 

Adele gifte sig första gången 1080/1081 med kung Knut den helige av Danmark (dräpt 1086). Knut hade besökt Flandern år 1075 efter ett misslyckat tåg mot England. Äktenskapet arrangerades möjligen för att ge hennes far en allierad mot fienden England med arvsanspråk på den engelska tronen (vilket Knut hade), och för att förse Knut med arvingar besläktade med Karl den store, vilket ytterligare skulle legitimera deras kungliga börd och arvsrätt till den danska tronen. 

Paret fick följande barn:

Knut förde en kyrkvänlig linje i sin politik. Inte mycket är känt om Adeles liv som drottning. Hennes make mördades Skt. Albani Kirke i Odense 1086. Enligt Saxo Grammaticus flydde Adele tillbaka till Flandern efter mordet på maken, och tog med sig sin son Karl men lämnade sina döttrar Cecilia och Ingegärd kvar i Danmark. Hon överlämnade dem troligen till sin svåger, makens halvbror Erik, som tog dem med sig till Sverige. 

Adele levde sedan vid faderns och broderns hov fram till sin andra vigsel. Hon gav 1090 en donation till katedralen i Reims för sin mördade makes själ. Adele gifte sig andra gången år 1092 med hertig Roger I Borsa av Apulien och Kalabrien (död 1111). 

Paret fick följande barn:

Inför sin avresa till Italien lämnade hon kvar sin son Karl i Flandern (han efterträdde 1111 hennes bror som greve av Flandern). När hennes förste make år 1100 förklarades för helgon sände hon dyrbara gåvor för att pryda hans helgonskrin. Hennes andre make avled 1111 och efterträddes av deras son, som ännu var omyndig. Hon blev som sin sons förmyndare regent i Apulien och Kalabrien. Hon beskrivs som en handlingskraftig regent. Hon regerade i tre år, fram till att sonen år 1114 myndigförklarades vid omkring arton års ålder och gifte sig. Hon avled året därpå.




#Article 59: Adolf av Holstein-Gottorp (155 words)


Adolf av Holstein-Gottorp, född 25 januari 1526, död 1 oktober 1586, var hertig av Holstein-Gottorp, son till kung Fredrik I av Danmark, och Sofia av Pommern samt stamfader för Holstein-Gottorpska ätten. Han var gift med Kristina av Hessen.

När Adolfs halvbror Kristian III av Danmark, som sedan faderns död ensam förde regeringen över hertigdömena, 1544 gjorde skifte på lantdagen i Rendsborg mellan sig och sina bröder, erhöll Adolf Gottorps slott med södra delen av Sønderjylland; efter brodern Fredriks död satte han sig i besittning av dennes område, Slesvigs biskopsdöme, och vid brodern Hans död 1580 ökades hans besittningar med bl. a. Tønder amt och en sjättedel av Ditmarsken. Adolf var en dugande men sträng regent. Han deltog med iver i striderna mot protestantismen i Tyska riket men höll i sina egna länder på den lutherska läran. Gentemot Danmark uppträdde han alltid lojalt, genom förlikningen i Odense 1579 mottog han Sønderjylland och Femern som danska län.




#Article 60: Adolf Erik Nordenskiöld (1448 words)


Nils Adolf Erik Nordenskiöld, född 18 november 1832 i Helsingfors, Finland, död 12 augusti 1901 på Dalbyö i Västerljungs socken, var en finlandssvensk adelsman upphöjd till friherre i Sverige, geolog, mineralog, polarfarare, upptäcktsresande, ledamot av Svenska Akademien samt även ledamot av Sveriges riksdag.

Nordenskiöld var son till Nils Gustaf Nordenskiöld och Margaretha Sophia Haartman, dotter till Lars Gabriel von Haartman och Fredrika Fock. Han gifte sig 1863 med friherrinnan Anna Maria Mannerheim, och var således ingift farbror till marskalk Mannerheim. Han ligger begravd på Västerljungs kyrkogård. Han var farbror till Erik Nordenskiöld.

Adolf Erik Nordenskiöld föddes i Finland, och efter studentexamen 1849 både studerade och tog han sin doktorsgrad vid universitetet i Helsingfors. Disputationen gick av stapeln våren 1857. Karriären i Finland fick ett abrupt slut sedan Nordenskiöld hållit ett festtal som upprörde de ryska myndigheterna. Nordenskiöld var både liberal och finsk nationalist. Han hoppades att Finland skulle kunna göra sig fritt från Ryssland vilket knappast var populärt hos den ryska överheten. Redan innan hade han av Friedrich Wilhelm Rembert von Berg tilldelats ett disciplinärt straff för att tillsammans med vänner ha uttryckt missnöje över att Sverige inte försökt befria Finland medan Ryssland var upptaget av Krimkriget, och efter detta nya tal dömdes han till att göra offentlig avbön eller landsförvisas. Han valde då det senare och bosatte sig 1858 i Stockholm.

Efter att ha kommit till Sverige blev Nordenskiöld 1858 professor vid Naturhistoriska riksmuseets mineralogiska avdelning. Försök gjordes 1867 och 1874 att återförvärva Nordenskiöld som professor till Finland, men han avböjde. 1860–78 var han även lärare i geologi och mineralogi vid Teknologiska institutet.

Nordenskiöld styrde fem forskningsresor till Svalbard mellan åren 1858 och 1873 och en expedition till Västgrönland 1870. Hans två första expeditioner skedde under ledning av Otto Torell, men de senare ledde han självständigt. Bland hans tidiga arbeten märks Geografisk och geognostisk beskrifning öfver ö. delarna af Spetsbergen och Hinlopen strait (1863), Utkast till Spetsbergens geologi (1866) samt några tillsammans med Nils Dunér författade arbeten.

Då Nordenskiöld planerade sin tredje Svalbardsexpedition, Svenska Spetsbergenexpeditionen 1868, visade sig att inga statliga medel stod till buds. Han vände sig därför till dåvarande landshövdingen i Göteborg Albert Ehrensvärd som lyckades intressera Oscar Dickson för saken, och därigenom inleddes ett frikostigt och sällsynt mecenatskapsförhållande mellan Dickson och Nordenskiöld, som kom att finansiera flertalet av Nordeskiölds fortsatta expeditioner. Under Nordenskiölds Svenska Grönlandsexpeditionen 1870, som företogs i huvudsaklig avsikt att studera inlandsisen påträffades vid Ovifak på Diskoön 15 block av nickelhaltigt järn. Det största blocket som vägde omkring 22 ton finns numera på Naturhistoriska riksmuseet. Två mindre, vägande 6,5 respektive 4 ton överlämnades till Köpenhamns och Helsingfors universitet. Man trodde ursprungligen att dessa block var meteoriter. Man hade dock redan vid undersökningen konstaterat att basalten på ön innehöll mindre mängder gediget järn. Nya undersökningar av Knud Steenstrup bekräftade detta, och efter förnyade metallografiska undersökningar av Carl Benedicks 1910 har blockens ursprung i den ovanliga berggrunden bekräftats.

Under spetsbergsexpeditionen 1872, för vars vetenskapliga resultat Nordenskiöld redogjorde i Utkast till Isfjordens och Belsounds geologi (1874–75) hade han räknat med möjligheten att nå Nordpolen men hindrades av is. Tidigt hade Nordenskiöld intresserat sig för Willem Barents’ teorier om att det på grund av de många strömmande floderna med förhållandevis varmt vatten som från Europa och Asien faller ut i Ishavet borde finnas en isfri ränna längs kusten. Nordenskjöld upptog denna teori med tillägg om att jordens rotation borde skapa en östgående ström som stärkte denna ström. Han lät under denna expedition bygga Svenskhuset, som var avsett som en första del av en investering i fosfatutvinning vid Isfjorden.

År 1875 startade man med ett litet fiskefartyg från Tromsö till Novaja Zemlja och nådde över det arktiska Karahavet till Jenisejs mynning. Fartyget dirigerades runt Novaja Zemlja men kunde inte genomföra färden utan återvände hem. Själv företog han en båtfärd uppför Jenisej och fann, att Sibiren inte i sin helhet är ett öde tundraland vilket då var den vanliga föreställningen utan delvis ytterst värdefullt ur kommersiell synpunkt. Efter att ha återvänt landvägen lade han fram sina slutsatser, men möttes med mycken skepsis.

För att bemöta kritiken gjorde han året därpå en ny expedition till samma områden och hemförde en last av saluvaror på sitt expeditionsfartyg. Genom sina resor kunde Nordenskiöld påvisa möjligheten för varutransporter från Jenisej och Obs mynningar.

Hans främsta mål förblev dock att finna nordostpassagen, och det blev Vegaexpeditionen, resan med skeppet Vega från 1878 till 1880, då han fann denna passage, något som kom att bli den gärning han blev mest känd för.

Efter en tid upphörde det statliga stödet till Nordenskiölds äventyr men denne fann då den privata mecenaten Oscar Dickson, som var grosshandlare. Med Dicksons ekonomiska bistånd fortsatte Nordenskiöld att göra flera expeditioner till det arktiska området. Han bar länge på ett intresse för att utforska möjligheten att färdas från Atlanten till Stilla havet genom att segla norr om Sibirien, den så kallade Nordostpassagen. Först 1878 fanns möjligheterna att göra slag i saken. Jämte Dickson stod kung Oscar II och Aleksandr Sibirjakov som finansiärer för vågspelet. Till sitt förfogande hade han ett ombyggt valfångstfartyg som hette Vega under befäl av löjtnant Louis Palander.

Fartyget Vega stävade ut från Tromsø den 21 juli 1878 och passerade Kap Tjeljuskin den 19 augusti, så långt allting väl. Men den 26 september frös det fast och såväl Nordenskiöld som hans fartyg blev sittande i tio månader i packisen. Tiden utnyttjades till forskning, främst etnologisk sådan. Man studerade tjuktjerna, ett isolerat folkslag man kom i kontakt med.

Till slut ändade äventyret ändå i triumf, då fartyget 18 juli 1879 kom loss och kunde segla de sista 100 sjömilen till Berings sund och fullborda sin resa till Stilla havet med alla resenärer i behåll. 20 juli passerade man Östkap och 2 september kunde man telegrafera från Yokohama om den lyckade färden.

Ryktet om bragden att ha funnit Nordostpassagen spred sig över världen och hemresan blev en triumffärd runt Asien och Medelhavet med slutstation i Stockholm den 24 april 1880. Hela Stockholm var i festyra då Vega anlände. På kungens order skulle Nordenskiöld inte gå i land på svensk mark förrän vid slottet. Där stod expeditionsmedlemmarnas initialer skrivna i eldskrift. Den nöjde finansiären och kungen, Oscar II, upphöjde Nordenskiöld till friherre och adlade Palander (som tog namnet Palander af Vega) för deras bedrifter. En skriftlig redogörelse för expeditionens öden, äventyr och rön gavs sedermera ut i fem band.

Syftet med att forcera nordostpassagen var att öppna den som handelsväg. Detta var innan transsibiriska järnvägen fanns. Drömmen gick dock aldrig i uppfyllelse. Vegafärden visade att den var omöjlig. Det som ansågs vara det bestående värdet av färden var istället de vetenskapliga undersökningar man gjorde – vilka egentligen inte var syftet, utan en konsekvens av fastfrysningen. Ett monument över det som blev känt som Vegaexpeditionen, bekostat genom en insamling till 50-årsminnet, står vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm och Nordenskiöld erhöll 1881 den första Vegamedaljen för denna bedrift.

Nordenskiöld var ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien från 1861. Han var kommendör av Nordstjärneordens storkors med briljanter.

Redan under Vegafärden uppgjorde Nordenskiöd planer på en ny expedition, Svenska Grönlandsexpeditionen 1883. Expeditionen genomfördes 1883 och resultaten publicerades 1885.

Resan gick till Grönlands inland, där Nordenskiöld hoppades finna isfri mark hinsides inlandsisen. Det kunde han ju tyvärr inte göra eftersom det inte fanns någon sådan, så den fullständiga succén uteblev denna gång.

Nordenskiöld gjorde totalt tio polarexpeditioner, av vilka han själv ledde åtta. De två första expeditionerna ägde rum 1858 och 1861 under Torells ledning. Nordenskiöld besökte fem gånger Spetsbergen/Svalbard (1858, 1861, 1864, 1868, 1872–73 med övervintring), två gånger Grönland (1870, 1883), två gånger Jenisej (1875, 1876). År 1868 nådde Nordenskiölds expedition 81°42m, den nordligaste breddgrad ett fartyg dittills hade nått.

När Nordenskiöld inte ägnade sig åt upptäcktsresande och författande av resebeskrivningar, fördjupade han sig bland annat i mineralogi och i kartografins historia. 1870 publicerades Meteorstensfallet vid Hessle (om Hesslemeteoriten), 1877 publicerade han en artikel i Nature (om Ställdalenmeteoriten). 1889 gav han ut Facsimile atlas till kartografiens äldsta historia och 1897 Periplus, utkast till sjökortens och sjöböckernas äldsta historia. Han tilldelades Murchisonmedaljen 1900. Hans samling som efter hans död inköptes av Universitetsbiblioteket i Helsingfors blev 1997 klassificerat som ett världsminne.

Nordenskiöld var ledamot av Sveriges riksdag i flera omgångar. Han var riksdagsledamot för ridderskapet och adeln vid 1862/63 samt 1865/66 års riksdagar och var därefter ledamot i andra kammaren för Stockholms stads valkrets åren 1870–1872, 1881–1887 samt 1891–1893. Åren 1870–1871 tillhörde han Nyliberala partiet men efter dess upplösning övergick han 1872 till Ministeriella partiet. Under 1880- och 90-talen tillhörde han inte någon partigrupp i riksdagen. I riksdagen var han bland annat vice ordförande i konstitutionsutskottet 1884–1885 samt vice ordförande i särskilda utskottet 1886 och 1891. Som riksdagspolitiker engagerade han sig främst i frågor om forskning och högre utbildning.




#Article 61: Adolf Fredrik (600 words)


Adolf Fredrik (), född 14 maj (enl. n.s.) 1710 på slottet Gottorp i Holstein-Gottorp (nuvarande Schleswig-Holstein) i Tyskland, död 12 februari 1771 på Stockholms slott, var furstbiskop av Lübeck 1727–1750 och kung av Sverige från 1751. Han utsågs 1743 till svensk kronprins efter hattarnas ryska krig under påtryckning från tsarinnan Elisabet. Han gifte sig året därpå med Lovisa Ulrika av Preussen, syster till Fredrik den store. Han hade väldigt liten personlig makt, även om personer i hans omgivning försökte ge honom större. Han var son till hertig Kristian August av Holstein-Gottorp (furstbiskopen av Lübeck) och Albertina Frederika av Baden-Durlach, således morbror till Katarina II av Ryssland. Adolf Fredrik återinförde furstehuset Oldenburg i Sverige och grundlade dess holstein-gottorpska gren som svensk kungaätt.

Adolf Fredrik föddes på slottet Gottorp 4 maj (enligt s.s.; 3 maj enligt g.s. och 14 maj enligt n.s.) 1710 som son till hertigen av Holstein-Gottorp tillika furstbiskopen av Lübeck, Kristian August (yngre bror till Karl XII:s svåger hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp) och Albertina Fredrika av Baden-Durlach, dottersons dotter till Karl IX:s dotter Katarina. Bland hans syskon märks kejsarinnan  mor Johanna Elisabet. Vid hans dop skickade Karl XII, som inbjudits till fadderskapet, honom en fullmakt på en officersplats i den svenska hären. År 1727, då hans äldre bror, som efterträtt sin fader som furstbiskop, avled, lyckades hans mor, vars ekonomiska omständigheter var små, utverka att furstbiskopsstiftet övergick till den sjuttonårige Adolf Fredrik. Fastän hans kusin Karl Fredrik, Karl XII:s systerson, ville förbigå honom vid valet av förmyndare för sin son Karl Peter Ulrik, fick Adolf Fredrik ändå vid Karl Fredriks död 1739 detta förmyndarskap och blev för några år administrator av Holstein-Gottorp.

Då Karl Peter Ulriks moster, den ryska prinsessan Elisabet, genom en palatsrevolution, 1741, bemäktigat sig den ryska tronen och behövde sin systersons arvsrätt till stöd för sin egen, gynnade Adolf Fredrik hennes planer och sände sin unge myndling till Ryssland, i hopp om att själv därigenom ärva hans utsikter till den svenska tronen. Ur de stormiga partistriderna 1743 framgick även 23 juni, genom rysk inverkan, Adolf Fredriks val till svensk tronföljare. Han tillträdde regeringen 25 mars 1751 och kröntes 26 november samma år.

Adolf Fredriks fullständiga titel på svenska löd:

Adolf Fredrik med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, etc.etc.etc. Arvinge till Norge, Hertig till Schleswig, Holstein, Stormarn och Dithmarschen, Greve till Oldenburg och Delmenhorst, etc.etc.

Snart kom emellertid för hattpartiet vedergällningens stund. Redan 1760 kunde hovet ånyo uppträda och spela en politisk roll i förbund med de yngre mössorna. Då dessa 1765 kom till makten visade det sig att hovets planer fann lika avgjorda motståndare hos dem som förut hos hattarna. Hovet närmade sig hattpartiet, och avtalade med detsamma en plan att gemensamt störta mössorna och genomföra reformer i författningen. För att tvinga rådet att sammankalla riksdag förmåddes Adolf Fredrik 1768 att lägga ner regeringen och sedan riket i sex dagar varit utan regerande kung under Decemberkrisen 1768 måste rådet ge efter, varpå kungen återtog styrelsen. På den följande riksdagen (1769) störtades mössregeringen, och en ny rådkammare, sammansatt av hattpartiets och hovpartiet i förening, kom till makten.

Adolf Fredrik hade under en period i början av 1771 vistats på hälsohem. Efter återkomsten till Stockholm drabbades han efter en riklig måltid den 12 februari 1771 av magkramp och yrsel, fick ett slaganfall, och avled.

I bulletinen om kungens död står följande att läsa: Hans Maj:ts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, kött med rofvor, hummer, kaviar och champagnevin.

Kung Adolf Fredrik anges också ha fått Adolf Fredriksson med Marie Jeanne Dulondel, Frederici Fredriksson med Marguerite Dulondel och Lolotte Forssberg med Ulla von Liewen.




#Article 62: Adolf Göran Mörner (466 words)


Adolf Göran Mörner af Morlanda, född 27 juli 1773 i Esplunda, Närke, död 30 januari 1838, var en svensk greve, en av rikets herrar, statsråd, utrikesstatsminister och en av de aderton i Svenska Akademien.

Adolf Göran Mörner var son till Carl Gabriel Mörner och Lovisa Ulrika Horn af Rantzien. Han inskrevs nio år gammal som fänrik vid Svea livgarde, och utnämndes året därefter till kammarjunkare hos konungen. År 1788 begav han sig till Uppsala, där han tre år senare avlade kansliexamen, och genast blev anställd vid kungliga kansliet. Han befordrades år 1793 till kopist i kammarexpeditionen. Året därefter, år 1794, följde han som ambassadkavaljer med friherre von Nolcken till Wien, och förestod någon tid beskickningen där.

Efter sin återkomst till Sverige år 1795 utnämndes han till andre sekreterare i kabinettet för utrikes korrespondens, tog året därefter avsked från gardet och anställdes som kavaljer hos hertiginnan av Södermanland. Trots sina goda förbindelser med hovet uppträdde han vid riksdagen i Norrköping år 1800 som en av de ivrigaste oppositionsmännen och hade säkert följt många andras exempel och avsagt sig adelskapet, om han inte förhindrats av sin far. Följden blev emellertid, att han entledigades från sina beställningar både inom hovet och kabinettet. Han drog sig då tillbaka till sin egendom Espelunda i Närke, ägnande sin tid åt lanthushållning, studier samt författandet av mindre tidningsartiklar i finansiella och statsekonomiska ämnen.

Statsvälvningen år 1809 förde honom åter in i det offentliga livet där han bl.a. som ledamot av konstitutionsutskottet  uppträdde vid riksdagen såsom en nitisk och verksam medlem av det Mannerheimska partiet, som i första rummet har äran av 1809 års verk. Hans stora kunskaper och parlamentariska vältalighet fångade snart tronföljarens uppmärksamhet.

I november år 1812, kort efter det Mörner bevistat riksdagen i Örebro, där han var medlem av hemliga utskottet, utsågs han till statssekreterare vid handels- och finansexpeditionen. Utnämnd till statsråd efter Adlerbeth år 1815, slöt han tillsammans med utrikesstatsminister greve Lars von Engeström år 1817 ett handelstraktat med Nordamerikas förenade stater.

Han utnämndes år 1818 till riddare av . Han var även kommendör av Nordstjärneorden och år 1821 blev han efter Edelcrantz direktör i Lantbruksakademien. År 1822 blev han en av rikets herrar. År 1837 utnämndes han vid vakansen efter greve Gustaf af Wetterstedt till tillförordnad utrikes statsminister.

År 1818 valdes han in som ledamot i Svenska Akademien, och var därtill ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien (1819) samt ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Den 21 februari 1826 blev Mörner hedersledamot av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

I augusti 1803 friade Mörner till Malla Silfverstolpe, men hon sa nej.

Han gifte sig år 1806 med Katarina Ulrika Heijkensköld, dotter till Detlof Heijkenskjöld d.y. och Ulrica Lovisa Victorin, som var Bureättling. Bland barnen märks Carl Göran Mörner, f. 1808, Julius Oscar Mörner, f. 1816, och Axel (Edward Knut) Mörner, f. 1824.




#Article 63: Adolf Johan av Pfalz-Zweibrücken (2311 words)


Adolf Johan av Pfalz-Zweibrücken, född 11 oktober 1629 på slottet Stegeborg i Östergötland (nu i Söderköpings kommun), död på Stegeborg 14 oktober 1689 var en svensk riksmarsk, riksmarskalk och generalissimus. Adolf Johan var också Pfalzgreve och tysk-romersk hertig, och han blev även prins av Sverige som bror till kung Karl X Gustaf.

Adolf Johan av Pfalz-Zweibrücken var yngste son till pfalzgreven Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken, hertig av Pfalz-Kleeburg, och den svenske kungen Karl IX:s dotter Katarina Vasa (som dog när Adolf Johan var nio år gammal), var hertig av Stegeborg samt innehavare av titeln pfalzgreve vid Rhen, som arvtagare till hertigdömet Kleeburg. Hans far Johan Kasimir hade år 1604 ärvt Pfalzgrevskapet Kleeburg i Elsass (Alsace) efter sin far, Johan I av Pfalz-Zweibrücken, bestående av två slott, en köping och ett tiotal byar. Det var i denna egenskap han bar titeln pfalzgreve. Pfalzgreve var en tysk furstlig titel. Adolf Johans far Johan Kasimir var stamfar till den så kallade Pfalziska ätten på Sveriges tron, en gren av furstehuset Wittelsbach. År 1651 erhöll fadern Stegeborg som underhållslän för den uteblivna brudskatten från sitt giftermål med Gustav II Adolf:s syster Katarina Vasa.

Adolf Johan var således bror till den svenske kungen Karl X Gustav och Adolf Johan begravdes vid sin död först i Riddarholmskyrkan, men flyttades senare till Strängnäs.

Adolf Johan var bror till Christina Magdalena (1616–1662), som var gift med markgreve Fredrik VI av Baden-Durlach, Karl X Gustav (1622–1660), som blev kung av Sverige,  Maria Eufrosyne (1625–1687), som var gift med greve, riksmarskalk, riksdrots, rikskansler Magnus Gabriel De la Gardie och Eleonora Katarina (1626–1692), gift med lantgreve Fredrik av Hessen-Eschwege. Av hans syskon föddes på Nyköpingshus systern Christina Magdalena 1616 och brodern Karl Gustav 1622. På Stegeborgs slott föddes systrarna Maria Eufrosyne 1625 och Eleonora Katarina 1626. Adolf Johan föddes också på Stegeborgs slott och han var den yngste i syskonskaran. Tre av hans syskon födda 1618, 1619 och 1628 avled som barn.

Adolf Johans morfar Karl IX (1550–1611) var gift två gånger. Med sin första hustru Maria av Pfalz (1561–1589) hade han dottern Katarina Karlsdotter Vasa (1584–1638), som 1615 gifte sig med pfalzgreven Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken. Med sin andra hustru, Kristina av Holstein-Gottorp (1573–1625), hade han bland annat sonen Gustav Adolf (1594–1632). Katarina Karlsdotter Vasa och Gustav II Adolf var alltså halvsyskon. Prinsessan Katarina Karlsdotter Vasa gifte sig med den tyske småfursten Johan Kasimir, pfalzgreve och hertig till Kleeburg. Trettioåriga kriget tvingade furstefamiljen att lämna Kleeburg. Av Gustav II Adolf fick Johan Kasimir och Katarina då Stegeborg i Östergötland som förläning och flyttade dit med sina två söner Karl Gustav, sedermera Karl X Gustav, född 1622 och Adolf Johan, född 1629.

Efter Gustav II Adolfs död 1632 uppfostrades kungens dotter Kristina, Karl Gustav och Adolf Johan som en syskonkull på slottet Tre Kronor i Stockholm med pojkarnas mor Katarina Karlsdotter Vasa som fostermor. Angående familjens ställning och om arvsrätten till Stegeborg kom familjen efter Gustav II Adolfs död 1632 i konflikt med Kristinas förmyndarregering. Då fadern Johan Kasimir bröt med rådet 1633 lämnade även modern Katarina hovet och drog sig tillbaka till Stegeborg. Modern Katarina tycks själv inte ha varit intresserad av att delta i politiken eller diplomatin. Då Adolf Johan var 7 år gammal, år 1636, fick hon officiellt vårdnaden om sin brorsdotter, drottning Kristina och ansvaret för hennes uppfostran. Hon utnämndes på riksrådet Axel Oxenstiernas önskan, och ska ha accepterat uppdraget vid hovet med viss ovilja. Denna utnämning förstörde hennes relation till Maria Eleonora, som var mor till Kristina. Kristina själv skulle senare beskriva åren som Katarinas fosterbarn som lyckliga. Adolf Johans mor Katarina Karlsdotter Vasa dog i december 1638 när Adolf Johan var 9 år, men han var kvar och uppfostrades vid hovet, som Kristinas bortskämde lillebror. 

Först på sommaren 1633 var det dags för kung Gustav II Adolfs likfärd mot Sverige. Då förde en sorgeprocession den döde kungen ner till vattnet. Processionen bestod av personer från Sverige och de närliggande områdena. Fanor från alla grevskap och furstendömen, blodsfanan och huvudbaneret framfördes och som symboler för den döde fanns kyrisset (rustningen), svärdet och livhästen. Änkan, Maria Eleonora, deltog i vagn, men Gustav Adolfs unga dotter Kristina var inte med.

I processionen mot Stockholm fördes åtta krigstroféer från Lützen och flera leipzigska troféfanor som markerade Sveriges status som stormakt. Fem svartklädda riksämbetsmän bar regalierna, men riksrådet Axel Oxenstierna deltog inte. Riksämbetsmännen gick framför det kungliga liket som låg på en bår smyckad med svart tyg. Alldeles bakom likbåren kom kungens svåger pfalzgreve Johan Kasimir, med sina söner Karl Gustav och Adolf Johan. Denna gång deltog både den sörjande änkedrottningen Maria Eleonora och den sjuåriga dottern Kristina. Den sorgesamma processionen drog landsvägen fram genom riket mot huvudstaden. Ett år senare begravdes Gustav II Adolf den 22 juni 1634 i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Adolf Johans titlar har ofta varierat i historisk litteratur men den korrekt som användes i hans samtid var:

Pfalzgreve vid Rhen, Hertig till Jülich, Kleve och Berg, greve av Valdens, Spanheim, Mark och Ravensburg och Herre till Ravenstein

Dock kontrollerade inte Adolf Johan dessa områden, utan det skall ses som anspråk som han hade arvsrätt till. Det områden han i verkligheten kontrollerade var Neukastel samt Kleeburg.

Det är heller inte korrekt att Adolf Johan eller hans far Johan Kasimir skulle vara Hertigar av Stegeborg utan detta var endast ett ärftligt pantlän som förlänats fadern som pant for den uteblivna brudskatten för Adolf Johans mor.

  
Adolf Johan uppfostrades vid det svenska hovet. Tillsammans med sin kusin drottning Kristina och sin bror, den blivande Karl X Gustav fick han sin grundutbildning. Han fick en vårdad uppfostran som fullbordades genom resor till Paris 1646 med Magnus Gabriel De la Gardies franska ambassad och i Frankrike, Italien och Tyskland 1647–1748. Vid knappt 22 års ålder tillträdde han generalguvernörsämbetet över Västergötland med Värmland, Dalsland och Halland.

Då det polska kriget kom hade Karl X Gustav blivit kung och han tog då brodern Adolf Johan med sig och gav honom högt befäl. Redan efter ett år var han generalissimus (högste befälhavare för landets stridskrafter) över arméerna i Polen och Preussen, då kungen tågade mot Danmark.

Karl X Gustavs polska krig på 1650-talet var ett krig som varade åren 1655–1660 och som främst var mellan Sverige och Polen-Litauen. Kriget slutade utan tydlig segrare. Kriget startades av Sverige, men segrare blev Polen. Sverige hade många framgångar i början av kriget.

Under Karl X Gustavs polska krig på 1650-talet ledde Adolf Johan de svenska trupperna till seger i slaget vid Gnesen den 27 april 1656. Fältslaget vid Gnesen (Gniezno, på tyska: ) utspelades 1656 under Karl X Gustavs polska krig, mellan Sverige och Polen-Litauen. Staden Gniezno ligger i Storpolens vojvodskap i västra Polen, belägen 50 kilometer nordost om Poznań. Slaget räknas som oavgjort då de polsk-litauiska styrkorna lämnade slagfältet. Resultatet blev en svensk seger. De svenska befälhavarna var Adolf Johan av Pfalz och Carl Gustaf Wrangel och den polsk-litauiska befälhavaren var Stefan Czarniecki.

Slaget vid Kcynia ägde rum den 1 juni 1656 under Karl X Gustavs polska krig. De svenska trupperna, under befäl av kung Karl X Gustav och Adolf Johan av Pfalz-Zweibrücken, besegrade Stefan Czarnieckis polsk-litauiska trupper.

 
Tredagarsslaget vid Warszawa var det största slaget under Karl X Gustavs polska krig och utkämpades 18–20 juli 1656 mellan å ena sidan Sverige och Brandenburg och å andra sidan Polen. I slutet av maj 1656 fick Adolf Johan ett nytt uppdrag. Uppdraget gällde att i samråd med härens generaler om möjligt undsätta den svenska garnisonen i Warszawa. Hertigen såg sig dock ur stånd att lösa denna uppgift. Fienden var för stark, och Adolf Johan fann sin framskjutna ställning vid Nowy Dwór i Polen så vådlig, att han till och med satte i fråga ett återtåg till Toruń (staden hette tidigare på svenska Thorn) i mellersta Polen, 180 km nordväst om Warszawa. Staden Toruń hölls ockuperad av Sverige 1655–1658. Men händelserna tog en annan vändning, när Karl Gustav blivit ense med Fredrik Vilhelm av Brandenburg och i förening med honom ryckte fram mot den polska huvudstaden. I slaget vid Warszawa kämpade Adolf Johan på högra flygeln vid konungens sida. Särskilt omtalas, hur han på slaktningens andra dag, 19 juli 1656, i spetsen för fyra skvadroner som kastade tillbaka ett tatariskt anfall i svenska härens rygg. Under striderna som följde var Karl X Gustav nära att mista livet då en polsk husar vid namn Jakub Kowaliski träffade kungen i bröstet med sin lans. Kungens harnesk skyddade honom från att genomborras av spetsen och en livknekt kunde snabbt skjuta husaren. På eftermiddagen drog sig polackerna tillbaka, då anfallen gav föga resultat. När mörkret föll beslöt ledningen för den allierade armén att man skulle dra sig tillbaka. Det var denna afton betydligt lugnare bland officerarna vid det allierade lägret vid Bródno, ett område som gränsar till Warszawa.

Den 20 juli stod delar av det polska infanteriet ordnat mellan sandkullarna och floden. När de allierade besköt dem med artilleri gav de upp. De allierade befälhavarna blev oense om vad de skulle göra med dem. Fredrik Vilhelm av Brandenburg ville att man skulle gå till attack mot dem, men Karl X Gustavs bror Adolf Johan ville avsluta eldgivningen mot dem. De polska infanteriförbanden fick ett andrum när svenskarna inte kunde besluta sig för vad de skulle göra och kunde fly från slagfältet.

Allierade trupper marscherade in i staden den 24 juli 1656 och stannade vid Warszawa ända till slutet av juli. Trots segern blev slaget början till slutet för framgångarna i Karl X Gustavs polska krig. Allt mörknade därefter för svenskarna, såväl militärt som diplomatiskt. Man fick trots det en acceptabel fred i Oliwa 1660 utan några större skillnader.

Freden i Oliwa slöts 1660 och fredsavtalet undertecknades i klostret i Oliwa den 3 maj 1660. Johan II Kasimir av Polen, Polen-Litauens kung, avsade sig alla anspråk på Sveriges krona. Polen erkände Sveriges innehav av Estland, Ösel och Livland. Freden i Oliwa slöts 1660, och avslutade Karl X Gustavs polska krig som då pågått i fyra år och nio månader mellan Sverige på ena sidan och Polen, Tysk-romerska riket samt Brandenburg på den andra.

Efter kungens avtåg från Preussen mot Danmark år 1657, utnämndes Adolf Johan till general över de trupper, som lämnades kvar i Preussen, vilket ledde till tvister. De svenska trupperna kom i trångmål, och kungen ogillade Adolf Johans åtgärder. Detta ledde till, att han blev så upprörd, att han reste hem 1659.

Karl X Gustavs första danska krig var ett krig som pågick åren 1657–1658 mellan Sverige och Danmark med Holstein som allierad på svensk sida. När kriget bröt ut 1657 var Sverige redan inblandat i ett krig i Polen samt ett krig mot Ryssland. Karl X Gustavs andra danska krig var det krig som utspelade sig kort efter Karl X Gustavs första danska krig under tiden 5 augusti 1658 – 26 maj 1660. Kriget slutade med att Sverige fick återlämna Bornholm och Trondheims län.

Karl X Gustav dog 13 februari 1660 under en riksdag i Göteborg. Då var det meningen att Adolf Johan skulle ingå i tronföljaren Karl XI:s förmyndarregering tillsammans med änkedrottning Hedvig Eleonora och rikets råd. Direkt efter kungens dödsfall hade man beslutat att Göteborgs stadsportar skulle stängas och Adolf Johan lät därför tillkalla Göteborgs kommendant Carl Sjöblad, samt befallde honom att överlämna nycklarna. När denne vägrade och först bad att få tala med drottningen och rådet, drog hertigen sin värja mot Sjöblad, som snabbt gjorde detsamma, varpå hertigen lugnade ner sig.

Adolf Johans eftermäle är färgat av att han drev ett stort antal tvistemål i såväl Sverige som Tyskland, till och med mot sina egna barn, vilka 1688 såg sig nödsakade att söka kungligt beskydd. G. Wittrock skriver i Svenskt biografiskt lexikon (SBL) om Adolf Johan följande: Hela Adolf Johans bana vittnar, att det icke var någon stor förmåga, som genom 1660 års beslut sattes ur verksamhet. Tydligt är dock, att Karl X Gustavs broder jämte allvarliga lyten ägde kunskaper och en viss begåvning lika väl som personligt mod, och otvivelaktigt hade han under gynnsammare yttre förhållanden kunnat under sin mannaålder uträtta mera till gagn och mindre till skada.

I det första äktenskapet fick Adolf Johan endast sonen Gustav Adolf (född och död 1652). 

I det andra äktenskapet föddes sammanlagt nio barn varav fyra uppnådde vuxen ålder:

I början av 1600-talet ägdes Görväln i Järfälla socken av riksrådet och rikskanslern, friherre Svante Bielke. Han sägs vara den som byggt den första sätesgården på Görväln. Adolf Johans hustru Elsa Elisabet Brahes far Nils Brahe den äldre hade den 16 april 1628 gift sig på slottet Tre Kronor med friherrinnan Anna Margareta Bielke (1603–1643), dotter till Svante Bielke. Anna Margareta Bielke fick vid arvskiftet bland annat ärva Görvälngodset då hennes bror, Sten Bielke (1598–1638), avled 1638. Genom arv hamnade så småningom Görväln hos Svante Bielkes dotterdotter Elsa Elisabeth Brahe, som år 1661 gifte sig med hertig Adolf Johan. Elsa Elisabeth Brahe och hennes bror Nils Brahe den yngre föddes i Tyskland. Elsa Elisabeth Brahe ägde Görväln åren 1643–1689. Det var under hennes tid som den nuvarande huvudbyggnaden och flyglarna uppfördes åren 1659–1661. Nicodemus Tessin den äldre och Jean de la Vallée användes omväxlande som arkitekter. Men Görväln blev inte något kungligt slott. Ganska snart blev Adolf Johan utmanövrerad från förmyndarregeringen för brorsonen Karl XI och efter en massa kontroverser flyttade han och hustrun till Stegeborgs slott i Östergötland.

I början av 1660-talet vistades greve Adolf Johan och hans maka Elsa Elisabeth på Görväln under sommartid. Ett brev, daterat på Görväln 1662, är av Adolf Johans hand. Paret bodde permanent på Stegeborgs slott i Östergötland och de båda avled 1689.

De fyra barn som ärvde Görväln var Katarina av Pfalz-Zweibrücken, Maria Elisabet, Adolf Johan den yngre och Gustav Samuel Leopold (1670–1731). Ekonomin var så hopplös, att barnen måste begära urarava konkurs. Stegeborg indrogs till kronan. Görväln kunde däremot behållas, eftersom det varit Elsa Brahes enskilda egendom. Hennes barn med Erik Oxenstierna hade förut lösts ut. Adolf Johans barn ägde Görväln åren 1689–1716.




#Article 64: Adolf Mörner (177 words)


Adolf Mörner af Morlanda, född 1 januari 1705 på Grönlund i Åsbo socken, Östergötland, död 31 augusti 1766 på Esplunda i Rinkaby socken, Närke, var en svensk greve och ämbetsman.

Adolf Mörner blev student i Uppsala 1717. Han fick anställning som auskultant i Göta hovrätt 1721 och i Svea hovrätt 1727, blev extra ordinarie kammarjunkare i Kammarkollegium 1728, krigskommissarie i Krigskollegium 1732 och krigsråd 1737. Han var landshövding i Stockholms län 1750–1751, i Älvsborgs län 1751–1756, i Närkes och Värmlands län 1756–1766 och i Kopparbergs län 1766. Det sistnämnda ämbetet kom han dock aldrig att tillträda, då han dog av ett slaganfall i augusti samma år.

Adolf Mörner var son till friherre Carl Gustaf Mörner och Katarina Margareta Bonde. Modern tycks ha dött i barnsäng 1705, och fadern gifte om sig med grevinnan Kristina Anna Bielke. Den 26 september 1734 gifte sig Adolf Mörner med sin sysslings dotter Agneta Christina Gabrielsdotter Ribbing af Zernava (1715–1776), dotter till Gabriel Leonardsson Ribbing av Zernava och Ulrika Eleonora Oxenstierna av Korsholm och Vasa. Han var far till Carl Gabriel Mörner.




#Article 65: AIK (1092 words)


Allmänna Idrottsklubben (AIK) är en svensk idrottsförening som grundades på Norrmalm i centrala Stockholm. AIK är en av Sveriges största idrottsföreningar med över 30 000 medlemmar. Föreningen bildades den 15 februari 1891 på Biblioteksgatan 8, och dess första ordförande blev initiativtagaren Isidor Behrens. Namnet Allmänna Idrottsklubben valdes för att man hade kommit överens om att alla upptänkliga idrotter skulle utövas. AIK har sedan 1937 sitt säte i Solna, i och med byggnaden av Råsunda fotbollstadion.

En rad olika sporter har utövats i AIK, men de i dag mest kända sporterna som bedrivs inom AIK är fotbollen och ishockeyn; där klubben har nått stora framgångar – bland annat blivit svenska mästare i fotboll tolv gånger och sju gånger i ishockey. Andra sporter föreningen nått stora SM-framgångar i är bandy och innebandy.

Allmänna Idrottsklubben bildades den 15 februari 1891 på Biblioteksgatan 8 i Stockholm, hemma hos familjen Behrens. Där var, förutom initiativtagaren Isidor Behrens och hans bror Emanuel Behrens, Henrik Staberg, W. Pettersson, K. Björck, Robin Holm och F. Karlsson. Namnet, Allmänna Idrottsklubben, valdes för att man hade kommit överens om att alla upptänkliga idrotter skulle utövas. En vecka efter det här mötet valdes den första styrelsen med Behrens som ordförande. Under det första året hade AIK 43 aktiva medlemmar och gick med en ekonomisk vinst med 3 kronor och 68 öre.

Redan första året ägnade man sig åt så vitt skilda idrotter som friidrott, gymnastik, skridsko, skidor, backhoppning och sparkstöttningsåkning. Redan sommaren 1891 tillkom brottning, tyngdlyftning, cykel, dragkamp, simning och skytte. Klubbens första märke skapades av styrelseledamoten Henrik Staberg lagom till idrottsfesten i maj 1891. Märket som ville återspegla klubbens breda verksamhet med symboler för olika idrotter fick dock kritik för att det mer liknade skylten till en sportaffär och ersattes 1898 av nuvarande märke.

AIK:s första inriktning var friidrott, eller allmän idrott som det hette tidigare, vilket spelade roll för namnvalet. Denna allmänna idrott hade ett par inslag av gymnastik, vilket därför ofta misstolkas som att AIK också hade en gymnastiksektion vid bildandet. Senare ändrades dock inriktningarna och huvudsektionen kom att bli AIK Fotboll, som togs upp på programmet 1896. AIK spelade från början sina matcher på Ladugårdsgärdet på Östermalm. 1912 blev det nybyggda Stockholms stadion AIK:s hemmaarena. År 1937 flyttade fotbollssektionen till Råsunda fotbollsstadion i nuvarande Solna kommun och klubbens administration och ledning flyttade med.

Klubben blev snabbt en av de ledande klubbarna i Sverige, och har sedan dess varit framstående inom fotbollssporten. 1990-talet var en framgångsrik period, då AIK sammanlagt tog två SM-guld, sju medaljplatser, gick till fem cupfinaler där man vann en cup och spelade i Champions League. Klubben åkte år 2004 ut ur Allsvenskan för Andra gången sedan 1979. 2006 blev en bra säsong för AIK Fotboll, klubben slutade på andra plats, endast en poäng efter IF Elfsborg.

År 2009 vann AIK Dubbeln, det vill säga både Allsvenskan och Svenska Cupen i fotboll. Allsvenskan vann man efter en ren finalmatch på bortaplan mot IFK Göteborg, det avgörande målet gjordes av Antônio Flávio 1–1 då en kvittering var allt AIK behövde för att bärga hem SM-vinsten. Dock fick trotjänaren Daniel Tjernström som då spelat i AIK elva säsonger spika matchen (säkra segern) när några få minuter återstod av matchen. Matchen, som AIK vann med 2–1, blev historisk. Första laget i Allsvenskans årgång 2009 att besegra IFK Göteborg på Gamla Ullevi och i en direkt avgörande final. Svenska Cupen vanns en vecka senare med 2–0 hemma på Råsundastadion. Även den mot IFK Göteborg.

Klubbens mest kända smeknamn, Gnaget, tillkom på 1920-talet. AIK var då en fattig klubb (30–40 medlemmar, då snart sagt endast aktiva spelare och funktionärer erbjöds medlemskap). Klubbens svarta tröjor tvättades åtskilliga gånger innan man fick råd att köpa nya. Den svarta färgen blev gråare och gråare. Till slut var tröjorna mer råttfärgade än svarta. AIK-märket skapades av Fritz Carlsson-Carling I skölden finns en sol, som ofta blir felaktigt hopkopplad med den sol som återfinns i Solna kommunvapen. Istället syftar solen till Sol Invictus, en gud under antikens Rom vars namn översätts till Den oövervinnerliga solen.

En del andra händelser gav ytterligare näring till smeknamnet: Under säsongen 1928/1929 talade man om att AIK ”gnagde” sig till den ena poängen efter den andra och klarade sig till slut kvar i Allsvenskan på det. Efter 1929 började AIK värva spelare från andra klubbar, bland andra Karlbergs BK. Karlbergsfantasten Axel Hamberg skapade AIK-hatets vänner i vars klubbmärke ingick den lilla AIK-råttan som alltså ytterligare spädde på uttrycket Gnaget.

Smeknamnet kan dock vara äldre än så: i idrottstidningen Nordiskt Idrottslif kallas AIK för ”gnagarne” år 1914.

Som första idrottsklubb utanför USA lanserade AIK sin officiella webbplats 1995 och som första klubb i Norden startade AIK 2004 en webbradiostation med dagliga sändningar; AIK Webbradio benämndes av Dagens Nyheter 2006 som ”landets bästa”.

 

Under 1980-talet och början av 1990-talet drog Black Army land och rike runt i Sverige och skapade tidningsrubriker. Den 15 februari 2000 bildades Allmänna Supporterklubben som ett alternativ till Black Army (2002 bytte Allmänna Supporterklubben namn till Smokinglirarna). Vidare bildades Ultras Nord på hösten 2002 och den 2 december 2004 också Sol Invictus. Dessa fyra föreningar utgör, tillsammans med AIK-Tifo, AIK-Alliansen.

Utanför Stockholm finns en rad fristående supporterförgreningar; de arrangerar resor till AIK:s matcher: Branschen, som bildades 1991 i Gävle, och Dalagnagarna, som förenar AIK:are i Dalarna bildades 2005 och anrika Laholmsgnagarna sedan 2000. Sedan finns nätverk även i Växjö, Eskilstuna, Östergötland och på västkusten. 

AIK har dessutom en förening för utlandsboende supportrar, nämligen Exilgnagare, som skapades 2001. I september 2006 har föreningen över 250 medlemmar, i 50 länder och cirka 140 städer världen över. Utöver det finns ett nätverk av AIK-supportrar i Helsingfors, där AIK av tradition är en populär klubb.

Klubbens kanske mest ökända supportrar är de så kallade kategori C-supportrarna som går under namnet Firman Boys med undergruppen AIK:s yngsta (AY). Firman Boys, som förespråkar våld i klubbens namn, har flera gånger uppmärksammats medialt med anledning av våldsamheter på och utanför läktarna.

Sedan vintern 2013 har även AIK:s olika damavdelningar en egen supporterförening vid namn Black Ladies. Black Ladies välkomnar, trots namnet, både män och kvinnor i sin förening men är inriktade på att stötta damidrotten. De är ett uppskattat inslag på bland annat damfotbollens hemmaarena Skytteholm likväl som på arenor runt om i Sverige där AIK:s damer spelar.

Kung Gustaf VI Adolf åtog sig redan som kronprins 1907 att vara ”AIK:s beskyddare och förste hedersledamot” och förblev detta fram till sin död 1973. Carl XVI Gustaf ärvde 1974 titeln som förste hedersledamot och AIK:s beskyddare. Kronprinsessan Victoria, Prinsessan Madeleine och Prins Daniel är kända supportrar från kungafamiljen.




#Article 66: Axel Fridell (937 words)


Johan Axel Fridell, född 6 november 1894 i Falun, död 26 maj 1935 i Stockholm, var en svensk konstnär.

Axel Fridell var son till möbelsnickaren Per Johan Fridell. Han arbetade först som springpojke och senare i Falu koppargruva. Under tiden vid gruvan började han studera konst vid aftonskola, och fick som kurskamrater bland andra Hans Norsbo och Bertil Bull Hedlund.

Från 1909 började han på egen hand utbilda sig till konstnär. Tidigt fick han stöd från Anshelm Schultzberg och Gustaf Ankarcrona. Fridell var en stor beundrare av Ankarcrona och besökte honom flera gånger. 1913 flyttade Fridell till Stockholm där han studerade vid Wilhelmsons målarskola. På inrådan av Schultzberg sökte han till Konsthögskolan där Axel Tallberg kom att bli hans lärare i grafik, och inspirera Fridell själv att börja arbeta inom grafikens rår.

Under sitt första år i Stockholm bodde han tillsammans med Helge Zandén, 1914 återupptog han här kontakten med Bertil Bull Hedlund och David Tägtström, som studerat i Paris men tvingats hem sedan första världskriget utbrutit. I sällskap med Bertil Bull Hedlund började han nu att försumma studierna för uteliv i Stockholm på Novilla, Berns och Hamburger Börs. Det ledde till att Bertil Bull Hedlund och Axel Fridell 1916 relegerades från Konsthögskolan. Genom sina kontakter med Axel Tallberg fick han dock möjlighet att fortsätta trycka grafiska blad vid konsthögskolan.

Sin första utställning hade Axel Fridell 1914 tillsammans med Bertil Bull Hedlund i en bokhandel i Falun julen 1914. Den innebar ingen större framgång. Våren 1915 hölls en utställning på biblioteksgatan i Stockholm med verk av Fridell, Hilding Linnqvist, Axel Nilsson och David Tägtström. 1917 ställde han ut tillsammans med Ruben Nordström i en lokal i Birger Jarlspassagen varvid han uppmärksammades av August Brunius. Det innebar att efterfrågan på Fridells grafik ökade, särskilt hans torrnålsgravyrer. 1918 deltog han tillsammans med Tägtström och Eric Detthow i en utställning på Konstakademin.

Under de följande åren minskade hans produktivitet i takt med att utelivet upptog allt mer av hans tid. 1921 reste Fridell till Italien, där han särskilt besökte Florens, San Gimignano och Venedig. Efter återkomsten till Sverige bosatte sig Fridell i Falun. 1923 reste han dock åter utomlands och slog sig ned i Paris, där han stannade till 1925. Efter återkomsten till Sverige slog han sig på nytt ned i Stockholm. Samma år lärde han känna Thorsten Laurin, vilken kom att influera Fridell genom att intressera honom för den engelska grafiken.

Förutom grafik målade han även i olja, bland annat självporträtt, interiörer med figurer samt landskap med motiv från Stockholmstrakten eller Falun, ofta lätt och luftigt hållna och i en blond och ljus kolorit.

När Fridell dog 1935, bara 40 år gammal, hade han på knappt två decennier hunnit nå samma konstnärliga höjder som det tagit till exempel Anders Zorn en hel mansålder att nå. Dödsorsaken var spridd lungcancer. Han dog på  i Stockholm på söndagseftermiddagen den 26 maj 1935. Fridell är begravd på Norslunds kyrkogård i Falun.

På Dalarnas museum i Falun finns stora samlingar av Fridells verk och han finns representerad vid Nationalmuseum i Stockholm, Värmlands museum, Kalmar konstmuseum, Norrköpings konstmuseum och Göteborgs konstmuseum .

Det var som grafiker Fridell gjorde sin viktigaste insats och han räknas till en av våra främsta grafiker. Han arbetade vanligen i torrnål men även med etsning. Hans stora läromästare på detta område var Rembrandt, James McNeill Whistler, Charles Méryon och Seymour Haden.

Under de tidiga åren, kring 1917, arbetade Fridell i en ganska luftig grafikteknik med kraftiga draggningar, tunna torrnålslinjer och effekter med färgplumpar. Denna teknik syns både i porträtten och landskapsbilderna från denna tid.

I mitten av 1920-talet anlade Fridell en ny stil, med mera genomarbetade plåtar. Flera av stockholmsbilderna från denna tid, till exempel Stadshuset i Stockholm II (1926, Haskel 223), hör till denna kategori.

Den första englandsresan ägde rum under åren 1926–1928, och under denna tid fann Fridell sin mogna stil. De engelska dimmorna och stämningarna i London för övrigt gjorde att bilderna fick ett hemlighetsfullt skimmer över sig. Likväl är bilderna genomarbetade och detaljerade. Speciellt intresserade sig Fridell för motiv kring Themsen och de stora parkerna. Ett av de mest storartade bladen från detta londonbesök är Old studio (1927, Haskel 253).

Fridell längtade utomlands igen. Nästa resa under 1930 ställdes framför allt till Nederländerna och Frankrike. Även i Paris fann Fridell stämningen vid floden, i detta fall Seine, spännande. Flera stora blad kommer från denna resa, till exempel det mörka Quai de Montebello I (1930, Haskel 300), där Fridell avbildat kajernas människor på ett dystert sätt. Bladet Flickan i fönstret II (1930–1932, Haskel 308), påbörjades även i Rotterdam under denna resa.

Åter i Stockholm producerar Fridell fina blad från sin ateljé vid Stadsgården, till exempel torrnålen Stadsgården (1931, Haskel 330), där han kanske försöker men inte till fullo uppnår stämningarna från London.

Den sista utlandsresan går till London 1933 och Paris 1934. Nu tillkommer Fridells kändaste blad, Mr Simmons (Tidningsläsaren) (1933, Haskel 365), som gavs ut på frimärke 1974 när Publicistklubben firade sitt 100-årsjubileum. Bladet Glebe Place (Haskel 364), med en skum och mystisk förgrund, härstammar också från Londonbesöket 1933. Från parisbesöket 1934 kommer några fina studier av broar, bland annat Le Pont Marie (Haskel 371).

I Fridells grafiska produktion ska även nämnas de många porträtt han utförde, bland annat av Selma Lagerlöf, Gustaf V, hustrun Ingrid och ett antal självporträtt. Ett av de bästa porträtten är av konstnärskollegan Olof Hjort (Dalmasen, 1933, Haskel 350).

Fridell är den konstnär som fått flest grafiska blad (26 st.) utgivna i Föreningen för Grafisk Konsts årliga grafikportföljer, mellan åren 1915 och 1962.

En minnesutställning över Axel Fridell hölls på Nationalmuseum under hösten 1936. Den flyttade till Falun efter nyåret 1937.

 




#Article 67: Adolf Fredrik Munck (884 words)


 
Adolf Fredrik Munck, född 29 april 1749 i  i Finland, död 18 juli 1831 i Massa i Italien, var en svensk greve i släkten Munck af Fulkila och hovman.

Adolf Fredrik Munck var son till överstelöjtnanten Anders Erik Munck af Fulkila och Hedvig Juliana Wright, vars mor hette Sophia Halenius och vars bröder adlades med namnet von Wright. Han föddes på fänriksbostället Tarkia i Rantakylä i S:t Michels socken.

Han antogs som page vid hovet 1765. 1767 blev han kammarpage hos Adolf Fredrik, och övergick till samma tjänst hos Gustav III 1769. 1771 utnämnd till kornett vid livdragonerna, och två månder före  utnämndes han till förste kammarpage. Han berättade för kungen på dagen innan kuppen att mössorna tänkte fängsla honom. Utnämningen till hovstallmästare 1772 var ett tack för dessa tjänster, 1773 blev han även förste hovstallmästare. För hans förhållande till kungen var det också viktigt att Munck hade höga grader i tidens hemliga ordenssällskap. Muncks bibliotek innehöll många esoteriska verk och som stormästare i sällskapet Metatron förfogade han enligt hertig Karl över en universalmedicin.

När Gustav III första gången skulle ha samlag med sin fru 1775 förefaller han haft uppenbara problem. I en av Muncken noga dokumenterad rapport (och av drabanter intygad händelse) uppges hur kungen kallade in honom i sitt sovrum och bad honom om hjälp att hitta hålet och fysiskt hjälpa till under denna akt som gått till historien. Munck fick personligen mottaga en magnifik gåva av drottningen; ett briljanterat ur med hennes porträtt som tack för sina insatser. Gåvorna från drottningen under de närmast påföljande åren kom att slutligen uppgå till närmare 20 miljoner kronor i dagens värde.

Rapporten och ett antal oberoende indicier har gett upphov till ryktet att Muncken i själva verket skulle varit far till kronprinsen Gustav IV Adolf. Själv förnekade Munck länge alla sådana rykten, även efter sitt fall ur kungens gunst. men kom att från landsflykten i Italien att efter det svenska försöket att kidnappa honom att hävda faderskapet. Ett opublicerat brev från drottningen till greve Munck innehåller också en kärleksförklaring som kan te sig märklig om hans roll hade begränsats till blott sexualundervisning.

Klart är att Muncks karriär fick en nytändning efter episoden: från att ha varit hovstallmästare steg han snabbt i graderna och blev 1776 major vid Adelsfaneregementet, 1778 friherre, 1781 ståthållare på Drottningholms slott, 1782 överstelöjtnant, 1786 ståthållare och landshövding i Drottningholms och Svartsjö län. Vid den tiden hade han också ett nära förhållande med operasångerskan Giovanna Bassi och hade med henne dottern Johanna Bassi.

Under slutet av 1780-talet tillhörde Munck i samband med brytningarna inom Gustaf III:s närmaste krets den av Johan Christopher Toll ledda gruppen som rivaliserade med Gustaf Mauritz Armfelt om kungens gunst, och Muncks inflytande undanträngdes alltmer av Armfelts. 1787 måste han mot sin vilja lämna hovstallmästarbefattningen till en annan kungagunstling, Hans Henric von Essen. Tolls fall 1788 gjorde hans situation ännu osäkrare, och i hertig Karl hade han en svuren fiende. Under krigsåren erhöll han dock betydelsefulla uppdrag, blev ledamot i utredningskommissionen för krigsrustningarna, president i Kammarrevisionen 1788, ordförande i kommissionen för örlogsflottans utredande 1789 och ledamot av regeringen under Gustaf III:s vistelse i Finland. Som president i Kammarrevisionen är han den ende myndighetschefen som någonsin rekommenderat avskaffande av sin egen myndighet. Detta gjorde han övertygad om att tjänsterna kunde tillhandahållas till mindre kostnad för stat och skattebetalare på annat sätt.

På alla dessa poster skötte han sitt arbete med stora förtjänster, med det intrigerades häftigt mot honom, och hans förhållande till kungen blev allt sämre, i synnerhet sedan han efter att ha varit tillförordnad överståthållare våren 1789 begärde avsked på grund av sitt ogillande av Förenings- och säkerhetsakten. Ännu 1791 erhöll han dock den högsta utmärkelse som Gustaf III tilldelade någon under sin livstid, nämligen Serafimerorden med rätt att bära dess insignier i briljanter.

Hans fall blev affären med de falska fahnehielmarna. De äkta fahnehielmarna var sedlar, formellt anvisningar på fältkassan, som trycktes i Finland under  1788–1790. Munck hade på kungens order med hjälp av mekanicus Charles Appelkvist 1790-91 trots att fred slutits mellan Sverige och Ryssland på kungens order tillverkat falska rubelsedlar på Drottningholmsmalmen i avsikt att prånglas ut på den ryska marknaden i avsikt att skapa finansiell oro och samtidigt tjäna en slant på projektet. I augusti 1791 gav Munck på Gustaf III:s begäran order om att avbryta tillverkningen av rubelsedlar och i stället börja tillverka förfalskade fahnehielmare eftersom riksdagen vid den tiden inte ville bevilja kungen ett generösare apanage.

När projektet med Fahnehielmarna upptäcktes våren 1792 gav kungen den 12 mars order om att tryckeriet skulle förstöras. Kungen var nu rädd att Munck skulle läcka något om förfalskningarna, och hade för avsikt att låta spärra in honom på Marstrands fästning. Ändå varnade Munck kungen om planer på att mörda honom som kungen avfärdade. Efter mordet på maskeradbalen valde hertig Karl att landsförvisa Munck. 26 april 1792 avsändes han under bevakning från Stockholm till Italien.

Han hamnade slutligen i den lilla italienska staden Massa nära Pisa där han under en längre tid sammanlevde med Elisabetta del Medico, en oäkta dotter till Medicéerna. Hans ekonomi blev allt sämre och år 1828 tvingades han sälja Villa Massoni i Massa när han var 79 år gammal. När han efter nära 30 års landsflykt avled som gäst i grevinnan Elisabettas palats, måste han begravas på stadens begravningsplats för medellösa.




#Article 68: Arthur Engberg (1256 words)


Jonas Arthur Engberg, född 1 januari 1888 i Hassela socken i Hälsingland, Gävleborgs län, död 27 mars 1944 i Härnösand, var en svensk socialdemokratisk politiker och tidningsman. Han var riksdagsledamot (andra kammaren) åren 1917–1940 och ecklesiastikminister september 1932 till juni 1936 och hösten 1936 till 1939. År 1940 blev han landshövding i Västernorrlands län.

Arthur Engberg växte upp i Hassela som son till en ganska välbärgad bonde, Anders Engberg, och hans hustru Brita Kristina Danielsdotter. Fadern var borgerlig vänsterman i landstinget.

Efter mogenhetsexamen vid Hudiksvalls högre allmänna läroverk inskrevs Arthur Engberg vid Uppsala universitet 1908, där han blev fil. kand. 1913. Från 1914 studerade han vid Jenas universitet och Strasbourgs universitet i Tyskland.

Efter hemkomsten till Sverige studerade han för Axel Hägerström, som kom att utöva ett stort inflytande på Engberg; Engberg räknas som en av Hägerströms största beundrare. För Hägerström skulle han lägga fram en avhandling om Herakleitos men arbetet slutfördes aldrig. Vid sidan av sina studier engagerade sig Engström i nykterhetsrörelsen och var medlem i den socialdemokraternas studentföreningen Laboremus vid Uppsala universitet.

Engberg blev efterhand en uppmärksammad debattör i tal och skrift. 1917 valdes han in i riksdagens andra kammare och socialdemokraternas partistyrelse. Vid det laget hade han gjort sig känd som skribent i olika socialdemokratiska tidningar och tidskrifter. Hans tidiga debattinlägg kännetecknades av citat från antikens grekiska filosofer och sträng stilmedvetenhet, och angrepp på meningsmotståndarnas logik. 

Arthur Engberg var en av de främsta förespråkarna för inrättandet av det Rasbiologiska institutet 1921. Samma år sade Engberg i Andra Kammaren ”Vi hava ju lyckan att äga en ras som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper. Men det underliga är ju att, medan vi är ytterst angelägna om att ha stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi inte alls angelägna att se till huru vi skola bevara och skydda vår egna, svenska folkstock. Det är verkligen på tiden att detta sker.” 

Framträdande var även hans antisemitiskt färgade och rasbiologiska tankegångar, något som under senare år allt mera uppmärksammats, till exempel i Håkan Blomqvists bok Socialdemokrat och antisemit? (2001) och doktorsavhandling Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen (2006). Som skribent, såväl i Tiden som Arbetet och Social-Demokraten, skrev Engberg en rad antisemitiska artiklar, som:

Talande är bland annat hans kritik 1914 av kung Gustaf V:s borggårdstal, genom anspelningar på dess författares, Sven Hedins, judiska påbrå, samt hans senare fraser om semitisk storfinans med mera. På 1920-talet anklagades Engberg också offentligt för antisemitism, samtidigt som han själv ville fjärma sig från detta, då han betraktade den organiserade antisemitismen som utslag av mänsklig dumhet.

Engbergs antisemitiska yttranden kom så småningom att helt upphöra – året 1927 kan anses som en skiljeväg. Tillsammans med socialdemokraternas ledare Per Albin Hansson och Gustav Möller var Engberg som riksdagsman detta år engagerad mot den frisinnade regeringen Ekmans och högerns krav om skärpta invandringslagar. Bland de motiv som anfördes för denna lagstiftning var rädslan för judisk invasion från Ost-Europas ghetton, som andrakammarhögerns ledare Otto Järte formulerade det. Engberg vände sig mot att de borgerliga, som han menade, ville göra blodet och rasen till utgångspunkt för svensk lagstiftning, och i polemik med Järte - som gladdes över att det i Sverige i och med lagen skulle bedrivas socialpolitik med rasbiologisk betoning - anklagade han denne för att vara anhängare av tysk rasfilosofi.

Som socialdemokratins andra generation i riksdagen kom Arthur Engberg att ”betraktas som socialdemokratins ’kulturgestalt’ och en av dess teoretiker”  Han skrev flera kortare skrifter om marxismen och menade att denna måste förbättras.

Engberg var en av dem som 1919 motsatte sig ett fortsatt samarbete med liberalerna. 1931 dömdes han till tre månaders fängelse, böter och skadestånd för sina artiklar om Ådalshändelserna men beviljades av regeringen nåd.

Det tal Arthur Engberg höll tio år senare, som statsråd och ecklesiastikminister på Sveriges nationaldag 1937, kan ses som ett koncentrat av den svenskhet och patriotism Engberg kom att utveckla, närmast i anslutning till den så kallade folkhemsideologin:

I den ovan nämnda Socialdemokrat och antisemit? (2001), drar historikern Håkan Blomqvist, som nära studerat Engbergs utveckling, slutsatsen att:

Arthur Engberg tog under 1930-talet tydlig ställning mot Nazityskland och vad han kallade  rashatets blods- och jordsreligion.  I sin analys av Adolf Hitler och nationalsocialismen (Hitlerska knölpåksrörelsen i Bajern) menade han att det inte var den förstnämnde som hade skapat denna ideologi, det var tvärtom denna ideologi som skapat honom ; nazismen hade sina rötter i den tyska historien. Stridsskriften Mein Kampf betraktade Engberg således inte först och främst som Hitlers verk, utan som en resumé av föreställningar, som sedan ett halvt sekel tillbaka sipprat in i och fått en allt starkare makt över själarna i Tyskland. Dit hörde också tankarna om övermänniskan (Übermensch) - den ariska människan i tysk skepelse Den nazistiska idévärlden var menade Engberg, filosofiskt förberedd i den romantiska traditionen, kompletterad genom Gobineau, Schopenhauer och Nietzsche, därtill  vulgariserad av H.S. Chamberlain. Denna germanska anda byggde på arvet från Fichte, naturfilosofen Schelling och Hegel, som i sin tur befruktats med rasteoretikernas program: Wagners dunkla mystik löstes ut ur diktens och tonernas värld och blev till blod och järn.. Därmed hade - över Schopenhauers avvisande av den gammaltestamentliga, personliga, guden (non-judaism) - steget tagits ut till en religion utan Gud, en mysticism utan hopp, en tillvaro utan den fria viljan. Liten sattes till Ledaren och Ödet.

Efter andra världskrigets utbrott och i samband med samlingsregeringens bildande fick Engberg lämna regeringen och blev istället utsedd till landshövding i Västernorrlands län. Där han kom att bli en kritiker av regeringens gentemot Tyskland undfallande tryckfrihetspolitik. Engberg reagerade även mot de nazistiska judeförföljelserna i Europa (den slutgiltiga lösningen), och i sin återkommande spalt i Vecko-Journalen skev han 1943: De gräsliga blodsdåden mot judarna, deras systematiska utrotning och nedslaktning ropa till himlen.

Den 24 september 1932 tillträdde Engberg som ecklesiastikminister. På den posten genomförde han en ny läroverksstadga, förstatligade de flesta folkskolorna och all dövstumundervisning. Det var hans förslag att införa engelska som obligatoriskt andraspråk, vilket dock genomdrevs först efter hans tid i regeringen. Mest känd torde han vara för att ha infört en sjuårig folkskola.

Relationen mellan stat och kyrka var central för Engberg, som kallade sig ”hedning”. Han var en av de första politikerna i Sverige som fick större uppmärksamhet för sin kamp mot en statsreligion, och hans namn är förknippat med folkkyrkotanken. 1922 skrev han att kyrkan skulle kunna avskaffa sig själv om den fråntogs sitt självstyre och makten över sin utbildning. Detta ledde till att socialdemokraterna slutade ivra för en sekularisering, och att Engberg ändrade sig och menade att en statlig kontroll var nödvändig tills vidare. Något senare bildade nazisterna en tysk folkkyrka, och 1937 anklagades Engberg för att ha skapat en kyrka på samma grundval som den nazistiska folkkyrkan. Engberg mildrade dock sin antisemitism, och han beskrivs som en ombytlig man som med åren blev försvarsvän för att rädda demokratin mot totalitära regimer som kommunism och nazism.

Engberg var initiativtagare till byggandet av Hassela skola som stod klar för invigning den 1 september 1939. Han fick aldrig hålla sitt invigningstal utan blev samma dag nedkallad till Stockholm för regeringssammanträde med anledning av andra världskrigets utbrott. Hans politiska karriär var nu över, i den efterföljande samlingsregeringen fanns ingen plats för stridbara och kompromisslösa viljor. Han utnämndes till landshövding i Västernorrlands län 1940.

Engberg gifte sig 1923 med Lydia Carlsson, född 19 juli 1900, dotter till grosshandlaren Gustaf Carlsson och Christina Mathilda Johannison.

Arthur Engberg ligger begravd på Hassela kyrkogård i Hälsingland.

Arthur Engberg är författare till Hälsinglands landskapssång Såg du det landet. Han skrev även.




#Article 69: Af Ugglas (273 words)


af Ugglas är en svensk grevlig och friherrlig adelsätt.

Ätten kommer från bergsmansgården Uggelviken i Falun och räknar sina anor från Per Uggla, som omtalas i Gustav Vasas historia. Ättens äldste kände stamfader är Samuel Danielsson (död 1677) som var bergsman och bosatt på Uggelviken i Stora Kopparbergs socken. Ättlingar var huvudsakligen verksamma i Falun som bergsmän. En ättling, Samuel Uggla var kronobefallningsman i Säter och gift med en dotter till den pommerske befallningsmannen i Uppland, Per Zachariasson. Deras son Petrus Uggla var teologie doktor och kontraktsprost i Hedemora, och gift med Helena Norrström, vars far Olof Norrström var kontraktsprost och modern en Troilia, syster till ärkebiskop Samuel Troilius, och vars släkt på fädernet länge varit kyrkoherdar i Dalarna, samt var ättlingar till Stormor i Dalom och Bureätten.

Petrus Ugglas och Helena Norrströms son Samuel Uggla gjorde sin bana i kungliga kansliet och adlades 1772 under namnet af Ugglas. Han erhöll 1796 friherrlig och 1799 grevlig värdighet med nr 311 respektive 105 på Sveriges Riddarhus. Den grevliga ätten adlades med primogenitur, varigenom endast äldste sonen till förutvarande greve innehar grevevärdigheten. Övriga barn är friherrliga. År 1782 köpte Samuel Forsmarks bruk som ägdes inom familjen fram till 1975. Samuel af Ugglas hustru var Carolina Wittfoth vars far var brukspatron på Gysinge bruk. Dottern Helena Charlotta gifte sig med statsrådet Gustaf Fredric Åkerhielm af Margaretelund och ätten fortlevde på svärdssidan genom sonen Pehr Gustaf af Ugglas varifrån de nuvarande medlemmarna härstammar. Han köpte Harnäs bruk samt flera andra järnverk, och ättlingar var vid sidan av deras offentliga karriärer brukspatroner på flera bruk.

Den 31 december var 77 personer med efternamnet af Ugglas bosatta i Sverige.




#Article 70: Agda Persdotter (509 words)


Agda Persdotter, även känd som Agda i porten, med okända födelse- och dödsår, var Erik XIV:s frilla 1558–61 och möjligen 1563–65. 

Hennes födelseår är okänt. Agda har uppgivits vara dotter till rådmannen Peder Klemetsson i  i Stockholm, en uppgift som dock hittills har varit omöjlig att verifiera. Fadern ska dock ha varit en rådman och välbärgad handelsman i Stockholm, med ursprung i Finland. Agda kallades Caritas (Latin: tillgivenhet, kärlek) för sin skönhets skull. 

Agda Persdotter var Eriks första frilla. Det är okänt när de inledde sin förbindelse, men den påbörjades troligen i Stockholm. Hon bekräftas som kronprins Eriks frilla efter dennes flytt till Kalmar 1558, där hon fick sitt eget rum i hans residens kallat Agdas kammare. Rummet låg intill Eriks mottagningsrum. Att relationen påbörjades redan i Stockholm illustreras av det faktum att parets dotter Virginia föddes 1 januari 1559, sju månader efter att Agda anlänt till Kalmar i maj 1558. Erik ska inte ha haft någon annan frilla under denna tid.     

Agda Persdotter hade åtminstone två döttrar med Erik XIV, Virginia och Constantia:

Erik uppställde själv ett horoskop över både Virginia och Constantia. En tredje utomäktenskaplig dotter till Erik XIV, Lucretia (född 1564), har förmodats vara dotter till Agda men det finns inga belägg för detta. Lucretia uppges i en källa ha varit gift med en Daniel Zelow. 

Hösten 1560 planerade Erik en resa till England för att fria till drottning Elisabet, och därmed förväntades han göra sig av med sin frilla, så som var sed då en prins ingick äktenskap. Han förde med sig Agda till Stockholm, där hon 13 juni födde parets andra dotter Constantia. Den 25 augusti 1560 förlänades Agda godset Eknaholms gård, vilket betraktas som hennes pension. I september blev dock Erik kung och hans resa till England fick inställas. Det är okänt om Agda blev kvar som Eriks frilla under denna tid, men det anses troligt. I september 1561 planerade Erik att återuppta resan till England. Resan fick inställas igen, men Agda upphörde ändå att vara Eriks frilla. 

Den 24 september 1561 överlät Erik vårdnaden om sina döttrar med Agda till sin syster Cecilia. Han ger också Cecilia tillstånd att använda våld och alla medel hon anser nödvändiga för att överta barnen från Agda. Agda gifte sig i september 1561 med Eriks kammarherre, adelsmannen Joakim Eriksson Fleming (1534–1563), bror till Finlands hövitsman Clas Eriksson Fleming. Äktenskapet hade arrangerats innan Eriks resa till England, med tanken att den var nödvändig om Erik ingick äktenskap, men blev av trots att resan ställdes in. Vid bröllopet mottog hon förutom den tidigare bestämda Eknamholm i Småland också flera skattefria egendomar i Södermanland. Med Fleming fick Agda dottern Anna (född 1562). 

År 1563 blev hon änka, och det är möjligt att hon då blev frilla åt Erik på nytt. År 1565 ersattes i varje fall alla Eriks favoriter med Karin Månsdotter. Agda Persdotters vidare liv är okänt, men det finns uppgifter om att hon ska ha gift sig med Christoffer Olofsson Stråle av Sjöared, kunglig befallningsman och kommendant på Stegeholms slott och Söderköpings slott. Hennes dödsår är okänt.




#Article 71: Alnön (1366 words)


 
Alnön (även kallad Alnö) är en 65 km² stor ö utanför Sundsvall. Ön, som är Sveriges , är 15 km lång och 6 km bred på bredaste stället. 

Ön Alnön ingår i kommundelen, postorten, distriktet, församlingen och socknen Alnö, som även omfattar Rödön med flera mindre öar. Fast befolkning finns idag endast på Alnön, och uppgår till 8 417 (per den 2010-12-31). Sommartid mer än fördubblas antalet boende på ön.

Bebyggelsen är utspridd, men har sin största koncentration längs Alnösundet, särskilt nära brofästet i Vi eller Alnö centrum (4 997 invånare per 2010-12-31), där samhällsservice i form av bland annat butiker, restauranger, bensinmackar, gym, bibliotek, apotek, tandvård, sjukvård och veterinär finns. Övriga tätorter och småorter är Ankarsvik (956 inv.), Gustavsberg (249 inv.), Hartungviken (245 inv.), Hovid (225 inv.), Hörningsholm (178 inv.), Röde och Båräng (193 invånare).

Alnön är känd för sin jakt på vilt då det är gott om vilda djur. Den 31 augusti 2009 sköts en björn i Säter på norra delen av ön.  

Alnöbron, invigd 1964, var med sina 1 042 meter Sveriges längsta bro fram till 1972 då Ölandsbron byggdes. Det tog en arbetsstyrka på 40-55 man 3,5 år att bygga den 9,4 meter breda bron över Alnösundet. Den är cirka 42 meter hög och har cirka 40 meter fri segelhöjd. Bron ersatte tidigare färjetrafik, och möjliggör att en stor del av Alnöns befolkning arbetar i Sundsvall.

På norra Alnön, 2,5 km norr om Alnöbron, står Alnö gamla kyrka (från 1100-talet) och Alnö kyrka (byggd 1893) sida vid sida. Alnö gamla kyrka är en populär bröllopskyrka. I Alnö nya kyrka finns Alnöfunten, en unik dopfunt i trä från 1100-talet. Dopfuntens yttre ornamentering innehåller en blandning av såväl fornnordisk som kristen symbolik. I anslutning till kyrkorna, på Kyrktunet (eller Tunet), ligger också Alnö hembygdsgård med Sågverksmuseet och Café Tunet. Här anordnar även Alnö hembygdsförening ett välbesökt midsommarfirande varje år. 

Vid Stornäset ligger ett av öns tre naturreservat samt Stornäsets vandrarhem. Projektet att bygga en golfbana vid Stornäset har pågått i många år. Några kilometer längre norrut, vid Hörningsholm, hittar man byggnadsminnet Tors lokal, Sveriges första Folkets Hus på landsbygden. På norra delen av ön finns flera fornlämningar, som gravkullar. På norra delen av östra sidan finns det en fin badvik, Slädaviken.

Öns högst belägna gård, Smedsgården, har anor från 1600-talet. Gården ligger vackert med utsikt över kulturskyddad mark med fornlämningar och en rik flora. Där finns även en närbelägen geologisk lokal med fynd av den för ön unika bergarten alnöit.

På norra Alnön finns både ett riksintresse för naturvård och ett riksintresse för kulturmiljövården (kallat Norra Alnön Y11), det senare inrättat med följande motivering: 

Följande uttryck för riksintresset angavs i samband med motiveringen:

På södra Alnön finner man flera fina badvikar som Bänkåsviken, Tranviken, Havstoviken, Hartungviken och Grönviken. Sommaridyllen Spikarna, ett fiskeläge med sjöbodar, fiskestugor, kapell och kafé, är beläget på södra delen av ön. Alnön har även ett inomhusbad, Alnöbadet, beläget i Vi.

Spikarö Kapell, byggt 1958, drivs av Spikarö kapellförening och har gudstjänster och musikkvällar under sommaren. Kapellet är också populärt för bröllop och barndop. Restaurang Piren inryms i ett av Alnös 19 före detta sågverk, beläget i Karlsvik. Restauranger finns också i Tranviken och i Vindhem, som även har en av Alnös fyra småbåtshamnar.

Sågverksmonumentet, minnet över sågverkstiden år 1860 till år 1963, är placerat på Hötorget i Alnö centrum i Vi.

I Gustavsberg på södra Alnön finns Schymbergsgården. Denna gård är sångerskan Hjördis Schymbergs (1909-2008) barndomshem och donerades till stiftelsen 1999 med syftet att åter fylla den med sång, musik och kulturellt liv.

Sundsvalls Segelsällskaps hamn ligger i Vindhem på Alnöns sydvästspets. Norrlands kappseglingscentrum. Här finns också Restaurang Vindhem som har haft omnämnande i White Guide 2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015 samt 2016.

Skolorna på Alnön är Uslands skola F-6 strax söder om Vi, Ankarsviks skola F-3 på södra Alnön och Vibackeskolan F-9 i Vi. Utöver dessa finns friskolan Kunskapsakademin 4-9. Flera förskolor finns: Fyrens förskola, Lillbäckens förskola, Rönnbackens förskola, Sagogårdens förskola, Vibacke förskola, Ängens förskola, Äppellunda förskola, Lanternans förskola och Ögårdens förskola. Samtliga förskolor ligger i eller kring Vi, förutom Rönnbackens förskola som ligger på norra Alnön och Lanternans förskola som ligger i Ankarsvik på södra Alnö. I anslutning till Vibackeskolan finns Alnö fritidsgård. På Alnön finns även äldreboende, servicehus och gruppboenden.

Namnet omnämns i Hälsingelagen i början av 1300-talet som Alnø.

En äldre muntlig tradition är att namnet sägs vara taget av den myckna alskog som växer här, varför också sockensigillet visar en al.  Enligt en tidig ortnamnstolkning har socknen uppkallats efter byn Alla (omnämnd 1543) eller Malla (1545), som då tillhörde socknen, och är identisk med dagens Ala i Hässjö socken norr om ön. En senare tolkning är att namnet är släkt med dialektordet ala, 'växa', och kan betyda 'den uppsvällda ön' med syftning på öns branta stränder.

Alnön åsyftar i kartor och officiell statistik ön, medan Alnö avser orten, distriktet, församlingen och socknen inklusive grannöarna. Denna distinktion efterföljs dock inte helt konsekvent i äldre och icke-officiella källor. Ordet Alnö är och har åtminstone sedan slutet av 1800-talet varit vanligare än Alnön i svenskt skriftspråk. Många i lokalbefolkningen säger emellertid att man bor på Alnön enligt Lantmäteriets ortnamnsutredning 2015, och i Alnö församling. Några år tidigare byttes vissa trafikskyltar från Alnön till Alnö, dock inte alla. Baserat på ortnamnsutredningen 2015 avsåg Trafikverket att skylta om tillbaka till Alnön när ekonomin tillåter det, något som ännu (2018) inte är genomfört.

Genitivformen Alnö används i äldre fasta uttryck, exempelvis Alnö centrum, medan man i lösare språkliga konstruktioner använder genitivformerna Alnös och Alnöns, exempelvis i Alnös skärgård, Alnöns nordslinga eller Alnöns befolkning.

Alnön bildades för cirka 570 miljoner år sedan genom vulkanisk verksamhet i området. På grund av dess vulkaniska historia innehåller norra Alnöns berggrund sällsynta mineral, bland annat de världsunika alnöit och borengit. Brytning av järnmalm från två mindre gruvor för förädling i Galtströms bruk skedde under 1800-talet, med utlastning från Ås brygga. Under andra världskriget bröts baryt för användning som råvara för målarfärg i en gruva i Pottäng. Boliden AB provbröt omkring 1950 en fyndighet med juvit vid Näset av Boliden för aluminiumframställning omkring 1950.

Från bronsåldern har anträffats ett tiotal kuströsen och från järnåldern mindre gravfält och spridda gravhögar samt en storhög vid Röde.

Alnön har ett idealiskt läge mellan Indalsälven och Ljungan och med perfekta hamnar i Alnösundet. Här byggdes sågverken tätt. Som mest var 16 sågar i gång samtidigt. När Elias Sehlstedt blickade ut över Alnön från Sundsvall inspirerades han till den berömda frasen Och hela hamnen som en spegel låg. Och såg vid såg jag såg, hvarthelst jag såg (1852).

Alnös storhetstid började med sågen på Eriksdal på 1860-talet. Även om sågverken på ön inte var de största innebar lokaliseringen av de 18 sågverken en stor omvälvning för ön. 1850 hade ön 950 invånare, 1900 var innevånarantalet 6 841. Kring varje sågverk växte det upp ett litet samhälle, dit arbetarna kom från olika håll i Sverige och Norden. Det byggdes i rask takt upp arbetarbaracker av mer eller mindre undermålig kvalitet. Hygienen var ofta under all kritik på grund av trångboddhet.

Nykterhetsrörelsen och frikyrkorna fick ett starkt fäste på ön. Bland öns första baptister hände att de förlorade sina arbeten efter att ha låtit sig vuxendöpas. Sågverkspatronerna hade emellertid i allmänhet inget emot att deras arbetare engagerade sig för kyrka och nykterhet, men det blev stridigheter då de frikyrkliga var drivande för att organisera Sundsvallsstrejken. Ytterligare motsättningar uppstod då det blev tal om att arbetarna ville ha föreningsrätt att organisera sig fackligt. 1896 bildades en avdelning av Svenska sågverksindustriarbetareförbundet vid Hörningsholms sågverk, vilket var den första avdelningen i Sundsvallsdistriktet. 1897 invigdes landets 3:e Folkets hus beläget just på Hörningsholm, Tors lokal.

Platsen är föremål för ett saneringsprogram.

Sveriges industrialisering inleddes enligt vissa historiker med att ångsågar byggdes längs Norrlandskusten, varav den första startades i Tunadal 1849, vars sågverk ligger vid Alnösundet men på fastlandet. Ett fyrtiotal rektangulära pråmar (s.k. läktare), har på senare tid återfunnits på Alnösundets botten, i Fillaviken utanför Tunadal. Den äldsta är byggd av virke från någon gång under perioden 1788–1828, och finns på en karta från 1871. Pråmarna har bland annat använts för läktring (lastning eller lossning) av fartyg uppankrade på redden, innan betongkajer anlades vid mitten av 1900-talet. 




#Article 72: Akvarieförening (297 words)


En akvarieförening är en sammanslutning av akvarister som tillsammans driver en förening, i Sverige alltid med uteslutande ideell verksamhet. Förutom vanligen månatliga medlemsmöten och publicering av medlemsorgan och informationsblad, har akvarieföreningar ofta en hyrd lokal där medlemmarna tillsammans anordnar tillfälliga akvarieutställningar för allmänheten, eller hyr en lokal där de gemensamt håller akvarium med akvariefiskar och växter, ofta för odling.

Det finns två huvudtyper av akvarieföreningar. Vanligast är olika lokal- eller regionalföreningar. De inriktar sig inte mot någon särskild gren inom akvaristiken, men har sin verksamhet knuten till ett visst geografiskt område – i Sverige oftast en kommun. Ett exempel på en sådan förening är den numera nedlagda Göteborgs akvarieförening. I Sverige finns drygt 30 sådana akvarieföreningar, och i vissa städer till och med fler än en. En övervägande majoritet av dessa akvarieföreningar är i sin tur anslutna till Sveriges Akvarieföreningars Riksförbund (SARF), som sedan 1946 är en samordnande paraplyorganisation till stöd för Sveriges akvarieföreningar och -klubbar.

Den andra typen utgörs av föreningar som är verksamma inom ett specifikt intresseområde inom akvaristiken, men som däremot inte primärt vänder sig till medlemmar inom ett i sammanhanget litet geografiskt område. Det akvaristiska specialintresset kan till exempel röra sig om en viss typ av fiskar, en specifik biotop, en särskild form av odling, eller liknande. Till denna typ av föreningar hör exempelvis Skandinaviska Killisällskapet, som vänder sig till akvarister intresserade av så kallade killifiskar, det vill säga äggläggande tandkarpar, och Aquatic Gardeners Association, vars syfte är att sprida information om och studera samt förbättra metoder för odling av växter avsedda för akvarier och dammar. En del av dessa föreningar har underavdelningar i form av lokalgrupper, för att förenkla mötet mellan delar av medlemmarna.

Stockholms Akvarieförening är tillsammans med Malmö Akvarieförening Sveriges, och en av världens äldsta akvarieföreningar, båda grundade år 1926.




#Article 73: Arkitekt (984 words)


Arkitekt är en titel på en upphovsperson till arkitektur. Personen kan ha akademisk examen i arkitektur, landskapsarkitektur, inredningsarkitektur eller fysisk planering eller vara autodidakt, som t ex Le Corbusier eller Tadao Ando. Arkitekter planerar och/eller gestaltar stadsmiljöer, byggnader samt inomhus- och utemiljöer.

Ordet arkitekt kommer av latinska architectus eller grekiska arkhitekton. Ordet är alltså en sammanslagning av de grekiska orden archos och tekton. Archos är ett förled som kan utläsas mästare eller överordnad (samma ordled som i ärkebiskop och ärkefiende) och tekton kan betyda snickare eller byggare. Således kan man säga att arkitekt betyder mästare i byggnadskonst eller överbyggmästare.

En arkitekt arbetar med planering av byggnader och byggda miljöer, där målet är att anpassa byggnaden både konstnärligt och funktionellt till den omgivning den är placerad i, samt skapa en bra planlösning inomhus. För att uppnå detta måste en arkitekt förstå en byggnads uppbyggnad och konstruktion, dess anknytning till platsen, undersöka hur människor använder sig av byggda miljöer och det samband som finns däremellan.

De verktyg som en arkitekt använder sig av för att skapa en byggnad innefattar skissande, modellbyggande, ritningar i planer och snitt och 2D- och 3D-modellering. Det mesta arbetet sker idag via datorer. 

Arkitekter kan också arbeta med möbelformgivning, samhällsplanering, stadsplanering, landskapsarkitektur, landskapsplanering, konstruktion, design, varumärkesarkitektur,  miljökonsekvensutredningar och som kontrollansvarig enligt plan och bygglagen, bygglovsgranskare med mera. Det handlar således om en yrkeskår med stora möjligheter till specialisering. 

I de flesta EU-länder är arkitektyrket reglerat; både titeln ”arkitekt” och rätten att utöva arkitektyrket är lagskyddade och kopplade till en arkitektutbildning. I många EU-länder finns också någon form av registreringsordning. 

I antikens Grekland avsåg titeln den person som ansvarade för både formgivningen och genomförandet av viktiga byggnader – denne person var bevandrad såväl inom estetik som konstruktion, dirigerade arbetet på byggarbetsplatsen och skötte leveranser av byggmaterial med mera. Så har det mer eller mindre förhållit sig fram till modern tid då konstruktionsläran utvecklade sig till en egen disciplin och arkitekten alltmer arbetade med den övergripande planeringen.

Sverige är ett av få EU-länder där arkitekttiteln inte är skyddad. I Sverige är det dock vanligt att arkitekter med fullgjord arkitektexamen (som uppfyller EU:s kvalifikationsdirektiv) och minst två års arbetserfarenhet beviljas använda den skyddade titeln arkitekt SAR/MSA.
Yrkestiteln arkitekt SAR/MSA utfärdas av och refererar till medlemskap i bransch- och fackorganisationen Sveriges Arkitekter. Den fungerar som en kvalitetsgaranti för arkitekter. Den betydligt mindre  yrkesideella föreningen Arkitekter I Sverige utfärdar titeln arkitekt AIS.

Sveriges Arkitekter utfärdar också yrkestitlarna LAR/MSA för landskapsarkitekt, SIR/MSA för inredningsarkitekt och FPR/MSA för planeringsarkitekt.

Arkitektutbildningen innehåller kurser i att planera, utforma, förvalta och förnya byggnader och bebyggelsemiljöer. I Sverige har fyra universitet har rätt att examinera arkitekter: Chalmers tekniska högskola, Kungliga Tekniska högskolan, Lunds tekniska högskola vid Lunds universitet och Umeå universitet. 

Arkitektexamen är en yrkesexamen på avancerad nivå som erhålls när akademiska examina på grundnivå Kandidatexamen och på avancerad nivå Masterexamen har avklarats. Kandidatexamen erfordrar 180 högskolepoäng och masterexamen 120 högskolepoäng, vilket tillsammans motsvarar fem års heltidsstudier. Liksom yrkesexamina finns för de akademiska examina olika inriktningar beroende på fakultet (se Examen). Till exempel, för arkitektprogrammet på Chalmers Tekniska Högskola utfärdas Teknologie Kandidatexamen (Tekn.Kand. eller B.Sc.) och Teknologie Masterexamen (M.Sc. med valt ämnesområde). 

Genom EU:s direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer (kvalifikationsdirektivet) fastställs vilka krav som ska ställas på en arkitektutbildning och annan behörighet för att erkännas i ett annat EU-land eller EFTA-land. Arkitektexamen är reglerad av högskoleförordningens bilaga 2 och följer kvalitetskraven i EU:s kvalifikationsdirektiv enligt ovan. Också den äldre arkitektexamen uppfyller det europeiska arkitektdirektivet. Detta innebär att en svenskutbildad arkitekt har samma behörighet i annat ESS land.

Den nya arkitektexamen erhåller dem som påbörjat utbildningen efter 1 juli 2007. Den gamla arkitektexamen omfattar 270 hp (4,5 års studier) för dem som påbörjat utbildningen före 1 juli 2007. 

För att kvalificera sig till arkitekturprogrammen behövs förutom grundläggande behörighet även särskild behörighet i områdesbehörighet A3, vilket för sökande med gymnasieexamen (Gy11) innebär Matematik 3b eller 3c, Naturkunskap 2 (Fysik 1a alternativt Fysik 1b1 + Fysik 1b2 samt Kemi 1 kan ersätta Naturkunskap 2) och Samhällskunskap 1b (alternativt 1a1 + 1a2) . För sökande med Slutbetyg krävs motsvarande kurser, dvs. Matematik C, Naturkunskap B (Fysik A samt Kemi A kan ersätta Naturkunskap B) och Samhällskunskap A. För sökande till Chalmers arkitektutbildningar krävs även Engelska 6 (motsvarande Engelska B).

Man kan ta sig in på tre olika sätt (urvalsgrupper): BI, BII (betygspoäng gymnasiet), HP (poäng högskoleprovet) och AU (poäng arkitektprovet). Antagningspoäng från gymnasiebetyg ligger mellan 20,5 och 22 medan poängen för Högskoleprovet ligger mellan 1,4 och 1,8 poäng. Antagningspoängen varierar från år till år och från skola till skola men ligger generellt på dessa nivåer.

Sedan 1800-talet gör man ibland en distinktion mellan konstnärliga arkitekter och det som då kallades fortifikationsingenjörer. Denna distinktion kan fortfarande skönjas i det faktum att det i Stockholm faktiskt finns två arkitekturskolor: KTH och Kungliga konsthögskolans arkitekturskola Mejan Arc (som inte har examinationsrätt för arkitektexamen men erbjuder fortbildning).

Vid Arkitekturskolan på KTH inrättades 2002 magisterprogrammet Design och Byggande på 60 poäng. För att söka till programmet krävdes en kandidatexamen på 120 poäng från en byggnadsingenjörs- eller arkitektutbildning. En slutförd magisterexamen i Design och Byggande omfattade således 180 poäng med möjlighet att arbeta som arkitekt och/eller ingenjör.
       
Vid Luleå tekniska universitet inrättades år 2005 en civilingenjörsutbildning i arkitektur. Denna utbildning innehåller dock en mindre del arkitektur, och kan inte ses som en skolning till arkitekt i dess traditionella bemärkelse. Denna utbildning leder till en civilingenjörsexamen, ej till arkitektexamen.

Från hösten 2006 finns en ny utbildning som ger möjlighet till dubbel examen som både arkitekt och civilingenjör på Chalmers. Utbildningen heter Arkitektur och teknik och är på 300 till 360 högskolepoäng.

Sveriges första diplomerade, kvinnliga arkitekt var Brita Snellman. Vid fackskolan för arkitektur på Tekniska högskolan 1920 var hon extra elev. Året efter blev det lagstadgat att kvinnor fick bli ordinarie elever. Hon praktiserade som murare 1922 i Hedemora och avlade arkitektexamen 1924. Hon anställdes i augusti samma år på byggnadsrådet Hjorts arkitektkontor..




#Article 74: Adolf W. Edelsvärd (622 words)


Adolf Wilhelm Edelsvärd, född 28 juni 1824 i Östersund, död 15 oktober 1919 i Stockholm, var en svensk arkitekt och officer (major) samt fortifikationsingenjör. Han var son till militären Wilhelm Edelsvärd och far till kammarherre Wilhelm Edelsvärd.

Adolf Wilhelm Edelswärd var son till Fredrik Wilhelm Edelsvärd, som var militär, ingenjör och även intresserad av utveckling inom lantbruket. Adolf Wilhelm gick samma väg som sin far och blev 1844 antagen såsom underlöjtnant vid Dalregementet, men tog året därpå transport till Ingenjörkåren och tjänstgjorde sedan i flera år vid fortifikationsarbetena på rikets fästningar. Han studerade även civil arkitektur, såväl i hemlandet som på kontinenten och i England.

Efter de tolv utbildningsåren kunde Edelsvärd starta sin verksamhet som projekterande arkitekt med eget kontor i Göteborg. Under hans tio år i staden – från 1850 till 1860 – kännetecknas hans yrkesutövning av en komplex kombination av officersplikter, expanderande privat verksamhet och ett omfattande engagemang i husbyggandet vid de statliga järnvägarna. Den unge arkitekten Edelsvärd fick uppdrag av de mest skilda slag; barnhus, bibliotek, bostadshus, cafépaviljong, fabriker, fattighus, konstutställningar, kyrkor, ladugård, museum, orangeri, skolhus och inte minst stationshus. Invigningen 1859 av Hagakyrkan blev ett glansfullt krön på Edelsvärds verksamhet i Göteborg.

Bland övriga uppdrag i Göteborg kan särskilt nämnas; Trädgårdsmästarebostad vid Överås (1852), Wijkska huset (1853), Villa Odinslund (cirka 1855), Barnhuset på Stampen (1857), Engelska kyrkan (1857), Stationshus och banhall (1858), Bostadshus vid Klippan (1858), Sankta Birgittas kapell (1858), Skolhus vid Klippan (1859), Dicksonska stiftelsens hus (1861) och Navigationsskolan (1862).

Adolf W. Edelsvärd anställdes 1855 som SJ:s chefsarkitekt, detta var ett år innan de första bansträckorna öppnades. Under hans 40 år i ledningen för Statens Järnvägars arkitektkontor uppfördes inte mindre än 5 725 byggnader vid de av staten byggda huvudlinjerna, därav 297 stationshus. Edelsvärd lade stor vikt vid stationshusets stil och funktion – alltifrån de stora centralstationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö till linjestationernas små stationshus, som ofta utfördes efter standardmodeller:

Då stationsplatsen var utsedd ankom det på Edelsvärd att utplacera och utforma de olika till en station hörande byggnader. Han nöjde sig dock inte med att enbart studera byggnadernas utformning utan ansåg att de borde ses i ett större sammanhang och han hade därför även tankar och idéer angående stadsplaneringen i samband med byggandet av det svenska järnvägsnätet. Han angav ett par punkter som han ansåg borde följas vid planläggandet av landsortsstäder eller förstäder. Staden skulle bl a förses med torg, öppna platser och planteringar, vidare skulle den delas i två hälfter av parallella huvudgator (se Katrineholm) åtskilda av en park med alléer. 

Det skulle avsättas välbelägna tomter för publika byggnader. Med välbelägna avsåg Edelsvärd, att de borde placeras i stadens centralaxel, vars poler skulle utgöras av stationshuset och kyrkan. Här skulle även stationsbyggnaden få en monumental tyngd då den bildade fond i ett centralt stadsparti. Idag kan man se spår av hans tankar och idéer i städer som Nässjö där stationsbyggnaden var ortens första offentliga byggnad och fick utgöra utgångspunkten i stadsplanen och där en esplanad leder från stationsbyggnaden till Stortorget och i Hässleholm där stationsbyggnaden och kyrkan ligger i respektive ändpunkt av stadens huvudgata.

Många av Edelsvärds stationshus finns kvar, särskilt vid de större stationerna: Stockholm C, Göteborg C, Malmö C, Norrköping C, Uppsala C, Linköping C och Örebro C, men av de mindre – där tågen inte längre stannar – har åtskilliga numera tagits bort.

Vid sidan av sin verksamhet som järnvägsarkitekt ritade Edelsvärd även andra byggnader och bland hans kyrkobyggnader måste nämnas: Hagakyrkan, Engelska kyrkan och  alla i Göteborg samt Trollhättans kyrka tillika Jonsereds kyrka, Taxinge kyrka och Sandarne kyrka. I Uddevalla uppfördes Kampenhofs bomullsspinneri på 1850-talet, rivet 1982. Thorburnska huset vid Kungstorget i samma stad finns kvar. För Stockholmsutställningen 1866 ritade han utställningshallen i Kungsträdgården. Edelsvärd är begravd på Solna kyrkogård.




#Article 75: Akvaristik (290 words)


Akvaristik är läran om, eller konsten, att sköta ett akvarium och dess invånare såsom akvarieväxter och akvariefiskar. Utövaren kallas akvarist och behöver förutom kunskap om olika arter, även vissa kunskaper i kemi, ekologi och om den tekniska utrustning och de tillbehör som hör till skötseln. 

Att hålla akvariefiskar utgör inte nödvändigtvis en förutsättning för att vara akvarist. Akvaristiken innefattar även växtakvarium utan djur, och förutom akvarium med fiskar även akvarium med räkor, snäckor och andra vattenlevande djur.

Ett sätt att lära sig mera är att bli medlem i en akvarieförening.

Att ha akvariefiskar i ett sötvattensakvarium är en relativt billig hobby. Fiskar och växter finns i olika prisklasser, det finns billiga stimfiskar, olika tetror eller rasboror för att nämna några arter som kostar mindre än hundralappen (2019) för ett stim om tio exemplar.

Saltvattensakvariets tekniska utrustning och sedvanliga tropiska saltvattensfiskar och djur är i allmänhet mycket dyrare än motsvarande för sötvattensakvariet.
Om man går med i en akvarieförening kan man av medlemmarna där köpa eller byta fiskar och växter med varandra, och man får också kunskap och erfarenhet på köpet. Många sötvattensfiskar och vattenväxter är lätta att föröka och odla hemma.

Den som skaffar akvarium och akvariefiskar bör läsa på i akvarielitteraturen. Även på akvarierelaterade sidor på Internet finns bra information. Att söka akvarielitteratur på antikvariat är mindre bra, eftersom gamla tiders akvariekunskap till viss del föråldrats. Endast erfarna akvarister med historiskt intresse rekommenderas detta.

Läckande akvarier kan ge vattenskador. De flesta försäkringsbolag ersätter vattenskador orsakade av läckande akvarium upp till en viss storlek, vanligtvis upp till 500 liter, ibland obegränsat. Försäkringsbolaget ersätter även skadorna på akvariet och avlidna fiskar och växter. Men läs det finstilta i ditt försäkringsbrev eller kontakta ditt försäkringsbolag innan du skaffar dig ett större akvarium.




#Article 76: Akvarium (2033 words)


Ett akvarium är en vattenbehållare som är avsedd att hysa fiskar eller andra i vattenlevande djur och/eller växter för prydnad, odling eller forskning.

Ordet akvarium är lånat från latinets aquarium, med betydelsen plats där vatten finns. Ordet är en sammanslagning av adjektivformen aquarius av aqua (vatten) och ändelsen -arium som betyder plats för.

En person som ägnar sig åt akvarium och akvariefiskar som hobby kallas för akvarist och hobbyn kallas akvaristik.

Akvarier indelas för det första i hemmaakvarier, och de stora vattenanläggningar som har som syfte att verka som djurpark.

Akvarier indelas också i söt- och saltvattensakvarier. Skillnaden är vilken biotop inredningen och invånarna i akvariet är hämtad ifrån. Ytterligare en indelning syftar till att skilja ut akvaterrarier, det vill säga akvarier med landdel. Dessa är till för amfibiska djur som salamandrar, vattensköldpaddor och andra så kallade herptiler. Ett äldre ord för akvaterrarium som dock ibland fortfarande används inom facklitteraturen är paludarium. En liknande behållare helt utan vattendel, slutligen, kallas terrarium.

En typ av akvarium är växtakvarium där fokus ligger på att skapa ett vackert akvarium med mycket växter.

En annan typ av akvarium är nano-akvarium. nano-akvarium är akvarium med väldigt liten vattenvolym.

Det klassiska hemmaakvariet är ett rätblock med väggar av glas. Normalt är höjden något lägre än djupet. Med djupet menas avståndet från framsida till baksida. Längden på akvariet är ofta ungefär dubbelt så långt som djupet. Anledningen till formatet är att man vill ha en stor framsida och i regel en stor yt- och bottenarea. Eftersom vattnet till största delen syresätts via vattenytan är det fördelaktigt om vattenytan är så stor som möjligt i förhållande till den sammanlagda volymen, och en botten täckt med grus kan agera som substrat för mikrobiologiska processer nödvändiga för ett biologiskt kretslopp, samt hålla fast rötterna hos eventuella vattenväxter.

Glasskivorna är numera nästan alltid sammanfogade av silikon. Att sammanfoga glasen med kitt förekommer numera ytterst sällan. När silikonet introducerades som lim och fogmassa revolutionerade detta samtidigt akvariehobbyn, det var nu betydligt lättare att bygga egna akvarier och framför allt hålla dem täta. Akvarier har ändå ofta en ram av trä eller metall, främst av estetiska skäl. Moderna akvarier har ofta aluminiumram.

Vattentrycket mot glasrutorna beror på höjden på akvariet – den så kallade tryckhöjden – och även i viss mån volymen. Därför har större akvarier tjockare glas. Vanliga tjocklekar är 4–6 mm. Riktigt stora akvarier kan ha mer än 10 mm i glastjocklek.

När man beräknar volymen hos ett akvarium så räknar man på innermåtten, det vill säga hur mycket vatten det rymmer men oftast ser man beräkningar på yttermåtten när det gäller stora akvarier och skillnaden mellan inner- och yttermått är liten. 

De vanligaste volymerna ligger i området 50 till 540 liter. Större akvarier är ofta specialbyggen. Glasskålar kan fungera för mindre fiskar men sedan juni 2005 är det olagligt i Sverige att hålla större fiskar som exempelvis guldfiskar i glasskål. 

Sötvattensakvarium brukar delas in i några olika underkategorier.

Kombinationer är inte ovanliga, då gränserna mellan olika typer inte är absoluta. Sällskaps- och växtakvarier brukar ofta vara kombinerade. Ett sällskapsakvarium kan också vara ett saltvattensakvarium.
Ett utpräglat malawiakvarium med en biotopriktig inredning och ett begränsat antal arter av fiskar från Malawisjön kan vara både ett biotop- och ett artakvarium. Har man det placerat som blickfång i sitt vardagsrum är det inte heller fel att benämna det som ett sällskapsakvarium. Detta exempel visar att de olika kategorierna är ganska ungefärliga.

Ett saltvattenakvarium är något svårare och framför allt dyrare att sköta och bygga upp än ett sötvattensakvarium. Orsaken till detta är de ofta innehåller arter från korallrev och korallrev i naturen håller mycket konstanta värden då de ligger vid ekvatorn (nästan årstidsfritt) och har gott om utbytesvatten (oceanvis) i jämförelse med sötvattenssjöar och floder som ofta är smutsiga, årstidsberoende och har i högsta grad varierande förhållanden. Då ett större akvarium är lättare att hålla stabilt än ett mindre brukar ett vanligt rekommenderat minimivärde på volym vara cirka 200 liter. Det är dock fullt möjligt med så kallade mini-reef eller till och med nano-reef. Saltvattensentusiaster brukar dock anse det vara värt mödan och pengarna med det annorlunda akvarium som korallerna och de färgrika fiskarna ger.
Ett saltvattensakvarium kan också innehålla inhemska fiskar och andra djur. Akvarister i Bohuslän håller exempelvis smörbult, berggylta och andra mindre inhemska samt tåliga arter. Även diverse skaldjur kan med framgång hållas i akvarium.

Till akvariet hör utrustning såsom doppvärmare, akvariefilter, termometer, akvariebelysning, bakgrund, algskrapa och andra verktyg för att göra rent akvariet. Övrig teknik omfattar bland annat proteinskummare, ytavrinning och kraftig halogenbelysning.

Typisk inredning i ett akvarium består av:

En doppvärmare är ett rör med värmetrådar som verkar som ett temperaturstyrt element. Den håller vattentemperaturen över en viss nivå som oftast går att ställa in med hjälp av en inbyggd termostat. För att kontrollera vattentemperaturen skall alla akvarier ha en termometer.

Det behövs ett filter för att hålla bra värden i akvarievattnet. Normala värden är 6–8 i pH-värde och mjukt till medelhårt vatten, beroende på vilka fiskar det gäller. Även halten av ammoniak och ammonium bör akvaristen kontrollera. Ofta är det ett nedsänkt filter där vattencirkulationen ombesörjs av en invändig elmotor, eller en luftpump som sitter utanför akvariet. Det finns även ett alternativ med ett externt filter som suger in vatten genom en slang och lämnar tillbaka det renat genom en annan slang. Ett tredje alternativ är att suga ner vattnet genom bottengruset och upp genom ett rör till ytan igen – ett så kallat bottenfilter. Bottenfilter är numera mindre vanliga och anses av många akvarister som svårskötta (se nedan). Idén med filtrering är att driva vattnet genom ett filtermaterial som skumgummi eller vadd, för att fånga upp makroskopisk smuts och ge plats för mikroskopiska nedbrytningsprocesser som renar vattnet. Det förekommer också filtrering med aktivt kol, vilket tar bort vissa gifter eller missfärgningar i vattnet. Noteras ska dock att när man filtrerar med aktivt kol så är det under begränsad tid eftersom man också tar bort nyttiga delar, så som näring till växterna. Smutsen kommer oftast från döda växtrester, avföring från fiskarna samt överblivet foder.

Idag så använder de flesta akvaristerna ett så kallat innerfilter alltså en motordriven pump med skumgummipatron som sitter helt inne i akvariet. Det så kallade ytterfiltret som då befinner sig utanför akvariet med slangar till och från det samma förekommer också men då mest i större akvarium. Risken med läckage ökar med ett ytterfilter då slangar med anslutningar kan utgöra en riskfaktor.
Fördelen med ytterfiltret är annars att man kan fylla detta med olika slags filtermaterial, både biologiska som rent mekaniska.
Bottenfiltret är idag sällsynt, man resonerar som så att det är lättare att göra rent och hålla efter ett filtermaterial i ett inner- eller ytterfilter än att göra rent akvariets bottenmaterial. Det har också visat sig vara svårt att göda akvarieväxterna då man har ett bottenfilter.

Som belysning används oftast en lysrörsramp, gärna med väl valda ljusspektra på lysrören för att gynna vattenväxterna. 

Bland andra typer av lämpliga belysningar kan nämnas metallhalogenlampor, kvicksilverlampor samt vanliga glödlampor. Halogenlamporna är billiga i inköp, ger mycket ljus per inmatad effekt men då dessa är på hög effekt drar de också mycket ström. Vanligtvis använder akvaristerna byggstrålkastare då de vill ha halogenljus. Kvicksilverlampor är dyra i inköp men går att få i rätt färgtemperaturer, och de håller länge. Glödlamporna är billiga och ger ett relativt bra ljus men är tyvärr för ljussvaga för att användas till annat än ganska små akvarier. Dessutom avges en stor del av glödlampors energi i form av värme snarare än ljus, vilket kan göra det svårt att erhålla en jämn vattentemperatur i akvariet. 
På senare tid har det kommit ut lågenergilampor på marknaden med fördelaktig färgtemperatur, dessa kan med fördel ersätta glödlampor i mindre akvarier, lågenergilamporna ger mer ljus och mindre värme i förhållande till inmatad effekt. 
På senare tid har ju lysdioderna gjort sitt intåg i hemmen, även inom akvaristiken – det finns idag högintensiva lysdioder som kan lämpa sig till akvariebelysning, eller kompletterande belysning. Inom en snar framtid kan vi nog räka med att tekniken utvecklas, inte minst i energisparsyfte.
Täckglas förhindrar att det uppstår kontakt mellan det elektriska i belysningen och vattnet, vilket även begränsar avdunstningen och hindrar fiskarna från att kunna hoppa ut. Det finns numera belysningsarmaturer för akvarier med kapslingsklassning (IP-klassning), som tål fukt, varför täckglas kan uteslutas men då bör man tänka på hoppande fiskar och avdunstningen.
Dagens akvarier är ingalunda energisnåla, och då utvecklingen går mot att spara energi i hemmen blir det spännande att se vad akvarieindustrin kommer att erbjuda akvaristerna i fortsättningen.

För att göra rent akvariet behövs förutom en algskrapa/algmagnet en slang. En hink eller två är också bra att ha. Akvaristen använder slangen som hävert för att suga upp smuts ur bottengruset och för att tömma ut vatten ur akvariet. Med vattenbytet tar man också bort urin och avföringsrester.

Traditionellt rekommenderas så kallade delvattenbyten i akvariet, och en bra regel för ett vanligt akvarium är att byta maximalt en tredjedel av vattnet varje vecka. Detta för att fiskar och växter mår inte bra av fluktuerande vattenvärden. Men inom växtakvaristiken förekommer det att man byter hälften av vattnet regelbundet varje vecka, samt att man vid varje vattenbyte tillsätter samma mängd gödningsmedel. Detta syftar till att få stabila och förutsägbara vattenvärden och gödningsnivåer. Metoden brukar förkortas EI efter engelskans Estimative Index. Tätare byten kan behövas ifall det är ett mindre akvarium med känsliga fiskar. Alla fiskar omges av ett slemskikt som fungerar ungefär som hornlagret i människans hud, och alltså skyddar mot bakterier, parasiter och kemikalier. Vid varje vattenbyte är det därför viktigt att använda avkloreringsmedel så att vattenbyten inte gör att fiskarna tappar detta slemskikt, och förlorar följaktligen en stor del av sitt immunförsvar. Hos friska fiskar återställs visserligen slemskiktet inom ett par veckor men intill dess är de relativt oskyddade mot infektioner och parasiter. Det är alltid bättre att byta en liten del av vattenvolymen ofta, än att byta en större del mer sällan.

Akvariefiskar är de fiskar, som genom sin storlek, härdighet, och förökningssätt klarar sig bra i akvarier. Viss betydelse har säkert också vackra färger och ett i övrigt intressant yttre. I allmänhet rör det sig om tropiska arter vilka kan odlas i stora antal till låg kostnad. Innan de tropiska arterna dök upp på den europeiska marknaden fångade akvaristerna ofta själva mindre och härdiga arter som spigg, elritsa, bitterling och dammruda som de höll med mer eller mindre framgång i så kallade vivarier eller (ofta hemgjorda och ganska spartanska) akvarier. Den första tropiska akvariefisken som importerades till Europa var makropoden eller paradisfisken (en labyrintfisk) som började odlas av Paul Matte i Tyskland i början av 1800-talet. (Den centralasiatiska guldfisken som kom tidigare räknas inte som tropisk.)

I såväl sötvatten som saltvattensakvariet kan man ha andra djur utöver fiskarna. Det kan röra sig om olika mindre skaldjur såsom räkor, krabbor och mindre arter av kräftor. Sniglar och snäckor brukar man få in i akvariet ofrivilligt men det finns större arter av snäckor som är önskvärda av vissa akvarister. I sötvattensakvarier ser man emellanåt olika mindre grodarter men här gäller det att se till att dessa får en liten bit land att vila på. Saltvattensakvarister med intresse för korallrev ser ju naturligtvis till att ha olika koralldjur i sitt akvarium. Men som tidigare nämnts, det gäller ju att se till att olika djur och fiskar trivs tillsammans.

Akvarieägandet har alltid påverkat miljön på olika sätt. Under 1930-talet släppte en tysk akvarist ut vattenpest i sjövatten och idag har denna mellanamerikanska/nordamerikanska växt spritt sig ända upp till vattnen runt Umeå. Detsamma gäller europeisk nate som släpptes på Nya Guinea på 1920-talet. Tropiska fiskar klarar i allmänhet inte av en nordisk vinter utomhus i dammar och liknande, men det finns exempel på övervintrande koi-karp på en ö utanför Göteborg, samt andra biotopfrämmande karpar på olika platser i Sverige.

I flera delstater i USA är det förbjudet att ha pirayor i utomhusdammar, då man är rädd att de kan sprida sig till naturliga vattendrag, där de skulle kunna överleva.

Ett av de för akvaristerna mest skrämmande exemplet är spridningen av nilabborren till Viktoriasjön. Även om det inte var akvarister som gjorde sig skyldiga till detta tilltag, så har det ändå drabbat flera akvaristiskt intressanta ciklidarter.




#Article 77: Anders Gustaf Dalman (235 words)


Anders Gustaf Dalman (även Dahlman), född 17 februari 1848 i Östanmossa i Norbergs socken i Västmanland, död 30 juli 1920 i Stockholm, var Sveriges riksskarprättare och sista bödel.

Dalman var son till Per Erik Norman och Greta Gustava Söderberg. Efter att ha varit stamanställd korpral vid Västmanlands regemente blev han i konkurrens med 16 andra sökande utsedd till Stockholms läns skarprättare 5 augusti 1885. Under åren 1885-1891 antogs Dalman som skarprättare i ytterligare sex län. År 1901 utsågs han till riksskarprättare för hela Sverige. Bödelsyrket var emellertid inte Dalmans huvudsakliga yrke utan utgjorde en bisyssla. Till vardags var han vicevärd och förestod flera fastigheter i Stockholm. År 1883 var årslönen för en skarprättare 300 kr, vilket fortfarande var fallet för Dalman år 1909.

Dalman flyttade till Stockholm redan 1884 och bodde först på Stora Bastugatan 5, flyttade 1886 till Tulegatan 9, därefter till Sankt Eriksgatan 22 (sedan omnumrerat till 44). Han gifte sig 1869 med Emma Sofia Westlander och fick med henne 12 barn varav fyra uppnådde vuxen ålder. Äktenskapet varade i 40 år till hustruns död 1909. Dalman bodde på Sankt Eriksgatan tills han 1918 flyttade till sin son på Lilla Essingen. Efter att ha blivit påkörd av en spårvagn återfick Dalman aldrig hälsan och dog sent i juli 1920. Han begravdes på Norra begravningsplatsen.

Under sina 25 år som skarprättare avrättade Dalman sex delinkventer. Fem avrättades med handbila och den sista med giljotin.




#Article 78: Alfred Ander (615 words)


Johan Alfred Andersson Ander, född 27 november 1873 i Ljusterö socken, död 23 november 1910 på Långholmens centralfängelse i Stockholm (avrättad), var en svensk kypare, värdshusvärd, spårvagnsförare och tillika den sista personen att avrättas i Sverige då han dömts för ett brutalt rånmord. Han är den ende som avrättats med giljotin i Sverige.

År 1893-1894 gjorde Ander värnplikten vid Vaxholms artillerikår. Under större delen av sin levnad förde Ander därefter ett kringflackande liv med ett flertal misslyckade restaurangrörelser bakom sig. Tillsammans med sin fru drev han sedan 1894 rörelser i bland annat Strängnäs (1898) och Helsingfors (1903). I de källor som finns skylls de många misslyckandena framför allt på att Ander hade ett allt annat än måttligt intag av alkohol. Efter år 1900 häktades Ander även flera gånger för diverse småbrott och befann sig under en period på rymmen. År 1909 flyttade han med sin fru till föräldrarna i Karlsudd. Hans fru, Julia Charlotta Ander, kom senare att vittna om att han ett flertal gånger misshandlat henne när han var berusad och att hon varit rädd för att han skulle döda henne.

Den 5 januari 1910 rånade Ander Gerells växelkontor på Malmtorgsgatan 2 i Stockholm, ett brott som han aldrig kom att erkänna. Under själva rånet misshandlade han kassörskan Viktoria Hellsten så illa att hon avled. Vid rånet kom Ander över  och 27 öre som senare kom att användas som bevis mot honom då en del av pengarna var nerblodade. Mordvapnet, ett besman, knöts också till Ander. Vid halvelvatiden kom en kolutkörare till ett nu nedsläckt kontor och fann Hellsten på golvet blödande från ett krossår i huvudet och bredvid henne på bordet låg en smörgås som det hade tagits två bett av. Hon var inte vid medvetande och en timme senare avled hon på sjukhuset. En koffert som Ander lämnat kvar på hotell Temperance innehöll delar av rånbytet, blod och Alfreds fotografi samt personbevis.

Makarna Ander greps av polis vid Anders fars stuga på Karlsudds brygga där de låg nakna i en säng på kvällen efter mordet. Frun släpptes på förmiddagen nästa dag, befriad från varje misstanke om delaktighet i brottet. Den 14 maj 1910 dömdes Ander till döden för begånget mord (och tredje resan stöld), en dom som han överklagade i alla instanser. Samtliga instanser upp till Högsta domstolen gav dock Ander avslag på överklagan och avrättningsdatumet fastställdes till den 23 november 1910 klockan 08:00 på morgonen. Han blev den sista människan att avrättas i Sverige då dödsdomen verkställdes av skarprättare Anders Gustaf Dahlman klockan 08:06, med hjälp av den fallbila (giljotin) som införskaffats år 1903 från Frankrike för 3 586 franc. Giljotinen var 4,42 meter hög och 2,38 meter bred. Det sägs att Ander vägrade tala med fängelseprästen före avrättningen och att hans sista ord var en förfrågan till Dahlmans assistent om han fick säga något före avrättningen, vilket emellertid ignorerades. Giljotinen fungerade som väntat och sedan halshuggningen genomförts överlämnades Anders kropp till läkare som kunde konstatera att han lidit av tuberkulos och att han före avrättningen svalt en större porslinsskärva, troligen i ett självmordsförsök.

Stockholm den 6 Jan. 1910

Igår förövades ett mord på Gerells växelkontor i hotell Rydbergs fastighet. Kassörskan blev överfallen av en mansperson och dödad, varefter kassan länsades. Mördaren tog därefter till flykten. Polisen fick dock snart upp ett spår och han infångades. Rånmördaren befanns vara en man vid namn J. Ander.

Exekutionen försiggick i morse å Långholmen

Giljotinen för första gång i verksamhet

Ingen bekännelse!

Den för det ruskiga rånmordet i Gerellska växelkontoret häktade och dödsdömde Alfred Andersson Ander har idag sonat sitt brott med döden. Afrättningen försiggick i morse strax efter kl. 8 å den halvcirkelformiga fängelsegården å Långholmen i närvaro af de officiellt utsedda representanterna...




#Article 79: Albert av Sachsen (145 words)


Albert av Sachsen, född 23 april 1828 i Dresden , död 19 juni 1902 på slottet Sibyllenort, son till Johan I av Sachsen och Amalia Augusta av Bayern. Kung av Sachsen 1873–1902. Han gifte sig 1853 i Dresden med prinsessan Carola Wasa, dotter till prins Gustav Gustavsson av Wasa (son till Gustav IV Adolf av Sverige) och Luise av Baden. Äktenskapet blev barnlöst.

Albert av Sachsen deltog som kapten i kriget mot Danmark 1849, och anförde som general den sachsiska kåren mot preussarna under 1866 års tyska krig. Sedan Sachsen efter freden sistnämnda år slutit sig till Nordtyska förbundet, fick Albert, som då var kronprins, befälet över den 12:e nordtyska armékåren, vilken var bildad av sachsiska trupper. Med uppmärkelse deltog han i fransk-tyska kriget 1870–1871, och efter fredsslutet utnämndes han till tysk generalfältmarskalk. Den 29 oktober 1873 efterträdde han sin far som kung av Sachsen.




#Article 80: Albrekt av Mecklenburg (1184 words)


Albrekt av Mecklenburg (även känd som Albrekt III av Mecklenburg), född 1338/1340, död 31 mars eller 1 april 1412 i Doberan i Mecklenburg, var 1364–1389 kung av Sverige och 1379–1412 hertig av Mecklenburg.

Albrekt var son till hertig Albrekt den store av Mecklenburg och den svenska prinsessan Eufemia Eriksdotter.

Albrekt var kung av Sverige 1363/1364 till 1389 då han avsattes (han abdikerade formellt först 1405). Han var även hertig av Mecklenburg som medregent från 1379 då fadern dog och som regent från 1384 efter brodern Henriks död. Först 1395, då Albrekt frigivits ur drottning Margaretas fångenskap, kunde han personligen återvända till Mecklenburg och ta upp styret där. Som herre av Mecklenburg är hans korrekta benämning furst Albrekt III av Mecklenburg och hertig Albrekt II av Mecklenburg och Schwerin.

Med Albrekt infördes obotrithövdingen Niklots furstehus (även kallat Mecklenburgska ätten) i den svenska regentlängden.

Albrekt var andre sonen till hertig Albrekt den store av Mecklenburg och den svenske kungen Magnus Erikssons syster Eufemia. Albrekt stod så att säga i tur som arvtagare av Sveriges krona om kung Magnus och hans son Håkan Magnusson skulle dö. Dessutom kan hertigarna av Mecklenburg enligt vissa källor, med vaga grunder, ha härstammat från Sverkerska ätten via Kristina av Mecklenburg, som i så fall skulle varit dotter till Sverker den yngre.

Bakgrunden till upproret mot Magnus Eriksson är en snårig historia. I korthet kan nämnas att Magnus son Håkan Magnusson, kung av Norge, helt sonika lät fängsla sin far beroende på att Magnus inte ville acceptera fredsfördraget vid Greifswald 1361, då Magnus menade att de svenska sändebuden överskridit sina befogenheter. I februari 1362 blev Håkan formellt vald till svensk kung vid Mora sten men kort därefter förlikades far och son och de samregerade Sverige, där Håkan fick sin del av Sverige (området för Skara stift). Under tiden fördes ett kort krig mot Danmark och Valdemar Atterdag men fredsförhandlingar påbörjades hösten 1362. Under dessa förhandlingar valde Håkan att äkta Valdemars dotter Margareta. En anledning till detta kan ha varit för att återfå Skåne. Dock hade de svenska stormännen å Håkans vägnar redan ingått en förlovning med Elisabet av Holstein, en förlovning som nu bröts. Protester utbröt bland stormännen, och situationen eskalerade till ett mer eller mindre öppet uppror. Även den Heliga Birgitta gav luft åt sitt missnöje med Magnus. Till följd härav drevs flera av de ledande stormännen i landsflykt 1363 av kung Magnus.

De förvisade stormännen, med drotsen Bo Jonsson (Grip) i spetsen, drog till norra Tyskland, vände sig där till hertig Albrekt den store av Mecklenburg och erbjöd den svenska kronan åt dennes son Albrekt d. y. Albrekt d. ä. gick till slut med på att låta rådsaristokratin sitta med vid styret om de stödde hans maktövertagande i Sverige. Tyskarna landsteg i Sverige med 1 600 man, riddare, väpnare och svenner. De vandrade norrut utan att möta större motstånd och de tyskvänliga städerna Stockholm och Kalmar gav sig utan större blodsspillan. I november 1363 hyllades Albrekt d. y. i Stockholm. Magnus avsattes och flydde till Norge, och den 18 februari 1364 valdes Albrekt formellt till svensk kung vid Mora stenar. De av Magnus landsförvisade stormännen belönades och gavs olika högre poster av Albrekt.

Albrekt av Mecklenburg var den förste kungen att använda tre kronor som riksvapen. Han ansåg att han inte kunde använda den tidigare riksymbolen, den avsatte folkungens lejon, men inte heller sitt fädernevapen, ett krönt svart tjurhuvud eftersom detta fördes av hans far som var regerande hertig av Mecklenburg. Frågan måste ha varit brännande: kungens vapen skulle inte bara vara rikets samlande symbol och officiella besittningsmärke; dess förekomst i sigill hade dessutom en avgörande juridisk betydelse, eftersom en utfärdad urkunds rättsliga verkan berodde på dess sigillering. Sigillet i sig kan inte förmedla vilka färger som Albrekt valde till sitt nya vapen. Först i en rimkrönika, som Ernst von Kirschberg påbörjade 1378, syns att kronorna var i guld, ställda i ett blått fält med röda smaragder (dvs de Mecklenburgska färgerna rött, blått och gult). Med dessa färger är vapnet alltjämt i bruk. I gällande lag om rikets vapen kallas det lilla riksvapnet.

Kung Albrekt stöddes förutom av sin far även av flera nordtyska furstar samt av hansestäderna. På kung Håkans sida slöt nu danske kung Valdemar Atterdag upp. Mecklenburgarna fick även en svår fiende i den svenska allmogen som ogillade det tyska inflytandet. Delar av allmogen reste sig och understödde Håkan, och för Albrekt blev läget kritiskt sedan Håkan med en här lägrat sig på Norrmalm vid Stockholm 1371. Men med de svenska stormännens hjälp lyckades Albrekt försvara sin ställning, sedan stormännen först avtvingat honom en kungaförsäkran som ökade deras inflytande och kraftigt reducerade Albrekts egen makt. På detta sätt kom en fred till stånd, genom vilken Magnus frigavs mot att en dryg lösesumma utbetalades till Albrekt.

Nu var det svenska riket delat. Riksråden hade år 1371 slutit fred med kung Håkan. Håkan fick hela Skara stift, resten stod sedan år 1374 under drotsen Bo Jonsson (Grip)s ägande. Albrekt var fortfarande formellt sett kung av Sverige men i praktiken styrde han endast över Stockholm och några kungsgårdar.

Albrekt var numera totalt beroende av rådet och dess mäktigaste man, drotsen Bo Jonsson (Grip), och Albrekts olika försök att sätta en gräns för stormännens expansion och växande inflytande över makten i Sverige omintetgjordes.

Efter drotsen Bo Jonssons död 1386 gjorde kungen likväl ett försök att återställa kungamakten. Han ville göra sig till förmyndare för Bo Jonssons barn och änka Margareta Dume samt sägs ha övervägt en reducering, indragning, av adelns gods. Många stormän började känna sig hotade av Albrekts ambitioner att begränsa adelns makt. I Vadstenaklostrets diarium för år 1365 finns antecknat: Då kom rovfåglarna och slog sig ner på bergstopparna, ty tyskarna tyranniserade landet i många år.

För att hindra Albrekts reduktion av gods vände sig de stormän som Bo Jonsson hade utnämnt till verkställare av hans testamente, till drottning Margareta i Danmark med bön om hjälp. Albrekt for över till Tyskland och hämtade en tysk här medan Margareta lät danskar landstiga i Sverige. I slaget vid Åsle i februari 1389 i närheten av Falköping besegrades och tillfångatogs Albrekt jämte sin son Erik av Margaretas trupper. Far och son frisläpptes först 1395 mot villkor att efter tre år antingen betala en dryg penningsumma eller överlämna Stockholm till Margareta. Till följd av detta fördrag tog Margareta Stockholm i besittning 1398.

Kung Albrekt tillbringade drygt sex år i Margaretas fångenskap, från 24 februari 1389 till 26 september 1395. Väl fri begav sig Albrekt till Mecklenburg, där han 1384 efterträtt sin äldre bror Henrik såsom hertig men hans anhängare, de så kallade vitalianerna, intog Gotland och höll sig kvar där till 1398, då ön intogs av Tyska orden. Mot penningersättning förmåddes Albrekt och Tyska orden att avstå ön, och ön överlämnades 1408 till nordiske unionskung Erik av Pommern. Albrekt dog 1412 och begravdes i klosterkyrkan i Doberan i Mecklenburg.

Albrekt gifte sig 1359 med Rikardis av Schwerin (död 1377), ett äktenskap vars kontrakt upprättats i Wismar redan 12 oktober 1352. Paret fick följande barn:

Albrekt gifte om sig i Schwerin 12–13 februari 1396 med Agnes av Braunschweig-Lüneburg (död 1430/1434). Paret fick följande barn:




#Article 81: Albrekt II av Mecklenburg (319 words)


Hertig Albrekt den store av Mecklenburg och Schwerin, Albrekt d. ä., tyska Albrecht der Grosse, ibland Albert, född 1318, död i Schwerin 18 februari 1379, begravd i klosterkyrkan i Doberan, förste hertig av Mecklenburg och Schwerin.

Albrekt den store var son till furst Henrik II av Mecklenburg (död 1329) och Anna av Sachsen-Wittenberg (död 1327). Vid faderns död efterträdde han denne 1329 som furst Albrekt II av Mecklenburg. 1348 erhöll Albrekt hertigtitel, och 1358 blev han även hertig av Schwerin. Till följd av detta kallas han även för hertig Albrekt I av Mecklenburg och Schwerin. Han styrde sina båda hertigdömen intill sin död 1379.

När Albrekt efterträdde sin 1329 döde fader som furste i Mecklenburg fick han stå under förmyndarskap till 1336. Den 8 juli 1348 upphöjdes Albrekt av kejsar Karl IV till hertig och inträdde därmed i riksfursteståndet.

Liksom kejsar Karl IV understödde Albrekt till en början Valdemar den falske i Mark Brandenburg men försonades 1350 med markgreve Ludvig.

Efter greve Otto I av Schwerins död 1357 köpte Albrekt 1358 för 20 000 silvermark de grevliga rättigheterna i Schwerin av dennes bror och arvtagare Nikolaus. Albrekt kunde därefter se sig som herre av två hertigdömen, Mecklenburg och Schwerin.

Albrekt strävade efter att öka Mecklenburgs inflytande i Norden; hans äldste son Henrik fick gifta sig med en dotter till Valdemar Atterdag, och han försökte bland annat vinna den danska kronan åt sonsonen. Själv hade han gift sig med svenske kungens syster, Eufemia Eriksdotter. När hans andre son, Albrekt d. y., kallades till Sverige 1363 följde Albrekt d. ä. med, och han var i själva verket den drivande kraften i sonens politik.

Albrekt gifte sig i Rostock den 10 april 1336 med svenska prinsessan Eufemia Eriksdotter (1317-1363/1370), ett äktenskap vars kontrakt upprättades i Bohus fästning redan den 24 juli 1321. Paret fick följande barn:

Albrekt gifte om sig före 4 mars 1378 med Adelheid av Honstein (död 1405 eller senare).




#Article 82: Alexander III (påve) (459 words)


Alexander III, född Orlando Bandinelli cirka 1100 i Siena, Italien, död 30 augusti 1181, var påve från den 7 september 1159 till sin död, 30 augusti 1181.

Orlando Bandinelli föddes i en framstående släkt från Siena. Han blev professor vid universitetet i Bologna, där han utmärkte sig som kanonist när han utgav kommenter till Gratianus Decretum, vilka i folkmun fick titeln Summa Magistri Rolandi. År 1150 kallades han till Rom av påve Eugenius III, och han gjorde snabb karriär i kyrkan. Han gjordes till kardinaldiakon och därefter kardinalpräst av St. Markus, och sedan påvlig kansler. Hadrianus IV utnämnde Bandinelli till sin rådgivare, och han tillhörde navet i den grupp kardinaler som försökte bryta förbindelserna med Tyskland genom att ingå allianser med Neapel och normanderna. Till Fredrik I Barbarossa sade kardinal Bandinelli i Besançon (1157) att kejsarkronan var en påvlig beneficium, och därefter hade han skaffat sig fiender för livet hos de tyska furstarna.

Vid den konklav av 22 kardinaler som sammanträdde efter Hadrianus död röstade samtliga utom tre på Orlando Bandinelli, detta trots att nio var öppet lojala mot kejsaren. Han antog påvenamnet Alexander men det kejserliga partiet utsåg en motpåve, Victor IV. Trots tumult kröntes Alexander till påve den 20 september 1159.

Det ålåg kejsaren att bilägga schismen, och han sammankallade till möte i Pavia. Genom att tilltala motpåven som Victor IV och påven som kardinal Orlando, försade han sig och visade på sin partiskhet. Påven hävdade därför att rättegången var ogiltig, och att han vägrade lägga sin lagliga rätt i händerna på en sådan. Kejsaren kom som väntat fram till att motpåven skulle vara den giltiga påven. När Alexander mottog domen befann han sig i Anagni, och där exkommunicerade han kejsaren samt frigjorde sig från sina trohetsband. Schismen fortfor i 17 år, och fick inte ett slut förrän Barbarossa besegrats vid slaget vid Legnano (1176). Sedan Martin Luthers dagar har det framställs legender om att Alexander lade sin fot på Barbarossas huvud för att visa sitt övertag, vilket skulle ha varit övervåld, och vilket tillbakavisas som osanning av flera historiker.

Under schismen levde Alexander i landsflykt i Frankrike, vilket fick till följd att påvens makt och katolicismen stärktes där. Henrik II av England var en annan han fick tillfälle att möta, när denne gick i strid mot Thomas Becket, där Alexander hävdade kyrkans rätt mot kungen. Efter att Becket mördats lyckades Alexander förmå kungen till att erkänna de rättigheter som han nekat kyrkan genom Becket. Vidare gjorde sig Alexander känd som en motståndare till slaveriet.

Alexander III vigde 1164 den förste svenske ärkebiskopen, Stefan, som hade sitt säte i Uppsala. 1179 presiderade Alexander vid Tredje Laterankonciliet. Han uppmuntrade den akademiska strömningen som genomsyrade Europa, och som ledde till att flera universitet grundades.

Han avled i Civita Castellana.




#Article 83: Alexanderparakit (294 words)


Alexanderparakit (Psittacula eupatria) är en papegoja som lever i södra och sydöstra Asien.

Alexanderparakiten är med en kroppslängd på 50–62 centimeter en mycket stor papegoja som i stort är en jätteversion av den nära besläktade halsbandsparakiten (Psittacula krameri). Likt denna är alexanderparakiten i stort sett helgrön med smala vingar och mycket lång smal stjärt. Den skiljer sig genom den mycket grövre röda näbben samt den rödaktiga inre framvingen som på sittande fågel ger den en rödbrun skulderfläck.

Alexanderparakit delas in i fem underarter med följande utbredning:

Små populationer finns även i Belgien, Nederländerna, Tyskland och i Istanbul i Turkiet som härstammar från burfåglar som rymt, likaså även i Mellanöstern i Iran, Förenade Arabemiraten och Qatar.

Alexanderparakiten hittas i skogar, lundar, jordbruksområden och mangroveträsk från havsnivån upp till 900 meters höjd. Den lever av olika sorters frön, säd, knoppar, blommor, frukt och nötter. Fågeln ses vanligtvis i små flockar men kan bilda stora grupper i områden med stor födotillgång eller när den tar nattkvist.

Alexanderparakiten häckar från november till april och bygger vanligen sitt bo i använda trädhål, men kan ibland häcka i en spricka i en byggnad eller gräva ut ett hål i ett träd på egen hand. Honan lägger två till fyra vita ägg som ruvas i genomsnitt i 24 dagar. Ungarna är flygga vid sju veckors ålder och är beroende av sina föräldrar tills de är tre till fyra månade gamla.

Arten har ett stort utbredningsområde men minskar relativt krafigt i antal till följd av förföljelse, habitatförlust och fångst för vidare försäljning som burfåglar. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som nära hotad.

Fågelns svenska namn syftar på Alexander den store som sägs ha exporterat stora antal från Punjab till europeiska länder där de ansågs vara statusföremål för adel, kungligheter och krigsherrar.




#Article 84: Hornuggla (599 words)


Hornuggla (Asio otus) är en fågel tillhörande familjen ugglor. Den har en ovanligt vid utbredning och häckar i Europa, Asien och Nordamerika. Till största delen är den flyttfågel. Globalt anses beståndet vara livskraftigt. I Sverige har den dock minskat i antal och kategoriseras numera som nära hotad.

Hornugglan är en medelstor uggla som mäter 31–37 cm, har ett vingspann på 86–98 cm och väger 245–400 gram. Den har långa örontofsar som kan resas och riktas uppåt. Honorna är större än hanen och har mörkare fjäderdräkt. Hornugglans brunaktiga fjädrar är vertikalt streckade. Fågeln är spräcklig och vattrad i svartbrunt, rostgult och vitt på ovansidan. Bröst och buk är rostgula och vita med svartbruna längsfläckar. Tarsen och tårna är helt fjäderklädda. På den sittande fågeln når vingen nedanför stjärten. Den andra handpennan är inskuren i det yttre fanet, den första i det inre. Ett kännetecken är också dess orangefärgade lysande iris.

Hornugglan är svårsedd dagtid då den kamouflerar sig genom att sitta på en trädgren tätt intill stammen. Den drar då ihop fjäderdräkten och kroppen vilket ger den ett mycket smalt och avlångt utseende. Under flyttningen kan den vara lättare att observera då den sträcker över land och nära kusten.

Gamla hornugglor är relativt tystlåtna, med ett svagt och nasalt peh-äv från honan och sången från hanen ett djupt oh som upprepas var 2,5 sekund. Desto ljudligare är ungarnas tiggläte, ett tvåstavigt, klagande pii-eh som kan höras över en kilometer.

Hornuggla påträffas över stora delar av Palearktis, i norra Afrika, Europa och i norra Asien så långt österut som till Kina och Japan, samt i söder till nordvästra Indien. Den förekommer även över stora delar av Nordamerika så långt söderut som norra Mexiko. De populationer som häckar i nordligare regioner är flyttfåglar eller uppträder nomadiskt under dåliga sorkår. De sydligare populationerna är stannfåglar.

 
Hornugglan delas in i fyra underarter med följande utbredning

Tidigare behandlades etiopisk hornuggla (Asio abyssinicus) med sina två underarter abyssinicus och graueri som underarter till hornuggla.

Hornugglan är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige, upp till ungefär 62° nordlig bredd. Större delen av den svenska stammen flyttar söderut på hösten men några övervintrar i södra Sverige, främst i Skåne.

Hornugglan undviker starkt ljus och tillbringar ofta dagen sovande i träd, som exempelvis tall. I skymningen flyger den ut för att söka efter föda, som framför allt består av mindre däggdjur som sork men även insekter. 

Häckningssäsongen infaller i Europa vanligtvis mellan februari och juli och i Nordamerika från mars till maj. Den placerar sitt rede i övergivna bon efter andra fåglar, exempelvis av kråkfåglar eller hökar och allra oftast i barrträd. Den lägger i snitt tre till fem ägg som ruvas av honan i 25–30 dagar. Ungarna tas om hand av båda föräldrarna.

Hornugglan har ett mycket stort häckningsområde och den har en stor global population. Den europeiska populationen uppskattas till 304 000–776 000 par vilket innebär 609 000–1 550 000 adulta individer. Eftersom Europa utgör cirka 28 procent av det globala utbredningsområdet är en uppskattning att den globala populationen består av 2 180 000–5 540 000 adulta individer, men detta är osäkra siffror.

Den amerikanska populationen har genomgått en svag minskning under de senaste 40 åren medan den europeiska utvecklingstrenden är stabil. IUCN bedömer dock hornugglan som ohotad och kategoriserar arten som livskraftig.

Hornugglan har minskat i antal under de senaste åren. I 2020 års rödlista listar Artdatabanken därför den som nära hotad (NT). Det svenska beståndet uppskattas till 12 000 häckande individer.

Ett äldre namn är skogsuv. Dialektalt har hornuggla i trakten kring Abbekås kallats kuderusk. I trakten av Kullen betyder dock kuderusk istället skäggsimpa.




#Article 85: Hagia Sofias runinskrifter (159 words)


Två runinskrifter är kända från Hagia Sofias balustrader. De antas av forskningen vara ristade av väringagardet i Konstantinopel (dagens Istanbul) någon gång under 1000-talet, som ett slags dåtida klotter. 

Den första runinskriften upptäcktes 1964 på en balustrad i södra galleriets översta våning. Fyndet publicerades av Elisabeth Svärdström i Fornvännen 65 1970. Av inskriptionen är bara delar av förnamnet Halvdan läsligt -alftan. Väringarnas vanligaste inskription var NN ristade dessa runor och det är möjligt att inskriften i Hagia Sofia följt den formen. 

I samma balustrad upptäckte Folke Högberg 1975 ytterligare en runinskription. Inskriptionen återupptäcktes 1988 av Mats G. Larsson som publicerade dem i Fornvännen 84 följande år. Han bedömde inskriften som ofullständig och läste ari:k. Enligt Larsson var detta början på Are (gjorde dessa runor). Högberg gjorde ursprungligen en annan uttolkning och fick 1997 stöd av Svein Indrelid som istället tolkade inskriptionen som Árni, det vill säga Arne, en enkel signatur. Denna uttolkning bedöms idag som mer sannolik än Larssons.




#Article 86: Anders Björck (353 words)


Anders Per-Arne Björck, född 19 september 1944 i Nässjö i Jönköpings län, är en svensk politiker (moderat) och ämbetsman. Han var riksdagsledamot 1969–2002, försvarsminister 1991–1994 samt var landshövding i Uppsala län 2003–2009.

Björck är son till lagerchef Arne Björck och hårfrisörskan Ann-Marie Svensson. Han gick på Centralskolan i Nässjö och tog studentexamen 1966 från Nässjö läroverk. Björck inledde sin politiska karriär som bland annat riksordförande i Konservativ skolungdom 1963–1965, 1964 satt han i SECOs styrelse och i Högerns ungdomsförbund respektive Moderata Ungdomsförbundet 1966–1971. Björck var president för Nordisk Ungkonservativ Union 1968-1970. År 1969 valdes han in i riksdagen. Björck var vicepresident i The Conservative and Christian Democratic Youth Community of Europe 1970-1972 och tillhörde konstitutionsutskottet 1974–1991. Han var ledamot av Europarådets parlamentariska församling 1976-1992, vice president där 1980-1981, 1984-1985 och 1988-1989. Björck var styrelseledamot av Moderata samlingspartiet från 1981. År 1989 valdes han som förste svensk till president i Europarådets parlamentariska församling. Han var ordförande i European Democratic Group 1985-1989, Sveriges Television AB 1978-1991, Sveriges Radio 1979-1991 och var ledamot av presstödsnämnden 1978-1991. Björck var ordförande i International Foundation of Airline Passengers 1986-1989 och vice ordförande i konstitutionsutskottet 1982-1991.

Björck har medverkat i flera offentliga utredningar rörande författnings- och massmediefrågor och har varit moderaternas talesman inom dessa områden. Han var försvarsminister i den borgerliga regeringen 1991–1994. Därefter var han riksdagens förste vice talman till och med 2002. Från årsskiftet 2002/2003 till 2009 var Anders Björck landshövding i Uppsala län.

Anders Björck är medlem i Svenska Frimurare Orden, Odd Fellow Orden och ledamot av och ordförande i styrelsen för herrklubben Sällskapet. Han utsågs även till Årets smålänning under prisets debutår 1988. Anders Björck var även förbundsordförande i Svenska pistolskytteförbundet 2003-2009. Björck arbetar sedan 2009 som pr-konsult åt JKL.

Björck gifte sig 1975 med Py-Lotte von Zweigbergk (född 1948), dotter till direktör Sverker von Zweigbergk och Astrid Sigström. Tillsammans har de dottern Anne Björck.

Anders Björck brukar tillskrivas citatet: För det första har jag aldrig sagt det, för det andra är jag felciterad och för det tredje skulle det aldrig ha kommit ut vilket han fällde i TV-programmet Snacka om nyheter den 15 november 1998.




#Article 87: Algot Brynolfsson (136 words)


Algot Brynolfsson, född cirka 1228 (möjligen tidigare, knappast senare), död någon gång under åren 1298–1302, var svenskt riksråd och lagman i Västergötland. Algot räknas som stamfar till Algotssönernas ätt. Sigillvapen: först ros i fyrstyckad sköld, senare ett stort A.

Första gången Algot Brynolfsson omnämns i källorna är 1260, då han var gift med en i övrigt okänd Margareta Petersdotter (död senast 1374), som möjligen var dotter till Algots företrädare i lagmansämbetet, Peter Näf (Lejon).

Algot Brynolfsson blev lagman senast 1270 och var det fortfarande 1288, då en av hans söner, Folke Algotsson, gjorde sig skyldig till brudrov och flydde med bruden till Norge. Till följd av sonens tilltag tvingade han avgå som lagman. Han och en annan av hans söner, Rörik, tillbringade en tid i fångenskap men båda frigavs 1289.

Äldre svenska frälsesläkter, vol I:1 s




#Article 88: Alice av Storbritannien (807 words)


Alice av Storbritannien, född 25 april 1843, död 14 december 1878 i Darmstadt av difteri, brittisk prinsessa, storhertiginna av Hessen. Dotter till prins Albert av Sachsen-Coburg-Gotha och Viktoria I av Storbritannien. Gift 1862 med storhertig Ludvig IV av Hessen. Hon var 1861-1862, tillsammans med systern Louise, sekreterare åt sin mor, drottning Viktoria.

Gift 1862 på Osborne House, Isle of Wight, med sedermera storhertig Ludvig IV av Hessen (1837-1892).

Alice fick sitt namn för att hedra Victorias första premiärminister, , som en gång sagt till Victoria att Alice var hans kvinnliga favoritnamn. Som andra dotter mottogs hennes kön med blandade känslor, och det kungliga rådet sände sina gratulationer och beklagande till hennes föräldrar. Vid hennes födsel flyttade familjen tillfälligt från Buckingham Palace till Osborne House på Isle of Wight (1844). 

Hennes uppfostran övervakades av fadern och dennes vän baron Stockmar och hon fick liksom sina syskon lära sig praktiska saker som hushållsarbete, laga mat och snickra. Familjen levde privat ett enkelt liv, bar medelklasskläder och sov i dåligt uppvärmda och enkelt möblerade rum. Alice beskrivs som känslosam, lättrörd, men med ett hetsigt temperament. 1854, under krimkriget, besökte hon sårade soldater på sjukhus med sin mor och äldre syster, och hon besökte även arrendatorer på de kungliga godsen och var nyfiken på hur icke kungliga levde. 

Alice hade ett nära förhållande till sin äldsta syster Viktoria och sin äldsta bror Edvard, senare Edvard VII av Storbritannien. Hon skötte sin mormor vid dennas död i mars 1861, och var sedan den som var till störst tröst för modern vid faderns död senare samma år. Vid faderns död underrättade hon sin bror mot moderns vilja, då modern förebrådde sin äldste son för faderns död. Vid denna tid blev hon, assisterad av sin syster Louise, moderns privatsekreterare och skötte kontakten mellan regeringen och drottningen. 

År 1860 gav drottningen sin äldsta dotter, Preussens kronprinsessa, i uppdrag att leta reda på lämpliga kandidater för ett äktenskap med Alice. Victoria ville egentligen att hennes barn skulle gifta sig av kärlek men realiteten var annorlunda. Prins Vilhelm av Oranien och prins Albert av Preussen föreslogs, samt även prins Ludvig av Hessen, som 1860 inbjöds med sin bror Henrik till Windsor Castle, officiellt för att titta på Ascot-tävlingarna men egentligen för att inspekteras. Då bröderna reste hem förklarade Alice att hon var attraherad av Ludvig, och paret förlovades år 1861. Alice gifte sig 1862 på Osborne House. Bröllopet beskrivs som det sorgligaste bröllopet i kungahuset, då både Alices mor och bror Alfred grät under ceremonin. Under smekmånaden i S:t Claire ska Victoria ha blivit avundsjuk på dotterns lycka. 

Alice välkomnades med entusiasm vid ankomsten till Darmstadt i Hessen. Det rådde dock missnöje med kravet på att ett palats skulle byggas åt Alice, så paret fick av monarken ett enkelt hus vid gatan som bostad, vilket Alice dock trivdes med. Några år senare reglerades dock det hela och ett nytt palats, Neues Palais, kunde byggas i Darmstadt. 

Alice besökte England vid broderns bröllop 1863 men återvände snart. Drottning Victoria tyckte illa om Alices lyckliga relation med Ludvig, eftersom detta innebar att Alice sällan besökte England, vilket ledde till en spänd relation mellan Alice och modern.  

Under kriget med Preussen 1866 kom Alice och hennes syster, Preussens kronprinsessa, på motsatta sidor av konflikten. Hon skickade sina barn till England och arbetade i sjukhusen i Hessen, trots att hon då var gravid. Hon var bekant med Florence Nightingale, och införde ventilation och hygien på sjukhusen efter dennas råd. Då preussiska trupper stod utanför staden uppmanade hon sin makes farbror, Ludvig III av Hessen-Darmstadt, att ge efter för Preussens krav, vilket upprörde en del. Preussen intog snart därefter staden. 

Alice skrev till modern om Preussens plundring av Hessen, och modern skrev till Alices äldre syster, Preussens kronprinsessa, som dock sade sig oförmögen att förhindra det; att Hessens och Preussens kronprinsessor var syskon antas dock ha inverkat på det faktum att Preussens tillät Hessens monark att behålla sin tron.  

Alice var vän med teologen David Friedrich Strauss; hon delade hans kritik av kristendomen, gjorde honom till sin föreläsare och presenterade honom för Preussens kronprinspar. Alice och Ludvig besökte England 1871, där hon av en slump kom att ha huvudansvaret för vården av prinsen av Wales under hans svåra tyfoidfeber. 

Drottning Victoria ogillade att Alice ammade sina barn, tyckte att hennes intresse för gynekologi och fysik var chockerande, hennes pengaproblem pinsamma och hennes sätt att kritisera moderns eviga sorgeperiod oförskämd. Alice tog sin son Fritz död 1873 mycket hårt. Hon brevväxlade med socialreformatorn Octavia Hill. 1877 besteg maken tronen i Hessen, och Alice blev storhertiginna. Hon försökte som sådan driva igenom sociala reformer i Hessen men plågades av sin impopularitet och sina plikter som storhertiginna. Hon besökte England på semester 1878. Vid sin återkomst till Hessen blev hon, efter att själv ha vårdat flera sjuka i familjen, själv sjuk i difteri och dog.




#Article 89: Additiv färgblandning (146 words)


Additiv färgblandning, eller optisk färgblandning, är blandning av ljus med olika färg. Primärfärgerna som används är oftast rött, grönt och blått, och i RGB-systemet som används i bildskärmar blandas strålning med tre specificerade våglängder.  

Rött och grönt ger gult, rött och blått ger magenta, blått och grönt ger cyan. Gult, magenta och cyan kallas i detta sammanhang sekundärfärger. Med balanserad styrka av ljus med de tre primärfärgerna får man fram vitt, och genom att reglera styrkan av de olika ljuskällorna kan man få fram alla uppfattbara kulörtoner.  

I det mest renodlade exemplet, som på bilden, skapas blandningen genom att ljus från olika färgade ljuskällor belyser en och samma yta. På bildskärmar används i stället små lysande punkter med de tre primärfärgerna, och blandningen sker i betraktarens öga. Samma sak gäller det ljus som reflekteras från små punkter i färgtryck eller i den konstmålningsteknik som kallas pointillism.   




#Article 90: Axel Tallberg (668 words)


Axel Tallberg, född 23 september 1860 i Gävle, död 8 januari 1928 i Solna, var en svensk grafiker, målare och skriftställare. 

Han var son till gjutmästaren Carl Erik Tallberg och Kristina Johansson och från 1900 gift med Greta Kristina Katarina Santonsson och far till Lizzie Tallberg. Han växte upp i Falun och efter avslutad skolgång studerade han vid Konstakademien 1879–1882 där Albert Theodor Gellerstedt undervisning i etsningskonsten gav honom ett livslångt intresse. De följande tolv åren vistades han utomlands med något enstaka kortare besök i Sverige. Han reste runt i Italien Frankrike, Spanien, Nordafrika och Tyskland 1883–1885. Under resorna utförde han landskapsmålningar i akvarell och studerade etsningar. Hans önskan att lära sig etsningskonsten från grunden resulterade i att han studerade vid konstakademien i  Düsseldorf 1885 och i England 1889–1895 för att där ytterligare förfina sina kunskaper om etsteknik. Det var emellertid besvärligt att vid den tiden lära sig etsningskonstens alla kemiska och tekniska metoder då de utövande konstnärerna var ovilliga att dela med sig av några kunskaper. Det var en inställning som Tallberg avskydde och själv kom han aldrig att dölja något för blivande konstnärer. I London fick han kontakt med Axel Herman Hägg och utförde på dennes uppmaning ett porträtt i etsning. Under sin vistelse i England bodde han störta delen i Burnham vid Windsor och var tidvis verksam som konstlärare. Från London skrev han ett brev till Konstakademien 1893 där han motionerade om upprättande av en frikurs i etsning och därmed förbundna gravyrmetoder för Akademiens elever. Resultatet blev att den så kallade Tallbergska kursen startade i Konstakademien nya lokaler 1895. Den första årskursen finansierades till stor del av bidrag från Konstakademien, Föreningen för grafisk konst och Generalstabens litografiska anstalt. Efter den lyckosamma kursen 1895 blev anslagen från Konstakademien sporadiska och de kunde inte heller upplåta lokaler till Tallberg och hans kursverksamhet så hans undervisning i etsning de följande åren förde en tillfällighetsbetonad och osäker tillvaro i olika lokaler. Han fortsatte dock sin undervisning och fick ett stort antal elever till sina kurser huvudsakligen från konstakademien däribland Carl Larsson, Albert Engström, Ferdinand Boberg, prins Eugen och Anders Zorn. Han gav 1901 en kurs i etsning för medlemmarna i Konstnärsförbundet och åtskilliga senare namnkunniga svenska konstnärer sökte upp honom under dessa år för att lära sig etsningstekniker. Riksdagen beslöt 1908 att tillskjuta medel till en statlig etsnings- och gravyrskola vid Konstakademien och i mars 1909 startade den första etsningskursen med Tallberg som lärare och föreståndare för verksamheten. Han utnämndes till vice professor 1910 och kvarstod i denna tjänst fram till sin avgång 1926. Tallberg var praktiskt taget ensam lärare för en hel generation svenska grafiker.   

Tallberg var Falugrafikernas förebild och i viss mån läromästare. Han anses ha stor del i att grafiken fick högre status i Sverige. Hans egna blad är oftast etsningar och främst är han känd för sina porträtt, av bland andra Oscar II, Lev Tolstoj och Theodore Roosevelt. Dessutom finns det ett femtiotal blad med motiv från Gamla stan, Stockholm. Tallberg arbetade i flera olika etstekniker, som linjeetsning, crayonetsning, mezzotint, aquatint och någon gång i torrnålsradering. Han medverkade sparsamt i utställningar men var representerad vid Grafiska sällskapets retrospektiva utställning på Konstakademien 1911–1912 och samma förenings utställning på Malmö museum 1912 och han deltog med tio grafiska blad i Föreningen för Grafisk Konsts portföljer. 

Tallberg verkade som illustratör för både i svenska och utländska tidskrifter och grundade 1895 veckotidskriften Förgät-mig-ej. Som skriftställare utgav han några läroböcker bland annat Några ord om etsning 1912 som senare tryckes i nya utgåvor under andra titlar och Tallbergska kursen samt konstnärsmonografier över Knut Ander 1913 och Anders Zorn 1919. Han medverkade även som journalist och illustratör i tidningspressen samt korrespondent för den engelska tidningen The Studio. Som konstkritiker medverkade han i Nya Dagligt Allehanda och några mindre landsortstidningar.

Han var ledamot av Royal Society of Painter-Etchers samt av Royal Archaeological Institute, båda med säte i London. Tallberg är representerad vid bland annat Nationalmuseum i Stockholm, Göteborgs museum och Västerås konstförenings galleri.

Axel Tallberg är begravd på Norra begravningsplatsen utanför Stockholm.




#Article 91: Akleja (467 words)


Akleja (Aquilegia vulgaris) eller akvileja är en växtart vars vilda form är sällsynt i Sverige (den finns i södra Finland, södra och mellersta Sverige upp till Dalarna, södra och mellersta Norge upp till Trondheim).

Den är vanlig endast kring gamla gårdar och kloster, i parker m.m. och har då antagligen förvildat sig, eftersom den länge varit en omtyckt flerårig trädgårdsväxt och lätt självsår sig med stora massor av frön och ratas av rådjur. Däremot är den särskilt omtyckt av humlor, som är de enda som har en tillräckligt lång tunga, för att nå nektarn i den djupa sporren dit bin och andra pollinerande insekter inte når.

Munkar införde arten till Sverige från tyska klosterträdgårdar, där den odlades som medicinalväxt. Arten finnes för övrigt i nästan hela Europa samt i Kaukasien och Sibirien.

Liksom hos smörboll är hyllets båda kransar av ungefär samma färg (mörkblå, sällan ljusröda eller vita) men däremot olika till formen, så att man kan att anse de fem yttre för foderblad, de fem inre för kronblad. De senare har var sitt nektarium i form av en lång sporre med krökt spets. I blomman kan man vidare se att de innersta ståndarna är ombildade till tunna fjäll (staminodier)  som skyddande omsluter de späda fruktanlagen. Aklejans blomma ger endast fem småfrukter (fröhus), som sitter i en enkel krets. Örten igenkännes dessutom på sina dubbelt 3-fingrade rosettblad.

Aklejan anses inom folkmedicinen kunna användas för utvärtes sårbehandling. Dess innehåll av glykosider (blåsyra), fetter, enzymer och vitamin C, har adstringerande och antiseptisk verkan. Använda delar av växten är frö, blommor, blad och rötter. Aklejans frön får inte användas för invärtes bruk eftersom de kan avge blåsyra. Växtens blad och blommor kan användas, men endast några per dag, då större doser kan ge diarréer, yrsel och andnöd.

De svenska namnen akleja eller akvileja är försvenskningar av det vetenskapliga namnet för släktet, Aquilegia. Detta tolkas i sin tur av vissa källor som en sammandragning av aquila legia, som är latin och betyder ungefär en samling örnar. Blommans baksida ser ut som fem fåglar som sitter i ring med näbbarna inåt. En folklig variant av detta är duvblomma p.g.a. likhet med flygande duvor. Andra namn är duva drar vagn och älvahandske. Folkliga benämningar — ibland obscena — på olika språk har tydliga beröringspunkter, se nedan.  

Andra menar att namnet ska härledas till aqua, vatten, eller den antika staden Aquileia. Vulgaris betyder vanlig, vilket åsyftar den vanligaste sorten. Andra äldre svenska namnformer är åkerleja och tyska klockor

Akleja, i formen akvileja, är en av flera växter som räknas upp i folkvisan Uti vår hage, egentligen som del i en kärleksdryck.

Hallonakleja (Aquilegia vulgaris flora plena) är en underart till akleja som är populär bland odlare för sina tätt fyllda blommor. Den finns i flera färger från vit via rosavit, rosa, ljusblå till mörkblå.




#Article 92: Anita Bråkenhielm (278 words)


Runa Anita Elisabet Bråkenhielm, född Ohlander 1 mars 1937 i Lannaskede församling i Jönköpings län, är en svensk läkare, politiker och ämbetsman.

Hon avlade medicine licentiatexamen vid Lunds universitet 1963 och blev legitimerad läkare samma år. Därefter var hon underläkare vid Linköpings lasarett 1964, vid Kalmar lasarett 1965–1966 och vid Eksjö lasarett 1967–1970. Hon uppnådde specialistkompetens i gynekologi och obstetrik 1970, varpå hon var överläkare vid Vetlanda sjukhus 1970–1989. Åren 1979–1988 var hon moderat riksdagsledamot för Jönköpings läns valkrets. Bråkenhielm var landshövding i Kristianstads län 1990–1996 och i Kalmar län 1996–2002. Under hennes tid som landshövding blev Kalmar län ett försökslän och fick ett regionförbund. Länsstyrelsens styrelse ersattes av landshövdingens råd. Södra Ölands odlingslandskap blev ett världsarv.

Bråkenhielm var dessutom ledamot av Jönköpings läns landsting 1976–1982, ordförande i 1980 års abortkommitté 1980–1983, ordförande i Riksförbundet Sveriges lottakårer 1986–1992, ordförande i styrelsen för Riksarkivet 1990–1996, ledamot av styrelsen för Statens räddningsverk 1990–1998, ledamot av styrelsen för Statens arbetsgivarverk 1992–1998, ledamot av styrelsen för SIDA 1995–2000, ledamot av styrelsen för Fiskeriverket 1996–2002, ledamot av styrelsen för Drottning Victorias vilohem sedan 1996, ledamot av styrelsen för Överstyrelsen för civil beredskap 1998–2001, ordförande i styrelsen för Sophiahemmet Högskola 1999–2001, ordförande i Caremas etiska råd sedan 2000, ledamot av styrelsen för Stiftelsen Silviahemmet sedan 2000 och ordförande i Sophiahemmet ideell förening sedan 2001. Hon mottog 2004 Hans Majestät Konungens medalj av 12:e storleken i Serafimerordens band.

Hon är dotter till prosten Suno Ohlander och läroverksadjunkten Runa Svensson. Hon var gift 1965–1982 med skogsinspektorn och jordbrukaren Peder Bråkenhielm. De fick barnen Anna (född 1966) och Per (född 1968). Anita Bråkenhielm gifte senare om sig med tandläkaren Leif Dahlman. Hon är syster till Ann-Sofie Ohlander.




#Article 93: Anarkism (3105 words)


 
Anarkism, vanligen av grekiskans ἀν (utan) + ἄρχειν (att styra) + ισμός (från stammen -ιζειν), an archos, utan härskare/herrar), är en politisk inriktning med syfte att skapa ett samhälle fritt från stat, kapitalism och alla andra hierarkiska system och auktoritära strukturer. Det finns ett flertal olika varianter av anarkism – bl.a. med utgångspunkt i vad som ses som huvudfienden: Staten, även eventuellt staten som kapital och kapitalismen eller båda.

Förenklat kan man säga att anarkisterna vill att samhället organiseras horisontellt, inte vertikalt, med allas jämlika medverkan i ett samhälle som styrs genom direkt demokrati och där företagen ägs och styrs på lokal nivå, snarare än genom privat ägande eller en byråkratisk modell av realsocialistiskt snitt.

Det finns många olika teorier för hur denna övergång skulle ske. Vissa förespråkar en mer eller mindre omedelbar förändring genom en social revolution, andra tror att smarta lösningar som alternativa valutasystem, kooperativt och idealistiskt arbete och spridande av kunskap och medel kan underminera och helt enkelt bygga bort stat och kapital. Det som är gemensamt för all anarkism är att förändringen ska komma nerifrån och inte är något som kan växa fram genom gradvisa reformer (reformsocialism) eller genom att ett parti tar monopol på statsmakten och därmed våldet för att under en längre övergångsperiod tvinga fram förändrade förhållanden, attityder och dygder (proletariatets diktatur, förespråkas inom Marxism–leninism).

På fackföreningssidan har anarkismen en nära släkting i syndikalismen. 

Kortfattat brukar anarkismen delas i social anarkism, som står den ursprungliga utopiska socialismen nära och söker en icke-auktoritär övergång till ett statslöst kommunistiskt samhälle, och individualanarkism, som betonar individens egenvärde och okränkbarhet och delar många filosofiska punkter med klassisk liberalism. Båda formerna märker emellertid ut sig från de gängse ideologierna socialism och liberalism genom att förespråka statens ovillkorliga och fullständiga avskaffande. Se även anarkokommunism eller frihetlig socialism.

I regel vill anarkister avskaffa all myndighet och ge människan fullständig frihet över sina handlingar.  Den grekiske filosofen Zenon (333–264 f.Kr.) anses ha varit den förste som systematiserade den anarkistiska teorin. Det gjorde han i opposition till Platons bok Staten med kraft hävdade den fria kommunen utan privategendom, regering, pengar, tempel, lagar och poliser i sitt arbete Πολιτεία. Förnuft och kärlek och könens lika rättigheter är fundamentet och de enda gällande lagarna är enligt Zenon naturlagarna. Här formuleras för första gången ett utkast till en frihetlig utopi många århundraden innan vare sig liberalism eller socialism var påtänkta. Frasen: an archos (utan härskare) hittades vid flera tillfällen i arbetet Πολιτεία. Arbetet har dessvärre inte överlevt tidens gång men har nämnts av flera stoiska filosofer. Anarkismens idéhistoriska grunder har av flera inflytelserika anarkister, som Noam Chomsky, Rudolf Rocker och Max Nettlau, angetts vara upplysningens idéer och den klassiska liberalismen. Nettlau talar om anarkismen som en del av den liberala humaniseringsprocess som inleddes under 1700-talet. Man tar dock starkt avstånd från dagens västerländska liberalism. Som politisk rörelse kom anarkismen att spela en viss politisk roll i Syd- och Östeuropa mellan 1850 och första världskriget. Under 1900-talets senare del är Spanien 1936-39 den viktigaste perioden, följd av det uppsving för anarkismens idéer som föddes ur majrevolten 1968. I dag är rörelsen både större och bredare.

Anarkism är en bred rörelse med flera underliggande teorier. 
Trots sitt namn är inte anarki och anarkism samma sak som kaos. Istället är anarkister ofta inriktade på lokal direktdemokrati som även skall gälla över ekonomin.
Ordet anarkism härstammar från grekiskans an archos vilket betyder utan härskare Anarkism i politisk betydelse är således inte synonymt med kaos (anarki). Tvärtom menar anarkisterna att begreppet anarki och anarkism medvetet används av maktens män och kvinnor för att chikanera anarkismen, vilket skedde första gången under franska revolutionen 1789-1793, då högern kallade den ultraradikala gruppen Les Enragés för anarkister

Anarkister vänder sig emot etablissemanget och vill att samhället ska existera utan formella hierarkiska institutioner såsom staten och politiska partier. 
Anarkismen betraktar parlamentariskt arbete som oförmöget att åstadkomma ett klasslöst samhälle.
Införandet av direktdemokrati och självförvaltning genom federerade arbetarråd med när som helst återkallbara delegater ses som ett av målen för den sociala revolutionen; eller så kan detta ske genom kooperativa organisationer representerade av individerna.
Samhällssynen genomsyras av en längtan till det enkla och okomplicerade livet, vilket per automatik gör rörelsen motståndare till centralism, byråkrati, stordrift och tvångskollektivisering.
I dagsläget finns flera riktningar som gör anspråk på att vara anarkistiska och konflikter i synsätt är oundvikliga.

Anarkismen anses vara en del av den frihetliga socialismen tillsammans med syndikalismen.
Därmed är anarkismen en självskriven motståndare till leninismen och till kapitalismen; bägge betraktas som system som förutsätter klassamhällen.

Anarkism som modern samhällsrörelse uppkom i och med den industriella revolutionen och den gryende arbetarrörelsens framväxt. Från att först ha varit ett filosofiskt system med (Godwin) under den samtida franska revolutionen, övergick anarkismen till att bli en praktisk rörelse under 1820-talet i USA (Warren). Något senare i Frankrike, teoretiseras anarkismen med Pierre Joseph Proudhons verk Vad är egendom? (1840) då den politiska ekonomin kritiserades. Efter att ha suttit i parlamentet en tid tog Proudhon avstånd från parlamentarismen, därur uppkom rörelsens motstånd mot parlamentarismen och partiverksamhet. Anarkister var delaktiga i skapandet av den första internationella arbetarrörelsen, första internationalen men uteslöts efter motsättningar mellan främst Marx och Bakunin; 

Merparten av anarkisterna gick över till en planekonomisk inriktning efter att en av Prouhdons lärjungar, Joseph Déjacque, vänt sig emot marknadsekonomin i ett brev till Proudhon. Därefter, under 1880-talet utvecklades anarkokommunismen (Kropotkin). Under tidigt 1900-tal utvecklas den kristna anarkismen (Tolstoj) och den feministiska anarkismen (Goldman). Kulmen i den anarkistiska rörelsen före andra världskriget nåddes med Spanska inbördeskriget där anarkister lyckades genomföra en revolution.
 

Efter andra världskriget och med den nyupptäckta miljöproblematiken fick den anarkistiska rörelsen ny näring (Murray Bookchin). Misstron mot det moderna samhället och dess oförmåga att frigöra människan resulterade i uppkomsten av en ny gren under 1970-talen och 1980-talen (Grön anarkism). Ungdomskulturens utveckling under sena 1900-talet har i mycket anammat anarkistiska ideal i protesterna mot etablissemanget. 

Sedan slutet av 1960-talet har anarkismens intima sammankoppling med arbetarrörelsen förändrats i Sverige och delar av sociala rörelser som kvinnorörelsen, miljörörelsen och så vidare gjort anspråk på att dela den anarkistiska rörelsens mål, eller arbetat utifrån horisontella och deltagande metoder vilket har skapat ett brett användande av begreppet anarkism.

Under årtiondena närmast före första världskriget begicks ett antal attentat av anarkister. Mellan åren 1894 och 1901 dödades presidenten i Frankrike , kungen av Italien och Österrikes kejsarinna, något som felaktigt stämplat rörelsen som våldsromantisk.  Några händelser där anarkistiska idéer och handlingar spelat stor roll är Pariskommunen 1871, Haymarketmassakern 1886, Petrogradkommunen 1905, Machnoviternas sovjetrevolution i Ukraina 1918-19, fabriksockupationerna i Turin 1920, Kronstadtupproret 1921, Spanska inbördeskriget 1936-39 zapatisternas uppror i Chiapas 1994 och Rojava i norra Syrien från 2013. Andra uppror där anarkister förekommit men haft en mindre roll är den mexikanska revolutionen 1910, Tyska novemberrevolutionen 1918, Ungernrevolten 1956, majrevolten i Paris 1968 och nejlikerevolutionen i Portugal 1974 och revolutionen i Rojava 2013. Om Portugal,se: Britta Gröndahl: Herre i eget hus. Självförvaltning i Spanien och Portugal. Federativs 1983.

Individualanarkismen företräds av bland andra William Godwins, Max Stirners, Pierre-Joseph Proudhons, Josiah Warrens och den nutida Kevin A. Carsons teorier. Denna rörelse sätter alltid den fria individens rättigheter och förmåga före alla gruppers rättigheter, med betoning på faran för de kränkningar av individens rättigheter som obönhörligen uppstår när gruppen tillskrivs ett eget, högre värde. Proudhons och Warrens idéer om fri antikapitalistisk marknadsekonomi   utan profit, immateriell rätt och privilegier är en central tanke inom rörelsen. Individualanarkismen byggs därmed oftast på en mutualistisk marknadsekonomi, som enligt individualanarkister kontrasteras av sin motsats; kapitalismen. De flesta anser att skapandet av en alternativ social institution inom ekonomi, en så kallad kontraekonomi, är bästa sättet att förändra samhället, vilket är en form av gradualism.
Individualanarkister motsätter sig inte kollektiv samverkan men idealiserar inte kollektivet som organiserande bas. Man förordar spontan organisering för undvikandet av byråkrati och elitism.
Enligt individualanarkismen skall större samhällsdrift styras av frivilligt organiserade kooperativ, en idé som tillsammans med federalistiska tankar ligger till grund för både social- och individualanarkism.
Fackföreningsrörelse, civil olydnad, bojkott är andra verktyg mot makten. En del anser att självförsörjning i varierande grad och byteshandel är ett bättre alternativ än reguljär valutaekonomi. Riktningen har två ursprungliga huvudfåror, Stirners egoism/existentialism och Proudhon/Warrens mutualism.

 
Social anarkism, frihetlig socialism eller anarkokommunism företräds främst av Michail Bakunins och Pjotr Kropotkins arvtagare och är i huvudsak det som idag kallas frihetlig socialism. Dess anhängare tenderar att framhäva gruppgemenskap i form av direktdemokratiska lokalorganisationer. Den sociala anarkismen delas in i två huvudfåror. Michail Bakunin företräder så kallad kollektivistisk anarkism medan Pjotr Kropotkin företräder så kallad kommunistisk anarkism. Social anarkism har, precis som de andra huvudinriktningarna, Proudhon som anfader. Precis som sina föregångare, kritiserade Bakunin Marx för, vad han kallade, dennes centralistiska och auktoritära ideologi.  Vid den sociala revolutionen skall den kapitalistiska staten inte erövras utan avskaffas – genom en radikal decentralisering av beslutsrätten som sedan stannar kvar i de minsta enheterna genom utövandet av direktdemokrati. Bakunin bidrog, genom sin omfattande aktivism och smittande talekonst, till att anarkismen spreds över hela världen. Han gästade också Sverige år 1863-64. Den frihetliga socialismen har idag övertagit den roll i motståndet och samhällskritiken som marxism-leninismen hade på 1960-talet.

Under den senare delen av 1800-talet utvecklades en facklig variant av anarkismen, syndikalismen, vilken historiskt räknas till den anarkistiska rörelsen. Syndikalismen kan idag ses som en organiseringsform snarare än en ideologi och inom syndikalismen finns både anarkister och icke-anarkister. Största syndikalistiska organisation i Sverige idag är SAC, Sveriges Arbetares Centralorganisation som organiserar ungefär 5 500 personer.

Anarkafeminismen är en term som kom att skapas på 60-talet under den så kallade andra vågens feminism. De flesta anarkafeminister ser patriarkatet som den största förtryckande kraften i samhället. Detta ger enligt anarkafeminister resultat i mannens överordning och kvinnans underordning. Då anarkafeminister är emot alla former av hierarkier i samhället så motsätter de sig också staten och kapitalismen. Under det spanska inbördeskriget fanns en anarkistisk feministgrupp (Mujeres Libres) som organiserade sig för att försvara de anarkistiska idéerna, då givetvis med vad vi idag kallar en viss feministisk touch. Idag kallar sig många anarkister för feminister och naturnödvändigt finns det sådana som hävdar att de anarkafeministiska idéerna genomströmmar övriga anarkistiska strömningar. Louise Michel (1830-1905), Emma Goldman (1869-1940) och Voltairine de Cleyre (1866-1912) är tidiga exempel på anarkafeminister. Se även: Mujeres Creando, Rote Zora.

Grön anarkism har sin grund i både social- och individualanarkism och till viss del i anarkafeminismen men är en vidareutveckling med rötter bland annat i djupekologin. Grön anarkism är en bred rörelse som brukar delas upp främst i de till socialanarkismen närstående teknologioptimistska eko-anarkismen/socialekologin, och den till individualanarkismen eventuellt mer närstående grönanarkismen som förespråkar grön anarki (utan ändelsen -ism) som ibland också kallas anarko-primitivism. 

De teknologioptimistiska gröna anarkisterna står den klassiska socialanarkismen närmare men har ibland vissa influenser från teknokratin. Man anser att det gröna samhället endast kan uppnås genom en utveckling mot avancerad grön teknik och man lånar organisatoriska principer från bland andra Kropotkin. I denna grupp har Murray Bookchin en framskjuten roll som främsta ideolog. Hans ideologi socialekologi är egentligen inget annat än en grön variant av klassisk anarkokommunism med analyser från andra halvan av 1900-talet.Bookchin har varit en viktig inspirationskälla för PKK:s Abdullah Özcalan och den frihetliga samhällsbildningen i Rojava. 

De teknologikritiska gröna anarkisterna utmärker sig främst genom civilisationskritik mot industrisamhället, något som också förekommer i de ursprungliga anarkistiska riktningarna, speciellt inom Kropotkins polemik. Dock förekommer även våldsamma attentat, i maj 2012 sköts en kärnkraftingenjör i Genua av en grupp som kallar sig The Olga Cell.  Civilisationskritiken har dock hos de teknologikritiska i princip ersatt både kritik mot stat och klassamhälle, vilket skiljer ut dem gentemot de ursprungliga riktningarna. Man anser att det inte räcker (eller kanske ens är möjligt) att bara bekämpa specifika förtrycksformer såsom klassamhället, patriarkatet eller rasismen, eftersom dessa alla är produkter av civilisationen. Därför kan riktigt oberoende och jämlikhet endast uppnås utanför civilisationen. Teknologikritiken hämtar många av sina slutsatser från studier i antropologi av hur icke-civiliserade ursprungsfolk lever. Från den teknologikritiska gröna anarkismen har anarko-primitivismen utvecklats.

Till skillnad från föregångarna förkastar anarko-primitivisterna all typ av civilisation. John Zerzan och John Moore anses vara något av portalfigurer för anarko-primitivisterna. Anarko-primitivismen är på grund av sin kompromisslösa hållning gentemot alla former av institutionaliserad maktutövning kontroversiell även inom det frihetliga fältet.

Anarkopacifism, ibland icke-vålds-anarkism eller pacifistisk anarkism, är en form av anarkism som menar att alla former av våld, såväl statligt som revolutionärt, med nödvändighet måste förkastas. Icke-våld har varit en ständigt närvarande uppfattning inom den anarkistiska rörelsen. En av de tidiga, mest välkända förespråkarna för icke-våldsligt motstånd mot stat och kapital var den ryska författaren Lev Tolstoj. En av hans föregångare var den amerikanske författaren och filosofen Henry David Thoreau.

Kristen anarkism, ett begrepp som myntades 1894 i en recension av Lev Tolstojs bok Guds rike finns inom dig (1894), är tron på att Gud är den enda auktoritet som kristna är underställda och tvungna att lyda. Den kristna anarkismen står närmare anarkokommunismen än individualanarkismen och knyts till den pacifistiska traditionen genom tänkare som Henry David Thoreau, Lev Tolstoj, Dorothy Day och Jacques Ellul. Den är således närbesläktad med anarkopacifismen.

Plattformism, strömning inom socialanarkismen. Utvecklades av exil-ryska anarkister som författade De frihetliga kommunisternas organisationsplattform 1926. Plattformen reflekterar författarnas syn på varför anarkismen marginaliseras och formulerar en organisationspositiv anarkism i en frihetlig kommunistisk tradition. Plattformen refereras till som ett inspirerande dokument bland annat i nordamerikanska organisationer som Nothern Eastern Federation for Anarcho-communists och irländska Workers Solidarity Movement.

Den insurrektionella anarkismen är en strömning inom anarkiströrelsen som förespråkar en permanent motsättning och konflikt (permanent konfliktualitet) med kapitalet och staten, och en politisk verksamhet som syftar till att skapa insurrektioner. Insurrektionella anarkister tenderar att ofta använda sig av direkt aktion och agitation som lätt kan kopieras för att uppmuntra till en mer generell revolt. Anledningen till detta beteende varierar ofta bland anarkister. Många söker avsluta kapitalismen medan andra motsätter sig civilisationen (se primitivism).

Rådskommunismen (Anton Pannekoek, Herman Gorter och Paul Mattick) och den autonoma marxismen (Cornelius Castoriadis, Mario Tronti, Martin Glaberman och Antonio Negri) har mottagit inflytande från både marxism och anarkism. Dessa rörelser befinner sig teoretiskt sett utanför den anarkistiska traditionen då man i huvudsak arbetar utifrån andra principer än de anarkistiska. De har dock i praktiken mycket gemensamt med den frihetliga socialismen. Situationisterna (Guy Debord, Raoul Vaneigem med flera), en annan marxistisk grupp, måste dock betraktas ur ett annat perspektiv. De kom från en konstnärlig rörelse, Situationistiska Internationalen.  Föga förvånansvärt är också situationisternas kritik av det moderna samhället långt radikalare än de gamla rådskommunisternas och de autonoma marxisternas.

Anarkokapitalister är enligt An Anarchiist FAQ inte anarkister annat än till namnet utan i praktiken nyliberaler.

Såsom inom de flesta politiska rörelser har den anarkistiska rörelsen olika symboler. De mest kända är den svarta respektive den rödsvarta fanan och det omringade A:et.

Den kanske mest kända symbol som associeras med anarkismen är det så kallade omringade A:et (se ovan). Symbolen härstammar från Proudhons maxim anarki är ordning (A för anarki, inskrivet i O för ordning) och förekom redan under det spanska inbördeskriget på 1930-talet och på 1950-talet som den franska organisationen Alliance Ouvrière Anarchistes symbol. Organisationen Jeunesses Libertaires (frihetlig ungdom) i Frankrike har ibland ansetts som symbolens uppfinnare då de 1964 började använda den i sin bulletin. Symbolen populariserades i Storbritannien på 1970- och 1980-talen av Crass, i samband med punkrörelsen. Idag används den ofta på flaggor av anarkokommunister som inte vill bli förväxlade med syndikalister, då oftast i rött eller vitt på svart bakgrund. Svart på röd bakgrund förekommer dock ibland.

Anarkismens svarta fana var från början en sorgefana. I en demonstration som hyllade de stupade kommunardernas minne och som gav sig ut i Paris 1883 för att expropriera bagerier, upptäckte man att en fana skulle behövas. Det berättas då att f. kommunarden Louise Michel tog av sin svarta sidenunderkjol och hängde den på ett kvastskaft – och så hade anarkismen fått sin egen flagga. I Spanien 1936 manifesterade anarkisterna i FAI och syndikalisterna i CNT sitt samarbete genom en fana som delades diagonalt i ett svart fält för FAI och ett rött fält för CNT. Bägge dessa fanor används än i dag.

I Sverige har anarkismen i vissa sammanhang varit en inflytelserik rörelse, och den anarkistiska tidningen Brand har utkommit med varierande innehåll i mer än hundra år.

Den viktigaste anarkistinfluerade organisationen är den syndikalistiska fackföreningen SAC, som räknar sitt ursprung till ungsocialisterna, vilka en gång rymdes inom det ursprungliga socialdemokratiska ungdomsförbundet. Ungsocialisterna bröt sig dock loss ur socialdemokraterna 1908 efter interna stridigheter. 1910, efter storstrejken stod till största delen skåneavdelningen inom ungsocialisterna (Lunda-kommittén med Gustav Sjöström) bakom bildandet av ett syndikalistiskt fackförbund, SAC. SAC har de senaste åren genomgått en facklig reorganisering och radikalisering. Tidningen heter Arbetaren och förlaget Federativs. Trubaduren och IWW:aren Joe Hills föräldrahem i gamla Gefle är nu både museum och SAC:s industrisekretariat i Gävle, och kallas Joe Hill-gården.

Syndikalistiska Ungdomsförbundet, SUF, har anor från 1930-talet och är sedan 1993 en viktig aktör i den moderna anarkiströrelsen. Nutidens SUF skiljer sig avsevärt från 30-talets. SUF och SAC samarbetar men SUF är fristående och alltså inte fackföreningen SAC:s ungdomsförbund vilket ofta misstolkats. Nämnas bör att under 1960-talet fyllde Syndikalistiska Grupprörelsen tomrummet efter SUF med utgåvor av bland annat tidskriften Zenit och översättningar av till exempel situationistiskt material. Under sextiotalets slut uppstod många nya grupper, som Provie (efter mönster från holländska Provorörelsen) och lokala anarkistgrupper med tillhörande Fri Press.

Husockupation blev under flera decennier något av en frihetlig kampform och Punk-rörelsen hade anarkistiska tendenser även i Sverige. Ytterligare en organisation som bör nämnas är fångkampsgruppen Anarkistiska Svarta Hammaren (Anarchist Black Cross - Sweden). Det antirasistiska arbetet kom som en reaktion på det nynazistiska uppsvinget under tidigt 1990-tal. Under inledningen av 2000-talet har de svenska anarkisterna exempelvis utmärkt sig via aktioner genom Antifascistisk Aktion (AFA). AFA anser sig själva inte vara någon anarkistisk organisation, utan är baserade på en bred plattform som täcker in många strömningar. Man har också jobbat på att använda internet vilket nätzinet anarkism.info är exempel på. Många grupper och organisationer kan sägas bedriva anarkistisk kamp utan att de för den skull själva kallar sig anarkister, exempelvis Ingen Människa Är Illegal, svenska RTS - Reclaim the Streets eller självorganiseringskampanjen Osynliga Partiet samt Förbundet allt åt alla (AåA).

Den äldre svenska rörelsens förmodligen viktigaste förgrundsfigurer var Hinke Bergegren  och Albert Jensen, den förre främst agitator, den senare ideologisk förnyare av betydelse, båda tidvis redaktörer för den anarkistiska tidningen Brand. Bland andra kända frihetliga socialister kan författarna Eyvind Johnson, Stig Dagerman, Moa Martinson och Folke Fridell nämnas, liksom Spanien-veteranen Nisse Lätt och 68-aktivisten Klas Hellborg. Bland böcker på svenska om anarkismen kan nämnas Anarkismens Återkomst av Staffan Jacobson (2006), Anarkisterna i klasskampen av Bengt Ericson och Ingemar Johansson (1969), Anarkismen - från lära till handling av Daniel Guérin (1964) samt Anarkismen av George Woodcock (1962).




#Article 94: ABC 80 (2066 words)


ABC 80 var en persondator från svenska elektroniktillverkaren Luxor AB. Den lanserades 1978 och såldes till mitten av 1980-talet av Luxor – inledningsvis även av Scandia Metric – när persondatorrevolutionen precis kommit igång med andra persondatorer som Commodore PET, Apple II och TRS-80. Själva datorkonstruktionen gjordes av Dataindustrier AB med hölje, tangentbord och skärm från Luxor.

ABC 80 uppfattades inte vare sig av företaget eller användarna som en hemdator, eftersom denna beteckning när den dök upp runt 1982 betecknade datorer utan skärm och kringutrustning som kunde anslutas till en vanlig TV. ABC 80 med sin avancerade 4680-buss och specialbyggda monitor räknades inte dit.

ABC 80 slutade tillverkas i slutet av 1985.

Namnet ska utläsas ”Advanced Basic Computer for the 1980s”. ”80” relaterar även till processornamnet – den byggde på 8-bits mikroprocessorn Zilog Z80 från Zilog och hade  RAM samt  ROM, vilket rymde en tolk för en egen dialekt av programspråket BASIC.
Program och datafiler kunde sparas på kassettbandspelare och senare på diskettstation. För hantering av diskettenheten användes ett eget diskoperativsystem, ABC-DOS, och senare även CP/M. Datorns operativsystem var integrerat med BASIC-interpretatorn. Förutom i BASIC kunde programmering ske indirekt i maskinkod i form av datalistor i BASIC som kunde lagras och exekveras.

Monitorn var en svart-vit TV som modifierats för ändamålet och visade vit text på svart bakgrund. På 80-talet försökte man lansera  som en hemdator utan monitor men med en adapterlåda som gjorde att man kunde koppla in en vanlig TV. Skärmupplösningen var samma som till Text-TV, och Teledata  och  Högupplösande grafik saknades, men när man skrev ut ett speciellt kontrolltecken visades resten av raden i grafiskt läge, där sex pixlar per tecken kunde styras (2 på bredden, 3 på höjden). Eftersom kontrolltecknet tog upp en teckenplats per rad gav detta en maximal grafikupplösning på  Detta grafikläge stöddes även av speciella Basic-kommandon, SETDOT och CLRDOT, som gjorde att användaren kunde arbeta med grafiken pixelvis. Även denna grafik var tagen från Text-TV/Teledata-standarden.

Ljudet genererades av ett Texas Instruments SN76477-chip. De inställningar man kunde göra programmatiskt för att styra ljudet var mycket få, vilket i praktiken begränsade ljudet till ett litet antal ljudeffekter.

För anslutning av kringutrustning såsom skrivare, fanns en RS-232-port. ABC 80 byggde på Dataindustriers datorbuss 4680 och kunde därför anslutas till alla de styr- och mätkort som utvecklats för deras tidigare produkt DataBoard 4680. Därigenom blev ABC 80 och dess efterföljare ofta en komponent i industriella styrsystem inom fabrik och processindustri.

Karl-Johan Börjesson på Scandia Metric var den som fick idén att tillverka en svensk hemdator. Börjesson hade varit i USA år 1969 på en IEEE-konferens och sett mikrodatorteknikens potential, och man började snart att importera och sälja datorn Alpha LSI som tillverkades av Computer Automation i USA. Scandia Metric sålde c:a 1 000 av dessa datorer i Sverige speciellt till skolor för utbildning i datateknik, delvis som en OEM-produkt åt Facit, Cybernetic, Elektronlund och Datasaab.

År 1977 hade Scandia Metric ett stort behov av en ny efterträdare till skoldatorn Alpha LSI. Börjesson åkte då åter till USA och köpte en Tandy TRS-80 men tyckte att datorn inte passade de tillämpningar han såg, och han kunde heller inte garantera de volymer Tandy krävde för att exportera datorn: Scandia Metric skulle vara tvungna att förbinda sig att köpa minst 5 000 datorer för att få agentur för TRS-80. Han kontaktade då Lars Karlsson på Dataindustrier AB (DIAB) som han visste hade konstruerat datorerna DataBoard 4680 och Seven S. Dataindustier var också företagets största kund på mikroprocessorer eftersom Scandia Metric importerade och sålde CPU:n Z80. Gunnar Markesjö som var lektor på KTH visade också stort intresse: han hade år 1976 författat en lärobok om Alpha LSI i samarbete med Scandia Metric. Scandia Metric och DIAB ansåg sig ha kompetensen att konstruera datorn men saknade tillverkningskapaciteten.

Förutom själva tillverkningskapaciteten för elektronik kunde Scandia Metric och Dataindustrier inte tillverka bildskärmar. Man sökte en samarbetspartner och hade att välja mellan Facit, Philips och Luxor. Facit fick inte tillverka datorer pga. en antikonkurrensklausul i kontraktet med Datasaab efter att de sålt utvecklingen av minidatorn D12/D15, och Philips ansågs vara ett för stort och långsamt företag. Till följd av detta kom Luxor in i bilden och fick senare huvudrollen. Bengt Lönnqvist och Nils Grändås från Luxor besökte Scandia Metric den andra februari 1978 för att diskutera tillverkning av en terminalskärm, men mötet kom att handla om tillverkningen av hela datorn.

Den 16 februari hölls ett uppföljande möte där samtliga verkställande direktörer för inblandade företag deltog. Man beslutade vid detta första projektmöte att 5–10 prototyper skulle vara klara i mitten av maj och leveranser av den färdiga produkten skulle börja ske i början av november, till ett pris under 5 000 kr. Dataindustrier skulle stå för alla utvecklingskostnader av själva datordelen i utbyte mot 200 kr per såld maskin för sin del av arbetet. Man köpte också in Apple II, Commodore PET och Tandy TRS-80 för utvärdering. Den 27 februari bildades en styrgrupp för projektet hemdator-80 HD-80 med Börjesson, Karlsson och Alf Björklund, och Bengt Lönnqvist tillsattes som projektledare. I mars bildades en projektgrupp med 10 personer på Luxor under Bengt Lönnqvist. Vid en omröstning i projektgruppen byttes projektnamnet till ABC 80. Andra namnförslag var PC-80 (personal computer 80), PD-80 (persondator 80), Elvira, Swea, Pearl och Ideal.

I slutet av juli hade man producerat tre prototyper som fanns på Scandia Metric, Luxor och hos lektor Gunnar Markesjö som fått i uppdrag att skriva en lärobok för datorn. Dessa prototyper tycktes fungera bra.

I augusti skrev Scandia Metric och Luxor ett avtal som gick ut på att Luxor skulle leda projektet och ansvara för formgivning, produktion och underhåll av produkten, liksom för framtida vidareutveckling. Scandia Metric skulle producera dokumentation, handböcker, diskettenhet och skrivare, samt programmera en rad olika demonstrationsprogram.

Utvecklingen av ABC 80 tog 6 000 mantimmar (c:a 4 manår) och kostade totalt 1,2 miljoner kronor i dåtidens penningvärde.

När ABC 80 lanserades fanns ingen kringutrustning att köpa. Datorn bestod av tangentbord med mikrodatorn inuti samt Luxors specialutvecklade bildskärm. Först under 1979 blev den specialutvecklade kassettbandspelaren klar: tidigare fick kunderna helt enkelt använda vanliga musikbandspelare.

Utvecklingen av kringutrustning så som diskettenhet och skrivare med mera fördröjdes under 1979 och ledde till samarbetssvårigheter mellan företagen. Scandia Metric hade svårt att utveckla diskettenheten FD-2 på grund av överhettning och i maj fick Dataindustrier istället leverera DataDisc 80, som tillverkades av Sattco. DataDisc 80 kunde initialt lagra 80 KB per skiva, och Sattco planerade flera uppföljare i konkurrens med Scandia Metric. Den skrivare (P 40) som Scandia Metric tagit fram var så dålig att Luxor valde att anpassa en Centronicsskrivare till ABC 80 men även dessa hade för låg kvalitet.

På grund av problemen med kringutrustning slutade samarbetet mellan Scandia Metric och Luxor att fungera. Andra faktorer som knäckte samarbetet var att Luxor började utveckla programvara trots att detta enligt avtalet skulle utföras av Scandia Metric, och att Luxors försäljare började göra intrång på den marknad som enligt avtalet mellan företagen tillhörde Scandia Metric, exempelvis skolor och större företag. Scandia Metric började också exportera ABC 80 till det tyska företaget Techno-Term som utvecklat ett kortsystem med teknik som konkurrerade med DataBoard 4680, vilket ledde till att samarbetet mellan Scandia Metric och Dataindustrier sprack.

Luxor hade även samarbetsproblem med Dataindustrier, framför allt på grund av att Gunnar Wedell valts in i Luxors styrelse. Wedell var VD för Datasaab och ansåg att ABC 80 var så lik Seven S, som nu sålts till Datasaab, att det såg ut som att Dataindustrier sålt samma dator två gånger: en gång till Datasaab och en gång till Luxor och Scandia Metric. Detta löste sig då det visade sig att Datasaab var helt ointresserade av att sälja eller vidareutveckla Seven S samtidigt som det fanns en klausul i avtalet mellan Dataindustrier och Datasaab som tillät att Dataindustrier utvecklade en bildskärm till DataBoard 4680, vilket i princip var ABC 80. Samarbetet mellan Luxor och Dataindustrier fortsatte, men både Luxor och Dataindustrier hade fjärmat sig från initiativtagaren Scandia Metric.

Under 1979 kom kassettbandspelaren och den första diskettenheten till ABC 80, och under 1980 följdes dessa av mera kringutrustning, delvis utvecklad av oberoende tillverkare utanför Luxor och Dataindustrier. De viktigaste var:

Den 24 augusti 1978 visades datorn upp för pressen på Industrihuset i Stockholm. Uppvisningen filmades av Sveriges television och kom med i nyhetssändningen den kvällen, och datorns lansering noterades även i Dagens industri, Automation och Modern Elektronik.

För att sälja datorerna förlitade sig både Luxor och Scandia Metric på sina etablerade försäljningskanaler: Luxor hade ett 50-tal radio- och TV-handlare i hela landet som skulle sälja till privatpersoner och mindre företag, varav ett 30-tal visade intresse att ta in produkten. Scandia Metric sålde direkt till skolor och stora industriföretag samt ELFA AB som man redan hade en etablerad relation med. Redan innan slutet av 1978 hade 200 ABC 80-datorer levererats.

Luxor AB hamnade i finansiella svårigheter under 1979 och hade därför svårt att leverera så många datorer som beställts, och man låg flera månader efter med beställningarna. I slutet av februari hade man levererat 900 ABC 80, 1 000 fanns i order och 2 000 förfrågningar. Mot sommaren 1979 nådde man slutligen en punkt där man kunde lägga maskiner på lager istället för att direkt skicka alla exemplar vidare till kunder. Tillverkningskostnaden per dator var drygt 2 000 kr och priset från Luxor till återförsäljare var 4 600 kr utom till Scandia Metric som köpte datorerna för 3 200 kr, därtill behövde återförsäljarna betala 200 kr per maskin till Dataindustrier i Royalty. I slutet av december 1979 hade man sålt 6 300 ABC 80 vilket var 140 % av budgeten.

Gunnar Markesjö och andra författare hade publicerat tre böcker om hur ABC 80 skulle användas: Bruksanvisning till ABC 80, Mikrodatorns ABC, och ABC om BASIC. För att skapa förtroende och öka efterfrågan på datorerna var det viktigt att det fanns mjukvara och kompetens på att använda ABC 80 i Sverige. Luxor annonserade därför efter datakonsulter som kunde hjälpa företag att anpassa ABC 80 både med hårdvara och mjukvara för att lösa olika praktiska tillämpningar, och skapade en aktiv kommunikation med utvecklarna. I slutet av 1979 fanns det c:a 100 oberoende mjukvaruleverantörer och 10 hårdvaruleverantörer som arbetade med ABC 80. Luxor satsade 10 % av marknadsföringsbudgeten på annonser och sponsrade återförsäljare med halva annonskostnaden när dessa annonserade om ABC 80. Man tog även aktiv roll i att koppla samman återförsäljare och utvecklingskonsulter.

I slutet av 1979 var ABC 80 den populäraste svenska persondatorn, med betydligt större marknadsandel än Commodore PET, Apple II eller Tandy TRS-80. Det har uppskattats att Luxor vid detta tillfälle behärskade 70–80 % av den svenska marknaden för persondatorer.

Som svensk dator med svensk programvara erövrade ABC80 snabbt en stor del av datormarknaden i Sverige, på arbetsplatser och användes ofta som skoldator. Den hamnade även i många hem, eftersom priset, under  var överkomligt. Programmering för användbara applikationer blev så enkelt för vanliga användare att massor av program spreds. 
ABC-klubben sände via närradio i Stockholmsområdet ut små program. Det var bara att spela in på band, stoppa in i bandspelaren till sin dator och sedan köra.

Tabellen visar antalet sålda ABC 80 per år från 1978 till slutet av 1985. Därefter lade Luxor ned produktionen av ABC 80 eftersom den inte längre lönade sig. Totalt såldes alltså cirka 33 000 ABC 80 mellan 1978 och 1985.

Redan från början stod det klart att ABC 80 behövde utvecklas till en förbättrad modell för kontorsbruk, under arbetsnamnet X2. Projektledare för X2 var Bengt Lönnquist på Luxor. Denna var ursprungligen planerad att introducerats under 1980 med 40-teckens bildskärm och färggrafik. Utvecklingen av X2 släpade efter och Dataindustrier hade redan 1979 introducerat ännu en efterföljare kallad X3, och internt på Luxor fanns även planer på en skolprodukt Läxor avsedd för skolor. X2 kom att bli ABC 800 och X3 som skulle haft produktnamnet ABC 900 blev aldrig klar innan Luxors ägare Nokia Data lade ner ABC-serien. ABC 800 utvecklades i samarbete med Dataindustrier, men Scandia Metric vad vid det här laget reducerade till en försäljningpartner för ABC 80.

ABC 800 introducerades i april 1981 vid en pressvisning på Hotell Sheraton i Stockholm, med högre prestanda för kontorsändamål, 80-kolumners skärm, och färggrafik.

För studium av elektroniken i en ABC 80 finns boken Mikrodatorns ABC av Gunnar Markesjö. Den innehåller kopplingsscheman för hela datorn med funktionsbeskrivningar in i minsta detalj och förklaringar till varför olika lösningar valdes.

Många av datorns program finns bevarade i ABC-klubbens mjukvaruarkiv, med källkod skriven i BASIC.




#Article 95: A (255 words)


A  är den första bokstaven i det moderna latinska alfabetet.

Det gemena a:et finns utformat i två versioner (allografer): det så kallade envånings-a:et med en våning (ɑ) och det så kallade tvåvånings-a:et med två våningar (A). Envånings-a är främst vanliga i flertalet teckensnitts kursiva varianter, i skripter och i kalligrafistilar (exempelvis Monotype Corsiva), samt i handstil, medan tvåvånings-a:na främst är vanliga i den raka varianten av flera teckensnitt. Vissa teckensnitt, så som Century Gothic, har envånings-a både i den raka och i den kursiva varianten, medan exempelvis teckensnitten Verdana och Arial i stället använder tvåvånings-a i båda varianterna.

Till det latinska alfabetet kom bokstaven A från den grekiska bokstaven alfa, som i sin tur härstammade från den feniciska bokstaven alef, vilken i sin protosinaitiska förlaga varit en bild av ett oxhuvud. Oxe hette i de språken alef. Symbolen härstammar från en egyptisk hieroglyf med liknande utseende, dock annan betydelse och uttal. A används i olika skrifter som kyrilliska alfabetet (А), arabiska alfabetet  Alif (ﺍ), hebreiska alfabetet alef (א).

I datorer lagras A samt förkomponerade bokstäver med A som bas och vissa andra varianter av A med följande kodpunkter:

I ASCII-baserade kodningar lagras A med värdet 0x41 (hexadecimalt), a med värdet 0x61 (hexadecimalt) och (utom för vissa nationella varianter av ISO/IEC 646) @ med värdet 0x60 (hexadecimalt).
I EBCDIC-baserade kodningar lagras A med värdet 0xC1 (hexadecimalt), a med värdet 0x81 (hexadecimalt) och @ med värdet 0x7C (hexadecimalt).
Övriga varianter av A lagras med olika värden beroende på vilken kodning som används, om de alls kan representeras.




#Article 96: Anders Celsius (1037 words)


Anders Celsius, född 27 november 1701 i Uppsala, död 25 april 1744 i Uppsala, var en svensk vetenskapsman och astronom, i tjänst som professor i astronomi vid Uppsala universitet. Han är idag mest känd för Celsiusskalan, den hundragradiga termometerskalan. En enhet för temperatur är därför uppkallad efter honom och betecknas med ett stort C: °C.

Släkten Celsius härstammar från prästgården Högen (Höjen) i Ovanåker, Hälsingland. Anders Celsius var son till astronomen Nils Celsius (1658–1724) och Gunilla Spole (1672–1756), dotter till professorn i astronomi Anders Spole. Även Celsius farfar Magnus Celsius var en framstående forskare inom astronomi och matematik, och farbrodern Olof Celsius d.ä. var en framstående filolog.

Anders Celsius var elev till Eric Burman, som i sin tur varit elev och efterträdare till Anders Celsius far som professor i högre matematik (astronomi). När Burman avled valdes Celsius enhälligt 1730 till hans efterträdare som professor. Två år därefter företog han en resa utanför Sverige, som varade i fem år. Huvudändamålet var att grundligt studera mera framstående observatorier i Europa. År 1730 publicerade han Nova Methodus distantiam solis a terra determinandi (En ny metod för att bestämma avståndet mellan solen och jorden).

 
Utomlands väckte han först uppseende genom sina i Nürnberg (1733) utgivna Observationes de lumine boreali ab A. MDCCXVI ad A. MDCCXXXII partim a se, partim ab aliis, in Suecia habitas (Iakttagelser över norrsken i Sverige från 1716 till 1732, dels av författaren själv, dels av andra). I Rom, där påven upplät sitt stora galleri på Monte Cavallo åt honom, gjorde han optiska experiment och fann bland annat, att månens sken i nedan är 8 gånger svagare än fullmånens, att solen har ett 320 000 gånger starkare sken än månen och att den på sin middagshöjd skiner med ett 130 gånger starkare ljus än vid synranden.

Celsius stödde skapandet av Kungliga Vetenskapsakademien 1739, även om han inte var en av de ursprungliga sex grundarna, och var den som föreslog namnet Vetenskapsakademi, snarare än de första förslagen Ekonomisk vetenskapssocitet eller vetenskapsgille. Celsius och Samuel Klingenstierna blev de första invalda ledamöterna av akademien.

I Paris deltog Celsius i en då intensiv vetenskaplig tvist angående jordens form. Somliga trodde som Newton, att jorden var tillplattad vid polerna, medan andra med Cassini tänkte sig den som en citron eller ett ägg. Astronomiska mätningar av en grad på en meridianbåge inom Frankrikes gränser, gjorda av Picard 1670, var inte tillräckligt noggranna för att avgöra tvisten. För att lösa problemet behövde man två gradmätningar, den ena närmare ekvatorn, den andra närmare polen. 

Franska vetenskapsakademin bestämde sig för att bekosta sådana mätningar. En expedition under Bouguer sändes 1735 till Peru (dagens Ecuador) och var borta i sju år. På Celsius förslag (efter en idé av Polhem) valde man att sända en andra expedition under ledning av Maupertuis till Tornedalen 1736–37. I expeditionen deltog även Celsius, Anders Hellant och Jonas Meldercreutz. Resultaten från expeditionerna visade att en breddgrad är längre vid den lapska än vid den peruanska gradmätningen, vilket överensstämde med Newtons förutsägelser.

Efter sin återkomst till Uppsala yrkade Celsius på uppbyggandet av ett observatorium där. Medel anslogs, och Uppsala astronomiska observatorium, det första i Sverige, blev färdigt 1741. Celsius fortsatte nu med iver sina observationer, genom vilka han spridde nytt ljus över läran om planeternas gång, kometerna, stjärnornas aberration, ljusets brytning i atmosfären med mera. Celsius bidrog även till att häva Sveriges tveksamhet med att slutligen övergå till den gregorianska kalendern .

Han gjorde omkring 6 000 iakttagelser över kompassens missvisning, dennas dagliga förändring, och den så kallade inklinationen. Tillsammans med sin svåger Olof Hjorter upptäckte han norrskenets inverkan på magnetnålen. Genom samtidiga observationer av Celsius i Uppsala samt Canton och Graham i London konstaterades, att de stora magnetiska störningarna inträffar samtidigt på långt från varandra belägna orter. 

Från och med 1729 publicerade han meteorologiska observationer från Uppsala. Tyngdaccelerationens skillnad med latituden mellan Uppsala och London bestämde han genom ett av Graham i London förfärdigat pendelur.  Celsius utförde många mätningar inför skapandet av den Svenska generalkartan. Han var även en av de första som fäste uppmärksamheten på att Skandinavien långsamt höjer sig ovan havet, en process som pågått sedan isavsmältningen efter istiden. Denna landhöjning kallades på Celsius tid för vattuminskningen. Som förklaring föreslog Celsius den felaktiga hypotesen att vattuminskningen berodde på en över åren tilltagande avdunstning.

Anders Celsius var en pionjär i Sverige för internationellt samarbete inom vetenskapen och hade ett rikt kontaktnät utomlands. Han hade också, enligt samtida vittnen, en vinnande personlighet som gjorde att han fick vänner vart han än kom. Utomlands mindes man honom länge i de städer han besökt under sin långa resa, och så sent som under 1770-talet träffade andra svenska resenärer på många där som mindes honom med glädje och beundran. Han beskrevs som alltid glad och munter. Även om han var överhopad med arbete tycktes han aldrig ha bråttom men gjorde ändå sina uppgifter hastigt. Han hade enligt samtiden även ett rikt mått av humor, som ibland kunde dra mot sarkasm.

Celsius avled år 1744 vid 42 års ålder till följd av tuberkulos, och är begravd i Gamla Uppsala kyrka.

Idag är Celsius namn mest förknippat med den 100-gradiga Celsius-skalan, som han föreslog, och som bland annat används i internationella enhetssystemet. Celsius satte först nollpunkten vid vattnets kokpunkt, och satte fryspunkten vid 100 grader på skalan. Efter Celsius död vändes skalan om, så att fryspunkten inträffar vid noll grader och kokpunkten vid 100 grader. Hans noggranna termometerstudier visade hur fixpunkten vid vattnets kokpunkt är beroende av lufttrycket. Detta måste tas hänsyn till när en termometer ska graderas vid tillverkningen.

Celsius publicerade över hundratalet vetenskapliga och relaterade skrifter, bland annat 34 avhandlingar – dissertatio. De viktigaste av de många verken är:

Dessutom utgav han almanackor för åren 1728–45.

Förutom temperaturskalan och dess tillhörande enhet har Anders Celsius fått en månkrater uppkallad efter sig, liksom asteroiden 4169 Celsius. Månkratern heter Celsius och namngavs 1935 av Internationella astronomiska unionen.

Det rymduppdrag som den svenske astronauten Christer Fuglesangs deltog i för ESA kallades för The Celsius Mission. Ett flertal gator i Sverige är uppkallade efter Celsius, bland annat i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. Även försvarskoncernen Celsius AB var uppkallad efter Anders Celsius.

Anders Celsius finns på svenska frimärken. I häftet Europa 82 från 1982 finns han avbildad tillsammans med en termometer.




#Article 97: Svenska adelsätter (504 words)


Svenska adelsätter har funnits sedan medeltiden och har registrerats på riddarhuset sedan 1600-talet.

På Alsnö möte skrevs år 1280 i Alsnö stadga att den tjänstemannaklass som gjorde vapentjänst till häst skulle åtnjuta frälse, det vill säga skattefrihet. Dessa var föregångare till adeln men hade inte samma privilegier.

För att en släkt ska räknas som svensk adel ska den ha erhållit svensk adelsvärdighet av den svenske regenten genom ett adelsbrev. För att vara representerad vid ståndsriksdagen krävdes att ätten var introducerad på Riddarhuset.

När den siste mannen i en adelsätt dött är den utslocknad: om kvinnliga medlemmar av adelsätten fortfarande lever kallas adelsätten utgången på svärdssidan. När den sista medlemmen dör stryks ätten i adelskalendern och i förteckningen över samtliga ätter i registret tar man bort markeringen som tyder på att ätten har levande medlemmar och skriver ett kors + samt årtalet när den dog ut på svärdssidan och något mera sker inte. (Riddarhusets kommentar)

Sedan riddarhuset under 1600-talet instiftades att organisera och katalogisera Sveriges adel har 2 962 ätter introducerats. Omkring 80% av dessa är utslocknade. Några har också strukits fast de fortlever, till exempel friherrliga ätter som von Albedyhl, von Segerbaden och Wadenstierna. (Ätten har bott utomlands i över 100 år och har därmed förlorat säte och stämma på riddarhuset. Dock kan den adliga, kommendörsätten eller grevliga ätten vara representerad i riddarhuset.)

Observera att alla ätterna först i vår tid har kallats vid namn. Natt och Dag till exempel (kanske Sveriges äldsta riddarsläkt) förde redan under tidig medeltid en delad sköld i svart och vitt men de kallade sig inte Natt och Dag för det. I själva verket tvingades sentida ättlingar att börja använda detta familjenamn under 1700-talet. Medeltida ätter kallas därför efter vad skölden liknar, och inom parentes: till exempel (rosor under stjärna), eller (tillbakaseende ulv). Andra, som ätten Trolle, skrivs Trolle utan parentes men först när de själva börjar kalla sig det i något brev e.d.

Högsta klassen av adelsmän (förutom kungen) under medeltid i Sverige är jarl, en uppenbarligen ärftlig värdighet. Jarlarna kommenderade över riddarna i riksrådet, som stod över de vanliga riddarna. Steget under var sven av vapen, (de förde alltså egen sköld) och sedan svenner, i allmänhet unga adelsmän som ännu inte dubbats till riddare.

Idag finns obetitlad och betitlad adel. De betitlade adelsätterna är grevliga, och friherrliga ätter. Begreppet lågadel och högadel används inte av Riddarhuset men sammanfattningsvis kan sägas att högadeln utgjordes av de grevliga och de friherrliga ätterna jämte riddarklassen från och med 1778 inklusive de 300 äldsta adelsätterna och de så kallade kommendörsätterna (obetitlad högadel), medan lågadeln utgjordes av de resterande obetitlade ätterna.

På Sveriges riddarhus har de olika introducerade ätterna ett nummer, där grevar, friherrar och obetitlad adel numreras åtskilt var för sig. I regel gäller att ju lägre numret är, desto tidigare har ätten introducerats i Sverige (utom för de 100 lägsta numren som lottades vid Riddarhusets instiftande).  Nr 1 bland grevar, Braheätten, är dock utslocknad sedan 1930. Det finns dock exempel på att ätter har introducerats på en utslocknad ätts nummer.




#Article 98: Arlanda Express (620 words)


Arlanda Express är det produktnamn under vilket A-Train AB med tåg trafikerar sträckan mellan Stockholm C och Arlanda flygplats, över Ostkustbanan och Arlandabanan utan mellanliggande stopp. Förbindelsen Arlanda Express invigdes den 24 november 1999. Restiden från Stockholm C till Arlanda, eller omvänt, är generellt 20 minuter, dock förekommer enstaka avgångar i morgon- och eftermiddagsrusning med något längre gångtid. Under högtrafik går tågen upp till var tionde minut, övrig tid var 15:e eller 30:e minut, utom nattetid.

Vid ankomsten till flygplatsen stannar Arlanda Express först vid stationen Arlanda Södra, som betjänar terminalerna 2, 3 och 4, därefter fortsätter tåget till slutstationen Arlanda Norra, som betjänar terminal 5 och Sky City. Avståndet mellan de två underjordiska stationerna är ca 400 meter. Vid Arlanda har det även byggts genomgående tunnelspår för andra tåg, med stationen Arlanda C som nås från Sky City. Arlanda Express trafikerar dock inte den stationen utan endast Arlanda Södra och Arlanda Norra.

Sky City är en byggnad mellan terminal 4 och 5 där även vidare information om fjärrtrafiken kan fås och biljetter köpas.

Vid Stockholm C trafikerar Arlanda Express spår 1–2, med biljettkontor och taxiangöring vid Vasaplan, ca 100 meter norr om Centralhallen.

Arlanda Express använder tågsätten X3 tillverkade av Alstom. Högsta hastighet för tågsätten är 200 km/h. Endast ett litet antal tågsätt, 7 stycken, har tillverkats. X3 är ett fyrvagnars motorvagnstågsätt som är permanent sammankopplat. Totalt är tågsättet 93,4 m långt och har en tomvikt av 193,2 ton, motsvarande 1,015 ton per sittplats. Vagnskorgarna (karosserna) är byggda av stålplåt. Totalt har tågsättet 16 axlar, varav hälften är drivna. X3 har totalt 190 sittplatser, i genomsnitt cirka 48 platser per vagn.

Under 2017 reste 3,7 miljoner passagerare med Arlanda Express, enligt ett pressmeddelande från maj 2018 (i genomsnitt cirka 10 000 resenärer per dag).
Arlandabanan, som också trafikeras av fjärr- och pendeltåg hade samtidigt 5,8 miljoner resande.

Samtidigt hade Arlanda runt 18,1 miljoner resenärer (7 % fler än 2005), varav många byter mellan flyg. Marknadsandelen av markbundna resor till/från Arlanda (inklusive bil) är cirka 30-40 %. Det vanligaste resesättet till Arlanda längs marken är med bil (som oftast parkeras; mindre ofta hämtas/lämnas resenären). Av de anställda på Arlanda åkte runt 5 % med tåget år 2004.

För resenärer mellan Göteborg och Stockholm är tåg och flyg konkurrenter.

Företaget som driver Arlanda Express heter A-Train AB, och har fram till 2050 ensamrätt på trafiken (en avtalsenlig förlängning med tio år gjordes hösten 2019). A-Train AB ägdes fr.o.m. januari 2004 till 100 % av australiska Macquarie Group, efter att tidigare ha ägts av det konsortium som byggde Arlandabanan.

Sedan 2014 ägs A-Train av ett konsortium bestående av State Super, Sunsuper och SAFE. STC Pooled Fund (State Super) är en australiensisk pensionsfond som förvaltar pensionstillgångar för offentligt anställda. State Super äger 37,5 % av aktierna. Sunsuper Pooled Superannuation Trust (Sunsuper) är en av Australiens största pensionsfonder. Sunsuper äger 25 % av aktierna. State Administration of Foreign Exchange (SAFE) är ett underdepartement till kinesiska regeringen med ansvar för kinesiska statens utlandsplaceringar. SAFE kontrolleras av kinesiska centralbanken, som har uppdragit åt SAFE att förvalta dess utländska placeringar. Vid investeringar i fastigheter och infrastruktur i Europa företräds SAFE av det engelska dotterbolaget Ginko Tree Investment Ltd (GTIL). SAFE/GTIL äger 37,5 % av aktierna.

Bolaget subventioneras av svenska staten och har fått 260 miljoner i subventioner.

När Macquarie Group köpte Arlanda Express lånade de nya ägarna ut 450 miljoner kronor till Arlanda Express till en ränta på 13 procent. Därigenom stiger dotterbolagets finansiella kostnader, vinsten minskar och därmed betalar Arlanda Express ingen skatt i Sverige. Ränteutgifterna går till moderbolaget i Luxemburg där aktieutdelning beskattas lågt. Genom detta arrangemang betalade Arlanda Express ingen skatt mellan 2004 och 2011, utan fick i stället 76 miljoner tillbaka ifrån Skatteverket.




#Article 99: Askorbinsyra (485 words)


Askorbinsyra, mer känt som C-vitamin, är en organisk syra och antioxidant.

Askorbinsyra kan syntetiseras ur glukos av de flesta växter och djur. Människor, vissa apor, marsvin och några få andra djurarter har emellertid en enzymdefekt som gör att dessa saknar förmågan att producera eget C-vitamin. Istället måste då detta intas via kosten. Födoämnen som innehåller höga halter av C-vitamin är till exempel potatis, grönsaker, citrusfrukter, sura bär, paprika, nypon, svarta vinbär, röda vinbär, jordgubbar samt en del inälvsmat såsom lever och binjurar.

Askorbinsyra är värmekänslig. Vid den långvariga varmhållning och upprepade uppvärmning som kan förekomma då mat distribueras från centralkök, bryts efterhand askorbinsyran ned. Matens värde som C-vitaminkälla minskar då. 

Askorbinsyra är vattenlöslig. Salter och estrar av askorbinsyra får ändelsen -at och kallas askorbater.

Askorbinsyra finns i livsmedelsbutikers kryddhylla och en påse på 15 g motsvarar 200 dagsdoser á 75 mg. Som tillsats (antioxidationsmedel) i livsmedel har det E-nummer .

Askorbinsyra namngavs på 1920-talet av Albert von Szent Györgyi och Norman Haworth som tog fasta på dess egenskap att motverka skörbjugg, eng. anti-scorbutic (scorbutic = något som har att göra med skörbjugg). Namnet Vitamin C är något äldre och härrör från en lista upprättad av Kazimierz Funk över näringsämnen, kallade vitaminer, som orsakade sjukdom hos människor som hade brist på dem. De fick sedan olika bokstäver som beteckning eftersom man inte visste deras struktur.

C-vitamin är nödvändigt för bland annat bindvävens ämnesomsättning. Det underlättar järnupptagningen i magen (överför metalljonerna till enzymerna). Dess benägenhet att oxidera ger askorbinsyran en antioxidativ effekt på andra ämnen i kroppen.

Rekommenderat dagligt intag (RDI) för vuxna är enligt svenska normer 75 mg/dag (85/100 mg för gravida/ammande). Det räcker dock med 10 mg/dag för att undvika skörbjugg. Se vidare RDI-tabell.

Lindrig brist kan ge blödningar i tandköttet (vilket kan leda till tandlossning), försämrad sårläkning, trötthet, muskelsvaghet, ökad risk för infektioner. Allvarlig brist av askorbinsyra ger skörbjugg.

Askorbinsyra är vattenlösligt, vilket gör att ett eventuellt överskott försvinner ur kroppen med urinen. Det finns exempel på att personer med benägenhet att bilda njursten får just njursten om de intar kroniskt stora mängder av askorbinsyra. 

Forskning har även bevisat att C-vitamin neutraliserar fria radikaler som annars förhindrar produktionen av kväveoxid i blodådrornas endotelceller. Detta medför att deras vasodileringsförmåga, eller flexibilitet, förbättras och därmed utjämnar högt eller lågt blodtryck mer effektivt. I samma undersökning uppgav också 21 procent att de intog kosttillskott i någon form, varav 9 procent uppgav att de intog C-vitamin-preparat.

Under våren 2006 fick allmänheten reda på att man upptäckt att en kemisk reaktion med en farlig produkt kan ske i livsmedel som innehåller askorbinsyra och natriumbensoat (E 211), typiskt läsk. När dessa två reagerar under värme med varandra bildas det mycket carcinogena ämnet bensen. Det förekommer dock mycket diskussion om huruvida de bensenhalter som uppstår i dessa reaktioner är relevanta ur risksynpunkt eller ej, eftersom inga mätbara mängder förekommer i många undersökta läsker och det finns andra, större bensenkällor såsom trafik.




#Article 100: Apelsin (229 words)


Apelsin  (Citrus × sinensis  Sinensis-gruppen) är ett träd inom citrussläktet. Det är även namnet på trädets orangefärgade frukt.

Apelsinen är ingen naturligt förekommande art utan en hybrid mellan pompelmus (C. maxima ) och småcitrus (C. reticulata).

Apelsinen härstammar från Sydostasien men växer idag i många områden i världen. Färgen orange har fått sitt namn ifrån apelsinen som på franska heter just orange. På engelska används samma ord omväxlande med sweet orange för att beskriva denna frukt, medan orange också kan användas för andra relaterade frukter (inklusive mandarin och pomerans). 

Ordet orange kan härledas från sanskrit – apelsinträd (नारङ्ग nāraṅga) – men tros härstamma från dravidiska, som främst talas i södra Indien. Ordet nådde under sen medeltid europeiska språk  via persiska (نارنگ  nārang) och arabiska (نارنج nāranj). Det inledande n-ljudet i de engelska och franska fruktnamnen släpptes med tiden, men finns kvar i spanskans naranja. Då frukten i flera europeiska länder introducerades av portugisiska handelsmän har den fått namn efter dessa, som i grekiskans  och turkiska portakal.

Det svenska namnet apelsin kommer från medeltida nederländska och tyska appelsina/appelsine, som betyder äpple [från] Kina. Detta namn skall i sin tur inte förväxlas med det engelska Chinese apple, som har använts för frukten granatäpple. Det vanliga engelska namnet på denna senare frukt är dock pomegranate.

Apelsin har vanligen n-genus (en apelsin, apelsinen), men t-genus förekommer, dock i begränsad omfattning (ett apelsin, apelsinet).




#Article 101: Alsike (151 words)


Alsike är en tätort i Knivsta kommun i  Alsike socken. Orten uppstod som ett stationssamhälle vid Alsike station mellan Stockholm och Uppsala. Den har efter millennieskiftet vuxit kraftigt, då kommunen förlagt merparten av Knivstas nybebyggelse dit.

Alsike är beläget i Knivsta kommun, vid Ostkustbanan cirka 4 km norr om centralorten Knivsta där närmaste järnvägsstation finns. Även Alsike kommer att få en station efter spårutbyggnader. Söder om Alsike ansluter riksväg 77 från Norrtälje. 

Alsike kyrka vid Mälaren (Ekoln) ligger cirka 6 km väster om Alsike.

Orten växer öster om järnvägen, mot motorvägen E4. I Alsike finns skolorna Adolfsbergsskolan 5-9, Alsike skola F-6, Brännkärrsskolan F-4 och S:ta Maria skola F-4. I Alsike finns livsmedelsbutik, pizzeria, närlivs, gym och bank. I området finns mest villor och radhus men det finns även lägenheter.

Alsike har givit namn åt växten Alsikeklöver, vars första fynduppgift återfinns i Carl von Linnés Swenskt Höfrö (Kongliga Swenska Wetenskapsacademiens handlingar 1742).




#Article 102: Alsnö stadga (1399 words)


Alsnö stadga är en stadga som utfärdades av kung Magnus Ladulås på Alsnö hus, troligen 27 september 1280, i anslutning till ett möte med stormän där stadgans innehåll diskuterats.

Alsnö stadga har av äldre forskning setts som det dokument som konstituerar ett världsligt frälse i Sverige. En nyare forskningsinriktning hävdar däremot att stadgan snarare ytterligare formaliserar och skriftfäster ett redan existerande system.

Alsnö stadga är utformat som ett öppet kungligt brev, det vill säga riktat till allum þem mannum ær þettæ breff se och høræ (alla som tar del av brevet genom att läsa det eller få det uppläst för sig). Det ursprungliga brevet är inte bevarat. Stadgan är känd genom två avskrifter på fornsvenska från 1300-talets första hälft. Båda texterna kommer från handskrifter där de utgjort bilagor till Västgötalagen. Den äldre, från omkring 1325, har tillhört den så kallade Vidhemsprästen. 

Stadgans uppställning är standardmässig för ett medeltida latinskspråkigt diplom från 1200-talets slut. Den svenskspråkiga förlaga som de bevarade texterna kopierats från var sannolikt en samtida översättning av ett latinspråkigt original.

Stadgan är indelad i fyra artiklar. Artikel 1 är mycket utförlig, mer än tio gånger längre än någon av de övriga, och kan därför anses som stadgans huvudartikel. Den brukar ibland betecknas som gästningsartikeln. Artikel 2 handlar om konungs edsöre, artikel 3 är den som ansetts konstituera eller åtminstone formalisera det världsliga frälset och därför ofta kallas frälseartikeln. Artikel 4 handlar om kungliga ämbetsmäns olaga skatteuttag från bönderna.

Gästningsartikeln inleds med en problembeskrivning. Den kungör att det under en längre tid förekommit en ”osed”, nämligen att resande stormän med sina följen våldgästar bönder utan att göra rätt för sig. Enligt stadgan tömmer de böndernas lador men aldrigh æru þer swa rikir et þer willia eigh gistæ fatøkræ mannæ hus oc allæn sin cost hawæ vtæn pæningæ, oc nøtæ þet vp enæ littlæ stunð ær hin fatøke hawir længi arwuðþæt fore (ungefär: aldrig är de så rika att de drar sig för att gästa en fattig mans hus och ta sig mat utan att betala och äter på en liten stund upp det som den fattige länge fått arbeta för). Stadgan inskärper därför de bestämmelser som gäller för vägfarandes skyldigheter gentemot bönderna.

Artikeln stadgar att det i varje härad ska finnas en rättare som anvisar de vägfarande ett övernattningsställe hos någon bonde som ska erhålla ekonomisk kompensation för gästningen. Bötesbelopp fastställs för den som tredskar mot rättarens beslut. Om en bonde vägrar att ta emot en gäst ska han böta tre mark penningar, av vilka kungen och den resande får vardera en mark, häradet 16 örtug och rättaren 8 örtug penningar. Om rättaren inte kan anvisa en lämplig övernattningsplats döms han att betala sex mark, två till den resande, två till kungen och två till häradet. Om en vägfarande våldgästar en bonde och inte betalar för sig räknas det som rån. Den skyldige har då en månad på sig att erlägga 40 mark i böter, annars döms han fredlös (uthlægær) i hela riket. Allmänt klargörs att gästning innebär en skyldighet från vilken endast undantas kungen och biskoparnas egna gårdar samt de gårdar som ägs av riddare och väpnare som är i kungens tjänst.

Stadgans edsöresartikel innehåller ett bekräftande av Birger jarls tidigare, numera försvunna, stadgor om edsöresbrott. Den första bestämmelsen gäller straffet för den som dräper någon i annans gård, offrets egen eller tredje parts. En sådan dråpsman döms vtlaghðer vilket innebär landsförvisning. Han mister all sin egendom ovan jord och döms biltog (fredlös) över hela riket, vilket innebär att han saklöst kan dödas av vem som helst om han påträffas inom rikets gränser. Egendomen delas i tre lika stora delar som går till målsägaren, kungen och häradet. Målsägaren kan dock, om förlikning ingåtts, begära hos kungen att förövaren får lösa sin biltoghet mot en avgift om 40 mark penningar som går till kungen. 

Artikeln stadgar samu hæmð (samma påföljd) får den som dräper eller sårar någon i kyrka eller på tinget, som bryter ingången förlikning, lemlästar eller våldtar någon eller griper en man för annan mans gärning.

Stadgans tredje artikel är den omdiskuterade så kallade frälseartikeln. Den meddelar att:

Det som diskuterats av forskningen är vad som ska innefattas i kunglig rätt. Den vanligaste tolkningen har varit att uttrycket åtminstone täcker in de ordinarie ledungsskatterna och gengärden (den kungliga gästningsrätten). 

Ett annat problem är slutet på den mening som handlar om 'alla som tjänar till häst'. Den slutar nämligen: …hwem sum þem þianaæ hælst (vem de än tjänar). De historiker som vänt sig mot tanken att Alsnö stadga konstituerar frälset i Sverige har hävdat att det endast är denna detalj som var en nyhet vid stadgans utfärdande. De menar att en frihet från kungliga skatter och pålagor redan flera årtionden tidigare genomförts för de män som stod i direkt tjänsteförhållande till kungen. Alsnö stadga utvidgar enligt denna tolkning en redan befintlig frälsefrihet till att gälla även de lägre frälseskikten; de som tjänade kungens män innefattas nu också av stadgan i just begreppet kungens män.  Frälsets framväxt ses i denna tolkning som en långvarig flerstegsprocess där Alsnö stadga snarare bekräftar redan existerande förhållanden än skapar en ny samhällsklass.

Den sista artikeln förbjuder innehavare av förläningar att självsvåldigt pålägga bönderna något slags utgifter eller prestationer utöver de ordinarie. Extra gästning eller skjutsningar får inte förekomma utan att bönderna inom förläningen medger sådana genom beslut vid tingen. Om bestämmelsen inte följs resulterar det i förlust av förläningen och skyldighet att erlägga ekonomisk ersättning till de drabbade bönderna.

Forskare noterade tidigt att de bevarade stadgetexternas självdatering till 1285 inte kunde vara riktig, eftersom det bland de närvarande vittnen som nämns i brevet finns två personer som dog redan 1281. Ärkedjäknen Bengt i Uppsala dog 9 september detta år och 25 oktober avled ärkebiskop Jakob Israelsson. Stadgan måste alltså vara utfärdad före 9 september 1281. Det tidigaste möjliga datumet ges av stadgans inledning (intitulatio) där Magnus Ladulås tituleras sweæ konungær oc gøtæ, en titel som togs i bruk någon gång mellan 15 maj och 9 juni 1279.

Det dateringsförslag som fått stöd av de flesta forskare presenterades 1948 av Hans Jägerstad och bygger på antagandet att översättaren har missförstått den sannolika latinska dateringsfrasen MCCLXXX quinto Kal. oct. och läst den MCCLXXX quinto Kalendis octobris och felaktigt lagt ordet quinto till årtalet. Därmed har översättaren enligt Jägerstad lagt fem år till det riktiga årtalet 1280 och fått dateringen 1 oktober 1285.

Enligt Jägerstad måste originalets dateringsfras med korrekt upplösta förkortningar ha varit MCCLXXX quinto Kalendas octobris, vilket ger 27 september 1280. Dateringen får starkt stöd av ett bevarat originalbrev som visar att kung Magnus var på Alsnö 26 september. Ett stormannamöte där vid den tidpunkten passar också in i det politiska händelseförloppet med avrättningen av upprorsledarna i Stockholm en månad tidigare (20 augusti). Jägerstads dateringsförslag har accepterats som det mest sannolika bland annat av Jerker Rosén, Hugo Yrwing och Herman Schück. Även Erland Hjärne och Carl Gustaf Andræ har accepterat den som trolig även om de framhållit andra möjligheter.

Det enda alternativa förslag som fått starkt stöd av framstående forskare är andra halvan av maj månad 1279. För denna datering framfördes 1911 en detaljerad argumentation av Sven Tunberg som 1951 i en debatt med Jägerstad vidhöll sin uppfattning. Det starkaste stödet har Tunberg fått genom att Jan Liedgren, som tidigare stött Jägerstad, 1985 ändrade sin uppfattning på grund av det så kallade Växjöprotokollet. 

Detta protokoll, daterat 15 februari 1280, handlar om de flera grova brott (uariis et multis criminibus)  som begåtts av Växjöbiskopen Ascer, en av Alsnö stadgas namngivna vittnen. Liedgrens ändrade ståndpunkt bygger på antagandet att Ascer knappast kan ha medverkat i ett sammanhang som Alsnö möte bara ett halvår efter det han befunnits skyldig till simoni och sexuellt umgänge med fyra kvinnor, av vilka två var gifta. Eftersom Ascer bevisligen var biskop ännu 1286 måste han ha då fått absolution av påven. Ett bevarat brev utfärdat av Ascer 24 juni 1283 i Orvieto under Martin IV:s pontifikat antyder att han själv reste till påven för att lägga fram sin sak. 

Liedgren menar att så tidigt som i september 1280 kan Ascer ännu inte ha fått absolution. Enligt gällande bestämmelser måste han ha legat under lilla bannet (interdictio ingressus ecclesie) och därför kan Ascer inte ha medverkat i ett officiellt sammanhang på högsta riksnivå eftersom han inte tilläts utöva biskopsämbetet. Resonemanget står och faller med hur bokstavstroget den kanoniska rättens bestämmelser följdes i 1200-talets Sverige, en fråga som aldrig kommer att kunna besvaras.




#Article 103: Alungarvning (101 words)


Alungarvning, också kallad vitgarvning, är en garvningsmetod som ger ett smidigt och ytterst töjbart läder. Dess beständighet är däremot inte så god och metoden kan ses som lite av en konservering. I vatten löses de garvande ämnena ut. Vid behov kan dock lädret bättras på genom en omgarvning. Alungarvning har ofta kombinerats med andra metoder, till exempel med fett, för att få bättre hållbarhet. En populär svensk specialitet var det så kallade Svensklädret som kombinationgarvades med alun och vegetabiliska garvämnen. Alungarvade produkter har ytterligare en nackdel. De är känsliga för värme och tål det till och med sämre än rå hud.




#Article 104: Alvastra (250 words)


Alvastra () är en ort i Ödeshögs kommun i Östergötland, Östergötlands län.

Orten är belägen vid södra foten av Omberg och landskapet domineras av åkerbruk på den bördiga Östgötaslätten.

På flertalet platser i Alvastra har arkeologiska utgrävningar förekommit. Alvastra har varit bebott sedan stenåldern, vilket Alvastra pålbyggnad vittnar om. Under vikingatiden fanns en större hallbyggnad där sedermera Alvastra kungsgård byggdes. Under medeltiden dominerades trakten av Alvastra kloster. Efter reformationen stängde klostret och idag återstår endast en ruin på platsen. Där uppförs Alvastra krönikespel varje år. De så kallade Sverkersgården och Sverkerskapellet är ruiner efter medeltida byggnader som i senare skede fått namn efter Sveriges kung Sverker den äldre, som mördades i närheten av Alvastra år 1156.

År 1888 stod järnvägen mellan Ödeshög och Vadstena klar och i samband med detta uppfördes Ombergs turisthotell 1892. Hotellet brann 1912, men återuppbyggdes och invigdes två år senare. Järnvägens stationsbyggnad med väntsal och expedition lades öster om klosterruinen, invid dagens riksväg 50. Järnvägen lades ner i mitten av 1900-talet.

Alvastra nämns första gången 26 juni 1208 (i aluastra). Namnet har länge antagits vara en sammansättning av trädnamnet al och det fornsvenska ordet vastr (plural vastra, vastrar), som hör samman med verbet vada, och syfta på albevuxna vadställen över Dags mosses södra utlöpare. En annan tolkning är att Alvastra innehåller det fornsvenska vazter, fiskeplats. Om Al syftar på fisknamnet ål skulle Alvastra kunna betyda fiskeplatsen vid Ålbäcken. En tredje möjlighet är att Al står för en religiös byggnad och att Alvastra betyder kulthuset vid vadställena.




#Article 105: Atari ST (243 words)


Atari ST var en av de populäraste hemdatorerna under andra hälften av 1980-talet och första hälften av 1990-talet. Baserad på en Motorola 68000 CPU på 8 MHz var dess främsta konkurrent Amiga 500 från Commodore. Atari ST utkom i flera olika modeller.

Datorns operativsystem, TOS (”The Operating System”), baseras på GEMDOS och det grafiska användargränssnittet GEM (Graphic Environment Manager), båda utvecklade av Digital Research. Tack vare dess inbyggda MIDI-portar var den även mycket populär bland musiker. Den första modellen i Sverige var Atari 520 ST som släpptes 1985, strax innan Commodore lanserade sin första Amiga-modell, Amiga 1000.

ST står för sixteen thirtytwo vilket är databussens bredd i bit (16) respektive processorns interna registerstorlek i bit (32). Atari TT har 32 bitars databuss och processorn 32 bitars register. F står för inbyggd diskettstation och M står för inbyggd RF-modulator, vilket gjorde det möjligt att ansluta datorn direkt till en TV-apparats antenningång. ST- och STM-modellerna levererades även med extern nätdel, medan den i övriga modeller är intern.

E står för enhanced, en förbättrad serie med en 12 bitars palett (4096 färger), blitterkrets för snabbare grafik och DMA-ljud som skulle bli en ”Amiga-dödare” då främst värsta konkurrenten Amiga500, dock släpptes den för sent för att hota Amigans försprång i rykte och användning. Även MEGA ST2 och MEGA ST4 är utrustad med en blitterkrets.

Utöver de officiella modellerna från Atari fanns även ett antal kloner:

Samtliga modeller har:

De tidiga modellernas ljudkrets är en YM2149F från Yamaha.




#Article 106: Abba (2833 words)


Abba (av musikgruppen skrivet ABBA och som logotyp AᗺBA) är en svensk popgrupp, som gett ut musik mellan 1972 och 1983. Under 2017 återvände gruppmedlemmarna tillfälligt till inspelningsstudion för att spela in två nya låtar.

Abba består av de två före detta äkta paren Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog samt Benny Andersson och Anni-Frid Frida Lyngstad. Gruppnamnet bildades utifrån initialbokstäverna i medlemmarnas förnamn. Under hela gruppens karriär skrevs musik och text av Andersson och Ulvaeus, och fram till 1977 ibland tillsammans med gruppens manager, Stikkan Anderson.

Gruppens första album var Ring ring 1973. Det stora internationella genombrottet kom i Eurovision Song Contest 1974, där gruppen framförde det vinnande bidraget Waterloo.

Medlemmarnas tidigare äktenskap brast 1979 respektive 1981, och gruppen gjorde sin sista studioinspelning innan splittringen hösten 1982. Därefter tog gruppen ett uppehåll för att arbeta med andra projekt. Uppehållet varade ända till 2017 då de på nytt samlades i studion för att spela in två nya låtar. Vid endast ett tillfälle efter 1982 samlades gruppen framför tv-kameror; i Lasse Holmqvists program Här är ditt liv med Stikkan Anderson 1986.

Gruppen räknas som en av de största i musikhistorien med över 400 miljoner sålda skivor och är en av få artister som vunnit framgång över jordens samtliga kontinenter. Under mitten av 1970-talet var de försäljningsmässigt världens mest framgångsrika popgrupp alla kategorier. Abba har närmare 70 singlar som listettor över hela världen och över 60 albumettor. I Storbritannien hade de 19 raka topp 10-singlar, 10 stycken singelettor samt nio album som nr. 1 på den brittiska topplistan varav åtta stycken i följd (1975,-76,-77,-78,-79,-80,-81,-82).

Abba är invalda i Rock and Roll Hall of Fame år 2010 och Swedish Music Hall of Fame år 2014.

Gruppmedlemmarna hade redan under 1960-talet haft musikaliska framgångar på varsitt håll; Benny Andersson med Hep Stars, Björn Ulvaeus med Hootenanny Singers och Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad som soloartister. Andersson och Ulvaeus arbetade tillsammans som musikproducenter och låtskrivare vid Stikkan Andersons skivbolag Polar Music före Abba-tiden, bland annat för Ted Gärdestad och Hootenanny Singers.

Ulvaeus och Fältskog samt Andersson och Lyngstad träffades vid ungefär samma tid och blev två par. Musikproducenterna och låtskrivarna Ulvaeus/Andersson tog med sina sjungande flickvänner till studioinspelningar för Björn  Benny-låtar samt för andra artister. Den första inspelning som det är säkerställt att samtliga fyra personer medverkar på är Björn  Benny-singeln Hej gamle man! 1970, som låg tio veckor på Svensktoppen.
De två paren uppträdde på scen första gången tillsammans den 1 november 1970 på Restaurang Trädgårn i Göteborg under namnet Festfolket (alternativt Fästfolket och Två gånger fästfolk). Den 13 december 1970 syntes kvartetten även i TV-programmet Five Minutes Saloon, där de framförde sin version av California, Here I Come från 1921.

Gruppen deltog under namnet Björn  Benny, Agnetha  Frida i Melodifestivalen 1973 med tävlingsbidraget Ring ring (bara du slog en signal). Låten slutade på en tredjeplats, men detta hindrade inte gruppen från att få sin första större försäljningsframgång. Eftersom Agnetha Fältskog födde barn strax därefter ersattes hon tillfälligt av Inger Brundin - bland annat under en promotionsturné i Västtyskland, Österrike, Nederländerna och Belgien. Singeln blev etta i Sverige och Belgien och låg dessutom inom topp fem i Österrike, Nederländerna, Norge och Sydafrika.

En ännu större framgång skulle komma året därpå då gruppen, med det förkortade namnet Abba, framförde Waterloo vid Eurovision Song Contest i Brighton, Storbritannien, den 6 april 1974. Efter omröstningen stod bidraget som vinnare - det första för Sverige. Vinsten banade väg för gruppens framgångsrika internationella karriär. Waterloo blev, förutom i Sverige, listetta i flera europeiska länder. Låten blev även en hit i USA där den som bäst klättrade till sjätteplatsen på Billboardlistan.

Med koreografi av Graham Tainton och scenkläder av Owe Sandström lyckades gruppen skaffa sig uppmärksamhet inte bara för musiken.

Gruppens genombrott kom under den svenska musikrörelsens (proggens) storhetstid, då det i medier och kulturliv fanns en utbredd misstro mot den typ av musik som Abba spelade, vilken ansågs vara alltför kommersiellt inriktad. När Sverige 1975 skulle arrangera Eurovision Song Contest bildades därför en så kallad antikommersiell folkfront med stöd av bland annat Kulturrådet, kulturnämnden i Stockholms stad, producentföreningen på Sveriges Radio och olika musikerorganisationer.

Abbas glammiga image stod i djup kontrast till den musikvåg som var tongivande inom antikommersiella kretsar i Sverige och i Ulf Dagebys låt Doin' the omoralisk schlagerfestival från 1975 kritiseras gruppen bland annat för sina plastkläder.

Efter Waterloo dröjde det ett och ett halvt år till nästa framgång, då gruppen fick en hit med SOS. Låten låg som bäst på sjätte plats på den brittiska listan, och på femtonde plats i USA. En version med svensk text gjordes året därpå till Agnetha Fältskogs soloskiva Elva kvinnor i ett hus. Innan SOS hade gruppen släppt en rad singlar som inte nådde någon större framgång på hitlistorna i Storbritannien och USA, men som klättrade på listor i andra länder; Honey, Honey (2:a i Västtyskland), So Long (3:a i Österrike) och I Do, I Do, I Do, I Do, I Do (1:a i Australien och Nya Zeeland). De två förstnämnda singlarna klättrade på listorna i samband med gruppens första Europaturné 1974-75. Efter SOS släpptes singeln Mamma Mia som lyckades klättra till förstaplatsen i Storbritannien, vilket stärkte gruppens status där.

År 1976 var Abba en av världens mest populära musikgrupper, med låtar som Fernando, Knowing Me, Knowing You, Money, Money, Money och Dancing Queen. Den sistnämnda lyckades klättra till förstaplatsen på Billboardlistan i USA våren 1977. Vid lanseringen av Dancing Queen fick Abba en synnerligen exklusiv draghjälp; den 18 juni 1976 framförde gruppen den då nya låten i en tv-sänd gala tillägnad kung Carl XVI Gustaf och Silvia Sommerlath, som dagen efter skulle bli Sveriges drottning.

Mellan 1974 och 1980 kom gruppen att ha nio singelettor på Englandslistan och en i USA. Abba var på toppen av sin karriär vid en tid då europeisk popmusik skattades högt i USA. Intresset för Abba kulminerade i USA samtidigt som punk och new wave ökade i popularitet i Europa. Gruppen var också populär i östra Europa trots den kommunistiska diktaturen. Abba gästade tv-shower i såväl Polen som Östtyskland. Gruppens första världsturné tog dem genom Europa och Australien, där gruppen var oerhört populära, 1977 och dokumenterades i långfilmen ABBA – The Movie, som fick biopremiär i december samma år. Under första halvan av 1978 gjorde gruppen en promotionsturné i USA, där singeln Take a Chance on Me klättrade till tredje plats.

Eftersom medlemmarna hade svårt att förena karriären med privatlivet, upplevde gruppen en hel del slitningar. Ulvaeus och Fältskog ansökte om skilsmässa i början av 1979.

Ända från början uppmärksammades Abba för musikens speciella ljudbild. Arkitekten bakom detta sound var ljudtekniker Michael B Tretow, som hade hämtat inspiration från Phil Spectors inspelningsteknik. Soundet utvecklades under långa studiosessioner. Enligt Tretow bestod en del av processen att lägga många likadana spår, till exempel Fältskogs och Lyngstads sång, bredvid varandra i mixen med varierande tidsförskjutning. Detta gav enligt Tretow en fyllig, glittrande upplevelse. Tretow var ljudtekniker på samtliga av gruppens inspelningar under 1970- och 1980-talen.

Ytterligare en viktig aspekt var de musiker som arbetade med gruppen. Andersson och Ulvaeus använde i stor uträckning samma studiomusiker under hela Abbatiden, däribland gitarristerna Lasse Wellander och Janne Schaffer, basisten Rutger Gunnarsson samt trummisen Ola Brunkert. På grund av de komplicerade ljudbilder som Andersson, Ulvaeus och Tretow eftersträvade blev studiosessionerna slitsamma för musikerna. Studiomusikerna medföljde även gruppen på flertalet turnéer där de återskapade mycket av studiosoundet.

Hösten 1979 turnerade gruppen i Europa, USA och Kanada. Våren 1980 fortsatte turnén till Japan, vilket skulle bli deras sista konsertturné innan pausen. Under 1980 släpptes två singlar som innan pausen blev gruppens sista ettor på brittiska singellistan: The Winner Takes It All och Super Trouper.

Gruppens sista album innan pausen blev The Visitors, som utkom i slutet av 1981. Det var det första albumet i världen som trycktes på CD-format, men Billy Joels 52nd Street fick förtur ut till skivhandeln.

Anledningen till albumets mörka texter och dystra sound förklarar Anni-Frid Lyngstad i Carl-Magnus Palms bok Abba - människorna och musiken: När man har gått igenom en separation, som vi ju allihop hade gjort då, så påverkar det förstås atmosfären i studion. [...] Den glädje som alltid fanns i våra sånger, även om sången i sig själv var sorgsen, var borta. Vi hade glidit ifrån varandra som människor, och den samhörighet som alltid hade varit en del av våra inspelningar fanns inte kvar längre.
Även skivomslaget är mörkt och dystert. Fotografiet togs i Julius Kronbergs ateljé på Skansen i Stockholm efter att albumdesignern Rune Söderqvist fått idén om att skivtitelns besökare kunde vara änglar samt att låten Like an Angel Passing Through My Room skulle finnas med på albumet. Han kom att tänka på Kronbergs många änglamotiv och bestämde att fotot skulle tas i Kronbergs ateljé. Fotografiet domineras av Kronbergs tavla föreställande Eros. Fotografiet togs sent på hösten 1981 och ateljén var ouppvärmd.

Under första halvan av 1982 var gruppens inriktning att spela in ytterligare ett album och tre låtar spelades in: I am the City (utgiven först 1993, på samlingsalbumet More ABBA Gold – More ABBA Hits), You Owe Me One (B-sida på sista singeln) och Just Like That (än idag outgiven i sin helhet). Arbetet med albumet stoppades för att i stället inriktas på att släppa ett samlingsalbum, , med de mest säljande singlarna de senaste tio åren, plus två nya låtar som släpptes som singlar: The Day Before You Came och Under Attack. Den förra var gruppens innan pausen sista inspelning medan den sistnämnda blev gruppens då sista singel i februari 1983.

Sista gången Abba uppträdde tillsammans innan pausen var den 11 december 1982, då de medverkade i brittiska TV-programmet Late, Late Breakfast Show via satellit från Stockholm. I början av 1983 beslöt gruppen att ta en paus. Gruppen upplöstes inte formellt – istället blev pausen längre än vad någon kunnat ana.

Efter att gruppen slutade spela in sånger tillsammans har Benny Andersson och Björn Ulvaeus skapat musikalerna Chess (tillsammans med Tim Rice) och Kristina från Duvemåla. De var också delaktiga i arbetet med musikalen Mamma Mia!, baserad på gruppens musik. Andersson har även arbetat som låtskrivare och musikproducent för bland annat Gemini, Orsa spelmän, Ainbusk Singers och Josefin Nilsson. Sedan år 2000 har han haft stora framgångar i Sverige med Benny Anderssons orkester.

Anni-Frid Lyngstad har släppt tre soloalbum: Something's Going On 1982, Shine 1984, och Djupa andetag 1996. Hon har även sjungit duett med exempelvis Phil Collins, Ratata, Marie Fredriksson och Filippa Giordani.

Agnetha Fältskog har givit ut fem egna soloalbum, 1983, 1985, 1988, 2004 och 2013. Hon har även varit skådespelare i långfilmen Raskenstam från 1982. Hon har sjungit duett med bland annat Peter Cetera, Tomas Ledin, Ola Håkansson och Gary Barlow.

Intresset för Abba återuppväcktes i början av 1990-talet. År 1992 gav synthpopgruppen Erasure ut en EP med covers på fyra Abbalåtar, ABBA-esque, och i London startades en discorevivalklubb som spelade en av gruppens låtar varje timme. Samlingsalbumet ABBA Gold – Greatest Hits gavs ut strax därefter, och den kom att bli det mest sålda albumet i Storbritannien under 1990-talet. Skivan, och dess uppföljare More ABBA Gold – More ABBA Hits, sålde i stora upplagor i hela världen. I slutet av 1990-talet kom samtliga gruppens album åter ut i CD-format med ljudet restaurerat under ledning av Michael B. Tretow. Han satte även ihop medleyt ABBA Undeleted till utgivningen av CD-boxen Thank You For The Music 1994.

År 2005 släppte Madonna sin låt Hung Up där hon har samplat gruppens låt Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight) från 1979. Låten blev en stor internationell framgång och toppade listorna i över 20 länder. Det är, jämte hiphopgruppen The Fugees Rumble in the Jungle, enda gången som låtskrivarna Andersson/Ulvaeus givit tillstånd att sampla en ABBAinspelning.

Musikalen Mamma Mia! hade premiär på Prince Edwards Theatre i Londons West End den 6 april 1999, 25 år efter gruppens seger i Eurovision Song Contest. Musikalen har manus av Catherine Johnson och baseras på gruppens låtar och har sedan dess spelats över hela världen och översatts till flertalet språk. Andersson och Ulvaeus har varit inblandade i arbetet med musikalen. Filmen Mamma Mia! baseras på musikalen och sattes upp på biografer 2008.

I maj 2013 öppnades Abbamuseet på Djurgården i Stockholm. Sexton månader senare hade museet besökts av en halv miljon besökare. I januari 2016 togs nästa steg i Mamma Mia!-historien, då Mamma Mia! The Party öppnade på Gröna Lund i Stockholm.

Gruppen gjorde en tillfällig återförening i januari 1986 för att inför tv-kameror sjunga Tivedshambo i  program Här är ditt liv. Önskemål och rykten om tillfälliga comebacker har sedan dess avvisats av samtliga medlemmar. År 2000 tackade gruppmedlemmarna nej till ett erbjudande om en miljard dollar för en återföreningsturné. Gruppmedlemmarna har endast vid ett fåtal tillfällen visat sig tillsammans vid offentliga tillställningar, som exempelvis vid den svenska galapremiären av spelfilmen Mamma Mia! på biografen Rival den 4 juli 2008 samt vid invigningen av Mamma Mia! The Party i januari 2016.

Den 5 juni 2016 arrangerade Andersson och Ulvaeus en privat fest på Berns salonger i Stockholm för att fira att det var 50 år sedan som de träffats för första gången, den 5 juni 1966. Vid ett tillfälle under festen stod hela Abba-kvartetten samtidigt på scen och sjöng The Way Old Friends Do.

Den 27 april 2018 meddelade gruppen i ett pressmeddelande att de samlats i studion och spelat in två nya låtar; I Still Have Faith in You och Don't Shut Me Down. Gruppen förbereder även en turné, ABBA hologram tour, där popgruppen inte kommer att framträda själva i nutid, utan i form av hologram av sig själva som gruppen såg ut under 1970-talet. Materialet kommer att vara klassiska Abba-låtar från gruppens karriär, men också de två nyinspelade låtarna. Hologram-filmningen skedde i London, och turnén är planerad till 2022. Hallström var ett naturligt val för gruppen då han redan på 1960-talet hade filmat musikarrangemang för SVT. Samarbetet med Hallström fortsatte och han regisserade alla utom de två sista av Abbas musikvideor (The Day Before You Came och Under Attack, vilka regisserades av Kjell Sundvall och Kjell-Åke Andersson).

Lasse Hallströms sätt att göra musikvideor kom att bli stilbildande; hans filmning av närbilder av medlemmarna i profil och en face användes i flertalet av gruppens musikvideor.

Gruppen använde sällan skådespelare i sina musikvideor, men två undantag är When I Kissed the Teacher där Magnus Härenstam figurerar som lärare och The Day Before You Came där Jonas Bergström spelar Agnetha Fältskogs förälskelse.

Lasse Hallström regisserade ABBA – The Movie 1977 som en semi-dokumentär där tittaren ges en inblick i gruppens turné i Australien tidigare samma år. I  filmatiseringen av musikalen Mamma Mia! från 2008 syns Andersson och Ulvaeus som statister. Likaså i den 2004 producerade kortfilmen The Last Video Ever medverkar alla fyra gruppmedlemmar som statister, medan gruppens musik framförs av dockor. Bland skådespelarna märks Loa Falkman, Rik Mayall, Sissela Kyle och Robert Gustafsson.

Flertalet av gruppens låtar förekommer i de australiska filmerna Muriels bröllop och Priscilla – öknens drottning (bägge från 1994). Gruppens musik har även förekommit i flera svenska och utländska långfilmer; Tillsammans (2000) av Lukas Moodysson och Spike Lees Summer of Sam (1999) är två exempel. I Änglagård av Colin Nutley hörs låten Mamma Mia i en bilstereo, Does Your Mother Know spelas i Johnny English där Rowan Atkinson mimar till sången. Även i filmen Morgan Pålsson - världsreporter används gruppens musik och ABBA nämns ofta i filmen. I Göta kanal från 1981 lyssnar kronofogden på Money, Money, Money. I The Martian från 2015 med Matt Damon spelas Waterloo vid ett avgörande tillfälle i filmen.

Abbamuseet (formellt engelska: ABBA The Museum) är ett museum över Abba beläget vid Djurgårdsvägen 68 på Djurgården i Stockholm. Huset började uppföras våren 2012 efter ritningar av Johan Celsing Arkitektkontor. Närheten till Liljevalchs konsthall från 1916 ställde höga krav på utformningen.

I samma byggnad ligger ett hotell som öppnade i april 2013 och museet den 7 maj 2013.

På museet kan man besöka en rekonstruktion av Polarstudion, där Abba spelade in sina låtar från 1978. Det finns ett piano som är sammankopplat med ett piano i Benny Anderssons studio. När Andersson spelar i sin studio, börjar museets piano att självspela.

På museet finns även en samling originalföremål från vinsten i Eurovision Song Contest 1974 och vidare genom gruppens hela karriär. Vid urval, sammanställningen och presentation av utställningsföremålen engagerade sig Björn Ulvaeus aktivt. I anslutning till museet som disponerar inre delen av bottenvåningen och källarvåningen medan Pop House Hotel (Abba-hotellet) nyttjar de övriga våningsplanen tillsammans med bland annat en souvenirbutik och en restaurang.

Abba har gjort inspelningar på andra språk än engelska, för att nå framgångar i olika språkterritorier. Det främsta exemplet är albumet Gracias Por La Música från 1980, då Fältskog och Lyngstad tillsammans med ljudtekniker Michael B. Tretow återvände till gruppens äldre inspelningar för att lägga på ny sång med spansk text. Samtliga inspelningar som listas nedan är av ABBA.

Förutom de ovan nämnda inspelningarna av gruppen själva, har följande översättningar gjorts och spelats in av andra artister. Vid några av dessa inspelningar/översättningar har en eller flera gruppmedlemmar varit involverade.




#Article 107: Agglutinerande språk (248 words)


De agglutinerande språken är en undertyp av de syntetiska språken, det vill säga språk där enskilda ord ändrar form för att kunna användas i olika grammatiska sammanhang. I agglutinerande språk fogas (agglutineras) en mängd affix till en ordstam, och varje enskilt affix kan vanligtvis associeras med en enskild grammatisk funktion. Detta till skillnad från exempelvis flekterande språk (som arabiska) där en mängd relaterade ordformer (paradigm) används för att uttrycka grammatiska roller men där varje given form representerar ett helt komplex av grammatiska särdrag (som numerus, genus och så vidare).

Begreppet härrör från det latinska verbet agglutinare, som betyder att klistra ihop eller att sätta samman. Termen användes först av Wilhelm von Humboldt och August Wilhelm Schlegel i deras morfologiska indelning av olika språk.

Några exempel på språk som är agglutinerande är finska, ungerska, nahuatl, japanska, turkiska, swahili, zulu, maltesiska, esperanto, somaliska och forntidens sumeriska. 

Exempel från finskan: taloissansakin = även i sina hus
Exempel från turkiskan: Avrupalılaştıramadığımızdanmısınız = är du en av dem som inte kunde europeisera?

Indelningen av språken hänger samman med den så kallade agglutationsteorin, enligt vilken avlednings- och böjningselementen en gång varit självständiga ord, i motsats till exempelvis adaptionsteorin, som hävdar att ändelserna från början ej haft någon självständig betydelse. Den förstnämnda äger den största allmängiltigheten, men förklarar inte ensam avlednings- och böjningselementens uppkomst. Över huvud taget har dessa indelningar spelat en större roll inom språkvetenskapen förr än i våra dagar. Som medel för att bestämma språkens inbördes släktskap är de i alla händelser otillfredsställande.




#Article 108: Afrikaans (3373 words)


Afrikaans är ett västgermanskt språk som talas främst av de vita afrikanderna och de färgade i Sydafrika och Namibia. Afrikanderna härstammar från invandrare som främst kom från Nederländerna under 1600-talet. Språket afrikaans bygger därför i grunden på nederländska och utmärks bland annat av delvis förenklad grammatik och ett flertal iögonfallande språklån från bland annat malajiska, bantuspråk, khoisan och portugisiska. Ordförrådet överensstämmer dock till mer än 96 procent med nederländskans, även om vissa förskjutningar i stavning och betydelse har skett. Tidigare kallades afrikaans på engelska ofta Cape Dutch eftersom boerna ursprungligen bodde endast i Kapprovinsen. Mer skämtsamt kallades språket också baby Dutch.

Afrikaans skrevs under en period på 1800-talet med arabisk skrift bland malajerna som levde främst i Kapstaden, som ett religiöst språk. Bland kända sydafrikaner som talade afrikaans flytande fanns Nelson Mandela.

Flera framstående och internationellt kända författare skriver på afrikaans, till exempel André Brink, Breyten Breytenbach, Etienne Leroux, Marlene van Niekerk och Etienne van Heerden. Den första roman som översattes direkt från afrikaans till svenska var Magersfontein, O Magersfontein av Etienne Leroux (2007).

Afrikaans tillhör sin egen subgrupp av de västgermanska språken. Dess närmaste språksläkting är det ömsesidigt begripliga moderspråket, nederländska. Andra västgermanska språk i släktskap med afrikaans är tyska, engelska, frisiska och de icke-standardiserade språken lågtyska och jiddisch. 

Uppskattningsvis 90 till 95 procent av afrikaans ordförråd härrör från nederländskan, och det existerar endast ett fåtal lexikaliska skillnader mellan de två språken. Afrikaans har en betydligt mer regelbunden morfologi, grammatik och stavning. Det råder en viss grad av ömsesidig begriplighet språken emellan, framförallt i skriftlig form.

Afrikaans har dock erhållit en del lexikala och syntaktiska lån från ett flertal andra språk såsom malajiska språk, khoisanspråken, portugisiska och bantuspråken, samtidigt som afrikaans påverkats påtagligt även av sydafrikansk engelska. Talare av nederländska konfronteras av färre icke-kognater när man lyssnar på afrikaans än när en talare av afrikaans lyssnar på nederländska. Den ömsesidiga förståelsen tenderar således att vara något asymmetrisk då det är lättare för talare av nederländska att förstå afrikaans än för en talare av afrikaans att förstå nederländska.

Överlag så kan det ändå sägas att den ömsesidiga förståelsen mellan nederländska och afrikaans är bättre än den mellan nederländska och västfrisiska eller den mellan danska och svenska. Den sydafrikanske poeten och författaren Breyten Breytenbach sade i försök att beskriva distinktionen att skillnaden mellan standardnederländska och afrikaans kan jämföras med den mellan två dialekter.

Afrikaans uppstod i området kring nederländska Kapkolonin genom en gradvis avvikelse från de europeiska nederländska dialekterna under 1700-talet. Så tidigt som vid mitten av 1700-talet tills så nyligen som vid mitten av 1900-talet kallades afrikaans i standardnederländskan för köksspråket () vilket visade på den bristande prestigen som språket hade och även inom utbildningsväsendet i Afrika. Andra namn för det nederländska språket som talades i Kapkolonin var  (Kap-holländska) och andra mer nedsättande termer innefattade ,  och  (stympad/bruten/ociviliserad holländska) precis som  (inkorrekt nederländska).  

Hans den Besten skriver att modern afrikaans kan härledas från två källor: 

Med detta synsätt kan det således sägas att afrikaans varken är ett kreolspråk eller en direkt ättling till den europeiska nederländskan, utan en fusion av dessa tungomål. 

Afrikaans kan härledas till en grupp av nederländare som slog sig ner vid Godahoppsudden år 1652. Denna minikoloni fungerade som en proviantstation för de skepp som seglade förbi på sin väg till Ostindien. Dessa nederländare talade diverse dialekter med varandra med ett huvudtryck på tungomålet från Zuid-Holland. Under loppet av en kort tid utvecklade sig afrikaans kraftigt, och redan under mitten av 1700-talet var afrikaans att se som ett självständigt språk. 

Ännu idag har forskare inte kunnat enas om vad som är grunden till den väldiga språkutveckling som på kort tid påverkade afrikaans. Några kallar språket för avancerad kreol, och menar att den nederländska minoriteten var tvungen att anpassa sig efter en mångspråkig befolkning som vid tiden bestod av handelsmän och slavar. Denna teori bygger på den snabba förenklingen av nederländska som resulterade i ett pidgin-lingua-franca, som användes som det enda gemensamma språket som talades av invånarna i Kapkolonin – nederländare, malajer, portugiser, hottentotter och franska hugenotter. Andra experter, speciellt bland afrikander, menar att afrikaans är nederländska som genomgått en helt naturlig utveckling och hänvisar likaså till hur engelskan förändrats under tidigare århundraden. Detta är dock ett osäkert argument då nederländska utvecklade sig till afrikaans under loppet av några få generationer. 

I vilket fall är det säkert att afrikaans förutom vissa ordlån inte har påverkats nämnvärt av de andra inhemska afrikanska språken.

År 1806 övergick kapkolonin i brittisk ägo, och framöver stod afrikaans därför i ständig konkurrens till det engelska språket, som vid den tiden innehade en tydligt högre status. Kontakten med engelskan ledde till ett flertal lån i flera språkområden. 

År 1976 infördes att afrikaans, tillsammans med engelska, blev de enda tillåtna undervisningsspråken för den svarta befolkningen, även för dem som ej hade språket som modersmål. Som reaktion till det uppstod kravaller som kom att kallas skolupproren i Soweto, den 16 juni 1976. Afrikaans hade under apartheid en mycket stark ställning och fick starkt stöd från staten. Efter apartheids fall fick Sydafrika en mängd officiella språk, och afrikaans blev ett av dem.  

Sedan början av 1990-talet finns det för första gången någonsin fler icke-vita talare av afrikaans än vita.

Afrikaans talas huvudsakligen i Sydafrika och Namibia samt av mindre grupper i närliggande sydafrikanska stater. Efter andra boerkriget uppstod en ny gemenskap av afrikaanstalande grupper i Patagonien efter att 600 familjer utvandrat för att undkomma förföljelser i Sydafrika. Dessa grupper emigrerade huvudsakligen till Sarmiento  i Chubut. 

I Sydafrika är afrikaans modersmål för cirka 13,5 procent av befolkningen. Således är afrikaans det tredje största av de elva talade officiella språken. Sedan mitten av 1980-talet talas afrikaans av en icke-vit majoritet varav 50,2 procent färgade, 39,5 procent vita, 8,8 procent svarta, 0,9 procent asiatiska och 0,6 procent övriga. Enligt 2007 års Community Survey uppskattas nu att det finns cirka 6,44 miljoner afrikaans-språkiga modersmålstalare (vita: 2,76 miljoner - inklusive Namibia, färgade: 3,44 miljoner - inklusive Namibia, svarta: 0,24 miljoner (exklusive Namibia), indier: färre än 10 000).

Afrikaans talas av några hundratusen invånare i Namibia, där det även har en väletablerad funktion som lingua franca mellan de olika etniska grupperna. Det talas vidare bland mindre grupper invånare i Australien, Botswana, Kanada, Lesotho, Malawi, Nya Zeeland, Mauritius, Zambia och Zimbabwe. Språket brukar uppdelas i huvuddialekterna västra kap, Oranjefloden respektive östra kap. Förutom de som talar afrikaans som modersmål förstås språket av miljontals människor ytterligare i Sydafrika och Namibia.

Substantiv i afrikaans har inget flekterande kasussystem, och har inget grammatiskt genus. Dock existerar det likt andra germanska språk en distinktion mellan singular- och pluralformerna hos substantiven. Den vanligaste markeringen på plural är suffixet -e, men flera vanliga substantivs ändelse i plural är -s. Ett antal vanliga substantiv har oregelbundna ändelser: 

Inget grammatiskt kasus existerar för substantiv, adjektiv och artiklar. 

Adjektiv kan ifall de företräder ett substantiv böjas. Som en generell regel så böjs flerstaviga attributadjektiv. Enstaviga attributadjektiv behöver dock inte böjas, vilket huvudsakligen beror på ett antal tämligen komplexa fonologiska regler. När ett adjektiv böjs så tar adjektivet vanligen ändelsen -e och ett antal morfologiska förändringar kan uppstå. Till exempel, när ändelsen t efterföljs av ett -ljud försvinner adjektivet ej utan böjs som reg (nederländska: recht), men vid böjning blir det (regte). Ett liknande fenomen appliceras på apokope i t efter . Till exempel, adjektivet vas blir vaste vid flexion. Omvänt, adjektivändelser på -d (uttalat ) or g (uttalat ) som följs av en lång vokal eller diftong mister -d och -g vid flexion. För exempel, se: 

I vissa extraordinära exempel så tillförs också en ytterligare markering efter synkope på en intervokalisk konsonant. Exempelvis, 

Brett talat, liknande morfologiska förändringar kan appliceras på flekterande adjektiv vid bildandet av plural på substantiv. Således blir pluralformen av vraag (fråga) till vrae (frågor).

Rester av kasus kan återfinnas bland pronomina: 

Det existerar således inte någon kasusförändring för ons, julle, och hulle. Dessutom existerar det ofta ingen större distinktion mellan objektspronomen och possessiva pronomen när de används innan ett substantiv. Se exempel: 

Ett undantag till tidigare regel är tredje person singular där afrikaans tydligt skiljer mellan hom (honom) och sy (hans). Likaså åtskiljs neutrum dit (den/det) från det possessiva sy (dess). För tredje person plural där hulle kan också betyda deras, en variant hul används också frekvent till att betyda deras för att på så sätt kunna skilja på deras och de/dem. Liknande, julle (din) har en possessiv variant jul.

I afrikaans grammatik existerar inte någon skillnad mellan infinitiv- och presensformerna av verb med två undantag, verben 'att vara' och 'att ha':

Dessutom konjugeras inte verb efter subjektet. Till exempel, 

Endast en handfull av verb i afrikaans har en preteritumform, nämligen  (att vara), de modala hjälpverben och verbet  (att tänka). Preteritumformen  (kunde) är ovanlig i nutida afrikaans. 

Alla andra verb använder sig endast av perfekt (he + perfekt particip). Således finnes det i afrikaans ingen distinktion mellan jag drack och jag har druckit. Detta kan jämföras med vardaglig tyska när preteritum ofta ersätts med perfekt. 

När man berättar en längre historia brukar talare av afrikaans undvika perfekt och helt enkelt använda sig av presens eller historiskt presens istället. 

Ett särskilt karaktärsdrag inom afrikaans är dess användande av dubbel negativa; som inom afrikaans klassificeras som  och detta är något som saknas inom de andra västgermanska standardspråken. Exempel,   

Såväl franska som san har föreslagits vara ursprunget till användandet till dubbel negativa i afrikaans. Även om viss typ av dubbel negativa går att finnas i vissa nederländska dialekter i Västflandern eller i Gelderland tar den sig i en annan form som ej går att finna i afrikaans. Se exempel: 

Konstruktionen bakom dubbel negativa har blivit fullt grammatikaliserad i standardafrikaans och dess korrekta användning följer ett par tämligen komplexa regler visandes nedan: 

Vissa ord inom afrikaans har uppstått på grund av grammatiken. Till exempel,  vilket bokstavligen betyder måste inte vanligen blir ; även om man inte behöver skriva eller säga på ett sådant sätt använder majoriteten av afrikaansspråkiga människor den sammansatta varianten. Jämför med engelskans do not som blir don't. 

Det nederländska ordet  (det) svarar inte på  på afrikaans. De nederländska orden som svarar på afrikaans  är , ,  och .

Det kan dras många paralleller mellan afrikaans ortografi och den i nederländskan. Bägge språken använder sig dessutom av 26 bokstäver. 

I afrikaans har många konsonanter fallit bort från tidigare nederländsk stavning. Till exempel,  ('endast) i nederländskan har blivit  i afrikaans. Afrikaans och vissa nederländska dialekter gör ingen skillnad på  och , vilka två ljud flutit samman, följaktligen stavas det nederländska   (syd) på afrikaans . Liknande, den nederländska digrafen   uttalas normalt som  och stavas  i alla fall förutom då IJ ersätter det nederländska suffix  vilket uttalas  eller , såsom i   .

En annan skillnad är den indefinita artikeln,  på afrikaans och  på nederländska. En bok är  på afrikaans, var det antingen är  eller  i nederländskan. Denna  uttalas vanligen som svag betoning, .

Diminutiv-suffixet i afrikaans är , emedan det inom nederländskan är , därav är ordet bit i afrikaans  och i nederländskan . 

Bokstäverna c, q, x, och z existerar endast exklusivt i lån från franskan, engelskan, grekiskan och latin. Detta eftersom ord som vanligtvis stavades med c och ch i sin ursprungliga nederländska stavning k och g inom afrikaans. Liknande stavas det nederländska qu och x som kw och ks. Exempel på detta är  istället för equatoriaal, och  istället för excuus.

Vokalerna med diakritiskt tecken som inte kan härledas till lånord är: á, é, è, ê, ë, í, î, ï, ó, ô, ú, û, ý. De diakritiska tecknen ignoreras när man bokstavsordnar, även om de fortfarande är viktiga. Till exempel  istället för tre e på rad bredvid varandra: *, vilket går emot afrikaans grammatiska regler, eller , vilket översätts till säga, medan  är en possessiv form. 

Ett fåtal ord i afrikaans använder sig av initiala apostrofer. Inom modern afrikaans skrivs dessa ord alltid med gemener (förutom när hela ordet står med versaler). Andra fall där det uppstår apostrofer i ändelsen av ett ord är ovanliga i vardagligt tal, och uppträder oftast endast i poetisk text. 

Här kommer ett par exempel på initiala apostrofer:

Apostrofer och det följande bokstaven ses som två separata tecken, och skrivs aldrig samman. Dock har ett sådant fall en Unicode-kod, .

Ungefär 95 % av afrikaans ordförråd kan härröras från nederländska med sin grund i den nederländska som de första kolonisterna talade. I och med att flertalet av kolonisterna var bönder och sjömän kan man finna många dialektala och begrepp kopplade till sjöfart i afrikaans (till exempel kombuis 'kök', nederländska keuken). Afrikaans har också behållit många nederländska ord, som idag ses som ålderdomliga i nederländskan (till exempel navorsing 'efterforskning'  nutida nederländska onderzoek) på samma sätt som många nederländska ord har genomgått i betydelseförskjutning i afrikaans, (till exempel pad 'stig'  'Väg, gata, motorväg' eller: fontein 'källa', nederländska bron). Under 1900-talet har ordförrådet inom afrikaans vuxit enormt genom bland annat tekniska innovationer. Den sydafrikanska språkkommissionen för den statliga ekonomiska akademin har sedan 1917 arbetat med standardiseringar av en sydafrikansk grammatik med ordlistor och skrivregler. Vid bildandet av neologismer använder man sig oftast av nederländska som förebild.

På grund av tidiga bosättningar av kapmalajer i Kapstaden, vilka idag enligt den sydafrikanska folkräkningsstatistiken går under namnet Coloured, har flertalet malajiska ord lyckats ta sig in i afrikaans. Vissa av dessa ord intog nederländskan via det folk som kom från Nederländska Ostindien, dagens Indonesien. Exempel på ord av malajiskt ursprung: 

Portugal har en lång historia av kontakt till folket i Sydafrika i och med handeln mellan Portugal och Indien där Sydafrika var en naturlig punkt på vägen. Under senare tid var Sydafrika dessutom ett vanligt mål för portugisisk emigration. Därav finnes det en hel del lånord från portugisiskan i afrikaans. Vissa ord som ursprungligen härrör från portugisiskan är  (paraply) från det portugisiska ,  (boskapsinhägnad/kraal) från , och  (majs, från ). Ord som dessa har blivit såpass vanliga i Sydafrika att de även blivit vanliga i andra sydafrikanska språk. Vissa används även i nederländskan såsom  parasoll, även om dess användning är mindre vanlig och kan inneha en annorlunda betydelse. 

Vissa av dessa ord existerar även inom nederländskan, dock med en mer specifik betydelse:  betyder exempelvis kastspjut som används av sydafrikanska stammar och  som på nederländska specifikt betyder sydafrikansk djurskinnsfil.

Lånord från de olika bantuspråken i afrikaans inkluderar namn på inhemska fåglar såsom  och , och inhemska växter, som  och .

Upphävandet av ediktet i Nantes den 22 oktober 1685 var av stor betydelse för Sydafrikas historia, då det inledde den stora utvandringen av hugenotter från Frankrike. Det uppskattas att mellan 250 000 och 300 000 protestanter lämnade Frankrike mellan 1685 och 1700; och enligt François Michel de Louvois hade 100 000 av dessa erhållit militär utbildning. En stor andel av dessa flyktingar kom att komma till Sydafrika. Hugenotterna bidrog med ett stort språkvetenskapligt bidrag till afrikaans, framförallt militär terminologi, så många av hugenotterna var med och stred under Die Groot Trek. 

Die Here is my Herder, ek kom niks kort nie.
Hy laat my in groen weivelde rus. Hy bring my by waters waar daar vrede is.
Hy gee my nuwe krag. Hy lei my op die regte paaie tot eer van Sy naam.
Selfs al gaan ek deur donker dieptes, sal ek nie bang wees nie, want U is by my. In U hande is ek veilig.

Alternativ översättning av Psalm 23: 

Die Here is my Herder, niks sal my ontbreek nie.
Hy laat my neerlê in groen weivelde; na waters waar rus is, lei Hy my heen.
Hy verkwik my siel; Hy lei my in die spore van geregtigheid, om sy Naam ontwil.
Al gaan ek ook in 'n dal van doodskaduwee, ek sal geen onheil vrees nie; want U is met my: u stok en u staf die vertroos my.

Herrens bön (Afrikaans senaste översättning):

Ons Vader in die hemel, laat U Naam geheilig word.
Laat U koningsheerskappy spoedig kom.
Laat U wil hier op aarde uitgevoer word soos in die hemel.
Gee ons die porsie brood wat ons vir vandag nodig het.
En vergeef ons ons sondeskuld soos ons ook óns skuldenaars vergewe het.
Bewaar ons sodat ons nie aan verleiding sal toegee nie; en bevry ons van die greep van die Bose.
Want van U is die koninkryk,
en die krag,
en die heerlikheid,
tot in ewigheid. Amen

Herrens bön (Originalöversättningen):

Onse Vader wat in die hemel is,
laat U Naam geheilig word;
laat U koninkryk kom;
laat U wil geskied op die aarde,
net soos in die hemel.
Gee ons vandag ons daaglikse brood;
en vergeef ons ons skulde
soos ons ons skuldenaars vergewe
en laat ons nie in die versoeking nie
maar verlos ons van die Bose
Want aan U behoort die koninkryk
en die krag
en die heerlikheid
tot in ewigheid. Amen

Enligt tidigare studier om dialekter inom afrikaans antogs det att det redan innan den stora massmigrationen under 1830-talet (afrikaans: Groot Trek) existerade tre stora dialektområden av det nederländska språket som talades i Kapkolonin. Dessa dialekter är nordkaps-, västkaps- och östkapsdialekten. Dialekten som talades i norra Kapprovinsen kan möjligtvis ha varit ett resultat av kontakt mellan nederländska bosättare och khoikhoi-folket mellan great karoo och Kunene, och den dialekt som talades i östra Kap som ett resultat av kontakt mellan nederländarna och xhosa-folket. Rester av dessa dialekter återfinns i dagens afrikaans även om standardiseringar i modern tid jämnat ut det mesta av dessa skillnader.    

Begreppet  (kapafrikaans) används ibland felaktigt för att hänvisa till hela västkapsdialekten. Begreppet används mer allmänt för en särskild sociolekt talad på Kaphalvön.  talades tidigare bland alla befolkningsgrupper. Dock har den blivit allt mer begränsad till de färgade-befolkningsgrupperna i Kapstaden och närliggande områden. Dock förstås kapafrikaans av en stor majoritet av modersmålstalare av afrikaans i Sydafrika. 

 har bevarat en hel del karaktärsdrag mer lika dem i nederländskan. 

 innehar ett antal karaktärsdrag som normalt sätt inte hittas i afrikaans.

Inom  är det också vanligt med kodväxling mellan engelska och afrikaans, framförallt i innerstaden och låginkomstområdena i Kapstaden. 

Exempel på typisk :

 (Afrikaans vid den orangea floden) används ibland  för att beteckna dialekten som talas i den norra Kapprovinsen, men används oftare när man pratar om dialekten som talas i områdena omkring Upington. 

Några av karaktärsdragen hos  är pluralformerna  (Ma-, ) varierar i uttal exempelvis  (kyrka) och  (pengar) vilket indikerar ägande. 

Även om afrikaans huvudsakligen talas i Sydafrika och Namibia existerar mindre afrikaanstalande befolkningar i Argentina, Australien, Botswana, Brasilien, Kanada, Lesotho, Malawi, Nederländerna, Nya Zeeland, Swaziland, Förenade Arabemiraten, Storbritannien, Irland, USA, Zambia och Zimbabwe. Flertalet afrikaanstalare som lever utanför Afrika är emigranter och deras avkommor.

Sedan avskaffandet av apartheidsystemet 1994 har afrikaans förlorat mycket av den privilegierade särställning som språket innehade. Det gäller såväl inom utbildningsväsendet, media och språkets generella status som huvudspråk i landet, när afrikaans nu delar statusen med tio ytterligare officiella språk. Icke desto mindre har afrikaans förblivit dominerande inom media - radio, nyheter och television, och efter engelskan det mest dominerande språket. Fler än 300 böcker på afrikaans utges varje år. Sydafrikansk folkräkning tyder på ett ökande antal av talare av afrikaans i alla nio provinserna, med totalt 6,85 miljoner talare 2011 jämfört med 5,98 miljoner talare årtiondet innan. Det sydafrikanska rasrelationsinstitutet SAIRR (The South African Institute of Race Relations) beräknar att majoriteten av det ökande antalet talare består av färgade sydafrikaner. Talare av afrikaans har högre anställningsgrad än andra sydafrikanska språkgrupper även om en halvmiljon ändå vara arbetslösa år 2012. 

Trots de utmaningar med degradering och emigration som afrikaans möter i Sydafrika förblir afrikaans konkurrenskraftigt i och med dess popularitet inom television, på internet och stor försäljning av såväl musik som nyheter på afrikaans. På senare tid kan ett uppsving skönjas sedan musik på afrikaans blivit allt mer populär, särskilt bland unga sydafrikaner. Likaså upplevs ett uppsving för afrikaans inom filmbranschen. 2007 släpptes den första långfilmen på afrikaans  sedan Paljas 1998. Flertalet kortfilmer och långfilmer såsom  och  har producerats och  var Sydafrikas första bidrag på afrikaans vid Cannesfestivalen. Filmindustrin på afrikaans har börjat få ett internationellt erkännande genom stjärnor som Charlize Theron och Sharlto Copley som båda främjar sitt modersmål. 

I Namibia minskade antalet talare av afrikaans från 11,4 procent (2001) till 10,4 procent (2011). Talarna är koncentrerade till Hardap (41,0%), ǁKaras (36,1%), Erongo (20,5%), Khomas (18,5%), Omaheke (10,0%), Otjozondjupa (9,4%), Kunene (4,2%) och Oshikoto (2,3%).

Afrikaans kan studeras vid många universitet utanför Sydafrika, däribland i Nederländerna, Belgien, Tyskland, Polen, Ryssland och USA.




#Article 109: Anten–Gräfsnäs Järnväg (294 words)


Anten–Gräfsnäs Järnväg är en 12 km lång oelektrifierad smalspårig (891 mm) museijärnväg belägen cirka 1 mil nordväst om Alingsås i Västergötland. Järnvägen var ursprungligen en del av Västergötland–Göteborgs Järnväg (VGJ / Västgötabanan) som gick mellan Göteborg och Skara, trafikerad från 1900 till 1967 (vissa delar till 1986). 
Järnvägen brukas för turisttrafik från Antens station, mot nordost utmed sjön Anten till Gräfsnäs slottspark. Sydväst om Anten fortsätter banan dessutom genom Brobackatunneln till Brobacka hållplats.
Denna tunnel användes i samband med inspelningen av filmen På rymmen med Pippi Långstrump.

År 1965 bildades den ideella föreningen Stora Lundby Järnvägsmuseum, då SJ som trafikerat Västgötabanan börjat en avvecklingsprocess med skrotning av brukade järnvägsfordon. Entusiaster sökte istället få omhänderta och bevara dessa för kulturminnestrafik. Genom insamlingar och försäljning av andelsbevis fick man ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa ett par ånglok och ett antal personvagnar. 

Senare beslutades att resterande persontrafik på Västgötabanan skulle nedläggas vilket gjordes under sommaren 1970. Därefter revs järnvägen söder om Nossebro förutom sträckan Brobacka - Anten - Gräfsnäs slottspark.

Turisttrafik bedrivs från slutet på maj till augusti månads utgång från Antens station. Detta sker dels med ångloksdragna tåg från tidigt 1900-tal, dels med motorvagnar (rälsbuss) från 1950-talet.

Föreningen AGJ har (2011) bland annat elva ånglok och flera andra typer av järnvägsfordon som förevisas offentligt i utställningshall, tillika järnvägsstationer och för verksamheten uppfört lokstall.

De senaste två åren (2017,2018) har Anten Gräfsnäs Järnväg även bedrivit tomtetågstrafik de två första helgerna i december, dvs. första och andra advent. Tomtetåget (Tomteexpressen) avgår Antens station för att transportera förväntansfulla passagerare till hållplatsen Arelid som under decembermånad byter namn till Tomtebo. I Tomtebo sitter Tomten i hållplatskuren och väntar på alla barnen och som vill lämna sina önskelistor. Barnen och vuxna bjuds på saft, varm glögg och pepparkakor. 




#Article 110: Attundaland (124 words)


Attundaland är ett historiskt geografiskt område och ett av de forna tre folklanden i nuvarande Uppland. Landskapet omnämns i Florenslistan, ursprungligen från 1103, i sin latinska form Atanht.

Attundaland bestod i början av 1300-talet av åtta hundaren. Till området räknades dessutom Södra Roden, Attundalands Rod, Området motsvaras nu i det närmaste av Lyhundra, Sjuhundra, Långhundra, Seminghundra, Ärlinghundra, Vallentuna och Sollentuna härad, Väddö, Bro, Frötuna, Åkers, Danderyds och Värmdö skeppslag, Lovön och Svartsjölandet i Mälaren, allt i Stockholms län, samt Bro härad i Uppsala län.

Attundaland var, i likhet med de andra folklanden, en egen lagsaga fram till 1296, då det sammanslogs med Tiundaland, Fjädrundaland och Roden till Upplands lagsaga. Tingsplatsen var vid Folklandstingstad i Lunda socken.

Som lagmän omtalas Germund 1231 och Håkan 1286–1296.




#Article 111: Astri Taube (628 words)


 
Astrid (Astri) Linnéa Matilda Taube, född Bergman 9 december 1898 i Kungsholms församling i Stockholm, död 23 december 1980 i Maria Magdalena församling i Stockholm, var en svensk målare, grafiker och skulptör.

Astri Taube var dotter till hovkonstgjutaren Herman Bergman (1869–1954) och Emilia (Mélen) Tholff (1872–1962). Hon var gift med visdiktaren, trubaduren, författaren och konstnären Evert Taube från 14 januari 1925 till dennes bortgång 31 januari 1976, och blev mor till arkitekt Per-Evert (1926–2009), Rosemarie (1928–1928), Ellinor (1930–1998) och Sven-Bertil Taube (1934–) samt farmor till Jesper Taube och Sascha Zacharias.

Astri Taube föddes 1898 och växte upp i Stockholm som äldsta barnet i en syskonskara på fyra. Fadern drev ett eget konstgjuteri och en egen utställningshall. Hon kom därför tidigt i kontakt med många av tidens konstnärer, såsom Carl Milles, Carl Eldh och Christian Eriksson. Efter Franska skolan gick hon på Tekniska skolan, Sigrid Blombergs skulpturskola samt Caleb Althins och Carl Wilhelmsons målarskolor. År 1920 studerade hon i Paris och därefter fyra år på Konstakademien i Stockholm där hon bland andra hade sin gudfar Carl Milles som lärare. Under studietiden i Paris träffade hon Evert Taube och de gifte sig 1925. Efter bröllopet reste paret till Italien där de arbetade och studerade. De gjorde flera gemensamma utställningar, den första 1925 på Galleri Gummeson i Stockholm.
Tidigt i sin karriär ägnade sig Astri Taube åt konsthantverk och gravutsmyckningar, som göts och såldes genom  Herman Bergmans firma. Som ung gjorde hon utsmyckningarna till biografen Rio på Hornsgatan i Stockholm (nuvarande Folkoperan), vilken invigdes 1928. Till taket har hon modellerat eleganta hundar, fåglar, fiskar och blommor i vit stuck.

Efterhand som barnen föddes fick Astri Taube ta allt större ansvar för familj och hem. Hon gjorde dock en stor mängd beställningsverk, framför allt porträtt, som var avgörande för familjens försörjning. Det var också hon som skaffade pengar för att köpa in tomten där familjens sommarställe Sjösala senare byggdes, bland annat genom försäljning av en fontänfigur till Finland. De egna barnen stod ofta modell för hennes skulpturer och hon porträtterade maken åtskilliga gånger. Den första gången hon skulpterade hans porträtt var 1920 i Rom och det sista porträttet, en minnesplakett, utfördes 1978.

Sin första separatutställning hade Astri Taube inte förrän 1974, men åren därefter och fram till sin död hann hon med mer än 25 egna utställningar. Hon målade också akvareller, ofta med motiv från Sjösala, Grekland och Provence eller med inspiration från makens visor. Hennes grafiska blad trycktes i Paris hos Fernand Mourlot. Men det är framför allt för sina barnporträtt som Astri Taube har gått till eftervärlden. Ett av dem finns på Moderna museet.

Ur hennes övriga produktion märks ett porträtt av skådespelaren Ulf Palme i Svenska statens porträttsamling på Gripsholm och medaljer och plaketter på Myntkabinettet. Fontänfiguren Gosse med fiskar finns utanför Ulleråkers sjukhus i Uppsala och i Falkenberg. Porträtt av Evert Taube finns på Liseberg i Göteborg och på makarna Taubes gravmonument på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm. På Liseberg finns även hennes skulptur av fyra clowner, som Charlie Rivel stått modell för. I Rottneros skulpturpark finns ett av hennes porträtt av Selma Lagerlöf.

Många av Evert Taubes låtar är skrivna om eller till henne, bland annat Nocturne och Så skimrande var aldrig havet. I låtarna används inte hennes namn utan hon omnämns som fröken Blåklint, Fragrancia och Linnea.  

Hon fick 2009 ett torg i Enskededalen i Stockholm uppkallat efter sig.

Under hösten 2011 spelades föreställningen Hovkonstgjutarens dotter om Astri Taubes liv på Kungsbacka teater, Varbergs teater och Halmstad Teater. Medverkande var sonen Sven-Bertil Taube och Maia-ensemblen.  K-special sände en film om henne i december 2015 med titeln Håll fast solen... gjord av Rex Brådhe och Michaela Brådhe Hennig. Programmet gick i repris i september 2016. Taube finns representerad vid bland annat Nationalmuseum i Stockholm och Göteborgs universitetsbibliotek.

 




#Article 112: Advent (286 words)


Advent kommer av latinets adventus (Domini) som betyder (Herrens) ankomst och är den inledande perioden i det kristna kyrkoåret.

Adventsfirandet har sina historiska rötter i julfastan, en fasteperiod som speglade påskfastan och i likhet med denna var 40 dagar lång och därmed omfattade sex söndagar. Denna spegling av påskfastan lever kvar i att Jesu intåg i Jerusalem  utgör predikounderlag såväl den första söndagen i advent som på Palmsöndagen. Traditionellt i kyrkan är advent alltså en tid av fasta, förberedelse och väntan inför firandet av Jesu födelse vid jul. Under 1000-talet fick julfastan benämningen advent och tiden sattes till fyra veckor.

Advent inleds fjärde söndagen före jul och varar till och med julafton. De fyra söndagarna fram till jul benämns vardagligt första, andra, tredje och fjärde advent, eller mer korrekt första, andra, tredje och fjärde söndagen i advent. När juldagen infaller på en söndag, blir adventstiden som längst medan den blir som kortast de år juldagen infaller en måndag. Tiden fram till jul räknas ned på olika sätt beroende på tradition. På norra halvklotet är det årets mörkaste tid och många tänder levande ljus och elektriska ljus, exempelvis adventsljusstake och adventsstjärna.

En adventskalender, även kallad julkalender, är en särskilt utformad kalender som räknar dagarna till jul, antingen från första advent eller 1 december.

Adventsstjärnor lyser ofta i fönster under adventsperioden i december. Någon gång under 1880-talet hängdes den första adventsstjärnan upp i Tyskland. Det tog cirka 50 år för traditionen att nå Sverige. Nuförtiden är de flesta adventsstjärnorna elektriskt upplysta.

Stjärnan symboliserar Betlehemsstjärnan, den stjärna som visade vägen för de österländska stjärntydarna (de tre vise männen) till det nyfödda barnet Jesus, i ett stalls krubba. I dag används stjärnorna för att sprida julstämning och längtan till julen.




#Article 113: Ad hoc (418 words)


Ad hoc är latin och betyder ordagrant till detta. I vidare mening har det betydelsen tillsatt för ett särskilt ändamål.

Begreppet, som i grunden har med kunskaps- eller vetenskapsteori att göra, används bland annat inom samhällsvetenskap, särskilt organisationsteori och statsvetenskap, för att beteckna ett organ, en organisation eller en utredning med ekonomiska medel, personal, ett visst mått av makt, en styrelse och ett specificerat och avgränsat uppdrag. Detta organ ska svara för en uppgift eller uppnå ett bestämt mål och därefter i praktiken avvecklas (även om detta inte alltid sker). Ett exempel är Palmeutredningen. Begreppsmässigt är varje officiell utredning eller tillfällig myndighet som regeringen tillsatt för ett särskilt ändamål ad hoc, oavsett om utredningen är för syns skull eller om den verkligen syftar till att belysa ett samhällsproblem och komma med förslag på åtgärder. 

När man säger att något är ad hoc-någonting, så menar man att det är gjort för just detta ändamål, och ej avsett som en generell lösning på ett bredare problemområde. Betydelsen kan enligt ad hoc-teori vara både positiv och negativ. Negativt handlar det om en teori som är skräddarsydd som förklaring åt ett speciellt fenomen men utan att det finns någon vetenskaplig grund för teorin. En till synes oantastlig vetenskaplig förklaring kan i själva verket bygga på en obevisad hypotes. I positiv bemärkelse handlar det omvänt om teorier, hypoteser eller förklaringsmodeller som verkligen bygger på vetenskaplig metod. Exempel: MOND och Trött ljus i kosmologin.

Inom IT används begreppet ad hoc för att belysa att någonting är oplanerat och skapat i stunden.

I nätverkssammanhang innebär ad hoc att nätverket saknar central administration och en fast struktur. Däremot måste noder som ingår i nätverket följa förutbestämda regelverk för att skapa förbindelser och förhindra krockar. Alla ingående noder måste själva kunna hantera att noder kommer in i nätverket eller försvinner. De enklaste ad hoc nätverken upprättas mellan två datorer men i större nätverk behövs också regler för hur meddelanden ska vidarebefordras till andra noder så effektivt som möjligt.

I testsammanhang betyder ad hoc att man inte följer något förbestämt schema när man gör testet, så vilka moment som utförs och i vilken ordning man gör dem kan variera från gång till gång.

Ad hoc kan även användas om ett argumentationsfel, där man anpassar sitt argument efter situationen genom att lägga till premisser som inte ingick i det ursprungliga argumentet. (Exempel: Jag har aldrig druckit alkohol. Men du tog ju ett glas vin till maten. Ja men jag har aldrig druckit mig redlös.) Jämför ingen riktig skotte, generalisering.




#Article 114: Atomnummer (200 words)


Atomnummer är, inom kemi och fysik, antalet protoner i kärnan av en atom av ett grundämne och är därmed identiskt med kärnans elektriska laddning. Atomnumret betecknas vanligen med Z och identifierar ett grundämne. I en  oladdad atom är atomnumret också lika med antalet elektroner.

Atomnumret, Z, skall inte förväxlas med masstalet A, som är antalet nukleoner, det totala antalet protoner och neutroner i en atoms kärna. Antalet neutroner, N, kallas atomens neutrontal; alltså,  A  =  Z  +  N  (dessa kvantiteter är alltid  heltal). Eftersom protoner och neutroner har ungefär samma massa (och elektronernas massa är försumbar för många ändamål) och då bindningsenergin för en nukleon alltid är liten jämfört med nukleonens massa, är atommassan , uttryckt i atommassenheter, ungefär (till inom en procent) lika med heltalet A.

Atomer med samma atomnummer Z, men olika neutrontal N och därmed olika masstal, kallas isotoper. Lite mer än tre fjärdedelar av naturligt förekommande element existerar som en blandning av isotoper och den genomsnittliga isotopmassan av en isotopblandning för ett element (kallas den relativa atommassan) i en definierad miljö på jorden bestämmer elementets standardatomvikt. Historiskt sett var det dessa atomvikter av element (i jämförelse med väte) som var möjliga att mäta för 1800-talets kemister.




#Article 115: Björn Skifs (918 words)


Björn Nils Olof Skifs, född 20 april 1947 i Vansbro i Järna församling, är en svensk skådespelare, sångare, underhållare och programledare. Han har varit aktiv popartist sedan 1960-talet och fick 1974 internationella framgångar, främst med låten Hooked on a Feeling. Skifs har deltagit i Melodifestivalen fyra gånger varav två gånger (1978 och 1981) som vinnare. Han har framträtt som underhållare i olika TV-sammanhang och har agerat skådespelare både på teaterscenen, i ett antal framgångsrika filmer och i TV.

År 1984 mottog Skifs Karamelodiktstipendiet och 2008 Litteris et Artibus. Han ses ibland som en av Sveriges främsta soulsångare.

Björn Skifs föddes 1947 i Vansbro i Dalarna. Han är bördig efter de skogsfinnar från Savolax som slog sig ned i bland annat Dalarna, Bergslagen och Värmland under 1600-talet.

År 1962 bildade han popbandet Slam Creepers, som efter Skifs realexamen året därpå så småningom kom att bli närmast en heltidssyssla. 1966 vann gruppen Sveriges Radios popbandstävling. Detta innebar att gruppen även fick möjlighet att spela in skivor och etableras som ett turnéband; turnerandet utsträcktes även till övriga nordiska länder samt Storbritannien. Inspirationen kom vid denna tid från bland andra Little Richard och Steve Winwood i The Spencer Davis Group.

Efter några år med turnéer och skivinspelningar upplöstes gruppen 1969, och Skifs sökte sig nya vägar som artist. Tillsammans med Eva Rydberg och Lars Kühler fick Skifs utveckla sin komiska ådra. Trion Rydberg, Kühler och Skifs turnerade i folkparkerna under två somrar, uppträdde på Berns och gjorde flera egna TV-shower i början av 1970-talet.

År 1972 deltog Skifs i den svenska Melodifestivalen med låten Andra kan väl också se, bidraget framfördes tillsammans med en specialkör bestående av bland andra skådespelaren Margareta Sjödin och artisten Clabbe af Geijerstam. Skifs och af Geijerstam hade även varit aktiva i kortlivade pop- och rockgruppskonstellationer, och Skifs samarbetade i dessa projekt även med namn som Janne Schaffer och Mike Watson.

Skifs lämnade Blåblus 1976 och satsade därefter på en solokarriär. Tillsammans med Bengt Palmers skapade han hits som Härligt härligt, men farligt farligt, I mörkret med dej och Fångad i en dröm med flera. Han vann den svenska Melodifestivalen 1978 och 1981. 1979 etablerade Björn Skifs åter ett fast band omkring sig. Denna, med namnet Zkiffz, kom att innehålla Mike Watson, Lasse Wellander, Chino Mariano och Roger Palm/Peter Milefors.

Parallellt inledde Björn Skifs en sidokarriär som skådespelare och underhållare. Han hade huvudrollen i 1978 års TV-julkalender.

Under 1980-talet hade Skifs stora framgångar med egna shower på Hamburger Börs i Stockholm. Han gjorde huvudrollen i musikalen Spök som blev en långkörare på Maximteatern 1981–1983. Skifs och Lill Lindfors hade huvudrollerna i humorprogrammet Handväskan 1982, som blev internationellt prisbelönat. 1985 medverkade han i TV-underhållningen Nöjesmassakern.

Under 1986 samlade han för första gången sina vänner och kollegor till showen Badrock på Öland. Badrock blev en tradition som pågick varje sommar under sju år. År 1987 fick Björn Skifs och Bengt Palmers en förfrågan från SF om att skriva ett filmmanus, resultatet blev actionkomedin Strul 1988 med Skifs i huvudrollen. Strul sågs av 789 000 biobesökare, vilket gör den till en av de mest sedda svenska filmerna vid denna tid.

Palmers och Skifs gjorde ytterligare två långfilmer, Joker 1991 och Drömkåken 1993, även de framgångsrika med 549 000 respektive 573 000 besökare på biograferna. Andra framgångar under 1990-talet var musikalerna I hetaste laget på Cirkus i Stockholm och Guys and Dolls på Oscarsteatern. 1995 gav Skifs ut boken Min första skrivbok där han bland annat berättade om turnéminnen och barndomsupplevelser.

Sommaren 2000 var det dags för showen Speldosa – ett musikaliskt Vasalopp på Olnispagården i Sälen. Speldosa blev en framgång och spelades under ytterligare tre somrar. År 2004 lades dock evenemanget ner, efter att Skifs och hans fru istället satsade tid och resurser inför Björn Skifs Show. Efter en mycket välbesökt höstsäsong på Cirkus i Stockholm fortsatte showen via en framgångsrik vårsäsong 2005 på Eriksbergsteatern i Göteborg.

Under 2000-talet har Skifs mer och mer återgått till sångkarriären. Han gjorde skivcomeback med albumet Back on Track 2000 och hamnade på Svensktoppen med låten Håll mitt hjärta som låg på listan i 142 veckor. En annan stor framgång var albumet Decennier – sånger från en annan tid 2004 där Skifs gjorde covers på gamla schlagers från 1940-talet. Han sjöng också den svenska versionen av Disney-filmen Björnbröder.    

Den 6 juni 2008 offentliggjordes att Skifs fått medaljen Litteris et Artibus, som utdelas för konstnärliga insatser inom främst musik, scenisk framställning och litteratur.

Den 3 februari 2010 släppte Skifs skivan Da Capo med nytolkningar på sina gamla hits. Det fanns även med en nyskriven låt på skivan. Våren 2010 satte Skifs upp en ny show på Cirkus i Stockholm.

Den 19 juni 2010 sjöng Skifs tillsammans med Agnes Carlsson på kronprinsessan Victorias bröllop Jörgen Elofssons sång When You Tell the World You're Mine. Den hördes flitigt även i andra sammanhang och låg på Svensktoppen i sammanlagt 41 veckors tid.

Hösten 2011 återkom Björn Skifs till topplistorna med det kritikerhyllade albumet Break the Spell, där recensenterna särskilt uppmärksammade hans insatser som soulsångare. Albumet nådde i november samma år första plats på den svenska albumlistan. 

Skifs genomförde sommaren 2014 den första turnén på 15 år.

I november 2020 gav han ut sin självbiografi Mitt liv som scengångare som gör nedslag i hans långa karriär, från barndomen fram till nutid.

Inom parentes Björn Skifs placeringar på Sverigetopplistan (från 1975) och Svensktoppen  samt placeringar från Norge , Nederländerna  och USA 

 (röst)
 (röst)
 (sångröst)
 (Skifs karriär visas i form av dokumentärer med mera)

 (SVT:s julkalender 1978)

 (programledare)
, SVT
 (TV-film)
 (TV-serie) 




#Article 116: Boren (218 words)


Boren är en sjö i Motala kommun i Östergötland och ingår i . Sjön ligger mellan Borensberg i öster och Motala i väster. Sjön är  meter djup, har en yta på  kvadratkilometer och befinner sig  meter över havet. Sjön avvattnas av vattendraget Motala Ström.

Boren utgör en del av Göta kanal och Motala ström. Sjön har också gett namn åt tätorten Borensberg som ligger i dess östra ände och åt Borenshult med Borenshults slussar i Motala. På södra sidan av Boren ligger Birgittas udde och Ulvåsa, på den norra bland annat Härseby, Kulla, Skrukarp, Kristbergs kyrka och Brånshult. Allt vatten som rinner ut från Vättern rinner in i Boren. Boren är som ovan nämnts en del av Göta kanal men dessutom flyter Motala ström igenom sjön. På vintern är Boren en populär sjö att åka skridskor på. Den rödlistade fiskarten asp finns i sjösystemet.

Boren ingår i delavrinningsområde (649309-146361) som SMHI kallar för Utloppet av Boren. Medelhöjden är  meter över havet och ytan är  kvadratkilometer. Räknas de 381 avrinningsområdena uppströms in blir den ackumulerade arean  kvadratkilometer. Avrinningsområdets utflöde Motala Ström mynnar i havet. Avrinningsområdet består mestadels av skog (25 %) och jordbruk (44 %). Avrinningsområdet har  kvadratkilometer vattenytor vilket ger det en sjöprocent på  %. Bebyggelsen i området täcker en yta av  kvadratkilometer eller 1 % av avrinningsområdet.




#Article 117: Blekinge (1575 words)


Blekinge är ett landskap i sydöstra Sverige som  gränsar i
väster till Skåne, i norr till Småland och i öster och söder till Östersjön. Blekinge har knappt 160 000 invånare. Det är Sveriges till ytan näst minsta landskap (efter Öland) och det minsta som ligger på fastlandet. Blekinge kallas ofta för 'Sveriges trädgård' och har dessutom en skärgård.

Redan i en fornengelsk berättelse från 890-talet nämns Blekinge som Blekingēg (-ēg betyder 'ö, strandbygd'). Namnet har bildats till ett fjärdnamn *Blek 'den glänsande, den stilla', som avser en del av det stora fjärdområdet mellan Listerby och Torhamn i sydöstra Blekinge. I slutet av 1100-talet skrevs landskapsnamnet som Blegunc. Till *Blek har avledningsändelsen -ung (senare -ing och -inge) lagts. Ändelsen betecknar bygden runt fjärden.

Blekinge var under flera hundra år gränsland mellan Danmark och Sverige. cirka 890 nämns Blekinge som tillhörande svearna i Wulfstans reseskildring. Under vikingatiden påminner Blekinges begravningsseder de som finns i Möre och på Öland rent arkeologiskt. Redan på 1060-talet skall landskapet ha kristnats av biskop Egino från Dalby. Adam av Bremen skriver i fjärde bokens fjortonde kapitel: ”Men om vi vänder tillbaka till det baltiska havets mynning i norr, möter vi först nordmännen, därefter skjuter det danska landskapet Skåne fram, och öster därom bebor götarna ett vidsträckt område upp till Birka”. I fjärde bokens sjunde kapitel skriver Adam följande: ”Skåne är den yttersta delen av Danmark och utgör en halvö”. (Se även: Landamäri, om gamla gränsdragningen mellan Sverige och Danmark.)

Vid denna tidpunkt låg hela Skandinavien under ärkebiskopen i Hamburg-Bremen. Kyrkan i de olika länderna i Skandinavien konkurrerade alltså inte med varandra, utan de samarbetade. Blekinge verkar inte ha varit en del av Lunds stift förrän under 1200-talet enligt bland andra Knytlingasagan och samlingen Necrologium Lundense. I Necrologium Lundense (där de olika ingående böckerna är skrivna under 1100-talet och första halvan av 1200-talet) nämns inte på något ställe Blekinge, orter i dåtidens Blekinge eller personer som bor i eller kommer från Blekinge (inte ens i samband med upptagandet av kyrkliga skatter). Några författare har dragit slutsatsen att Blekinge inte har kunnat komma under Lunds stift förrän under 1230-talet. Under tidig medeltid visar myntfynden att Blekinge ännu inte tillhör Danmark och den danska myntcirkulationen. År 1231 finns det första säkra beviset för att Blekinge är en del av Danmark i huvudstycket i Kung Valdemars jordebok. Innan mitten av 1200-talet flyttas kyrkan i Västra Vång till Hjortsberga av danska kungamakten tillsammans med kyrkan. I Hjortsberga hålls under medeltiden också Blekinge Landsting. Strax därefter börjar den danska riksborgen Sölvesborg att byggas ca 1250. År 1329 har den danska kungamakten ekonomiska problem och pantsätter Blekinge och Lister till den tyske greven Johann af Plön. År 1332 löser den svenske kungen Magnus Eriksson panten och Blekinge blir svenskt igen. Mellan åren 1332-1360 blev Blekinge del av Sverige igen för att sedan åter bli danskt. År 1359 går den danske kungen Valdemar Atterdag in i Skåne och Lister med en stor här och härjar. Den danske kungen erövrar bland annat Sölvesborg från svenskarna. Följande år erövrar Atterdag Blekinge och svenskarna slängs ut från landskapet. Landskapet var ofta skådeplats för sammandrabbningar mellan de båda länderna. År 1436 härjades Blekinge svårt under Engelbrektsupproret. Städerna och landsbygden brändes och förstördes av både svenska och danska trupper. Under en kort period år 1509 håller svenskarna Blekinge under Svante Nilsson (Sture). Under år 1523 intar Gustav Vasas soldater länet. Detta skedde särskilt under det Nordiska sjuårskriget 1563-1570 då allmogen led. För Blekinges del kulminerade kriget i Ronneby blodbad.  Bönderna vid gränsområdet slöt ofta bondefred framför att själva gå ut i krig. År 1645 slöts freden i Brömsebro mellan Danmark och Sverige. I och med freden i Roskilde 1658 övergick Blekinge permanent till Sverige. Historiskt räknas Blekinge till det tidigare Østdanmark, som omfattar områdena Blekinge, Halland, Lister, Skåne och Bornholm.

Under den svenska stormaktstiden upplevde Blekinge en storhetstid. Karlskrona anlades ute på ön Trossö 1680 som en ny svensk marinbas och var trettio år senare rikets tredje stad med mer än 10 000 invånare. Det skyddade läget i den blekingska skärgården, där befästningsanläggningar enkelt kunde försvara platsen kombinerat med en rik tillgång på ek på fastlandet, spelade in när man synade platsen för den nya marinbasen. Även Karlshamn grundades under samma tid, medan de äldre etablerade städerna Ronneby och Sölvesborg somnade in. Karlskrona och Karlshamn låg i närheten av de medeltida handelsplatserna Lyckeby respektive Elleholm och ersatte därmed även dessa. Under 1700-talet var landskapet Sveriges mest urbaniserade med en fjärdedel av invånarna som bodde i städer. I det danska fälttåget i Skåne och Blekinge 1709–1710 försöker danskarna återta Blekinge, men lyckas bara ta sig till Karlshamn och inta staden. Snart kommer svenska förstärkningar och danskarna får snart bege sig tillbaka över Öresund. 

Under Andra världskriget 1939-1945 drabbas även Blekinge. Natten mellan 28 och 29 april 1943 kommer mullrande motorer från flygplan in över Verkö följt av 8 till 10 kraftiga detonationer. Nästa morgon visar sig ett antal bombgropar på 5 till 10 meters diameter och 1 till 2 meters djup. På splitterdelar från bomberna finns ryska bokstäver som avslöjar vilka som bombat Verkö. Bomberna hamnade i ett skogsparti och ingen människa skadades. I november 1943 var det dags igen. En av Hitlers V1-robotar slår ner på ön Utlängan och det blir en kraftig smäll. Den 27 juli klockan 17.34 år 1944 drabbas länet åter igen av kriget. I Mosstofta nära Duverum slår för andra gången en av Hitlers V1-robotar ner i länet. Roboten är 14 meter lång och väger 12 ton kreverar i en granskog och ingen människa skadas. Sannolikt kom roboten från provskjutningsbasen i Peendemünde på ön Usedom och målet var troligen Bornholm, men något gick snett. Den 27 oktober 1981 går den ryska ubåten U 137 på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona.

I den översättning till fornengelska som kung Alfred den store i Wessex i England lät göra av den antike historiken och geografen Paulus Orosius cirka 890, infogades två berättelser av Ottar från Hålogaland och Wulfstan om sjöfärder runt Skandinavien. I Wulfstans reseskildring nämns Blekinge för första gången i skrift. Den fornengelska texten lyder enligt följande: 

Översatt till modern svenska blir det: 

Blekinge nämns först som tillhörande svearna cirka 890. Mellan 1231 och 1658 tillhörde Blekinge Danmark. 1639 överfördes Jämshögs socken från Villands härad i Skåne till detta landskap. Från 1658 stod Blekinge under Kristianstads län fram till år 1680 då det förenades med Kalmar län. År 1683 upprättades Blekinge län, vilket har bestått oförändrat sedan dess. Den danska rättegångordningen med landsdomare bibehölls efter 1658 till 1683.

Vid Blekinges övergång till Sverige 1658 fanns i landskapet  städerna Kristianopel och Ronneby. Flera tidigare städer, Avaskär, Elleholm, Lyckå och Sölvesborg hade tidigare under 1600-talet förlorat sina stadsprivilegier. Kung Karl XI anlade redan 1664 Karlshamn, på platsen för fiskesamhället Bodekull. Staden Karlskrona, som anlades som huvudbas för den svenska flottan, fick sina privilegier 1680. Privilegierna för Kristianopel och Ronneby drogs in.

Landskapet Blekinge har samma omfattning som Blekinge län. Församlingarna inom Svenska kyrkan ingår i Lunds stift.

Den Blekingska lagsagan inrättades 1683 och var sedan förenad med Skånska lagsagan 1690-1777 med undantag av perioden 1718-1719. Lagsagan var åter fristående från 1777 till 1827 då den slutligen uppgick i Skånska lagsagan som sedan avskaffades med övriga lagsagor 31 december 1849. 

Följande städer i landskapet med gamla stadsprivilegier inrättades som stadskommuner när 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft:

Ronneby stad inrättades 1882, med egen jurisdiktion fram till 1943. Karlshamn och Sölvesborg lades under landsrätt 1950, medan Karlskrona rådhusrätt kvarstod fram till tingsrättsreformen 1971.

Se respektive härad.

Städer (4 st):

Köpingar (1 st):

Landskommuner (20 st):

Kommuner, räknat från väster till öster, är Sölvesborg, Olofström, Karlshamn, Ronneby och Karlskrona.

Från det småländska höglandet vid en höjd av 130 till 170 meter över havet sänker sig landskapet mot såväl syd som öst ner mot Östersjön. Norra delen, skogsbygden, är karg och mager med många berg och kärr, och skogarna där består huvudsakligen av barrträd. Den därefter följande mellanbygden med sina många små sjöar och vattendrag och ännu mera strandbygden har bördig jord och bär många lövträd, bland vilka boken gör sig gällande, och en rik undervegetation.

Vattendragens huvudsakliga riktning är sydlig. De högsta bergen finns i den nordvästra delen av landskapet, där de når en höjd av omkring 180–190 meter över havet. Den södra kusten är mycket sönderskuren och omgiven av en vidsträckt skärgård, i synnerhet vid den östra delen, utanför vilken finns även större öar.

Boafalls backe (177,56 m ö.h.) i Olofströms kommun räknades officiellt som Blekinges högsta punkt mellan 1837 och 2006. Vid kontrollmätning har man nu konstaterat att den korrekta lokaliseringen av landskapets högsta punkt är Rävabacken i byn Farabol (Olofströms kommun) med en höjd av 189,65 meter över havet. Denna plats invigdes 2006-08-12 som Blekinges högsta punkt vid en officiell ceremoni.

Klimatet i Blekinge varierar inte av större omfattning utan är ganska jämnt fördelat över landskapets delar med för det mesta av havskaraktär med förhållandevis milda vintrar och behagliga somrar. Höstarna är särskilt milda då det efter sommaren uppvärmda Östersjön blåser in värme och fukt, vilket tidvis ger mycket nederbörd samt även en del blåst.

SMHI:s mätstation Hanö i landskapets sydvästra del är landets blåsigaste lokal utanför fjällkedjan, och rekordet i medelvind utanför fjällen härrör sig härifrån med 44 m/s. Den 7 februari 2011 satte Hanö nytt sydsvenskt februarirekord i medelvind med byvindar på uppåt 40 m/s. 

De 10 största tätorterna i landskapet 

 - Deldatabas i Libris som innehåller hänvisningar till lokalhistoriskt material. Sedan 2006 registreras lokalhistoriskt material löpande och arbete pågår med retrospektiv registrering.




#Article 118: Bohuslän (1205 words)


Bohuslän är Sveriges västligaste landskap och är beläget vid Skagerrak och norra delen av Kattegatt på västkusten.

Landskapet gränsar i norr till Norge och i öster till Dalsland och Västergötland. I söder går gränsen mot Västergötland på Hisingen i Göteborgs kommun. Det är känt för sitt fiske, salta bad och kala klippor. Bohuslän har 20 000 registrerade fornlämningar.

Landskapet är namngivet efter Bohus fästning, som i sin tur fått sitt namn efter den holme som den är uppförd på, Bágaholmr, nuvarande Fästningsholmen i Nordre älv utanför Kungälv. Förleden Bohus- (Baghahus 1319) i sin tur kan härledas till fornvästnordiskans bágr = hindrande, ligger i vägen, vansklig, motstridande, och avsåg Nordre älv, som utgjorde en besvärlig farled. Efterledet -hus betyder 'slott, fäste'. Ordet län kommer av att Bohuslän har varit ett förvaltningslän under Bohus slott. En annan framförd teori om ursprunget till förleden Bohus-, är att namnet kommer av strömmen i Nordre älv, söder om Fästningsholmen, som på 1200-talet kallades Bágastraumr. Innebörden är då det fornvästnordiska verbet bágha = flöda, flöda över, strömma. Län betydde för övrigt ”lån”. Ämbetsmännen lånade skatteintäkter från medborgarna för en senare inbetalning till staten.

Namnet Bohuslän började användas på 1400-talet och avsåg till en början endast södra delen av landskapet, som tidigare kallats Älvsyssel. Så småningom kom det också att omfatta landskapets norra del, Viken. En norsk namnform är Båhuslen.

Om man utgår från att gränsen mellan forntid och medeltid i stora delar av övriga Europa går vid cirka år 475, bland annat därför att det romerska riket då upphörde, så blir den nordiska motsvarigheten vikingatidens slut, cirka 1050. Andra halvan av 800-talet anses vara startpunkten för kristendomens införande i nuvarande Danmark, Norge och Bohuslän, sannolikt i den ordningen. Harald Gormsson Blåtand var kung av Danmark 958 – cirka 986 och sade sig ha kristnat hela Danmark. Danelagen, dvs norra och östra England stod ca 876 till 954 under nordgermanska (främst danska, daner, därav namnet) herrars överhöghet varför nordiska hövdingar var väl förtrogna med kristendomen. 

I islänningasagorna och fornaldarsagorna kallas Bohuslän tillsammans med Østfold för Alvhemmen. Den norske kungen Harald Hårfager erövrade området från dess jarl, Hrane den Götske och gjorde det till en del av det samlade norska riket, ca 870.

Digerdöden runt 1349 härjade Bohuslän svårt. Nära hälften av befolkningen dog och 50% av gårdarna ödelades. Dessutom var 1300- och 1400-talen periodvis mycket kyliga och befolkningstillväxten avstannade. Jordbruket återhämtade sig först under 1600-talet.

Efter Kalmarunionens upplösning ingick landskapet i kungariket Danmark-Norge. Vid freden i Roskilde 1658 avträddes hela provinsen utom Enningdalen till Sverige.

Sillfisket har varit avgörande för Bohusläns historia. Åtta stora sillperioder i Bohuslän finns nedtecknade:

Under perioden 1556–1588 reglerade danske kungen Fredrik II fisket med skatter och tullar. Cirka – tunnor sill togs under dessa perioder upp per år under september–december.

Under 1700-talets senare del upplevde landskapet en blomstringsperiod tack vare den så kallade stora sillperioden (omkring 1747–1808). Många små fiskelägen växte till sig. Samtidigt förändrades naturen då en stor del av skogen höggs ner för att användas till byggnadsmaterial för bostäder och båtar samt som bränsle för fiskeindustrin. Kvar blev kala klippor som fortfarande ger landskapet dess karaktär. Stora delar av skogen i inlandet återplanterades i början av 1900-talet. Under 1800- och 1900-talet hade Bohuslän också en betydande stenindustri.

Det moderna Bohusläns regemente bildades 1720 genom en sammanslagning av en skvadron av Riksänkedrottningens livregemente till häst och Bohusläns kavalleri och dragonregemente. Regementet övade och var förlagt till Backamo lägerplats mellan åren 1724-1913 då regementet flyttade in i nybyggda kaserner i Uddevalla där det var förlagt till dess nedläggning 1992. Regementets traditioner förs vidare av Bohusdalgruppen inom Hemvärnet som är grupperad vid Skredsviksbasen.

Under vikingatiden var Bohuslän en del av Viken, som innefattade kustområdena runt Oslofjorden och öster om Skagerrak. Landskapet var då indelat i Ranrike i norr och Älvsyssel i söder. Namnet Viken kom med tiden att användas som benämning för enbart Bohuslän, för att senare specifikt avse norra Bohuslän, som alternativ till Ranrike.

Tidigt fanns en indelning i 16 skeppsredor (norska skipreide), där en skeppsreda motsvarade 20 roddarbänkar. Detta som en del i beredskapen mot angrepp. Efter att Bohuslän blev svenskt ersattes skeppsredorna av härader med i stort sett samma gränser och namn.

Från omkring 1050 till 1658 var Bohuslän (norska Båhus fehirdsel, senare Båhus len) ett slottslän uppdelat på två sysslor till början av 1300-talet och därefter på en enhet Båhus fehirdsel, som tillhörde Oslos biskopsdöme.

Efter området övergick till Sverige 1658 styrdes provinsen av en guvernör, med Bohus fästning vid Kungälv som residens. Tillsammans med Göteborg och häradena Sävedal, Askim och Östra Hising bildade det Bohus län 1680, som namnändrades till Göteborgs och Bohus län efter att residenset 1700 flyttades till Göteborg.

Landskapet ingick före 1998 i Göteborgs och Bohus län som 1998 uppgick i Västra Götalands län. Socknarna i Inlands Torpe härad tillhörde mellan 1971 och 1998 Älvsborgs län.

Landskapets delar tillhörde från 1681 till 1842 Bohusläns lagsaga och därefter Västgöta, Dals och Bohusläns lagsaga tills Sveriges alla lagsagor avskaffades 31 december 1849. 

Området tillhör Göteborgs stift.

Vid övergången till Sverige 1658 fanns i landskapet städerna Kungälv, Marstrand och Uddevalla. Strömstads stad fick, efter en kort tid som köping, stadsprivilegier 1676. Dessa städer inrättades som stadskommuner när 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft. Lysekil, som inrättats som köping 1863 blev Lysekils stad 1903, den sista i landet med egen jurisdiktion. Genom inkorporeringar på Hisingen kom även delar av staden Göteborg att falla inom landskapet Bohuslän.

Flertalet av Bohusläns städer, liksom övriga svenska städer av mindre storlek, lades under landsrätt under första delen av 1900-talet: Det ligger i sin helhet inom Västra Götalands län och till största delen inom det tidigare Göteborgs och Bohus län.

Landskapet är relativt bergigt, särskilt de östra delarna. Trots detta är den högsta toppen, Björnerödspiggen, endast 222 meter över havet. Det är ganska fattigt på större sjöar, den största är Öresjö (11 km²) som delvis ligger i Västergötland. Den största sjön helt inom landskapets gränser är Södra Bullaresjön på 10 km². Andra större sjöar är Kornsjöarna (på gränsen mot Dalsland), Kärnsjön, Norra Bullaresjön  och Stora Hällungen. Det största vattendraget är gränsfloden Göta älv som vid Kungälv delar sig och med sin övre gren, Nordre älv, rinner genom landskapet. Andra betydande vattendrag är Örekilsälven, Enningdalsälven och Kynne älv.

Bohusläns skärgård består av ett stort antal medelstora och mindre öar och skär, men även tre av Sveriges sex största öar ligger helt eller delvis inom landskapet: Orust, Tjörn och Hisingen. En lista över de större öarna:

Bohuslän är jämfört med andra landskap relativt järnvägsfattigt, detta på grund av antikustprincipen. Planer på att bygga en stambana mellan Oslo och Köpenhamn genom Bohuslän, Halland och Skåne realiserades aldrig fullt ut men resulterade dels i Bohusbanan och dels i det som senare blev Västkustbanan. Vidare fanns det olika planer på att dra ned Inlandsbanan över Bergslagsbanan till antingen Lysekil eller Krossekärr väster om Grebbestad men dessa planer blev aldrig förverkligade.

Samtliga järnvägar i landskapet är enkelspåriga. Spårvägens sträckning på Hisingen har dubbelspår (liksom i resten av spårvägsnätet i Göteborg).

Bohusläningar kallades av invånarna i grannskapet för baggar, ett vedernamn som annars användes som öknamn om norrmän, och som alltså levde vidare efter att Bohuslän blivit svenskt.

De som bodde norr om Lysekil kallades nolhottar eller havrepinnar. Bohusläningar som bodde söder om Lysekil kallades bönepungar.




#Article 119: Bysantinska riket (7868 words)


Bysantinska riket är en historiografisk term för det romerska kejsardömet under medeltiden som generellt avser det romerska riket sedan Konstantin I valt Nova Roma (som senare döptes om till Konstantinopel) till huvudstad och på så sätt flyttat rikets centralmakt från Italien till dagens Grekland och Turkiet. Riket benämns även som det Östromerska riket (latin: Imperium Romanum Pars Orientalis) eller Östrom, då syftande på att kejsardömet mellan 286 och 480 periodvis var delat efter två kejserliga hov, det östliga med centrum i Konstantinopel och det västliga med centrum i Mediolanum och senare Ravenna. 

Efter Västroms fall 476 och upplösningen av titeln västromersk kejsare 480 var Östrom det enda kvarvarande romerska riket och var då känt i omvärlden och av sig självt som Romerska kejsardömet (latin: Imperium Romanum, grekiska: Basileía tôn Rhōmaíōn), förkunnat av kejsaren Zeno. I traditionell europeisk historieskrivning har riket under den här tiden och framåt sedan 1500-talet generellt kallats för det Bysantinska riket eller Bysans för att skilja på antikens romerska rike och den medeltida stat som växte fram ur det. 

I det östromerska riket kom på sikt arvet från det romerska riket (statsskick, förvaltning och romersk rätt) att mer och mer förenas med grekisk kultur (vilken redan hade varit högt ansedd i antikens Rom) och till viss del hellenistiska kosmopolitismen. Under Theodosius I (r. 379–395) blev kristendomen rikets officiella statsreligion medan de hedniska kulterna förbjöds. Följden blev att många tempel och andra uttryck för de gamla religionerna förstördes. Under kejsar Herakleios (r. 610–641) ersatte grekiskan latinet som imperiets administrativa språk. 

Riket nådde sin höjdpunkt under Justinianus I (527–565) då en betydande del av de områden som hade gått förlorade för romarna i samband med Västroms upplösning på 400-talet återerövrades. På 600-talet inleddes ett långvarigt krig med sasaniderna, vilket utarmade rikets finansiella resurser, även den Justinianska pesten var en betydande anledning till rikets gradvisa minskning i makt och kontroll. Den ekonomiska nedgången öppnade i det längre perspektivet vägen för imperiets upplösning. Efter nederlaget mot seldjuker i slaget vid Manzikert år 1071 försvagades riket allvarligt och efter det fjärde korstågets plundring av Konstantinopel, som följde på erövringen av staden 1204, återhämtade sig riket aldrig helt trots att staden återtogs 1261. Dess undergång skedde slutligen med Konstantinopels fall för Osmanska riket 1453. Precis som Västroms fall 476 brukar avse slutet på antiken och början av medeltiden brukar det östromerska rikets fall 1453 ses som slutet på medeltiden och början av, eller åtminstone en stor bidragande orsak till, den europeiska renässansen.

Byzantion var det gamla grekiska namnet på den grekiska stad som ursprungligen legat på den plats som kom att bli platsen för den östromerska huvudstaden Konstantinopel sedan 300-talet och är ursprunget för termen bysantinska riket. För invånarna i riket skulle bysantinska riket te sig främmande. 

De kallade alltid sig själva för romare även om deras kultur blev mer och mer grekisk än latinsk under sin tusenåriga historia, vilket är förklarligt genom att rikets centrum allt mer och mer blev det som idag är Grekland på grund av de många och rika städer som existerade i området. Riket kallades generellt för Romarriket (Ρωμανία, Rómanía, en populär men inofficiell term) eller Romarnas kejsardöme (Βασιλεία Ρωμαίων, Basileía Romaíon). 

Termen bysantinska riket myntades 1557, det vill säga drygt ett sekel efter Konstantinopels fall, av den tyske historikern Hieronymus Wolf och populariserades senare av författare som Montesquieu. I Corpus Historiae Byzantinae introducerade Wolf en ny bysantinsk historiografi där han genom en tydlig distinktion mellan den antika romerska historien, som många ville bli associerade med, och den medeltida grekiska historien tonade ned det romerska arvet i Greklands historia. Wolfs distinktion härstammar från schismen mellan romarna och frankerna under 800-talet då Karl den store, i samförstånd med påven i Rom, ville legitimera sina maktanspråk genom att överta det romerska arvet. Den så kallade Konstantinska donationen, en av historiens mest välkända falsarier, spelade en avgörande roll i detta syfte. Därefter kallades kejsaren i Konstantinopel för Imperator Graecorum (kejsare över grekerna) av många medeltida västeuropeiska riken, särskilt de belägna i Italien, Tyskland och Frankrike och titeln Imperator Romanorum (kejsare över romarna) användes av den frankiske monarken. Bysantinska riket refererade man i dessa delar av världen ofta till som Imperium Graecorum (grekernas kejsardöme), Graecia (grekland), Terra Graecorum eller Imperium Constantinopolitanum (kejsardömet Konstantinopel), delvis på grund av att kejsardömet till överväldigande del använde grekiska som språk. 

Det är värt att nämna att medeltida stater i västeuropa fortfarande var fullt medvetna om att det bysantinska riket var samma stat som antikens romerska rike. Bland annat kan det nämnas att det dokument som gjordes vid utropandet av det latinska riket, Partitio terrarum imperii Romaniae, identifierar det bysantinska riket under ett av dess vanligare lokala namn, Romania (romarnas land). 

Riken belägna närmare medeltidens romerska rike, särskilt slaviska riken på Balkanhalvön och i Ryssland samt den islamiska världen, gjorde ingen skillnad på det medeltida och det antika romarriket och såg det bysantinska riket som en kontinuerlig del av det romerska riket, precis som invånarna i riket själva ansåg. Islamiska riken i dess närhet, inklusive deras fiender osmanerna, kallade det senare bysantinska riket för Rûm.

Modern historieskrivning ser allt mer det bysantinska riket som en kontinuerlig del av det romerska kejsardömet, med starka exempel på kontinuitet såsom den kontinuerliga kontrollen av huvudstaden Konstantinopel (som varit huvudstad under Theodosius I redan innan rikets delning in i två administrativa regioner) samt den i princip obrutna och kontinuerliga linjen av romerska kejsare sedan 395.

Bysans kan definieras som ett multietniskt imperium som uppstod som ett kristet kejsardöme för att snart omfatta det östra helleniserade romerska riket och som slutade sin tusenåriga historia 1453 som en grekisk-ortodox stat: Ett imperium som blev en nation, nästan i ordets moderna mening.1 Efter 1453 uppbars den bysantinska traditionen av den ortodoxa kyrkans  patriark av Konstantinopel och tillfälligt diverse mindre riken, bland annat Kejsardömet Trabzon, som levde kvar i några få år innan de också blev övertagna av osmanerna.

Under de sekel som följde de arabiska och langobardiska invasionerna på 600-talet behöll riket sin multietniska (om än inte sin multinationella) karaktär även om den stora majoriteten i rikets centrum på Balkan och i Mindre Asien var romersk. Etniska minoriteter och betydande icke-ortodoxa kristna samhällen existerade vid rikets gränser, varav det kristna armeniska var det största.

Bysantinarna kallade sig själva för romare (Ρωμαίοι, Rhomaioi). De utvecklade en stark nationalism och kallade sitt rike för romerskt (Ρωμανία, Romania). Denna nationalism tog sig i den bysantinska litteraturen uttryck i hjältedikter, i synnerhet i eposet Digenis Akritas, där gränskrigare (ακρίτες) hyllades för sin kamp mot rikets angripare. Efter rikets upplösning på 1400-talet fortlevde denna nationalism och befolkningen fortsatte att identifiera sig som romare.

Genom Caracallas dekret 212, Constitutio Antoniniana, erhöll alla fria män i det romerska riket romerskt medborgarskap och fick samma juridiska status som invånarna i Rom. Förordningen ledde inte till några stora politiska omvälvningar men kom att få stor historisk betydelse då den lade grunden för den integrationsprocess där statens ekonomiska och juridiska system i Italien kom att tillämpas över hela Medelhavet, liksom man tidigare utökat dess jurisdiktion från Latium till hela Italien. Hela riket integrerades dock inte i samma omfattning. Förordningen kom att favorisera redan väl integrerade delar av riket, som till exempel Grekland, på bekostnad av de provinser som var för fattiga eller för kulturellt avlägsna, som Storbritannien, Palestina och Egypten.

Tetrarkin var det regeringssystem som skapades av den romerske kejsaren Diocletianus efter den romerska krisen på 200-talet, en period av inbördeskrig och politisk instabilitet som nästan innebar slutet för romarriket. Diocletianus ansåg att romarriket hade växt för stort för att effektivt kunna kontrolleras av en enda central regering med en kejsare. Särskilt nyheter och transport kunde vara problem då det kunde ta lång tid (för lång tid i vissa fall) för nyheter om t.ex. en attack att nå huvudstaden. Att istället dela upp kejsardömet i mindre administrativa enheter under egna kejsare, men ändå som del av ett och samma rike, genomfördes av Diocletianus 285 och fullbordades med Maximianus tillträde som Augustus över de västliga provinserna. Diocletianus kvarstod som kejsare över Östrom, som mer och mer blev rikets huvudsakliga del på grund av dess strategiska läge vid handelsvägar (vilket gjorde Östrom betydligt rikare än Västrom) och dess högre grad av urbanisering. Den östra delen av rikets första huvudstad var under tetrarkin Nikomedia.

Tetrarkin kom att upplösas av Konstantin den store när denne tog kontroll över hela romarriket. Konstantin grundade staden Nova Roma, senare kallad Konstantinopel (Κωνσταντινούπολις, Constantinoúpolis), på samma plats som den grekiska staden Byzantion tidigare legat, som senare blev huvudstaden för hela det romerska kejsardömet. Dagens Grekland och Anatolien blev allt mer romarrikets kärna.

Riket delades återigen efter Konstantins död, bara för att senare återförenas. En sådan process genomgicks ett par gånger, med kejsare som tog och förlorade makten, innan den slutgiltiga delningen 395. Under de perioder då riket var enat kvarstod Konstantinopel som huvudstad.

Kejsaren Theodosius I var den siste romerske kejsare som regerade över båda rikshalvorna. Efter att ha besegrat den Västromerske kejsaren Eugenius år 394 hade han kontroll över både Väst och Öst mycket kort till sin död 395, varpå hans två söner ärvde varsin hälft. Den yngre sonen Honorius ärvde Västrom och den äldre sonen Arcadius ärvde Östrom. Båda var fortfarande minderåriga och inte kapabla att regera effektivt över kejsardömet och andra regenter tog hand om rikenas politik fram till att de blivit gamla nog. Honorius placerades under Flavius Stilicho och Rufinus blev regent för Arcadius. Dessa två var bittra rivaler och deras oförmåga att komma överens utnyttjades av den visigotiska ledaren Alarik I som gjorde uppror efter Theodosius I:s död. Ingen av de två regenterna kunde få upp tillräckligt starka styrkor för att besegra Alarik och båda försökte använda honom mot den andra halvan av riket. Alarik försökte själv etablera ett eget territorium, men lyckades aldrig.

Stilicho försökte försvara Italien och drog tillbaks trupper från fronten vid floden Rhen, vilket lät germaner, bland annat Vandalerna, Alanerna och Sveberna, att invadera i stora antal. Stilicho hade blivit relativt impopulär och mördades 408. Samtidigt som Östrom började en långsam återhämtning och befästning började Västrom kollapsa helt och hållet.

Östrom undgick de förödande invasionerna som Västrom genomled under 200- och 300-talen. Antikens urbana kultur var starkare i öst och kunde bättre stå emot de invaderande stammarna som dessutom attraherades mer av Roms rikedomar. Under 400-talet erövrades de västra delarna vid flera tillfällen medan den östra halvan bara vid något tillfälle tvingades avge tribut. Då Theodosius I delade Romarriket hade han satt sin minderårige son Arcadius som kejsare i Östrom. Till medhjälpare hade han utsett Rufinus, som dock redan 395 mördades på den västromerske statsmannen Stilichos anstiftan. I stället kom det bysantinska riket att styras av ett kammarherreenvälde lett av eunucken Eutropius. Ett sådant kammarherrestyre som senare att bli kännetecknande för Bysantinska riket. Eutropius störtades dock genom ett gotiskt uppror. Alarik I plundrade Balkanhalvön men förmåddes att dra in i Italien. De eftaliotiska hunnerna som hade trängt in i Mindre Asien drevs tillbaka genom Kaukasuspassen. Under Arcadius' son Theodosius II:s minderårighet styrdes riket med framgång av Anthemius som lät förbättra Konstantinopels murar med Anthemius mur och gjorde staden ointaglig för inkräktarna. Efter Anthemius utövade Theodosius syster Pulcheria som 414 upphöjts till Augusta stort inflytande den svage brodern. I Konstantinopel grundades 425 ett universitet, en kristen motsvarighet till Alexandrias museum och Atens akademi. Under senare delen av Theodosius regeringstid fördes styrelsen av eunucken Chrysafius. Med tributer lyckades man rädda riket från Attilas plundringar. 

Perioden präglas i övrigt av kyrkliga strider mellan Alexandria och Konstantinopel om den kyrkliga ledningen i Orienten. Öst- och Västrom samarbetade ännu under denna period, bland annat i gemensam kamp mot Geiserik och vandalerna, och i fråga om publiceringen av Codex Theodosianus, en lagsamling.

Genom giftermål med Pulcheria legitimerade sig Marcianus som medlem av dynastin. Denne som var en energisk och skicklig styresman, satte finanserna i gott stånd. Vid denna tid blev den tidigare politiska striden mellan Konstantinopel och Alexandria även dogmatisk. Alexandria präglades av religiösa upplopp. Konstantinopels patriark Nestorius, som bestred Jungfru Marias gudomlighet, blev fördriven. För en tid framöver fungerade Alexandrias patriark som en slags orientalisk påve. För att bryta hans makt förmådde Marcianus påven Leo I att 451 sammankalla konciliet i Chalcedon som blev vägledande för den katolska kyrkan. Det ledde dock till att monofysiterna i Egypten och Syrien kom att hamna i ett spänt förhållande till Östromerska rikets ortodoxa riksdelar.

Efter Marcianus död kom Aspar, rikets mäktigaste man att göra Leo I till kejsare. För att få en motvikt till de mäktiga legotrupperna av germansk, alansk och hunnisk härkomst inkallade han isaurierna från Mindre Asien. En av dessas härförare giftes under namnet Zeno med kejsarens dotter och biträdde Leo i kampen mot Aspars släkt, som 471 utrotades. Zeno var därefter allenarådande och blev efter Leos död kejsare 471-491, med stöd av isaurierna. Under Leos tid hade Väst- och Östrom för sista gången samverkat då de 468 gemensamt men utan framgång fört krig mot vandalerna. Kort därefter inträffade 476 det västromerska rikets fall. Kejsaren Julius Nepos, tidigare avsatt till förmån av Västroms sista kejsare Romulus Augustulus accepterades som kejsare av Zeno och regerade av ren formalitet som västromersk kejsare fram till sin död 480. Efter Nepos död  fanns det i princip ingen romersk kontroll kvar över de områden som lagligen skulle omhändertas av den västliga kejsaren och Zeno, som insåg att romersk kontroll inte fanns kvar ens i Italien, förkunnade att det Västromerska riket var över och utnämnde sig själv som den enda romerska kejsaren. Han erkände även germanen Odovakar som kung av Italien. 

Italien ställdes formellt under kejsaren i Konstantinopel men blev i själva verket ett i princip fullständigt självständigt rike under Odovakar. Östgoterna, som efter Attilas död återfått sin frihet strömmade nu över Donau för att få odlingsbart land. Under Theoderik Strabo och Theoderik amalern härjade de från 471 i år efter år på Balkanhalvön, ibland i förbund med varandra och ibland i krig. Kejsar Zeno tog dem båda växelvis i sin tjänst och försökte spela ut dem mot varandra. Sedan Teoderik Strabo stupat lyckades skicklig diplomati från bysantinsk sida förmå Teoderik att föra sitt folk till Italien 487, där han bildade ett mäktigt rike, som nominellt erkände kejsarens överhöghet och betalade tribut. 

Under Anastasios I:s regeringstid 491-518 tvingades Bysantinska riket att försvara sig mot det turkotatariska bulgarerna, som över Donau bröt in i riket. 502-505 utkämpades ett grymt krig om perserkungen Kavadh I, varigenom Eufratprovinserna grymt ödelades. Kejsaren fördrev isaurierna, som gjort nu orsakade etniska konflikter i landet. Tack vare god hushållning kunde Anastasios sänka skatterna och efterlämna en välfylld statskassas. Hans inflytelserika medhjälpare Marinus genomförde välbehövliga reformer i skatteuppbörd och förvaltning. Kejsarens sparsamhet och stränga styre väckte dock missnöje i landet, vartill även kom religiösa konflikter. Med hänsyn till de östliga provinsernas ökade betydelse, särskilt efter västromerska rikets fall, hade Zeno genom Henotikon (482) försökt medla i de religiösa striderna, men motsättningen kvarstod. Folkets missnöje med styret i allmänhet och Anastasios tillgivenhet för monofysiterna, ledde till vilda strider mellan de gröna och de blå på Hippodromen i Konstantinopel. Då kejsaren öppet övergick till monofysiterna utbröt ett våldsamt militäruppror i Trakien, vilket endast med svårighet kunde kuvas.

Justinus I dynasti medförde en omläggning av den bysantinska politiken. I det inre genomfördes absolutismen även inom kyrkan. Utåt åsyftades ytterst att återställa de forna gränserna av Imperium romanum under en renovato imperii (restaurering av kejsardömet). Därför riktades huvud intresset åt väster. Främste målsmannen för denna politik var redan under Justinus styre systersonen Justinianus. Hans hustru Theodora kom att spela en större roll än någon annan bysantinsk Augusta. Genom att upphäva Henotikon och återanknyta till Konciliet i Chalcedon förberedde man 518 för ett närmande till Västrom. Persien försökte tränga fram mot Svarta havet och förde under Justinus krig mot Bysantinska riket. För att få fria händer för sina planer åt väster utverkade Justinianus, nu kejsare, fred 532. Då kejsaren bestraffade våldsgärningar, begångna av partier från Hippodromen utbröt Nikaupproret samma år, varvid många av Konstantinopels främsta byggnader förstördes. Kejsaren lät återuppföra dessa med slösande prakt, främst Hagia Sofia som blev den bysantinska konstens främsta skapelse. För att lägga en fast juridisk grundval för det världsvälde Justinianus avsåg att återställa, samlades och bearbetades den romerska rätten i ett enastående lagstiftningsverk, Corpus Juris Civilis. 528 förbjöd Justinianus filosofin och därmed även flera andra vetenskaper, stängde gymnasierna i Aten, vilket fick till följd att flera av Europas då största tänkare tog sin tillflyktsort till Gundishapurakademin i det sasanidiska Iran som därigenom förde den västerländska eller hellenistiska traditionen vidare. 

Kejsaren kom att utnyttja motsättningen mellan de olika germanska folken och den romerska befolkningens fiendskap mot barbarerna. Det första angreppet gällde vandalerna. De besegrades 533 av Belisarius som därefter vände sig mot östgoternas rike i Italien och trots motgångar 540 lyckades erövrade deras huvudstad Ravenna. Deras kung Vitiges fördes till Konstantinopel. Kejsaren stod nu på höjdpunkten av sin makt. Men rikets ekonomi var hårt ansträngd, och bland folket rådde missnöje, inte minst på grund av blodiga religionsförföljelser, vilka Justinianus lät anställa mot monofysiter. Även den våldsamma pestepidemi som bröt ut 542 försvagade rikets försvarsförmåga och skattekraft. Därför kunde det andra kriget mot Persien 540-545 inte föras med större kraft. Goterna återerövrade under Totila en stor del av Italien. Kejsaren måste tvinga fram ett avgörande. En stor här under Narses ryckte fram mot Rom och slog i två slag goterna. Totila sårades dödligt 552. Därefter styrde Narses som exark med stor klokhet Italien. Ravenna, det forna Västromerska rikets huvudstad, smyckades med utsökta byggnadsverk. Även på Spaniens kust underlade kejsaren sig besittningar. Justinianus sista år var upptagna med krig på annat håll, ett tredje krig med perserna avslutades 562. Genom detta krig förhindrades dessas framträngande till Svarta havet. Förutom de slaviska och bulgariska stammar som fortfarande hotade riket, framträngde ett hunniskt folk, kotrigurerna över Donau och förödde 558-599 stora delar av Balkanhalvön men drevs tillbaka. Utan tvivel hade de stora krigen överansträngt riket, och det var ett i det inre mycket försvagat rike som den 80-årige kejsaren lämnade efter sig vid sin död.

De närmsta följande kejsarna, Justinus II (565-578), en systerson till Justinianus, Tiberios II (578-582) och Maurikios (582-602) hade till främsta uppgift att värna de tidigare erövringarna. Langobarderna ryckte 568 in i Italien, erövrade och behöll bland annat Poslätten (Lombardiet). Donaufronten genombröts 581. Därefter förhärjades år från år Balkanhalvöns norra provinser av slaver, avarer och bulgarer, och en kraftig inflyttning av slaviska folk ägde rum. Krig med Persien pågick nstan ständigt, där den förste större fältherren bland de bysantinska kejsarna Maurikios genom inre stridigheter i Persien slutligen lyckades vinna stora framgångar. Efter betydande segrar mot fienderna vid Donau störtades slutligen Maurikios genom ett myteri, framkallat av hans sparsamhet och hårda disciplin. I hans ställe blev Fokas (602-610) kejsare under hans regering trängde perserna under Khusrov II fram mot Bosporen och avarerna från västsidan belägrade Konstantinopel. Ett uppror i Afrika förde Herakleios (610-641) till positionen som kejsare. Troget understödd av patriarken Sergius I av Konstantinopel reorganiserade han riket och armén. I fyra väldiga krigståg krossade han de Persiska arméerna 622-627. Även avarerna besegrades, men försöken att skapa enighet inom kyrkan genom jämkningar mellan Chalcedonska konciliets teser och monofysiterna misslyckades, vilket ledde till nationalistiska självständighetssträvanden i Egypten och Syrien. 

Araberna, som just enats genom uppkomsten av islam, gjorde då sitt oväntade intåg i historien och tog ett utmattat Bysans på sängen. Redan 634 kastade sig arabiska arméer in i riket från söder och sydost. Genom segern i slaget vid Jarmak 636 erövrade de Syrien, 637 föll Jerusalem och åren därefter erövrades Egypten. Motståndet var svag och befolkningen i regionerna lockades av arabernas löften om skattelindringar och religionsfrihet. Under Konstans II (641-668) ryckte kalifens härar in i Afrika även där på grund av religiös och politisk splittring mött av litet motstånd. Erövringen av Armenien och Eufratländerna började. Från Syrien plundrade Muawiya I:s flottor Medelhavet. Men kejsaren lyckades återupprätta den bysantinska flottan och tvingade Muawiya till fred. Han lyckades även hävda sin makt över kyrkan gentemot påven. Under Konstantin IV (668-685) angrep araberna Sicilien och belägrade flera år Konstantinopel. Dock började deras första hänförelse avta, och många önskade för handelns skulle grannsämja med Bysantinska riket. Muawiya tvingades 678 till fred och dryga tributbetalningar. En ny, fruktansvärd fiende till Bysans uppstod då bulgarerna söder om Donau grundade ett rike.

Det riket förlorade i omfattning vann det dock i enhetlighet. Redan Herakleios helleniserade slutligen riket genom att under den senare delen av 500-talet göra grekiska till officiellt språk. Latin slutade användas officiellt och den romerska titeln augustus ersattes av den grekiska basileus (Βασιλεύς, kung/kejsare). Denna utveckling anser vissa historiker så grundläggande för det bysantinska rikets brytning med sitt romerska förflutna att Herakleios regeringstid brukar få tjänstgöra som den tidpunkt då östromerska riket blev bysantinskt. Distinktionen mellan bysantinskt och romerskt ses dock oftast inte som särskilt stark och rätt luddig. Grekiskan hade redan i den antika romerska republiken varit ett språk utövat av överklassen och haft en stor betydelse. Att göra det till rikets officiella språk gjordes av logiska skäl då rikets huvudsakliga kärna var mer grekisktalande än latintalande. Vid denna tid hade också den kristendom som utövades i riket fjärmat sig från kristendomen i de forna västliga utposterna. Den arabiska erövringen av de sydliga bysantinska provinserna, där monofysitism fortfarande utövades, förstärkte den östligt ortodoxa kyrkan i resten av riket.

Befriad från hänsyn till monofysiterna i Syrien och Egypten kunde Konstantin IV återställa den kyrkliga ortodoxin genom 6:e ekumeniska mötet 680. Konstantins son Justinianus II, den siste av Herakleios ätt, kämpade framgångsrikt mot araberna men störtades på grund av sitt tyranniska styre. Med stöd av bulgarerna återtog han 705 tronen men blev efter ett blodigt skräckregemente 711 mördad. Efter detta följde några år av anarki och förvirring. Bulgarerna trängde fram mot Konstantinopel och kalifen Suleiman ibn Abd al-Malik förberedde sig för ett anfall mot Bysantinska riket..

Det blev den förste kejsaren ur den isauriska dynastin Leo III (717-740) som räddade landet ur dess nöd. Från augusti 717 till augusti 718 omringades Konstantinopel av en väldig arabisk här från lands och från sjösidan. Kejsarens överlägsna ledning, lojaliteten hos trupperna och inte minst grekiska elden räddade staden, och efter stora förluster. Efter detta genomgick landet en kraftig inre förnyelse. Försvaret förbättrades genom fullföljandet av den redan tidigare påbörjade provinsindelningen , det så kallade themasystemet. Genom Ekloga, en omarbetning av Corpus juris på grekiska fick landet en för de nya förhållandena passande lagstiftning i kristen anda. En våldsam strid, som från en motsättning i fråga om kultbruk utvecklade sig till en kamp mellan stat och kyrka, vilken under hundra år kom att skaka landet. Leo III förbjöd 726 ikonerna vilket, ifrågasattes av såväl påven som bysantinska teologer ledde till en revolt inom riket. Leos son Konstantin V (740-775) fortsatte faderns nydaningsarbete. Han skaffade sig genom kyrkomötet i Hiereia 753 stöd för sin bildfientliga politik. För att stärka rikets ekonomi bekämpade han kyrkans skattefrihet och försökte tillintetgöra klosterväsendet. Samtidigt kämpade han framgångsrikt mot Abbasidkalifatet i Bagdad, vilket nu var försvagat av inre strider. I stora fälttåg besegrade han slaver och bulgarer på Balkanhalvön. Under tiden hade dock kejsaren fått svårt att upprätthålla sitt välde i Italien. 

Bildstriden hade ökat avståndet mellan västerlandets kyrkor och Bysans. För att bli fri från kejsarens förmynderskap vände sig påven till Pippin den lille, frankernas härskare, med anhållan om stöd mot langobarderna. Pippin besegrade dem och skänkte av till dem förlorade bysantinska besittningar Kyrkostaten till påven 754. Då kejsarens försök att återta det förlorade misslyckades, var Bysans makt i väster inskränkt till Sicilien och Syditalien. Efter Konstantins son Leo IV (780-797) följde dennes änka Irene som förmyndare för sin son Konstantin VI (780-797). På andra konciliet i Nicaea 787 återinfördes på Irenes initiativ bilderna. Irene lät 797 avsätta sin son och bestig själv tronen. Kort därefter, 800 förmådde påven Karl den store att hylla sig som romersk kejsare, en titel som användes mer för att underminera det bysantinska rikets influens på Västeuropa och skapa någon form av enhetlig västlig kristen stat än att försöka hävda sig legitimt som en kejsare av samma rike som Augustus grundade 27 f.Kr. Samtidigt fördes hårda strider mot Bagdads kalif, Harun al-Rashid. Irene tvingades avsäga sig tronen till förmån för Nikeforos I (802-811), vilken återställde rikets förstörda finanser och respekten för kejsarmakten. Mot hans ingrepp på kyrkans område fördes en häftig strid av Stoudiosklostrets hegumen Theodoros Stoudites. Under Leo V (813-820), grundläggaren av den amoriska (frygiska) dynastin, började den andra bildstriden. Nu gällde konflikten även kyrkans ställning till staten. Leo mördades av Michael II (820-829) som tvingade Theodoros Stoudites i landsflykt och Stoudiosklostret att bryta sina kontakter med Rom. Saracenerna i Egypten erövrade Kreta där de upprättade en sjörövarstat, som länge kom att plåga Egeiska havets övar och kuster. Fatamiderna i Afrika började erövringen av Sicilien. Mikales son Teofilos kämpade med växlande framgång mot Abbasidkalifatet i Bagdad. Vid denna tid började dock ett fruktbart kulturellt utbyte mellan staterna att äga rum, och inom vetenskap och konst kunde man nu börja ana en gryning efter de mörka århundradena. 

Med slaver och varjager som nu visade sig vid Svarta havets norra kust knöts handelsförbinder. Förföljelserna av ikonodulerna mötte efter hand så starkt motstånd att förmyndarstyrelsen för Theofilos son Mikael III (842-867) 843 genom kyrkomötet i Konstantinopel lät återställa ortodoxin. Kyrkan måste i världsliga frågor erkänna statens överhöghet, men kejsarens rätt att lagstifta i andliga frågor underkändes. I spetsen för styrelsen trädde efterhand kejsarens morbror Bardas, en hänsynslös man med utomordentliga regentegenskaper. Han bekämpade kraftigt det sönderfallande kalifatets emirer, men till sjöss var bysantinarna ännu underlägsna saracenernas rövarflottor. Ruser angrep 860 Konstantinopel från sjösidan men slogs tillbaka. Under dessa tider började kyrkan aktivt missionera bland slaverna som kristnades både inom och utom riket. Samtidigt övergick även bulgarerna till kristendomen. Genom detta öppnades i strid med Rom och västerlandet stora områden för bysantinskt inflytande. För den vetenskapliga odlingen sörjde Bardas genom att upprätta universitetet i Konstantinopel. Den uppblomstrande kulturens mest låsande namn var Fotios I av Konstantinopel, som Bardas insatte som patriark i stället för Ignatius av Konstantinopel, med vilken han kommit i strid. Påven protesterade mot det egenmäktiga förfarandet. Men då man var förbittrad över de samtidiga försöken att knyta bulgarerna till Rom, lyckades det Fotios att göra sin egen kamp för patriarkatet till en bysantinsk nationalsak. Den urgamla, under sista tiderna alltmer skärpta motsättningen mellan Öster- och Västerland kulminerade i en faktiskt brytning: de båda kristna kyrkorna förklarade varandra schismatiska. 

För att bekämpa Bardas överlämnade kejsar Mikael makten åt sin geniale gunstling Basileios som mördade Bardas och kort därefter kejsaren för att själv uppstiga på tronen.

Genom Basileios I (867-886) kom den makedoniska dynastin som innehade makten till 1057 på tronen. Under denna period nådde riket sin största maktställning. I det yttre betecknades denna period fram till 1025 av nästan oavbrutna erövringar. I det inre utkämpades en ständig strid mellan kejsarmakten och storgodsägarna, som på bekostnad av folket frihet utvecklade sig till en mäktig feodalklass, vilken slutligen hotade riket med upplösning. Missionsarbetet fortsattes och de återstående sydslavisk folken kristnades och lite senare ryssarna. Med armeniernas nybildade rike och med dess vasallstater knöts nära förbindelser. Så vidgades det bysantinska inflytandet kulturellt och politiskt. Basileios avvecklade klokt striden med påven. Bulgariska kyrkan anslöts till den ortodoxa. Under honom och hans efterträdare Leo IV (886-912) ersattes Leo III:s Ekloga genom Procheiron, som sedan gällde till rikets undergång. I Basilika sammanfattades vad som ännu hade gällande kraft av Corpus juris; dessa nya lagverk var avfattade på grekiska. Fruktansvärda strider utkämpades mot bulgarernas tsar Simeon I av Bulgarien som bildat ett storbulgariskt rike.

Under Leos son Konstantin VII fördes styrelsen under lång tid med kraft och framgång av Romanos Lakapenos, som 919-944 var medkejsare. Han besegrade bulgarerna som fick sitt eget patriarkat i Preslav, senare flyttat till Okrida. Under Karkuas, som många andra av tidens stora bysantiner armenier började Bysans stora segertåg mot muslimerna. Ruserna och slaverna från Kiev slogs tillbaka. Stödd på den mäktiga militärfamiljen Fokas tog Konstantin 945 ensam makten i riket. Konstantin VII:s huvudsakliga intresse var ägnat åt litterära studier. Som regent tilltalades han mest av sina representativa uppgifter och mottog efter noggrant ceremoniel och bländande prakt utländska beskickningar. Hans svaga styrelse lämnade vid hovet rum för intriger, särskilt sedan hans son Romanos ingått giftermål med Teofano.

Romanos II (959-963) överlämnade styrelsen åt Josef Bringas, en klok och driven statsman. Kejsaren efterlämnade fyra barn; de båda kejsarna Basileios och Konstantin, samt Theofano gift med kejsar Otto II och Anna senare gift med Vladimir I av Kiev. För att skydda sina söners rätt gifte sig Teofano med fältherren Nikeforos Fokas. Sedan den bysantinska flottan genom Bringas' insatser blivit överlägsen saracenernas, hade Fokas 960 erövrat Kreta och stod nu efter stora segrar över muslimerna på Sicilien. Han tågade mot Konstantinople och utropades 963 till kejsare. Såväl Nikeforos Fokas (963-969) och hans efterträdare Johannes I Tzimiskes (969-976) hade dock avlagt ed att skydda de unga kejsarnas rätt, och då Basileios II (976-1025) uppnått myndig ålder besteg han tronen. Under denna tid expanderade riket betydligt. Fokas lade under sig Cypern. Hans mål var att krossa islam i Asien. I väldiga fälttåg trängde han år från år öster och sydost och erövrade Antiokia. Tzimiskes drog som senare tiders korsfarare ut för att befria de heliga länderna. De inför faran åter samarbetande muslimerna besegrades, och Bysans härar trängde fram mot Jerusalem. Basileios vände sig mot norr och satte sig i besittning av Armenien och tvingade grannländerna ända upp till Kaukasus i beroende av Bysans.

Även bulgarerna besegrades i långa blodiga strider av Basileios II, bulgardödaren. Han krossade även sydslavernas statsbildningar och lade hela Balkanhalvön söder om Donau till sitt rike. För att underhålla arméerna hade Fokas offrat alla hänsyn. Omstörtande lagar mot kyrkan och klosterväsendet, mot storgodsen och den fria handeln beredde vägen för ett obegränsat militärstyre. Genom en komplott av Teofano och hennes älskare Johannes Tzimiskes mördades Fokas. Efterträdaren upphävde hans kyrkolagar. Efter Basileios II:s tronbestigning fortsatte oroligheterna, och ett farligt uppror lyckade kejsaren slå ned endast med stöd av storfursten Vladimir av Kiev och varjagerna. Vladimir fick prinsessan Anna till hustru och lät kristna sig. I Italien hade Basileios genom diplomatiska förhandlingar och giftermålspolitik försökt stärka sitt inflytande. Det stora krigsföretag i Italien som Basileios planerade för att återvinna rikets besittningar där avbröts genom hans död.

Efter Konstantin VIII (1025-1028) följde för den bysantinska kejsarmakten en svaghetsperiod, under vilken ett civilt ämbetsmannaparti tog makten. Till sin natur militärfientligt, minskade det rikets försvar för att motverka den krigiska feodaladeln. Av samma anledning använde man huvudsakligen utländska legosoldater, bland annat Väringagardet. Erövringarnas tid var nu förbi, men Georgios Maniakes strid fram till 1043 med skicklighet på Sicilien, och man hade även framgångar i Asien. Vid samma tid dök normanderna upp i Syditalien och på Sicilien, petjenegerna vid Donau och seldjukerna vid Armeniens gränser. Den ortodoxa kyrkans hänsynslöshet hade förbittrat bulgarerna och bland armenierna skapat missnöje som försvagade deras motstånd mot Seldjukerna. Inom kyrkan framträdde strävan efter världslig makt.

Under Konstantin IX Monomachos (1042-1053) sökte patriarken Michael Cerularius tvinga kejsaren att underkasta sig kyrkans makt. Mot kejsarens önskan framkallades därigenom den formella och oåterkalleliga stora schismen mellan romersk-katolska och den östligt ortodoxa kyrkan. De båda bannlyste varandra ömsesidigt 1054. Schismen blev ödesdiger då den kom i en tid då Bysans som bäst behövde stöd från väster.

Feodaladeln uppsatte nu Isak I Komnenos på tronen. Efter ett rastlöst reformarbete överlät denne kronan åt Konstantin X Dukas (1059-1067). Ämbetsmannapartiet kom nu åter till makten. Samtidigt trängde dock seldjukerna in i Armenien, medan petjeneger och magyarer härjade i Donauländerna. Romanos IV Diogenes (1067-1071) försökte modigt stoppa Seldjukerna men led det svåra nederlaget i slaget vid Manzikert 1071 varigenom Bysans motståndskraft bröts. Större delen av Asien gick förlorat och resterna av de bysantinska besittningarna i Italien erövrades av normanderna. Efter några år av inre strider då normanderna under Robert Guiscard förde striderna till Balkan, steg Alexios I upp på tronen 1081. Han övertog ett rike i kaos. Större delen av Mindre Asien bildade ett seldjukiskt rike, Rum, under sultanen i Ikonion, endast en kuststräcka söder om Svarta havet lydde under kejsaren. Petjenegerna stod i Adrianopel, ungrarna härjade i Balkanprovinserna. Robert Guiscard riktade ett farligt angrepp mot Konstantinopel. Efter en mångårig kamp besegrades han dock av Alexios, som även tillfogade petjenegerna ett förkrossande nederlag och i Asien förbättrade sin ställning genom Seldjukernas oenighet. Han reorganiserade armén och återställde ordning i det inre. Då kom som en obehaglig överraskning det första korståget 1096-1099. Kejsaren som i första hand var intresserad av att skydda sitt land, särskilt huvudstaden för plundring av de odisciplinerade trupperna, understödde korsfararna med livsmedel och förde dem över till Asien. Han försökte få betalt för sina uppoffringar genom att avfordra dem länsed och förplikta dem att överlämna eventuella erövringar till bysantinska riket. Under korstågshärens framryckning överlämnade även några viktiga orter till Bysans. I strid med fördraget bildades dock självständiga frankiska furstendömen, främst av Bohemund I av Antiokia. Alexios besegrade Bohemund i ett krig och tvingade honom att avlägga länsed för sitt furstendöme och sköt därmed fram sitt rikes gräns längs sydkusten av Mindre Asien till Kilikien.

Alexios' son Johannes II Komnenos (1118-1143) understöddes troget av sin ungdomsvän den statskloke turken Axuk. Han var en framstående militär ledare och vann betydande framgångar på Balkanhalvön och förenade kejsardömets spridda besittningar till ett sammanhängande område. Mot normandernas kung Roger II av Sicilien sökte han stöd genom förhandlingar med den tysk-romerske kejsaren. Johannes efterträddes av sin son Manuel I Komnenos som var skicklig militär och diplomat men saknade realistiska planer och drömde om att återskapa ett bysantinskt världsimperium, något landet saknade resurser för. Manuels framgångar i Asien mot Seldjukerna och de frankiska furstarna avbröts genom andra korståget. Genom att föra samma politik som sin farfar Alexios lotsade Manuel sitt rike genom stormen. Han lyckades få över sin svåger Konrad III av Tyskland på sin sida. Med hjälp av denne och staten Venedig, som han köpte mot betydande handelsprivilegier bekämpade han Roger II av Sicilien. Liksom sina företrädare sökte han vinna påvens stöd genom att föreslå en union mellan de båda kyrkorna. Konrad III:s efterträdare, Fredrik I Barbarossa blev delvis genom Manuels politiska dubbelspel en ständig motståndare till Bysans. På planerna att undantränga Seldjukerna gjorde det katastrofala nederlaget i slaget vid Myriokefalon 1176 för alltid slut på. Mot fienden norr och söder om Donau hade kejsaren betydande framgångar.

Manuel hade älskat att omge sig med västerlänningar. Dessa latinare bildade efter hans död ett politiskt parti. Efter häftiga strider mellan dessa och ett folkligt parti tillskansade sig 1183 komnenen Andronikos makten. Han utnyttjade provinsernas bondebefolkning för att bekämpa latinare och feodaladel. Under ett angrepp av normanderna 1185 störtades hans styre genom ett uppror. Under de svaga kejsarna av familjen Angelos 1185-1204 gick Bysans alltmer mot sin undergång. Serberna och de nu åter självständiga bulgarerna utbredde sig över norra delen av Balkanhalvön. Under tredje korståget 1189-1192, då Isaac II Angelos slöt förbund med Saladin, ökade misstron mellan öster- och västerländska kristna. Riket började falla sönder, de stora feodalherrarna bildade självständiga furstendömen, despotat. De på grund av hårda skatter pressade bönderna strömmade över till bulgarer och seldjuker. Venedigs doge, Enrico Dandolo tog ledningen av det fjärde korståget och gjorde det till ett venetianskt rövartåg mot Konstantinopel rakt mot påvens order. Under förevändning av att insätta en landsflyktig prins av huset Angelos som kejsare intog man liksom i förbifarten 1203 Konstantinopel. Genom brand och plundring förstördes stora kulturskatter och riket upplöstes. 

Venedig lade under sig öar, kustland, ungefär 3/8 av riket. Övriga deltagare i korståget skulle få lägga under sig övriga delar, av 1/4 bildades Latinska riket. Vissa furstar lät sig dock inte underkasta sig och tre områden förblev självständiga under bysantinskt styre; kejsardömet Nicaea, kejsardömet Trabzon och despotatet Epirus. 

I Latinska riket ordnades efter västerländska feodala principer. Som främlingar hatade bland lokalbefolkningen var kejsarna maktlösa även gentemot sina baroner. Endast Henrik av Flandern (1205-1216) lyckades genom personliga ledaregenskaper upprätthålla viss auktoritet. Efter hans död var riket som fortfarande hotades av bulgarerna hemfallet åt inre svaghet. Bland andra västerländska statsbildningar märks hertigdömet Thessalonika, hertigdömet Aten och furstendömet Akaja. Av Venedigs erövringar bildade, utom de handelsplatser och områden som lades direkt under republiken en massa självständiga herredömen, signorior. De gamla kejsardömets ledande män kom dock att samla sig i Nicaea där de 1206 krönte Theodor I Lascaris till kejsare. Trots striderna med den latinske kejsaren, med Seldjukerna, som dock snart försvagades genom mongolernas anfall, och med de grekiska despotaten i Trabzon (styrt av Komnenerna) och i Epirus (styrt av släkterna Dukas-Angelos) höll sig kejsardömet Nicaea uppe och stärkte sin makt under Theodor Lascaris och hans efterträdare Johannes III Ducas Vatatzes (1222-1254), Theodor II Lascaris (1254-1258) och Mikael VIII Palaiologos (1258-1261).

Despoten av Epirus Theodoros Komnenos Doukas lät efter stora segrar 1225 kröna sig till kejsare av Thessalonika. Konkurrens mellan honom och kejsaren i Nicaea hindrades den senare att redan nu driva ut den latinske kejsaren. Den bulgariske tsaren, Johannes Asen, som allierade sig än med den ene än med den andre av de grekiska kejsarna och stundom med den latinska kejsaren hindrade någondera från att få överhanden. Men Nicaeas makt växte. 1242 erkände kejsaren av Thessalonika Nicaeas överhöghet. Framgångsrika krig fördes mot Epirus och Bulgarien, och dess inre styrka växte. Särskilt sedan Mikael VIII Palaiologos blivit kejsare växte landets makt. Han allierade sig med Venedigs rival republiken Genua  genom att lova att överlåta handelsprivilegierna på denna stad. Genom en kupp intogs 1261 Konstantinopel. Latinska riket var därmed störtat och Mikael VIII Palaiologos kunde utropa sig till bysantinsk kejsare. 

Det återupprättade bysantinska riket var och förblev en småstat, bestående av spridda besittningar i Mindre Asien och på Balkanhalvön. Ansatt av övermäktiga fiender på alla håll kunde riket endast överleva genom dessas splittring. En förutsättning var goda förbindelser med Västerlandet. De religiösa motsättningarna försvårade dock detta. Venedig och Genua avtvingade i det utarmade landet alltmer frikostiga handelsavtal. För att behålla de goda kontakterna med väst underkastade landet sig förödmjukelsen att erkänna västromerska kyrkans överhöghet. Det ledde dock endast till motstånd och konflikter inom den ortodoxa kyrkan utan att för den sakens skull förbättra relationerna med väst. Då turkarna i Asien bildade det Osmanska riket fick landet en fiende de inte kunde mäta sig med. Mikael VIII Palaiologos (1261-1281) visade sig vuxen de stora krav som ställdes på hans militära och politiska förmåga. Mot de grekiska despoterna, mot serberna och bulgarerna, liksom mot de latinska rikena på Balkanhalvön vann an stora framgångar. Påven, Vendig och Karl I av Neapel som även var länsherre i Akaja och arvtagare till de normandiska anspråken på Bysans allierade sig dock för att störta Mikael. Endast för en tid hjälpte det honom att han på mötet i Lyon 1274 erkände påvens överhöghet. Striderna utbröt på nytt och Mikael lyckades besegra Karls trupper i Epirus, liksom trupperna från Venedig och Akaja. Genom att understödja ett uppror på Sicilien, Sicilianska aftonsången, lyckades han störta Karls rike på ön.  

Mikaels efterträdare Andronikos II (1282-1328) och Andronikos III (1328-1341) var dock obetydliga regenter och riket försvagades av inre strider. Armén var i upplösning och kejsarna saknade kraft att tygla de legotrupper av vilka de främst bestod. Under denna tid utvecklade serberna, sedan de tagit över makten från bulgarerna en storstat som blev Balkanhalvöns mäktigast rike. Sakta men säkert trängdes de bysantinska trupperna alltmer tillbaka mot Konstantinopel och Thessalonika. I Asien trängde osmanerna fram sedan slutet av 1200-talet, 1338 stod de vid Bosporen. För Johannes V Palaiologos (1341-1391) skulle hans mor, Anna av Savojen, svara för regeringen tills han blev myndig. Men Kantakuzenos, som under Andronikos III utövat ett stort och hälsosamt inflytande, lät utropa sig till kejsare, Johannes VI Kantakouzenos (1341-1355). Ett vilt inbördeskrig utbröt, där båda parternas ledare sökte understöd hos serber, bulgarer och turkar med landet alltmer försvagades. Serbenas stora härskare, Stefan Dušan, lät i Skopje utropa sig till kejsare över serberna och roméerna. Johannes VI Kantakouzenos, som 1347 intagit Konstantinopel, hade inget annat val för att skydda sitt rika annat än att söka stöd hos turkarna. 1353 kom dessa genom hans stöd över till Europa, där de intog den ena orten efter den andra på Gallipolihalvön och Trakiens kust. På marsch mot Konstantinopel avled Stefan Dušan 1355, den ende som kunde utgöra en balans mot turkarnas makt. 

Under Johannes VI Kantakouzenos som formellt delade makten med Johannes V Palaiologos skapades landet av hesykaststriden. Johannes VI Kantakouzenos stödde hesykasterna medan Anna av Savojen och hovet i förbindelse med västerlänningarna stod på motpartiets. På grund av hovets intriger beslutade sig Johannes VI Kantakouzenos 1355 att lägga ned sin regering. Därefter framträdde rikets maktlöshet öppet. Osmanerna erövrade Trakien och dess sultan Murad I gjorde Adrianopel till huvudstad. Därefter vände han sig mot bulgarer och serber och tillintetgjorde det serbiska riket. Förgäves vände sig bysantinarna till Västerlandet för hjälp. I stället utplundrades landet systematiskt av Genua och Venedig som då underhandlingar inte hjälpte genom intriger och ibland öppet våld genomdrev sina krav. Johannes V:s son Manuel II Palaiologos (1391-1425) gjorde de mest förtvivlade försök att rädda riket. Sultan Beyazit I belägrade Konstantinopel. Inte minst genom Manuel intensiva vädjanden började man i Västlandet intressera sig för landets fortlevnad. Sigismund av Ungern ledde en korstågshär mot söder, men Beyazit mötte honom i slaget vid Nikopolis och vann en stor seger. Beyazit blev dock strax därpå själv anfallen av mongolerna under Timur Lenk och besegrad i slaget vid Ankara 1402. Han dog i fångenskap och osmanernas rike var nu under ett par årtionden upplöst och vanmäktigt. Manuel utnyttjade tiden väl, han återställde Bysans överhöghet på Peloponnesos. Han besökte Italien och västra Europa för att söka hjälp hos de kristna stater. Hans förhandlingar strandade dock och under Murad II samlade sig åter osmanerna belägrade 1422 om än förgäves Konstantinopel och intog 1430 Thessalonika. Johannes VIII Palaiologos (1425-1448) delade med sina bröder som självständiga furstar det vid den tiden relativt maktlösa riket. På kyrkomötet i Florens 1439 erkände han i hopp om stöd grekiska kyrkans underkastelse under Rom. Det ledde dock till inbördesstrider för och mot unionen som fortsatte under brodern Konstantin XI Palaiologos. 

Då Mehmed II 1453 inledde ett anfall mot staden var Konstantinopels fall snarast givet på förhand. Den lilla, främst av västerlänningar bestående garnisonen höll ut i 8 veckor. 29 maj föll staden som överlämnades till plundring. Den siste bysantinske kejsaren Konstantin XI, dog i striderna på Konstantinopels gator efter att ha skrikit ut staden har fallit, men jag lever fortfarande och lett ett sista anfall mot osmanernas intågande trupper.

Diverse riken och småstater återstod ur det tidigare östromerska riket vid dess fall 1453. Efter det fjärde korståget 1204 hade flera efterföljande stater bildats till det östromerska riket. Även om romarna lyckades återta huvudstaden Konstantinopel 1261 lyckades de aldrig återta vissa av de andra östromerska rikena som hade bildats. Särskilt framträdande var kanske kejsardömet Trabzon, ett eget kejsardöme och dessutom lett av dynastin Komnenos som tidigare härskat över det östromerska riket, som existerade från 1204 till 1461 då osmanerna erövrade riket. Furstendömet Theodoro, ett av många furstendömen i riket Trabzon, existerade självständigt fram till dess osmanska erövring 1475. Despotatet Morea, som härskades över av släktingar till den siste romerska kejsaren Konstantin XI Palaiologos, existerade också som en vassaliserad stat till osmanerna fram till dess erövring 1460. Den sista staten som legitimt kunde betrakta sig själv som en efterföljare till bysantinska riket (och även det romerska kejsardömet) var Despotatet Epirus, en av de stater som (tillsammans med Trabzon och Nicaea) bildats efter det fjärde korståget. Detta rike erövrades slutgiltigen av osmanerna 1479.

Mehmet II betraktade sig själv som Östroms rättmätige arvtagare och innan seklet var över hade han gjort Konstantinopel till sin nya huvudstad och erövrat hela Mindre Asien och större delen av Balkan. Samtidigt gjorde Ivan III, storfursten av Moskva, anspråk på kejsartiteln och rollen som den östligt ortodoxa kyrkans beskyddare. Hans sonson, Ivan IV blev den förste tsaren, en titel som kommer från caesar, och både han och hans efterföljare betraktade Moskva som det tredje Rom, Roms och Konstantinopels rättmätiga arvtagare. Sålunda kom både Osmanska rikets och Rysslands ledare att betrakta sig som bysantinarnas arvtagare ända tills de båda rikena gick under i början av 1900-talet.

Andreas Palaiologos, rättmätig arvtagare till det bysantinska riket enligt normala arvsregler, sålde 1494 sina anspråk på de kejserliga bysantinska (romerska) titlarna till monarkerna i Frankrike och Spanien. Båda dessas ättlingar i rakt nedstigande led går idag ihop i den nuvarande kungen av Spanien, Felipe VI.

Den folkgrupp som tidigare levt i det östromerska riket fram till dess fall slutade inte att identifiera sig som romare trots att de talade grekiska och inte latin. De kallade sig fram till en lång tid efteråt rhomanoi (=romare) då den romerska perioden var betydligt närmare i tid än antikens Grekland. Det var först under 1800- och 1900-talen som nationalistiska idéer i Grekland (som vid den tiden fortfarande regerades över av osmanerna) mer och mer började grunda sig på det antika Grekland snarare än Östrom. På sätt och vis överlevde den nationella identiteten som romare på håll fram tills det tidiga 1900-talet trots att riket hade varit borta nästan 500 år och var på så sätt en av de äldsta nationella identiteterna i världshistorien.

Peter Charanis, född på ön Lemnos i Grekland 1908 och senare professor i bysantinsk historia vid Rutgers University återberättar genom citat i verket Hellenism in Byzantium: The Transformations of Greek Identity and the Reception of the Classical Tradition om när den grekiska flottan under det Första Balkankriget 1912 intog ön Lemnos och den blev en del av Grekland. De grekiska soldaterna skickades ut till byar för att ställa upp sig på allmänna platser för att förmedla att ön nu var grekiskt territorium och barn sprang ut för att se hur grekiska soldater såg ut. Vad tittar ni på hade en av soldaterna frågat och fått svaret på greker av barnen. Är ni inte greker själva? hade soldaten sagt tillbaka och då fått svaret Nej, vi är romare. Dessa sista få kvarvarande spår av identiteten som romare som inte redan hade absorberats in i osmanernas kultur absorberades sedan in i den som existerade i det nya Grekland, vilket innebar slutet för en av världshistoriens mest långlivade nationella identiteter.

Bysans hade en avgörande betydelse i överförandet av den klassiska bildningen till både den muslimska och den kristna världen. Dess teologiska inflytande på västerländska tänkare som Thomas av Aquino var betydande. Att Bysans bidrag till den västerländska kulturen undanträngdes under seklerna som följde dess undergång har gjort denna tradition fattigare.

Bysantinska riket kan sägas vara den enda stabila statsbildningen under den europeiska medeltiden, vars period i historien riket själv ofta har fått definiera, 395-1453. Bysans militära och diplomatiska makt utgjorde ett hinder för många av de förödande invasioner som Västeuropa annars skulle lidit av och utgjorde genom sin existens en garanti för att Europa skulle kunna återhämta sig från de så kallade mörka århundradena.

Bysans inflytande inom konst och arkitektur kan knappast överskattas. Dess mest bestående verk består dock i spridandet av den ortodoxa kristendomen, inte bara till Ryssland och andra slaviska folk, utan även till Etiopien, Egypten, Georgien och Armenien.

Den bysantinska musiken komponerades till grekiska texter och spelades vid ceremonier, på festivaler och i kyrkan. Grekiska och utländska historiker är överens om att det kyrkliga tonspråket och det allmänna musiksystemet i Bysans är nära relaterade till den grekiska traditionen. Den uppkom i 300-talets Konstantinopel och utvecklades ur den kristna musiken, som har rötter från den judiska hellenistiska musiken. Den bysantinska musiken är enstämmig och till stor del melismatisk, vilket innebär att det är flera toner från samma stavelse. Denna musik lever delvis kvar i den ortodoxa kyrkan.




#Article 120: Bibeln (1742 words)


Bibeln är inom kristendomen en fastställd samling skrifter av alldeles särskild betydelse och därför kallad den Heliga Skrift. Ofta är skrifterna samlade i en bok, uppdelad i två delar, Gamla testamentet och Nya testamentet. Samma skrifter som inom kristendomen kallas Gamla testamentet återfinns även inom judendomen som en kanonisk skriftsamling med namnet Tanakh eller den Hebreiska Bibeln där böckernas inbördes ordning skiljer sig något från den inbördes ordningen i kristna biblar. Till Bibeln räknas ofta även de så kallade Gamla testamentets apokryfer, även om synen på dessa böcker och vilka böcker som ingår i dessa apokryfer, skiljer sig åt mellan olika kyrkosamfund. Allmänt kan sägas att de gamla kyrkorna (Romersk-katolska och Ortodoxa) omfamnar Gamla testamentets Apokryfer som en del av kanon medan nyare kyrkosamfund med rötter i reformationen i olika hög grad avfärdar dem som varandes en del av kanon. I alla de svenska, officiella bibelöversättningarna har de funnits med, utom i 1917 års bibel där de gavs ut separat 1921.

Delar av eller hela Bibeln används också som helig skrift av många icke-kristna trossamfund. Största samfund här är mormoner och Jehovas Vittnen som båda anser att Bibeln bär på gudomliga sanningar. Dessa båda samfund har dock sina egna – av samfunden godkända – översättningar (ursprungligen till engelska och översatta av samfundens grundare Joseph Smith Jr respektive Charles Taze Russell) vilka blivit normerande för hur bibeltexten skall förstås och översättas vidare. 

Det Gamla testamentet är Bibelns äldsta del och innehåller i 39 böcker (Apokryferna oräknat) berättelserna om jordens skapelse, patriarkerna och Israels folks historia fram till och kort efter den så kallade Babyloniska fångenskapen. I Gamla Testamentet återfinns också det bibliska Israels lagsamlingar, poesi och profetiska litteratur.

Det Nya Testamentet, i sin tur, behandlar i Evangelierna Jesu liv och undervisning, i Apostlagärningarna den första kyrkans historia och i Breven (epistlarna) olika dogmatiska och pastorala frågor. I Nya testamentets sista bok, Johannes uppenbarelse, beskrivs i profetiska ordalag den inom kristendomen så kallade Yttersta tiden, Yttersta Domen och Himmelriket. Uppenbarelseboken handlar den slutliga kampen mellan det onda och det goda, mellan Gud/Jesus mot djävulen. I slutet av boken beskrivs hur Gud återskapar paradiset, där varken död eller djävul finns. 

De judiska heliga skrifterna, som ingår i Gamla testamentet, utkristalliserades efter hand som fasta textsamlingar. I Nya testamentet omtalas dessa skrifter vanligen som ”Skriften” eller som ”Lagen och Profeterna”. De nytestamentliga författarna, som skriver på grekiska, citerar dem ofta via en redan befintlig grekisk översättning, Septuaginta. I den tidiga kristna kyrkan lästes lagen och profeterna utifrån övertygelsen att dessa texter djupast sett handlar om Jesus Kristus. Efterhand kom också ett antal skrifter som erkändes vara skrivna av apostlarna eller deras nära medarbetare att spridas och läsas offentligt i de kristna kyrkorna - texter som kom att samlas under namnet Nya testamentet. Dessa skrifter - de fyra evangelierna, Apostlagärningarna, ett antal brev skrivna av främst Paulus (ofta kallade epistlar av grekiskans ἐπιστολή, brev) samt Uppenbarelseboken - kom att tillsammans med det Gamla testamentet att ingå i den tidiga kyrkans kanon. Den process som ledde fram till samlandet av en kanon brukar benämnas kanonhistoria. Bibelns skrifter har alltså tillkommit under en mycket lång tid. Ofta dateras de äldsta böckerna till den tidiga delen av Israel som kungadöme (ca 900 f.v.t.)  även om vissa forskare daterar de äldsta texterna till betydligt tidigare än så. 

Med bibelsyn avses på vilket sätt en person läser och förstår de bibliska texterna. Det vetenskapliga, systematiska arbetet med Bibeln kallas bibelvetenskap eller exegetik. Bibelns roll som grundläggande element i livsförståelse eller som rättesnöre för livsföring har medverkat till att den blivit spridd över hela världen, och anses vara den mest spridda och sålda boken någonsin.

Det svenska ordet  bibel har kommit in i svenska språket från det grekiska ordet τὰ βιβλία via latinet. Ordformen ”bibel” kan spåras tillbaka till år 1620. Tidigare ofta som Biblia, så 1541 då Biblia på Swensko utkom, även kallad Gustav Vasas Bibel Grekiskans τὰ βιβλία, ta biblia, ”böckerna” är en pluralform av ordet βιβλίον, biblion med betydelsen “liten bok”. Detta ord är i sin tur en så kallad diminutiv form av ordet βιβλος med betydelsen ”papyrus, bokrulle, bok”. Även formen βύβλος bublos, förekommer. Troligen kommer ordet från namnet på den feniciska hamnstaden Byblos, även kallad Gebal. Från denna stad skeppades nämligen papyrus till Grekland, där man sedan använde det till skrivmaterial.

Den judiske författaren Josefus använder pluralformen τὰ βιβλία, ta biblia, ”böckerna”, om de judiska heliga skrifterna i sin skrift Judiska fornminnen. Även i Aristeasbrevet skrivet ungefär två hundra år tidigare omtalas de judiska skrifterna med detta namn. Nya testamentets skrifter kallades ursprungligen endast hågkomster eller minnesanteckningar  men kom i och med helbibelutgåvorna (där Nya testamentet inkluderades) snart att även de betecknas som skrifter och en av de första exempel vi har på detta är från Johannes Chrysostomos som refererar till just skrifterna eller böckerna (τὰ βιβλία), då han avser både Gamla och Nya testamentet.

Under 800-900 talen började man så småningom att uppfatta pluralformen ”biblia”, ”böckerna”, som ett ord i singularis femininum med betydelsen ”boken”. De båda orden har i nominativ samma utseende. Ordet med betydelsen boken har sedan kommit in som lånord i moderna västerländska språk

Judendomen har 24 böcker i sin Bibel, på hebreiska Tanach, även kallad Hebreiska Bibeln. Den innehåller 24 böcker som motsvarar det som i kristendomens bibelkanon kallas Gamla testamentet men med en annan ordning och uppdelning.

Kristna utgåvor av hela Bibeln delar upp böckerna i Gamla och Nya testamentet där det Gamla Testamentet utgörs av omkring 39 respektive 27 böcker (apokryfer oräknade) och Nya Testamentet 27. Gamla testamentets 39 böcker är desamma som de 24 böcker som utgör judendomens Torah. De har dock en annan ordning och uppdelning (till exempel utgör Samuelsböckerna Kungaböckerna och Esra-Nehemja endast tre böcker i Tanach medan de räknas som sex olika böcker i de flesta kristna utgåvor av Bibeln. Detsamma gäller Tolvprofetboken som i kristna biblar kan sägas behandlas som tolv individuella böcker medan de i Tanach hålls ihop till en.)

Nya Testamentet förhåller sig i all väsentlighet enligt kristen dogmatik till Gamla Testamentet som en tolkningsnyckel: det är genom texterna om Jesus och hur de första kristna använde det Gamla Testamentets skrifter som deras djupaste mening blir uppenbar och förklarad. Därav blir det naturligt att hålla ihop dessa två skriftsamlingar som en även om den första kyrkan ännu inte hade något skrivet Nya Testamente utan endast predikade det kristna budskapet utifrån Tanach. Då berättelsen om Jesus är så central för den kristna kyrkan har dock Nya Testamentet och då särskilt de fyra evangelierna fått särskilt stort utrymme och i liturgiska kyrkor läses vanligen endast en gammaltestamentlig text och två nytestamentliga vid det som i gudstjänsten brukar benämnas Textläsningen och det vanliga är att predikan sker utifrån evangelietexten.

Förutom de av samtliga samfund och judendomen godkända böckerna i Gamla testamentet finns även det som av protestanter kallas tillägg till Gamla testamentet eller gammaltestamentliga apokryfer. Tio av de apokryfiska böckerna är kanoniska för Katolska kyrkan och med vissa tillägg för Ortodoxa kyrkan. I Ortodoxa kyrkan har de deuterokanoniska skrifterna ändå inte samma ställning som de ifrån den Hebreiska bibeln trots att den Ortodoxa kyrkan använder den grekiska Septuaginta som sin standardtext och kallas av dem för deuterokanoniska skrifter. Martin Luther lade dock till en bok bland apokryferna som inte fanns med i den katolska kanon, nämligen Manasses bön, så att det totalt blev 11 böcker i apokryferna, såsom de är i till exempel Bibel 2000.

Det antas idag att Bibelns äldsta delar återfinns i delar av den så kallade Pentateuken, de fem Moseböckerna; samma böcker som utgör judendomens Torah (Lagen). Den anses traditionellt ha skrivits av Mose men dagens bibelforskare hävdar allmänt att en textkritisk analys visar att dessa böcker tillkommit under en lägre tid och att Pentateuken i sitt nuvarande skick blev slutgiltigt färdigställd runt år 400 f.v.t.

Därnäst följer profeterna, som enligt den ursprungliga uppdelningen inleds med det deuteronomistiska historieverket, ett historieverk över Israels historia, troligen färdigställt på 500-talet f.Kr. Efter dessa följde de egentliga profeternas berättelser, vilka inkluderar Jesajas, Jeremias, Hesekiels böcker samt Tolvprofetboken med de tolv så kallade mindre profeternas skrifter. Troligen har den här avdelningen fått sin slutgiltiga form före 200 f.Kr.

Den tredje avdelningen, skrifterna innehåller ett flertal kortare berättelser. Dessa torde inte ha färdigställts före 160 f.Kr., och troligen har det dröjt längre innan kanon fastställt vilka böcker som skulle ingå. Den slutgiltiga versionen av den judiska bibeln har troligen inte fastställts förrän efter att judendomen reorganiserades efter Jerusalems fall 70 e.Kr. Inom den kristna kyrkan som använde en grekisk översättning av Bibeln, Septuaginta, kom denna judiska kanon inte att slå igenom, och därmed kom den kristna kyrkan att använda en del skrifter som den judiska traditionen uteslutit, de så kallade gammaltestamentliga apokryferna.
Den sedan slutet av 1900-talet mest använda editionen av Gamla testamentet kallas .

Med den kristna kyrkans tillkomst uppstod även Nya testamentets böcker. Det började med att man gjorde samlingar av apostlabrev och skrev ned traditionerna om Jesus i evangelierna. I takt med att allt fler varianter av skrifterna cirkulerade blev det vid mitten av 100-talet nödvändigt att ge besked om vilka skrifter som godkändes av kyrkan. Ett flertal sådana listor med kommentarer finns bevarade. I ett rundbrev år 367 angav Athanasius vilka skrifter som tillhör kanon. Däri uttryckte han de östliga kyrkornas syn och genom historien har större delen av kristenheten hållit fast vid dessa avgränsningar. Det språk som Nya testamentet är skrivet på kallas koiné-grekiska och är vardaglig grekiska. Den allmänt använda grekiska editionen kallas .

För att göra bibeln tillgänglig för en bredare läsekrets har bibeln översatts till en mängd moderna språk, däribland svenska. Översättningarna kan som enklast antingen vara översatta med fokus på att det ska vara korrekt ord-för-ord, tanke-för-tanke, parafras eller när det gäller hymner och liknande att de ska vara melodiskt sammanhängande. Men då ord ofta har olika meningar och utsträckningar i olika språk tvingas en översättare alltid göra val.
På svenska finns ett flertal olika bibelöversättningar. Den äldsta kända tillhörde kung Magnus Eriksson. Den har dock gått förlorad och man vet inga detaljer om den. Nedan följer ett urval av de mest kända:

En av 1900-talets största bibelkännare, den framlidne Hugo Odeberg, försökte även med en egen översättning av Nya testamentet. Han kom inte längre än till Evangelierna och Apostlagärningarna. Emellertid finns det han översatt utgivet i boken De fyra Evangelierna och Apostlagärningarna.

Det finns flera äldre och för bibelöversättningstraditionen mycket viktiga översättningar till andra språk än grundspråken hebreiska/arameiska och grekiska. Nedan följer de som haft störst betydelse i bibelhistorien:




#Article 121: Lista över bysantinska monarker (735 words)


De bysantinska kejsarna och kejsarinnorna innehade makten i det romerska riket från och med att Konstantin den store bytt huvudstaden (och därmed flyttat den centrala administrationen i riket) till Konstantinopel år 330. Efter kejsardömets slutliga delning in i två administrativa indelningar år 395 och det västromerska rikets fall år 476 fortsatte de bysantinska kejsarna att regera över det östromerska riket från huvudstaden Konstantinopel. Deras rike kallas från och med det västromerska rikets fall 476 oftast för det bysantinska riket för att skilja på antikens romerska rike och den medeltida stat som utvecklades ur de överlevande östliga provinserna. Därav kallas rikets monarker för bysantinska monarker trots att detta inte är en beteckning de själva hade varit bekanta med.

Kejsare till och med Theodosius I:s död år 395 var antingen medregenter eller kejsare över hela det romerska kejsardömet. Efter 395 regerade kejsarna i den här listan de östliga provinserna fram till det västromerska rikets fall år 476. Efter det ansåg sig de östromerska kejsarna som lagliga arvingar till hela det romerska riket då den östliga kejsaren Zeno år 480 upplöste titlarna  västromersk kejsare och östromersk kejsare och utsåg sig själv till ensam Augustus över kejsardömet. Alla de bysantinska kejsarna ansåg sig själva vara rättmätiga romerska kejsare i direkt succession till Augustus. Termen bysantinsk skapades inte förrän på 1500-talet, några årtionden efter rikets fall, och titeln hade inte varit omstridd innan år 800 då påven Leo III krönte den frankiske kungen Karl den store till romersk kejsare (se karolinger). Detta gjordes delvis för att det bysantinska riket då styrdes av kejsarinnan Irene, som påven vägrade erkänna på grund av att hon var kvinna.

Alla kejsare innan Herakleios använde officiellt titeln Augustus, samt ibland andra titlar såsom Dominus. Deras namn inleddes med Imperator Caesar och avslutades med Augustus. När Herakleios ändrade statsspråket till grekiska blev titeln istället den grekiska synonymen Basileus. Titeln Autokrator användes också ibland efter att det tysk-romerska riket, som även de gjorde anspråk på titeln romersk kejsare, etablerats. På senare tid kallades de bysantinska kejsarna oftast för grekiska kejsare av européer västerifrån, en titel de själva aldrig använde. Mot kejsardömets slut var kejsare och autokrat över romarna den vanligaste varianten av titeln.

Kejserliga dynastier blev allt vanligare under medeltiden, men att titeln skulle ärvas av släktingar lagstadgades aldrig utan var snarare en tradition.

Listan inkluderar regerande kejsare och kejsarinnor av det östromerska och senare bysantinska riket, från år 324 till år 1453. Västromerska kejsare, även de från samma dynastier som de östromerska (exempelvis Konstantin II av den konstantinska dynastin) inkluderas inte i listan om de aldrig regerade över den östliga hälften av riket.

Efter att det latinska riket etablerats och Konstantinopel erövrats fortsatte bysantinska administrationer i tre separata stater: Kejsardömena Nicaea, Epirus och Trabzon. Nicaea ses oftast som den legitima fortsättningen på det bysantinska riket under den här perioden. Delvis på grund av att kejsarna hävdade viss extra legitimitet (se Konstantin Lascaris nedan) men främst för att det var den starkaste av staterna och den som lyckades återta Konstantinopel. Kejsarna av Epirus och Trabzon använde samma titlar som de i Nicaea och fortsatte att göra anspråk även efter det att Nicaea återtagit huvudstaden.

Den 25 juli 1261 återtog kejsardömet Nicaea huvudstaden Konstantinopel från det latinska riket. Därav slutar man då tala om kejsardömet Nicaea och talar istället om ett återuppstått bysantinskt rike. Den kejserliga dynastin som regerade under tiden vid återtagandet, Palaiologos, kom att regera till rikets slut.

När Mehmet II intagit Konstantinopel lät han patriarken i Konstantinopel kröna honom till Kayser-i Rûm (romersk kejsare) då han intagit rikets huvudstad. Mehmet II var även släkt med det bysantinska rikets kejserliga familj, hans företrädare, sultanen Orhan, hade gift sig med en bysantinsk prinsessa, en dotter till Johannes VI. Det osmanska riket kom senare att inkorporera mycket av den bysantinska kulturen i sin egen och påföljande sultaner fortsatte att hävda sig som rättmätiga arvtagare till det bysantinska riket och på så sätt även antikens Rom. Den sista osmanska sultanen, Mehmet VI, abdikerade den 1 november 1922.

Tsarryssland (och senare kejsardömet Ryssland) hävdade anspråk på titeln dels för att landet efter det bysantinska rikets fall var det starkaste och mäktigaste av de östortodoxa nationerna men även baserat på att storfursten (och den första tsaren) Ivan III gift sig med Zoë Paleologos, brorsdotter till den sista bysantinska kejsaren Konstantin XI. Titeln Tsar har sitt ursprung i den romerska Caesar. Den sista tsaren Nikolaj II tvingades abdikera den 15 mars 1917.




#Article 122: Buddhism (5827 words)


Buddhism är en religion baserad på den undervisning och den lära som tillskrivs Siddharta Gautama Buddha. Buddhismen uppstod någon gång under perioden från 500-talet till 300-talet f.Kr. i Södra delen av Nepal, nuvarande Lumbini, Nepal. Den spreds sedan i östra Asien och kom att blandas med många kulturer och traditioner. I dag finns främst tre inriktningar inom buddhismen, med sinsemellan såväl stora som små skillnader; theravada, mahayana och vajrayana. Mahayana har i sin tur en rad undergrenar, såsom zenbuddhism, rena land-buddhism och nichirenbuddhism.

Buddhismens grundläggande lära kan sammanfattas i de fyra ädla sanningarna. Enligt dessa innehåller livet en oundviklig dukkha – lidande eller otillfredsställelse – som orsakas av människors starka begär efter många olika saker, såsom ett långt liv, njutning, och så vidare. Enligt buddhismen är den enda lösningen på dukkha den åttafaldiga vägen. Det sätt på vilket buddhismen utövas skiljer sig dock mellan olika traditioner. Trots att samtliga följer den åttafaldiga vägen, kan utövandet se mycket olika ut.

Buddhismen är en världsreligion som år 2010 hade omkring 500 miljoner utövare, vilka utgjorde omkring 7% av världens befolkning. Buddhismen räknas ofta som världens fjärde största religion, men antalet anhängare är omtvistat. Olika uppgifter varierar i storleksordningen 400–500 miljoner anhängare. Nära 99% finns i Asien-Stillahavsregionen.

Det är inte känt när Buddha levde och dateringen av hans liv är omtvistad. Enligt den indiska traditionen ska han ha dött år 374 f.Kr., medan man i modern tid ofta har förlagt hans levnad mellan åren 563 och 483 f.Kr. Andra föreslagna tider för hans död är omkring år 543 f.Kr., år 486 f.Kr. och år 368 f.Kr.

Efter Buddhas död spred missionärer buddhismen från centrala Indien till sydvästra Indien. Den spreds också till västra Indien, där den blomstrade i Mathurā, en stad belägen sydöst om den plats där Delhi ligger i dag. Enligt buddhistisk historieskrivning hölls år 486 f.Kr., eller möjligen 386 f.Kr., vid Rājagṛha det första buddhistiska rådet. Här ska 500 munkar, däribland Buddhas vän och lärjunge Ananda, ha samlats. Många forskare har dock uttryckt tvivel till om detta råd ens ägt rum, men eftersom det nämns i så många källor anser Hirakawa Akira att ett möte av något slag måste ha hållits. Vid detta möte ska Buddhas lära (dharma) och munkarnas levnadsregler (vinaya) ha reciterats.

Hundra år efter Buddhas död anordnades det andra buddhistiska rådet. Enligt en hypotes hölls detta råd till följd av att ett antal munkar hade brutit mot de levnadsregler som munkarna skulle iaktta. Enligt paliska källor var de följande uppräknade handlingarna några av de tio handlingar munkarna anklagades för att ha utfört i strid med rådande normer: ha intagit föda efter en viss tid mitt på dagen, frossat, druckit alkohol och emottagit guld och silver. 700 munkar samlades, och fyra munkar från väst och fyra från öst utvaldes till att avgöra om de handlingar som dessa munkar utfört var i linje med munkarnas levnadsregler. Samtliga dessa åtta munkar ska ha varit överens om att de anklagade munkarna hade handlat fel, men många av de övriga munkarna sägs ha vägrat att acceptera detta beslut. Deras missnöje antas ha bidragit till en splittring inom den tidiga buddhismen. Denna kallas ofta för den grundläggande splittringen och den resulterade i två inriktningar: mahāsaṅghika, som bestod av dem som inte accepterade rådets beslut, och sthaviravāda, vars munkar höll med om rådets beslut. Namnet mahāsaṅghika betyder ”stort sällskap”, vilket antyder att många munkar var emot rådets beslut. Det finns dock flera andra teorier om vad som orsakade splittringen. Enligt en annan hypotes skulle det ha handlat om att de som senare bildade sthaviravāda hade föreslagit en åtstramning av munkarnas levnadsregler, medan de som senare bildade mahāsaṅghika ville behålla reglerna som de var. En tredje hypotes menar att splittringen skedde till följd av att en lärare vid namn Mahádeva kritiserade arahanternas status. Han hävdade bland annat att arahanter visst kunde hysa tvivel och vara okunniga. Enligt denna teori utgjordes mahāsaṅghika av den grupp som höll med Mahádeva, medan sthaviravāda utgjordes av dem som inte gjorde det.

Den indiska traditionen talar ofta om att den tidiga klosterbuddhismen slutligen splittrades i arton grupper, men i dag är fler än trettio kända vid namn. Allt eftersom dessa klosterbuddhistiska rörelser etablerade sig i olika delar av Indien utvecklades också lokala traditioner. Trots denna stora splittring höll grupperna kontakt med varandra, och munkar från olika traditioner levde ofta i samma kloster. De delade alla en och samma lära (dharma), men eftersom läran spreds muntligt och samtidigt var mycket omfattande var det omöjligt för en person att komma ihåg allt. Av denna anledning specialiserade sig enskilda munkar på olika saker, vilket ledde till ytterligare uppdelning inom den tidiga klosterbuddhismen.

Ashoka regerade Mauryariket ungefär mellan 265 och 238 f.Kr. Enligt de legendariska biografierna var han ansvarig för många människors död, men efter att ha konverterat till buddhismen regerade han med välvilja. En enligt Akira Hirakawa mer trovärdig källa säger dock att han konverterade till buddhismen och blev en buddhistisk lekman under det sjätte året av sin regeringstid. Han var dock inte särskilt religiös under de efterföljande 2,5 åren. Ett år efter sin konvertering till buddhismen erövrade han landet Kaliṅga, dagens Odisha. Under erövringen såg han många fångar som deporterades till andra länder, barn som separerades från sina föräldrar och män som separerades från sina hustrur. Ashoka blev mycket ledsen över detta och tyckte att kriget var fel; att den enda rätta segern var en seger baserad på de buddhistiska lärdomarna, och inte på våld.

Ashoka diskriminerade inte andra religioner, men han var särskilt hängiven buddhismen. Det sägs att han lät uppföra 84 000 stupor, men enligt Hirakawa är det oklart hur väl han lyckades sprida buddhismen. Edward Conze menar å andra sidan att Ashoka omvandlade buddhismen från att ha varit en liten rörelse av asketer till en religion för massorna i hela Indien. Ashokas son, Mahinda, spred omkring år 240 f.Kr. buddhismen till Sri Lanka, där den sedan dess har varit landets officiella religion. Den buddhism som florerade där kom att kallas theravada och den existerar än i dag.

Eftersom klosterlivet var idealet inom den tidiga buddhismen hade lekmännen relativt låg status sett i relation till munkarna; trots att munkarna var ekonomiskt beroende av lekmännen. Lamotte lyfter fram lekmännens låga status som en anledning till att buddhismen med tiden i stort sett dog ut i Indien. Lekmännen var dock aktiva i buddhismen både före och efter Buddhas död, men de utgjorde inte någon del av klosterbuddhismen och påverkades därför inte särskilt mycket av de splittringar som skedde inom klosterväsendet.

Tantriska skrifter började cirkulera i Indien under 200-talet e.Kr. Många fler tantriska skrifter tillkom ända in på 1100-talet, då buddhismen i Indien i stort sett försvann. Från början av 700-talet dominerade tantriska tekniker och utövningsformer den indiska buddhismen.

De arkeologiska fynden rörande den tidiga utvecklingen av mahayana är få. Trots att det är väldokumenterat att många buddhistiska rörelser erhöll donationer, finns det inga tidiga källor som nämner mahayana. Gällande detta finns två huvudsakliga teorier; den ena säger att mahayana inte fanns vid den undersökta tiden, och den andra att mahayana i detta tidiga skede betraktades som kätteri, och således började som en hemlig rörelse förtryckt av de mer etablerade buddhistiska rörelserna. Ordet ”mahayana” förekommer inte i några inskriptioner förrän under 100–200-talen e.Kr., men Akira Hirakawa menar att den tidiga översättningen av mahayanatexter till kinesiska bevisar att mahayanatexter existerade i norra Indien under kushandynastin (cirka nollhundratalet f.Kr.–100-talet e.Kr.). Enligt Hirakawa innebär detta att avsaknaden av tidiga inskriptioner inte är bevis för att mahayana inte skulle ha funnits före inskriptionerna. Enligt Hirakawa tyder de bevarade tidiga översättningarna på att de första mahayanska skrifterna komponerades omkring det första århundradet f.Kr.

Tre saker kan utgöra orsaker till att mahayana utvecklades och spreds. Den första är att mahayana utvecklades inifrån den tidiga buddhismen. Den andra är de biografiska historierna kring Buddhas liv som cirkulerade och som ibland sägs tillhöra ”vagnen som prisar Buddha”. Dessa historier har också sina rötter i den tidiga buddhismen, men de utvecklades senare bortom den tidiga buddhismen och bidrog till uppkomsten av mahayana. Den tredje är dyrkan av stupor. Efter Buddhas död spreds hans kvarlevor i åtta stupor byggda i centrala Indien, och Ashoka byggde sedan stupor i andra delar av Indien, vilket bidrog till en kult där stuporna kom att dyrkas. De rörelser som var centrerade kring dyrkan av stupor var starkt bidragande till uppkomsten av mahayana.

Paul Williams menar att mahayana aldrig var en rörelse som stod i rivalitet till andra buddhistiska rörelser, och att det därför är osannolikt att mahayana tillkom till följd av en splittring inom buddhismen. Mahayanamunkar levde ofta i samma kloster som de som inte följde mahayana, och det var även möjligt för vilken munk som helst – oavsett tradition – att samtidigt utöva mahayana.

Huvudartikel: Theravada

Buddhismen kom till Sri Lanka någon gång mellan 200-talet och 100-talet f.Kr. Spåren efter den tidiga spridningen till Sydostasien är dock inte lika tydliga. Theravadabuddhismen är den form av buddhism som främst förekommer i den delen av världen, men traditionen ser annorlunda ut beroende på vilket land det handlar om.

Traditionen kom till Myanmar och Thailand under 300-talet e.Kr., men spreds troligen från södra Indien snarare än från Sri Lanka. I delar av det som i dag är Kambodja florerade mellan 700-talet och 1400-talet både buddhismen och hinduismen, och från 1100-talet började thailändsk theravadabuddhism att bli allt mer inflytelserik.

Theravadabuddhismen är centrerad kring en samling skrifter skrivna på pali. Enligt Rupert Gethin visar theravadabuddhismen på en viss konservatism, och i förhållande till andra kvarlevande buddhistiska traditioner anses inriktningen ligga närmare den tidiga buddhismen.

Theravadabuddhismen lägger stor vikt vid att man ska uppnå nirvana genom sina egna ansträngningar. En av de karaktärsdrag som theravada har är att arahanten utgör det slutgiltiga målet (nirvana). Idealet kring arahanter har lett till att theravada gör stor skillnad på lekmän och munkar. Både lekmän och munkar är del av den större buddhistiska gemenskapen (sangha), men de har tydligt åtskilda roller. I theravadasamhällen lever munkar och lekmän i symbios, där man är starkt ömsesidigt beroende av varandra. Lekmännen hjälper munkarna med deras materiella behov såsom mat, kläder, och så vidare, medan munkarna ger lekmännen andlig och moralisk vägledning. För lekmännen kan munkarna sägas vara ett ”fält av meriter”, då lekmän anses samla på sig god karma (merit) genom att ge gåvor till munkarna. Lekmännen ger rituella gåvor varje dag, eftersom theravadamunkarna är beroende av att lekmännen förser dem med mat, men mer särskilda gåvor ges också vid speciella tillfällen. Det är dessutom enligt theravada praktiskt taget omöjligt för lekmän att nå nirvana i detta liv, vilket bidrar till att fokus ligger på munkarnas utveckling.

Sri Lanka, Burma, Thailand, Kambodja och Laos är de huvudsakliga theravadabuddhistiska länderna i dag.

Huvudartikel: Mahayana

Mahayana – vilket betyder ”stor vagn” – har en mycket stor bredd, i och med de stora skillnader som föreligger mellan olika mahayanska traditioner. Under Handynastin (206 f.Kr.–220 e.Kr.) – troligtvis under det första århundradet f.Kr. eller e.Kr. – kom buddhismen till Kina. Därifrån spreds den sedan till Korea år 372. Vid år 525 hade buddhismen börjat genomsyra hela det koreanska samhället. Mellan åren 550 och 664 blev buddhismen Koreas statsreligion och den blev allt mer betydelsefull. Detta i en sådan omfattning att munkarna under vissa perioder hade mer makt än de som styrde landet. Omkring år 550 spred sig buddhismen från Korea till Japan, men det var först under Heianperioden som mer betydelsefulla japanska sekter började utvecklas. Mahayana spreds också till Sydostasien – till bland annat Sri Lanka och Burma – men överlevde inte där.

Mahayana karaktäriseras av bodhisattvaidealet. Målet inom mahayana är att bli en bodhisattva – en individ som strävar efter upplysning i syfte att så småningom bli en buddha och därigenom kunna befria alla varelser från lidandet.

Några av de mahayanska traditionerna är rena land-buddhism, zenbuddhism, tendai, nichirenbuddhism, huayan, madhyamika och yogacara.

Huvudartikel: Vajrayana

Från och med 400-talet e Kr utvecklades vajrayana i norra Indien. Ett viktigt spridningscentrum var klosteruniversitetet i Nalanda, som emellertid förstördes 1192. En gren av nordindisk vajrayana har överlevt i Nepal i form av newar-buddhismen.

Under 700-talet introducerades vajrayana till Kina, och spreds sedan till Korea där den blomstrade under 1300-talet. I Japan blev den också mycket populär under traditionen shingon. Till Tibet spreds den i perioden från 700-talet till 1100-talet och utvecklades till en tradition som var genomgående tantrisk. Resultatet blev att alla tibetanska varianter av buddhismen håller tantrisk buddhism (vajrayana) som den högsta och mest effektiva formen av buddhism.

Vajrayana kallas även för ”diamantvägen”, och är en vidareutveckling av mahayana. Vajrayana tar mahayana som grund och lägger till esoteriska utövningsformer. Ett karaktärsdrag hos vajrayana är att tonvikten läggs vid mästaren (gurun), som använder en rad olika tekniker – såsom mantra, mandala och mudra – för att hjälpa utövaren nå upplysning. Ritualerna är dessutom mycket komplexa jämfört med de ritualer som utförs i mahayana och theravada.

Tibetansk buddhism och shingon är två former av vajrayana.

Buddhismen är en världsreligion som enligt PewResearchCenter hade omkring 500 miljoner anhängare år 2010, vilka utgjorde omkring 7 % av världens befolkning.

År 2010 levde 244 miljoner buddhister i Kina. Dessa utgjorde hälften av alla buddhister i världen.

Enligt en demografisk analys av Peter Harvey gjord 2013, hade mahayana 360 miljoner följare (67 % av alla buddhister), theravada 150 miljoner följare (28 % av alla buddhister) och vajrayana 18,2 miljoner följare (3,4 % av alla buddhister). Det fanns dessutom 7 miljoner buddhister i västvärlden (1,3 % av alla buddhister). Enligt Harvey fanns det då totalt 535,2 miljoner buddhister 2013.

Buddha föddes som Siddhārta Gautama, och tillhörde den sydhimalayanska śākyaklanen. Inte mycket är känt om denna klan, men det är från den som han fått namnet Śākyamuni (Shakyamuni), som betyder ”den vise mannen av śākyaklanen”. Han tillhörde kshatriya-kasten, den näst högsta kasten i hindusamhället, och han tillbringade sin ungdom i bekvämlighet och lyx. Han förlovade sig vid 16 års ålder och fick en son vid namn Rāhula. Vid 29 års ålder lämnade han sitt hem och blev en religiös vandrare. Han följde många lärare, och levde även i extrem asketism som utlärts av vissa av dessa lärare, men trots detta var han inte tillfreds med sitt liv. Slutligen satt han i meditation under ett aśvattha-träd (bodhiträd) och hade en upplevelse som fick honom att tro att han hade nått målet för sitt sökande. Enligt den buddhistiska traditionen var detta då Siddharta Gautama blev upplyst och blev en buddha. Resten av sitt liv ägnade han sedan åt att lära ut om lidandet, och vägen för att kunna avsluta lidandet. Han undervisade såväl munkar som vanliga lekmän, och när han dog vid 80 års ålder hade han hunnit samla på sig ett stort antal lärjungar. Hans anhängare kremerade då hans kropp och lät bygga stupor vilka inrymde hans kvarlevor.

Enligt den buddhistiska uppfattningen om karma lämnar alla medvetna handlingar spår som har en effekt och senare leder till någonting. I den tibetanska traditionen sägs handlingar av hat och våld ofta leda till att man återföds i ett helvete och handlingar fyllda av inbillning och förvirring till att man återföds som ett spöke. Om de dåliga handlingarna inte är allvarliga nog för att leda till att man återföds i en värld under den mänskliga världen, påverkar de istället typen av mänsklig återfödelse så att den blir värre. Snålhet leder till fattigdom, att åsamka andra skada leder till att man återföds i ett liv fyllt av sjukdom, ilska leder till att man återföds med ett vanskapt utseende, och så vidare. Detta innebär dock inte att människor som i dag är fattiga, sjuka eller fula klandras för detta av buddhister, eftersom det liv vari de ådrog sig dessa bedrövelser var ett tidigare liv som nu ligger bakom dem. Istället läggs tonvikten vid hur man agerar i nuet.

Karma ses som en naturlag liknande fysikens lagar, där alla medvetna varelser påverkas av denna lag, oavsett om de är gudar, människor, djur eller helvetesvarelser. Karma utgör dock inte ett öde, då inte allt som sker är resultat av karma. Det anses också omöjligt att veta exakt vad som har orsakats av karma, förutom för buddhor. Dessutom kan karma komma att påverka händelser långt in i framtiden, flera liv framöver, vilket medför att goda och dåliga gärningar i nuet inte nödvändigtvis leder till att nästa liv blir på ett visst vis. Det kan sedan tidigare finnas såväl bra som dålig karma som också kan påverka nästa liv.

Det är främst i människovärlden som karma ansamlas. I helvetena sägs varelserna leva ut sin tidigare dåliga karma, för att sedan återfödas i ett högre världssystem när den tidigare dåliga karman har levts ut eller sonats. Samma sak gäller för himmelrikena, där varelserna sägs leva ut sin tidigare goda karma för att förr eller senare återfödas i ett lägre världssystem. Upplysta varelser samlar inte på sig karma alls, vare sig bra eller dålig.

God karma är i sig själv inte tillräckligt för att nå den buddhistiska vägens slutmål. Om god karma utvecklas utan visdom kommer den enbart att leda till återfödelse i himmelriken och ingenting mer. Enligt Daniel Cozort är god karma (meriter) enbart av provisorisk nytta på den buddhistiska vägen. Med detta menar han att insikt är vad som leder till nirvana, men att god karma (meriter) kan leda till goda förhållanden som hjälper individen att utveckla denna insikt; som om man exempelvis får återfödas i ett land där buddhismen utövas, eller något liknande. Theravadamunken Bhikkhu Bodhi intar en snarlik ståndpunkt, där han menar att ansamlande av god karma måste ske i balans med utvecklingen av visdom för att leda till utveckling på den buddhistiska vägen.

En av de termer som används för att beskriva cykeln av återfödelse är samsara. Det sägs att vi inte bara har haft många tidigare liv, utan snarare att vi har haft omätbart många tidigare liv. Den buddhistiska synen är att återfödelsen saknar början, eller att dess början åtminstone är okänd. Återfödelse sker dock för alla medvetna varelser, vilket innebär att alla människors tidigare liv inte var människoliv, och alla kommande liv kanske inte heller blir människoliv. Växter är dock inte inkluderade i gruppen medvetna varelser.

Det finns många skilda världar och destinationer i vilka man kan återfödas enligt theravada:

Orsakerna till återfödelse i dessa världar eller i dessa former varierar. För världarna utan form eller de i ren form krävs olika jhanor (singularis: jhana); ett slags meditativt tillstånd. För återfödelse i människovärlden samt i himmelrikena av de fem känslosensationerna krävs god karma. För återfödelse i världar lägre än människovärlden krävs dålig karma.

Det finns gudar inom buddhismen, men man förnekar existensen av en skapargud. Det som mest kan sägas likna en skapargud i buddhismens tidiga skrifter är den Store Brahmā. Det sägs dock att Buddha såg honom som en mycket långlivad och ärorik varelse, men samtidigt ansåg att denna gud inte var någon allsmäktig skapargud. Det sägs också att guden i fråga inbillade sig att han var en skapargud, men att Buddha ansåg att så inte var fallet.

Enligt buddhismen uppkommer händelser, situationer och omständigheter som en följd av andra orsaker. Ett exempel på detta är givet i Paticca-samuppada-vibhanga-sutta (SN 12.2), där okunnighet beskrivs som orsaken till allt annat:

Den första ädla sanningen säger att födelse är dukkha (lidande, men även otillfredsställelse, sorg, nöd, obehag eller frustration), ålderdom är dukkha, sjukdom är dukkha, att bli förenad med det som är obehagligt är dukkha, att bli separerad från det som är behagligt är dukkha och att inte få det man vill ha är dukkha. I korthet är emotionell bundenhet till de fem aggregaten (skandha) dukkha. De fem aggregaten (skandha) är 1) kropp eller materia (rupa), 2) förnimmelser eller känslor (vedana), 3) iakttagelseförmågan eller varseblivning (samjna), 4) mentala dispositioner och viljeformationer (sankhara) och 5) medvetande (vijnana).

Att översätta dukkha till enbart lidande har mött starkt motstånd, och Paul Williams menar att dukkha har en mycket bredare betydelse än bara lidande.

I de buddhistiska sutrorna delas dukkha in i tre kategorier; den första är smärta, såväl fysisk som känslomässig; den andra är den frustration som uppkommer vid förändringar, en form av dukkha som karaktäriseras av att inget finns för evigt – således är även lycka en sorts dukkha eftersom lyckan är förgänglig; den tredje är dukkha av betingade upplevelser – en dukkha till följd av att en grundläggande otillfredsställelse genomsyrar allt liv eftersom vår lycka är beroende av yttre förhållanden och den värld vi lever i är byggd av instabila och opålitliga förhållanden.

I buddhismen är individen ansvarig för sitt eget lidande. Detta lidande uppkommer till följd av en törst efter fortsatt existens, en törst efter icke-existens och en törst efter njutning. Denna form av törst kan dock ta sig uttryck i många olika former.

I en värld där allt förändras och alla yttre förhållanden förändras och är instabila, kommer törsten aldrig att kunna hålla sig kvar vid det som det törstas efter. Detta orsakar således lidande enligt den andra ädla sanningen.

Tṛṣnā (sanskrit) eller taṇhā (pali) kan översättas till ”begär” hellre än till ”törst”, men Robert Gethin menar att den buddhistiska termen innefattar någonting annat än vad som vanligtvis är kopplat till begreppet ”begär”. Enligt Paul Williams missförstås ofta den andra ädla sanningen i och med översättningen av tanha till ”begär”. Enligt honom är alla typer av begär inte dåliga. Det som är dåligt är det mycket starka begäret, som enligt honom bättre översätts med ”törst”.

Om törst eller starkt begär orsakar dukkha innebär det att om man kan få slut på denna törst kan man också få slut på dukkha. Detta kan åstadkommas genom att man utrotar orsaken till törsten, som är okunnigheten, ignoransen. Genom att se saker på det sätt som buddhismen anser att de verkligen är, blir man av med denna okunnighet och således även med dukkha. Detta är den tredje ädla sanningen. Det fullständiga slutet på dukkha är nirvana (pali: nibbana).

Den fjärde ädla sanningen säger att vägen till nirvana är den åttafaldiga vägen. I denna ingår:

Den åttafaldiga vägen kallas också för ”mittens väg”.

Enligt buddhismen utgör inte kroppen eller den materiella formen något jag eller någon själ. Ej heller utgör känslor, uppfattningar, mentala formationer och medvetande något jag eller någon själ.

I Ananda Sutta (SN 44.10) frågar en vandrare Buddha om det finns ett jag eller inte, och Buddha förblir först tyst. Han förklarar sedan att om han sade att det fanns ett jag skulle han bekräfta tron hos eternalisterna, som tror att det finns en oändlig och bestående själ. Skulle han säga att det inte fanns ett jag skulle han istället bekräfta tron hos annihilationisterna, som tror att döden innebär slutet på allt. Han säger dessutom att om han hade sagt att det inte fanns ett jag, skulle vandraren bli ännu mer konfunderad, och fråga om jaget som han hade för fem minuter sedan inte längre fanns.

Nirvana är målet för det buddhistiska utövandet, och innebär således slutet på dukkha. Nirvana betyder bokstavligt ”slocknad”. Nirvana är emellertid inte icke-existens, utan istället definieras begreppet som ett tillstånd bortom existens och icke-existens.

Enligt de flesta buddhistiska traditioner är tron viktig och ses som något som måste balanseras med visdom. Tron anses dessutom vara en förberedelse för, eller ett komplement till, meditation. Även om hängivenheten ofta kan påminna om meditation är den associerad med moral under triaden ”moral, meditation och visdom”.

Hängivenheten till buddhor – och inom mahayana/vajrayana också till bodhisattvor – resulterar ofta i att anhängarna tillber olika slags avbildningar av Buddha och/eller bodhisattvor i hemmen likaväl som i templen. Handlingar av hängivenhet sker i hemmet ofta på morgonen och/eller under kvällen. Man kan besöka templen vilka dagar som helst, men det är vanligast i samband med festivaler eller under särskilda högtidsdagar (uposatha). Hängivenheten uttrycks ofta genom att man ärar Buddha och/eller bodhisattvorna, vilket inkluderar att ära den som avbildningen föreställer, ge offergåvor samt utföra en akt av recitativt sjungande.

Det huvudsakliga uttrycket för hängivenhet inom buddhismen är att ta sin tillflykt till de tre juvelerna: Buddha, dharma (Buddhas lära) och sangha (den buddhistiska gemenskapen, i synnerhet inom klosterväsendet). Detta görs ofta genom att man reciterar att man vill ta sin tillflykt i dessa, och denna recitation upprepas som regel tre gånger. Tillflykt avser i detta fall dock inte att dra sig undan och gömma sig, utan snarare att det är någonting som renar, lyfter och stärker sinnet.

Inom mahayana och vajrayana är Avalokiteshvara en vanlig bodhisattva gentemot vilken man utövar hängivenhet. I Kina är han eller hon känd som Guanyin. Avalokiteshvara är bodhisattvan av oändligt medlidande, som i Lotussutran beskrivs som en som hjälper dem som befinner sig i nöd.

Att visa hängivenhet gentemot Amitabha är något som förekommer inom de flesta mahayanska riktningar, och inom rena land-buddhismen utgör detta det huvudsakliga utövandet. Inom rena land-buddhismen uttrycks det genom att man reciterar Amitabhas namn genom ”nianfo”. På kinesiska lyder denna recitation ”Nan-mo A-mi-tuo Fo” och på japanska ”Namu Amida Butsu”.

Inom nichirenbuddhismen vördas Lotussutran. Detta görs ofta genom recitation av ”Na-mu myo-ho ren-ge-kyo”, vars innebörd uttrycker vördnad inför ”lotussutran av den rätta dharman”.

I buddhismen utgör etiken grunden för den andliga vägen. Att fästa sig vid etiska riktlinjer och regler som om dessa skulle utgöra hela den andliga vägen, anses dock vara ett hinder för upplysning. Dygd anses generera frihet från samvetskval och ånger. Dygd anses också hjälpa utövare att genom glädje och nöje utveckla meditativt lugn och ge insikter och med tiden leda till att man uppnår nirvana.

Buddhistisk etik utgår ifrån en kombination av det mentala tillståndet (inklusive den avsikt som handlingen utgår från), de omedelbara effekterna av handlingen, och den dygd eller det förhinder som handlingen utgör för att uppnå nirvana. Buddhistisk etik har dock olika nivåer beroende på utövarnas mognad, snarare än att den bygger på universella riktlinjer. Exempelvis får munkar och nunnor inte ha sex, medan detta är tillåtet för lekmän.

Danā eller ”skänkande” är den primära goda gärningen som buddhister utför. Den utgör därmed en grund för vidare moralisk och andlig utveckling. Fokus ligger huvudsakligen på klosterväsendet, där lekmän ger gåvor till munkar och nunnor. Dessa gåvor består av bland annat mat, kläder, mediciner och bostäder. Munkarna och nunnorna ger i gengäld en gåva som anses väga tyngre än lekmännens gåvor; den buddhistiska läran. Generositet är dock inte bara sådan generositet som riktas mot klosterväsendet, utan inkluderar även generositet som utövas för andra ändamål. Alla sorters givande anses generera god karma, men resultaten av handlingarna anses bli bättre ju renare motivet bakom gåvan är. Praktiserandet av givmildhet anses dessutom hjälpa människan i hennes andliga utveckling genom att den bland annat reducerar habegäret.

För att kunna utveckla förmågan till givmildhet anses praktiserandet av en rad träningsregler kunna utveckla nödvändig moralisk dygd. De fem vanligaste reglerna är:

Under särskilda dagar (uposatha) följer vissa buddhister åtta träningsregler istället för de ovan uppräknade fem. Till dessa fem regler läggs då följande tre regler samt modifieras en regel:

Det finns också en grupp om tio träningsregler och dessa är desamma som novismunkar följer. De åtföljs dock bara under längre perioder, till skillnad från de ovan uppräknade åtta som kan följas under kortare perioder. Några theravadamän, ofta äldre, följer ständigt dessa tio. Ett större antal kvinnor följer också dessa regler på grund av att fullständig nunneordination inte har varit möjlig för kvinnor inom theravada. Fullständig nunneordination har dock nyligen blivit återupplivad i Sri Lanka. Skillnaderna i kvinnornas träningsregler gentemot de åtta regler som gäller för män, är följande:

Godhet (pali: mettā, sanskrit: maitrī) och medlidande (både pali och sanskrit: karuṇā) ses som en del av den andra delen av den åttafaldiga vägen: rätt avsikt.

Godhet är en uppriktig strävan för att medvetna varelser ska må väl, och utgör således motgiftet till hat och rädsla. Medlidande och medkänsla är strävan efter att alla medvetna varelser ska befrias från lidandet, och utgör således motgiftet till grymhet. Det finns många olika sätt att öva på mettā. Vanligtvis är det en meditationsform där man på flera sätt önskar andra varelser, såväl vänner som fiender, lycka och välmående.

I de tidigaste buddhistiska skrifterna finns det inget förbud mot att äta kött. Buddhistiska munkar och nunnor är beroende av de gåvor av mat som de får, vilket innebär att de generellt sett inte är särskilt petiga med den mat som de får. De får dock inte äta kött som har slaktats just för dem, förutsatt att de vet om detta. Vegetarianismen är emellertid respekterad, och i sådana fall sedd som en utvidgning av den första träningsregeln. Inom mahayana i Ostasien är dock vegetarianism vanligare. Mahayanska buddhistiska skrifter såsom Lankavatara sutra argumenterar starkt för vegetarianism, även om det inte heller där utgör ett absolut krav.

Någonting som anses viktigt på den buddhistiska vägen, är utvecklandet av insikt/visdom (pali: pańńā, sanskrit: prajńā). Denna visdom förekommer i tre former vilka är grundade i att 1) höra och läsa de visdomsord som finns nedskrivna i de buddhistiska skrifterna och som förmedlas av de nu levande buddhistiska lärarna, 2) reflektion över dessa lärdomar samt 3) meditativ utveckling och kultivering. Den tredje aspekten är den som anses leda till den äkta visdomen, den som leder till insikt i hur saker och ting ”verkligen är”. Alla buddhistiska inriktningar har genom övningar i hängivenhet någon meditativ aspekt som utförs av de flesta lekmän.

En vanlig form av meditation är samatha (lugn, sinnesfrid) som inbegriper att man fokuserar på ett särskilt objekt och på specifika aspekter av detta objekt. Allt eftersom koncentrationen stärks, utvecklas den medvetna närvaron (mindfulness). En annan form av meditation är vipassana (insikt), där fokus ligger på att utveckla insikt om den uppfattade verkligheten genom att man medvetandegör sin kropp och sitt sinne. I theravada görs detta genom organiserade meditativa övningar. I mahayana låter man analytiskt undersöka fenomen och detta kulminerar i en förståelse av sunyata.

Jhana, eller Dhyana, betyder ”trans”, ”absorption” eller ”meditation”. I theravadatraditionen avser detta de fyra meditativa stadierna som leder till nirvana. I mahayana refererar det till det femte stadiet, paramita eller perfektionen.

Inom rena land-buddhismen ligger fokus huvudsakligen på utövande av hängivenhet, men traditionen innehåller också övningar i meditation och kontemplation. Rena-landbuddhistisk sjungande recitation kan leda till djup koncentration med ett sinne som kontemplerar Amitabha Buddha och hans kvalitéer. I Kina praktiseras detta genom att recitera på olika vis, bland annat genom att recitera Nan-mo A-mit-tuo Fo. Ett annat utövningssätt är att visualisera Amitabha och Sukhavati (buddhan Amitabhas rena buddhafält) genom en serie av 16 genomförda meditationer.

Även om chan (japanska: zen) är en förkortad variant av dhyana/jhana är chan- eller zenmeditation inte enbart fokuserad på dhyana/jhana. Zen är också en meditationsform som utövas i ett bredare perspektiv. Dess tekniker syftar främst till att utveckla högt förädlade tillstånd av närvaro samt att kämpa med koans. Zazen, sittande meditation, inleds för nybörjaren oftast genom att denne fokuserar på sin andning genom att  räkna andetagen i syfte att stilla sinnet. När utövaren sedan har utvecklats till en tillräckligt avancerad nivå, övergår meditationstekniken till att man ”bara sitter” i ett försök att utveckla ännu högre nivåer av medveten närvaro.

Visualiseringar är en central del av tantrisk meditation i vajrayana. Komplexa och starka visualiseringsövningar används för att lyfta sinnet till ett djupt tillstånd av lugn, för att man i detta tillstånd ska kunna fokusera på och identifiera ett bildspråk som ses som uttryck för sinnets basala äkthet. I nästa stadium av utveckling ska man kunna släppa taget om bildspråket för att kunna utveckla insikt om sinnets natur. Detta kan ses som en form av samatha- och vipassanameditation utvecklad genom generering och manipulering av mentala bilder.

Munkar och nunnor lever enligt vinaya, en kategori av texter som bland annat innehåller en rad levnadsregler såväl för munkarna som för nunnorna. Regelsamlingarna benämns patimokkha (pali) eller pratimoksa (sanskrit), och varje regel kommer med en historia om varför den blev upprättad. I theravada har munkarna 227 regler, och nunnorna 311 regler, att leva efter. I vajrayana har munkarna 258 och nunnorna 366 regler, och i mahayana har munkarna 250 och nunnorna 348 regler.

Klosterlivet kan indelas i personliga, gemensamma och pastorala aktiviteter. Personliga aktiviteter innefattar bland annat att följa levnadsreglerna och att meditera och studera buddhismen (vilket kan inkludera studier i språk såsom pali och sanskrit). Munkar och nunnor har sedan tidig buddhism ofta specialiserat sig på antingen studier eller meditation.

Även om munkar och nunnor tillbringar en del tid i ensam meditation, är klosterlivet uppbyggt och understött av en livsstil baserad på gemenskap. De delar värderingar och ideal, och gemenskapen (sangha) stöder den andliga utvecklingen hos individerna medelst en solidaritet som uttrycks genom exempelvis att man lär varandra, ett ömsesidigt erkännande av orätta handlingar, och ett minimalt privatliv. Idealet är dessutom att allas ägodelar ska delas inom gemenskapen.

Buddhistiska munkar och nunnor har sedan länge haft goda relationer med lekmännen, bland annat genom att verka som goda exempel för dem. I theravadaländer är abboten som regel den mest respekterade och inflytelserike mannen i den by i vilken klostret är beläget, och han blir bland annat därför uppsökt för personliga råd i många ärenden. Dessutom undervisar munkar och nunnor lekmän i bland annat klostren, deltar vid begravningar och vid minnesstunder i hemmen. De buddhistiska klostren och de munkar och nunnor som är knutna till dessa, gör också lekmännen många andra tjänster, däribland förser dem som kommer till klostren med husrum, ger dem instruktioner i hur de bör meditera, leder ritualerna vid begravningar, och så vidare.

Inom theravada är skogskloster ofta mer strikta än andra kloster, och de specialiserar sig i hög grad på meditation. Några vanliga karaktärsdrag hos utövare i dessa kloster är att leva enbart på mat från allmoserundor, att bara intaga ett mål mat om dagen, att detta mål förtäres omkring klockan 10, att äta enbart från allmoseskålen, samt att leva minst 800 meter från närmsta by. Några av de mest välrespekterade munkarna i Thailand har varit munkar inom denna tradition. Exempel på dessa är Ajahn Mun Buridatta (1870–1949) och hans lärjunge Ajahn Chah (1918–1992).

Under 800-talet avvisade Saicho, grundaren av den mahayanska traditionen tendai, de vanliga levnadsreglerna för munkar, och införde istället de 55 bodhisattvareglerna som återfinns i Brahmajala-sutra. Dogen, grundaren av soto zen, förespråkade också andra typer av regler än de traditionella vinayareglerna.

År 1872 bestämde den sittande regeringen i Japan att samtliga munkar i landet skulle få gifta sig. Som resultat av detta lever få av Japans munkar i dag i celibat; för nunnorna kvarstår dock bestämmelsen om celibat. År 1872 bestämdes det samtidigt att munkar också fick äta kött. Munkar inom zentraditionen förblir dock för det mesta vegetarianer, men munkar inom andra traditioner är kända för att både äta kött och dricka alkohol. Klosterlivet ses numera som en träning inför att bli en präst som utför ritualer vid exempelvis begravningar. Templen går generellt sett i arv från en generation till en annan.

Dagens buddhistiska riktningar har inte samma skriftkanon. Theravada har en skriftsamling skriven på pali: palikanonen. Mahayana har den kinesiska kanonen, och vajrayana har den tibetanska kanonen. Alla dessa skriftsamlingar kan delas upp i ett system kallat tripitaka (sanskrit) eller tipitaka (pali), men i dagsläget används termen tripitaka främst för att referera till de tidiga buddhistiska skriftsamlingarna, och theravadas skriftkanon. Delar av de tidiga buddhistiska inriktningarnas tripitakor finns bevarade i den kinesiska buddhismens skriftkanon och den tibetanska buddhismens skriftkanon.




#Article 123: Berg (571 words)


Ett berg (symbol ⛰) är en geografisk plats som höjer sig över sin omgivning med en höjdvariation från några tiotal meter (dock ofta definierad som överstigande 600 meter) till flera tusen meter. Ordet används framförallt om delar av bergskedjor

De flesta av jordens berg har bildats genom plattektoniska processer och finns längs med gränserna för nuvarande eller tidigare plattgränser. 

Större delen av jordens berg finns på havsbotten. På land upptar bergen 24 procent av ytan: 52 procent av Asien, 25 procent av Europa, 3 procent av Afrika, 17 procent av Australien, 36 procent av Nordamerika och 22 procent av Sydamerika.

Bergens höjder gör att topparna kan ligga i högre, kallare lager i atmosfären. De drabbas ofta av glaciärbildning och erosion genom frost. Det är detta som skapar bergens pyramidform. Vissa berg har glaciärsjöar, som skapas av smältande glaciärer, dessa är vanliga i Bhutan, där finns omkring 3000 glaciärsjöar. 

Höga berg har ofta ett väldigt skilt klimat på toppen jämfört med vid foten av berget, vilket gör att djur- och växtliv kan skilja sig åt vid olika höjder. En viss växt kan exempelvis bara växa vid en viss höjd, varken över eller under, vilket ofta leder till att unika arter förekommer på bergssidor. Extrema fall kallas himmelsöar. Molnskogar är skogar på bergssluttningar som attraherar fukt från luften, vilket skapar ett unikt ekosystem.

Berg lämpar sig normalt inte för mänsklig bosättning, då vädret är hårt, tillgången på föda är dålig och det oftast inte finns några möjligheter för jordbruk. Vid mycket höga höjder är det dessutom mindre syre i luften, och sämre skydd mot ultraviolett strålning. Höjdsjuka drabbar mer än hälften av alla lågländare som tillbringar mer än ett par timmar på en höjd över 3500 meter. Även om folk som länge bott på höga höjder anpassat sig, är nyfödda i genomsnitt 100 gram lättare per 1000 meter högre över havet.

De flesta av världens berg bibehåller sin naturliga form. Detta tillsammans med den utsikt de ofta erbjuder gör att bergsklättring blir allt mer populärt. Även alpin skidsport utförs på berg.

Bergshöjder definieras ofta i meter över havet, där havet syftar på medelhavsnivån. Himalaya står i genomsnitt 5 000 meter över havet, Anderna 4 000, och de flesta andra bergskedjor mellan 2 000 och 2 500 meter över havet.

Det vedertagna sättet att jämföra berg är att mäta avståndet från den genomsnittliga havsytan till bergets topp. Mäter man på detta sätt är Mount Everest högst med sina 8 848 meter över havet. Mäter man däremot från bergets fot till dess topp är Mauna Kea på Hawaii högst, som från foten (på havsbotten) till toppen är 10 203 meter högt, (men bara 4205 meter över havet). Om man mäter från jordens medelpunkt är Chimborazo i Ecuador högst. Chimborazo är visserligen bara 6 272 meter över havet, men på grund av jordens ovalitet är denna bergstopp den plats som befinner sig längst bort från medelpunkten, och är med detta sätt att mäta ca 2100 meter högre än Mount Everest.

Det högsta kända berget i Solsystemet är Olympus Mons. Det står på Mars och är omkring 27 000 meter högt räknat från basen.

Det finns 14 berg i världen som är 8 000 meter över havet eller högre.

Det tvistas en hel del om hur kontinenterna och världsdelarna är uppdelade geografiskt och vad som hör vart här på jorden. Därför är listan som följer inte allmänt accepterad, dock är det den lista som Guinness rekordbok satt.




#Article 124: Biologi (1011 words)


Biologi eller biovetenskap är den naturvetenskap som berör läran om livet, levande organismer och livets processer, inklusive dess struktur, funktion, tillväxt, ursprung, evolution, utspridning och taxonomi. Biologi är ett brett ämne som innehåller många förgreningar, ämnen och discipliner. Bland de viktigaste ämnena är de fem samlande principerna som kan sägas vara den moderna biologins fundamentala axiomer. Dessa är att celler är livets grundläggande enheter, att nya arter och ärvda karaktärsdrag är evolutionens produkt, att gener är ärftlighetens grundläggande enhet, att en organism reglerar sin inre miljö för att bibehålla ett stabilt och konstant tillstånd och att levande organismer konsumerar och transformerar energi.  

Biologins underdiscipliner erkänns på grundval av skalan som organismer studeras på och metoderna som används för att studera dem. Biokemi utforskar livets rudimentära kemi, molekylärbiologi studerar biologiska molekylsystems komplexa interaktioner, cellbiologi utforskar allt livs grundläggande byggstenar; cellen; fysiologi utforskar vävnadernas, organernas och organsystemens fysiska och kemiska funktioner och ekologin utforskar hur olika organismer interagerar och associerar med sin omgivning. Den som forskar i biologi kallas för biolog.

Begreppet biologi, i modern bemärkelse, började introduceras från omkring mitten av 1700-talet och i början av 1800-talet användes det av framstående vetenskapsmän som Jean-Baptiste de Lamarck. Gregor Mendel och Charles Darwin är andra framstående personer som bidragit mycket till biologins utveckling. Redan på 600-talet f.Kr frågade sig dock den grekiske filosofen Thales från Miletos var livet kom ifrån. Det svar han kom fram till på den frågan grundat på sina observationer var enligt Aristoteles eftermäle om honom vattnet.

Termen biologi i dess moderna betydelse verkar ha introducerats utan hjälp av varandra av Karl Friedrich Burdach (1800), Gottfried Reinhold Treviranus (Biologie oder Philosophie der lebenden Natur, 1802), och Jean-Baptiste Lamarck (Hydrogéologie, 1802). Ordet kommer från grekiskans βίος, bios (liv) och suffixet λογία, logia (studerande av).

Även om biologi i dess moderna form är en relativt ny vetenskap, har byggstenarna till den studerats sedan antiken, precis som mycket annat inom vetenskapen. Naturfilosofi studerades så tidigt som i de antika civilisationerna Mesopotamien, Egypten, Indiska subkontinenten och Kina. Den moderna biologins ursprung och ansatser att studera naturen, brukar ofta spåras tillbaka till antikens Grekland. Aristoteles var den som bidrog mest till utvecklingen. Hans Historia Animalium och andra verk där han beskrev naturalism, är speciellt viktiga, tillsammans med senare empiriska arbeten, som fokuserade på biologiska orsaker och livets mångfald. Aristoteles företrädare vid lyceumet, Theophrastus, skrev en serie böcker inom botanik, som kvarstod som de viktigaste bidragen från antiken till florestiken till och med långt in i medeltiden. Märkbara framsteg inom biologisk forskning befrämjades av muslimska läkare som al-Jahiz (781-869) inom zoologi, den kurdiska biologen Al-Dinawari (828-896) inom botanik, och den persiska läkaren Rhazes  (865–925) inom anatomi och fysiologi. Dessa filosofer förklarade, expanderade och förbättrade de grekiska biologernas teorier och systematik. 

Biologi började snabbt utvecklas och växte med Antony van Leeuwenhoeks dramatiska förbättring av mikroskopet. Det var då som lärda upptäckte spermier, bakterier, hödjur och den oerhörda märkligheten bland det mikroskopiska livets mångfald. Undersökningar av Jan Swammerdam ledde till nya intressen inom entomologi och byggde de grundläggande teknikerna för mikroskopisk dissektion och färgning. Framsteg inom mikroskopi hade även en påverkan på det biologiska tänkandet. Under 1800-talets början pekade ett antal biologer på cellens centrala betydelse. 1838 och 1839 började Schleiden och Schwann befrämja idéerna att organismernas grundläggande enhet är cellen, att individuella celler har alla livets kännetecken även om de bestred att alla celler kommer från delning av andra celler. Tack vare Robert Remaks och Rudolf Virchows arbete accepterade dock under 1860-talet de flesta biologerna de tre grundsatser som skulle bli kända som cellteorin.

Under tiden hade taxonomi och klassificering hamnat i fokus för studier av naturhistoria. Carl von Linné publicerade år 1735 en grundläggande taxonomi för den naturliga världen (vilken, med vissa modifieringar, fortfarande används), och introducerade under 1750-talet vetenskapliga namn för alla de arter han kartlagt. Georges-Louis Leclerc, Comte de Buffon, behandlade arter som artificiella kategorier och levande former som formbara, och föreslog till och med gemensam härstamning som en möjlighet. Även om han motsatte sig evolutionen är Buffon en nyckelfigur i det evolutionära tänkandets historia. Hans arbeten skulle influera teorier av både Lamarck och Charles Darwin.. Det var dock den brittiska naturforskaren Charles Darwin som genom att kombinera Humboldts biogeografiska ansatser, Lyells uniformitariska geologi, Thomas Malthus skrifter om populationstillväxt och sin egen morfologiska expertis skapade en mer framgångsrik evolutionsteori baserad på naturligt urval. Liknande tänkande och bevis ledde Alfred Russel Wallace till att – utan Darwins påverkan – nå samma slutsatser.

Upptäckandet av ärftlighetens fysiska representation kom med evolutionära principer och populationsgenetik. Under 1940-talet och 1950-talets början pekade experiment mot DNA som kromosomernas komponent som höll gener. Fokus på nya modellorganismer som virus och bakterier, tillsammans med upptäckten av DNA:s dubbla helixstruktur år 1953 markerade övergången till molekylärgenetikens era. Från 1950-talet till nutid har biologin utökats mycket i den molekylära domänen. Den genetiska koden knäcktes av Har Gobind Khorana, Robert W. Holley och Marshall Warren Nirenberg efter att DNA förstods innehålla kodoner. Slutligen startades Human Genome Project 1990 med målet att kartlägga det generella mänskogenomet. Detta projekt avslutades 2003 , men har fått många efterföljare. Projektet var det första steget i ett globalt försök att inkorporera ackumulerad kunskap om biologi till en funktionell molekylär definition av människokroppen och andra organismers kropp.

Traditionellt har biologin delats in efter vilka organismer som studerats. Botaniken är studiet av växter, zoologin studiet av djur och mikrobiologin studiet av mikroorganismer. 

Dagens biologiska discipliner är indelade efter vilka perspektiv och undersökningsmetoder som tillämpas. Molekylärbiologin, biokemin och den molekylära genetiken studerar de levande organismerna ur det mest detaljerade perspektivet. Cellbiologin är studiet av livet på cellnivå. Histologi är detsamma som vävnadslära och fysiologi läran om den biologiska funktionen. Anatomin är läran om levande varelsers struktur. Inom etologi (läran om beteende och anpassning) och ekologi (interaktioner mellan levande organismer och deras omvärld) studeras livet ur ett mer övergripande perspektiv. 

Inom den biologiska systematiken placeras arter, både levande och utdöda, i ett sammanhang och släktskapen mellan dem studeras. En arts evolutionära historia, det vill säga hur den har utvecklats till vad den är idag, studeras inom fylogenetiken. Levande organismer namnges och klassificeras inom taxonomin.




#Article 125: Broskfiskar (501 words)


Broskfiskar (Chondrichthyes) är en klass primitiva fiskar som saknar benbildning och därför har en mycket snabb regenerering (återtillväxt av förlorade vävnader eller hela kroppsdelar) av sitt endoskelett. De löser normalt också osmosproblem genom att hålla samma, eller högre salinitet än omgivningen med hjälp av höga halter av urea och trimetylaminoxid i blodet. Broskfiskar har skelett av brosk 

Broskfiskar indelas vanligen i tre grupper, hajar, rockor och helhuvudfiskar. Hajar och rockor utgör tillsammans underklassen Elasmobranchii, medan helhuvudfiskarna bildar underklassen Holocephali. Den sistnämnda innehåller bara en nu levande ordning, vilket är havsmusartade fiskar (Chimaeriformes). Totalt omfattar klassen cirka 800 arter av hajar och rockor och 49 havsmusartade fiskar.

Till broskfiskarna har tidigare också räknats de nu utdöda pansarhajarna (Placodermi) men dessa placeras numera i en egen klass.

Broskfiskarna utvecklades under Devon-perioden, och 395 miljoner år gamla fossilfynd har påträffats.

Lista i taxonomisk ordning enligt Leonard Compagno, 2005 Utöver dessa finns en mängd kända utdöda grupper inom klassen. 

Till skillnad från övriga fiskar har broskfiskarna, som namnet anger, skelett och struktur med brosk i stället för ben. Brosk är mer flexibelt och möjliggör en större variation av rörelser och större hastigheter vid förflyttningar. Brosket medför också en snabbare regenerering av endoskelettet vid skador.

Brosket kräver dock en mer robust konstruktion hos skelettet vilket åstadkoms av en förkalkningsprocess med kalciumsalter.

Broskfiskarna har 5-7 gälar för att andas med. Hajarna har gälspringor på vardera sidan av huvudet, medan en del andra familjer har gälarna på undersidan. Broskfiskarna har näsborrar och flertalet släkten även känsliga luktorgan, som kan känna lukten av byten på långt avstånd.

Alla broskfiskar har fenor i en eller annan form. Stingrockor har både bröst- och bäckenfenor, som ryggfenor och stjärtfena. 

Reproduktionsorganen hos broskfiskar kallas kloak hos honan och clasper hos hanen. Claspern motsvarar däggdjurens penis. Hanarna har visserligen också kloak, men då endast för utsöndring.

Broskfiskar saknar simblåsa och har istället en oljerik lever som hjälper dem att få flytkraft. Levern har vanligtvis två lober, medan benfiskarnas lever har tre lober.
 
De utdöda pansarhajarna hade benskelett, vilket kan tyda på att djur med broskskelett utvecklades senare, efter devontiden.
 
En unik anatomisk detalj hos broskfiskarna är plakoidfjällen eller hudtänderna. Dessa är förankrade i läderhud och överhud och tillåter fiskarna att simma betydligt tystare och mer energieffektiv då de bildas små strömvirvlar kring fjällen vilket minskar vattenfriktioner när fisken rör sig i vattnet. 

Broskfiskar har stora mängder urinämne och TMAO i blodet. Det ökar den osmotiska koncentrationen i blodet så att den är högre än saltvattnets varför de inte förlorar vatten till omgivningen. TMAO (trimetylaminoxid) tjänstgör som stabilisator, så att inte den höga koncentrationen av urinämne leder till förgiftning. En rektalkörtel för, via anus ut överskott av salter.

Befruktning hos broskfiskar sker inne i kroppen. Merparten föder levande ungar (ovovivipara arter) men det förekommer även äggläggare (ovipara arter). Ett fåtal arter är vivpara. Föräldrarna tar inte hand om sin avkomma efter födseln men vissa arter vaktar sina ägg.

Sammanställning över levande ordningar. (Ej taxonomisk ordning)

Följande är en sammanställning över ordningar av numera utdöda broskfiskar.




#Article 126: Benfiskar (410 words)


Klassen benfiskar, Osteichthyes, är systergrupp till broskfiskarna bland nu levande fiskar. De utmärks av ett starkt förbenat skelett och förekomsten av broskben, alltså ben som först formas av brosk, samt fyra par gälar täckta av gällock. Fjällen är vanligen skivformade men kan ibland vara taggliknande eller stora plattor, sk. plåtar

Benfiskarnas blodkärlsystem liknar hajens väldigt mycket. Fiskarna har fyra gälartärer: nr III, IV, V och VI, en till varje gäl. Hjärtat är S-format och har ingen klaff, utan en klafflös del av ventralaortan. Hjärtat är alltså inte en utpumpningsstation utan mer en tryckutjämnare.

De flesta benfiskar rör sig på samma sätt som hajarna, genom rytmiska kontraktioner av den segmentalt arrangerade axialmuskulaturen. Benfiskarnas muskler och ryggrad har därför samma uppbyggnad som broskfiskarna. Men den skillnad som finns mellan grupperna är muskulatur finns i kraniet. Fenmuskelaturen är därför mer differentierad hos en benfisk än hos en haj.

Benfiskarnas gälar och gälregion skiljer sig från hajarnas genom att de saknar spruthål och gälspeta. De har fyra par fungerande gälar, som är uppbyggda av gälfilament och gällameller. Precis som hajarna skapar benfiskar ett kontinuerligt vattenflöde över gälarna genom en kombinerad pump- och sugmekanism. 

Nervsystemet för benfiskar överensstämmer väl med hajarna. Benfiskarnas hjärna är kortare och på vissa ställen bredare än broskfiskarnas hjärna. Hos benfiskarna är mitthjärnan den dominerande delen av hjärnan. Normalt registrerar benfiskars inneröra ljud genom att ljudvågorna med relativt lätthet fortplantar sig rakt igenom fiskens huvud. Elektriska organ finns hos en mängd fiskgrupper. Dessa organ byggs upp av en serie kopplade eletrocyter vilka hålls samman av en bindvävsskida. De elektriska organen ligger i regel i fiskens bakkropp.

Benfiskarnas fortplantningsorgan sitter och hänger ner från bukhålans tak. Under parningstiden upptar könsorganet större delen av bukhålans volym, men när lektiden är över är det knappt märkbart. Hos en hona kan äggstockarna uppta 70% av kroppsvikten. Det hanliga könsorganet är likt hajens. Intressant är att det i 14 av familjerna finns arter som är hermafroditer, alltså som börjar som hane och sedan blir hona.

Benfiskarna har två långa njurar, vilka hos många av arterna går ihop i stjärtregionen och bildar en oparig stjärtnjure. De har också en urinblåsa strax före utmynningen av urinen. Ett viktigt utsöndringsorgan är gälarna, där fiskarna kan göra sig av med kroppens ammoniak. Avföringen från benfiskar består till 90% av ammoniak. Njurarna har olika funktion beroende på var fiskarna lever. Medan sötvattensfiskarnas njurar framför allt måste få bort vatten, så måste saltvattensfiskarnas njurar i större omfattning utsöndra salter och behålla vatten.




#Article 127: Bill Gates (838 words)


William Henry ”Bill” Gates III, född 28 oktober 1955 i Seattle i Washington, är en amerikansk datorpionjär och filantrop. Han är medgrundare till Microsoft, där han är styrelseordförande. Han har nu lämnat det dagliga arbetet inom Microsoft för att arbeta heltid inom Bill  Melinda Gates Foundation. Enligt tidningen Forbes är Gates den näst rikaste personen i världen (efter Jeff Bezos) med en förmögenhet på cirka 98 miljarder amerikanska dollar (läst oktober 2018).

Bill Gates föddes och växte upp i Seattle, Washington. Hans far William H. Gates (1925-2020) var en framstående advokat. Modern Mary var styrelsemedlem i First Interstate Bank samt United Way, och hennes far var chef för en bank. Bill Gates har två systrar, Kristianne, som är äldre, och Libby, som är yngre.

Gates gick i högstadiet i Lakeside School. Hans främsta skolämnen var matematik och naturorienterande ämnen.
I åttonde klass köpte elevernas klassmammor en dator till skolan genom en loppmarknad. Gates blev intresserad av programmeringsspråket BASIC och fick hålla på med datorn under matematiklektionerna. Efter en tid fick skolan nya elevdatorer. Några elever hittade säkerhetsbrister i datorsystemet och då förbjöd skolan eleverna att använda datorerna på sommaren.

För att ändå få möjlighet att använda datorerna erbjöd sig Gates och hans kamrater Paul Allen, Ric Weiland och Kent Evans att hitta fler säkerhetsbrister i systemet. Gates fick då gå på kurser i källkod för olika program som kördes på systemet. Vid 14 års ålder skapade Gates och Allen ett datorprogram och tjänade 20 000 dollar första året men när deras ålder avslöjades gick deras affärer sämre.

Gates nådde den näst högsta graden inom Boy Scouts of America (pojkscouterna).

I januari 1975, efter att Gates hade läst en tidningsartikel som handlade om Altair 8800, kontaktade han datorns tillverkare, MITS. Han talade om för dem att han och några andra arbetade med en BASIC-interpretator för Altair 8800. I själva verket hade de inte börjat skriva koden och hade inte ens en Altair-dator, utan ville bara väcka MITS intresse. MITS Chef, Ed Roberts gick med på att träffa dem för en uppvisning. Några veckor före mötet började de skriva programmet. De utvecklade en Altair-emulator som kördes på en minidator, och en BASIC-interpretator. När de visade upp vad de hade åstadkommit fick de ett avtal om att de skulle lansera interpretatorn som Altair Basic. Paul Allen anställdes av MITS, och Gates tog ledigt ifrån Harvard för att arbeta med Allen på MITS. I november 1975 startade Gates och Allen handelsbolaget Micro-soft, och året efter döptes det om till Microsoft.

I februari 1976 skrev Gates ett brev till datorentusiaster där han försäkrade att det fanns en kommersiell marknad för datormjukvara, något som få trodde på. Han menade också att mjukvara inte skulle få kopieras utan tillstånd.

Ett par veckor senare föreslog Bill Gates att de skulle använda MS-DOS (QDOS), ett CP/M-liknande operativsystem som Seattle Computer Products (SCI) hade skapat för liknande hårdvara. Microsoft köpte 86-DOS av SCI för endast 50 000 dollar, utan att nämna något om att IBM var en potentiell köpare. Efter att ha anpassat detta operativsystem till PC levererade Microsoft det till IBM som PC-DOS och fick som betalning ett engångsbelopp.

Tidigt på 1980-talet introducerade Microsoft en egen version av ett grafiskt användargränssnitt (GUI) baserat på Xeroxs och Apples.
Microsoft lanserade Windows, ett tillägg och alternativ till deras DOS system, för att konkurrera med andra grafiska operativsystem. Tidigt under 1990-talet hade Windows konkurrerat ut flera andra GUI:s, som GEM och GEOS, från marknaden. Lanseringen av Windows 3.0 blev en jättesuccé i och med att Microsoft sålde runt 10 miljoner kopior under de första två åren, och fastställde därigenom Microsofts dominans i operativsystemsförsäljningen.
Genom att förinstallera datorer med Windows försäkrade sig Microsoft om att det så småningom skulle komma att bli det största mjukvaruföretaget i världen, vilket har gjort Bill Gates till världens rikaste man i flera år. Paul Allen lämnade Microsoft 1983 till följd av sjukdom och Gates jobbade som VD för företaget tills år 2000, när Steve Ballmer tog över positionen.

Microsoft har tusentals patent, och Bill Gates har tio patent i sitt namn.

Med sin fru grundade Bill Gates stiftelsen Bill  Melinda Gates Foundation. Vänner till familjen säger att paret länge haft planer på att donera större delen av sin förmögenhet och Washington Post rapporterade 1997 beloppet av 90 procent av förmögenheten. I juni 1999 donerade paret 5 miljarder dollar till sin stiftelse.

Bill  Melinda Gates-stiftelsen har bland annat donerat över 100 miljoner USA-dollar till hjälp för barn som lider av HIV/aids men även stipendier till minoritetstäta skolor i USA och sponsrat 90 procent av WHO:s försök att utrota polioviruset. I juli 2006 beslutade stiftelsen att ge 287 miljoner dollar till hivforskningen. Bland de 16 forskningsprojekten finns ett som leds av de svenska forskarna Gunnel Biberfeld och Rigmor Thorstensson.

Bill Gates aviserade den 15 juni 2006 att han under en tvåårsperiod lämnar den dagliga verksamheten i företaget Microsoft. Från år 2008 ägnar han sig åt välgörenhetsstiftelsen på heltid.

Tidningen Forbes lista The World's Richest People utnämnde Gates till världens rikaste man 1996, 1998 till 2007 och 2017.




#Article 128: Baldur's Gate (544 words)


Baldur's Gate är ett datorrollspel utvecklat av Bioware och utgivet av Black Isle Studios, som släpptes till Windows år 1998. Senare kom också en macversion. Spelet bygger på Advanced Dungeons  Dragons och utspelar sig i kampanjvärlden Forgotten Realms. Det är ett så kallat västerländskt, eller amerikanskt datorrollspel.

Baldur's Gate är också en stor stad i Forgotten Realms, i vilken en stor del av spelets senare delar utspelar sig. Med detta spel började historien om guden Bhaals barn. En berättelse som löpte genom hela spelserien och slutligen fick sin upplösning i expansionen till ,  (2001)

I början av spelet får man utforma sin karaktär. Bl.a. får man välja klass, ras, livsåskådning (alignment, som speglar vad ens karaktär anser om lagar och ont/gott) och vissa grundfärdigheter. När spelet börjar är man cirka 20 år gammal och bor i borgen Candlekeep. Rollpersonens adoptivfar Gorion meddelar honom/henne att han/hon måste förbereda sig för en lång resa. Mer än så vill han inte säga och spelaren lämnas att själva göra sina förberedelser innanför borgens murar. I borgen bor även Imoen, en barndomsvän, som är mycket avundsjuk på rollpersonen för att denne skall ge sig ut och se den stora världen. Hon ber om att få följa med men oavsett vad du svarar så kommer det inte att ske.

När spelaren anser sig vara redo möter han sin adoptivfader vid borgens portar och ger sig av. Dock hinner de inte långt på sin resa tillsammans förrän de hamnar i ett bakhåll. En stor man i rustning med attitydproblem, kräver att Gorion överlämnar sin skyddsling eller blir dräpt där han står. Gorion vägrar och blir sålunda mördad. Spelaren själv har inget att säga till om i det här fallet, rollpersonen flyr från platsen oavsett vad man själv önskar. När spelaren återfår kontrollen över sin karaktär befinner man sig mitt ute i vildmarken och möts av Imoen som rymt för att följa med. Därefter ligger vägen fri men Gorion nämnde att han hade vänner som väntade på ett värdshus åt nordöst, kallat The Friendly Arm Inn. 

Mycket händer under vägen, och allt som oftast kan du som spelare själv välja vilken väg du skall ta men i slutändan finns det bara ett mål: Att ta reda på vem som verkligen ligger bakom alla illdåd i och kring staden Baldur's Gate; Är det verkligen nationen Amn som ligger bakom det hela som ryktena säger eller upptäcker spelaren något mer ondskefullt?

Baldur's Gate var det första spelet som byggde på BioWares Infinity Engine som senare kom att användas på andra spel som baserade sig på Dungeons  Dragons, till exempel Icewind Dale och . Spelet spelas ur ett isometriskt perspektiv och är i realtid men med möjlighet att pausa för att kunna genomföra vissa taktiska beslut under strider. Eftersom spelet baserar sig på Dungeons  Dragons följer det rollspelets regler till viss mån. Rollpersonsskapande och nivåer hålls intakta och det finns också en möjlighet att se tärningskasten som sker i bakgrunden. Spelet är relativt fritt och låter spelaren utforska kartan med endast några få förhinder. Spelaren kan också styra upp till sex karaktärer samtidigt.

Flerspelsläge är även möjligt, då styr man minst en karaktär var (alla kan spela en var med då 6 stycken spelare eller så styr man några stycken vardera om man är färre).




#Article 129: Bandy (2764 words)


Bandy är en bollsport, issport, lagsport och vintersport. Bandy spelas på is mellan två elvamannalag med en boll och klubbor, dock använder målvakterna inte klubba. Det gäller att med klubborna få in bollen i motståndarlagets målbur samt försöka hindra motståndarlaget att göra samma sak i det egna lagets målbur. Det lag som gjort flest mål då matchen är slut har vunnit.

Oavgjorda matcher i utslagstävlingar avgörs med förlängning och straffslag. På organiserad nivå är tiden rullande, det vill säga den stoppas aldrig (ineffektiv tid), och delas upp på två halvlekar om 45 minuter vardera (på samma sätt som i fotboll; till skillnad från i ishockey, där man spelar effektiv tid). Om problem med sträng kyla eller om planen måste skottas ofta på grund av mycket snö brukar man komma överens om före matchstart att spela tre perioder om 30 minuter vardera, i mer extrema förhållanden har även 4x15 minuter tillämpats. I ungdomsmatcher är speltiden kortare, beroende på deltagarnas ålder.

Bandy räknas till hockeysporterna. Sporten har sin största popularitet i Sverige, Finland, Ryssland och Norge, även om intresset sakta börjat sprida sig över världen. Än så länge har dock endast Kazakstan kunnat utmana de nyss nämnda länderna om bandyns VM-medaljer på herrsidan. På damsidan har bara de fyra kärnländerna blivit medaljörer.

Bandy för damer är inte något sent påfund utan bandyn har varit ett spel för alla från första början, även om det först under 1970-talet började utövas på mer organiserade nivåer och det första VM:et spelades 2004. Tidigare hade damer spelat i kjol.

Föregångare till dagens bandy spelades redan under medeltiden. På Island spelades ett spel som kallades knattleikr.  I Ryssland finns uppgifter om en bandyliknade sport från medeltiden. 

Den moderna bandyn har sitt ursprung i de nordöstra delarna av England i Storbritannien i mitten av 1800-talet. Staden Bury on Fen antas vara sportens födelseort. 1875 spelades den första reguljära bandymatchen – Hockey on ice – i Crystal Palace i London. 1882 enades bandyklubbarna i Fen-distriktet om vissa gemensamma regler, och en officiell gemensam regelbok tillkom 1891 vid grundandet av National Bandy Association, Englands riksorganisation för bandy, och samma år spelades den första internationella bandymatchen mellan Bury on Fen och Haarlem i Nederländerna. Därefter spred sig sporten snabbt i övriga Europa. Då engelska turister besökte vinterkurorter som Davos och Sankt Moritz, spreds spelet och snart även till städer som Budapest och Wien. Snart kom spelet även till Norden och introducerades i Sverige 1895 av greve Clarence von Rosen. Det var en av sporterna som fanns på programmet för Nordiska spelen.

Bandy spelades ursprungligen antingen med boll, eller en trätrissa (ungefär en puck), men sedan 1905 används alltid boll. Från början användes sjöis, men snart började man spola is på bollplaner på land.

I de flesta länderna försvann  intresset för bandy till förmån för ishockey, när ishockey 1920 blev en olympisk sport medan bandy inte blev det. I länder med milda vintrar var det också lättare att hantera ishockeyns mindre spelplan när konstfrusen is ännu inte användes. Intresset för bandyn levde kvar i Norden, utom Danmark, och i Sovjetunionen (framförallt Ryssland och Kazakstan).

När sporten var uppvisningssport vid vinter-OS 1952 i Oslo, deltog endast Norge, Finland och Sverige. Sovjetunionen, som hade en del egna regler, blev intresserat av ett utbyte med de nordiska länderna när de såg dem spela i Oslo. De viktigaste regeländringarna som man kom överens om var att de nordiska kortare klubborna och större målen samt den sovjetiska sargen och offsiden skulle gälla. 1955 bildades så det internationella förbundet och Sovjetunionen och Sverige möttes i Moskva i en match som slutade 3–3. Därefter vann Sovjetunionen alla matcher de möttes i under många år. Det första världsmästerskapet spelades 1957 i Helsingfors med herrlag från Finland, Sovjetunionen och Sverige. Under flera decennier spelades sedan VM bara mellan dessa tre samt Norge, som VM-debuterade vid det andra mästerskapet 1961. Konstfrusna banor började användas under 1950- och 1960-talen.

Från 1980-talet och framåt har sporten spridit sig till nya länder, mycket tack vare ivrigt missionerande från svenskt och ryskt håll. USA anslöt till VM under decenniet. Under 1980-talet spelades också de första landskamperna på damsidan. Bandy spelades för första gången på inomhusbana. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 har flera länder som tidigare var delrepubliker i den unionen satt upp egna landslag. 1991 var också debutåret för Kanadas, Nederländernas och Ungerns landslag. Världsmästerskap för damer har spelats sedan 2004. Flera centraleuropeiska och ett antal östasiatiska länder har så småningom kommit att delta i VM, liksom ett afrikanskt land, Somalia. Kina arrangerade för första gången VM 2018; dam-VM i kinesiska Chengde det året blev det första VM:et någonsin som spelades på naturligt frusen sjöis.

Bandyn introducerades i Sverige på 1890-talet och togs upp på programmet i de första Nordiska spelen 1901. Svenska mästerskap har spelats sedan 1907. Medan sporten från början var koncentrerad till framför allt Stockholm och Uppsala och spelades av officerare och akademiker, har den under 1900-talets gång spridit sig över landet och till alla samhällsgrupper. 

SM-finalen, Svenska bandyfinalen, har utvecklat sig till att bli en av sportårets stora händelser. Under åren 1913–1965 spelades finalen oftast på Stockholms stadion, sedan på Söderstadion i Stockholm 1967–1989. 1991–2012 var Studenternas IP i Uppsala spelplats för SM-finalen. Under åren 2013–2017 spelades SM-finalen inomhus, först på Friends Arena i Solna och därefter på Tele2 Arena i Stockholm, men den kommer 2018 att återvända till Studenternas IP. Säsongen 1970/1971 inrättade Sverige ett seriespel för damer som täckte hela landet, med två fyralagsgrupper och finalmatch mellan vinnarna, vilken fick svensk mästerskapsstatus säsongen 1972/1973.

Det finns numera ett bandymuseum i anslutning till Hälleforsnäs gjuterimuseum i Sverige.

Finland var en del av Ryssland fram till 1917 och influerades därifrån i idrottssammanhang. Bandy var den första lagsporten som det spelades finska mästerskap i, från och med 1908 (finska mästerskap i fotboll spelades också för första gången 1908, men först några månader senare med hänsyn till årstiden). När Finland hade blivit självständigt inleddes landskampsutbyten med Sverige och med Estland och på 1950-talet var Finland med och bildade Internationella bandyförbundet (FIB). Finland är det enda landet vid sidan av Sverige och Sovjetunionen/Ryssland som har blivit världsmästare i sporten. Den högsta ligan, Bandyligan, är halvprofessionell.

Bandyn har funnits i Norge ungefär lika länge som i Sverige och även om den aldrig har varit lika populär där så har den en obruten tradition sedan sekelskiftet 1900. Norska mästare har korats varje år sedan 1912, förutom några år på 1940-talet på grund av andra världskriget. Fram till slutet av 1920-talet spelade man med sjumannalag och kallade också sporten för ishockey.
När Norge var värd för olympiska vinterspelen 1952 och olympiska vinterspelen för ungdomar 2016 spelades uppvisningsmatcher i bandy mellan nordiska landslag. 

Norge var med och bildade Internationella bandyförbundet och har deltagit i de flesta VM-turneringarna. Den högsta nationella serien heter Eliteserien.

Även om bandyn i sin nuvarande form huvudsakligen går tillbaka till den sport som utvecklades i England på 1800-talet, så räknar man i Ryssland sporten som en rysk uppfinning och den kallas där också för rysk hockey. Anledningen är att en snarlik sport spelades i Ryssland sedan minst lika lång tid tillbaka som i England. Under sovjettiden var bandyn obligatorisk idrott under värnpliktsutbildningen, vilket ledde till att alla ryska män kom i kontakt med sporten. Sovjetunionen var med och bildade Internationella bandyförbundet och dess plats där togs över av Ryssland när Sovjetunionen upplöstes. Det ryska mästerskapet ses som en fortsättning på det sovjetiska mästerskapet, vars första säsong spelades på 1930-talet.

Kazakstan var en del av Sovjetunionen när Dynamo Alma-Ata vann det dåvarande sovjetiska klubbmästerskapet för herrar 1977 (och Europacupen säsongen efter). Dynamo Alma-Ata blev också sovjetiska mästare 1990. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 dröjde det inte länge innan Kazakstan bildade ett eget nationellt förbund, som blev medlem i Internationella bandyförbundet 1993. Landet har flera gånger lyckats ta brons i VM.

I början av 1900-talet spelades bandy i Nederländerna, Schweiz, Tyskland och Österrike-Ungern. Ett österrikiskt nationellt mästerskap avgjordes åtminstone en gång, år 1911, och vinnare blev D.E.G. Prag från Prag i nuvarande Tjeckien. På 1920-talet övergick många bandyspelare till ishockey i stället, men i Nederländerna levde bandyn kvar som en sällan spelad sport och i början av 1970-talet anslöt sig landet till FIB. Bandyn har så småningom återintroducerats i blygsam skala i Tjeckien, Tyskland och Ungern. I Ungern finns Városliget i Budapest som numera används för bandy och som invigdes under 1920-talet som världens första konstfrusna isbana.

Bandyn introducerades i USA av svenskar kring 1980 och har fått fäste i Minnesota. Även i Kanada har man tagit upp sporten.

Bandy utvecklades i England och spelades i flera länder i Europa kring sekelskiftet 1900, men några decennier senare överlevde sporten huvudsakligen i Norden och Sovjetunionen. I Sovjetunionen utvecklades en del egna regler och bandyn ses sedan länge som en rysk nationalsport. De nordiska länderna möttes i landskamper.

Vid vinter-OS i Oslo 1952 bestämde sig norrmännen för att ha bandy som demonstrationssport och Finland, Norge och Sverige spelade mot varandra. Detta uppmärksammades av ryssarna, som föreslog landskampsutbyte med de nordiska länderna. Den 12 februari 1955 bildades det internationella bandyförbundet av de nationella förbunden i Finland, Norge, Sovjetunionen och Sverige och reglerna standardiserades. Förbundet arrangerar världsmästerskap i bandy för herrar, som har spelats sedan 1957. Sedan slutet av 1970-talet spelas bandy även på organiserad nivå i Kanada och USA, och sporten har senare även blivit större i bland annat Ungern och Vitryssland. 

Norge gjorde debut i det andra världsmästerskapet 1961,  1985, Kanada, Nederländerna och Ungern 1991, Kazakstan 1995, Vitryssland 2001, Estland 2003, Mongoliet 2006 och Lettland 2007. Kirgizistan deltog 2012 men har därefter uteblivit. Armenien och Litauen anmälde intresse för deltagande 2011 men deltog ej. Japan deltar sedan 2012, Ukraina tillkom 2013 och 2014 gjorde Somalia och Tyskland debut. Intresse har även visats från Australien, Indien och Serbien.

Seriespel bedrivs i flera länder. I Ryssland var grundserien tidigare indelad i östgrupp och västgrupp, men säsongen 2009–2010 spelades en rak serie. Sveriges högsta division var från premiärsäsongen 1931 indelad i norrgrupp och södergrupp, vissa säsonger även centralgrupp – men sedan säsongen 2007/2008 spelar man för första gången med en rak och landsomfattande elitserie. I Norge är serien rak och landsomfattande. Även Finland har ett omfattande seriespel. Många av de bästa nordiska spelarna värvas numera till ryska lag, där stor, intresserad publik och förekomsten av rika sponsorer har drivit upp de högsta spelarlönerna till miljonbelopp.

Nationella bandyförbund finns eller har funnits i följande länder:

Argentina, Armenien, Australien, Colombia, Estland, Finland, Indien, Irland, Italien, Kanada, Kazakstan, Kina, Kirgizistan, Lettland, Litauen, Mongoliet, Nederländerna, Norge, Polen, Ryssland, Schweiz, Serbien, Slovakien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern, Ukraina, USA och Vitryssland. Det finns också ett bandyförbund för Somalia, men även om det formellt tillhör den somaliska nationella idrottsrörelsen så bedriver det sin verksamhet i Sverige; det somaliska landslaget består av somalier som har utvandrat till Sverige och Kanada.

Brasilianska issportförbundet frågade i juli 2009 Internationella bandyförbundet vad som krävs för medlemskap. Colombia och Slovakien blev medlemmar 2017.

Internationella bandyförbundet har länge önskat få med bandy på det olympiska vinterprogrammet, men fortfarande vid vinter-OS 2018 fanns det inte med.

Domaren markerar med kort i olika färger att han meddelar straff för vissa förseelser:

Under några år kring 2010 användes inte blå och vita kort i Sverige, men de har fortfarande varit en del av de internationella reglerna och använts i andra länder.

Bandy spelas på en plan gjord av is, med en kortsida på 60–65 meter och en långsida på 90–110 meter. Mitt på plan löper en  5–8 cm tjock röd linje från långsida till långsida Mitt på mittlinjen märks planens mitt ut med en punkt på 15 cm i diameter och runt den en cirkel med fem meters radie. I alla fyra hörnen ritas en kvartscirkel ut med en radie på en meter. Några centimeter utanför varje hörn ställs en hörnflagga med en flagga i spetsen i klar färg. 

Längs långsidorna löper en 15 cm hög, och fyra cm tjock sarg som löper ända ner till 1–3 meter från kortlinjen. Varje sargsektion är fyra meter lång. Fyra sargsektioner på fram- och baksida skall vara rödmålade, två stycken skall vara placerade på var sida om mittlinjen framför spelarbänkarna.

Framför varje mål märks ett straffområde ut med en halvcirkel på 17 meters radie från målets mitt. 12 meter framför målets mitt märks en straffpunkt ut med en punkt på 15 cm diameter. På straffområdeslinjen märks två punkter med 15 cm diameter 17 meter från straffområdes skärningspunkt med kortlinjen. 

Målet är 2,1 meter högt och 3,5 meter brett. Två mål, ett mitt på vardera kortlinje, placeras mitt emot varandra på planen. Målen har ett djup på 1 meter upptill och 2 meter nertill. Ribban och stolparna skall var 5–8 cm tjocka och rödmålade. Stolpens baksida ska vara placerad mot kortlinjens bakre begränsningslinje.

Bandybollen ska vara tillverkad i godkänt material och ha en lätt synlig färg (mörkröd, orange, rosa eller cerise). Bollen skall ha regelbunden studs och skall vara godkänd av det nationella bandyförbundet, i Sverige alltså av Svenska bandyförbundet. I en och samma match skall bara bollar av samma färg och nyans användas.

Bollen finns huvudsakligen i två olika diametrar – den mindre på 60 mm och den större varianten på 62,4 mm. Även den så kallade ryska bollen på 63,8 mm är godkänd. Bollen väger 60 gram och består i regel av en korkkula som är täckt av gummi eller gummiliknande plast i cerise färg.

Klubban ska vara böjd och tillverkad i ett godkänt material. Klubban får inte någonstans överstiga sju cm bredd, med eller utan lindning, och får inte vara längre än 127 cm. Böjen på klubban får inte vara vinklad (hookad) eller i liknande färg som bollen. Klubban är gjord av trä eller komposit och får inte innehålla metalldelar eller ha några vassa delar.

Bladet på klubban finns tillgängligt i fem olika dimensioner där böj 1 är minst och 5 är störst. Vanligast inom spel på elitnivå är böj 4.

Alla spelare och funktionärer på isen ska bära skridskor. Dessa får inte ha några vassa kanter som kan vara farliga för andra spelare. Minskning av skridskoskenans tjocklek genom exempelvis valsning av skridskon är inte tillåten; däremot får den slipas nedtill för att ge en bättre glidyta (om eventuella vassa spetsar som uppstår rundas av).

Varje utespelare använder en bandyklubba gjord av trä eller komposit. Bladet på träklubbor har vanligen en glasfiberstrumpa utanpå träet. Klubban är bågformad och utplanad nedtill och har ett 1,2 meter långt skaft.

Skridskor är nödvändiga för att kunna röra sig över planen. Till skillnad från ishockeyskridskor har bandyskridskor ingen plös bak och man åker oftast på hela skenan. Bandyskridskor skiljer sig från ishockeyskridskor också genom att bladet är något längre, vilket medger högre fart men å andra sidan kan inskränka möjligheten till snabba svängar något. Det passar bättre för bandyplanens storlek.

Man bör även använda hjälm, munskydd, benskydd, armskydd, halsskydd och suspensoar för att skydda sig. Fram till att det blev hjälmtvång i Sverige säsongen 1965/1966 var kepsen den självklara huvudbonaden för utövarna. Under 1950-talet kom dock ett inslag av toppluvor att konkurrera. Kepsen kunde vara stoppad med bolster för att förhindra allvarligare skallskador.

Det har uppstått en kultur kring bandy, som innebär att åskådarna ofta följer vissa mönster i utrustningen de har med sig. Utöver sedvanliga supportersaker som halsdukar i lagfärger och flaggor med klubbsymboler, har man ofta haft med sig en bandyportfölj med värmande dryck i termos. Med tanke på sportens vinterkaraktär, klär man sig varmt i tjock ytterrock, overall eller dunställ.

Bandy kräver mycket god kondition. Därför är träningen mycket inriktad på konditionsträning och skridskoträning men är också inriktad på uppspelsövningar.

Ett klassiskt moment inom uppspelsövningarna i bandy är den så kallade överlämningen. Två spelare åker mot varandra, bollförande spelaren lite längre upp i banan, och bollen petas sedan till den mötande spelaren. Detta används oftast för att snabbt byta sida på spelet och på det sättet komma förbi motståndarnas defensiva uppställning.

För att kunna bedriva sporten under perfekta förhållanden, utan påverkan från vädrets makter, började man under 2000-talets första decennium bygga allt fler hallar för inomhusspel, precis som man gjorde inom ishockeyn under 1900-talet. Bland annat har spridningen av bandy till varmare breddgrader samt det uppmärksammade hotet om global uppvärmning och dess konsekvenser för vintersporten använts som argument då bandyn började flytta inomhus. På ungdoms- och motionsnivå förutspås dock bandyn även i framtiden att på kallare breddgrader mestadels utövas utomhus.

I Sverige byggdes den första bandyhallen i Edsbyn. Senare har även flera andra orter byggt hallar, såsom Sandviken, Västerås, Örebro, Vänersborg, Trollhättan, Lidköping, Rättvik, Ale, Uppsala (träningshall), Vetlanda och Nässjö. Nya multievenemangsarenor i storstadsområdena, såsom nationalarenan Friends Arena och Stockholmsarenan Tele2 Arena, kan med sina öppningsbara tak fungera som både ute- och innearenor för bandy.




#Article 130: Barn (1096 words)


En människa är ett barn från födelsen till pubertetens inträde. Ett barn av kvinnligt kön kallas flicka, tjej eller tös, och ett barn av manligt kön kallas pojke, påg, kille, grabb, pojk eller gosse.

Barn tillkommer genom fortplantning mellan en kvinnas könscell och en mans könscell. Det sker genom att kvinnans ägg befruktas av mannens spermie. Befruktning kan ske genom samlag eller genom assisterad befruktning, till exempel in vitro-fertilisering (IVF). I moderlivet kallas människan foster.

I  används ordet barn i betydelsen en människa som inte fyllt arton år. När man är 13–19 år, är man dock egentligen tonåring eller ungdom, och inte barn längre.

Att vara förälder till ett barn innebär att vara den personens biologiska, genetiska, rättsliga eller sociala förälder. En förälders barn kallas för förälderns dotter om barnet är en flicka och för förälderns son om barnet är en pojke. Benämningarna dotter och son gäller även när man i vuxen ålder definierar släktskap. Avkomling i andra led kallas barnbarn.

Man kan också i överförd bemärkelse kallas någons barn, om man gått i lära hos någon eller på annat sätt är någons skyddsling. I kristen tro kallas den troende Guds barn, för att uttrycka den nära relationen till Gud Fadern.

Barndomen indelas (i Sverige) vanligen i nedan beskrivna faser eller åldrar

Någon konsensus finns inte om när fostret börjar att vara ett barn. Det finns i olika kulturer och grupper olika uppfattningar alltifrån att människan är ett barn redan från befruktningen, till att människan blir ett barn först vid födelsen. Ställningstagandet i denna fråga, hänger nära samman med ställningstagandet i abortfrågan. Förespråkare för fri abort menar att fostret under sin första livsfas inte är något barn, utan en del av kvinnans kropp. Motståndare till fri abort menar att även ett foster har rätt till sitt eget liv. Oavsett ställningstagande i abortfrågan används i dagligt tal uttryck som bli med barn och ha ett barn i magen. Juridiskt blir, i Sverige, fostret ett barn från och med 23dje havandeskapsveckan, dvs från och med dag 22+0. Graviditetens längd räknas av tradition från senaste mensens första dag (dag 0+0), men om fostret undersökts med ultraljud används istället det då fastställda datumet, eftersom det anses säkrare, för att beräkna fostrets ålder. I genomsnitt överensstämmer de olika beräkningsmetoderna, men för den enskilda kvinnan kan metoderna ge något olika resultat beroende på när konceptionen faktiskt ägde rum.

I biologisk mening upphör människan att vara barn, när hon blir könsmogen. Därefter kallas hon vuxen eller ungdom. I en del kulturer genomgår barnet en övergångsrit i samband med puberteten, innan hon kallas vuxen. 

I den moderna västvärlden har människan ett sådant välstånd, att tonåringar i allmänhet inte behöver bidra till familjens försörjning. Därför har under 1900-talet en särskild ungdomstid introducerats, som en utdragen övergång från barndom till vuxenliv. I västvärlden är livet också mer komplicerat och individualiserat, varför man behöver uppnå en högre grad av psykologisk mognad för att kunna klara sig i samhället. Därför räknas människan här som barn under en längre tid. Detta synsätt har också fått genomslag i FN:s barnkonvention, där gränsen för när man slutar vara barn anges till 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller barnet. Det brukar anses att föräldrarna har ett uppdrag att beskydda sina barn tills de fyller 18 år, och av den anledningen inskränka barnets frihet. Det anses till exempel av många som mycket olämpligt att tillåta personer under 18 år att resa utan vuxen ledare, oberoende av barnets erfarenhetsnivå.

Det vanliga i västvärlden är att barnet bor tillsammans med och vårdas av den ena eller båda sina biologiska föräldrar. Enheten mor, far och barn kallas kärnfamilj. I andra kulturer kan familjen omfatta mor- och farföräldrar eller andra släktingar och kallas då storfamilj.
 
I traditionella kulturer har modern ansvarat för barnets mer direkta vård, medan fadern ansvarat för familjens försörjning. I ett modernt samhälle där såväl män som kvinnor förvärvsarbetar är det vanligare att föräldrarna delar på vårdnadsbördan och även fadern ägnar sig åt det späda barnets praktiska vård. Om föräldrarna förvärvsarbetar kan de få hjälp med barnets vård av samhället som anordnar och subventionerar daghemsplatser. I en storfamilj hjälps man vanligtvis åt med barnavården. 

I början av sin existens är barn fullständigt beroende av att försörjas, matas, kläs, värmas, undervisas och uppfostras av i första hand modern och fadern. FN:s barnkonvention uttrycker att även ungdomar är i behov av ett särskilt skydd och stöd innan de som myndiga vuxna personer kan vara självständiga samhällsmedlemmar med eget ansvar på de olika områdena.

Barnet är också för sin psykologiska mognad helt beroende av att få en god och kärleksfull relation redan tidigt i livet. Enligt anknytningsteorin är det till exempel viktigt att barnets föräldrar är både lyhörda för barnets behov och förutsägbara i sitt handlande, annars utvecklar barnet ingen grundläggande livstrygghet. Se också utvecklingspsykologi.

En person som inte är ett barns biologiska förälder kan under vissa förutsättningar adoptera barnet, det vill säga juridiskt förbinda sig till att i fortsättningen fungera som barnets förälder. I många länder i västvärlden – däribland Sverige – kan samkönade par adoptera barn. Barn som av olika anledningar inte kan vårdas av sina biologiska föräldrar och inte kan komma i fråga för adoption kan under en längre eller kortare tid vårdas i fosterhem.

Philippe Ariès, en fransk historiker, publicerade 1961 en studie av målningar, gravstenar, möbler och register från skolor. Han kom fram till att barn fram till 1600-talet hade behandlats som små vuxna. Sen dess har ökningen av forskning vad gäller historisk barndom ökat. 

Före Ariès hade George Boas publicerat The Cult of Childhood. 

Under renässansen ökade antalet avbildningar av barn i Europa.

Den viktorianska tiden har beskrivits som startskottet för den moderna barndomen. Med den industriella revolutionen ökade barnarbetet men på grund av evangelikala kampanjer och ansträngningar från författaren Charles Dickens och andra, minskade barnarbetet senare i England, bland annat på grund av Factory Acts 1802–1878. Under den viktorianska eran betonades familjens roll och barnets fromhet. Generellt sett har den attityden levt kvar i västvärlden.

Upplysningstiden kan sägas ha varit starten för uppfostran, då både John Locke skrev Some Thoughts Concerning Education och Jean-Jacques Rousseau skrev Émile eller om uppfostran. Innan det hade Johan Amos Comenius dock skrivit den första bilderboken för barn Orbis Pictus, vilken kan ses som en encyklopedi för barn.

Under upplysningen skrevs dock inte endast böcker om uppfostran, utan de flesta böckerna skrevs för att uppfostra. Robinson Crusoe, De tre musketörerna med flera skrevs väldigt snart efter sin utgivning om för att kunna läsas av barn och ungdomar, så att de skulle ha bra förebilder att se upp till.




#Article 131: Byestads gravfält (140 words)


Byestads gravfält ligger i Vetlanda socken och är Smålands största gravfält. Det dateras till yngre järnåldern. Gravfältet består av 326 synliga gravar men de har ursprungligen varit fler. Området ligger i östra utkanten av Vetlandas tätortsområde i både öppen terräng och i skogsmark. Det sträcker sig från Byestad i nordost till Bäckseda i sydväst och binds samman av Emån. Genom vägdragningar, grustäkt och odling har gravfältet minskat i omfattning. Idag består gravfältet av 144 gravhögar, 172 runda stensättningar, 6 klumpstenar, 6 treuddar och en mycket ovanlig sexuddig anläggning. Den största gravhögen är 16 meter i diameter och 1,6 meter hög. Sexudden är 38 meter i diameter och har omkring 15 meter långa uddar. I mittpartiet är den 1,6 meter hög.

Byestad ligger i Östra härad i Njudung som är ett av de gamla småländska folklanden med anor i förhistorisk tid.




#Article 132: Blot (283 words)


Blot är ett offer i nordisk religion som syftar till att vinna gudars eller alvers välvilja så att de uppfyller dess önskemål, som genomför blotet. Ordet är släkt med gotiskans blôtan i meningen dyrka, tillbedja, och forntyskans bluozan, i betydelsen offra och stärka. Troligen har ordet ursprungsbetydelsen åkalla med besvärjelse eller offer. De isländska sagorna talar om tre årliga blot: höstblot, midvinterblot och vårblot.

Adam av Bremen har skrivit lite om hur det gick till i Gamla Uppsala i Svitjod:

Begreppet nionde år syftar till inledningen av det nionde året, det vill säga blot inträffade vart åttonde år. 

Troligen hölls sista riksblotet 31 januari – 9 februari 1084 vid Uppsala tempel och eventuellt brändes templet sedan ner av kung Inge den äldre 1087. En källa från 1400-talet säger dock att kungen bara renade templet med eld och underförstått att det omgjordes till en kyrka, som senare ersattes av en stenkyrka.

Det var sed i Svitjod att det i februari skulle vara huvudblot i Uppsala, enligt Snorre. Då blotades för fred och för kungens seger. Då hölls också alla svears ting, och det var marknad och handelsstämma, och den fortsatte efter att Svitjod blivit kristet. Disablot till exempel var för att utröna hur årets skörd skulle bli, medan riksblotet inte hölls varje år.

Den tyske historikern Thietmar av Merseburg skriver att danerna hade en huvudort på Själland vid namn Lejre, och där samlades de vart nionde år (läs var 8:e år) och bringade sina gudar blodiga offer i form av 99 människor men även hästar, hundar och höns. Det sista året som detta hölls ska ha varit år 932. Inga arkeologiska fynd förekommer som kan stödja detta, men heller ingenting som går emot det.




#Article 133: Banér (släkt) (160 words)


Banér är en svensk uradelsätt från Uppland.

Ätten Banér ansågs av äldre tiders genealoger vara dansk och av samma stam som danska ätten Banner (Høeg). Något samband mellan dessa ätter kan emellertid ej påvisas. Namnen Banner respektive Banér har för de båda olika släkterna hämtats från släkternas vapens utseenden (så kallade talande vapen). Ättens äldste med säkerhet kände stamfader var väpnaren Isak Björnsson (Banér), som var häradshövding i Olands härad i Uppland; han kallas häradshövding 9 september 1375 och är ännu i livet 5 november 1388. Ättenamnet antogs under 1500-talets andra hälft.

Under perioden 1508–1813 ägde medlemmar av släkten Banér godset Djursholm i nuvarande Danderyds kommun i Uppland, och därför återfinns numera släktens stamvapen som en komponent i vapnet för Danderyds kommun. Sedan 1813 är istället Sjöö slott med tillhörande ägor släktens sätesgård. Godset, beläget söder om Örsundsbro mellan Uppsala och Enköping är idag ett av Sveriges största lantbruk.

Introducerad 10 mars–4 april 1625 under nr 17 i andra klassen.




#Article 134: Biografen i Örsundsbro (304 words)


Biografen i Örsundsbro ligger i Örsundsbro mellan Enköping och  Uppsala och startades av snickaren Johan Edvard Johansson.

År 1904 flyttade han med familjen till Örsundsbro, då ett nybyggarsamhälle med ett tegelbruk, ett par handelsbodar och ca 80 invånare. 1920 byggde Johan Edvard ett nytt hus, Villa Strömsborg och på tomten uppförde han även en snickeriverkstad. Fyra år senare, fick han idén att bygga om verkstaden till biograf, flytta ned alla maskiner och verktyg till den trånga och kalla källaren.

Biografen invigdes 1925 och premiärfilm var Fyrtornet och släpvagnen. Biljetterna kostade 75 öre. Vid biografens öppnande och några år framåt visades stumfilm, ackompanjerat av pianospel. (Ljudfilmen hade kommit till Sverige redan på 1920-talet men det var först under 1930-talet, som den hade etablerat sig.)

Biografen har aldrig haft någon fast projektor, filmvisningarna sköttes av kringresande biografmaskinister med egen utrustning. Filmerna på repertoaren var av olika slag. Mest visades svenskproducerat, Flickor i hamn, Kalle på Spången  eller filmer med amerikanskt ursprung, Pin up girl. Populärast verkar de svenska filmerna med Edvard Persson ha varit.
Biokvällarna föregicks alltid av affischering på strategiska platser i samhället, detta sköttes av Edvards barnbarn. Biokvällarna var mycket populära och biografen, som hade plats för 200 personer, var ofta fullsatt. I folkmun gick denna snickarbod till bio, med sina vita knutar, under namnet Palladium.

År 1949 avled Johan Edvard, 80 år gammal och bion drevs vidare av sonen Elis men redan på 1950-talet minskade intresset för biografen. TV hade blivit mer allmänt spritt och biografdöden hade nått även Örsundsbro. 1961 visades film för sista gången och lokalen hyrdes ut till en målerifirma.

Den 23 mars år 1987, bildades Föreningen Gamla Bion i Örsundsbro,  med målsättningen att renovera och återställa biografen, så att dess historia kunde bevaras för framtiden. Med hjälp av frivilliga insatser och många sponsorer, kunde biografen återinvigas i maj 1992.




#Article 135: Biograf (961 words)


Biograf eller bio (av grekiskans bio, liv, γράφω graphō, grạphhein - skriva, rita, det vill säga att måla skriva eller rita.

Bio betyder liv men många gör misstaget och tror att bios betyder liv. Bios betyder levande.

Ordet Biografen påträffades första gången i januari 1899 i en tidningsannons i Stockholm där det lovades Lefvande bilder i naturlig storlek. Förmodligen var det filmprojektorns namn som avsågs i annonsen liksom i en annan annons från 1901 för filmvisning med Elektro-Motor-Biografen. Redan på tidiga 1900-talet användes biograf och senare bara bio. Det är endast i Sverige och Danmark som ordet används med denna innebörd.. Ett annat smeknamn för biograf är vita duken. I främst Skåne kallas den ofta bia och åtminstone i Helsingforsområdet för leffa.

I de flesta andra språk används varianter av ordet kinematograf, som cinema (engelska), cinéma (franska), kino eller Kino (norska och tyska), efter grekiskan κίνημα, kinēma, rörelse, och γράφειν, graphein, skriva, teckna. Även varianter av respektive språks ord för teater kan förekomma.

Ordet biograf har dessutom en annan betydelse; det är den personen som författar en biografi.

Den 1 november 1895 visades projicerad film för första gången för betalande publik. Detta skedde med hjälp av bröderna  Skladanowski's Bioskop i Berlin. Senare den 28 december 1895 Auguste och Louis Lumières kombinerade filmkamera och projektor le Cinématographe. Visningslokalen var en orientaliskt inredd biljardsalong som kallades Salon Indien och rymde 120 personer i källaren på Grand Café på Boulevard des Capucines nummer 14, i Paris. Biografen presenterades som Cinématographe Lumière på affischer och var världens första bio. Priset premiärkvällen var 1 franc. Filmen som visades hette L'Arrivée d'un train en gare de la Ciotat (Tåget ankommer Ciotats station).

I USA började TV påverka biografbesöken runt 1950, och i ett försök att konkurrera dammade man av flera olika vidfilmssystem från 1920-talet, nu i färg och med stereoljud. Även olika system för 3D-film introducerades, och publiken strömmade till, även i Sverige, där man också hade problem med biografdöden. I början av 1970-talet delade man upp vissa större biografer i flera mindre salonger, så kallade multibiografer (se Filmstaden) för att på så sätt öka publiktillströmningen och förlänga visningstiden för filmerna. Ändå slogs många singel-biografer ut i det man kallar biografdöden. Efter 1990-talet stabiliserades läget beträffande biobesök, trenden gick mot färre biografer men med fler salonger och med bättre teknik.

Trots hoten från hemmabioanläggningar med högupplösande bildskärmar i jätteformat, DVD-filmer, tillgång till många TV-kanaler samt legal eller illegal nedladdning från internet, har antalet biobesök i Sverige legat på en stabil nivå sedan mitten av 1990-talet. Det visar en studie som utförts av SOM-institutet vid Göteborgs universitet, på uppdrag av Svenska Filminstitutet. I studien framgår att 83 % av den svenska befolkningen fortfarande tycker att film är bäst på bio, vilket är ett känt talesätt. Besökssiffrorna under år 2007 uppskattades till knappt 15 miljoner biobesök.

År 2002 bildade stora filmbolag ett samriskföretag med namnet Digital Cinema Initiative, DCI, med syftet att ta fram en standard för digitalbio. Några år senare påbörjades övergången från distribution av 35 mm film till distribution av filer enligt DCP-specifikationen.  År 2007 hade ett fåtal svenska biografer installerat digitala projektorer och år 2013 var övergången i stort sett fullbordad. Distribution av 35 mm film (undantaget en nisch-marknad) upphörde under 2013. Digitaliseringen innebar ett uppsving för biografbranschen eftersom även mindre biografer, som tidigare på grund av begränsad tillgång till 35 mm visningskopior gavs lägre prioritet av distributörerna, nu kunde premiärvisa storfilmer samtidigt som de stora kedjorna.

Själva biografen består av en entré, minst en foajé, biljettförsäljning med concession (godis, läsk mm), ett insläpp där biljetten kontrolleras, salong, samt maskinrumpopcorn. Tidigare gick en försäljare med låda på magen  i pauserna genom raderna och sålde godis. Utanför biografen finns skyltskåp med filmaffischer samt en baldakin ovanför entrédörrarna som väderskydd och uppmärksamhetsskapare.

Insläppet används bland annat för att se till så att alla har giltiga biljetter och för att kontrollera publikens ålder. I Sverige finns flera olika åldersgränser, som har införts undan för undan. En biografanställd kan bli bötfälld, eller få fängelse upp till sex månader, om personer som inte har åldern inne släpps in för att få se filmen eller förevisar film som inte har granskats av statens medieråd för folk under 15 år.

I salongen finns sittplatser, filmduken och ett antal högtalare men dessutom projektionsgluggen från maskinrummet där ljuset kommer från projektorn på väg till duken. Sittplatserna brukar vara placerade på ett lutande golv så att alla platser ska ha fri sikt fram till duken. Några få salonger har fortfarande THX klassificering, vilket ställer exakta krav på hur högtalarna är placerade, hur bra salongen är ljudisolerad, och hur stor duken är.

Bildens storlek kan på vissa biografer ändras från maskinrummet genom att motoriserade eller handdrivna tygstycken blockerar delar av duken. Dessa tygstycken kallas dukmask.

Flera biografer har mer än en salong knutna till varandra. Dessa kallas flerbiografer eller multiplex. Då försörjs salongerna från en foajé och en eller flera biljettkassor. Salongerna varierar i storlek från de minsta med 18 platser till riktigt stora på cirka 500 platser. Biografer med fler salonger ( i Sverige 2 - 18 salonger) har stadigt blivit fler och fler under de senaste 30 åren i takt med att biografbesöken minskat. Även mindre orter får nu biografer med flera salonger. 

Maskinrummet i en biograf är det rum där filmprojektorerna är placerade. Biografens maskinrum ligger mitt emot filmduken. Rummet är ljudisolerat så att projektorns ljud inte tränger ut i salongen. I maskinrummet arbetar biografmaskinisten. Hon eller han kan genom några små fönster se ut i salongen och på filmduken och kontrollera att filmvisningen fungerar utan anmärkning. Idag sker nästan all filmvisning digitalt, varför ingen separat maskinist behövs, filmerna startas från salongen eller via automatikens timer. De enda analoga filmvisningar som sker är visning av storfilmer i 70mm, då i Stockholm, Göteborg och Malmö.




#Article 136: Allsvenskan (bandy) (377 words)


Allsvenskan, före säsongen 1981/1982 officiellt Division I i bandy, var tidigare beteckningen på Sveriges högsta division i bandy för herrar. Den första upplagan av Division I hade premiär den 6 januari 1931. Serien var oftast indelad i en norrgrupp och södergrupp, vilka de sista säsongerna var för sig bestod av åtta lag, som möte varandra två gånger, hemma och borta. Vissa säsonger har det varit fler lag och grupper i serien. Då norrgruppen och södergruppen var färdigspelade, vilket säsongerna 1987/1988-2006/2007 brukade ske kring jul eller nyår, gick de fyra högst placerade lagen i de båda serierna vidare och bildade Elitserien, där lagen möttes i en enkelserie och efter det var det dags för slutspel om svenska mästerskapet via kvartsfinaler, semifinaler och slutligen final.

De lag som hamnade på platserna 5-8 i de båda grundserierna möttes istället i Superallsvenskan, som också var en enkelserie. I den gällde det främst att undvika att åka ur högsta divisionen, även om de två främst placerade lagen gick till slutspel om svenska mästerskapet. Den som åkte ur fick spela i näst högsta divisionen följande säsong. Mellan säsong 2004/2005 och säsong 2006/2007 gick de fyra främst placerade lagen till slutspel om svenska mästerskapet.

Länge debatterades det att slopa systemet, och istället införa en enhetlig landsomfattande högsta division i Sverige vars spelprogram löper från premiären i början av november till slutspelet inleds i slutet av februari/början av mars. Så småningom började man alltmer planera detta, och den 17 mars 2006 beslutade Svenska Bandyförbundet att göra detta till verklighet.

Säsongen 2006/2007 var en övergångssäsong mot en säsongslång landsomfattande högstadivision, efter att Sveriges högsta seriesystem i bandy sedan premiärsäsongen 1931 helt eller delvis varit geografiskt indelat. Den nya Elitserien startade säsongen 2007/2008, och Allsvenskan blev då Sveriges näst högsta division. Den 14 juni 2008 beslutade Svenska Bandyförbundet på sitt årsmöte att inför säsongen 2009/2010 minska ner Allsvenskan från tre 10-lagsserier till två 12-lagsserier, fortfarande geografiskt indelade .

Sedan säsongen 2017/2018 spelas hela grundserien i Allsvenskan i en landsomfattande division i 22 omgångar mellan 16 lag. Spår av den gamla regionsindelningen finns dock kvar då det är dubbelspel mot egna gruppen och enkelspel mot andra gruppen. Vinnaren kvalificerar sig direkt för spel i Elitserien nästa säsong, medan lag 2-3 får spela kvalspel mot lag 12-13 i Elitserien. 




#Article 137: Elitserien i bandy 1987/1988-2006/2007 (113 words)


Elitserien i bandy kallades säsongerna 1987/1988-2006/2007 fortsättningsserien i den högsta serien i svenskt seriespel i bandy för herrar.

Den svenska bandysäsongens högsta seriespel för herrar började tidigare med Allsvenskan, som startade i november och var indelad i södra och norra serien. Efter slutspelad allsvensk serie kring årsskiftet gick de fyra högst placerade lagen i de båda serierna vidare och bildade därmed Elitserien. De övriga lagen fick spela i Superallsvenskan och kunde därifrån återkomma till finalspelet.

Lagen i Elitserien möttes i en enkelserie och senare i SM-slutspel i kvartsfinaler, semifinaler och slutligen final. Lag 5-8 fick dock först spela åttondelsfinaler mot lag 1-4 i Superallsvenskan. Elitserielagen fick då i tur ordning välja sina motståndarlag.




#Article 138: Svenska bandyfinalen (876 words)


Svenska bandyfinalen spelas årligen sedan 1907, numera i mars. Det vinnande laget blir svensk mästare i bandy. Sedan 1977 avgörs damernas och herrarnas finaler på samma arena och samma veckoslut.

Finalen avgörs i en enda match. Den spelas från och med 2018 – efter fem år i Solna och Stockholm – återigen på Studenternas IP i Uppsala, där den hade spelats sedan 1991. Tidigare återkommande finalplatser har framför allt varit Stockholms stadion och Söderstadion i Stockholm. Formatet med en enda final är något som innebandyn, med start 2002, och handbollen, med start 2005, tagit efter.

Svenska bandyfinaler har spelats sedan 1907 på herrsidan och sedan 1973 på damsidan. Det spelas numera även svenska finaler i bandy för juniorer, ungdomar, skolor, veteraner och så vidare. Finalspelet i de olika indelningsklasserna pågår i en vecka, och avslutades länge med damfinal på lördagen och herrfinal på söndagen. Från och med säsongen 2007/2008 spelades dock både herr- och damfinalen på lördagen, medan P-19-finalen spelades på fredagskvällen. Damfinalen spelades vid lunchtid på lördagen, följd av ICA-finalen för femteklassare i grundskolan, och därefter herrfinalen. Resterande ungdomsfinaler, det vill säga P-17 och F-17, spelades på söndagen.

Inför säsongen 2009/2010 flyttades herrfinalen åter till söndagen, men inför säsongen 2014/2015 flyttades återigen herrfinalen till lördagen, och damfinalen till fredagen, samtidigt som en bronsmatch infördes på herrsidan.

Förr om åren blev det omspel i finalen vid oavgjort resultat. På senare tid har detta ersatts av förlängning och eventuellt straffar. Straffar har dock ännu aldrig behövts. En gång har det hänt att mästerskapstiteln delats. Det skedde 1912 i herrklassen, den då enda existerande, när IFK Uppsala och Djurgårdens IF inte kunde spela om sin final på grund av det milda vädret.

Åtta gånger har finalen spelats på sjöis: 1907, 1910, 1912, 1914, 1915, 1934, 1943 och 1949. På 1960-talet började man spela på konstis, innan dess var isen alltid naturligt frusen och beroende av kallt väder.  Mellan 2013 och 2017 spelades finalen inomhus för att till finalen 2018 åter flytta ut till Studenternas IP.

Från och med 1955 har det också spelats final om junior-SM och från och med 1973 om SM på damsidan. Med åren har man kommit att samordna dessa finaler med herrfinalen, så att evenemangen kan dra publik till varandra.

Från 1991 och fram till 2012 spelades den svenska bandyfinalen på Studenternas IP i Uppsala. I november 2008 beslutades att finalen spelas där även 2010, 2011 och 2012. Göteborg hade uttryckt sin önskan, och det planerades bygge av en anläggning på Heden i Göteborg med plats för 30 000 åskådare. Den 31 mars 2011 klubbades beslutet att bandyfinalen från 2013 ska spelas på Friends Arena i Solna. Den 17 september 2014 meddelades att finalerna 2015-2017 ska spelas på Tele2 Arena. Den 8 maj 2017 meddelades att finalerna flyttas tillbaka till Studenternas IP. Kontraktet är skrivet för finalerna 2018-2021.

Innan finalen flyttades till Studenternas IP 1991 spelades den 1990 på Rocklunda IP i Västerås, dit den flyttades från Söderstadion, där den spelades 1967-1989. Innan Söderstadion spelades finalen i många år, 1913-1965 med vissa undantag, på Stockholms stadion.

Det historiskt sett främsta laget på herrsidan är Västerås SK med 20 SM-guld. Genom att ta titeln 1989 passerades IFK Uppsala som tidigare var mesta mästarna.

Nedanstående publiksiffror gäller fram till 1971 endast för betalande åskådare, därefter totalpublik (betalande + fribiljetter). Högsta publiksiffran noterades 2013 på Friends arena i finalen mellan Hammarby IF och Sandvikens AIK, då 38 474 personer var på plats. För tittarsiffror på TV kan uppgifterna skilja sig åt mellan olika källor, beroende på vilken mätmetod som används.

Bronsmatch har spelats en gång, 2015. Hammarby IF slog Villa Lidköping BK med 6-5 på tilläggstid inför 5 128 åskådare på Tele2 Arena. 2016 spelades ingen bronsmatch och inte heller 2017.

Damernas finaler har spelats från och med 1973. Under ett par år innan dess spelades riksfinaler, som formellt inte hade SM-status.

Bland spelare har Sune Almkvist vunnit flest SM-guld. Han vann åren 1907–1920 11 SM-guld, spelandes för IFK Uppsala.

Bland spelare har två spelare vunnit 12 SM-guld vardera. De båda är Anna-Karin Olsson (mellan 1982 och 2004, spelandes både för IF Boltic och AIK) och Mikaela Hasselgren (spelande för AIK).

Publikrekordet för svensk bandy sattes på Friends Arena den 17 mars 2013 då det var 38 474 åskådare på finalen mellan Hammarby IF och Sandvikens AIK.

Damfinalerna har spelats i Stockholmsområdet och från 1991 Uppsala, utom 1973 och 1990 då de spelades i Västerås och 1975 och 1976 i Katrineholm. Numera spelas de på samma arena och antingen tidigare under samma dag som herrfinalen, eller föregående dag.

Åtta finaler har arrangerats på tillfrusna sjöar och åar, den senaste 1949. Eftersom sjöis kan vara osäker och ojämn och man numera har bra möjligheter till konstfrusna bandyplaner, lär det aldrig hända igen att man spelar finalen på sjöis.

Den senaste finalen på sjöis gick av stapeln 1949, på Perstorpsgölen utanför Eksjö. Det kom uppskattningsvis mer än 17 000 åskådare, varav 14 809 betalade entré.

Mellan 2013 och 2017 spelades finalen inomhus. De två första åren som finalen arrangerades inomhus, var man på Friends Arena i Solna, fotbollens nationalarena, och därefter var man på Tele2 Arena, som ligger närmare klassisk bandymark (Söderstadion, som har varit spelplatsen för 23 finaler, låg alldeles intill den plats där Tele2 Arena nu ligger).




#Article 139: World Cup i bandy (586 words)


World Cup i bandy () är en bandyturnering för klubblag från hela världen, en världscup som spelas årligen i Sverige under ett veckoslut i oktober.

Från början spelades turneringen alltid i Ljusdal, men Sandviken har stått värd för World Cup sedan 2009. Genom ett samarbete mellan Internationella Bandyförbundet (FIB), Ljusdal och Sandviken har en överenskommelse slutits. World Cup kan spelas i Sandviken tills Ljusdal har fått en hall och återigen kan arrangera cupen. Det milda vädret i Sverige i oktober har lett till att FIB kräver att World Cup ska spelas inomhus för att garantera bra is.

Turneringen startar under torsdagen och spelas till söndagen. Matcher spelas olika tider på dygnet, även om natten, och nattbandy har blivit ett begrepp. Sedan 2003 spelas även en turnering på damsidan, i Edsbyn. I Bollnäs spelar herrjuniorerna .

Turneringens namn har varierat genom åren: Sedan 1980 har dock alltid World Cup funnits med, och detta kallas turneringen vanligtvis.

I slutet av oktober 1974 spelades den första cupen, DAF-CUPEN. Upphovsmannen var Björn Swartswe, dåvarande tränare för Ljusdals BK. Swartswe hörde ett av Sven Plex Petterssons referat från Tiomila i orientering och tyckte att något liknande, det vill säga en stor tävling som inleder säsongen, borde bandyn också ha. Volvohandlaren Göran Sundell hjälpte Björn med kontakterna in på Volvo som nappade på idén och sponsrade cupen med DAF-bilar de första fem åren. Spelet utökades med tiden från tre till fyra dagar och från 2006 utökades turneringen från 4 till 5 gruppspelsgrupper, och antalet lag från 16 till 20. 2006 spelades gruppspelsmatcher även i Edsbyn Arena i Edsbyn. 2008 minskades återigen antalet lag från 20 till 16.

Vid 2008 års turnering flyttades semifinalerna och finalen på grund av det varmare vädret och den dåliga isen dock till Edsbyn Arena . Inför 2009 års turnering meddelade flera topplag i Sverige och Ryssland att man kommer bojkotta turneringen det året på grund av dåliga arrangemang i 2008 års turnering, samt kostnad .

I januari 2009 meddelade det internationella bandyförbundet att man krävde att turneringen redan från 2009 års upplaga spelas inomhus. I Ljusdal saknades då ännu bandyhall .

I maj 2009 meddelades att 2009 och 2010 års upplagor skulle spelas inomhus, i Göransson Arena i Sandviken, med målet att det till 2011 års turnering skulle finnas en bandyhall i Ljusdal .

När ingen hall fanns där skrev Sandviken ett kontrakt med FIB om att få anordna cupen 2011, 2012 och 2013. Ljusdal tilläts söka cupen 2014 om det då finns hall att spela i på orten.

Till den första upplagan hade man svårt att få ihop fullt antal lag, det vill säga 16 stycken. Bandyledare runt om i Sverige hade svårt att se nyttan av att spela bandy mitt i natten. En del tog dock cupen mycket seriöst och såg en rejäl chans att spela ihop laget på fullstor plan medan andra såg cupen mindre seriöst och mer som ett festligt avbrott i uppladdningen inför serieallvaret.

I dag är det många fler än de 16 lag som får vara med som vill vara med, och vissa år har man också spelat en så kallad B-turnering för lag från länder som USA, Kanada, Ungern och Nederländerna.

Maratontabell enligt den gamla World Cup-organisationens poängberäkning, där en vinst ger två poäng och en oavgjord match ger en poäng. Totalt har 85 olika klubbar varit representerade i turneringen.

Pos = Position; Säs = Säsonger; S = Spelade matcher;  V = Vunna matcher;  O = Oavgjorda matcher;  F = Förlorade matcher;  GM = Gjorda mål; IM = Insläppta mål




#Article 140: Division 1 i bandy (106 words)


Division 1 i bandy är en bandyserie i Sverige. Den var Sveriges högsta serie på herrsidan säsongerna 1931-1980/1981, näst högsta division säsongerna 1981/1982-2006/2007 och tredje högsta divisionen sedan säsongen 2007/2008. Fram till säsongen 1981/1982 hette Sveriges andra division i bandy Division II. Division I var de sista åren som Sveriges andradivision uppdelad i fyra regionala grupper, Norra, Södra, Västra och Östra, med vanligtvis ungefär 8 lag i varje serie. Inför säsongen 2007/2008, då serien blev Sveriges tredjedivision, minskades den till sex 10-lagsserier. Inför säsongen 2009/2010 kommer serien att delas in i fyra 10-lagsserier. Från och med vintern 2013 kommer det vara fem division 1-serier igen. .




#Article 141: Positioner i lagsporter (555 words)


Med position avses i detta sammanhang vilken plats en spelare håller till på i ett lag, i första hand i lagsporter. Det har över åren funnits många olika benämningar på dessa positioner; några av dessa tas upp i denna artikel.
Se även artikeln om basketforwards.

Backar, eller försvarsspelare, ingår i den lagdel som benämns back- eller försvarslinje, och som har den bakre utgångspositionen i laget. Positioner: Högerback, mittback, vänsterback.

Backarnas uppgift i exempelvis modern bandy, fotboll och ishockey är inte bara att förhindra målchanser och mål för motståndarna, utan även att delta i lagets anfallsspel, exempelvis vid kontringar. Backar är ofta pådrivare och i många lägen även de som styr både försvars- och anfallsspel.

Mittbackarna i fotboll är ofta storväxta, för att användas både i försvar och vid anfall i fasta situationer, det vill säga där bollen skjuts från ett bestämt läge, till exempel vid frispark eller hörna. Därför bör mittbackarna också vara duktiga på att nicka bollen.

Ytterbackarna följer ofta med i lagets anfall, och finns ofta med i avslutssituationer på sista tredjedel av planen. Genom att jämföra hur specifika spelare (framgångsrikt) agerat i olika spelsituationer kan man procentuellt utröna huruvida en viss spelare bör ges prioritet i anfalls- eller försvarsspel. Vad gäller backar är de generellt sett så kallade 40/60-spelare, där den första siffran anger procentenheter deltagande i anfallsspel, och den andra procentenheter deltagande i försvarsspel.

Mittfältare (MF) är generellt 50/50-spelare, och har normalt uppgift att spela både försvarsspel och anfallsspel. Positioner: Högermittfältare, innermittfältare, central mittfältare, offensiv mittfältare, defensiv mittfältare, vänstermittfältare. Mittfältarna är länken mellan ett lags anfallsspel och försvarsspel, de defensiva mittfältarna ligger i en position strax framför backlinjen och försöker vinna tillbaka bollen så högt upp på mittplan som möjligt medan de offensiva mittfältarna ligger i position strax bakom anfallarna, understödjer dem med passningar samt fungerar som en andra offensiv.

Forwards, eller anfallsspelare, är de i laget som spelar längst fram och vars främsta uppgift är att göra mål. De kan också ha som uppgift att vara så kallad target player dvs att ta emot och hålla uppe bollen tills resten av laget, främst då mittfältarna, kommer upp högre i planen. Positioner: Högerforward, högerinner, central forward, center, vänsterinner, vänsterforward. Trequartista (samt vänsterinner och högerinner) är en position som släpande forward med en position, och länken, mellan mittfält och forwards.

Antal backar, mittfältare och anfallare exklusive målvakten:

Startuppställningen i ett basketlag består oftast av dessa fem positioner som är formade enligt en 2-1-2-modell: 

De vanligaste kombinationerna av anfallsposition / försvarsposition

Ett äldre spelsystem var tidigare ofta 2-3-5, och följande positioner – med fasta spelarnummer, enligt listan – användes tidigare både i bandy och fotboll:

Med tiden försköts positionerna något och gjorde uppställningen mer defensiv. Centerhalven fick rollen som en tredje back, medan någon vänsterinner och högerinner backade ner på mittfältet och blev offensiva mittfältare. Ett arv från denna uppställning är att tröjnummer 9 ofta används för att beskriva en målskytt (nummer nio), medan nummer 10 syftar på en defensiv forward eller offensiv mittfältare som har rollen som framspelare.

Spelsystemet 4-4-2 praktiserades av England när de vann Fotbolls-VM 1966 och blev då det dominerande spelsystemet i världen och följande positioner – med exempel på spelarnummer – praktiseras av många lag än i dag i fotboll:

Spelarna i höger resp vänster mittfältar-positionerna ska utefter sin kant stödja anfallet vid anfall och försvaret vid försvar.




#Article 142: Bandyportfölj (128 words)


Bandyportfölj är ett inslag i svensk bandys supporterkultur. Det är en portfölj med termos med varm dryck, till exempel glögg eller kaffe som ofta är spetsad med alkohol.

Bandyportföljen var ett etablerat inslag på 1950-talet och kanske även tidigare. Trots att väskorna ofta har innehållit alkohol har de accepterats på läktarna. I samband med att arenorna fått serveringstillstånd för alkohol har de börjat förbjudas, dels av affärsmässiga skäl men även av tillståndsskäl.

En ljusbrun dokumentportfölj av strukturerat skinn med två ytterfickor kallas ofta bandyportfölj vid försäljning eftersom modellen varit vanlig hos bandysupportrar.

År 2013 grundades en tidskrift som specialiserade sig på bandy och den fick namnet Magasinet Bandyportföljen. Tidningen har initierat priset Guldportföljen till de bästa spelarna i bandyns elitserie. Priset delas ut av elitseriens tränare och lagkaptener.




#Article 143: Bandyklubba (111 words)


Bandyklubba är den klubba som används av bandyspelare för att spela bandy. Bandyklubbor ska vara gjorda av trä eller annat likvärdigt material. Träklubbor har ofta en glasfiber-strumpa på sig. En bandyklubbas bredd får ej överstiga 7 cm med eller utan bindning. Längden på en bandyklubba mäts längs yttersidan av böjningen, och den får ej överstiga 127 cm. Normalt får en bandyklubba ej vara hookad men i rinkbandy tillåts en hook på maximalt 4 cm.

Om en utespelare deltar i spelet utan att ha klubba, eller om någon del av klubban är trasig så ska denna utvisas.

Bandyklubban bör nå användaren till navelhöjd med skridskor på och klubbladet i backen. 

Några märken:




#Article 144: Bandyboll (350 words)


En bandyboll är en boll som det spelas bandy med. I Sverige finns även det röda nystanet, som en poetisk benämning för bandyboll.

I äldre tid var bandybollen röd och bestod ytterst av lindat snöre. Senare blev höljet av plast för bättre hållbarhet och jämnhet, och färgen har ändrats till orange och senare cerise för att synas bättre. I Elitserien infördes en cerise bandyboll som standard i TV-matcher säsongen 2007/2008 och i alla elitseriematcher från säsongen 2008/2009, även om orangea bollar fortfarande är tillåtna enligt internationella regler.

I början av 1930-talet startade Sven Sleven Säfwenberg tillverkning av rödfärgade bandybollar. Uppsalabon Säfwenberg var då känd som målvakt i IFK Uppsala och landslaget.

Den nya bollen infördes säsongen 2002/2003 i Sveriges högsta division i bandy för herrar, då Allsvenskan.

Orsaken till det bråk som då uppstod var att Svenska Bandyförbundet tillät Västerås SK att spela med den mindre bollen på hemmaplan, vilket då upprörde de övriga lagens tränare. De svenska klubbarna enades i mitten av 2002 om att skrota den mindre bollen, för att göra sporten mer publik- och TV-mässig. Men Västerås ansåg att laget spelade bättre bandy med den lilla bollen och att den fortfarande var godkänd av Svenska Bandyförbundet, och laget spelade därför med den på Rocklunda IP.

Godkännande av bandybollar inför säsongen 2002/2003. Två bolltyper fick nu permanent nationellt godkännande.

Svenska bandyförbundet tillkännagav i utsänd information den 5 augusti 2002 att två typer av bandybollar fått ett preliminärt nationellt godkännande. De bandybollar som detta gällde var Jofa-bollen (62,4 mm) och den cerisefärgade ryska bollen (63,8 mm).

De matchtester på stor bana som genomfördes i samband med 2002 års Hamar Cup i Norge utföll så att båda dessa bolltyper fick ett permanent nationellt godkännande för seriespel till säsongen 2002/2003.

Det innebär att följande bollar godkändes för seriespel till säsongen 2002/2003:

Arrangören ska före varje match visa tjänstgörande domare att denne förfogar över minst 20 godkända bollar enligt Tävlingsreglemente – arrangörens skyldigheter. Det bör observeras att det ej är tillåtet att blanda olika bollsorter i en och samma match.

Den svenska klubben Frillesås BK har en hejaramsa där bandybollen är inkluderad:




#Article 145: Bollnäs GoIF (317 words)


Bollnäs GoIF (enligt klubbvapnet Bollnäs GIF; fullständigt namn Bollnäs GoIF/BF och i vardagligt tal Bollnäs Bandy) är en bandyklubb i Bollnäs, Sverige. Klubben bildades 1895 och har spelat ett stort antal säsonger i Sveriges högsta division i bandy för herrar. Totalt har man två SM-guld. Klubben vann även World Cup 2005. och 2019.

Klubben spelade sin första bandymatch 1906 men från de första åren finns inte många resultat bevarade. Först en bit in på 1920-talet syns ett mer regelbundet utbyte ha kommit till stånd. År 1922 vann Bollnäs sin första distriktsmästerskap, genom att besegra Strands IF med 3-2, varefter Giffarna tog tio distriktsmästerskapstecken i följd.

Den 1 mars 1931 vann man med 2-0 mot Kronobergs IK i en kvalmatch till Division I 1932.

Lagets framgångar under 1950-talet sammanföll med Gösta Snoddas Nordgren sångarframgång med låten Flottarkärlek 1952. Andra framgångsrika spelare i klubben har varit snabbe Hans Åström, Magnus Granberg och 1970-talsikonen Lage Nordén. På 2000-talet har Andreas Westh och Per Hellmyrs varit stabila byggstenar i laget.

Publikrekordet på hemmaplan är från annandagsderbyt mot Edsbyns IF år 2000 då hela 8 151 åskådare såg Bollnäs slå Edsbyn på Sävstaås. Det tidigare rekordet på 6 845 åskådare var från annandagen år 1998. Innan dess var publikrekordet 45 år gammalt från en match på den gamla spelplatsen Långnäs. 

Bollnäs GIF står också för den största SM-finalpubliken utomhus sedan 1959, då 27 420 åskådare såg SM-finalen på Stockholms Stadion. Den siffran slogs när Bollnäs spelade SM-final år 2010 mot Hammarby IF på Studenternas.  Den nu klassiska snömatchen bevittnade av inte mindre än 25 560 åskådare – då den högsta publiksiffran på 51 år i svensk bandy.

Bollnäs tog sig alltså till final 2010 men föll med 1-3 mot Hammarby IF. Laget spelade återigen final 2010/2011, men föll med 5-6 i sudden death mot Sandvikens AIK.

Den 30 maj 2014 gjorde klubben klart med nytt 3-årskontrakt för Per Hellmyrs och Daniel Berlin. 




#Article 146: Broberg/Söderhamn Bandy (355 words)


Broberg/Söderhamn Bandy, tidigare Brobergs IF, är en bandyklubb som härstammar från kvarteret Broberg på öster i Söderhamn i Sverige. Klubben har vunnit fem svenska mästerskapstitlar, den första 1947 och den senaste 1977.

Det började med ett gäng grabbar som spelade bandy om vintern och fotboll om sommaren. Bandylaget brukade samlas på Färsjöns is för spel med boll och klubba. Många gånger var det en stor uppoffring på många timmar att få isen spelbar. Det berättas om en gång när man plogade isen och en fiskare satt och pilkade bredvid planen att trycket från snömassorna gjorde att vatten forsade ut på isen och gjorde den obrukbar. 

Man spelade på Färsjön i januari 1919. Senare samma år bildades klubben Brobergs IF. En stor del av träningen bestod i snöskottning av bandyplanen. Framgångarna för klubben lät vänta på sig. På den tiden var det Söderhamns IF som var det ledande laget i staden. 1976 lämnade Brobergs IF den anrika Faxevallen från 1930 och spelade därefter på den nyare anläggningen Hällåsen till 2017. I oktober samma år invigdes inomhusarenan Helsingehus Arena.

Bandy var under de tidiga åren bara en del av verksamheten. Klubben hade de mest skiftande grenar på sin repertoar. Nämnas kan till exempel fotboll, simning, vattenpolo, backhoppning, längdåkning och boxning.

Under 1940-talet hade klubben en första storhetstid. Ernst Lindley, då ordförande i Söderhamns stadsfullmäktige, föreslog att klubben skulle byta namn till Söderhamn för att ge större PR till staden men klubben tyckte däremot att staden kunde byta namn till Broberg. Skämttecknare ritade om gevären i Söderhamns stadsvapen till bandyklubbor.

Den 16 februari 1947 spelade man sin första svenska mästerskapsfinal, inför 24 210 åskådare på ett soligt Stockholms stadion, där man mötte Västerås SK. Brobergs IF vann man den med 4-2 efter 3-1 i halvtid och blev Hälsinglands första svenska mästarlag. Då laget kom hem med tåg efter vinsten mottags man av invånare och Söderhamns blåsorkester vid centralstationen.

I oktober 2008 bolagiserades klubben . Efter att Nils Stefansson 2014 valts till ordförande i klubben inleddes ett samarbete mellan denna och RFSL Hälsingland. Broberg/Söderhamn Bandy blev därigenom den första föreningen i den svenska elitbandyn som tog ställning i HBTQ-frågor.




#Article 147: Bandyfäste (310 words)


Bandyfäste är en beteckning på olika orter och regioner där intresset för bandy är och historiskt sett under 1900-talet varit starkt.

I Norge har bandyn varit störst på Østlandet, framför allt i städer som Drammen och Oslo, och SB Drafn från Drammen har vunnit 19 norska mästerskap för herrar mellan 1926 och 1991.

I Ryssland kan nog nämnas Archangelsk, Chabarovsk och området runt Moskva.

I Sverige finns många regioner och orter där intresset för bandyn är och historiskt sett under 1900-talet varit starkt och där klubbarna skördat framgångar i svenska bandyfinalen.

Hälsingland är kanske det starkaste bandyfästet av dem alla. Här finns fyra elitklubbar, som alltid drar mycket folk till bandyarenorna. Landskapet kännetecknas av mindre samhällen och liten konkurrens från andra idrotter, vilket gör det lättare att få sponsorer. Här går bandytraditionen i arv och gamla bandyspelares barn håller bandyspelandet vid liv.

I Småland finns en gedigen bandytradition, med många duktiga ledare. Liten konkurrens från övrig idrott. Nässjö är en av de äldsta och mest anrika bandyklubbarna i landet och hade en svit med 40 raka allsvenska säsonger. Även i denna region går bandyn i arv, exempelvis i Vetlanda, där flera av de gamla bandynamnens barn nu spelar i A-laget samt i pojk- och juniorlagen.

Uppsala är kanske det största av de så kallade bandyfästen som finns i Sverige idag. Det finns idag ett 15-tal lag i Uppsala. Bandyn växte upp som en del av det akademiska livet och mycket riktigt heter Uppsalas bandyarena nummer ett också Studenternas IP. 

I Västergötland spelas det bandy i lite större samhällen, med ett oerhört publikintresse och där varje match är som en familjefest. Regionen är dessutom svältfödd på andra idrottsframgångar. Stark tradition gör att bandyn är bygdens stora sport. Dock kan inte Göteborg riktigt räknas in; Gais spelade några år i Elitserien på 2010-talet men saknade stöd i staden där fotbollen är stark.




#Article 148: Bertil Bull Hedlund (509 words)


Bertil Adolf Bull Hedlund, född den 9 april 1893 i Falun, död 29 december 1950 i Stockholm, var en svensk konstnär och grafiker. Han var far till Jan-Henrik Hedlund.

Tillnamnet Bull tillkom redan under skoltiden, då han var undersätsig och påminde om en ungtjur. Redan i sina tidigare verk använde han sig av Bull, men då sist i namnet - Bertil Hedlund-Bull. Senare, när han på allvar tog upp sin grafiska produktion, ändrades ordningen till den som är känd idag.

Hedlund var elev vid Tekniska skolan under åren 1911-1913 och 1914-1916 vid Konstakademien. 1917 studerade han vid Axel Tallbergs etningsskola. Han företog studieresor till Paris, Köpenhamn, Dresden och Berlin.

Bertil Bull Hedlund ägnade sig först åt skulptur men övergick sedan till måleri och grafik. Perioden 1917–1919 skapade han en serie torrnålsgravyrer och etsningar. Han influerades mycket av Félicien Rops, Henri de Toulouse-Lautrec och vännen Axel Fridell. Motiven är ofta samtidsskildringar i impressionistisk stil, vid sidan av samhällssatiriska motiv. 1918–1924 vistades Hedlund mestadels utomlands och målade då främst oljemålningar. Först bodde han en tid i Köpenhamn, där han experimenterade med kubistiska målningar i André Lhotes stil och akvareller i Constantin Guys anda. Under fortsatta resor i Frankrike och Italien gled han alltmer över mot en mer naturalistisk stil och en av italienskt trecentomåleri influerad primitivism. Under hemresan genom Tyskland kom han att konfronteras med Otto Dix och George Grosz samhällskritiska konst. Sedan han återkommit till Sverige arbetade han 1923–1928 hos sin far körsnären Carl Adolf Hedlund i Falun och hans skapande inskränkte sig då främst till satiriska tillfällighetsteckningar. Sedan han 1929 återvänt till Stockholm arbetade han först som tidningtecknare, främst i tidskriften Fönstret. Samtidigt återupptog han måleriet, främst i form av historiska bilder i olja och gouache, som den raljerande Bilder ur Dalarnas historia (1930) och Pariskommunen (1931–1932). Under 1930-talet kom han att bli etablerad som bokillustratör, samtidigt som han fortsatte som grafisk konstnär.

Den grafiska produktionen kan enligt Lindgren delas upp i två perioder:

Åren 1914-1822 som domineras av torrnålsgravyrer med företrädesvis intima stämningsbilder. 

Åren 1933 och framåt som karaktäriseras av en mer frodig, och ibland burlesk berättarkonst. Tekniken är här ofta en blandning av torrnålsgravyr och etsning.

Han tecknade med förkärlek motiv från café, varietéer, cirkuslivet, sociala satirer, symboliska ämnen och historiska skildringar. Hans gastronomiska intressen är väl företrädda. Han utförde även bokomslag, bokillustrationer och exlibris. Till exempel utförde han illustrationer till Thaïs och Drottning Gåsfot av Anatole France samt illustrationer till samtida svenska författare som Johannes Edfelt, Gunnar Ekelöf med flera.

Ett välkänt blad av Bull Hedlund är Wienervals II (1937, Lindgren 96), där han låter unga kvinnor valsa runt med ålderstigna officerare. Något av det gamla Europas dödsdans. Ett annat typiskt blad är Rue de l'Ecole de Médecine (1938, Lindgren 114) som åskådliggör det något makabra skyltfönstret i en anatomisk butik vid Paris medicinska fakultet.

Lindgrens förteckning över de grafiska verken omfattar 155 nummer, men den är inte helt komplett.

Hedlund tillhörde grafikergruppen Falugrafikerna. Han är representerad i Dalarnas museum, Nationalmuseum, Uppsala universitetsbibliotek, Göteborgs museum, Moderna museet, Waldemarsudde, Norrköpings konstmuseum, Västerås konstmuseum, Kalmar konstmuseum och Helsingfors.




#Article 149: Borlänge kommun (529 words)


Borlänge kommun är en kommun i  Dalarnas län. Centralort är Borlänge.

Kommunen är belägen i de sydöstra delarna av landskapet Dalarna. I väst-östlig riktning rinner Dalälven genom kommunen som i sydöst gränsar till Säters kommun, i väster till Ludvika kommun, i nordväst till Gagnefs kommun, i norr till Leksands kommun och i nordöst till Faluns kommun, alla i Dalarnas län.

Kommunens område motsvarar socknarna: Stora Tuna  och Torsång. I dessa socknar bildades vid kommunreformen 1862 landskommuner med motsvarande namn. 

I Stora Tuna landskommun fanns det två municipalsamhällen. Det första, Borlänge municipalsamhälle, inrättades den 29 maj 1891 och bröts ut den 1 januari 1898 för att bilda Borlänge köping. Det andra, Domnarvets municipalsamhälle, inrättades den 27 februari 1925 och bröts ut den 1 januari 1929 för att bilda Domnarvets landskommun. Borlänge stad bildades 1944 av Borlänge köping och Domnarvets landskommun.

Vid kommunreformen 1952 inkorporerades Torsångs landskommun i Stora Tuna landskommun medan Borlänge stad förblev opåverkad.

Borlänge kommun bildades vid kommunreformen 1971 av Borlänge stad och Stora Tuna landskommun.

Kommunen ingår sedan bildandet i Falu domkrets. 

Blasonering: Medelst vågskuror två gånger av blått, silver och rött styckad sköld, i första fältet ett järnmärke och i tredje en balkvis ställd yxa, båda av silver. 

Detta vapen fastställdes av  den 21 januari 1938 för Domnarvets landskommun. 1942 fastställdes ett vapen för Borlänge köping med en våg och en båt. När Borlänge stad bildades 1944 antogs Domnarvets vapen. Efter kommunbildningen 1971 fanns även vapen för Stora Tuna och Torsång att tillgå (I Dalarna hade även de flesta landskommuner vapen). Till att börja med användes en logotyp med ett gement b och en vågskura men 1978 beslöt man att låta registrera det gamla stadsvapnet för den nya kommunen.

Den 31 december 2014 utgjorde antalet invånare med utländsk bakgrund (utrikes födda personer samt inrikes födda med två utrikes födda föräldrar) 10 337, eller 20,38 % av befolkningen (hela befolkningen: 50 715 den 31 december 2014). Den 31 december 2002 utgjorde antalet invånare med utländsk bakgrund enligt samma definition 5 378, eller 11,43 %.

Den 31 december 2014 utgjorde folkmängden i Borlänge kommun 50 715 personer. Av dessa var 7 849 personer (15,5 %) födda i ett annat land än Sverige. I denna tabell har de nordiska länderna samt de 12 länder med flest antal utrikes födda (i hela riket) tagits med. En person som inte kommer från något av de här 17 länderna har istället av Statistiska centralbyrån förts till den världsdel som deras födelseland tillhör.

Fram till 2016 var kommunen för befolkningsrapportering indelad i

Från 2016 indelas kommunen i följande distrikt, vilka motsvarar socknarna:

År 2015 fanns fortfarande samma församlingar som vid årsskiftet 1999/2000, vilket distriktsindelningen är baserad på.

Det finns åtta tätorter i Borlänge kommun.

I tabellen presenteras tätorterna i storleksordning per den 31 december 2015.

Från nordöst till nordväst genomkorsas kommunen av E16 i en rak vinkel genom Borlänge. Från sydöst mot nordöst löper riksväg 70 och från sydväst till nordöst riksväg 50. Från öster mot sydväst löper Bergslagsbanan som trafikeras av Tåg i Bergslagens regionaltåg mellan Gävle och Örebro. Från nordväst mot sydöst genomkorsas kommunen av Dalabanan mellan Mora och Uppsala som trafikeras av SJ:s fjärrtåg och Tåg i Bergslagens regionaltåg.

Källa:




#Article 150: Bååtska palatset (291 words)


Bååtska palatset (även Seved Bååts palats) är beläget på Blasieholmsgatan 6 i Stockholm, och uppfördes 1662–1669 efter ritningar av Nicodemus Tessin d.ä. för riksskattmästaren Seved Bååth. Palatset är sedan 1874 Svenska Frimurare Ordens stamhus.

Seved Bååth hade fått tomten i gåva av drottning Kristina, på villkor att han skulle bygga något ståndsmässigt där. Byggnaden är gestaltad i holländsk-svensk barockstil och skulle bli typbildande för många av adelns hus i Stockholm.

Efter Svenska Frimurare Ordens köp av fastigheten byggdes palatset till med två större längor mot Nybroviken och det nya stamhuset invigdes år 1877. Ytterarkitekturen på tillbyggnaden följer det gamla palatsets formschema. Palatsets stora festsal, nuvarande Oscarssalen  går genom 1 ½ våningar och är utomordentligt praktfull, med pilasterindelade väggar, spegelvälvt tak och rika stuckaturer, återställd av professor Sigurd Curman och Einar Lundberg, 1921–1922. Festsalen användes tidigare även av Strand Hotel, men sedan Orden sålt hotellet har förbindelsevägen murats igen.

I palatsets vänstra flygel finns delar av palatsets äldre inredning bl.a. Kungarummets prakttak samt bildhuggeriarbete med Ehrenstrahl-influerade målningar. Från 1877 års inredningar kan nämnas Frimurarordens stora Riddarsal, en treskeppig basilika med katedralgotik med knippepelare och rosettfönster, allt utfört i stuck, papier-maché och trä men med en enastående kulissverkan, skapad av Emil Viktor Langlet. Mittskeppet är 23 meter högt och salen får dagsljus från rundfönster i den norra väggen.

I palatset finns sedan 1785 Ordens arkiv och bibliotek, med material rörande frimureriet i Sverige från tidigt 1700-tal, dessutom ett i Europa unikt bibliotek med frimurarlitteratur. Här finns även en hel del konst, bl. a. av Per Krafft d.y., Gustaf Lundberg, Axel Jungstedt och David Tägtström. Orden äger en förnämlig samling av hallstämplade möbler, tillverkade av 1700-talets främsta möbeltillverkare.

Bååtska palatset blir Stockholms läns 164:e byggnadsminne och ska alltså bevaras för all framtid (september 2003).




#Article 151: Bessemerskolan (156 words)


Bessemerskolan är en av två (den andra är Göranssonska skolan) gymnasieskolor i Sandvikens kommun. 

Bessemerskolan har idag 5 högskoleförberedande program, 7 yrkesprogram med flera olika inriktningar samt 5 st introduktionsprogram. Skolan är ett riksidrottsgymnasium för både bandy och orientering samt har en nationell idrottsutbildning med inriktning innebandy. Idag ryms det ungefär 1 100 elever samt 250 medarbetare på skolan. Skolan är belägen på Industrivägen 7 i Sandviken. Skolan har två caféer, en skolrestaurang och en restaurangskola som serverar lunch för allmänheten ett par dagar/vecka. Några av skolans program finns i närliggande byggnader såsom Fordon- och Industiprogrammet. Musik läser sina karaktärer vid Kulturcentrum i centrum. 

Bessemerskolan har tidigare haft namnen Sandvikens gymnasieskola, Bessemergymnasiet och enheten Hammargymnasiet som låg i centrum, där idag Kulturcentrum finns. .

Prins Daniel gick social linje på Hammargymnasiet 1989-1991.

Följande gymnasieprogram finns på skolan:

Skolans bandylag har vunnit Kronprinsens pokal i bandy 2008, 2009 och 2012. Det tidigare Hammargymnasiet vann samma turnering 1980.




#Article 152: Svenska Dagbladets guldmedalj (330 words)


Svenska Dagbladets guldmedalj, ofta benämnd Bragdguldet, har sedan år 1925 delats ut av Svenska Dagbladet. Medaljen ges till årets främsta svenska idrottsbragd. Enligt stadgarna ska medaljen delas ut i november eller december och kan ges till ett lag eller en individuell idrottare. 

En individuell idrottare kan dock bara tilldelas medaljen totalt två gånger. Detta har skett fyra gånger: Ingemar Stenmark (1975, 1978), Björn Borg (1974, 1978), Anja Pärson (2006, 2007) och nu senast Sarah Sjöström (2015, 2017).

Dessutom har två personer vunnit medaljen dels som enskild idrottare, dels som del av ett lag. Johan Olsson mottog den 2010 som del av skidstafettlaget, 2013 som individuell, Jan-Ove Waldner den 1989 som del av bordtennislandslaget, 1992 som individuell.

Den första bragdmedaljen utdelades 1925. De första åren bestämdes pristagarna genom omröstningar bland tidningens läsare. Häcklöparen Sten Sten-Pelle Pettersson vann det första året, och även Sveriges regerande och tenniskunnige kung Gustaf V fick ett antal (60) röster.

Vid två tillfällen ställdes bragdnämndens traditionella möte in. 1942 räckte det med en rundringning för att utse mångfaldige världsrekordhållaren Gunder Hägg till pristagare. Rundringning gjordes även 1959, då amatören Agne Simonsson valdes till förmån för proffset Ingemar Johansson (som sagt sig enbart tävla för pengarna, inte för äran).

Åren runt millennieskiftet var Magdalena Forsberg en het kandidat till bragdguldet. Hon fick dock aldrig motta priset, trots sex raka världscupsegrar och fyra Jerringpris; bristen på OS-guld låg henne i fatet. 2005 blev hon dock själv medlem av juryn.

I och med att tidningens sportredaktion lades ner 2012, väcktes farhågor för vad som skulle hända med priset. Tidningens sportchef Ola Billger meddelade dock i oktober samma år att det inte fanns någon risk för att priset skulle läggas ner.

Tillkännagivandet av årets pristagare sker numera i regel den första tisdagen i december.

Svenska Dagbladets guldmedaljnämnd – Bragdnämnden – är den jurykommitté som årligen utser vem som för sina idrottsprestationer belönas med Svenska Dagbladets guldmedalj. Nämnden består av fjorton ledamöter, som sitter/kan sitta som ledamöter fram till 67 års ålder.




#Article 153: Borlänge Tidning (124 words)


Borlänge Tidning är en sjudagarstidning (e-tidning på söndagar) inom medieföretaget Bonnier News Local. Tidningen har spridning i Borlänge, Hedemora och Säter. 

Borlänge Tidning grundades 1885 av Axel Fredrik Lidman och hade 2005 en upplaga på 15 600 exemplar. Borlänge Tidning ingår i dag i Bonnier News Local.

Borlänge Tidning ingick tidigare i Dalarnas Tidningar, där titlarna Södra Dalarnes Tidning, Nya Ludvika Tidning, Falu-Kuriren och Mora Tidning också ingick. Dalarnas Tidningar var under åren 2007-2019 en del av Mittmedia. Bonnier News Local och norska Amedia köpte MIttmedia 2019 och under 2020 organiserade de nya ägarna om strukturen i företaget och flera av titlarna, i bland annat Dalarna och Hälsingland, som tidigare haft en gemensam chefredaktör, fick nu lokala chefredaktörer med ansvarigt utgivarskap.

Erik Nyholm, 2020-




#Article 154: Blasieholmen (501 words)


Blasieholmen är en halvö på Norrmalm i Stockholms innerstad, väster om Nybroviken och öster om Strömmen och Gamla stan och sträcker sig söderut till Skeppsholmsbron. Blasieholmen var fram till början av 1700-talet en ö och skildes från Norrmalm av vattendraget Näckström.

På Blasieholmen återfinns bland annat Nationalmuseum, Grand Hôtel och Strand Hotel, Svenska Frimurare Orden, Wallmans salonger samt Dahlgrens och Wedholms restauranger.

Basområdet Blasieholmen hade år 2005 endast elva boende men 5385 arbetande.

Blasieholmen saknar formell avgränsning men gränsar till vatten i tre väderstreck: Saltsjön och dess vikar Ladugårdslandsviken och Nybroviken. En vanlig avgränsning mot Stockholms city i nordväst är sträckningen Grevgränd / Arsenalsgatan / Nybrokajen. En annan möjlig något snävare avgränsning är Stallgatan. Söder om Blasieholmen återfinns Skeppsholmen som nås via Skeppsholmsbron och vidare till Kastellholmen.

Det äldsta kända namnet på denna lilla holme är Käpplingen (Käplingen) och det förekommer i den medeltida berättelse om den händelse som brukar kallas Käpplingemorden. Den berättar om hur ett antal stockholmsborgare togs tillfånga av tyskar och brändes inne i ett hus. Detta skulle ha inträffat 1389 eller 1392 men det är osäkert om historien är sann.

Vid mitten av 1500-talet bytte holmen namn. Orsaken var att en örlogsstation som tidigare legat vid slottet Tre Kronor på 1550-talet flyttades över till denna holme som därmed kom att kallas Skeppsholmen (Skiipholman år 1565) och stundom endast Holmen. På 1640-talet började man anlägga ett nytt varv på nuvarande Skeppsholmen, som därmed även också fick överta namnet. På Blasieholmens äldsta kända karta från 1650-talet visas en ny tomtindelning efter att marinen hade lämnat holmen. Kartan är med all sannolikhet upprättad av stadsingenjören Anders Torstensson. Den tidigare Skeppsholmen omtalades framgent som Gamble Skepzsholmen. Hur gammalt namnet Blasieholmen är måste betecknas som mycket ovisst.

De två namnen Gamla Skeppsholmen (Gamble Skepzholmen) och Blasieholmen levde vid sidan av varandra fram till 1670-talet då det senare namnet tog över. Det är inte helt klarlagt vem denne Blasius var som gav namn åt holmen. Två namn har cirkulerat i historien; (1) Stadskrivaren (stadssekreteraren) Blasius Olsson Rask som verkade i Stockholm 1544–1567, som även var skeppsredare och (2) Blasius Dundej, med de olika stavningarna på efternamnet: Dunday, Dondy, Dundej, Dundee eller Dundie, en framgångsrik affärsman av skotsk härstamning, som på 1590-talet som ägde många fastigheter i Stockholm och som en tid kallades Johan III:s köpman.

Den del av nuvarande Blasieholmen där Nationalmuseum ligger var tidigare en kringfluten holme vars äldsta kända namn var Myntholmen. År 1634 färdigställdes en kyrka där för amiralitetets räkning. Holmen kom därefter att kallas Kyrkholmen. Kyrkan brann år 1822. I samband med uppförandet av Nationalmuseum (invigt år 1866), utfylldes det smala kanalen som skilde Kyrkholmen från Blasieholmen. Åren 1865–1867 uppfördes Blasieholmskyrkan, vilken revs 1964.

Den nordöstra delen av Blasieholmen användes tidigt som ett område för mottagning och upplag av fisk kallat Sillhofvet. Beslutet att reservera området för hanteringen av fisk togs av stadsledningen 1789 och upphävdes först 1871. Kvarteret har fortfarande kvar benämningen med den moderniserade stavningen Sillhovet.

På Blasieholmen ligger:

(Årtal i parentes anger när nuvarande namn gavs)

 




#Article 155: Blå Tåget (musikgrupp) (506 words)


Blå Tåget är ett svenskt proggband. Gruppen hette ursprungligen Tjalles Horizont för att sedan bli Gorillaorkestern,  Sound of music, och från 1969 Gunder Hägg.  I januari 1972 tvingades gruppen byta namn till Blå Tåget, på grund av en namnstrid med friidrottaren Gunder Hägg.

Mest känd av deras låtar är troligtvis Den ena handen vet vad den andra gör, som Ebba Grön gjorde en coverversion på med namnet Staten  kapitalet (vilket även var vad låten kallades internt inom Blå Tåget på 1970-talet).

Gruppens ursprung kan härledas från att Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Tore Berger och Mats G. Bengtsson brukade träffas i Tore Bergers ateljé kring 1967 för att spela ihop. Efter ett tag anslöt sig även improvisationsmusikern Roland Keijser och Göran von Matérn.

Gruppens första egentliga framträdande skedde på vernissagen av Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet i Stockholm i februari 1968. Tjalles Horizont, som bandet kallade sig för kvällen, hade fått tillåtelse att spela i en av huvudattraktionen Pärson Sounds pauser. Bandet hade för denna enda spelning förstärkts av pianisten Torsten Ekbom. Snart bytte bandet namn till Gorillaorkestern.
 
Under våren 1968 åkte gruppen, som nu kallade sig för Sound of Music, på en miniturné till Lunds- och Göteborgs Konsthall, nu med Leif Nyléns fru Elisabet Nylén på violoncell. Torkel Rasmusson hade komponerat en vinjettmelodi som hette Come to where the flavour is / come to Sound of Music och de framförde låtar som Teddy Bear Baby, Vetekatten och Låt mig få leva.

I maj 1968 anslöt sig Urban Yman och Kjell Westling och gruppen började transformeras från att ha varit en anarkistisk experiment-popgrupp till att bli en av grupperna inom vänsterrörelsen med politiskt medvetna texter. I och med detta bytte gruppen namn till Gunder Hägg. 

Till hälften finansierad med Tore Bergers pengar gav Gunder Hägg 1969 ut sin första LP, Tigerkaka. Det var på det nybildade skivbolaget Music NetWork (MNW) i Vaxholm, som var föregångaren till Musiknätet Waxholm. Merparten av materialet till skivan hade skapats till en radiopjäs som handlade om Saltsjöbadsavtalet. Med materialet från den nya skivan drog de ut på sin första riktiga turné och i juni 1970 deltog de exempelvis på den första festen på Gärdet. Samma år kom LP:n Vargatider och 1971 LP:n Glassfabriken. 

Under några år under andra hälften av 70-talet spelade Nylén, Rasmusson och Berger tillsammans i gruppen Stockholm Norra. Gruppen gav ut en LP och singeln Vad önskar du dig för nånting i julklapp?, vars baksida var Den nyaste regeringen.

I början av 1980-talet samlades man till en serie konserter som resulterade i liveskivan Blå Tåget på Fågel Blå. Tio år senare genomförde man en konsert på Vågen i Göteborg, i samband med Göteborgs Filmfestival. Sedan hände just ingenting förrän 1996, då en rad spelningar på Mosebacke väckte tanken på att göra en skiva igen. Det fanns ett tiotal nyskrivna låtar och fler kom till innan det blev dags att ännu en gång gå in i MNW-studion i Vaxholm. 1999 släpptes comebackskivan Moderna material och samma år spelade bandet på Hultsfredsfestivalen.

 (som Gunder Hägg)
 (som Gunder Hägg)
 (som Gunder Hägg)

  




#Article 156: Backavallen (104 words)


Backavallen är en bandybana och fotbolls/friidrottsarena i Katrineholm. Den är hemmaarena för Katrineholm Värmbol BS i bandy och, sedan 2009, både för Värmbols FC och Katrineholms SK i fotboll.
Det finns en A-plan (gräs), B-plan (gräs), F-plan (två planer för 7-manna/en plan för 11-manna, gräs) och så även en konstgräsplan som under hösten 2008 invigdes för huvudsakligen för 11-mannafotboll men planen har även linjer för 7-mannaspel.

Bandybanan blev konstfryst 1964. Publikrekordet lyder på 8 536 personer och noterades 1976 på matchen Katrineholms SK-Hälleforsnäs IF.

Här finns även konstfrusna banor för bandy, ishockey och allmänhetens åkning. Sedan 2006 finns här även en ishall, Fastighetsbyrån arena.




#Article 157: Berguv Småland (103 words)


Berguv Småland är ett projekt som arbetar för en förstärkning av uvstammen i Småland. 

Berguv Småland fick första avelsparet 1981 och de första ungarna släpptes 1983. Uvprojektet inom Emådalens Naturskyddsförening startade 1987 och ingår i Berguv Småland. Vid starten fanns ett avelspar i en voljär (flygbur). Nu omfattar verksamheten tre avelspar i lika många voljärer. Sedan starten har föreningen släppt 53 ungfåglar från de tre voljärerna.

Berguv finns i alla tre smålandslänen. Det har noterats att smålandsuvarna har kontakt med artfränderna i grannlänen, vilket är av största betydelse för att ånyo få en livskraftig uvstam. År 1994 konstaterades arton vilda häckningar i Småland.




#Article 158: Berguv (1488 words)


Berguv (Bubo bubo) är en fågelart i släktet Bubo och Europas största samt en av världens största ugglor. Den är en stannfågel, som förekommer i större delen av Europa och Asien. Den har en massiv kropp och ett påfallande kraftigt huvud med örontofsar. Ögonen är orangegula, fjäderdräkten mörkfläckig och bröst och mage är ljusare än ryggen. Den häckar främst i skogiga bergsområden, på klippöar och mer sällan i byggnader. 

Berguven är 59–73 cm lång, dess vingspann är 138-170 cm och den väger 2-4 kilo. Den benämns ofta som världens största och tyngsta uggla men den ungefärligen jämnstora ostasiatiska arten Blakistons fiskuv (Ketupa blakistoni) är i genomsnitt något större och lappugglan kan vara längre och kategoriseras därför ibland som den största.

Utmärkande för berguven är dess tydliga örontofsar och orangegul iris, samt det stora huvudet och den yviga fjäderdräkten. Örontofsarna hålls lågt åt sidorna när uven är avspänd, uppresta när uven ropar eller är upprörd. Örontofsarna syns inte när den flyger. I flykten, som är kraftig och stadig, kan den påminna om en stor vråk men till skillnad från vråkarna är berguvens vingar mer kupade i glidflykten. Bröstet är kraftigt svartstreckat ovanpå en gulbrun grundton. Magen är rostgul med smala, svarta streck. Ovansidan är mörkbrun och har grova fläckar samt en tvärvattring i svart. Vingen har ett svartvitt band. Strupen är vit och ses bara när fågeln ropar. Tarsen och klorna är grova.

Nykläckta ungar har en ljusgrå dundräkt. Denna dräkt ruggas och efter bara några veckor är deras fjäderdräkt nästan färdigbildad, dock är huvudet fortfarande beklätt med dun och de kan igenkännas genom sina relativt små tofsar.

Sången framförs av hanen och hörs främst på vårvintern (men även ibland på hösten) och är ett mycket djupt tvåstavigt hoande, oo-hoo. Andra stavelsen på ropet är betydligt lägre. Sången kan höras upp till 4 kilometer vid goda väderförhållanden. På det längsta höravståndet hörs endast den första tonen. På nära håll kan den låta förvånansvärt lågmäld. Locklätet hörs av honan och är ett skrovligt skällande läte, rhäeff , den har också ett trutliknande orosläte. Varnar gör fågeln med ett skällande ka. Ungarna tigger efter mat med ett ljudligt tjuysch, som hörs under nätter i augusti.

Berguven har en eurasisk utbredning och förekommer i Nord- Öst- och Sydeuropa samt i större delen av Asien. För eventuell utbredning i Nordafrika se nedan. Berguven är huvudsakligen en stannfågel men ungfåglar kan göra milslånga förflyttningar. I Sverige häckar berguven i lokalt i södra och mellersta Sverige, på Gotland och i stora delar av Norrland, men främst i kustlandet.För beståndsutveckling, se Status och hot

Berguven beskrevs taxonomiskt första gången 1758 i Carl von Linnés tionde upplaga av Systema naturae där han förde den till släktet Strix.
Dess närmsta släktingar anses vara den amerikanska virginiauven (Bubo virginianus) och taxonet klippuv (Bubo bengalensis) som återfinns kring den Indiska subkontinenten (läs mer nedan). Berguven förs idag till släktet Bubo, som beskrevs av Dumeril 1805, och som omfattar ett 20-tal arter. Vissa taxonomer slår dock ihop släktet Bubo med fiskuvarna i släktet Ketupa. Det finns fossila fynd av släktet Bubo som är över 40 miljoner år gamla.

Det finns en mycket stor mängd beskrivna lokala populationer av berguv. Den delas därför upp i en mängd underarter, upp till ett femtontal eller mer, där vissa taxa är omdiskuterade huruvida de borde kategoriseras som distinkta arter eller ej. Följande listan följer Clements et al 2014:

Taxonet bengalensis som häckar i Pakistan, Indien och västra Myanmar behandlades tidigare ofta som en underart  men bedöms numera oftast som den allopatriska arten klippuv (Bubo begalensis). Klippuven är bara 80% så stor som nominatformen och hybrider förekommer i Kashmir

Taxonet ascalaphus som häckar i Nordafrika och i Mellersta östern kategoriseras ibland som en underart till berguv, B. b. ascalaphus men numera oftast som den allopatriska arten ökenuv (Bubo ascalaphus). Hybridformer förekommer i Jordandalen och i Irak mellan taxonen ascalaphus och interpositus men det förekommer också områden där de häckar  sympatriskt utan tecken på hybridisering.. Tidigare överlappade även utbredningen av hispanus  med ascalaphus i norra Algeriet utan hybridisering. Ökenuv är mycket ljusare och bara 75% så stor som nominatformen.

Danmarks ursprungliga population av berguv dog ut runt 1850 och saknades som häckfågel under lång tid i landet. Efter att man planterat in fåglar så häckar nu arten i Danmark sedan 1985 och 1997 fanns det 25-30 par.

Berguven är nattaktiv. Normalt blir den runt 20 år men i fångenskap kan den leva betydligt längre, troligen upp till 60 år.

Berguven trivs i bergiga skogstrakter, på stupande bergsbranter och klippiga skärgårdsöar och kan dagtid ses sitta stilla på något undangömt ställe. Trots att fåglarna förknippas med vildmark förekommer de även i städer och då främst i industriområden eller i närheten av soptippar. Sedan 2005 har exempelvis åtminstone fem par setts häcka i centrala Helsingfors. 

Berguven brukar jaga mest nattetid och lever främst av gnagare som brunråtta och vattensork. Den tar också byten som hare, kanin, änder, kråk- och måsfåglar. Fisk, grodor och olika småfåglar är annan populär föda. Ibland kan berguven ta andra ugglor samt rovfåglar.

Det är inte känt när berguven blir könsmogen men förmodligen häckar de första gången runt tre till fyra års ålder. Ungfåglarna lever ett kringströvande liv och söker då efter en lämplig partner och häckningsrevir. 

När berguven väl etablerat ett revir, blir fåglarna starkt bundna till detta. Reviret omfattar i regel fyra till sex kvadratkilometer med ett mycket varierat landskap. Boet läggs ofta på en klipphylla med ett stup nedanför, samt en utskjutande vägg som skydd. Boplatsen väljs ut av hanen. Redet är enkelt och består av en bale av material som skrapats upp från marken tillsammans med rester av spybollar som bomaterial. Den kan också häcka i övergivna rovfågelbon. 

Berguven har en utdragen häckning som sträcker sig från slutet av februari till början av september. Den lägger två till tre ägg i mars-april som ruvas av honan i drygt en månad. Under denna tid förser hanen honan med mat. Hanen fortsätter sedan att ensam försörja familjen de första veckorna efter ungarnas kläckning. Dålig väderlek och rovdjur som exempelvis mård, räv och grävling kan utgöra hot mot kullen.

Efter två månaders ålder börjar ungarna göra sina första flygturer men det dröjer ytterligare minst ett par månader innan de är helt mogna att försörja sig själva.

Utsläpp av exempelvis kvicksilver och DDT anrikas i näringskedjan och lagras i höga halter i detta topprovdjur som sedan föder förlamade ungar, blir sterila eller helt enkelt dör. Negativa effekter av skogsbruk kan vara störningar vid häckningsplatser medan positiva effekter är att kalhyggen ökar tillgången på gnagare.

Förr jagades fågeln hårt eftersom den ansågs konkurrera om småviltet.
Idag kan det ökande friluftslivet utgöra ett störningsmoment för häckande fåglar och arten är utsatt för tjuvjakt, illegal handel med ägg och ungar samt handel med uppstoppade fåglar. Uvar förolyckas även i kollisioner med kraftledningar, vindkraftverk, bilar och tåg. Även taggtråd kan skada fågeln.

I Sverige var berguven förr ganska allmänt förekommande i skogstrakter och skärgårdar över så gott som hela landet ända upp till Karesuando. De senaste 150 åren har stammen gått tillbaka dramatiskt. Skottpengar utgick till och med 1925. Under tio år vid förra sekelskiftet utbetalades det bara i Västerbottens län skottpengar för 565 uvar.

Berguven fridlystes i Sverige 1950 men någon ändring i den nedåtgående trenden kunde inte skönjas. Det fick ornitologer i sydvästra Sverige att i slutet av 1960-talet starta det första berguvsprojektet. Detta omfattade Göteborg, Halland, Bohuslän, Dalsland, Västergötland och Småland väster om E4:an. Projektet var så framgångsrikt att det avvecklades 1983. Avelsparen överfördes till andra berguvsprojekt i landet. I dag pågår berguvsprojekt från Skåne till övre Norrland. Se Berguv Småland och Berguv Nord.

I början av 2000-talet uppskattades populationen bestå av cirka 500 frihäckande par . I Artdatabankens rödlista från 2020 kategoriseras den som Sårbar (VU).

Berguven är en sägenomspunnen fågel och den har väckt både skräck och hat. Förr ansågs dess hoande förutspå både oväder och olyckor och därför förbjöd man exempelvis barn att härma uven.
En sägen berättar från norska Telemark : 
 
En svensk sägen berättar att ringduvan och berguven en gång bytte ungar och därför klagar duvan: Får jag tillbaka mina sju, sju, så får du mina tu, tu.

I övriga Europa sågs berguven som en underjordisk fågel. I Ryssland var uven en demon som kunde skada barnen. Där sågs han också som Fan själv som hade förklätt sig till fågel. I antikens Grekland förutspådde berguven krig och motgångar i strider, och den som hörde fågeln på Sicilien skulle dö inom tre dygn.

Berguven har tidigare ofta bara kallats uv eller uf. Den har också givits en rad dialektala namn, exempelvis hejske-uv och hornuv i Blekinge, hässleuv och hässelhu'n i Småland och bergulf eller stenulf i norra Bohuslän. På Asperö i Göteborgs skärgård kallades den för kohou.

Berguven är landskapsdjur och landskapsfågel för Dalarna.

I juni 2007 landade en berguv, som kom att kallas Bubi, på en fylld Olympiastadion i Helsingfors under EM-kvalmatchen mellan Finland och Belgien. Matchen avbröts i sex minuter.




#Article 159: Bengalisk tiger (225 words)


Bengalisk tiger (Panthera tigris tigris), eller indisk tiger är en underart till tiger. Den största koncentrationen finns i Indien och Bangladesh men utbredningsområdet sträcker sig även till Nepal, Bhutan och västra Myanmar. Arten kallas även kungstiger eller bengaltiger.

Den adulta hanen av bengalisk tiger väger ungefär 200-230 kilo medan honor väger cirka 140 kilo. 1967 sköts en tiger i Uttar Pradesh med en uppmätt vikt på 389 kg, vilket är den högst uppmätta vikten för en individ hos samtliga underarter av tiger. Bengalisk tiger fanns tidigare i två färgvarianter: den gula med svarta ränder och inslag av vitt i ansiktet, på bringan och buken samt gula ögon och den sällsynta vita tigern, som har vit grundfärg, bruna ränder, blå ögon och rosa nos och trampdynor.

Bengalisk tiger förekommer i varierade områden som subtropisk och tropisk regnskog, savanner eller olika skogstyper. Bengalisk tiger får 2-4 ungar med 2-2,5 års mellanrum. Viktiga bytesdjur är hjort, buffel, gaurer, antiloper, vildsvin och apor.

Den första vita tigern i en djurpark - Mohan - fångades som nio månader gammal unge av maharadjan av Rewa 1951.

Enligt en uppskattning med hjälp av bilder tagna med automatiska kameror som utfördes 2007 av Wildlife Institute of India består den vilda populationen av 1 300 till 1 500 individer. IUCN kategoriserar underarten som starkt hotad. På grund av djurets sällsynthet får det inte jagas.




#Article 160: Binära talsystemet (412 words)


Det binära talsystemet är grundat på talbasen 2 och utnyttjar endast två siffror, vanligen 0 och 1. Liksom i det decimala talsystemet är siffran längst till höger minst signifikant. Med en siffra kan endast talen 0 och 1 skrivas. För att skriva talet 2 måste ytterligare en siffra skrivas till vänster om den första, det vill säga '10', varpå talet 3 följer representerat som '11', etcetera.

Binär talrepresentation används i praktiken i alla datorer eftersom dessa nyttjar digital elektronik. Det binära talsystemet är naturligt och effektivt i de fall där logiskt resonerande överförts till kalkyl. Detta sker inom den booleska algebran, där de logiska sanningsvärdena, falskt och sant representeras av talen 0 respektive 1.

I Europa var Caramuel först med att beskriva det binära talsystemet som han då kallade dyadik, medan Gottfried Leibniz gjorde det känt för en bredare publik. Talsystemet uppfanns dock långt tidigare av matematikern Pingala, men blev inte känt i västerlandet förrän omkring år 200 i den Gregorianska kalendern.

Talen 0 till 10 i det decimala systemet kan skrivas som de binära talen

Det hexadecimala talsystemet med talbasen 16, har de 16 siffrorna

där varje siffras underliggande representation är en grupp av fyra binära siffror

Av praktiska skäl brukar datatekniker inte använda det binära talsystemet direkt i text, utan det är det hexadecimala talsystemet som används eftersom det är mycket kompaktare. Teknikerna har lärt sig vilken grupp av fyra binära siffror som varje hexadecimalt tal motsvarar.

Egyptierna använde det binära talsystemet för att skriva bråktal i decimalform. De använde sig dock inte av nollor och ettor, utan av en symbol kallad 'Horus öga'. Olika delar av symbolen motsvarade olika positioner på höger sida om kommatecknet. Om just den delen ritades ut motsvarade det en etta på den positionen, om den utelämnades motsvarade det en nolla.

Exempel på konvertering från ett binärt tal till ett decimalt tal:

Om det binära talet är 10101101 så motsvaras det av det decimala talet

Om ett binärkomma förekommer i talet så representeras siffrorna till höger om binärkommat av 2-potenser med negativ exponent:

det vill säga, motsvarande decimala tal är

I datorsammanhang används dock ofta andra representationer av decimaltal, vanligast är flyttalsrepresentation.

I det binära talsystemet sker multiplikation med 2 genom att skifta alla siffror en position åt vänster och placera en nolla som minst signifikanta siffra (i analogi med multiplikation med 10 i det decimala systemet):

Negativa tal brukar hanteras i tvåkomplementsform, en form som gör att addition och subtraktion fungerar utan särskild hantering.




#Article 161: Bergsvikt (185 words)


Bergslagsvikt, Bergsvikt, Bergs- och hammarvikt var ett viktsystem för vägning av bergsprodukter i bergslagerna, som upphörde att tillämpas 1863 i samband med övergången till decimalsystemet. Ett skeppund bergsvikt (150 kilogram) var 20 pund, 1 pund bergsvikt (7,5 kilogram) var 20 marker. 

Enligt av regeringen under 1660-talet utfärdade instruktioner skulle bergsvikt för ifrågavarande ändamål gälla även i städerna Falun, Hedemora, Säter, Lindesberg, Nora, Filipstad, Karlstad, Kristinehamn och Örebro. Systemet är ett led i proportionerade överviktssystem, som fastslogs i Johan III:s fogdeinstruktion för järnbergslagen av år 1583 och sedan bekräftades upprepade gånger. När ett skeppund stångjärn vägdes i exporthamnen (till exempel på stora järnvågen i Stockholm), skulle det i förhållande till den på produktionsorten åsatta vikten visa en övervikt av 2 lispund; avsikten var att man med övervikten skulle täcka transportkostnaderna till exporthamnen och sålunda kunna sätta samma pris på skeppundet bergsvikt och skeppundet stapelstadsvikt. Ett skeppund bergsvikt skulle sålunda väga lika mycket som 22 lispund stapelstadsvikt men härtill kom ett remedium för viktlödjornas slitning av 2 marker, vilka kallades för slitningsmarkerna.

Viktlödjorna var från 1730-talet till skillnad från viktualieviktens vikter sexkantiga och stämplade med trekantiga stämplar.




#Article 162: Båtsman (indelningsverket) (112 words)


Båtsman eller kronobåtsman var en militär som i det svenska indelningsverket tilldelades örlogsflottan för tjänstgöring ombord, och som för sitt uppehälle tilldelades ett båtsmanstorp. 

I Blekinge och Södra Möre härad i Småland fanns enbart indelta båtsmän och dessa var indelade i rusthåll. I stort sett höll varje gård en båtsman. I kusttrakterna i övriga riket fanns kompanier med roterade båtsmän. Två eller flera gårdar gick samman och bildade en rote. I dessa socknar fanns även indelta soldater av olika slag. Det fanns ersättare för rotebåtsmän, så kallade fördubblingsbåtsmän.

Rusthållet eller roten betalade årlig lön, kläder och stod för ett båtsmanstorp med tillhörande odlingsbar mark. Ibland ingick vissa förmåner, som utsäde eller annat.




#Article 163: Brand (tidning) (382 words)


Brand är en svensk rörelsesocialistisk och sedermera anarkistisk tidning som givits ut med ojämna mellanrum sedan 1898. Från början var tidningen organ för Svenska Socialistiska Ungdomsförbundet och sedan för dess efterföljare (Sveriges Ungsocialistiska Parti, Sveriges Ungsocialistiska Förbund, Anarkistiska Propagandaförbundet), men saknar sedan 50-talet tydlig koppling till någon organisation. 

Tidningen ges idag ut av en redaktion i Stockholm. Brand hade sin storhetstid från 1910-talet fram till 1930-talet och under den tiden var Brand en veckotidning. 

Brand har allt sedan starten fört en radikal politik, under det tidiga 1900-talet var det frågor som upplösningen av Sveriges union med Norge, den svenska militarismens uppsving, dåtidens reaktionära prästvälde och sexualupplysningen. Tidningen var tidigt ute med att ta in annonser om (som det då hette) försiktighetsartiklar. Att annonsera och propagera för preventivmedel var under denna tid förbjudet och medförde att Brand åtalades flera gånger. 

Första gången tidningen hamnade i klammeri med rättvisan var 1906, året då regeringen infört en del lagar mot radikal propaganda, de så kallade Staafflagarna, som gjorde det illegalt att exempelvis agitera mot militarismen. Hinke Bergegren blev en av de första som spärrades in med lagen som stöd, och därmed den första av Brands redaktörer som sattes i fängelse. 10 månader fick han avtjäna för antimilitaristisk agitation. Vissa nummer av Brand beslagtogs men då gavs tidningen ut under andra namn som till exempel Svarta faran, Ryska faran, Hungerfaran, Sedlighetsfaran, Strejkbrytarfaran och Världskrigsfaran. Dessa tidningar fick stor spridning med en genomsnittlig upplaga på 20 000 exemplar. Ryska faran trycktes i 59 000 exemplar. Under denna tid var det alltid någon i redaktionen som tillfälligt satt fängslad.

Senast Brand åtalades var den 31 augusti 2000 då justitiekansler Hans Regner beslöt att väcka åtal mot Brand för uppvigling, ett brott mot tryckfrihetsförordningen. Brands nummer till kvinnodagen 8 mars 2000 anmäldes direkt av SÄPO när den släpptes eftersom Säpo kopplade samman den humoristiska kravallguiden i Brand med husockupationen som genomfördes i Linköping några dagar senare. I artikeln nämndes att zebrakavajer inte är att rekommendera och ingen av ockupanterna använde heller någon zebrakavaj. 

I Brand har flera kända författare och skribenter börjat sin bana. Många av dessa skrev under pseudonymer då artiklarnas innehåll på den tiden kunde leda till rättsliga följder. Många skrev även parallellt i den syndikalistiska tidningen Arbetaren.

Dessa är några av de som skrivit i Brand:




#Article 164: Barbro Stigsdotter (271 words)


Barbro Stigsdotter, född omkring 1472, död omkring 1528, var en svensk adelsdam och en gestalt i Vasasagan. Hon var dotter till Stig Hansson Diekn och Karin Olofsdotter. Gift med Arent Persson (Örnflycht) till Granhammar och Ornäs. Bodde i Ornäs i nuvarande Borlänge kommun.

Peder Svart skriver i sin krönika: en from och gudfruchtig och dygdesam quinna, som utrustade Gustav Vasa med häst, släde och dräng. I långt senare versioner utbroderas berättelsen av andra författare. Gustav ska ha blivit inlåst av Arendt, men hustrun hittade nyckeln i makens avlagda rock, öppnade dörren och hjälpte Gustav att fira sig ner genom hemlighuset till loftets baksida.

Det finns en polsk skrift, tryckt 1570, som återger en tradition som existerat i hertig Johans omgivning. Enligt traditionen skulle det varit Stig Hansson, Barbros far, som försökt förråda Gustav Vasa, vilken räddades av husets dotter (Barbro). Förloppet och Barbros roll i det som skedde var alltså i huvudsak detsamma, medan rollen som Gustavs svekfulle värd var Stig Hansson, inte Arent Persson. Åtskilliga sannolikhetsskäl talar för att den polska källan är mer trovärdig än Peder Svarts krönika i detta fall.

I det första nationella porträttgalleriet på Gripsholms slott under 1820-talet ingick hennes porträtt bland tavlorna av sex berömda svenska kvinnor ur historien; de övriga var heliga Birgitta, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Sophia Rosenhane, Vendela Skytte och Sophia Elisabet Brenner.
Under andra delen av 1800-talet och tidigt 1900-tal (nationalromantiken) togs myten om Barbro Stigsdotter åter fram i ljuset. År 1907 restes även ett monument till hennes ära. Det står vid Lodstöparbo invid Ljustern nära Säter. Texten lyder: Åt Minnet Af Barbro Stigsdotter/Den Behjärtade och fosterländska kvinna/Helgas denna sten/Af Tacksamma Dalabor.




#Article 165: B (111 words)


B [] är den andra bokstaven i det moderna latinska alfabetet.

Till det latinska alfabetet kom bokstaven B från den grekiska bokstaven beta, som in sin tur kom från det feniciska alfabetets bokstav beth, vilken i sin tur ursprungligen föreställde ett hus.

I datorer lagras B samt förkomponerade bokstäver med B som bas och vissa andra varianter av B med följande kodpunkter:

I ASCII-baserade kodningar lagras B med värdet 0x42 (hexadecimalt) och b med värdet 0x62 (hexadecimalt).
I EBCDIC-baserade kodningar lagras B med värdet 0xC2 (hexadecimalt) och b med värdet 0x82 (hexadecimalt).
Övriga varianter av B lagras med olika värden beroende på vilken kodning som används, om de alls kan representeras.




#Article 166: Beridarebanan (166 words)


Beridarebanan (även Rännarbanan eller Rännebanan, ursprungligen kallad Rännebanshuset) var en beridarebana uppförd söder om Hötorget i Stockholm på 1620-talet på initiativ av Gustav II Adolf. Anläggningen användes under 1600-talet för inridning och dressyr av hästar, hästtävlingar, tornérspel och kröningsfester.

 har beskrivit byggnadens uppförande:

När anläggningen var som störst sträckte den sig från Hötorget ner till Mäster Samuelsgatan, flankerad av nuvarande Sergel- och Slöjdgatorna. På denna bana fick även män som skulle ut i det 30-åriga kriget utföra sin mönstring. I Rännarbanan, eller Beridarebanan, firades även högadliga bröllop och kröningsfest 1650 för drottning Kristina.

Karl XI:s trontillträde firades 1672 med bland annat en procession till Beridarebanan från slottet Tre Kronor, där kungen deltog klädd som en romersk fältherre under namnet Ärans riddare. Karl XI:s karusell avbildades av David Klöcker Ehrenstrahl i verket Certamen Equestre.

På 1690-talet började det på platsen uppföras gjuterier för tillverkning av de statyer som skulle pryda det nya Slottet. Namnet kom efter banans tid att leva vidare i kvartersnamnet Beridarebanan och gatunamnet Beridarebansgatan.




#Article 167: Bertil Ohlin (1866 words)


Bertil Gotthard Ohlin , född 23 april 1899 i Klippan i Skåne, död 3 augusti 1979 i Vålådalen i Jämtlands län (skriven i Kungsholms församling i Stockholm), var en svensk nationalekonom, professor och politiker (folkpartist). År 1977 fick han Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (delat med James Meade). Hans viktigaste nationalekonomiska bidrag är det så kallade Heckscher-Ohlin-teoremet.

Ohlin var partiordförande för Folkpartiet från 1944 till 1967. Under en stor del av denna tid var han att betrakta som oppositionsledare. Han ledde Folkpartiet till betydande opinionsmässiga framgångar under 1940- och 1950-talet. Under Ohlins partiledarskap steg stödet för Folkpartiet till sin toppnotering 1952 med 24,4 procent av väljarstödet för att efter rekordvalet plana ut på en nivå strax under 20 procent ända till 1970-talet.

Bertil Ohlin var son till landsfiskalen Elis Ohlin (1867-1946) och Ingeborg Sandberg (1872-1955). Modern var den framträdande gestalten i hans barndom och hon var starkt politiskt engagerad vänsterliberal, med Karl Staaff som sin stora idol, och nordist. Ingeborg Sandberg var kusin till den norska statsministern Gro Harlem Brundtlands mormor.

Den unge Ohlin gick gymnasiet på Nicolaiskolan (fd. Gossläroverket) i Helsingborg och träffade då Ruben Rausing, vilket påbörjade en livslång vänskap. Under gymnasieåren började hans politiska medvetande vakna och Karl Staaff och Arvid Lindman hörde till de politiker vars massmöten han närvarade vid.

Ohlin inskrevs efter studenten vid Lunds universitet, där han avlade filosofie kandidatexamen 1917. Bland hans lärare där fanns Knut Wicksell och Emil Sommarin. Han gick med i Lunds studenters helnykterhetsförbund och var medlem av D.Y.G.

Sedan började han vid Handelshögskolan i Stockholm, där Eli Heckscher såg till att han gick med i den prominenta Ekonomiska klubben. Även Gustaf Cassel, professor i nationalekonomi och finansvetenskap i vid Stockholms högskola 1904–1933, blev en viktig person för hans intellektuella utveckling. År 1919 avlade han ekonomisk examen vid Handelshögskolan och erhöll titeln Diplomerad från Handelshögskolan i Stockholm (DHS). Därefter blev han invald i Frisinnade ungdomsförbundets styrelse.

Nyfiken bland annat på fabianismen och på den liberale ekonomen John Maynard Keynes idéer reste Ohlin på studieresa till Cambridge och Harvard. Där tog han en Masterexamen vid Harvard 1923. Efter hemkomsten disputerade han vid Stockholms högskola för professor Gustaf Cassel 1924 på avhandlingen Handelns teori (Handelshögskolan i Stockholm började inte promovera doktorer förrän 1946) Efter disputationen blev han docent.

Mellan 1924 och 1929 var Ohlin professor i statsvidenskab vid Köpenhamns universitet, och blev dansk medborgare 1925. Under åren i Köpenhamn befäste han sin ställning i den aktuella debatten, genom ett flertal artiklar om liberalismens framtid och problem med socialismen. När Keynes publicerade The end of Laissez-faire 1926, blev det början till en vändpunkt för den dittills nyklassiske Ohlin, som ideologiskt stod till vänster bland liberalerna och kunde sympatisera med socialdemokratin. I sitt avskedsanförande i Köpenhamn överraskade han genom att peka på fattigdomen bland de grupper som normalt inte innefattades i politikens målgrupper, nämligen småbrukare, småföretagare, änkor, pensionärer, ”det glömda Sverige”.

Sedan återvände han till Stockholm, där han var professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm åren 1929–1965, och blev åter svensk medborgare 1931. Han gifte sig 1931, med filosofie kandidaten Evy Kruse (1908–1990), dotter till medicine licentiaten Charles Kruse och Elsa Sandberg; genom sina mödrar var de släkt. Tillsammans fick de tre barn, bland annat dottern, Anne Wibble, Sveriges finansminister 1991–1994.

När Ohlin återkom till Stockholm hade hans jämnårige, socialdemokraten Gunnar Myrdal, blivit i ropet i de nationalekonomiska kretsarna vid Handelshögskolan i Stockholm. Gunnar Myrdal var professor i nationalekonomi vid Stockholms Högskola 1933–1947

Bertil Ohlins främsta bidrag i nationalekonomi ligger inom den neoklassiska skolan med Heckscher-Ohlin-teoremet som han presenterade i sin doktorsavhandling Handelns teori, framlagd vid Stockholms högskola för professor Gustaf Cassel 1924 och i Interregional and International Trade (1933). Hans bidrag var en vidareutveckling av den teori Eli Heckscher lade fram i artikeln Utrikeshandelns verkan på inkomstfördelningen (1919). Dess vikt ligger i att förklara hur utrikeshandel och produktion förhåller sig till produktionsfaktorer inom ett område.

John Maynard Keynes' The end of Laissez-faire innebar för Ohlin att han hade ramverket för att överge den fria ekonomin, och kunde i stället förorda en aktiv ekonomisk politik, genom vilken sociala och finansiella mål kunde uppnås. Ohlins konjunkturteori, framlagd i hans statliga utredning Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot arbetslöshet (1934) spann vidare på Gunnar Myrdals och Erik Lindahls arbeten inom Stockholmsskolan. I denna förespråkar han offentliga arbeten, om så finansierade med statliga lån, som en väg ur den ekonomiska krisen. De statliga lånen skulle kunna återbetalas vid högkonjunktur menade Ohlin, och en sådan skulle tvingas fram genom att efterfrågan på varor skulle öka om fler hade arbete. Detta blev det koncept som Sverige följde under stor del av återstoden av 1900-talet.

Ohlins och Stockholmsskolans teori om hur sysselssättningen skulle lösas har många beröringspunkter med den Keynes lade fram i General Theory. Frågan om vem som var först med de gemensamma grunddragen, och huruvida det varit konkreta påverkansströmmar, är omtvistad men har blivit mindre aktuell sedan Keynes' teori tappat i popularitet.

År 1934 blev Ohlin vald till ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund och 1938 blev han invald i första kammaren för Stockholms stads valkrets, där han satt till utgången av 1944. Han satt därefter i andra kammaren för samma valkrets fram till 1970. Han blev snabbt en uppburen politiker med sin nationalekonomiska karriär i bagaget och med sin kritik mot partivänners sympatier för en fri ekonomi, vilket han kallade ”direktörsfrihet”. Sitt politiska program kallade han ”socialliberalism”. Som riksdagsman var han bland annat ledamot av bankoutskottet 1940 och 1941–1944 samt i utrikesutskottet 1946–1968.

Under 1944 blev han både Gustaf Anderssons efterträdare som partiledare för Folkpartiet, vilket han var till 1967, och handelsminister i Per-Albin Hanssons samlingsregering, till 1945. Att valet föll på Ohlin i fråga om partiledarposten syntes vara självklart för partiledningen, och då en folkpartistisk post i regeringen skulle tillsättas, avgick socialdemokraten Herman Eriksson som handelsminister till Ohlins förmån. Under densamma tiden kritiserades han för att ha skrivit ledare i Stockholms-Tidningen, som blivit alltmera pronazistisk men detta var strömningar som han motarbetade. I egenskap av riksdagsman framförde han också flera gånger önskemål om att samlingsregeringen skulle fördöma de tyska angreppen på grannländerna men skulle alltid ställa sig bakom neutralitetspolitiken, även senare under kalla kriget. Samtidigt var han till skillnad från flera av sina partikamrater försvarsvän.

När Ohlin tillträdde som partiledare hade han starkt bidragit till framgången vid det föregående andrakammarvalet 1944, genom skriften Efterkrigstidens samhälle. Som minister fick han ta över den redan framförhandlade Rysskrediten men ingen sådan verkställdes under hans ministertid. Det politiska och ekonomiska läget ledde dock till att han ställde sig bakom Ernst Wigforss bedömning att det var ett intressant förslag. Han deltog även i beslutet om den så kallade baltutlämningen.

Efter krigsslutet överlade Per Albin Hansson och Ohlin om möjligheten att bilda en koalitionsregering. Vänsterfalangen inom socialdemokratin hade dock en ideologi som Ohlin inte ville ställa sig bakom med en underordnad ställning i regeringen, varför han valde att i stället gå i opposition i riksdagen. Som oppositionsledare blev han den starkaste rösten emot Socialdemokraternas planer på socialisering, och i stället för planhushållning förordade han en blandekonomi med ett minimum av statlig intervenering i den fria ekonomin, eller ramhushållning som han själv benämnde detta system. Därmed kunde samarbetet med Gunnar Myrdal inte fortsätta, och det utspelades häftiga debatter dem emellan i plenisalen. Hans socialliberala åskådning blev mycket populär, och hans parti fick fyra gånger större mandat andrakammarvalet 1948 än föregående val. Som riksdagsman i andra kammaren var han ledamot av statsutskottet, första särskilda utskottet, talmanskonferensen och av utrikesutskottet.

Friedrich von Hayeks Vägen till träldom utkom på svenska 1944, vilket blev ytterligare en vändpunkt för Ohlin. Han hämtade argument och impulser därifrån för att konfrontera socialdemokraterna vid förstakammarvalet 1946, då han framförde att deras ekonomiska politik inte var demokratisk. Till andrakammarvalet 1948 hade han hjälp av Herbert Tingsten, som framförde samma kritik i Dagens Nyheter. Senare under 1950-talet påbörjade han en ideologisk debattkrift, Demokratin, ekonomin och tryggheten men den blev ofullbordad. Framåt år 1960 blev han en häftig kritiker till storebrorstendenserna i det socialdemokratiska folkhemmet, och deras maktmonopol. Att stärka demokratin var också skälet till att han, i strid emot socialdemokraterna, var en av dem som hårdast drev kravet om att första kammaren skulle avskaffas.

Ohlins mor hade uppfostrat honom i nordicistisk anda, och dessa ränder gick aldrig ur. Som politiker verkade han ofta för samarbete mellan skandinaviska länder, och deltog i Nordiska rådet från starten 1953 till 1970, då han drog sig tillbaka från politiken.

Blockpolitiken luckrades tillfälligt upp under Ohlins första tid som partiledare men vid folkpartiets förlust vid andrakammarvalet 1958 fick socialdemokraterna tillsammans med kommunisterna majoritet i andra kammaren, varmed Ohlins reella inflytande minskade. Hans relation med Tage Erlander var präglad av ömsesidig misstro och kantrad av personlig oförenlighet. Ohlins erkänt breda kunskaper inom nationalekonomi verkade positivt granskande för den politiska utvecklingen i Sverige men hans akademiska förmåga att problematisera också sina egna förslag ledde enligt Claes-Henrik Siven till att han tappade väljarna.

Under 1960-talet blossade det upp en konflikt mellan moderpartiet och ungdomsförbundet under Per Ahlmark och dennes efterträdare Ola Ullsten. Till skillnad från den konflikt som varit mellan Ohlin och Gustaf Andersson hade den dock ingen ideologisk botten, utan grundade sig i den yngre generationens krav på föryngring i partiet och en omstrukturering av dess ledning. Genom påtryckningar lyckades ungdomsförbundet få in deras ordförande Ullsten i riksdagen på Folke Nihlfors plats efter andrakammarvalet 1964. Denna strömning motarbetades av Ohlin, och var hans första erfarenhet av att motarbetas av sina egna. Han avgick som partiledare vid landsmötet i Sundsvall 10–13 juni 1967 men kvarstod som riksdagsman.

Sitt sista stora anförande höll Ohlin vid folkpartiets landsmöte 1978 med anledning av löntagarfonderna

Handelshögskolan i Stockholm har namngivit flera salar i sina byggnader efter framstående akademiker som varit verksamma vid högskolan och donatorer. En föreläsningssal i Handelshögskolan i Stockholms huvudbyggnad på Sveavägen 65 i Stockholm har givits namnet Ohlinrummet efter Bertil Ohlin.

Handelshögskolan arrangerar under hösten varje år föreläsningar, kallade Ohlin Lectures (), till Ohlins minne. Föreläsarna är av tradition utländska professorer som forskar kring ett ämne relaterat till Ohlins tidigare forskning. Föreläsningarna publiceras därefter i bokform av MIT Press i Cambridge, Massachusetts, USA och London, Storbritannien. Föreläsningarna finansieras genom stöd från bland annat Wallenbergstiftelserna.

Den del av Saltmätargatan i Stockholm som ligger norr om Kungstensgatan och vid Handelshögskolans huvudbyggnad ändrade 2013 namn till Bertil Ohlins gata. Lotta Edholm, borgarråd och ordförande i utbildningsnämnden i Stockholms stad sedan 2006 samt gruppledare och främsta företrädare för Folkpartiet i staden, ledde den officiella invigningen av gatans nya namn, i samband med 2013 års Ohlinföreläsning vid högskolan. I sitt tal i samband med invigningen sa Edholm Bertil Ohlin lade grunden till den moderna svenska liberalismen, som förenar tron på marknadsekonomin med ett starkt socialt engagemang. Hans betydelse för svensk politik sträcker sig långt utanför Folkpartiet. Det är glädjande att Stockholms stad nu hedrar hans minne på det här sättet. Bertil Ohlin kunde som få andra förena en livsbana som både statsman och forskare. Det känns därför särskilt passande att Bertil Ohlin hedras med en gata vid Handelshögskolan, där han hade sin civila gärning. Som nationalekonom visade Bertil Ohlin på kraften i frihandel mellan länder med olika förutsättningar. Att han 1977 mottog Nobelpriset i ekonomi var ett erkännande av det genomslag hans forskning fått världen över.




#Article 168: Bergianska trädgården (327 words)


Bergianska trädgården, Stockholms botaniska trädgård, är en botanisk trädgård belägen i Frescati, intill Brunnsviken, på Norra Djurgården i Stockholms kommun. Trädgården ägs av staten och Kungl. Vetenskapsakademien, huvudmän för trädgården är Kungl. Vetenskapsakademien och  Stockholms universitet. Trädgården är belägen inom Kungliga Nationalstadsparken.

Bergianska trädgården har sitt ursprung i den trädgård vid namn Bergielund, som bröderna Bengt och Peter Jonas Bergius anlade i Kvarteret Resedan mellan nuvarande Karlbergsvägen och Vasaparken i Stockholm i mitten av 1700-talet. Efter brödernas död donerades egendomen 1791 efter ett testamente av 1784 till Kungl. Vetenskapsakademien och Bergianska stiftelsen som bildades. Enligt testamentet skulle en föreståndare tillsättas i egenskap av professor. Olof Swartz var den förste professor Bergianus. Vid sin sida hade han en arrendator av trädgården som drev skötsel och växtförsäljning. Trädgården skulle tjäna som trädgårdsskola och försöksanläggning. Trädgården låg på samma ägor tills 1885 då man flyttade till det nuvarande läget vid Brunnsviken, på grund av att området skulle bebyggas enligt den nya stadsplanen.

Det största nybyggnaden på 1900-talet var dock Edvard Andersons växthus som öppnade sina portar 1995 och hade uppförts efter ritningar av arkitekt Per-Rune Semrén. Grosshandlare Edvard Anderson hade efter sin död 1936, testamenterat pengar till Kungliga Vetenskapsakademien För inrättandet och drivandet av en vinterträdgård, där medelhavsklimatets och därmed jämförliga klimatområdens träd, buskar och örter äro uteslutande representerade.

Stora delar av den botaniska trädgården är uppbyggda efter växternas släktskap. Innanför skyddande granhäckar finns ett stort kvarter med köksväxter samt en örtagård. Den botaniska parken är genom sitt läge vid Brunnsviken och sitt kuperade landskap attraktiv att promenera i året om. Den innehåller mängder av träd och buskar från norra halvklotet. Den Japanska dammen anlades till Bergianska stiftelsens 200-årsjubileum år 1991. Totalt förfogar Bergianska trädgården över cirka 9000 växtarter. Parken i sin helhet ingår sedan 1995 i Nationalstadsparken Ekoparken.

Bergianska trädgården är ett av Sveriges klonarkiv för äppelsorter. Vilka sorter som ska bevaras bestäms genom Programmet för odlad mångfald. I Bergianska trädgården bevaras 18 mandatsorter och ca 25 andra äppelsorter.




#Article 169: Bryggeri (549 words)


Ett bryggeri är en anläggning eller en affärsverksamhet som tillverkar öl.

Bryggarskrået inrättades i Sverige under 1600-talet och var störst under 1720-talet, då det hade 130 medlemmar, och i slutet av 1700-talet fanns bryggarskrån i 17 av Sveriges städer. Bryggarskrået underminerades under 1700-talet hårt av privat bryggande och 1828 kungjorde Kommerskollegium att bryggeri-, bageri och slakterinäringen inte längre skulle omfattas av skråordningens äldre regler och privilegier.  

Kvinnor kunde bli medlemmar i bryggarskrået även om det var ovanligt: i Strängnäs var fyra av 13 bryggare under 1760-talet kvinnor. Vanligen fick dock kvinnliga utövare dispens att bedriva yrket utanför skrået, som borgmästardöttrarna Maria och Rebecka Schenling, som 1793-98 drev krog i S:t Per nr 45 i Linköping.  Den 24 april 1800 blev systrarna Judith Dubois, Hedvig Elisabeth Dubois och Lovisa Maria Dubois, de ogifta döttrarna efter avlidne bryggaren Johan Dubois (d. 1798), slutligen godkända som medlemmar av bryggarskrået i Stockholm efter en två år lång rättstvist med stöd av Kommerskollegium och kungen mot skrået: de blev de enda ogifta kvinnor som fick burskap som bryggare i Stockholm, och därmed de enda kvinnor som fick ett sådant utan att ha ärvt det av en död make. 

År 1905 fanns det totalt 240 bryggerier i Sverige. Många byar och småstäder hade sitt eget bryggeri. Efter denna bryggeritopp minskade antalet svenska bryggerier successivt, beroende på flera faktorer.
 
Bryggerinäringen ålades ett antal skatter, bland andra maltskatt som år 1940 omvandlades till skatt på den färdiga produkten. Skattesatsen på maltdrycker har sedan höjts efterhand. Inte bara beskattningen gjorde livet svårare för bryggarna, utan även omfattande försäljningsrestriktioner. 

Utvecklingen gick under en stor del av 1900-talet mot ett förstatligande av bryggeriindustrin. Anledningen var främst att staten genom ökat inflytande på bryggerinäringen också ville få ett ökat inflytande över konsumtionsvanorna. 

I det hårdare företagsklimatet omvandlades Sveriges bryggerinäring efterhand till något som liknar en storskalig industri med få bryggenheter och koncentrerad tillverkning dominerad av Pripps. Utvecklingen av transporterna under efterkrigstiden ryckte också bort många småbryggerier eftersom det blev lönsamt att frakta öl och läsk längre sträckor. 

Ett beslut som kom att få särskilt stora effekter var Mellanölsförbudet 1977. Mellanölet, ett starkare öl som hade introducerats 1965 i vanliga livsmedelsbutiker, fick inte längre säljas. Detta missgynnade många av de mindre bryggerier som fanns kvar, och ökade koncentrationen i branschen när man var tvungen att producera en viss volym för att kunna få sälja öl till Systembolaget.

Under 1980-talet inleddes en motreaktion mot centraliseringen. Framför allt var det Spendrups, som just bytt namn från Grängesbergs Bryggerier, som förde in nytänkande i branschen. Pripps, som genom försäljningen av Procordia blivit ägt av Volvo vaknade också till. Uppköp och nerläggningar skedde under slutet av 1980-talet, då exempelvis Wårby blev en del av Spendrups.

Systembolaget ändrade i slutet av 1990-talet sina inköpsrutiner och lagerhållning, vilket slog hårt mot de minsta leverantörerna. En stor del av de lokala småbryggerierna klarade inte omställningen utan lades ner eller köptes upp. Under tiden växte en uppstickare från noll till att bli den näst största leverantören av öl och cider: Kopparbergs Bryggeri. 

Några överlevde dock och har försiktigt växt under 2000-talet. Jämtlands Bryggeri och Nils Oscar Bryggeri och Bränneri är exempel på detta. Samtidigt har nya mikrobryggerier startats under senare år, som Helsinge Ångbryggeri eller Nynäshamns Ångbryggeri. De har oftast en mycket regional försäljning som kompletteras med försäljning till entusiastkrogar.




#Article 170: Blötdjur (583 words)


Blötdjur (Mollusca) är en djurstam med idag omkring 90 000 levande arter på jorden. 

Den vetenskapliga forskningen om blötdjur kallas för malakologi. Eftersom det som oftast upphittas efter döda blötdjur är deras skal, kallas läran ibland för konkyliologi. Detta avser egentligen enbart läran om deras skal och används i dag mest som beteckning för amatörer med samlarintresse för skal.

Med undantag av polarregionerna och fjällområden finns blötdjur över hela jorden. De flesta klasser förekommer emellertid i havet. Några musslor lever i sötvatten och enskilda arter av denna klass även i mycket fuktig jord. Det är bara klassen snäckor som förekommer på land.

Blötdjur är huvudsakligen symmetriskt uppbyggda. De består av ett huvud, en säck med alla organen, en mantel och en kraftig fot. Blötdjur saknar exoskelett, består till stor del av mjukvävnad, och många skyddas av någon form av skal, som kan bestå av kalcit eller aragonit. Dessa skal kallas ibland konkylier (av grekiskan kongchy'lion, snäckskal).

Tarmkanal med magsäck, spottkörtlar och lever är väl utbildade. I munhålan finns hos alla blötdjur, med undantag av musslorna, en muskulös ansvällning, som är tätt besatt med fina, bakåtriktade kitintaggar, vilka brukas när födan sönderdelas. Hos blötdjur som lever i vatten är andningsorganen gälar, vilka utgörs av utskott från kroppsväggen och vanligen är belägna i en säcklik hålighet i manteln.

Inom gruppen blötdjur finns det ett organ som kallas för radula. Radula har dock bara snäckor och bläckfiskar eftersom musslor inte söker efter mat på samma sätt som de gör. Radulans främsta uppgift är att riva sönder och finfördela födan. Detta gör den med hjälp av små “tänder” som finns på radulan, som varierar i storlek, beroende på vilket djur det är. Radulan består av kitin som är ett protein man kan hitta bland annat i skalen på många leddjur. Tänderna på radulan blir slitna med tiden och ramlar av, och efterhand bildas nya tänder. Radulan styrs av brosk och muskler, formade som en stav som kallas för odontophoren. Odontophoren sitter i sin tur fast i muskler och brosk i buccalhålan som är lokaliserad lite innanför munnen. Storleken på radulan beror på födan, till exempel hos bläckfiskar som är rovdjur är den smalare, men hos växtätande snäckor är den lite bredare. Vissa snäckor använder även radulan som vapen när de ska äta, för att tränga igenom skal eller liknande. Bläckfiskar däremot har en kraftfull näbb och radulan ligger bekvämt innanför näbben. 

Blötdjurens nervsystem består till största del av gangliepar. Eftersom de flesta grupper saknar hjärnor styrs de helt av dessa samlingar av nervceller. Hos snäckor och vissa musslor finns det vissa ganglier som är viktigare än andra: den cerebrala som styr huvudet, den pleurala som styr det som händer i mantelhålan och den parietala som styr foten och därmed dess rörelseförmåga. Det finns även buccalganglierna som är viktiga för blötdjur förutom musslor eftersom den styr radulan i munnen.

De flesta musslor, alla bläckfiskar och många snäckor är skildkönade arter, det vill säga att de består av enkönade hanar och honor. Tvåkönade arter förekommer inte så ofta som tidigare antagits. Befruktningen sker oftast direkt i vatten, men hos högre utvecklade blötdjur sker oftast inre befruktning. Vissa blötdjur är giftiga och farliga för människan.

I likhet med många andra djurgrupper uppstod blötdjuren i samband med den kambriska explosionen för cirka 542 miljoner år sedan.

Blötdjurens systematik är omstridd och olika auktoriteter har föreslagit olika kladogram. Följande släktträd över nu levande blötdjursklasser följer två studier som publicerades 2011 i tidskriften Nature. Detta släktträd omfattar inte den föreslagna klassen Gälmaskmollusker (Caudofoveata). 




#Article 171: Beatrix av Nederländerna (308 words)


Beatrix I, Beatrix Wilhelmina Armgard av Nederländerna, Oranien-Nassau och Lippe-Biesterfeld, född 31 januari 1938 på slottet Soestdijk i Baarn, är prinsessa och var regerande drottning av Konungariket Nederländerna 30 april 1980 – 30 april 2013.

Prinsessan Beatrix är brylling till kung Carl XVI Gustaf.

Beatrix Wilhelmina Armgard föddes som äldsta barn till dåvarande prinsessan Juliana av Nederländerna och hennes make prins Bernhard av Lippe-Biesterfeld strax före utbrottet av andra världskriget. År 1940 flydde prinsessan Juliana med Beatrix och hennes syster till Kanada, medan prins Bernhard följde drottning Wilhelmina till London. Familjen återförenades 1945. Äktenskapet mellan prinsessan Juliana och prins Bernhard gav fyra barn. Beatrix är äldsta syster till prinsessan Irene, född 1939, prinsessan Margriet, född 1943 och prinsessan Christina, född 1947.

Prinsessan Beatrix påbörjade sin utbildning under åren i Kanada, och efter motsvarande studentexamen 1956 inskrevs hon vid universitetet i Leiden, där hon var medlem av universitetets kvinnoförening. Hon studerade bland annat sociologi, juridik, ekonomi, författningshistoria och statsvetenskap och tog examen i juridik 1959 och 1961.

Beatrix och Claus fick tillsammans barnen Willem-Alexander (född 1967), Johann Friso (1968-2013) och Constantin (född 1969).

Drottning Beatrix efterträdde sin mor Juliana då Juliana abdikerade på sin 71-årsdag, den 30 april 1980. Drottning Beatrix uppsteg på tronen i närvaro av parlamentets båda kammare i Nya kyrkan i Amsterdam. Drottning Beatrix var den sjätte monarken i huset Nassau-Oranien som suttit på den nederländska tronen sedan tidigt 1800-tal.

Sedan hon var arton år har hon varit medlem av Nederländernas statsråd, en post hon ännu innehar. Som drottning hade hon att underteckna parlamentets beslut och kungliga dekret samt att avlägga och motta statsbesök.

Drottning Beatrix meddelade den 28 januari 2013 att hon skulle abdikera till förmån för sin son Willem-Alexander, som tog över tronen den 30 april samma år. Hon var regerande drottning i exakt 33 år. I och med abdikationen återtog hon titeln prinsessa.




#Article 172: Bo Beskow (520 words)


Bo Viktor Beskow, född 13 februari 1906 i Djursholm, död 1 april 1989 i Mogata, var en svensk målare och författare. 

Han var son till Natanael och Elsa Beskow samt från 1927 gift med Zita Nardi och bror till Gunnar Beskow.

Beskow studerade vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1923,1926 samt i Rom 1926-1927, Paris 1928-1929 och Portugal 1933-1934. Separat ställde han ut i Stockholm ett tiotal gånger bland annat på 
Gummesons konsthall 1929, Galerie Moderne 1934 och Konstnärshuset 1938 samt några gånger i Göteborg, Gävle, Borås och Oslo. Han medverkade med ett flertal verk vid Nordiska museets utställning Barnet i konsten som visades 1941. En retrospektiv utställning med hans konst visades på  Waldemarsudde 1966. Han gjorde sig känd som monumental- och porträttmålare. Till hans bättre porträtt märks helfigurbilden av Ernst Treffenberg 1938 men han utförde även porträtt av Göta Trägårdh, Josua Tillgren 1941, Sten Selander och Sigfrid Siwertz.

Debututställningen på Gummesons 1929 väckte inte någon större uppmärksamhet och resan till Portugal 1934 blev en vändpunkt i han skapande då han hittade sin egen stil målningarna blev mer uttrycksfulla och mer okonventionella samtidigt som de var friare i utförandet. Vid utställningen 1934 på Galerie Moderne möttes hans konst med mycket fin kritik i pressen.

I sitt tidiga monumentalmåleri har han hämtat influenser från det norska måleriet. Han debuterade 1938 med alfreskomålningen Av ljus är du kommen, till ljus skall du åter varda för Djursholm nya gravkapell, för Norrmalms flickläroverk utförde han målningen Kaos-kosmos 1939, för Socialhögskolan utförde han en väggmålning i entréhallen 1939, till Tobaksmonopolets personalmatsal i Stockholm utförde han 1947 alfreskomålningen En dag i Papadates där han hämtade motivet från en grekisk by med tobaksodlingar och där man kan följa plantans väg till torkade blad. Till hans övriga dekorativa arbeten hör utsmyckningen Maria nyckelpiga för Svenska Lloyds fartyg Saga 1941, för Tuppens fritidssal i Norrköping utförde han målningen Det är ändå skönt att leva 1943 och för Brandstationen i Norrköping utförde han väggmarmormosaiken Eld och vatten samt monumentalmålningar i FN-byggnaden i New York. I sin kyrkliga konst målade han en altartavla för Timmele kyrka, altartavla och målade glasfönster för Christinae kyrka, blyinfattade målningar för Sankta Maria kyrka i Skåne, mosaiker för Växjö domkyrka, samt ett antal målade glasfönster i Kristdala kyrka, Skara domkyrka, Vrigstad kyrka, Mogata kyrka, Sankt Johannes kyrka Östergötland, Locketorps kyrka, Valstads kyrka, Nordmalings kyrka, Robertsfors kyrka samt korets konstnärliga utformning i Skärstads kyrka och för Hangelösa kyrka utförde han 1972 oljemålningen Jesus välsignar barnen som placerades ovanför altartavlan.

Han var också en god landskapsmålare och illustrerade sina egna reseskildringar, för Gullaskrufs glasbruk formgav han under 1960-talet en del glasföremål.. Under flera år hade han sin ateljé i Christian Erikssons tidigare lokaler vid Nederland mindre 9. Som illustratör illustrerade han bland annat  Ludvig De Vylders Från slätten och stranden 1924 och Harry Martinsons Aniara som utgavs i ny omarbetad upplaga 1981. Beskow var även författare, bland annat till ett flertal småbarnsböcker, som han även illustrerade. Han var vintervärd i radioprogrammet Vinter i P1 25 december 1973.

Beskow är representerad i Nationalmuseum, Moderna museet, Norrköpings konstmuseum,Göteborgs konstmuseum, Smålands museum, Länsmuseet Gävleborg, Västergötlands museum och Gripsholms slott. 

Han är begravd på Skällviks kyrkogård.




#Article 173: Björn Runge (270 words)


Björn Lennart Runge, född  21 juni 1961 i Lysekil, är en svensk regissör, manusförfattare, dramatiker och författare.

Björn Runge har arbetat med film sedan han var 20 år, bland annat hos Roy Andersson. Han gick ut Dramatiska Institutets regilinje 1989. Ett litet genombrott kom med den prisbelönta kortfilmen Greger Olsson köper en bil 1990, I långfilmsformat debuterade han 1996 med Harry  Sonja. För Om jag vänder mig om 2003 belönades han med en Guldbagge för bästa regi och manus; på Filmfestivalen i Berlin 2004 fick den även Silverbjörnen och filmpriset Der Blaue Engel för bästa europeiska film. Juldagen 2005 gick långfilmen Mun mot mun upp på biograferna. Den fick genomgående bra kritik och nominerades till Nordiska rådets filmpris 2006. Hösten 2011 hade Runges film Happy End premiär, med manus av Kim Fupz Aakeson. Den bildade en avslutande del i en filmtrilogi kallad Befrielsetrilogin, vilken inleddes med Om jag vänder mig om och fortsatte med Mun mot mun.

Björn Runge arbetar även med teater både som dramatiker och regissör. Han regisserade pjäsen Aska av Harold Pinter på Göteborgs Stadsteater 2006. På Stockholms Stadsteater skrev och regisserade Runge pjäsen Uppdraget (2007). För Teater Galeasen har han skrivit pjäsen Dialog-Night Order Book (2007). Den egna pjäsen Night Rider satte Runge upp på Göteborgs Stadsteater 2008. Och samma år hade hans pjäs Mordet på en f.d Komiker premiär på Folkteatern i Göteborg i regi av Sanna Hultman. 

Åren 2006-2009 skrev Runge tre essäer för tidskriften  Filmkonst, utgiven av Göteborg International Film Festival. Essäerna kom i bokform och bildar trilogin Viljan  Världen. 2013 kom Runges debutroman Det allra enklaste.

 (kortfilm)
 (kortfilm)

 (kortfilm)

 (TV-serie)

 (TV-serie)
 (TV-serie)




#Article 174: BESK (1239 words)


Besk eller BESK (Binär Elektronisk SekvensKalkylator) var Sveriges andra dator (efter BARK), som då kallades matematikmaskin eller elektronhjärna. BESK var en elektronisk dator baserad på radiorör. Matematikmaskinnämnden beslöt att påbörja utvecklingen av BESK år 1950 i början parallellt med utvecklingen av BARK och maskinen färdigställdes 1953. BESK var i drift till 1966 då den demonterades och donerades till Tekniska museet. och fyllde ett rum i Gamla tekniska högskolans lokaler på Drottninggatan 95 A i Stockholm. Man förde under dessa år en diskussion om det behövdes två eller tre datorer för Sveriges behov.

Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) hade efter andra världskriget fått kunskap om de datorer som USA utvecklat, i synnerhet ENIAC, och skickat Stig Ekelöf på rekognosceringstur till USA. Pådrivande i frågan var Försvarets Radioanstalt samt Kungliga Marinförvaltningen. Dessa såg tillämpningar inom kryptologi respektive beräkning av kulbanor. Som en reaktion på Ekelöfs rapporter beslutade IVA att sända fem stipendiater till USA för att utbildas i den nya datortekniken. Detta skedde i ett fönster 1946–1947 mellan avspänningen efter andra världskriget och innan kalla krigets början.

Två av stipendiaterna, Erik Stemme och Carl-Erik Fröberg hade gjort praktik hos Herman Goldstine på Princeton University där de involverades i arbetet på IAS-maskinen. Erik Stemme placerades i gruppen under Jan A. Rajchman på RCA-laboratoriet där man arbetade med selektronröret, som var den minnesteknik von Neumann föreslagit för IAS-maskinen. Stemme kallade selektronminnet det mest avancerade elektronrör som någonsin tillverkats.

I mars 1948 utvärderades stipendiaternas arbete i USA och det fanns en konsensus om att Sverige ännu inte kunde köpa några datorer från USA eftersom de kommersiella modellerna inte var färdiga. Kjellberg ansåg att Sverige borde bygga något i stil med Harvard Mark III, vilket Carl-Erik Fröberg höll med om men han ansåg att vad Sverige i längden behövde var något i stil med IAS-maskinen i Princeton. Den 23 mars lade Conny Palm backad av professorerna Hilding Faxén, Hannes Alfvén och Torbern Laurent fram ett förslag om att bygga en elektrosiffermaskin som hade stora likheter med Harvard Mark III. Detta förslag blev aldrig genomfört.

Erik Stemme arbetade i slutet av 1940-talet på Försvarets Forskningsanstalt med Freda, en analogimaskin, för vilken han konstruerat ett trumminne efter återkomsten från stipendieresan i USA. Selektronrören han arbetat med i USA hade visat sig vara en återvändsgränd som minnesteknik för elektroniska datorer, men efter att han läst en artikel om Williamsminnen publicerad 1948 hade Stemme fått anslag från Matematikmaskinnämnden att experimentera med denna minnesteknik. År 1949 hade han fått ett Williamsrör att fungera och reste till England och disktuterade konstruktionen med 
Frederic Williams själv.

År 1950 beslutade Matematikmaskinnämnden att inleda arbetet på BESK och år 1951 flyttade Stemme sin verksamhet från FOA till Matematikmaskinnämndens Arbetsgrupp runt Conny Palm och Stig Ekelöf och blev utan formella beslut ledare för konstruktionen av BESK.

BESK:s utformning är en så kallad IAS-maskin. För en programmerare fungerar BESK och IAS-maskinen likadant. Den ursprungliga IAS-maskinen färdigställdes vid  1951, och var en av de tidigaste datorerna med von Neumann-arkitekturen. BESK programmerades således genom att program laddades in i arbetsminnet, där även in- och utdata kunde lagras. Ritningarna till den ursprungliga IAS-maskinen var vida spridda till skolor, företag och verksamheter som var intresserade av räknande maskiner. IAS-maskiner var inte mjukvarukompatibla, men byggde på ritningar över den ursprungliga IAS-maskinens arkitektur.

BESK hade 2400 elektronrör och 400 germaniumdioder, så den var delvis baserad på halvledarelektronik. Programmen försågs med brytpunkter så att beräkningen kunde återupptas efter att något elektronrör brunnit ut och bytts. 

Som arbetsminne användes ursprungligen ett elektrostatiskt Williamsminne, vilket var ett brittiskt patent på det första RAM-minnet. Det var baserat på 40 Williamsrör, samt 8 reservrör. Varje Williamsrör var ett katodstrålerör som kunde lagra 512 binära bitar i form av punkter i olika positioner på en skärm. Totalt var minnet alltså 20 kilobyte. När katodstrålen träffade en punkt uppstod en potentialbrunn kring denna, baserat på en effekt som kallas sekundäremission. Potentialbrunnen avlästes med en platta, och nollställdes genom att låta katodstråleröret rita ett streck bredvid punkten. Rören kunde behålla lagrade data i bråkdelen av en sekund, och måste därför avläsas och återskrivas periodiskt, på liknande sätt som man gör i moderna dynamiska RAM-minnen (DRAM).

BESK innehöll ett eget Williamsminne som konstruerats av Gunnar Stenudd. Istället för att enbart lagra enstaka punkter upptäckte man under konstruktionen av Williamsminnet till BESK att det var bättre att låta en nolla representeras av en cirkel, och en etta av en cirkel med en punkt inuti. Elektroniken fick skärmas och kapslas i metall för att undvika elektrostatiska störningar. Utöver detta system införde Stenudd en rad med referensettor längst ned på varje minnesmatris, vilka användes för att kalibrera intensiteten i elektronstrålen mot bildrörets fosforskikt så att skillnaden i amplitud ut vid läsning kunde minimeras. Williamsrören behövde en daglig driftkontroll på 30 minuter. Williamsminnet användes de första 3–4 åren av BESKs drifttid.

Williamsminnet blev snabbt otillräckligt och ersattes redan 1956 med ett kärnminne konstruerat av Carl-Ivar Bergman och Gert Persson. Speciell testutrustning konstruerades för att testa ferritkärnorna, och hemmafruar med erfarenhet av att sticka anställdes för att sätta samman kärnminnet som bestod av 40 matriser med 1024 kärnor i varje, det vill säga 40 kilobyte och därmed dubbelt så stort som Williamsminnet. Varje matris kunde addresseras parallellt så att BESK läste eller skrev ett helt 40-bitarsord i en cykel.

En viktig spin off-effekt från utvecklingen av BESK var det magnetiska trumminnet, som användes som sekundärminne i datorn. Minnet baserades på ett magnetiskt fenomen, som upptäckts av Olle Karlqvist och som kallades Karlqvist gap.

BESK togs i drift 1953 och först 13 år senare, år 1966 togs BESK ur drift. BESK:s kontrollpanel, en dubbelenhet från Williamsminnet samt trummor ur trumminnet finns sedan 1966 på Tekniska museet i Stockholm.

BESK genomförde en addition på 56 μs och en multiplikation på 350 μs. 

Arbetsminnet kunde lagra 512 ord med en ordlängd om 40 bit, det vill säga 2560 byte. Instruktionslängden var 20 bit, så två instruktioner kunde lagras på varje adress i arbetsminnet. 

Effektförbrukningen var 15 kVA. 

Under de två första åren var körtiden i genomsnitt 5 minuter innan ett elektronrör gick sönder och behövde bytas, men hållbarheten förbättrades därefter. 

De första beräkningarna gjordes den 1 april 1954. BESK hanterade vingprofiler med mera för Saab 32 Lansen, väderdata för Carl-Gustaf Rossby och SMHI meteorologiska byrå, statistik för Televerket och vägprofiler för Vägverket. Under nätterna utnyttjade Försvarets radioanstalt (FRA) BESK för att knäcka krypterade radiomeddelanden (av Per-Erik Persson med flera). BESK användes också för beräkningar för den svenska kärnkraftsindustrin, till exempel Monte Carlo-simuleringar av neutronspektrum (även det av Per-Erik Persson med flera). De flesta datorberäkningar för det svenska kärnvapenprogrammet gjordes emellertid med efterföljaren SMIL. År 1957 använde Hans Riesel BESK för att upptäcka ett Mersenneprimtal bestående av 969 siffror – det största kända vid den tiden.

Lunds universitet byggde 1956 en icke programkompatibel variant av BESK, som gick under namnet SMIL (Siffermaskinen i Lund) och 1957 färdigställde Saab i Linköping den icke-kompatibla varianten SARA (Saabs räkneautomat), som var dubbelt så snabb som BESK. Saab var en av de största användarna av den ursprungliga BESK. 

Matematiknämnden började 1960 utveckla en transistoriserad ersättare till BESK, den kom dock att slutföras 1965 av AB Datasystem för Atomforskningsinstitutets räkning och fick beteckningen TRASK. När Matematikmaskinnämnden lades ner 1963 lämnade många kring BESK den statliga anställningen, men även SAAB:s arbete med SARA, och gick över till Åtvidabergs Industrier, senare Facit AB. Facit började 1958 att tillverka FACIT EDB och FACIT EDB-3, som var programvarukompatibla med BESK. FACIT EDB tillverkades i nio exemplar och var Sveriges första serietillverkade dator.




#Article 175: BARK (974 words)


BARK (Binär Automatisk Relä-Kalkylator) var Sveriges första dator och stod klar februari 1950 till en kostnad av 400 000 kronor. BARK var en 32-bitarsdator och utförde en addition på 150 ms och en multiplikation på 250 ms. Den hade ett minne på 50 register och 100 konstanter. I en senare utbyggnad fördubblades minnet. BARK var uppbyggd av standardtelefonreläer. BARK invigdes den 28 april 1950 och var i drift till juli 1955 och demonterades sedan.

BARK utvecklades av Matematikmaskinnämnden parallellt med BESK.

Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) hade efter andra världskriget fått kunskap om de datorer som USA utvecklat, i synnerhet ENIAC, och skickat Stig Ekelöf på rekognosceringstur till USA. Pådrivande i frågan var Försvarets Radioanstalt samt Kungliga Marinförvaltningen. Dessa såg tillämpningar inom kryptologi respektive beräkning av kulbanor. Som en reaktion på Ekelöfs rapporter beslutade IVA att sända fem stipendiater till USA för att utbildas i den nya datortekniken. Detta skedde i ett fönster 1946-1947 mellan avspänningen efter andra världskriget och innan kalla krigets början.

Två av stipendiaterna, Göran Kjellberg och Gösta Neovius hade gjort praktik hos Howard Aiken på The Computation Laboratory vid Harvard University under 1947. På Harvard hade man färdigställt Harvard Mark I och var i full färd med att färdigställa Harvard Mark II, båda reläbaserade digitala datorer, i Sverige vid denna tid kallade siffermaskiner. Kjellberg arbetade med konstruktionsdetaljer för Harvard Mark III som skulle bli en elektronisk (ej reläbaserad) efterföljare färdigställd 1949 och var en av de första svenskar som lärde sig boolesk algebra. Neovius var med och designade Mark III:s kretsar för addition och multiplikation och fick vid hemfärden till Sverige viss materiel i gåva av Aiken.

I mars 1948 utvärderades stipendiaternas arbete i USA och det fanns en konsensus om att Sverige ännu inte kunde köpa några datorer från USA eftersom de kommersiella modellerna inte var färdiga. Kjellberg ansåg att Sverige borde bygga något i stil med Harvard Mark III, vilket Carl-Erik Fröberg höll med om men han ansåg att vad Sverige i längden behövde var något i stil med IAS-maskinen i Princeton. Den 23 mars lade Conny Palm backad av professorerna Hilding Faxén, Hannes Alfvén och Torbern Laurent fram ett förslag om att bygga en elektrosiffermaskin som hade stora likheter med Harvard Mark III. Detta förslag blev aldrig genomfört.

När stipendiaterna återkommit till Sverige år 1948 försökte FRA och Marinen att köpa en dator från USA, men detta visade sig så omöjligt eftersom USA infört exportembargo på grund av det förvärrade världsläget i och med berlinblockaden. Den 16 december konstaterade Sigurd Lagerman i den då konstituerade Matematikmaskinnämndens första möte att dörren till inköp från USA var stängd. Han berättade också att Howard Aiken på direkt fråga sagt att han trodde att Gösta Neovius var fullt kapabel att konstruera en svensk dator. Edy Velander ansåg att Sverige borde utse Conny Palm att bygga en relämaskin i samarbete med Televerket vilket också beslutades. Palm hade skissat på en sådan maskin redan 1947.

BARK hette ursprungligen relämaskinprojektet. Palm trodde att arbetet skulle ta 8 månader och kosta cirka 163 500 kronor, och han tillsattes som chef för Matematikmaskinnämndens Arbetsgrupp, MNA. Efter att planerna för BARK klubbats rekryterades stipendiaterna Gösta Neovius, Arne Lindberger och Göran Kjellberg för att arbeta med konstruktionen. För det praktiska arbetet med reläerna rekryterades Olle Karlqvist, Björn Lind och Harry Freese. Carl-Erik Fröberg, Per Petersson och Madeline Wallmark bidrog också på olika vis till konstruktionen. Maskinen byggdes i en ritsal på gamla KTH på Drottninggatan 95A i Stockholm.

Det huvudsakliga användningsområdet för BARK var beräkning av projektilbanor och skjuttabeller för Kungliga Marinförvaltningen vilket programmerades och administrerades av Arne Lindberger. Utöver det gjordes kryptologiska beräkningar för Försvarets Radioanstalt under ledning av Stig Comét under tio dagar år 1950. FRA:s körningar på BARK blev inte framgångsrika och huvuddelen det kryptologiska arbetet inrikades på efterföljaren BESK. Maskinen användes även för geodesiproblem.

Konstruktionen av BARK var uppskissad av Palm som bland annat bestämt att maskinen skulle programmeras med propptavlor med 12000 jackar (i praktiken en modifierad telefonväxel) i likhet med ENIAC, och med utdata på en teleprinter. Ett separat stativ hade 1100 rattar för inställning av konstanter för beräkningarna. Neovius konstruerade den egentliga aritmetisk logiska enheten med utgångspunkt från ritningar för Harvard Mark II. Han konstruerade även styrkretsar för in- och utmatning på teleprinter och hålremsa.

När maskinen var klar bestod den av 5200 reläer monterade i 33 stativ (rack). Den kunde addera två tal på 0,15 sekunder, och multiplicera två tal på 0,25 sekunder.

BARK var en utpräglad harvardarkitektur med program och data i separata minnen. Detta är föga förvånande med tanke på att maskinen byggdes med Harvard Mark II som förebild, och Harvardmaskinerna har gett namn till harvardarkitekturen.

Talrepresentationen var binär och använde 32-bitars flyttalsaritmetik med 7 bitar exponent (6 bitar plus tecken) och 25 bitar mantissa (24 bitar plus tecken). Formatet på flyttalen skiljer sig från senare tiders standardiserade flyttal, och är som följer:

Motsvarande decimala tal är:

Eftersom det största tal som kan representeras i 6 bitar är 63 och det största tal som kan representeras i 24 bitar är  betyder att det största positiva tal som kan representeras är:

och det minsta positiva tal över noll som kan representeras är:

spannet är detsamma med omvänt tecken för negativa tal. Precisionen motsvarar cirka 7 decimala siffror.

Maskinens minne var uppdelat enligt följande:

Instruktionerna i BARK var till skillnad från databussarna inte 32 bitar utan hårt definierade genom de sladdar som kopplades upp på kontrollpanelen. Det var alltså inte möjligt att köra program från externa lagringsmedia. Instruktionerna hade följande format:

Intruktionerna utfördes normal i linjär sekvens från instruktion n till n+1, men kunde även utföra hopp. Hoppen kunde bara utföras från jämna till udda instruktioner, vilket ledde till att man ibland fick lägga till nonsensinstruktioner i programmet. Villkorliga hopp kunde också utföras med hjälp av så kallade väljare vilket var reläer som utförde en logisk jämförelseoperation med utdata från den aritmetiska enheten.




#Article 176: Bo Widerberg (494 words)


Bo Gunnar Widerberg, född 8 juni 1930 i Malmö, död 1 maj 1997 i Båstad, var en svensk filmregissör och författare. Widerberg etablerade sig under 1960-talet som en av de stora svenska filmregissörerna med filmer som Barnvagnen (1963) och Kvarteret Korpen (1963). Widerbergs filmer mottog flera internationella priser.

Bo Widerberg, son till konstnären Arvid Widerberg och Greta Widerberg, började sin karriär som författare. År 1952 kom hans första roman, Hösttermin. Samma år blev hans av Bonniers utgivna novellsamling Kyssas en bestseller. Hans mest framgångsrika bok blev romanen Erotikon (1957). Romanens titel kommer från Mauritz Stillers stumfilmsklassiker Erotikon (1920). Bo Widerbergs sista roman är Den gröna draken som publicerades 1959 och är en satir över reklamväsendet. Boken filmatiserades av Widerberg själv med titeln Heja Roland! (1966).

År 1962 kom Bo Widerbergs debattbok Visionen i svensk film. Widerberg var kritisk till den film som hade gjorts i Sverige, inte minst var han kritisk till Ingmar Bergman som han kallade Vår andes dalahäst i världen, och dennes filmer som han liknade vid ... en exportvara fylld av ohöljd exotism. Essäsamlingen gjorde att han fick prova på att regissera egen film. Gustav Scheutz kom överraskande att erbjuda honom att göra film på Europafilm, vilket ledde fram till de kritikerrosade filmerna Barnvagnen och Kvarteret Korpen. Bo Widerberg långfilmsdebuterade med Barnvagnen (1963) med kollegan Jan Troell som fotograf, och samma år kom Kvarteret Korpen (1963), bägge med Thommy Berggren i huvudrollen. Med den sistnämnde gjorde han flera filmer, bland andra även den amerikanska filmen Joe Hill (1971).

Stor internationell uppmärksamhet fick filmen Elvira Madigan (1967), och huvudrollsinnehavaren Pia Degermark fick pris som Bästa skådespelerska vid filmfestivalen i Cannes det året. Uppmärksamhet fick också Ådalen 31 (1969), om Ådalshändelserna 1931 då fem demonstranter sköts ihjäl av militär. Filmen blev också belönad med Guldbaggen.

Filmen Mannen på taket (1976) är en tidig Martin Beck-filmatisering och en banbrytande svensk kriminalfilm, bland annat känd för en komiskt luttrad polisdialog och en helikopterkrasch i centrala Stockholm. År 1984 kom ytterligare en kriminalfilm regisserad av Bo Widerberg, Mannen från Mallorca (1984), den här gången efter romanen Grisfesten (1978) av Leif GW Persson.

Ännu en Guldbagge och Silverbjörnen vid Berlins filmfestival fick hans sista långfilm Lust och fägring stor (1995), om en lärarinnas förbjudna kärleksrelation med en elev, spelad av sonen Johan Widerberg. Filmen blev också nominerad till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film.

Bo Widerberg har även regisserat teater, bland annat på Dramaten och Malmö Stadsteater, förutom TV-teater för SVT.

Bo Widerberg avled den 1 maj 1997 i magcancer och ligger begravd på Nya kyrkogården i Båstad. Han fick fyra barn: Nina, Martin, Johan och Matilda Jolin Widerberg.

I samband med öppnandet av Citytunneln i Malmö invigdes 2010 ett mindre torg vid Triangelns station, döpt till Bo Widerbergs plats. Platsen ligger i närheten av Widerbergs tidigare bostad i Malmö.

 (kortfilm, foto av Jan Troell)

 (dokumentärfilm, som medlem i kollektivet Grupp 13)
 

 (roman)
 (novellsamling)

 (novellsamling)
 (teaterkomedi)
 (roman)
 (roman)
 (essäer)
 (antologi av texter; red. Gunnar Bergdahl, Göteborgs filmfestival)




#Article 177: Björnar (1472 words)


Björnar (Ursidae) är en familj av större rovdjur och som idag omfattar åtta arter som förekommer över stora delar av norra- och södra halvklotet. Björnar lever i Eurasien, Nord- och Sydamerika och de fanns tidigare även i norra Afrika. Arterna är främst allätare med undantag av jättepandan som huvudsakligen lever av bambuskott och isbjörnen som har kött som huvudföda.

Björnar skiljer sig från de andra familjerna i samma ordning genom att inte ha några egentliga rovtänder, de har i allmänhet en stor kropp, kort svans och raka tår med långa, trubbiga klor, som inte kan dras in. Björnarnas ögon är små och öronen runda och uppåtriktade. De har långsträckt nos och tandformeln är I 3/3 C 1/1 P 3-4/4 M 2/3, alltså 40 till 42 tänder. Björnar är hälgångare och fotsulorna är oftast försedda med hår. Bara några arter som ofta klättrar i träd, till exempel malajbjörnen, har naken fotsula. Vid alla fötter finns fem tår. Svansen är bara en liten stump. Pälsen är oftast lång, hos merparten arter enfärgad och oftast brun eller svart. Undantag är jättepandan med påfallande svartvit teckning och isbjörnen som är vit. Ljusare markeringar på bröstet och i ansiktet finns hos några arter.

Vikten varierar mellan 25 kilogram (malajbjörn) och 800 kilogram (isbjörn, upp till 1000 kg), och oavsett art är vuxna hanar alltid tyngre än honorna. Längden är 100 till 280 centimeter.

Björnar förekommer idag vilt i Eurasien och Amerika. I Sydamerika förekommer de bara i den nordvästra delen. I västra och mellersta Europa finns idag bara restbestånd. I Afrika anträffas idag inte längre några björnar. Brunbjörnspopulationen som levde i Atlasbergen blev utrotad under 1800-talet.

Björnarna har anpassat sig till mycket olika klimatzoner och förekommer både i polartrakterna, regnskog och gräsmarker. Men mycket torra områden undviker de vanligtvis.

Björnar lever huvudsakligen ensamma och är aktiva under skymningen och natten, med undantag för isbjörnen som är dagaktiv. Björnar vilar ofta i grottor, ihåliga trädstammar och jordhålor. Deras sätt att ta sig fram är mestadels en långsam passgång men när det behövs når vissa arter som isbjörn och brunbjörn en hastighet upp till 40 eller 50 kilometer i timmen. Många arter klättrar bra och de kan även simma utmärkt.

Flera arter går i ide eller faller i ett stelt tillstånd, i djup dvala eller i så kallad förlängd torpor, under de kallare vintermånaderna. Det är omstritt om vilan ska betraktas som riktig vinterdvala, då deras kroppstemperatur inte sjunker så väsentligt och det går lätt att väcka dem, men hjärtslagen och andningsfrekvensen sjunker tydligt. Under sensommaren och hösten äter de mycket, den europeiska brunbjörnen är mest beroende av blåbär, för att ha en fettreserv över vintern och våren till nästa blåbärssäsong.

Björnar är allätare, med undantag för jättepandan, som nästan uteslutande lever av bambuskott trots att den inte har cellulosanedbrytande matsmältning, och för isbjörnen som huvudsakligen är köttätare. Frukter, bär (europeisk brunbjörn är särskilt utpräglat beroende av blåbär för sin fettlagring under bärsäsong och som är förutsättande för sovande övervintring i ide) och andra växtdelar, de utgör en stor del av deras föda, speciellt under våren och hösten. De äter större däggdjur, i huvudsak hjortdjur och ibland även boskapsdjur. Dessutom kan de äta insekter, den europeiska brunbjörnen är under våren och tidig sommar även beroende av myror, större larver och små ryggradsdjur som fiskar och gnagare. Den födosöker främst med hjälp av luktsinnet.

Björnhonor blir dräktiga med ett till fyra års mellanrum. Hos de arter som lever i tempererade till kalla regioner infaller födelsen under vintern, när honan ligger i ide. Hos malajbjörn (Helarctos malayanus) och andra arter i varma regioner sker födelsen oberoende av årstiden. Parningen kan ligga flera månader tidigare och sedan utvecklas det befruktade ägget inte på några månader. Den egentliga dräktigheten är med 60 till 70 dagar förvånansvärt kort och sedan föds ett till fyra ungdjur men oftast två. I gruppen däggdjur är björnar de djur som har den största viktskillnaden mellan honan och kullen. Ungarna väger vid födelsen bara 90 (jättepanda) till 680 gram (brunbjörn), vilket motsvarar 0,13 respektive cirka 1 procent av honans vikt.

Efter födseln är det uteslutande honan som tar hand om ungdjuren. Under denna tid är hon tydligt aggressiv och angriper nästan alla inkräktare, inklusive fadern och människor. Efter tre till nio månader får ungdjuren inte längre di. Åtminstone fram till hösten men oftast i 18 till 24 månader förblir ungdjuret hos modern. Könsmogna blir de efter tre till sex år men för hannar tar det oftast 10 till 11 år att växa till full storlek. I naturen blir de oftast 20 till 30 år gamla och i fångenskap ibland upp till 50 år.

Trivialnamnet björn har betydelsen brun och är ett gammalt noaord i svenskan, liksom i andra germanska språk. Det ursprungliga, tabubelagda, namnet på djuret är inte längre känt.

Troligtvis på grund av sin storlek och kraft spelar björnar en stor roll i mytologin och kulten hos många folkgrupper. Björnkult fanns redan på stenåldern och är känd från talrika folkslag. Gudar i gestalt av björnar fanns till exempel hos kelterna. I antikens Grekland brukade herdarna i Pindosbergen fånga björnungar och föda upp dem för att sedan offra dem till gudinnan Afrodite. Även i heraldiken finns många avbildningar av björnar och likaså ingår de i många sagor.

Björnar jagas och jagades huvudsakligen för kött och päls men även tänder och klor används för exempelvis smycken. Ofta tillskrivs björnarnas olika kroppsdelar felaktigt en läkeeffekt, och särskilt galla från kragbjörnen som används i kinesisk medicin. En annan anledning till att den jagas är att de anses vara konkurrenter om födan eller betraktas som en potentiell fara. Ibland besöker björnar bebodda områden och kan plundra bikupor, fiskdammar, rota igenom sopor eller ta boskapsdjur.

Vanligtvis undviker björnar människor. Men om de anser att deras ungar eller matförråd är i fara, är sårade eller blir provocerade kan det hända att de angriper människor och jakthundar. I de allra flesta fall av attack mot människor gör björnen upprepade skenattacker, utan att fullfölja angreppet. Oprovocerade attacker inträffar väldigt sällan. Bara ett fåtal människor skadas eller dör årligen av björnattacker, i Sverige sällan, då oftast i samband med jakt. Vid möte med en uppretad björn bör man i första hand prata lugnt och försiktigt utan att falla gå därifrån helst baklänges och utan att släppa ögonkontakten/blicken ifrån björnen. Skulle den ändå gå till anfall ska man försöka distrahera och stanna björnen genom att slänga något med ens vittring på framför den. I sista hand ska man lägga sig tyst och orörlig på marken, på magen eller ihopkrupen i fosterställning, skydda hals, nacke och huvud med armar och händer, gärna också med sin ryggsäck kvar över sig och göra sig så liten som möjligt, för att visa sig underlägsen och ofarlig.

Björnar fångas för att fungera som nöjesobjekt för människor. De förevisas på kamparenor i strid med hundar eller människor. En tradition som sträcker sig tillbaka till antiken har varit att få björnar att dansa. Björnungar fångas då i det vilda, deras tänder dras ut och med olika smärtsamma metoder får man björnen att stå på bakbenen och röra sig i takt till musik. I och med framväxandet av djurskyddslagar försvann företeelsen i många västerländska länder men det var först 2007 som de sista dansande björnarna försvann i Europa då de tre sista bulgariska dansande björnarna överlämnades till ett djurreservat. Traditionen fortlever idag främst på Indiska subkontinenten.

Jakt och habitatförstöring av björnars levnadsområden är de främsta orsakerna till att många populationer minskar eller försvinner. Till exempel förekommer brunbjörnen i de centrala delarna av USA och i västra och mellersta Europa bara som restbestånd. I norra Afrika och i Mexiko är brunbjörnen helt utdöd. Även malajbjörnar och särskilt jättepandan räknas till de hotade arterna. Isbjörnen anses idag hotad på grund av växthuseffekten vilket medför att nedisade områden i Arktis minskar, och på sikt kan arten försvinna helt.

Evolutionärt uppträdde björnar jämförelsevis sent. De äldsta kända äkta björnarna levde under den senare delen av tidsperioden tertiär.

Björnar ingår i ordningen rovdjur (Carnivora) och där i underordningen Caniformia. Kattbjörnens systematiska tillhörighet är omdiskuterat och placeras ibland till halvbjörnarna, ibland till björnarna och ibland till den egna familjen Ailuridae. Olika genetiska undersökningar visade motstridande resultat. Glasögonbjörnen är den enda nu levande medlemmen av underfamiljen Tremarctinae. Till denna underfamilj hör dock även den utdöda arten Arctodus simus. Arten jättepanda räknas också i en egen underfamilj, Ailuropodinae. De övriga sex arterna räknas till underfamiljen Ursinae. I några systematiker tillhör alla släktet Ursus och i andra förs malajbjörnen och läppbjörnen till släktet Helarctos eller Melursus. Till de utdöda arterna i denna underfamilj hör arten grottbjörn (Ursus spelaeus).

En rad djurarter har orddelen björn; trots att de inte är släkt med björnarna eller halvbjörnarna, till exempel kallas några sälarter sjöbjörnar, koalan kallas koalabjörn; och en grupp mikroorganismer kallas ibland björndjur.

Vanligen skiljs mellan åtta nu levande arter fördelade på fem släkten. Därtill kommer några utdöda arter.




#Article 178: Bamse (2003 words)


Bamse är en svensk tecknad barnserie skapad av Rune Andréasson. Den första serien om Bamse kom 1966, och 1973 fick serien sin egen tidning. Bamse finns även i bland annat filmer och bilderböcker. 2014 kom Bamse för första gången som långfilm på bio.

Bamse är en liten brunbjörn som blir världens starkaste när han äter Farmors dunderhonung. Övriga centralgestalter i serien är den lättskrämde kaninen Lille Skutt och den kloke sköldpaddan Skalman. De bor på tre kullar, och Bamses gamla Farmor bor på den högsta och smalaste av dem, Höga Berget.

Rune Andréasson inspirerades av kullarna från Taormina på Sicilien under ett besök i mars 1963, och till Höga Berget från den närliggande byn Castelmola.

Charlotta Borelius är (2016) chefredaktör för tidningen. Bamse vann 2017 titeln Årets tidskrift, tilldelad av branschorganisationen Sveriges Tidskrifter, med motiveringen att de utfört folkbildningsarbete riktat mot falska nyheter och källkritik.

Innan Rune Andréasson skapade Bamse hade han prövat lyckan med åtskilliga andra serier. Flera av dem – Brum, Nalle ritar och berättar och Teddy – handlade om björnar. Teddy hade underrubriken världens starkaste björn och ett karaktärsgalleri som påminde mycket om de figurer som sedermera dök upp i Bamse, med både en tidig Skalman och en lite stöddigare brun kanin vid namn Lasse Skutt. 

Andréasson ångrade att han gjort Teddy så stark utan att ge honom någon svaghet. För att serien skulle bli spännande var han ofta tvungen att söva ned Teddy, och det blev till sist väldigt tjatigt. Så föddes idén till Bamse – en liten björn som bara är stark när han har ätit dunder-honung, som klarar det mesta men inte allt.

Namnen Brum, Teddy och Nalle inspirerade senare till namnen på Bamses ungar Brum, Teddy och Nalle-Maja.

Bamse gjorde sin debut som titelfigur i sex tecknade svartvita filmer i Sveriges Radio-TV, med start den 29 oktober 1966. (De sex svartvita filmerna finns sedan 2006 på samlings-DVD:n Bamse: De första äventyren.) Vid samma tid kom de första pysselböckerna med Bamse-figurerna.

Två dagar efter att den andra filmen hade visats, den 7 november 1966, utkom Allers nummer 46 med inledande avsnittet av Bamse-veckoserien. Denna fortlöpte under 3,5 år med Rune Andréasson som ensam upphovsman. I Allers nummer 12 1970 avslutades det fjortonde och sista Allers-äventyret. Under perioden utgavs den första Bamse-sagoboken.

Efter att Bamse slutat som serie i Allers visades sju nya kortfilmer, denna gång i färg, i Sveriges Radio-TV vintern 1972-1973. Filmerna har sedan kommit att repriseras ett flertal gånger, och utökades med ytterligare tre avsnitt.

Från och med januari 1973 (tidsmässigt sammanfallande med de nya Bamse-färgfilmerna) fanns tidningen Bamse – världens starkaste björn i tidningsställen. Tidningen kom sedermera att bli en av de bäst säljande serietidningarna i Sverige.

Från utgivningsåret 1976 tecknades serierna av spanjoren Francisco Torá, från 1983 även av svensken Bo Michanek, med Andréasson som fortsatt ensam manusförfattare. År 1990 pensionerade sig Andréasson från tidningsproduktionen (dock inte fullständigt; han fortsatte teckna framsidan till tidningen i ytterligare några år) och lämnade över tidningen till nuvarande Egmont Kärnan vars Bamse-redaktion anslöt ytterligare frilansare på både manus- och tecknarsidan. I juli 2018 bestod Bamse-redaktionen av Joakim Gunnarsson, Lise Jörgensen, Anna Bergström och Charlotta Borelius.

Serien, i grunden en komisk äventyrsserie, blev med tiden känd för att ta upp viktiga rättvisefrågor för barn, inklusive sociala frågor såsom mobbning, rasism, barnmisshandel, funktionsnedsättning, droger och jämställdhet. Under 1970-talet ansåg många att serien hade en tydlig politisk vänsterinriktning. År 1982 skaffade Bamse familj, vilket ledde till att allt fler historier började kretsa kring barnen.

Under den tid Rune Andréasson skrev serien följde Bamse som barnserie en tydligt uttalad, genomtänkt moral som ofta citerades i serierna.

Serien har alltid haft en tydlig uppfostrande karaktär. Ämnen som tagits upp i serien är mobbning, misshandel, jämställdhet, samarbete, alkoholism, demokrati, solidaritet, vapenhandel, antivåld och motstånd mot krig och vapen, drogmissbruk, främlingsfientlighet, socialt ansvar, djur- och miljövård, användning av hjälm och av bilbälte, samt vikten av att skaffa sig kunskap. Tidningen har också kritiserat astrologi.

Bamse har genom åren kritiserats för att uttrycka en politisk vänsterinriktning, och har av moderata ungdomsförbundet anklagats för att vara kommunistisk. 1998 skrev Joakim Nilsson studentuppsatsen Bamse – en uppsats om världens starkaste björn och hans politiska värderingar, där han noterade att det kommunistiska Kina, i serien Bamses skola, prisades för sina insatser för vanligt folk. Detta gjordes till synes helt ovetande om de övergrepp och våldshandlingar som ägde rum under det stora språnget och kulturrevolutionen:

Trots den medieuppmärksamhet som väcktes tog Andréasson aldrig offentligt avstånd ifrån detta uttalande. När det här avsnittet repriserades, i nr 15/2004, efter Andréassons död, var det påtagligt redigerat och nedtonat. Avsnittet var nedkortat från ett uppslag till en sida, och alla kontroversiella påståenden om Mao var borttagna.

Vargen blev snäll enbart genom snällhet. Den enda riktigt ohjälpliga figuren tycks vara Krösus Sork, (möjligen med undantag av räven Reinard, en figur som inte uppfunnits av Rune Andréasson) en kapitalist som gör vad som helst för pengar - fast i ett avsnitt om Hur Krösus blev rik, visas det på att händelser i Krösus bakgrund till del kan förklara hans snikenhet och hänsynslöshet. Kritiken mot Krösus i serien har en del menat skulle göra serien fientlig mot arbetsgivare och företagare men då har man inte tagit hänsyn till att bröderna Bäver är positivt skildrade representanter för tillverkningsindustrin. Även Bamses mormor Anna-Cilla presenteras som en positivt skildrad egenföretagare inom detaljhandeln och arbetsgivare för Brummelisa.

Rune Andréasson menar att Krösus Sork snarare representerar girigheten och vulgärkapitalismen än en person: Krösus blir aldrig snäll, för då kommer det bara en ny Krösus i hans ställe.

I serien Trollkarlens röda blomma, som publicerades för första gången i Bamse nr 10/1988, träffar Skalman figurerna Eragord, Nifrom och Nioreh, vars namn baklänges blir drogare, morfin och heroin. Eragord ger Skalman en dryck gjord på blommor som ger vackra drömmar och tankar. Skalman svävar på rosa moln och tycker att allt ser vackert ut. Senare i serien bränner Skalman ner de fält där Eragord odlar de blommor som drycken består av.

Trots att serien tar tydligt avstånd mot droger, fick den kritik av föräldrar och av barnombudsmannen Lena Nyberg när den publicerades på nytt 2001. Tidningens ansvarige utgivare Jan Magnusson försvarade dock serien och menade att den visar på hur lätt det är att bli missbrukare och att man inte ska fördöma dem som hamnat i missbruk.

I april 2011 lanserade Migrationsverket i samarbete med Egmont Kärnan en Bamsetidning med syfte att utgöra informationsmaterial för barn om asylprocessen. Två barnfamiljer kommer till Bamses land; en får stanna och en blir utvisad. I sista serierutan möts den senare familjen av kramar när de återvänder och blir lyckliga i det land de nyss flytt ifrån. Materialet har därför kritiserats för att skönmåla asylprocessen. Med i en referensgrupp för uttagning av materialet var bland annat organisationen Individuell Människohjälp, som fortfarande säger sig stå bakom materialet, men inte svensk flyktingpolitik. Andra deltagare i referensgruppen var Röda Korset, Rädda Barnen, BRIS och Malmö Högskola.

Andréasson tecknade serien på egen hand fram till 1975, skrev manus till 1990 (Bamse 7/90) och var sedan konsult och omslagstecknare under två års tid (till och med Bamse 7/92). Därefter hade han ingen direkt inblandning i produktionen av serietidningen men fortsatte att hålla sitt vakande öga över innehållet fram till sin död 1999.

Francisco Tora var den ende tecknaren till serien mellan 1976 och 1982, och var tillsammans med Bo Michanek den ende som tecknade serien under Rune Andreassons tid som manusförfattare. Idag görs Bamse av en stab av tecknare och författare.

Bland alla de serieskapare som har skrivit eller tecknat Bamse genom tiderna kan, förutom Rune Andréasson själv, nämnas:

Rune Andréassons redaktörstid (1973-1990): Francisco Torá, Bo Michanek.

Jan Magnussons redaktörstid (1990-2002): Francisco Torá, Bo Michanek, Tony Cronstam, Thomas Holm, David Liljemark, Johan Wanloo, Olof Siverbo, Claes Reimerthi,  Joakim Gunnarsson, Lars Bällsten, Andreas Qassim, Torbjörn Jörgensen med flera.

Lisbeth Wrembys redaktörstid (2002-2008):  Tony Cronstam, Olof Siverbo, Joakim Gunnarsson, Lars Bällsten, Andreas Qassim, Susanne Adolfsson, Mårten Melin, Adam Blomgren, Ted Johansson.

Charlotta Borelius redaktörstid (2008-):  Susanne Adolfsson, Jens Hansegård, Kenneth Hamberg, Simon Bülow, Hedvig Häggman-Sund, Lars Bällsten, Andreas Qassim, Ted Johansson, Thomas Holm med flera.

Under 1990-talet fortsatte Rune Andréasson att skriva 61 manus avsedda för publicering efter sin bortgång. Det sextioandra påbörjades men avslutades aldrig; serien slutar tvärt mitt i en dramatisk scen på seriens fjärde sida. Den första av dessa serier publicerades i Bamse 1/01; fram till juni 2006 hade man publicerat drygt hälften av dessa serier, som i tidningen är märkta RAPM i sin första ruta – en förkortning för Rune Andréasson Post Mortem.

I oktober 2006, 40 år efter att Bamse skapades, berättade Ola Andréasson, son till Rune Andréasson, att man kommer att göra en långfilm. Filmen beräknas ha en budget på runt 25 miljoner kronor. I mitten av maj 2012 kom det ut en titel till den framtida filmen, Bamse och tjuvstaden. Filmen hade premiär 17 januari 2014.
Uppföljarna är Bamse och häxans dotter (2016) och Bamse och dunderklockan (2018).

Huvudtidningen har kommit ut sedan 1973, vilket innebär att den numera ligger på tiotopplistan över Sveriges äldsta fortfarande publicerade serietidningar. För närvarande ges den ut med 18 nummer per år, och totalt har mer än 580 tidningar givits ut.

Åren 1984–1992 hade tidningen sin största popularitet, räknat i upplagesiffror. Under denna period låg tidningens upplaga på över 200 000 ex per nummer, därmed tidvis högre än störste konkurrenten .

Albumserie som gavs ut med två nummer 1980; Jorden Runt med Bamse och Bamse och Billy Boy. Innehöll reprisserier. Ytterligare en tidning med titeln Bamses Bästa gavs ut 1997. 2005 och 2006 utkom två inbundna böcker med samma titel. Se nedan under Bamse-biblioteket.

Album som ges ut vid jultid varje år sedan 1991, innehållande en mix av reprisserier och nytt material. Notera att 1977 och 1978 gav respektive års tjocka julnummer av tidningen även ut i en albumliknande utgåva utan nummer på framsidan - innehållet var dock det samma. 

Tjockare tidning som gavs ut med 30 nummer mellan 1992 och 2005. Innehöll i huvudsak reprisserier, ofta med ett tema i varje nummer.

Ersatte 2006 Bamse-Extra. Innehållet är liknande men en tydligare fokus mot en vuxenpublik märks, bl.a. genom artiklar och införandet av Rune Andréasson klassiska serie Lille Rikard och hans katt som biserie. Ges ut 6 ggr/år.

Ges ut med 8 nummer per år sedan cirka år 2010. Serien består av enklare berättelser med få figurer på varje sida, och riktar sig till åldern 0-5 år. Flera av serierna som utgavs 2010-2011 har reproducerats senare. Ett utdrag ur produktionen syns här, vilken genom titlarna visar på tidningens karaktär. 

En pysseltidning som mestadels innehåller pyssel men även någon serie. Började ges ut i slutet av 2003 och ges för närvarande ut varannan månad. Innehållet har hittills varit pyssel och spel som konstruerats och ritats av Rune Andréasson.

En serie av inbundna böcker som återtrycker och samlar en halv årgång Bamse per bok. Förutom serierna återfinns här även artiklar och diverse illustrationer.
Dessutom finns några specialutgåvor, som till utförande och layout följer huvudseriens upplägg; Bamsebiblioteket - Så började det - två volymer som utgavs 2003 och 2004 och samlar serier som behandlar om persongalleriets ursprung - samt Bamsebiblioteket - Bamses Bästa - två volymer, utgivna 2005 och 2006, som samlar utvalda Bamseserier från 1973-1988 respektive 1988-2006.

Följande utgåvor finns i skrivande stund (man ger alltså kontinuerligt ut nya utgåvor av Bamsebiblioteket):

Bok som samlar samtliga 176 Bamse-avsnitt som Andréasson ritade och skrev för veckotidningen Allers under 1960-talet, innan serietidningen hade lanserats. Utgiven av Egmont Kärnan i samband med Bamses 40-årsjubileum 2006. .

Böcker i Pixibok-format, utgivna sedan 2002 - se huvudartikeln.

Jan Magnusson (text) och Lars Bällsten (bild):

Jan Magnusson/Dan Andréasson (text) och Kenneth Hamberg/Kerstin Hamberg (bild):

Mårten Melin (text), Adam Blomgren (bild) och Kerstin Hamberg (tusch):

Mårten Melin (text), Ted Johansson (bild) och Kerstin Hamberg (tusch):

Lisbeth Wremby (text), Andreas Qassim (bild) och Kerstin Hamberg (tusch):

Rune Andréasson hade under lång tid bestämt sig för att inte licensera ut Bamse till alla möjliga produkter, för att inte bli alltför kommersiell. Det finns dock gosedjur och sällskapsspel samt plåster och tandhygieniska produkter:




#Article 179: Bletchley Park (386 words)


Bletchley Park är ett gods och ett museum som ligger i Milton Keynes i Buckinghamshire, cirka 70 kilometer nordväst om London. Under andra världskriget var det ett centrum för kryptoanalys och chifferforcering, i regi av den underrättelseverksamhet som gick under kodnamn Ultra. 

Godset Bletchley Park köptes 1938 av MI6 i syfte att användas som en plats dit Government Code and Cypher School (GCCS) och MI6 skulle kunna flyttas om kriget kom. Egendomen bestod av en viktoriansk herrgård och 23 hektar omkringliggande marker. Under Münchenkrisen hösten 1938 flyttades MI6:s servicesektion till Bletchley Park, den flyttades tillbaka till London efter krisen var över men de hade utrustat herrgården med kommunikationer och elektricitet, samt byggt de första trästugorna på de omkringliggande markerna. 

Verksamheten på Bletchley Park inleddes på allvar i augusti 1939 när cirka 180 personer från GCCS flyttade dit. Ett antal framstående matematiker rekryterades till Bletchley Park, bland annat Alan Turing, Hugh Alexander och Gordon Welchman. Även schackmästare, lingvister och korsordsexperter rekryterades till det som av de som arbetade där kallade the Golf, Cheese and Chess Society. I slutet av 1944 hade Bletchley Park över 9 000 personer sysselsatta inom verksamheten. Personalen arbetade dygnet runt i treskift och ungefär tre fjärdedelar av de som arbetade där var kvinnor.

Personalen på Bletchley Park arbetade med att avkoda meddelanden, ibland bearbetades så många som 2000 meddelanden om dagen. Dessa meddelanden hade kodats av elektroniska chiffermaskiner, särskilt av de tyska maskinerna Enigma och Lorenz. För att underlätta avkodningen designades och byggdes elektromekaniska kodknäckarmaskiner som kallades Bombes och senare under 1943 byggde man kodknäckningsdatorn Colossus. Den stod färdig i januari 1944 och började då användas i avkodningen.

Vid slutet av kriget förstördes mycket av utrustningen och dokumentationen på order av Winston Churchill och det var först på 1970-talet som händelserna där kom till allmänhetens kännedom.

Efter kriget användes byggnaderna bland annat som utbildningscentrum för lärare och postmedarbetare, det fanns 1991 även planer att riva herrgården och bygga bostäder på marken, men the Bletchley Park Trust grundades 1992 och öppnade ett museum i lokalerna 1993. Efter att Bletchley Park Trust hade samlat in 2,4 miljoner pund själva under 2011 och 2012 för att rädda de byggnader, mestadels i trä, som uppförts 1939, gavs organisationen ett stipendium på fem miljoner från Heritage Lottery Fund och en komplett restaurering påbörjades. Restaureringen färdigställdes i juni 2014.




#Article 180: Bifrost (104 words)


Bifrost (uttal biv-råst, kognat med en icke belagd svensk form *Bävrast; den darrande vägen, den flammande bron) eller bilröst är i nordisk mytologi en bro som leder från jorden till himlen och slutar i Asgård där guden Heimdall bor.

Varje dag rider asarna över bron till domsplatsen under Yggdrasil. Bron har tre färger och mycket solitt byggd. Den brukar identifieras med regnbågen eller vintergatan.

På modern isländska heter den Bilröst i Poetiska Eddan och Bifröst i Snorres Edda. 

Det finns många platser, organisationer och annat som är uppkallade efter Bifrost eller någon av dess namnvarianter. De som räknas upp här är bara några exempel. 




#Article 181: Blotlag (117 words)


Ett blotlag är en mindre sammanslutning av asatroende eller utövare av forn sed som träffas och blotar tillsammans. 

Inom Samfundet Forn Sed Sverige (tidigare Sveriges Asatrosamfund) kan medlemmar sluta sig samman i blotlag som då fungerar som lokala grupper inom samfundet. Blotlagen bestämmer själva hur de vill organisera sin verksamhet, så länge som man följer samfundets stadgar och värderingar. Två sådana blotlag som är officiellt knutna till samfundet är Forn Sed Stockholm och det västsvenska Härden.

Det finns också ett antal helt fristående blotlag i Sverige, som inte tillhör något samfund. Exempel på sådana blotlag är Regin, som tidigare var del av Nätverket Forn Sed, Agnefit i Södermanland och UrNaud i Göteborg och  Frejas Blotlag  i Västernorrland.




#Article 182: Birger Persson (Finstaätten) (909 words)


Birger Persson (även Birger Petersson) till Finsta, död 3 april 1327, var svensk storman, riddare, riksråd, Upplands första lagman och medförfattare till Upplandslagen samt far till heliga Birgitta. Birger var son till riddaren Per Israelsson. Birger Persson förde viss variation av vapen, enligt gravstenen i Uppsala Domkyrka förde han som vapen två nedfällda vingar, tätt intill varandra utan större mellanrum. Men hans sigill i Medeltidsbrev visar två vingar, vars övre bas är väl åtskild, med stort mellanrum, mellan en sexbladig ros, som hänger i ett girlandliknande föremål. Birger Persson var mormors farfar till Sveriges kung Karl Knutsson (Bonde).

Birger nämnes tidigast 1280, köper Finsta gård av sin kusin Ragnhild Erlandsdotter (Finstaätten) 1283, blev riddare och riksråd mellan 1285 och 1291 och var 1293 lagman i Tiundaland i Uppland. Han påbörjade 1293 som huvudman samlandet och kodifierandet av de tre uppländska folklandens, (Attundaland, Tiundaland, Fjädrundaland), rättssedvänjor till en gemensam lagbok, Upplandslagen, som den 2 januari 1296 kunde tas i bruk, och i denna lagsaga blev han den första lagmannen.

Samma år bytte han gården Finsta mot  Skällnora gård i Fresta socken  som blir hans nya sätesgård fram till att han åter byter till sig Finsta genom ett byte med Magnus Nilsson (Ivar Nilssons ätt) av Villberga i Villberga socken.

Birger, som var en av kung Birger Magnussons närmaste män, fick 1303, tillsammans med ärkebiskopen och sin kusin Andreas And, i uppdrag att vara skiljedomare mellan kungen och hans bror hertig Erik i en tvist om en del uppländska gårdar, vilket blev början till den följande brödrastriden mellan kung Birger, hertig Erik och hertig Valdemar. Som Upplands lagman och rikets största jordägare hade Birger en ledande roll under dessa strider. Uppgörelsen 1308, som återgav kungen friheten men medförde rikets delande, gjorde Birger till hertigarnas undersåte. Han var snart deras mest betrodde anhängare, och han lånade ut stora summor pengar till hertigarna.

Birger var en av de personer som bevittnade hertigarnas testamente, som upprättades den 18 januari 1318. Efter hertigarnas död år 1318 tog han, jämte Mats Kettilmundsson, ledningen i upproret mot kung Birger som ledde till att hertig Eriks treårige son Magnus valdes till kung följande år. Birger fick den 13 december 1320 gården Algö i Överselö i gåva av hertiginnan Ingeborg.

Den 22 juli 1321 påbörjade herr Birger en pilgrimsfärd, varpå han den 1 oktober samma år befinner sig i påvestaden Avignon. Han var senare i Santiago de Compostela och var åter i Sverige den 4 juni 1322, lagom för att i Skara delta i den grupp rådsherrar som gjorde slut på hertiginnan Ingeborgs makt och i stället tog kung Magnus förmyndarstyrelse i egna händer.

Birger skrev den 21 oktober 1326 sitt testamente på sätesgården Finsta i Skederid. Han var på sin tid en av Sveriges största godsägare och säkerligen en av landets rikaste män. Han innehade åtskilliga gårdar i bland annat Uppland, Närke, Småland, Södermanland och Östergötland. Birger Petersson dog 3 april 1327 och begravdes i Uppsala domkyrka.

I Finstakoret i Nikolaikapellet i norra delen av korets kapellkrans vilar det förnämsta gravmonument vi känner från vår medeltid.
 
Gravstenen har beställts i den nordfranska, nu belgiska staden Tournai, som var berömd för sina konstnärliga arbeten i traktens svarta marmor. Stenen är nu mycket skadad i ytan men den fragmentariskt bevarade ristningen ger ännu ett begrepp om teckningens elegans och sirlighet, utförd i den höggotiska stilens idealiserade manèr, rofylld och monumental och samtidigt med en utsökt förfining i arkitekturens graciöst genombrutna former. Riddarparet vilar med knäppta händer och öppnade ögon, i from begrundan och i den dräkt som var deras i livstiden. Birger Persson bär en ringbrynja från topp till tå och ärmlös vapenrock – det breda bältet kring höfterna bär svärdet och en sköld med två vingar, hans ättevapen. Mellan de sporrklädda fötterna vilar ett hopkrupet lejon, tapperhetens symbol. Fru Ingeborg bär huvudet täckt av en slöja enligt de gifta kvinnornas sed och vid mantel med nedfälld kapuschong över axlarna. Den fotsida klänningen faller i breda veck och ger gestalten dess harmoniska resning. Vid fru Ingeborgs fötter står en liten knähund, trohetens symbol.

Både lagmannen och hans hustru räknade med en salig död, och denna förväntan uttrycktes symboliskt i den scen, som upprepas över deras huvuden i baldakinens tornliknande krön: deras själar återgivna som små nakna barn burna i täckelse i fader Abrahams sköte, medan heliga svänger rökelsekar i ömse sidor som lovsång och tacksägelse till den Högste och därmed anger framställningens paradisiska karaktär.

Gravstenen är sannolikt beställd av lagman Birger efter hans frus död år 1314, och i de smala sidopartiena av baldakinen har han låtit framställa parets sju barn, alla med utsatta namn, pojkarna vid pappans sida, Petrus, Benedictus och Israel, och flickorna vid mammans sida, Birgitta, Katerina, Margareta och Ingrid. Alla barnen är återgivna i from bedjande ställning, i en ideal tonårsålder, och det är tydligt, att det inte är fråga om porträtt, lika lite som i fråga om föräldrarnas gotiskt idealiserade anletsdrag. Gravstenen ger däremot en genealogisk redovisning av Birger Persson och Ingeborg och deras barn. Birgers vapensköld och de ristade texterna är lika viktiga om inte viktigare än den poetiskt sköna bildframställningen.

Runt gravstenens ytterkant löper följande text i gotisk majuskelskrift:

När gravstenen kom till, var endast tre av barnen i livet: Israel, Birgitta och Katarina.

Birger var gift första gången med Kristina Johansdotter (Elofssönernas ätt) , död 1293, och andra gången med Ingeborg Bengtsdotter av Bjälboättens lagmansgren. Ingeborg var dotter till lagman Bengt Magnusson (Bjälboättens lagmansgren) och Sigrid den fagra. Hon avled år 1314.




#Article 183: Balder (1332 words)


Balder (fornnorska/fornisländska Baldr, isländska Baldur), vilket betyder den lysande eller herren, är en gud i nordisk mytologi. 
Son till Oden och Frigg, make till Nanna och far till Forsete (Forseti). 
Balder bodde i Bredablick.

Balder sades vara bäst av asar. Det var omöjligt att säga något ont om honom. Han var vacker, ljus, god, vis och omtyckt, men hans domar ägde inte bestånd. De andra gudarna brukade säga, att så länge de hade kvar Balder, kunde det inte gå alltför illa för dem. Därför blev de mycket rädda, när han började drömma mardrömmar om att han skulle bli mördad. Och trots alla deras ansträngningar blev det också så till slut. Efter Ragnarök skall dock Balder komma tillbaka från dödsriket tillsammans med sin bror Höder för att styra den nya världen.

Balders död har på två sinsemellan väldigt skilda sätt skildrats av såväl Snorre Sturlasson som Saxo Grammaticus.  

Snorres berättelse börjar med att Balder får en rad onda drömmar, vilket gjorde asarna så oroliga att Oden sadlade Sleipner och red till Hel. Där sökte han upp en völva, som avslöjade att en boning i dödsriket redan hade ställts i ordning åt Balder, då han snart skulle komma dit. Oden återvände till Asgård, varpå hans hustru och Balders mor Frigg färdades vida omkring och bad allt hon såg att lova med helig ed att inte skada hennes son. Löftet gavs överallt. Därmed tycktes bekymret vara ur världen, och gudarna roade sig med att samlas och skjuta på Balder, och kasta spjut och stenar mot honom, eftersom han nu var osårbar.

Alla väsen älskade Balder, utom Loke. Han förklädde sig nu och sporde Frigg om hon verkligen tagit löfte av allt. Hon svarade ja, med ett enda litet betydelselöst undantag: väster om Valhall hade hon sett en liten mistel (mistilteinn), som hon tyckte var för ung för att avkrävas ed. Då gav sig Loke av, plockade misteln och skar till en pil av den. Sedan gick han fram till Balders blinde bror Höder, som stod sysslolös litet avsides, och frågade honom varför han inte roade sig som de andra. Höder svarade att det var därför att han inte kunde se att skjuta eller kasta. Loke gav honom då mistelpilen och hjälpte honom att sikta, vilket blev Balders bane.

Balder fick en ståtlig begravning i sitt eget skepp Ringhorne (Hringhorni). Det skulle skickas till havs och stickas i brand men ingen kunde rubba det. Gudarna blev tvungna att skicka efter jättinnan Hyrrokkin, som kom ridande på en varg med en huggorm som töm. Hon behövde bara knuffa till skeppet en gång, så gled det ut till havs. Tor ville då dräpa Hyrrokkin med Mjölner men de andra gudarna vädjade för henne.

När Balders kropp lades på bålet brast hans hustru Nannas hjärta, och hennes kropp lades bredvid Balders, liksom Balders häst. Oden lade dit sin guldring Draupner, källa till oändlig rikedom då därifrån var nionde natt dröp åtta andra ringar, lika tunga som den själv. I Balders öra viskade Oden någonting, och vilka hans ord till sonen var i den stunden är en av de eviga gåtorna, ty den röjde han inte för någon.
Till slut vigde Tor skeppet med sin hammare, och det började brinna.

Men ännu gav gudarna inte upp. Oden hade ännu en son som hette Hermod (Hermodhr). Denne skickades till Hel, med tillsägelse att göra allt som stod i hans makt för att föra Balder åter till de levandes land. Nio dagar och nio nätter red han, genom mörka dalar och över de dödas flod. Han kom utan faror fram till Hel, där han såg att Balder bodde och blev väl behandlad. Hermod talade med Hel, som sade att hon skulle låta Balder återvända, på ett villkor: att varje ting och varje väsen i världen, både levande och döda, skulle begråta honom. Och det gjorde alla men än en gång med ett enda undantag: en gammal jättinna som sade sig heta Töck, som sade sig gjuta torra tårar för Balder då han ingen glädje givit henne. Därmed var Balder dömd att stanna i Hel till Ragnarök men då skall han återvända för att tillsammans med Höder styra nästa världsålder.

Myten om Balders död slutar dock inte med Balders död, ty i den gamla religionen var blodshämnden en helig plikt, för gudar likaväl som för människor. Balders direkte baneman var Höder; visserligen ofrivilligt men det brydde sig den tidens rättsuppfattning inte om. Balders indirekte baneman var Loke, och dessutom troddes Töck vara Loke i förklädnad, så han var skyldig även till Balders fortsatta bortovaro.
Ytterst hade dessutom alla gudar del i skulden, ty deras dåraktiga lek hade givit Loke hans tillfälle. Därför var ingen av dem lämpad att dräpa Höder. En ny hämnare måste avlas, och den saken åtog sig Oden.

En jättinna fanns som hette Rind (Rindr). Oden gick till henne och nio månader sedan föddes Odenssonen Vale (Váli). En natt gammal, innan han hunnit tvätta händerna eller kamma håret, sände han Höder till Hel. Där blev han lika väl mottagen som Balder, och därifrån skall han som sagt återvända tillsammans med denne. 

Även Loke fick sitt straff; han fjättrades och kommer inte att komma lös förrän Ragnarök.

Saxos version av Balders död skiljer sig väsentligt från Snorres: Här är Balder och Höder två jordiska krigare som slåss om Nannas hand. Höder kommer över ett magiskt svärd med vilket han dräper Balder (se Mistelten). Därefter åtföljs, precis som i Snorres version, Balder till underjorden av en stor skara krigare. Det har föreslagits att Saxos version skulle vara en specifik dansk tradition, men detta motsägs dock av själva namnen på karaktärerna, exempelvis Höder (Hotherus) och Rind (Rinda) vilka har latiniserade norsk-isländska former istället för de förväntade danska Had(er) och Vrind. Även det faktum att gudarna skildras i en negativ dager och t o m blir besegrade, vittnar om att Saxos version i allt väsentligt är ganska sen och tillkommen i kristen tid i Norge eller på Island, där Saxo medgivit att han hämtat mycket av sitt material. 

Fastän det bara är Snorre som direkt skriver att Höder var blind, så torde motivet med den blinde skytten vara gammalt. Det finns nämligen mytologiska lån i finsk folktro som styrker Snorres uppgift. I Kalevala så dödas den finske Lemminkäinen, som har stora likheter med Balder, av ett pilskott från den blinde herden med den våta hatten.  På finska blir våta hatten - märkä hattu, vilket från början kan ha varit en feltolkning av mörke Had(er), som är fornsvenskans språkliga form för Höder. Det är en myt som i så fall måste ha kommit till Finland från Sverige och visar därmed att den version av Balders död som återgavs av Snorre också berättats i östra Norden.

Enligt Snorre så fanns det ett gräs så vitt att man jämförde det med Balders brå (ögonbryn).  Man påträffar också i södra Sverige och i andra nordiska länder några växter som har haft grundformen Baldersbrå. Det finns även några ortnamn i Sverige som skulle kunna syfta på dyrkan av Balder, såsom Ballersta (äldre Baldrestum) Baldringe, Ballersjö och Balderum.

Det finns flera likheter mellan traditionen om den vite Balder och Vite Krist (Balder beskrevs till exempel som den vitaste av asar och Kristus kallades Vite Krist). Båda är framställda som goda och lidande gudar, båda dör och blir begråtna; kristendomens dualistiska motiv, kampen mellan gud och djävul, kan återfinnas i konflikten mellan Balder och Loke. I enlighet härmed skulle Balder i Snorres version vara en kristianiserad asagud. Sambandet är dock omdiskuterat, och källorna är alltför motstridiga för att någon entydig tolkning ska kunna göras. Balder framstår som den kanske mest svårtolkade av asalärans gudagestalter.

Förmodligen är det befintliga materialet sprunget ur flera traditioner. Enligt viss forskning  ska Balder utgöra en nordisk uttolkning av den orientaliske fruktbarhetsguden, vilket i korthet innebar att han var en av Odens krigare, som offrades för att grödan skulle komma tillbaka på våren.

Det finns även en parallell mellan Balder som dör och ska återuppstå efter ragnarök, med mellanösterns gud Baal som dog och återuppstod i Baalcykeln.




#Article 184: Bure (nordisk mytologi) (270 words)


Bure (fornnordiska: Búri eller Buri) var ett urtidsväsen i nordisk mytologi. Namnet betyder avlare, fader. Han slickas fram av urkon Audhumla.  Som far till Bor, och farfar till gudarna Oden, Vile och Ve kan han räknas som asarnas stamfader. 

Bure skapades genom att urtidskon Audhumbla slickade fram honom ur en sten. Bure var vacker att se på, stor och kraftfull (fagr álitum, mikill ok máttugr).

Myten om Bure finns endast omtalad i Snorres Edda, närmare bestämt i sjätte kapitlet av Gylfaginning. Däremot är Bure inte nämnd någonstans i den poetiska Eddan, även om sonen Bors namn förekommer i Vǫluspá 4. I Skáldskaparmál, kap. 2, citeras ett brottstycke ur en okänd dikt av den isländske 1100-talsskalden Torvald blandaskald. Här kallas diktkonsten för Bures arvtagare Bors sons dryck. Det är förstås Oden som är arvtagare till sin far Bor och till farfar Bure, och drycken är skaldemjödet. Diktfragmentet är intressant eftersom det är utifrån det som man har menat sig kunna bestämma stavelsens längd i namnet, och få reda på om Bure hette Búri eller Buri. Búri verkar vara det uttal som bäst passar in i versens meter, men problemet är att fornyrðislag inte är så regelmässigt att det går att dra säkra slutsatser. Å andra sidan är diktens kviðuháttr den strängaste varianten av fornyrðislag.

Bure är också nämnd i rimacykeln Völsungsrímur VI:6 från 1300-talet, men här med namnformen Burri. Slutligen kan sägas att en dvärg vid namn Buri (eller kanske Búri) också finns i Vǫluspá 13 – dock endast i Hauksbóksversionen – men denna dvärg har helt säkert ingenting med Odens farfar att göra.

Brottstycke av okänd dikt av Torvald blandaskald:




#Article 185: Bo Jonsson (Grip) (783 words)


Bo Jonsson (Grip), född senast i början av 1335, död 20 augusti 1386, var en svensk väpnare, riksråd, drots och därmed under sin levnad en av de mäktigaste i Sverige näst kungen, Magnus Eriksson, och senare kung Albrekt av Mecklenburg. Hans föräldrar var Jon Tomasson (Grip) och Ingeborg Bosdotter (Natt och Dag). Han har gett namn åt Gripsholms slott.

Bo Jonsson föddes senast i början av 1335 (hans far var död 24 maj 1334). Han tillhörde den äldre grenen av ätten Grip. Bo nämns första gången i samtida källor 1354 då han redan var myndig. Han utsågs till riksråd senast 1359, fogde i Stockholm 1364, lagman i Östergötlands lagsaga 1366, kung Albrekt av Mecklenburg högste ämbetsman (officialis generalis) 1369, drots 1371, hövitsman i Finland 1371 och lagman där 1380, häradshövding i Tjust från 1381 till sin död. Han innehade också flera andra häradshövdingeposter under sin karriär, bland annat i Dalarna. Bo Jonsson begravdes i Vadstena klosterkyrka 25 augusti 1386.

Bo Jonsson var den störste icke kungliga jordinnehavaren någonsin i Sverige. Hans godsmassa, till största delen bestående av pantlän, omfattade över 1/3 av Sverige och hela Finland. Bo Jonsson som kom från en rik adelssläkt, lånade ut stora summor pengar till kung Magnus Eriksson och när kungen inte kunde betala tillbaka löste han dem istället med jordegendomar. 

Bo Jonsson blev med tiden starkt kritisk mot hur Magnus Erikssons styrde landet. Han gillade inte de allt högre skatterna och adelns minskade inflytande. Detta ledde till att han till slut tog initiativet till upproret mot Magnus Eriksson. Han åkte själv ned till Mecklenburg för att kalla in Albrekt till Sverige som ny kung. Det är uppenbart att de stora summor Bo Jonsson lånade ut till kronan för de län och stora gods han fick inte kunde härröra sig från hans ärvda förmögenhet som enligt hans testamente inte var särskilt stor. Ett konsortium av inflytelserika frälsemän, förmodligen medfinansiärer till de stora lånen, kan identifieras genom testamentet där tio exekutorer namnges.

Bo Jonssons godsförvärv måste ses i ett politiskt sammanhang. Avsikten var att skapa en maktbas för att hindra den Mecklenburgska dynastin från att upprätta ett permanent maktinnehav i Sverige. Bo Jonsson gjorde därför i sitt testamente en klar åtskillnad mellan sin privata godsegendom (huvudsakligen i Småland, Västergötland och Halland) och de med politiska syften förvärvade pantgodsen i övriga riket. Han kom mot slutet av sitt liv att äga över 1500 lantegendomar runt om i Sverige och byggde flera egna borgar, däribland Gripsholm som var en sätesgård, namngiven efter ätten Grip, och Bjärkaholm vid Bjärka-Säby säteri.

Bo Jonsson förvärvade under året 1381 en rad gods och gårdar runt om i Sverige inom en snäv tidsperiod vilket finns belagt i olika köpehandlingar. 1381 köpte han en del av Herrborums gods i Östergötland. Kopplingen till Herrborums gods kom via Birger Ulfsson, son till Heliga Birgitta, och Ingegärd (vars mormor var Heliga Birgitta). Ingegärd skänkte en del av Herrborum till Vadstena Kloster år 1374, samma år som Heliga Birgittas kvarlevor fördes till klostret. Strax efter, inleddes en rad snabba förvärv där exempelvis samtliga lantgårdar på Lidingö, som förvärvades under tidsperioden 1376–1381 och som sammantaget antas ha omfattat i stort sett hela Lidingölandet även inbegripet öarna Stora och Lilla Höggarn och Fjäderholmarna samt den största gården Wiby som man antar motsvarade nuvarande Bo Gård i stadsdelen Bo vid Kyrkviken. 

Bo Jonsson hade goda relationer med Vadstena kloster (där han också är begraven) genom goda relationer till Birger Ulfsson (son till Heliga Birgitta) som också kom att fungera som en av Bo Jonssons testamentsexekutorer. Enligt Vadstenadiariet var Bo Jonsson på sin tid politiskt så stark att mot denne kunde inte ens kungen, herr Albrekt, hävda sig i något avseende, fast han ibland försökte.

När det gäller Bo Jonssons privatliv har ett par händelser lyfts fram i litteraturen som bevis på hans förmenta girighet och grymhet, nämligen det kejsarsnitt som utfördes på hans första hustru efter hennes död, samt dråpet på frälsemannen Karl Nilsson (kluven sköld) i Gråbrödraklostret i Stockholm. Det för tiden obligatoriska förfarandet att genom kejsarsnitt försöka rädda det ofödda barnets liv och själ har i litteraturen vänts mot Bo Jonsson genom det ogrundade påståendet att operationen utfördes endast för att han skulle kunna ärva barnet (om barnet var levande skulle det ärva sin mor, varefter fadern skulle ärva barnet vid dess död, men om det var dödfött skulle arvet gå till moderns släktingar). 

Omständigheterna kring dråpet på Karl Nilsson är inte närmare kända. Genom det urfejdebrev som hans arvingar utfärdade till Bo Jonsson vet man dock att en förlikning måste ha ägt rum.

Bo Jonsson lät översätta Alexandersagan till svenska, en bok om Alexander den store som styrde över ett välde som enligt sagan innefattade bland annat Grekland, Egypten och Italien.




#Article 186: Bjärkaholm (551 words)


Bjärkaholm var en medeltida borg uppförd någon gång mellan 1367 och 1370 av Bo Jonsson (Grip) på Bosholme (eller Bos Holme) i Stångån, ungefär en kilometer norr om nuvarande Bjärka-Säby i Östergötland.

Namnet Bierkaholm är tidigast belagt år 1370 i ett brev skrivet därifrån av Bo Jonsson (Grip). Denne hade år 1367 förvärvat Bjärka gård i Vist socken i Östergötland, Bjärkaholm bör därför ha uppförts någon gång mellan dessa årtal. Strax norr om den förmodade platsen för Bjärka gård, på Bosholme i Stångån (vilken inte ska förväxlas med Bosholme i Stora Rängen, drygt en kilometer därifrån), finns lämningarna efter ett antal befästa stenbyggnader, vilket är den plats som idag identifieras med Bjärkaholm.

Bjärkaholm bestod i väster av en 10 gånger 19 meter stor byggnad (vanligtvis betecknad som borgen) som bör ha bestått av flera våningar samt ett vakttorn. En brunn var inbyggd i muren. Cirka 20 meter nordost om borgen, nära den östra stranden, låg ett antal ekonomibyggnader i sten och trä omgivna av en ringmur och möjligtvis en träpalissad med en port på sydöstra sidan. Bredvid ringmuren finns en stensättning som troligtvis har tjänat som brofäste.

Enligt Holger Rosman (1923) valde Bo Jonsson (Grip) att bygga en fästning på just denna plats på grund av dess strategiska läge i Stångån nära handelsvägen mellan Östergötlands städer och Kalmar. Han hade vid denna tid inte börjat sitt stora förvärv av egendomar, och var i behov av en befäst borg som skydd.

Det är inte känt hur länge Bjärkaholm var i bruk. Bo Jonsson (Grip) författade ett brev på Bjärkaholm 1385, året före sin död. Den sista kända källan som omnämner Bjärkaholm är ett brev därifrån skrivet av Ulf Jonsson (Aspenäsätten) och daterat 1390. I september 1396 beslutades det att de slott som den nykrönte kungen Erik av Pommern och hans moder Drottning Margareta ej önskade bevara, skulle rivas. Möjligtvis raserades Bjärkaholm som en följd av detta. Inget tyder på att Bjärkaholm skulle ha raserats i samband med strid.

Broocman (1760) beskriver ön som helt övervuxen och av byggnaden återstod i mitten av 1700-talet rester av källare och stenfot samt ännu kvarväxande äpple- och päronträd.

På 1880-talet gjordes en undersökning av Bosholme då lämningarna efter borgen frilades. De senaste utgrävningarna av Bjärkaholm påbörjades år 1914 och leddes i början av Otto Jansel. Efter 1915 togs arbetet över av Sven Brandel, vilken också har skrivit den mest utförliga redogörelsen om arkeologiska fynd från Bjärkaholm. Brandel anger inte när utgrävningarna avslutades men de bör inte ha pågått längre än till 1928 eftersom han färdigställde verket Bo Jonssons borg vid Bjärka-Säby det året (publicerad 1929).

Vid utgrävningarna hittades bland annat enstaka mynt, nycklar, låsfragment, pilspetsar, knivblad, delar av rustningar, krukskärvor och brynen. Brandel anger att fynden förvaras på Bjärka-Säby slott, med vilket han troligtvis menar Bjärka-Säby gamla slott.

När Kinda Kanal byggdes på 1850-talet sänktes vattennivån i Stångån, och flodbädden nordost om Bosholme torrlades. Det är idag alltså möjligt att gå torrskodd till lämningarna efter Bjärkaholm. Platsen är dock övervuxen av tät och svårframkomlig lövskog och det är svårt att få god överblick av området. Även om stengrunder och rester av murar finns kvar har mycket av det ursprungliga byggnadsmaterialet uppenbarligen fraktats därifrån, vilket enligt Lundberg (1981) förklaras av en muntlig tradition som säger att stenar från Bjärkaholm användes för att bygga gamla slottet på Bjärka-Säby.




#Article 187: Bjärka-Säby slott (436 words)


Nya Slottet Bjärka-Säby är ett slott i Vists socken, Hanekinds härad i Östergötland. Det är beläget i den mindre orten med samma namn (Bjärka-Säby), 2 mil sydöst om Linköping, resp. 4 kilometer norr om Bestorp inom Linköpings stift.

Bjärka-Säby nya slott är en slottsbyggnad i prunkande barockstil med säteritak, belägen i ett östgötskt lövängslandskap öster om Stora Rängen, 250 meter nordöst om gamla slottet. Interiören har däremot karaktär av sent 1700-tal.

Slottet ägs av Sionförsamlingen i Linköping, och fungerar som kurs-, konferens-, församlings- och retreatgård. Verksamheten har en klar ekumenisk inriktning. I slottet har även Tidskriften Pilgrim sin bas. Slottet är tillgängligt för besök och visningar anordnas. Ett sommaröppet café för allmänheten finns i slottets lokaler.

På uppdrag av Germund Ludvig Cederhielm utarbetade arkitekten Fredrik Magnus Piper (1746–1824) en serie förslag till manbyggnad i nyklassicistisk stil i enlighet med byggherrens speciella önskemål. Bygget kom igång 1791 och blev klart strax innan sekelskiftet 1799/1800. Det omgivande landskapet omgestaltades till en engelsk park. När det gällde trädgårdsarkitektur var Piper rätt man på rätt plats. Han var den tidens främste trädgårdsarkitekt, mer känd som sådan än som byggnadsarkitekt.

År 1872 övertogs godset av konsul Oscar Ekman (1812–1907). Han och hans son Oscar utvecklade godset till ett mönsterjordbruk. Familjen Ekman uppförde skola, ålderdomshem, sjukstuga och arbetarbostäder. Intresset för bygdens historia var stort och mycket av äldre tids bebyggelse finns idag bevarat.

En ombyggnad skedde 1894–1898 av slottsarkitekten Agi Lindegren. Han genomförde då den höga takresningen, som gör att slottet fick ett barockmässigt utseende som skiljer sig från Pipers formspråk och som påminner om Riddarhuset i Stockholm. Även tornet är en skapelse av Lindegren. 
Under godsets ägor fanns ett stort antal gårdar och torp.

Efter förslag av professor Sigurd Curman och arkitekt Erik Fant utfördes 1920–1921 en restaurering av interiören, så att denna åter speglar det sena 1700-talet. Exteriören har däremot fått behålla utseendet från Agi Lindgrens ombyggnad.

Familjen Ekman donerade slottet och slottsparken till Sionförsamlingen i Linköping, som äger det sedan 1 april 1980. Slottet är säte för en kristen ekumenisk kommunitet.

I Nya Slottets östra flygel inreddes år 1878 ett slottskapell. Det rektangulära rummet med kor i norr invigdes till gudstjänstlokal år 1884. Kapellet är utfört i en enkel nyklassicistisk stil med stora rundbågiga fönster inramade med pilastrar och plant tak med dekorativa målningar. Altartavlan, också mellan tvenne pilastrar, visar Kristus som förlossare. I taket åskådliggörs den första nattvarden och korsbärandet. Predikstolen står till vänster i koret, på kapellets evangeliesida.

Kring slottet finns ett herrgårdspräglat landskap. Den stora mängden gamla ekar gör att här finns en mycket rik flora och fauna. Forskning har här bedrivits på dårgräsfjärilen och läderbaggen.




#Article 188: Barbados (995 words)


Barbados är en självständig östat i ögruppen Små Antillerna i Västindien. Barbados är det mest tätbefolkade landet i Amerika och är en av världens mest tätbefolkade stater. Ön ligger 434,5 kilometer nordost om Venezuela. De närmaste grannöarna är Saint Lucia respektive Saint Vincent och Grenadinerna, som båda ligger väster om ön.

Barbados är ungefär 430 km² stort och består främst av lågland, med några högre regioner i inlandet. Barbados har troligen inte bildats av ett vulkanutbrott; berggrunden består främst av kalksten och korall. Det finns stora sockerplantager på ön och betesområden nära havet.

Barbados har bland de högsta levnadsstandarderna och läskunnighetsnivåerna i tredje världen och ligger enligt  på fjärde plats bland alla världens utvecklingsländer. Ön är också ett stort turistmål.

Portugiser och spanjorer kom som de första européerna till Barbados på 1500-talet. Under deras tid utrotades den indianska urbefolkningen (en del fördes som slavar till Haiti). Britterna fortsatte kolonisationen på 1600-talet. 

Britterna började bosätta sig där 1627 och införde sockerplantager, där slavar arbetade till 1834, då slaveriet förbjöds. Sociala och politiska reformer genomfördes gradvis under 1940- och 1950-talen och ledde till självständighet från Storbritannien 1966.

De första som bosatte sig på Barbados var nomadiska indianer. Tre immigrantgrupper flyttade norrut mot Nordamerika. Den första gruppen var jordbrukare, fiskare och keramiker som anlände med kanot från Sydamerika omkring 350 e.Kr. Arawakfolket var den andra gruppen att anlända från Sydamerika omkring 800 e.Kr. Några arawakbosättningar på ön är Stroud Point, Chandler Bay, Saint Luke's Gully och Mapp's Cave. Enligt ättlingar till arawakier var Barbados ursprungliga namn Ichirouganaim. Under 1200-talet anlände kariber från Sydamerika, vilka var den tredje vågen. Under de närmaste århundradena levde de tre olika grupperna isolerade från varandra.

Namnet Barbados kommer från en portugisisk utforskare vid namn Pedro Campos, som kallade ön Los Barbados (de skäggiga), då han 1536 såg öns fikonträd med långa hängande rötter, som liknade skägg. Mellan 1536 och 1550 tillfångatog spanjorerna många kariber på Barbados och använde dem till slavarbete på sockerplantager. Många kariber flydde i samband med detta från ön.

Brittiska sjömän som landsteg på Barbados på 1620-talet, vid dagens Holetown, fann ön obebodd. Från det att de första britterna anlände 1627, fram till självständighetsförklaringen 1966, var Barbados under oavbrutet brittiskt styre. Dock åtnjöt Barbados stor lokal autonomi.

Många irländare skickades till Barbados för att fungera som handlare och  och under flera århundraden fungerade de som en buffert mellan plantageägarna och de afrikanska slavarna. De var antingen en del av den koloniala milisen eller så kämpade de för afrikanerna i olika upplopp. Giftermål mellan irländare och afrikaner var vanliga och eftersom afrikanerna kunde motstå tropiska sjukdomar och klimatet bättre än de vita, och då många vita slavar emigrerade om de fick möjlighet, gick Barbados från att ha en irländsk majoritetsbefolkning på 1600-talet till att ha en övervägande svart befolkning på 1900-talet.

Efter en fredlig och demokratisk process blev Barbados självständigt den 30 november 1966, under premiärminister Errol Barrow.

Barbados är en relativt platt ö, som stiger något in mot höglandet i centrala delen av landet. Den högsta punkten är Mount Hillaby, som når 336 meter över havet. Ön ligger i Atlanten, öster om de övriga karibiska öarna.

Huvudstaden på Barbados är Bridgetown och den kallas oftast helt enkelt The City eller Town, det vill säga staden. Andra städer på ön är Holetown, Oistins och Speightstown.

Ön är 23 kilometer bred vid sin bredaste plats, och ungefär 34 kilometer lång.

Naturtillgångar på ön är petroleum, fisk och naturgas.

Klimatet på Barbados är tropiskt, med en regntid som varar från juni till oktober. Med oregelbundna mellanrum förekommer orkaner. Tack vare öns placering drabbas den dock inte av orkaner och andra tropiska stormar så ofta som man kunnat tro, eftersom den ligger precis öster om orkanbältet.

De största miljöproblemen är att kustvattnet förorenas av avfall från fartyg, att sopor dumpas där det är risk för förorening av dricksvattnet och jorderosion. 

Barbados har ett tvåkammarparlament med ett House of Assembly och en senat. De 30 ledamöterna i huset utses genom allmänna val för femårsperioder medan senatens 21 ledamöter utnämns av generalguvernören, som verkar som representant för landets formella statschef, drottning Elizabeth II.

Landet har två huvudpartier, Barbados Labour Party, BLP, och Democratic Labour Party, DLP. Båda är tämligen moderata partier utan några större ideologiska meningsskiljaktigheter.

Barbados administrativa enheter (parishes): Christ Church, Saint Andrew, Saint George, Saint James, Saint John, Saint Joseph, Saint Lucy, Saint Michael, Saint Peter, Saint Philip och Saint Thomas. Staden Bridgetown blir kanske en egen enhet i framtiden, men tillhör just nu församlingen Saint Michael.

Barbados är ett av de mest välutvecklade länderna i Karibien med en regionalt sett hög BNP per capita. Hälsovårds- och utbildningssektorerna håller en förhållandevis hög standard.

Landets ekonomi var beroende av socker, rom och melass under större delen av 1900-talet. Under 1990-talet blev turism och produktionsindustri ekonomiskt viktigare än sockerindustrin. För att minska arbetslösheten uppmuntrar regeringen utländska investerare. Destilleriet Mount Gay, grundat 1703, är fortfarande verksamt på ön.

Finansiella tjänster och lätt tillverkningsindustri är viktiga näringar som har passerat den traditionella sockerindustrin, som mest finns kvar som råvara för romtillverkning, vilken dock ökat.

Den fortsatta ekonomiska utvecklingen är starkt beroende av ekonomin i USA och Europa.

All elektricitet framställs av fossila bränslen, såsom petroleum, som man utvinner.

Siffror tagna från CIA World Factbook.

Nära 90 % av alla barbadier är av afrikanskt ursprung, varav de flesta är ättlingar till slavarbetare på sockerplantager. Resten av befolkningen utgörs av européer, asiater och en relativt stor andel personer av syriskt och libanesiskt ursprung.

Officiellt språk på ön är engelska, medan lokalspråket kallas bajanska och är ett engelskbaserat kreolspråk. Barbados tar i dagsläget emot många invandrare från Guyana. 67 % av befolkningen är protestanter, 4 % är katoliker, 17 % bekänner sig inte till någon religion och 12 % övriga. Jehovas vittnen är representerade med ett 30-tal församlingar.

Barbados är om möjligt mer engelskt präglat än andra öar i Karibien och detta visar sig bland annat i ett mycket stort intresse för cricket. På musikfronten är Rihanna den mest kända artisten.




#Article 189: Civilisation (684 words)


Civilisation, från latinets civilis, ytterst från civis, medborgare, i betydelsen stadsbildning, innebär vanligen detsamma som samhälle men är stundom specifik benämning på en, i äldre tid, kultur som inte var barbarisk. Den grekiska motsvarigheten är polis. De tidigaste civilisationerna inkluderar Mesopotamien mellan 8 000 f.Kr., Egypten mellan 5 000 och 3 000 f.Kr., Indusdalen mellan 2 600 och 2 400 f.Kr., norra Kina mellan 3 000 och 2 000 f.Kr., Mellanamerika mellan 3 000 och 500 f.Kr. och Peru mellan 2 500 och 500 f.Kr.

För grekerna var det självklart med en högre organisation som grund för deras civilisation. För romarna var det grekiska och det romerska samhället det som utgjorde civilisationen.

Civilisationens vagga är någon av de möjliga platser där civilisationen uppstod. Vanligtvis lokaliseras den till Antika Främre orienten under kalkolitikum, perioden ubaid, kulturen Naqada, speciellt i bördiga halvmånen (speciellt Levanten och Mesopotamien) men även olika platser i Armenien, Grekland och den iranska platån bredvid andra asiatiska kulturer som ligger längs de stora floddalarna, såsom Indusfloden i Sydasien och Gula floden i Kina.

Civilisationen förutsätter ofta närvaron av agrikultur och urbana samhällen, och är som sådan en konsekvens av den neolitiska revolutionen. Detta förutsätter att det inte finns någon enda vagga men flera olika utvecklingar av civilisationer, där Främre Orienten under Neolitikum var först. Om skrift tas som en förutsättning för civilisation är den tidigaste vaggan den hos sumerna.

Vad som kännetecknar en civilisation gentemot icke-civiliserade samhällen kan sägas vara följande:

Kritiker av främst vänsterpolitisk bakgrund menar att civilisationen förstör människors relationer och naturen genom införandet av hierarkier och abstrakta koncept för att styra dessa såsom privat egendom, intellektuell egendom och arbetskraftsfördelning.

Förespråkare av civilisationen menar att den leder till lägre barnadödlighet, ökad medellivslängd, frånvaro av svält samt upplysning istället för vidskepelse.

Francis Fukuyama gav 1992 ut den uppmärksammade boken Historiens slut och den sista människan där han hävdade tesen att historien var slut i och med de västerländska demokratiernas seger över kommunismen i kalla kriget. Som en motreaktion skrev Samuel P. Huntington 1996 Civilisationernas kamp: mot en ny världsordning. (ny utgåva 2002, svensk översättning 2006). Denna bok blev mycket uppmärksammad, diskuterad och i många fall kritiserad.

Huntingtons huvudtes i boken var att det faktum att endast en ideologi och ett ekonomiskt system tycktes stå till buds efter det kalla krigets slut inte innebar något slut på historien eller storskaliga konflikter, utan endast att världen hade återförts till ett normaltillstånd av kamp mellan kulturer eller civilisationer. Enligt honom kommer konflikter mellan civilisationer att ersätta konflikter mellan nationalstater och ideologier som karaktäriserade 1800-talet och 1900-talet. Således menade han att Fukuyama och andra missade framtida konfliktorsaker, och att de viktiga byggstenarna i världspolitiken och det internationella systemet efter kalla kriget består av civilisationer snarare än stater. Han menar därför att konflikter under 2000-talet kommer att uppstå mellan dessa civilisationer snarare än mellan stater, och att världsreligionerna har en viktig betydelse.

Den definition av en civilisation som Huntington ger i sin bok är den mest övergripande kulturella grupptillhörigheten och den mest allmänna nivån av kulturell identitet människor kan ha gemensamt. Huntington sade att 2000-talets kännetecken kommer att vara civilisationernas kamp. Synsättet har ifrågasatts av personer som Edward Said och Muhammed Asadi. Ronald Inglehart och Pippa Norris har menat att den sanna civilisationernas kamp mellan muslimer och västvärlden orsakas av det muslimska avvisandet av västvärldens mer liberala sexuella värden, snarare än en skillnad i politisk ideologi.

Vissa miljöforskare menar att världen går in i en civilisationsfas, som kännetecknas av ändring från självständiga, frikopplade nationalstater till en värld full av utökad global sammankoppling med globala institutioner, miljöutmaningar, ekonomiska system, och medvetenhet. I ett försök att bättre förstå hur en sådan civilisationsfas kan se ut i kontext av minskande mängder naturliga resurser och ökande konsumtion har Global scenario group använt scenarioanalys för att få fram tre arketypiska framtider: Barbarisering, där ökande konflikter antingen resulterar i en skogsvärld eller total samhällelig nedbrytning; Konventionella världar, där marknadskrafter eller policyreformer långsamt utlöser mer hållbara vanor; och en stor övergång, där antingen summan av fragmenterade ekokommunalismrörelser bidrar till en hållbar värld eller globalt koordinerade försök och initiativ som resulterar i en ny hållbarhetsparadigm.




#Article 190: Carl XVI Gustaf (3574 words)


Carl XVI Gustaf, Carl Gustaf Folke Hubertus, född 30 april 1946 på Haga slott i Solna, Stockholms län, är Sveriges konung och statschef sedan 15 september 1973 då han efterträdde sin farfar Gustaf VI Adolf. Han är son till prins  Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla. Han gifte sig 1976 med Silvia Sommerlath.

Han är den sjunde regenten av huset Bernadotte och sedan den 26 april 2018 den längst regerande monarken i Sveriges historia.

Carl Gustaf föddes klockan 10.20 den 30 april 1946 på Haga slott i Solna, Stockholms län, som ende son till arvprins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla, och fick titlarna Sveriges arvfurste och hertig av Jämtland. Den 7 juni 1946 döptes han under namnen Carl Gustaf Folke Hubertus av Sveriges ärkebiskop Erling Eidem i Slottskyrkan, framburen av sin far och farfars far, Gustaf V, som önskade: ”Måtte hertigen av Jämtland bli till nytta och glädje för sitt svenska folk!”.

Carl och Gustaf är gamla kunganamn som tidigare burits av flera släktingar till Carl Gustaf, bland andra den tyske morfadern Karl Eduard av Sachsen-Coburg Gotha och farfarsfar Gustav V, farfar Gustav VI Adolf och fadern Gustav Adolf. Namnet Folke är efter Folke Bernadotte och Hubertus efter sin morbror  som stupade under andra världskriget.

Han döptes i , som stod på Gustav III:s matta och han låg i Karl XI:s vagga med Oscar II:s krona bredvid sig. Samma dopklänning i vit linnebatist som prinsen bar hade burits av hans far 1906 och skulle senare bäras av hans tre barn. Hans faddrar var kung Gustaf V, kronprins Gustaf Adolf, kronprinsessan Louise, hertig Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha, kronprins Fredrik och kronprinsessan Ingrid av Danmark, kronprins Olav av Norge, prinsessan Juliana av Nederländerna, greve Folke Bernadotte af Wisborg och grevinnan Maria Bernadotte af Wisborg.

Den 26 januari 1947 omkom prins Gustaf Adolf i en flygolycka på Kastrups flygplats utanför Köpenhamn. Efter detta flyttade 1950 Sibylla, Carl Gustaf och hans äldre systrar, prinsessorna Margaretha, Birgitta, Désirée samt Christina från Haga slott till sedermera prinsessan Sibyllas våning på Stockholms slott.

Det första offentliga uppdraget hade Carl Gustaf redan när han var ett halvt år, då han tog emot en silverbägare från den franske politikern Justin Godart som tack för den svenska hjälpen under andra världskriget. Hans barnskötare under alla år var Nenne Björnberg, som anställdes 1938 och stannade hos kungafamiljen under nästan femtio år.

Den unge Carl Gustaf tillbringade sina somrar på slottet Solliden, strax söder om Borgholm på Öland, som han senare ärvde av sin farfar. Han började spela munspel som treåring. Detta intresse har hållit i sig till vuxen ålder. Kungen var hedersvargunge från födseln, och blev vargunge i S:ta Klara kyrka 1956 med namnet Mowgli. Scout blev han vid fyra års ålder. Han är hedersordförande för Scouterna, och sedan 1977 även hedersordförande i World Scout Foundation.

Vid kung Gustaf V:s död 29 oktober 1950 steg Carl Gustafs farfar Gustaf VI Adolf upp på tronen och den då fyraårige hertigen av Jämtland blev då Sveriges kronprins.

Sin grundläggande skolutbildning fick han vid Broms skola. Under skoltiden förekom smeknamnet Tjabo.

Kronprins Carl Gustaf konfirmerades 1962 i Borgholms kyrka på Öland.

Vid Riksdagens högtidliga öppnande 1965 avlade han sin tro- och huldhetsed, vilket innebar att han lovade att vara kungen trogen, iakttaga riksdagens friheter och i övrigt verka i överensstämmelse med grundlagen.

Studentexamen tog han den 22 april 1966 vid Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk, där han hade installerat sig i månadsskiftet augusti–september 1959. I samband med studentexamen fick han sin första egna bil, en ljusblå Volvo P1800.

Den blivande kungens fortsatta utbildning organiserades därefter av en grupp som bestod av prins Bertil, Sibyllas kammarherre, IBM-chefen greve Gösta Lewenhaupt som varit nära vän med kronprinsens far, civilingenjör Bo Ekelund, generalmajor Malcolm Murray, universitetskansler Nils Gustav Rosén, major Hans Skiöldebrand, friherre Hans Beck-Friis, civilekonom Lennart Ekelund samt överstelöjtnant Harald Smith. Till gruppen var dessutom ett antal resurspersoner knutna: amiral , överståthållare Allan Nordenstam, Cellulosakoncernens chef Eije Mossberg och rektorn för Stockholms universitet Håkan Nial.

Därefter genomförde han militärtjänstgöring samt tog sjöofficersexamen 1968, varpå han gick Försvarshögskolans chefskurs. Inledningsvis blev han löjtnant i Svea Livgarde, i Jämtlands fältjägarregemente, i flottan och i flygvapnet. Innan kronprinsen efterträdde sin farfar hade han uppnått graden kapten i flottan, armén och flygvapnet.

År 1968 installeras kronprinsen i en våning på Luthagsesplanaden i Uppsala för studier i sociologi, statskunskap, finansrätt och ekonomi vid Uppsala universitet. På studentrummet höll han även sin första presskonferens för massmedia 1968. Studierna var upplagda som en orientering; några prov förekom inte och han tog ingen examen. Senare läste han nationalekonomi vid Stockholms universitet.

Som kronprins genomgick Carl Gustaf ett specialkomponerat program med studiebesök vid olika svenska statliga, sociala och kommunala instanser och vid företag i Sverige samt deltog i den svenska representationen vid bland andra FN, Sida, Hambros Bank och Svenska Handelskammaren. Under en längre tid befann han sig i London. Kronprinsen ryckte in som riksföreståndare första gången vid konseljen i september 1971, som ersättare för Gustav VI Adolf som var på semester i Italien.

Carl XVI Gustaf har dyslexi, liksom kronprinsessan Victoria, prins Carl Philip och prinsessan Madeleine, och media har populariserat att han ibland kallas Knugen på grund av det.

År 1972 närvarade kronprinsen vid de Olympiska sommarspelen i München, Västtyskland. Där träffade han tyskan Silvia Sommerlath, som han blev förälskad i och skulle komma att gifta sig med fyra år senare.

När Gustaf VI Adolf avled den 15 september 1973 klockan 20:35, blev kronprins Carl Gustaf, 27 år gammal, Sveriges kung. Han hade vakat vid sin farfars dödsbädd i Helsingborg och samma dag som valet till riksdagen hölls, ankom han till huvudstaden som monark den 16 september på Bromma flygplats, där statsminister Olof Palme, finansminister Gunnar Sträng, landshövding Hjalmar Mehr och tusentals andra tog emot den unge kungen. När han steg ut på slottsbalkongen samma dag för första gången som monark, skedde detta inför mer än 25 000 människor. Han antog då För Sverige – i tiden som valspråk.

Den 19 september avlade han sin konungaförsäkran som förestavades av justitieminister Lennart Geijer under en extra konselj och därefter framträdde han inför riksdagen, diplomatiska kåren, hovet, etc i rikssalen på Stockholms slott och höll traditionsenligt ett minnestal över den avlidne monarken, i enligt med sedvana samt med 1809 års regeringsform. Konseljen samt ceremonin från Rikssalen direktsändes i Televisionen. Vid konseljen förklarade kungen att hans konunganamn skulle vara Carl XVI Gustaf och att titeln skulle vara Sveriges konung, inte såsom före honom Med Guds Nåde Sveriges, Götes och Vendes konung.

Vid ceremonin satt kungen då han höll tal på silvertronen, precis som man gjorde under de former som 1809 års regeringsform gjorde gällande för Riksdagens högtidliga öppnande. Liksom sina två närmaste föregångare på tronen (Gustaf V samt Gustaf VI Adolf) avstod han från att låta kröna sig, och bär därför heller aldrig kungakronan eller övriga riksregalier.

Som kung slutade Carl XVI Gustaf enligt vedertagen tradition att bära hertigtitel och gjorde sin första eriksgata i sitt före detta titulärhertigdöme Jämtland under första året. Den sista genomfördes 1989, då till Härjedalen. Han hade då gjort en resa i varje län.

Under sina första år som kung flyttade han monarkins fokus från den kulturella sfären till ett ökat engagemang för näringsliv, teknik, samhällsliv och miljöfrågor.

Sitt första statsbesök som kung avlade han den 8 oktober 1974 i Oslo. Han företog även de närmast följande statsbesöken i grannländer och andra länder som Bernadotterna har nära band med, till Finland (december 1974), Danmark, Island, Storbritannien 1975.

Vid Carl XVI Gustafs trontillträde gällde ännu 1809 års regeringsform, som formellt innebar en rätt betydande makt för kungen.

Enligt denna grundlags § 4 ägde kungen fram till 1969 att allena styra riket på det sätt denna regeringsform föreskriver. 1969 slopades dock denna mening i paragrafen och ersattes överst med Konungen skall utnämna ett statsråd, vartill Han kallar kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde svenske medborgare, en mening som delvis kom från andra delar av samma paragraf. I § 107 hade dessutom samma år införts en bestämmelse att inga statsråd fick sitta kvar om riksdagen förklarat sitt misstroende mot dem. I och med det hade man skrivit in parlamentarismen i svensk grundlag.

Ändå innebar den gamla grundlagen bland annat att det rent formellt var kungen som utsåg och entledigade regeringen och själv fattade alla beslut i regeringsärenden, vilka dock skulle beredas och kontrasigneras av statsråden. I praktiken, enligt praxis, var dock kungens maktbefogenheter starkt begränsade.

År 1975 trädde en ny regeringsform i kraft genom vilken kungens funktion till stor del förlades till representativa och ceremoniella uppgifter. Han förlorade rätten att utse regeringen och att delta i inrikespolitiska beslut. Kungen fråntogs även möjligheten att adla. Som statschef utdelar han dock fortfarande , de svenska kungliga medaljerna samt . I samband med den nya regeringsformen fick kungen rätt att rösta; en rättighet som han dock inte utnyttjar.

Kungens viktigaste kvarvarande arbetsuppgift är att som statschef vara Sveriges högste företrädare gentemot andra länder, genom officiella statsbesök och resor samt genom att avlägga och mottaga statsbesök och ackreditera utländska ambassadörer. Han är också ordförande i utrikesnämnden och öppnar riksmötet.

Carl XVI Gustaf har företagit 70 statsbesök i olika länder. Land och tidpunkt för utlandsbesök bestäms i samråd med regeringen, och därför kan de olika regeringarnas utrikespolitik få effekt på kungens aktiviteter.

Sina första statsbesök gjorde kungen i de nordiska länderna och Storbritannien, samt ett informellt besök i USA 1976 (f.ö. första gången en sittande  och en regerande svensk kung möttes).

År 1976 hölls det första valet med den nya regeringsformen. Även om kungen även i fortsättningen närvarade vid Riksdagens högtidliga öppnande, så inträdde nu den skillnaden att kungen inte ens symboliskt fick utse regeringen. Detta ansvar hade i den nya grundlagen flyttats över till Riksdagens talman.

År 1978 företog kungaparet två statsbesök till kommunistiska stater: först till Leonid Brezjnev i Sovjetunionen och sedan till Titos Jugoslavien. Det förra statsbesöket väckte mycket kritik men Thorbjörn Fälldins regering var fast besluten att resan skulle bli av. Med på resan var bland annat utrikesminister Karin Söder.

I Jugoslavien möttes kungaparet av jättelika porträtt av kungen och Tito. Presidentgemålen Jovanka befann sig dock vid tillfället i husarrest sedan ett år. Under sina första tio år som monark gjorde kungen statsbesök som första svensk monark någonsin i Japan (april 1980) och i Afrika (Tanzania, februari 1981). Efter ett statsbesök i Saudiarabien i februari 1981 sade kungen att svenska exportföretag måste ”ta sig i kragen, agera mer professionellt” för man ”kan inte komma till till exempel Saudi eller Jemen och tala om för dem vad de vill ha”. Uttalandet väckte mycket stor uppmärksamhet.

Kungen ingick äktenskap med Silvia Sommerlath den 19 juni 1976. Senare samma år beviljade han prins Bertil att ingå äktenskap med Lilian Craig och samtidigt behålla prinsvärdigheten. Han fick även mycket stöd i sina beslut kring prins Bertil och dennes prinsvärdighet av sin tidigare personliga rådgivare Birgitta von Dahlberger.

År 1977 föddes kungaparets första barn, prinsessan Victoria. Hon följdes av prins Carl Philip 1979 och prinsessan Madeleine 1982. Ursprungligen var Carl Philip kronprins, men 1980 tilläts genom en grundlagsändring kvinnlig tronföljd, vilket retroaktivt gjorde Victoria till kronprinsessa. Kungen invände inte mot principen, men däremot mot att hans son då fråntogs den position och titel han haft när han föddes. Samma år som prinsessan Madeleine föddes beslutade den nu femhövdade kungafamiljen att flytta från Stockholms slott, i huvudstadens centrum, till det stillsammare Drottningholms slott. Stockholms slott kvarstod dock som kungens officiella representationsbostad i samband med exempelvis statsbesök.

Under Olof Palmes andra regering besökte kungen Spanien, Finland, Luxemburg, Brasilien och Egypten. Vid det sistnämnda blev han den förste svensk monark som närvarat vid en gudstjänst i en moské.

Carl XVI Gustaf kom att beundra Olof Palme mycket, och när Palme mördades 1986 beslöt kungen att Kungliga Slottet skulle flagga på halv stång, en hedersbevisning som normalt bara tillkommer kungafamiljen.

Kungen besökte under denna period Island, Kanada, Nya Zeeland, Jordanien, Italien, Vatikanstaten och Ungern.

Under statsbesöket på Nya Zeeland uttalade Carl XVI Gustaf följande i samband med en då pågående debatt om den norska säljakten: 

Brundtland var Norges dåvarande statsminister. Detta ledde till omfattande kritik av kungen både i Sverige och Norge då det ansågs att han agerat utöver vad som är lämpligt. Uttalandet av kungen föregicks av en norsk film som sändes på TV i Sverige, som visade hur sälungar klubbades ihjäl, vilket hade väckt anstormningar av upprörda svenska tittare. Kungen, svensk ordförande i Världsnaturfonden, fällde då detta yttrande, om vilket han sade senare under året att han inte ångrade ett ord av vad han hade sagt. Kontroversen, som spreds till norska stortinget, blev internationellt uppmärksammad och därmed frågan om säljakten också. Under slutet av året beslutade stortinget att ihjälklubbning av sälungar skulle förbjudas 1989. I samband med detta stärktes synen på kungen som miljökämpe internationellt.

Kungen besökte Irland, Estland, Lettland, Litauen, Tyskland, Norge, Polen och Indien.

Under denna den första regeringen sedan det Kalla krigets slut gick statsbesök till de tre baltiska länderna och Polen, som alla nyligen avskaffat kommunismen och blivit demokratiska.

Kungen besökte Tjeckien, Malaysia och Finland.

Kungen besökte under perioden Chile, Sydafrika, Moçambique, Grekland, Bulgarien, Belgien, Ryssland, Slovakien, Mexiko, Thailand, Rumänien, Finland, Vietnam, Brunei, Slovenien, Island, Thailand (igen), Australien, Turkiet och Kina.
 
Under statsbesöket hos sultan Hassanal Bolkiah i Brunei i februari 2004 uttalade sig kungen i Dagens eko:

Detta uttalande kom att bli mycket kritiserat. Svenska Amnestys generalsekreterare Carl Söderbergh menade, att kungens uttalande gjort stor skada och försvårat arbetet för vissa människorättsorganisationer. Statsvetaren Olof Petersson ansåg, att uttalandet skulle bli slutet för monarkin och att kungen borde abdikera. Herman Lindqvist menade däremot, att diskussionen var en storm i ett vattenglas.

Enligt Elisabeth Tarras-Wahlberg beklagade kungen sitt uttalande och menade att han inte syftat till att kommentera Bruneis statsskick, utan vad han tyckte om sultanen personligen. Vad som inledningsvis inte framgick var att kungens uttalande nästan ordagrant återgav det svenska officiella förhållningssätt mot Brunei som Utrikesdepartementet hade formulerat.

Den svenska regeringen menade, att kungen i samma pärm som han fick promemorian inför Bruneiresan även fick en rapport om bristen på mänskliga rättigheter i Brunei och att all information i pärmen måste ses i ett sammanhang. Utrikesminister Laila Freivalds sade att det gäller att hantera [...] materialet med insikt.

Den 10 januari 2005 höll Carl XVI Gustaf vid en ceremoni i Stockholms stadshus ett tal över de avlidna och saknade i katastrofen i Sydostasien, där han uttryckte sin sorg på ett personligt sätt. Han beskrev sig som en sörjande, sökande medmänniska och uppmanade män i sin egen generation som hade svårt att visa känslor att våga visa svaghet, värme och känslor. Han nämnde även sin egen erfarenhet av att växa upp faderlös. Här följer ett utdrag ur talet:

Kungens tal togs emot mycket positivt i Sverige, i ett läge då den dåvarande svenska regeringen fick utstå hård kritik för sitt agerande. Kungen uppfattades som en samlande och helande kraft i ett sörjande Sverige som var chockat efter tsunamikatastrofen. Kungens popularitet stärktes mätbart efter det talet i Stockholms stadshus och stödet för monarkin ökade.

Kungen besökte under denna tidsperiod Kanada, Japan, Danmark, Österrike, Portugal, Ukraina, Italien, Nederländerna, Brasilien, Botswana, Polen, Sydkorea, Kroatien och Lettland.

År 2010 gifte sig kronprinsessan Victoria med Daniel Westling. År 2012 föddes kungens första barnbarn: kronprinsessan Victorias dotter prinsessan Estelle, som då blev nummer två i tronföljden.

Kungen har under denna period bland annat varit på statsbesök i Frankrike och Litauen.

År 2015 närvarade kungen vid öppningsceremonin när Sverige stod värd för Världsmästerskapen i nordisk skidsport.

År 2013 gifte sig prinsessan Madeleine med Christopher O'Neill. År 2014 föddes kungens andra barnbarn: prinsessan Madeleines dotter prinsessan Leonore, som då blev nummer fem i tronföljden. År 2015 föddes kungens tredje barnbarn: prinsessan Madeleines son prins Nicolas, som då blev nummer sex i tronföljden. Samma år gifte sig prins Carl Philip med Sofia Hellqvist. År 2016 föddes kungens fjärde och femte barnbarn: kronprinsessan Victorias son prins Oscar, som då blev nummer tre i tronföljden, och prins Carl Philips son prins Alexander, som då blev nummer fem i tronföljden. År 2017 föddes prins Carl Philips andra son, prins Gabriel, som då blev nummer sex i tronföljden. År 2018 föddes prinsessan Madeleines tredje barn, prinsessan Adrienne, tillika kungens sjunde barnbarn.

Den 7 oktober 2019 beslutade kungen om förändringar kring vilka av hans familjemedlemmar som skulle tillhöra det kungliga huset. Beslutet innebar att prins Carl Philips barn och prinsessan Madeleines barn inte längre tillhör det kungliga huset och inte längre har ställning som Kungliga Högheter. De behöll dock arvsrätten till tronen och sina titlar som prins/prinsessa och hertig/hertiginna. I samband med detta förväntas prinsessan Leonore, prins Nicolas, prins Alexander, prins Gabriel och prinsessan Adrienne inte ha offentliga åtaganden på kungens uppdrag och de betraktas framgent som privatpersoner. I framtiden kommer de inte som de andra myndiga tronarvingarna att ha begränsningar kring anställningar och inte heller få sina levnadsomkostnader täckta av riksdagens anslag till kungen.

Som statschef har Carl XVI Gustaf ett löpande arbete med bland annat Sveriges riksdags talman, Sveriges regering, svenska kungliga akademier och Svenska kyrkan.

Kungen är ordförande i utrikesnämnden, och attribueras traditionellt som Försvarsmaktens högste representant och innehar dess högsta grader, general i Armén och Flygvapnet och amiral i Flottan à la suite.

Varje år gör Carl Gustaf studiebesök vid flera svenska företag. På juldagen håller han sitt årliga jultal i Sveriges Radio P1.

Bland kung Carl Gustafs offentliga åtaganden hör flera miljörelaterade engagemang. Som exempel har han startat Kung Carl Gustafs Miljötävlan och den internationella miljökonferensen Royal Colloquium. Han är även ordförande för den svenska avdelningen av Världsnaturfonden sedan 1988.

I egenskap av Sveriges kung är Carl Gustaf stormästare över Serafimerorden och Nordstjärneorden samt herre och mästare över Svärdsorden, Vasaorden och . I denna egenskap innehar han den högsta graden inom varje orden. Han utdelar Serafimer- och Nordstjärneordnarna, Carl XIII:s orden samt de kungliga medaljerna.

Den 19 juni 1976 firades bröllopet mellan Carl XVI Gustaf och Silvia Sommerlath, från Heidelberg, Tyskland, dotter till direktör Walther Sommerlath och Alice de Toledo. Vigseln skedde i Stockholms Storkyrka. Förlovningen hade eklaterats den 12 mars samma år och paret träffades under OS i München 1972.

Kungaparet har tre barn och sju barnbarn:

Se Carl XVI Gustafs härstamning (ofullständig antavla).

Carl XVI Gustaf valde vid sitt trontillträde att anta titeln Sveriges Konung. Den traditionella titeln hade dittills varit med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung vilken kunde härledas tillbaka till de medeltida kungarna. Titeln Vendes konung antogs av Gustav Vasa i rivalitet med Kristian III av Danmark som lagt Goters konung (gotlänningars) till den danska kungatiteln. Vid sitt trontillträde 1972 avsade sig drottning Margrethe II alla titlar förutom Danmarks Drottning vilket, tillsammans med Carl XVI Gustafs val av titel, satte punkt för en 450-årig tvist.

Han tilltalas/omtalas formellt som Ers/Hans Majestät.

Från sin födsel till och med 1950 var Carl XVI Gustaf prins med titeln Sveriges arvfurste. Från 1950 till 1973 då han uppsteg på tronen bar han titeln Sveriges kronprins. Vid födseln utnämndes han till Hertig av Jämtland, en titel han brukade fram till trontillträdet.

Carl XVI Gustaf är den svenska Försvarsmaktens främste representant och innehar de högsta militära graderna, à la suite, inom de tre försvarsgrenarna: amiral i flottan samt general i armén och i flygvapnet. Han är dock inte general i amfibiekåren (tidigare kustartilleriet) eftersom flottan ensamt representerar marinen som försvarsgren. Han är dessutom hederschef för Livgardet och Livregementets husarer.

Han är hedersdoktor vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Kungliga tekniska högskolan (KTH), Handelshögskolan i Stockholm samt Åbo Akademi i Finland. Sedan 1977 är kungen även hedersordförande i World Scout Foundation samt Förtroenderådets ordförande i svenska Världsnaturfonden (WWF). Han är även prisutdelare för Världsnaturfondens årliga pris – Årets miljöhjälte. År 2012 uppstod dock en kontrovers då konungen vägrade dela ut priset till miljörättsaktivisten Alva Snis Sigtryggsson, enligt uppgift då han inte ville bli förknippad med civil olydnad.

Han blev även utnämnd till årets ölänning 1996.

Ekonomie hedersdoktor vid Handelshögskolan i Stockholm (ekon. dr. h.c.) 1999

Carl XVI Gustaf är beskyddare för ett flertal olika organisationer, se Carl XVI Gustafs beskyddarskap.

Under åren som monark har kung Carl Gustaf tilldelats ett sextiotal utländska statsordnar, bland annat Elefantorden, Finlands vita ros, Hederslegionen och Strumpebandsorden.

Med anledning av att Carl XVI Gustaf firade sitt 10-årsjubileum som kung 1983, fick Sverige ett nytt minnesmynt i maj samma år. Valören var 200 kronor, och upplagan var begränsad till 100 000 exemplar. Framsidan på myntet visar kungen i profil och frånsidan riksvapnet utan vapenmantel. Myntet utarbetades på uppdrag av Kungliga Myntverket av konstnären Marita Norin. Storlek och metallinnehåll var samma som 1980 års minnesmynt, utgivet med anledning av att kvinnlig tronföljd då infördes. Diametern är 36 millimeter.

Kungens intressen är natur, konst, matlagning, resor, jakt, scouting och bilar. Tre gånger har han åkt Vasaloppet, han kör en Volvo PV 60 i Svenska Kungsrallyt på Öland och deltar årligen i älgjakt i Bergslagen och i andra jakter, bland annat inom ramen för Konungens jaktklubb, där han själv är ordförande. Kungen är även intresserad av skidåkning och brukar vistas under World Cup Final i Falun. Kungen kom tidigt i kontakt med ishockey och tränades 1956 på Stockholms stadion av Lasse Björn och Sven Tumba, som skrev i sina memoarer; Kronprinsen var en lovande liten pys med bra blick för spelet.

Fritiden tillbringar kungafamiljen ofta tillsammans i den privata sportstugan de ärvt i Storlien eller i Villa Mirage i franska Sainte-Maxime. Om somrarna bor kungafamiljen traditionellt på Solliden på Öland. Kungen arrenderar Stenhammars slott, där han bedriver ekologiskt jordbruk, med skogsbruk, växtodling och djurhållning. Han föder där i samarbete med Sveriges lantbruksuniversitet upp nötkreatur av den egna korsningsrasen Simgus, en korsning av Simmentalkor och Aberdeen Angus.




#Article 191: Carl Milles (1433 words)


Carl Wilhelm Emil Milles, ursprungligen Andersson, född 23 juni 1875 i Lagga socken i nuvarande Knivsta kommun, död 19 september 1955 i Lidingö församling, var en svensk skulptör. Carl Milles var verksam främst i Europa, men under lång tid också i USA. Han är känd för sina fontäner och andra verk i monumentalformat.

 

Carl Milles var son till majoren August Emil Sebastian Mille Andersson (1843-1910) och hans hustru Walborg Alfhild Maria Tisell (1846-1879). Modern avled i barnsäng år 1879. Carl Milles hade då två syskon och fick sedan hans far gift om sig tre halvsyskon. Två av Carl Milles syskon arbetade inom konstområdet: systern Ruth Milles (1873–1941) blev skulptör och halvbrodern Evert Milles (1885–1960) blev arkitekt. En bror, Stig Milles, var en av pionjärerna bakom sportstugeområdet Trolldalen på Lidingö. 

År 1892 började Carl Milles i snickarlära efter tidigt avslutad skolgång och deltog på kvällarna i undervisningen i Tekniska skolan i Stockholm, där han även blev elev på heltid från 1895. År 1897 fick han ett stipendium på 200 kronor av Svenska Slöjdföreningen, med dessa pengar reste han till Paris. Där stannade han i flera år och försörjde sig som bland annat ornamentsnidare. I Paris studerade han anatomi på Ecole des Beaux-Arts och tog starka intryck av den franske skulptören Auguste Rodin. Två år senare gjorde sitt första framträdande på Parissalongen (Salon des artistes français). På världsutställningen i Paris, Exposition Universelle 1900 fick han en silvermedalj. I Paris bytte han efternamn, inspirerad av faderns smeknamn Mille, som bättre passade det franska språket.

Efter hemkomsten från Paris fortsatte han med studieresor till Tyskland (München), Nederländerna och Belgien. År 1902, efter en tävling som hade utlysts 1901, fick han uppdraget att skapa Sten Sturemonumentet i Uppsala (invigt 1925), vilket blev mycket uppmärksammat och räknas som Milles stora genombrott som skulptör.

Carl Milles fick år 1903 i uppdrag att utföra tre olika utsmyckningar för Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm, som nybyggdes och invigdes 1908. Han gjorde flera ansiktsmasker på fasaden samt en byst av kungen i foajén. Carl Milles gjorde tillsammans med Gottfrid Larsson kolonnbaserna till de åtta utvändiga marmorkolonnerna och den krönande gruppen, som bär upp loggian, fasadens centralparti, med två putti som bär upp Sveriges riksvapen. Carl Milles utförde de fem kvinnofigurerna belägna på fasadens mitt och som föreställer Arkitekturen, Poesin, Dramatiken, Skulpturen och Målarkonsten, de tio olika ansiktsmaskerna (teatermaskerna) på lyktstolparna. Vid Dramatens pelarhall vid entrén gjorde han kolonnbaserna på de sex pelarna under pelarhallen, som föreställer barngestalter som slingrar sig kring kolonnerna. De utfördes 1908. Högst upp på Dramatens fasad gjorde Milles den bekrönade gruppen, som bär upp loggian på fasadens centralparti, den monumentala skulpturgruppen, som föreställer skådespelarkonstens musa.

År 1904 bosatte han sig i München, där han 1905 gifte sig med den österrikiska porträttmålaren Olga Granner, som var konstnärskamrat sedan åren i Paris och som han träffade första gången 1899. I sina tidiga brev kallade han henne, på ej helt korrekt tyska, ”Mein kleines Hasselnuss” (Min lilla Hasselnöt). Äktenskapet blev barnlöst.

År 1906 återvände paret Milles till Sverige och utförde bland annat första versionen av Gustav Vasastatyn för Nordiska Museet, där Olga Milles stod för färgsättningen. År 1908 började de bebygga sin tomt på Lidingö, med Millesgården, en villa med bostad och ateljé efter ritningar av studiekamraten från Tekniska skolan Karl M. Bengtson. Fram till 1913 anses att Milles genomgick en period av stilsökande då han bland annat skapade porträttskulpturer eller stramt formade djurgrupper. Omkring 1913 inleddes en ny fas i hans konstnärskap med intryck av äldre grekisk kultur. Betoningen av siluetten är ett genomgående drag i Milles svävande gestalter placerade på höga piedestaler. Milles hade ständigt stora framgångar, bland annat på Baltiska utställningen i Malmö 1914, men kritiserades också ibland av samtidens konstmecenater, där exempelvis konstsamlaren Klas Fåhraeus på Lidingö vid ett tillfälle när han analyserade tidens stora konstnärer, skrev att Milles var ett storvulet skötebarn av sin tid.

Mellan åren 1920 och 1931 var han verksam som professor i modellering vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Under hela perioden fick han löpande stora beställningsarbeten för olika svenska städer. Det följde utställningar i Lübeck och Hamburg. År 1927 hade han en separatutställning på Tate Gallery i London. 1929 besökte han USA för första gången. Milles hade, inte minst genom framgången på Tate Gallery, blivit internationellt uppmärksammad och tanken att emigrera hade han burit med sig i flera år. En bidragande orsak var även att Olga Milles inte trivdes i Sverige.

Eftersom Milles hade många uppdrag i USA och han blev erbjuden en professur där, flyttade han 1931 med sin hustru Olga Milles till Detroit-förorten Bloomfield Hills i delstaten Michigan. Här fanns Cranbrook Foundation som hade grundats några år tidigare av tidningsmannen George G. Booth. I Cranbrook öppnade 1926 Cranbrook Academy of Art, lärare i arkitektur var Milles vän finländaren Eliel Saarinen. Milles själv övertog facket i skulptur som han innehade till 1951. Ett av hans uppmärksammade verk i USA är Fredsmonumentet, även Indiansk fredsgud, en skulptur i vit onyx, som han skapade mellan 1932 och 1936 för Sankt Paul City Hall i Saint Paul, Minnesota och fontänen Flodernas möte (1940) i Saint Louis, Missouri.

År 1945 blev han amerikansk medborgare. Några av somrarna från och med 1945 tillbringade han i Sverige på Millesgården, som han redan 1936 hade skänkt till svenska folket och som sedan många år är ett museum med skulpturpark. Efter tjugo år i USA flyttade paret Milles tillbaka till Europa där de bosatte sig i Rom, och där Cranbrook Academy of Art kostnadsfritt för resten av hans liv ställt en bostad och ateljé till skulptörens förfogande.

Ett av hans sista arbeten var Aganippefontänen som uppsattes 1956 i Metropolitan Museum of Art i New York. Det sista fullbordade verket blev Sankt Martinsfontänen, en skulpturgrupp i brons som Carl Milles skapade åren 1950–1955 för Kansas City, Missouri och avtäcktes tre år efter hans död. Milles avled 1955 och ligger begraven i Millesgårdens Lilla Skogskapellet tillsammans med hustrun Olga som dog 1967.

Carl Milles uttryckte under 1920–1930-talen beundran för Nazityskland och Adolf Hitler, likaså för Benito Mussolini och Francisco Franco. Carl Milles var rädd för den växande kommunismen och imponerades Hitlers, Mussolinis och Francos retorik. Milles var särskilt bedrövad över situationen i Österrike.

Till vännen Frances Rich utropade han “Jag älskar människor som städa upp sina hem och som har söndagsfint. Jag bryr mig inte om vad man kallar dem men jag hatar oordning…”. Till Olga Milles, som efter anslutningen (Anschluss) av Österrike till Tyska Riket, blev kvar ett tag i Graz, skickade Carl begeistrade Heil Hitler-hälsningar. Dock var Milles tveksam angående metoderna att städa upp. 1938 skrev han till sin syster Ruth: ... men hur skicklig han (Hitler) än är att klara Tyskland, skramlar han väl mycket men kanske är det enda sättet att lära de andra förstå..... 
Milles var likt många intellektuella i Sverige vid denna tid även med i uppropet till Riksföreningen Sverige–Tyskland. Föreningen bildades 1937 för att visa sitt stöd till Tyskland, och som en motreaktion till den svenska journalistiken som för det mesta ställde sig negativ till det växande nazistiska Tyskland. Milles uppfattning var att den svenska pressen riskerade att dra in Sverige i kriget och menade: “Pressens okunniga skribenter, som uppfantiseradt sina små hjärnor till äcklig nidskriveri om ett stort folk som kämpar sig upp till oberoende från svält och kommunism…”

Men det är en komplex hållning. Många brev är mångtydiga och det finns också exempel där han strängt motsätter sig tyska metoder. Bland annat uttrycker han det vara löjligt att förbjuda judisk ungdom att gå ut och dansa och vara ute och roa sig. Milles skriver också många gånger om sin oro för utvecklingen i Europa under 1930-talet, vilka galenskaper som utspelar sig och han ställer gång på gång frågan hur och när det ska ta slut.

Carl Milles är bland annat upphovsman till Poseidon i Göteborg, Orfeusgruppen framför Stockholms konserthus, Guds hand i Stadsparken i Eskilstuna samt Folke Filbyter i Linköping, vilken också finns på ett frimärke från 1975 – 100-årsminnet av Milles födelse. 1953 skapade han ett nytt emblem åt kören Orphei Drängar, som då firade 100-årsjubileum. Förlagan var den lyra som Orfeus håller i handen på Orfeusfontänen framför konserthuset i Stockholm. 1953 blev Milles hedersdoktor vid Stockholms högskola.

Den största samlingen av Milles skulpturer utanför Millesgården finns vid Cranbrook Academy of Art i USA, där det finns ett drygt sextiotal av hans skulpturer.

I bokstavsordning, med årtal för utförande och plats eller platser där de finns representerade. Vissa större namngivna skulpturgrupper eller fontäner har mindre namngivna skulpturer som då är uppräknade tillsammans med skulpturgruppen.

Milles är representerad vid bland annat Nationalmuseum, Moderna Museet i Stockholm och Arkivet för dekorativ konst i Lund.




#Article 192: Carola (119 words)


Carola eller Karola är ett kvinnonamn, en femininform av Carolus som är en latinsk omskrivning av det fornnordiska namnet Karl. Namnet betyder fri man. 

Det traditionella och språkhistoriskt korrekta uttalet är [ká:rola] med betoning på första stavelsen och i likhet med mansnamnet [ká:rolus]. Genom artisten Carola Häggkvist har uttalet [karå:la] med långt och betonat å-ljud för yngre personer fått allmännare spridning från mitten av 1980-talet.

Namnet har funnits i Sverige sedan mitten av 1700-talet. Namnet var speciellt populärt på 1960-talet men har sedan dalat i topplistorna. 

Den 31 december 2014 fanns det totalt 8 970 kvinnor folkbokförda i Sverige med namnet Carola eller Karola, varav 4 788 bar det som tilltalsnamn.

Namnsdag i Sverige: 20 maj (1993-2000: 3 december)




#Article 193: Cell (1892 words)


Cellen är den funktionella och strukturella enheten i alla levande organismer; den kallas ibland för kroppens byggsten. Vissa organismer, till exempel bakterier, består av endast en cell vardera. Andra organismer, till exempel människor, består av flera miljarder celler vardera. 

Alla celler kommer från redan existerande celler. De förökar sig och blir flera genom att dela upp sig i två stycken, ibland i fyra. På detta sätt blir många celler snabbt flera, medan andra dör och upplöses. 

En normal cell upprätthåller självständig ämnesomsättning (metabolism) och cellen innehåller all den ärftliga information som krävs för att bilda en ny identisk cell. I cellens inre finns strukturer som kan betraktas som cellens egna inre organ, organeller. De är lösta i cellvätska, cytosol. Cytosolen och de organeller som finns i den kallas gemensamt för cytoplasma. Celler förökar sig genom delning. Sådant som har med celler att göra benämns cellulärt. Sådant som finns inne i en cell är intracellulärt (ej att förväxla med intercellulärt som betyder mellan celler); motsatsen är extracellulärt.

Ordet cell kommer från latinets cellula, som betyder litet rum. Alla celler har olika uppgifter. Det kan t.ex. vara att de skickar signaler mellan olika kroppsdelar, det kan också vara att bygga upp ny hud.

Varje cell är mer eller mindre självständig i den mening att den oberoende av andra celler tar upp näring och omvandlar näring till energi; den utövar specialiserade funktioner och reproducerar sig om så är nödvändigt. Varje cell innehåller alla instruktioner som krävs för att utföra dessa uppgifter.

Alla celler delar vissa egenskaper:

Vissa prokaryotiska och eukaryotiska celler skiljer sig på flera punkter. Bland annat har eukaryota celler organeller vilket prokaryoter saknar.

Det finns två grundläggande typer av celler: eukaryota och prokaryota. Prokaryota celler är vanligtvis encelliga organismer, medan eukaryota celler ofta är delar i en multicellulär organism.

Prokaryoter skiljer sig från eukaryoter i flera avseenden. Vidare saknar prokaryoter intracellulära organeller såsom det endoplasmatiska nätverket, Golgiapparaten, mitokondrier och lysosomer. Prokaryoter har ofta en kapsel som består av ett kolhydratskikt som omger cellen och skyddar den mot omgivningen. Flagell och pili är två andra vanliga komponenter; dessa är former av utskott från prokaryoten bestående av protein. En flagell är en form av molekylär motor som under inverkan av ett komplicerat inre system av proteiner kan rotera, och därmed förflytta prokaryoten i en vattenlösning. En pilus är en receptor, med vars hjälp bakterien kan binda till en yta. Liksom eukaryoter har prokaryoter även ribosomer.

Övriga skillnader mellan prokaryoter och eukaryoter:

Eukaryota celler är ungefär 10 gånger större i jämförelse med prokaryota celler och kan ha en volym som är uppemot 1000 gånger större. Den huvudsakliga skillnaden mellan prokaryoter och eukaryoter är det faktum att eukaryoter innehåller mindre rum inne i cellen som omges av membran, så kallade organeller. Dessa organeller har ofta specifika funktioner i cellens ämnesomsättning (metabolism). När det gäller den eukaryota cellens DNA består den av linjära kromosomer med bundna histoner. Alla kromosomer finns inne i cellkärnan och är därmed separerad från cytosolen.

Alla celler har, oavsett om det gäller en prokaryot eller eukaryot cell, ett cellmembran som omsluter cellen, och skiljer den interna miljön från den externa. Cellmembranet reglerar upptaget av ämnen från omgivningen samtidigt som det upprätthåller elektriska potentialskillnader eftersom det är impermeabelt för joner. Alla celler innehåller DNA som är det ärftliga material som gener består av. RNA är en annan universell företeelse som är grunden för genernas uttryck.

En tunn hinna som håller ihop och skyddar cellen. Membranet fungerar som portvakt. Det släpper igenom nyttiga ämnen, till exempel vatten och syre. Många skadliga kemikalier kan däremot inte komma in i cellen. Cellens cytoplasma omges av ett plasmamembran. Ordet plasmamembran används synonymt med cellmembran. Hos växtceller och prokaryoter omges plasmamembranet av en cellvägg. Plasmamembranet skyddar cellen från den omgivande miljön och består av fosfolipider i ett dubbelt lager. Olika former av biologiska molekyler är inbäddade i membranet, bland annat många typer av proteiner. Vissa membranproteiner fungerar som kanaler för joner och andra mindre vattenlösliga molekyler. Eftersom vissa substanser kan passera cellmembranet, medan andra inte kan det, kallas membranet för 'semi-permeabelt'. Proteiner i cellmembranet kan även vara receptorer för signalering in till cellen.

Cytoskelettet upprätthåller cellens morfologi, det vill säga dess form och utseende. Dessutom ger cytoskelettet stöd åt organeller, förmedlar endocytos och celldelning. Det eukaryota cytoskelettet består av mikrofilament, intermediära filament och mikrotubuli. Många olika typer av proteiner deltar i uppbyggnaden av cytoskelettet. Även prokaryoter har ett cytoskelett, som forskningen inte har fokuserat lika mycket kring.

Två olika typer av genetiskt material existerar: DNA och RNA. De flesta organismer använder DNA för sin långsiktiga informationslagring. De undantag som existerar är vissa virus (retrovirus) som enbart använder RNA som sin primära lagringsform för genetisk information. All biologisk information som en organism innehåller finns i den genetiska koden, det vill säga i DNA. RNA är huvudsakligen en tillfällig överföringsform av genetisk information, som existerar under korta tidsperioder när en gen ska omvandlas till ett protein. Sådant RNA kallas för budbärar-RNA (förkortat mRNA, av engelska messenger RNA).

Det prokaryota genetiska materialet är organiserat i enklare och mindre DNA-strukturer. Detta bakterie-DNA ligger i en region hos den prokaryota cellen som kallas för nukleoid. Nukleoiden är dock enbart en region i cellen och är inte att förknippa med den eukaryota cellkärnan. 99,9 % av det genetiska materialet i den eukaryota cellen finns i cellkärnan - undantaget är en mindre mängd mitokondriellt DNA som ligger inne i mitokondrierna. Det mitokondriella DNA:t utgör en mycket liten del av cellens totala DNA.

Mänskliga celler har 46 linjära DNA-molekyler (kromosomer). Antalet kromosomer varierar mellan arterna och har ingenting att göra med organismens komplexitet.

Mellan celldelningar växer cellen genom cellulär metabolism. Cellmetabolism är den process varigenom enskilda celler bearbetar näringsämnen. Metabolism delas upp i katabolism, som innebär nedbrytandet av strukturellt komplexa molekyler för att utvinna energi, anabolism är tvärtom uppbyggande reaktioner som skapar nya byggstenar i cellen. Under normala förhållanden är kolhydrater den vanligaste energikällan i cellen. Komplicerade kolhydratföreningar bryts ner till den enklare formen glukos. Inne i cellen bryts glukos ner till ATP.

ATP bildas via två huvudsakliga biokemiska nedbrytningsvägar, varav den första är glykolysen och kallas för anaerob metabolism, därför att den inte kräver syre. I prokaryoter är glykolys den enda process som framställer energi som cellen kan tillgodogöra sig.

Den andra biokemiska nedbrytningsvägen är citronsyracykeln, även kallad för Krebs cykel. Citronsyracykeln sker inne i mitokondrieerna och genererar mer ATP än glykolysen.

Celldelning involverar en enda modercell som delar sig till två dotterceller. I prokaryoter kallas celldelningen för binär fission medan den i eukaryoter kallas för mitos som följs av cytokines. Könsceller delar sig genom en process som kallas för meios.

DNA-replikering är den process varvid cellens kromosomer dupliceras, vilket är nödvändigt inför varje celldelning.

Alla celler är kapabla att syntetisera nya proteiner, som är nödvändiga för att kontrollera och tillgodose cellens aktiviteter och behov. Proteinsyntesen innebär att nya proteiner byggs upp från enklare byggstenar, så kallade aminosyror, via transkription och translation.

Transkription är den process varvid genetisk information i DNA används för att producera en komplementär RNA-sträng. Den RNA-strängen är sedan bearbetad för att ge upphov till mRNA, som sedan migrerar genom cellen. mRNA binder till protein-RNA komplex kallade för ribosomer som finns i cytosolen bundna till det endoplasmatiska nätverket. mRNA översätts i ribosomerna till polypeptider - translationen.

Generna spelar sin huvudsakliga roll när cellen tillverkar en sorts molekyler som kallas proteiner. Genen innehåller den information som avgör hur proteinerna ska bli. Cellerna är de allra minsta självständiga delarna i organismer. En människokropp innehåller många miljarder celler, medan mycket små organismer, till exempel bakterier, består av en enda cell vardera. En cell är som en mycket liten och mycket komplicerad fabrik som kan tillverka alla beståndsdelar som behövs för att bygga upp en kopia av fabriken själv. Precis detta inträffar när cellen delar sig. 

Den principiella arbetsuppdelningen i celler är enkel - generna innehåller instruktionerna för arbetet och proteinerna utför arbetet. Uppgifterna kan till exempel bestå i att bygga en ytterligare kopia av cellen eller att reparera skador i den. Varje proteintyp är en utpräglad specialist och utför endast ett visst speciellt jobb. Så när en cell ska förändra sina aktiviteter måste den tillverka nya typer av proteiner. Om en cell ska gör någonting snabbare eller långsammare kan den reglera detta genom att skapa fler proteiner för den uppgiften (snabbare) eller färre (långsammare). 
Därför varierar uppsättningen proteiner i cellen från tid till annan. Men generna för alla proteinerna finns alltid tillgängliga. 

Protein består av långa kedjor av aminosyror. Kedjorna tillverkas som pärlband. En aminosyra i taget läggs till i ena änden. Varje gång en aminosyra ska läggas till finns 20 olika att välja mellan. Det är genen som avgör vilken aminosyra läggs till. Ordningsföljden mellan nukleotider i DNA bestämmer ordningsföljden mellan aminosyror i proteinet. Proteinet viker sedan ihop sig till en kompakt form, lite grand som ett oordnat nystan. Den tredimensionella form som proteinet då får bestäms av den ordningsföljd som aminosyrorna sitter i längs kedjan och det är denna form som i sin tur bestämmer vad proteinet kan göra, vad det har för funktion. En del protein har till exempel inbuktningar och utbuktningar som stämmer precis med ytan på ett annat protein. Det gör att de två proteinerna häktar fast i varandra och bildar en större enhet tillsammans. Andra proteiner är enzymer, det vill säga fungerar som små maskiner som ändrar andra molekyler till exempel genom att ta isär dem. 

Informationen lagras i DNA i form av en ordningsföljd av nukleotider längs DNA-kedjan. Fyra olika nukleotider kommer här till användning: adenin (A), Tymin (T), guanin (G) och cytosin (C). Dessa översätts till en sekvens av aminosyror. De regler som översättningen följer kallas den genetiska koden. När en gen ska användas kopieras DNA-sekvensen först till den mycket likartade molekylen RNA. Detta görs på det mycket korta delavsnittet av DNA där en viss gen finns. Denna speciella kopieringsprocess kan också kallas transkription. RNA-kopian förs sedan genom ett mycket stort molekylkomplex som kallas ribosom. Här översätts nukleotidsekvensen i RNA till en motsvarande sekvens av aminosyror enligt den genetiska koden. Den här processen kan också kallas proteinsyntes. Det nya proteinet vecklas sedan ihop till den form det ska ha för att kunna fylla sin uppgift.

Om sekvensen av nukleotider förändras så förändras också genen. Detta kan också få till följd att den motsvarande sekvensen av aminosyror i proteinet blir annorlunda. Om en del av genen tas bort blir proteinet kortare och kanske inte fungerar. Detta är förklaringen till att organismer med olika alleler kan ha olika egenskaper, motsvarande proteiner fungerar olika. Som exempel beror hårfärgen på hur mycket melanin (mörkt pigment) som byggs in i håret när det växer fram. En person med normal uppsättning gener för tillverkning av melanin får mörkt hår. Men om en av allelerna har en sekvens som är så annorlunda att motsvarande protein inte fungerar, då produceras mycket mindre melanin, och personen blir ljushårig.

De flesta celler ingår i ett större nätverk. För att detta nätverk ska fungera måste cellerna kunna kommunicera med varandra. Kommunikationen behövs för att reglera antalet celler och vilken typ av celler som behövs. Fel i kommunikationen kan leda till ohämmad celltillväxt (det vill säga cancer).     
Celler kommunicerar med varandra genom att utsöndra olika ämnen, primitiva celler (ex. jästceller) kommunicerar med hjälp av små peptider medan celler i djur kan använda sig av många olika typer av signalmolekyler som proteiner, peptider, aminosyror, steroider, retinoider, gaser (kväveoxid och koloxid) och fettsyraderivat. 




#Article 194: C++ (826 words)


C++ är ett programspråk med stöd för data-abstraktion, objektorienterad programmering och generisk programmering samt även lågnivå hårdvarunära programmering. Språket utvecklades i början på 1980-talet av Bjarne Stroustrup vid Bell Labs. I dag är det ett av de populäraste programspråken och används inom allt från datorspel till konsumentelektronik.

C++ är baserat på programspråket C och har anammat många begrepp och konstruktioner från det. Dock har man i C++ valt att stödja objektorienterad programmering genom att implementera bland annat klassbegreppet, från början inspirerat av Simula. C++ omfattar inte C i strikt mening då det finns flera skillnader i semantik mellan C och den delmängd av C++ som motsvarar C.

C++ används i allt större utsträckning där C traditionellt har använts.

Språkets syntax bygger på C men har utökats för att stödja fler programmeringsparadigmer. Även om syntaxen i C++ påminner starkt om den i C är programmen ofta uppbyggda på annorlunda sätt.

För att stödja objektorienterad programmering implementerades klassbegreppet genom att utöka syntaxen för strukturer och tillåta både funktioner och data att vara medlemmar i en struktur. Språket har dessutom stöd för konstruktorer, destruktorer, arv, virtuella funktioner samt överlagring av operatorer.

En kraftfull sida hos C++ är templates, på svenska mallar. Dessa är en syntax som möjliggör återanvändning av samma kod men för olika datatyper. Precis som man brukar undvika att hårdkoda data i sin kod kan man använda templates för att undvika att hårdkoda datatyper. Templates kan göras mycket avancerade, till den grad att det finns hela böcker om ämnet. Det finns ett antal templates i standardbiblioteket, till exempel listor, köer och tabeller för olika datatyper (heltal, flyttal, strängar etc.).

Typsystemet är mer stringent än för C och förbjuder åtskilliga av de implicita typkonverteringar som C tillåter. Som exempel kan nämnas att konverteringen från void * till andra pekartyper är förbjuden i C++ men tillåten i C.

C++ är numera en ISO / IEC standard som utvecklas av en arbetsgrupp kallad WG21 , officiellt ISO/IEC JTC1 (Joint Technical Committee 1) / SC22 (Subcommittee 22) / WG21 (Working Group 21).

Stroustrup påbörjade sitt arbete med språket 1979, inspirerad av bland annat Simula-67 och FORTRAN 77, och det började användas inom ATT i augusti 1983. Den ursprungliga kompilatorn kallades CFront och var en förkompilator till C som genererade C-kod.Den första kommersiellt tillgängliga kompilatorn kom i oktober 1985. Första internationella standarden av C++ kom 1998  (ISO/IEC 14882:1998, även kallad C++98) och har uppdaterats fyra gånger: 2003 (C++03), 2011 (C++11), 2014 (C++14), 2017 (C++17). I juli 2017 påbörjades arbetet med nästföljande version, C++20.

Exempelkod för Hello World, som Bjarne Stroustrup presenterar i sin bok The C++ Programming Language:

int main() {
   std::cout 

Programmet läser in en serie tal, sorterar dem, och skriver ut dem.

int main() {
    std::vector vektor; //deklarerar en uppsättning av integrar med klassen vector i standardbiblioteket
    int tal; //deklarerar en integer för lagring av användarrespons

    while(std::cin  tal) //inväntar användarrespons så länge den kan skrivas till tal som en integer
       vektor.push_back(tal); //infogar respons i vektorn

    std::sort(vektor.begin(), vektor.end()); //genomför standardbibliotekets inbyggda sorteringsalgoritm från vektorns början till dess slut

    for (const auto n : vektor) //itererar genom alla element i vektor och kopierar det aktuella elementet till variabeln n
        std::cout 

Definierat inom den officiella standarden för C++ finns ett omfattande standardbibliotek, ibland benämnt Standard Template Library (STL) . Det finns flera implementationer av STL att välja på, oftast levereras en implementation av STL tillsammans med en kompilator inom ett s.k. Software Development Kit (SDK).

Utöver de bibliotek som ingår i standarden finns en stor mängd bibliotek för olika ändamål. C++ kan dessutom använda de flesta C-bibliotek. Ytterligare C++ bibliotek utöver standardbiblioteket finns listade på cppreference.com.

Ett stort och vida använt bibliotek är Boost  som innehåller mängder av klasser och funktioner för att arbeta med bland annat linjär algebra, trådning, reguljära uttryck och enhetstestning.

C++ innehåller inget grafiskt bibliotek då standarden är menad att vara portabel och ej bunden till en specifik plattform. Däremot finns det ett flertal tilläggsbibliotek som kan användas för att utveckla grafiska användargränssnitt.

Vill man skriva portabla grafiska program finns till exempel Qt, som är ett ramverk för utveckling av grafiska program i C++ som numera ägs och utvecklas av Digia. Qt finns för Linux, Windows, Mac OS, Embedded Linux och för Windows CE. Det finns också bindningar för GTK+ som kan användas för utveckling av grafiska program under Linux, Windows, Mac OS X, SkyOS och OS/2. Både Qt och GTK+ finns tillgängliga under fria licenser.

I Microsoft Windows är det möjligt att programmera direkt i Win32-API:t, vilket är ett gränssnitt direkt mot operativsystemet. Detta ger dock av naturliga skäl icke portabel kod. Dessutom består det till stor del av C-funktioner och -strukturer och inte av C++. Klassbiblioteket MFC (Microsoft Foundation Class Library) är ett bibliotek vilket är tänkt att kapsla in dessa funktioner i C++-klasser.

Direct X brukar ofta förknippas med C++ och är ett renderingsbibliotek utgivet av Microsoft. Det har en direkt koppling till Win32-API:t i form av att många basoperationer för fönster fortfarande sker genom det.




#Article 195: Ciklider (441 words)


Ciklider, alternativt cichlider eller brokabborrar (Cichlidae) är en familj i underordningen läppfisklika fiskar som tillhör ordningen abborrartade fiskar. Cikliderna är närmast besläktade med de havslevande familjerna läppfiskar (Labridae), frökenfiskar (Pomacentridae) och bränningsabborrar (Embiotocidae). Cikliderna hör, med ett fåtal undantag, hemma i sötvatten. Det som förenar de läppfisklika fiskarna är framför allt svalgbenens utformning och upphängning.

Ciklider förekommer i Sydamerika och norr ut till södra USA, i Afrika söder om Sahara, Mellanöstern, samt tre arter i Indien och Sri Lanka. De 17 arter som förekommer på Madagaskar är starkt hotade. Cikliderna är intelligenta, och har ett högt socialt medvetande och beteende, varför de är mycket populära som akvariefiskar. Flertalet arter är emellertid ganska stridslystna och revirhävdande samt därtill rovgiriga och glupska, varför de helst hålls i specialakvarier. Men det finns ett flertal snälla arter som väl lämpar sig tillsammans med andra typer av akvariefisk i så kallade sällskapsakvarium. En av dessa är palettcikliden, en art som dessutom är lämplig för nybörjarakvaristen.

Familjen omfattar minst 1300 arter fördelade på 105 släkten. Storleken varierar från några centimeter (som de cirka fyra centimeter långa dvärgcikliderna, till exempel Apistogramma-arterna) till stora rovfiskar av runt en meters längd (Cichla i Sydamerika, Boulengerochromis i Afrika). Kroppsformen varierar från extremt tillplattad från sidorna (Symphysodon, Pterophyllum) till spolformigt långsträckt (Teleogramma, Crenicichla). Födan varierar likaså; allmänna rovfiskar, planktonätare, växtätare, fjällätare och yngeltjuvar finns alla representerade. Alla ciklidarter har någon form av yngelvård. Vissa är viktiga matfiskar, främst arter inom släktet Tilapia som också odlas i många delar av världen, bl.a. i Afrika och Asien.

Under sista delen av 1960-talet inleddes den successiva introduktionen bland akvarister av ciklidarter från sjöarna i stora gravsänkan Rift Valley i Östafrika – framförallt Malawisjön, Tanganyikasjön och Viktoriasjön men också från Turkanasjön, Edwardsjön, Albertsjön, Kivusjön, Georgesjön, Kyogasjön, Nawampasasjön, Malombesjön, och en rad andra mindre sjöar. Mest spridd bland akvaristerna blev snart en grupp ciklider från Malawisjön, populärt kallad Mbuna. Dessa arter är munruvare, polygama och färggranna och kom för många att under 1970- och 1980-talet bli synonymt med begreppet ciklider. Då cikliderna utgör en betydligt mer artrik och mer biologiskt mångfacetterad grupp än så, är en sådan grov förenkling emellertid inte korrekt.

Sven O. Kullander (1998) redovisar åtta underfamiljer av ciklider: Astronotinae, Cichlasomatinae, Cichlinae, Etroplinae, Geophaginae, Heterochromidinae, Pseudocrenilabrinae och Retroculinae. En nionde underfamilj, Ptychochrominae, har senare erkänts av John S. Sparks och William Leo Smith.

En stor del av ciklidfamiljen är under taxonomisk omarbetning, varför korrekt namngivning kan vara vansklig. Särskilt gäller detta Cichlasoma-gruppen, samtliga Malawi- och tanganyikaciklider och släktet Tilapia. Tillsammans utgör dessa en mycket stor andel av familjens arter.

Cikliderna indelas inom akvaristiken i olika grupper, bland annat efter släktskap, men ibland också efter ursprung:




#Article 196: C (426 words)


C [] är den tredje bokstaven i det moderna latinska alfabetet.

C uttalas normalt som S framför mjuk vokal (e, i, y, ä och ö) och som K framför hård vokal (a, o, u och å) och konsonant. I svenskan används bokstaven C dock normalt endast i ord med S-ljud och i dubbelteckning av k-ljudet som ck, medan ord med K-ljud däremot normalt stavas med bokstaven K som exempelvis orden kamera, kanon och karavan, till skillnad från flera andra språk som normalt stavar ord med K-ljud med C, även om det finns undantag där C behålls, som exempelvis orden camping och cancer. Ett specialfall är Caesar, där A i detta fall är stumt i svenskan, vilket för uttalet innebär att C föregår den mjuka vokalen E och således uttalas som S. Däremot skrives C som Cesar i bokstaveringssammanhang, detta möjligtvis för tydligheten i uttalet.

Uttalsreglerna av C liknar de svenska i många språk som använder det latinska alfabetet, det vill säga uttalet styrs av efterföljande ljud, men i klassiskt latin uttalades C alltid som K.

Bokstavskombinationen ch kan uttalas med sj-ljudet, exempelvis i chock och choklad, eller tj-ljudet, exempelvis i check. C ingår också i bokstavskombinationen sch, vilken uttalas som sj-ljud exempelvis i schimpans eller schäfer.

Versalt C kan vara:

Till det latinska alfabetet kom bokstaven C från det grekiska alfabetets gamma via etruskernas alfabet, som använde en variant av det grekiska alfabetet. Grekerna hade i sin tur fått sin bokstav gamma från feniciernas bokstav gimel. Den kan härstamma från en egyptisk hieroglyf för en stavslunga (namnet på bokstaven ska då också ha kommit från namnet på vapnet), eller så föreställde bokstaven ursprungligen en kamel, eller snarare ett kamelhuvud (djuret hette gamal på gammal semitiska). Eftersom det etruskiska språket inte hade några tonande klusiler (/b/, /d/ och /g/), så kom den här bokstaven att användas för att skriva deras k-ljud. När romarna sedan övertog bokstaven användes den troligtvis i början både för /k/ och /g/, och först senare skapades bokstaven G  genom att lägga till ett vågrätt streck i högerkanten på C-et för att uttrycka /g/. Möjligtvis användes C ursprungligen bara för g-ljudet (och K för k-ljudet).

I datorer lagras C samt förkomponerade bokstäver med C som bas och vissa andra varianter av C med följande kodpunkter:

I ASCII-baserade kodningar lagras C med värdet 0x43 (hexadecimalt) och c med värdet 0x63 (hexadecimalt).
I EBCDIC-baserade kodningar lagras C med värdet 0xC3 (hexadecimalt) och c med värdet 0x83 (hexadecimalt).
Övriga varianter av C lagras med olika värden beroende på vilken kodning som används, om de alls kan representeras.




#Article 197: Clive Sinclair (114 words)


Sir Clive Marles Sinclair, född 30 juli 1940, är en brittisk uppfinnare med en rad produkter bakom sig. 

Sinclair började med att utveckla radio- och Hi-Fi-produkter. Han arbetade senare även med digital elektronik och presenterade bland annat en miniräknare 1972. För allmänheten är han mest känd för sina produkter i den tidiga hemdatorvågen. Hans första produkt på detta område var datorn ZX80 som lanserades 1980 och såldes i byggsats. Därefter kom bland annat ZX81 och ZX Spectrum år 1982 samt Sinclair QL år 1984. Till hans mindre framgångsrika uppfinningar hör det batteridrivna enmansfordonet C5. Hans senaste projekt är en hopfällbar cykel.

Sinclair adlades 1983 för ZX Spectrum och var ordförande för brittiska Mensa 1980-1997.




#Article 198: Carl von Linné (8689 words)


 (före adlandet 1757 Carl Linnæus, Carolus Linnæus), född 13 maj 1707 i Råshult, Stenbrohults socken, Småland, död 10 januari 1778 i Uppsala, var en svensk botaniker, läkare, geolog och zoolog som lade grunden till den moderna nomenklaturen inom biologin och den moderna systematiken, som grupperar växter och djur. Många av hans skrifter publicerades på latin, och därför återges hans latinska namn som Carolus Linnæus (Carolus a Linné efter 1761). 

Linné föddes på den småländska landsbygden. Han fick den mesta av sin högre utbildning från Uppsala universitet, där han började föreläsa i botanik 1730. Mellan 1735 och 1738 vistades han i Nederländerna för att studera vidare. År 1735 blev han medicine doktor i Harderwijk. Under största delen av vistelsen i Nederländerna tjänstgjorde han som läkare vid Hartecamp, nära Haarlem med George Clifford III som mecenat.

Han gav ut den första upplagan av Systema Naturae i Nederländerna. Linné återvände sedan till Sverige. 1738–1741 arbetade han som praktiserande läkare i Stockholm. I juni 1739 grundade han tillsammans med fem andra vetenskapsmän Kungliga Vetenskapsakademien. 1741–1778 verkade han som professor i medicin och botanik vid Uppsala universitet.

På 1740-talet skickades Linné ut på flera resor genom landet för att samla och klassificera växter och djur. På 1750- och 60-talen fortsatte han att samla in och klassificera djur, växter och mineraler samtidigt som han gav ut många skrifter.

Linnés vetenskapliga arbeten anses ha bidragit till den moderna ekologins grundläggande. Vid tidpunkten för sin död hade han blivit en av Europas mest hyllade vetenskapsmän. Han kallas för den moderna taxonomins fader. Huvuddelen av Linnés herbarium finns bevarat vid Linnean Society i London.

Inom botaniken används auktorsförkortningen L. för att markera Linné som artnamnens auktor. I äldre publikationer kan ibland förkortningen Linn. hittas. Linnés kvarlevor är lektotyp för arten Homo sapiens, enligt International Code of Zoological Nomenclature, eftersom Linnés beskrivning av arten baserades på honom själv.

Linné föddes den 23 maj 1707 i komministergården Råshult, i Stenbrohults socken i Småland, som äldste son till komministern och sedermera kyrkoherden, Nils Linnaeus (1674–1748) och Christina Brodersonia (1688–1733). 
Hans syskon hette Anna Maria Linnæa, Sofia Juliana Linnæa och Samuel Linnæus, och Emerentia Linnæa.
På faderns sida bestod släkten av en rad bönder och präster, och Nils var amatörbotaniker och komminister i Stenbrohult. Christina var dotter till socknens kyrkoherde Samuel Brodersonius
Ett år efter att Linné föddes dog hans morfar Samuel Brodersonius, och hans far efterträdde honom då som kyrkoherde. Familjen flyttade till Stenbrohults prästgård, där den yngre brodern Samuel Linnaeus föddes 1718. 

Från tidig ålder visade Linné upp ett intresse för växter, i synnerhet blommor. Han lärde sig snabbt namnen på trädgårdsväxterna och fick snart sitt eget stycke jord av sin far, där han kunde odla.
Samtalen mellan far och son kretsade ofta kring skötseln av familjens trädgård, som var bland de främsta i Småland. Deras relation var varm och förtrolig. Linné berättar om sig själv, att när gossen war otålig och på intet annat sätt blidkas kunne, töstnade han strax, så snart man gaf honom en blomma i handen. 
Linné säger om trädgården, som innehöll mängder av utländska växter, att den med modersmjölken inflammerat min håg med outsinlig kärlek till örterna. 

Linné föddes i en tid då det var förhållandevis vanligt att inte ha efternamn. Fadern hette ursprungligen Nils Ingemarsson, där Ingemarsson var ett patronymikon och inte något släktnamn. Det var också vanligt att den som studerade till präst tog sig ett finare namn, exempelvis ett namn som lät latinskt. Två av faderns morbröder var enkla bondsöner, och när de började studera till präster tog de sig namnet Tiliander, inspirerade av en stor lind som växte på gränsen till gården där de växt upp i Jonsboda i Vittaryds socken i Småland. Lind på latin heter Tilia. När Linnés far skulle läsa till präst följde han sina släktingars exempel och tog sitt namn efter linden på gården men valde att latinisera det svenska ordet lind och göra om det till Linnæus. Sonens Carls namn blev därmed Carl Nilsson Linnæus.

Fadern lärde tidigt den unge Linné religion, geografi samt grundläggande latin.  När Linné var sju år gammal anställdes en informator. Föräldrarnas val föll på kavalleristsonen Johan Telander. Linné tyckte inte om honom. I en självbiografi skriver han att Telander “var mer ämnad för att utplåna ett barns talanger, än att utveckla dem”.
Efter två års privatundervisning skickades han till trivialskolan i Växjö 1716. Hellre än att studera tog han sig ut till landsbygden för att leta växter. När han var femton nådde han den nedre rektorsklassen. Skolans botanikintresserade rektor, Daniel Lannerus, introducerade honom till läraren och provinsialläkaren Johan Rothman. Även Rothman var botaniker och breddade Linnés intresse för botanik samt väckte hans intresse för medicin. 

Vid sjutton års ålder var Linné väl bevandrad i den samtida botaniska litteraturen. Han ”dag och natt läste, att han dem på sina fingrar kunde, Arvidh Månssons Rydaholm örta-book, Tillandz' Flora Åboensis, Palmberg Serta Florea Suecana, Bromelii Chloros Gothica och Rudbeckii Hortus Upsaliensis.”
Linné började i Växjö katedralskola 1724, där han läste grekiska, hebreiska, teologi och matematik enligt ett schema tänkt att förbereda eleverna inför kommande prästtjänst.  Under sitt sista gymnasieår besökte Linnés far skolan för att fråga hur det låg till med studierna och till hans förskräckelse uttryckte de flesta att han aldrig skulle kunna studera vidare. Rothman var däremot av motsatt åsikt, när han förutspådde att Linné kunde ha framgång inom det medicinska fältet. Doktorn erbjöd Linné att bo med hans familj i sitt hem i Växjö samt undervisa honom i fysiologi och botanik. Hans far accepterade erbjudandet.

Rothman lärde Linné att klassificera växter enligt Tourneforts indelning. Linné undervisades också i växternas sexuella reproduktion efter Sébastien Vaillants modell. 1727, vid 21 års ålder, skrev Linné in sig vid Lunds universitet under namnet Carolus Linnaeus, en latiniserad form av sitt namn som han senare kom att använda för sina publikationer på latin. 

Naturvetaren, läkaren och historikern professor Kilian Stobæus gav Linné handledning och husrum samt fri tillgång till sitt omfattande botaniska bibliotek. Han gav dessutom den unge studenten fritt tillträde till sina lektioner. På sin fritid utforskade Linné Skånes flora tillsammans med de studenter som delade samma intresse.

I augusti 1728 bestämde sig Linné för att byta till Uppsala universitet på inrådan av Rothman, som menade att det skulle vara det bästa valet om Linné skulle vilja läsa både medicin och botanik. Rothman baserade sin rekommendation på två professorer verksamma vid medicinska fakulteten i Uppsala: Olof Rudbeck den yngre och Lars Roberg. Rudbeck och Roberg var utan tvekan bra professorer, men båda var gamla  och inte särskilt intresserade av att undervisa. Rudbeck gav inte längre öppna föreläsningar och lät andra vikariera för honom. Universitetets medicinundervisning var sedan länge eftersatt. I den gamla akademiträdgården – som innan den till större del brann upp 1702 hade skötts av far och son Rudbeck – mötte Linné en ny välgörare i Olof Celsius, som då var professor i teologi och en välbärgad amatörbotaniker. Efter att ha imponerats av den unge studentens botanikkunskaper erbjöd han honom fri kost och logi hemma hos sig, och gav honom tillgång till sitt privata botaniska bibliotek, som vid denna tid var ett av de mest omfattande i Sverige.

Linné skrev 1729 uppsatsen Praeludia Sponsaliorum Plantarum, som handlade om växternas sexuella reproduktion. Detta tilldrog Rudbecks uppmärksamhet, och i maj 1730 handplockades Linné som föreläsare på universitetet, trots att han bara var andraårsstudent. Hans föreläsningar blev populära och kunde oftast dra skaror på 300 personer. Vänskapen med Celsius slutade inte att avta och de fortsatte åka på många botaniska exkursioner.

I juni flyttade Linné hem till Rudbeck för att ge hemundervisning till tre av dennes barn. Under vintern som följde började Linné ifrågasätta Tourneforts klassifikationssystem och bestämde sig för att skapa ett eget. Hans strategi var att dela upp växterna efter antal ståndare och pistiller. Han påbörjade ett flertal böcker, Genera Plantarum och Critica Botanica, bland andra. Han skrev också en bok om de växter (Adonis Uplandicus) som fanns i Uppsalas botaniska trädgård.

En medarbetare till Rudbeck, Nils Rosén, återvände till universitet i mars 1731, efter att ha doktorerat i medicin utomlands. Rosén började då föreläsa i anatomi och försökte även ta över Linnés botanikföreläsningar, men det satte Rudbeck stopp för. Fram till december gav Rosén Linné privatundervisning i medicin.

Samma månad blev Linné tvungen att flytta ifrån sin professors hem på grund av “meningsskiljaktigheter” med Rudbecks hustru. På julen återvände Linné till sitt barndomshem i Stenbrohult för första gången på cirka tre år. Hans mor såg det som ett misslyckande att han inte studerade till präst, men gladde sig åt att han undervisade på universitetet.

Olof Rudbeck den yngre hade tidigare gjort en expedition till Lappland år 1695, men de detaljerade resultaten hade gått förlorade i en brand 1702. Linné hoppades finna nya växter, djur och möjligen värdefulla mineraler. Han var också nyfiken på sedvänjorna hos lokalbefolkningen, samerna. I april 1732 tilldelades Linné anslag från Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala för sin resa, som han inledde den 12 maj 1732, vid nära 25 års ålder. Han reste med häst och till fots och med sig hade han sin journal, botaniska och ornitologiska manuskript och papper för att pressa växter.
Det tog Linné elva dagar för att nå Umeå via Gävle (nära Gävle hittade han stora mängder av blomman Campanula serpyllifolia, senare känd som Linnaea borealis, som skulle bli hans favorit).Han steg ibland ned från hästen för att undersöka en blomma eller en sten, och var särskilt intresserad av mossor och lavar, de senare en viktig del av renens diet.

Linné reste medurs längs Bottenvikens kust med ett par större avstickare till Norrlands inland från Umeå, Luleå och Torneå. Efter sex månader och över 2 000 kilometers resväg kom han tillbaka till Uppsala i oktober. Då hade han samlat in och observerat många växter, fåglar och stenar. Även om Lappland var en region med begränsad biologisk mångfald beskrev Linné ungefär hundra arter som aldrig tidigare nedskrivits. Upptäckterna kom att utgöra basen till hans bok Flora Lapponica. 
På sin lappländska resa använde Linné dock latinska namn för att beskriva organismer, eftersom han inte ännu hade utvecklat sin binomiala nomenklatur.
I Flora Lapponica fick Linné praktisk användning för sina tankar om nomenklatur och klassifikation. Den publicerades 1737 och anses som den första tidigmoderna floran. Rapporten omfattade 534 arter, använde det linneanska klassifikationssystemet och innehöll geografisk utbredning samt taxonomiska noter. 

Den som tillskrev Linnés Flora Lapponica som det första exemplet på den botaniska genren flora var Augustin Pyramus de Candolle. Botanikhistorikern E. L. Greene beskrev Flora Lapponica som “den mest klassiska och förtjusande” av Linnés verk.
Den reseskildring som utkom först efter Linnés död var mycket omfattande. Förutom sina observationer av den lappländska naturen intresserade sig Linné också för den samiska kulturen, och beskrev dessa människors levnadsförhållanden mycket ingående.

Dalarnas landshövding Nils Reuterholm hade hört talas om och imponerats av lapplandsresan och föreslog att Linné skulle göra en liknande resa genom norra Dalarna, finansierad av Reuterholm. Linné samlade sju av sina studenter från Uppsala, som visat särskilda kunskaper i sina respektive ämnen. Sällskapet tog namnet Societas itineraria reuterholmiana och bestod förutom av Linné av Reinhold Näsman, Carl Clewberg, Ingel Fahlstedt, Claes Sohlberg, Eric Emporelius, Petrus Hedenblad och Benjamin Sandel.
Linné och hans sju följeslagare lämnade Falun 3 juli och reste norrut. De besökte Bjursås, Leksand, Rättvik, Ore, Orsa, Mora, Älvdalen, Särna, Lima, Malung, Nås, Floda, Gagnef, Åhl och kom slutligen tillbaka till Falun den 17 augusti. De besökte även den norska staden Røros för att på landshövdingens uppdrag samla in upplysningar om stadens gruvdrift. 
Linné skrev på denna resa en bok, Flora Dalecarlica, som beskriver Dalarnas växter. Han nedtecknade även folks vanor, seder och klädsel i de bygder han besökte. 

När Linné återvände till Uppsala försämrades relationen med Nils Rosén. Därför hade han svårt att tacka nej när vännen tillika hans elev Claes Sohlberg bjöd in honom till att fira jul i Falun med familj. Sohlbergs far var gruvinspektör och lät Linné besöka gruvorna nära Falun. Sohlbergs far ville att Linné skulle resa till Nederländerna tillsammans med sonen för att fortsätta undervisa honom där mot ersättning. Nederländerna var vid den här tiden ett väl ansett land att studera naturhistoria i. Det var också vanligt bland många svenskar att doktorera där. Linné, som var intresserad av båda sakerna, accepterade hans erbjudande.
I april 1735 reste Linné och Sohlberg till Nederländerna. Linné planerade att doktorera i medicin vid Harderwijks universitet. På vägen dit stannade de i Hamburg, där de träffade stadens borgmästare, som stolt visade ett naturens underverk som var i hans ägo; en uppstoppad sjuhövdad hydra. Linné insåg direkt att det var förfalskat. Käkar och kloförsedda fötter av vessla hade limmats ihop med ormhudar. 
Hydran hade tillverkats av munkar för att symbolisera det sjuhövdade vilddjuret i Uppenbarelseboken, menade Linné. Det betvivlade borgmästaren, som hade planerat sälja “hydran” för en stor summa pengar. När Linné offentliggjorde sina observationer fruktade han borgmästarens vrede och därför kände de sig tvungna att lämna Hamburg.

När Linné kom fram till Harderwijk började han genast att arbeta för sin doktorsgrad. Vid den här tiden var Harderwijk känt för att ge doktorsgrader på så kort tid som en vecka. Han lämnade in en avhandling om vad som var orsaken till malaria, en text som han redan skrivit i Sverige. 
I sin avhandling drog Linné slutsatsen att malaria förorsakas av lerpartiklar, vilka täpper till kroppens porer och därigenom gör att man får feber och blir sjuk. Idag vet vi att det här är fel, Linné hade inte ett mikroskop som var bra nog för att se de malariaparasiter som sprids av myggor, som häckar i det vatten som hittats i hjulspår och pölar. Han var däremot rätt ute när han förutspådde att den traditionella kinesiska läkekonsten, med dess användning av sommarmalört, skulle bli en källa till att hitta läkemedel mot malaria. Den idag viktigaste substansen mot malaria, artemisinin, utvinns från sommarmalörten.
Efter att ha tagit muntlig examen och diagnostiserat en patient, fick Linné vid 28 års ålder ta emot sin doktorsgrad, mindre än två veckor efter att han anlänt till Harderwijk. 

I Amsterdam befann sig samtidigt Linnés vän Peter Artedi som drunknade under hösten 1735. De hade lovat varandra att utge den andres vetenskapliga upptäckter om någon skulle råka dö. Linné utgav därför dennes Philosophia ichthyologica postumt (1738), ett verk som räknas som grundare av den moderna iktyologin genom att det är den första systematiska klassifikationen av fiskar.

I Nederländerna fick Linné tidigt kontakt med vetenskapsmannen Johan Frederik Gronovius, för vilken han visade ett av flera manuskript han tagit med sig från Sverige. Manuskriptet innehöll ett nytt system för att klassificera växter. Gronovius blev imponerad av det han läste och erbjöd sig stå för en del av tryckkostnaderna. Efter ytterligare bidrag från den skotska läkaren Isaac Lawson gavs manuskriptet ut 1735 som Systema Naturae. Verket blev en viktig utgångspunkt för den nutida systematiken över allt liv. Den beskriver ett system, över växternas och djurens inbördes släktskap: naturens riken grupperade i klasser, ordningar, familjer, släkten och arter, vilket idag är praxis inom all biologisk vetenskap.

Linné lärde sedan känna en av Nederländernas mest aktade läkare och botaniker, Herman Boerhaave, som försökte få honom att göra karriär i landet. Boerhaave erbjöd honom en resa till Sydafrika och Amerika, men Linné avböjde med förklaringen att han inte skulle kunna klara av värmen. Istället övertalade Boerhaave honom att besöka botanikern Johannes Burman. Efter det besöket beslutade sig Burman, mycket imponerad av sin gästs kunskaper, att ha honom inneboende under vintern. Under sin vistelse hjälpte Linné Burman med sitt verk Thesaurus Zeylanicus. Burman hjälpte även Linné med att färdigställa böckerna Fundamenta Botanica och Bibliotheca Botanica.

Under sin tid hos Burman träffade han i augusti 1735 George Clifford III, som var direktör på det Nederländska Ostindiska Kompaniet samt ägare till en värdefull botanisk trädgård på godset Hartekamp i Heemstede.   
Clifford imponerades stort av Linnés förmåga att bestämma växter. Därför erbjöd han honom anställning som trädgårdsintendent samt som sin privatläkare. Linné hade dock lovat Burman att stanna hos honom vintern ut och kunde därför inte på rak arm tacka ja till det nya erbjudandet. Clifford meddelade då Burman, att ifall han släppte Linné ifrån sig skulle han få ett av hans exemplar av Natural History of Jamaica, ett mycket eftertraktat verk av Sir Hans Sloane, då tackade Burman ja.

Den 24 september 1735 flyttade så Linné till Hartekamp för att bli Cliffords privatläkare samt kurator över hans herbarium. För det fick han 1 000 florin om året i lön inklusive husrum. Fast de två bara kommit överens om att avtalet skulle gälla till och med vintern det året, så bodde Linné praktiskt taget där fram till 1738.
I förordet till boken Hortus Cliffortianus, som han skrev på platsen, skrev han om sin tid där som sitt livs lyckligaste (i april 1956 blev en del av Hartekamps trädgård offentlig plats, tack vare de lokala myndigheterna, och fick namnet “Linnaeushof”. Den skulle senare komma att bli vad som man idag kallar Europas största lekplats). 

På Cliffords bekostnad reste Linné till England i juli 1736.  I London besökte han insamlaren Sir Hans Sloane för att titta på dennes kuriosakabinett; han besökte även Chelsea Physic Garden och mannen som skötte den: Philip Miller. Han berättade för Miller om hur man delade under växter efter det sätt han själv skrivit om i sin Systema Naturae. Miller var motvillig till använda den nya binomiala nomenklaturen. I början föredrog han hellre de klassifikationer som Joseph Pitton de Tournefort och John Ray hade utvecklat.
Trots det gav Linné bifall till Millers bok Gardeners Dictionary. Skotten behöll ett antal pre-Linneanska bionomiala beteckningar i sitt lexikon, som avfärdades av Linné men som nutida botaniker idag åter anammat. Det dröjde tills den sista upplagan av The Gardeners Dictionary (1768) innan han tog det linneanska systemet i bruk och började då även arrangera sin trädgård enligt detta sätt. 
Linné reste därefter till Oxford för att besöka botanikern Johann Jacob Dillenius. Han lyckades inte helt få Dillenius till att godkänna sitt nya klassifikationssystem, de två männen skulle dock behålla kontakten i många år. Linné dedikerade sin Critica botanica till honom: opus botanicum quo absolutius mundus non vidit. Till sin ära fick han dessutom det tropiska trädsläktet Dillenia uppkallat efter sig.

Med många växtprover i bagaget återvände Linné till Hartekamp.Nästa år gav han ut Genera Plantarum, i vilken han beskrev 935 släkten av växter, och kompletterade den kort därefter med Corollarium Generum Plantarum, med ytterligare sextio släkten.
Hans gärningar på Hartekamp resulterade i ännu en bok, Hortus Cliffortianus, en förteckning av det botaniska bestånd som Hartekamps herbarium och botaniska trädgård inrymde. Han skrev den på nio månader (färdigställd i juli 1737), men den gavs inte ut förrän 1738. I den finns det första användandet av namnet Nepenthes, som Linné använde för att beskriva ett släkte flugtrumpeter. På Hartekamp bodde Linné med Clifford fram tills den 18 oktober 1737 (nya stilen). Då planerade lämnade han huset för att återvända till Sverige. Sjukdomar, samt några vänliga nederländska vänner, uppehöll honom i Holland några månader ytterligare. I maj 1738 var det dags för ett nytt försök att åka hem. På hemvägen bodde han i Paris i cirka en månad och besökte botaniker som Antoine de Jussieu. Han skulle aldrig komma att åka utomlands igen.

Efter att Linné återvänt till Sverige den 28 juni 1738 reste han till Falun där han förlovade sig med Sara Elisabeth Moræa. Tre månader senare flyttade han till Stockholm för att söka anställning som läkare för att kunna försörja en familj.
Återigen hittade Linné en mecenat; han stiftade bekantskap med Carl Gustav Tessin, som hjälpte honom att få en tjänst som admiralitetsläkare.Under sin period i Stockholm bidrog Linné också till att instifta Kungliga Vetenskapsakademien.
Eftersom hans finanser nu var så goda så att de räckte till att försörja en familj fick han tillstånd att gifta sig med sin fästmö Sara Elisabeth Moræa. De gifte sig den 26 juni 1739, vid den gamla bergsmansgården Sveden utanför Falun. Sju månader senare föddes sonen Carl. Två år senare fick de en dotter, Elisabeth Christina, och året därpå föddes Sara Magdalena, som dog efter 15 dagar. De skulle komma att få fyra barn till: Lovisa, Sara Christina, Johannes och Sophia.
Samma år började Systema naturae användas för första gången i Sverige. J.J. Ferber gav ut sin katalog över trädgården på Augerums herrgård.
I maj 1741 utnämndes Linné som medicinprofessor vid Uppsala universitet, i början ansvarade han för ämnen med anknytning till medicin. Snart bytte han professur med Nils Rosén och blev i och med det professor i botanik och naturalhistoria, samt ansvarig för den botaniska trädgården (som han skulle komma att expandera och förändra i grunden). 
 

Tio dagar efter att ha tillsatts som professor åtog han sig en resa till Öland och Gotland tillsammans med sex universitetsstudenter. Resan gjordes på uppdrag av riksdagen i syfte att hitta värdefulla naturresurser som lera (för porslinstillverkning) och växter (för tygfärgning). 
Först reste de till Öland och stannade där tills 21 juni, sedan seglade de till Visby på Gotland. Linné stannade där med sina studenter i omkring en månad innan de åkte hem till Uppsala. Under expeditionen hittade de 100 växter som inte tidigare dokumenterats. Anteckningarna från resan publicerades senare i boken Öländska och Gothländska Resa. Precis som i Flora Lapponica, innehöll den både zoologiska och botaniska observationer, men också beskrivningar av den regionala kulturen.
Anders Celsius skapade temperaturskalan, uppkallad efter honom själv, 1742. Till skillnad mot idag var Celsius skala omvänd, med en kokpunkt på 0 °C och en fryspunkt på 100°C. Linné vände på skalan till den nuvarande standarden.
Sommaren 1745 gav Linné ut två böcker till: Flora Suecica och Fauna Suecica. Flora Suecica var en strikt botanisk bok medan Fauna Suecica var en zoologisk. 

Linné fick återigen uppdraget från regeringen om att bedriva en expedition, den här gången till Västergötland. Han åkte från Uppsala den 12 juni och återvände den 11 augusti. På resan fanns hans huvudsakliga följeslagare Erik Gustaf Lidbeck, en av hans studenter som även hade följt med honom på hans tidigare resa. Linné redogjorde sina fynd från resan i boken Wästgöta-Resa, som utkom året därpå. 
Efter att ha kommit hem ville regeringen att han skulle ut på en resa direkt därpå, till Skåne. Resan sköts upp eftersom Linné kände sig alltför upptagen. 

Våren 1749 kunde Linné till slut åka ner till Skåne på den resa som regeringen föreslagit två år tidigare. Med på resan följde hans student Olof Söderberg. På vägen stannade han vid sitt barndomshem i Stenbrohult för att besöka sina syskon; hans pappa hade dött året innan. Expeditionen liknade i stora drag de som han genomfört innan, men den här gången fick han dessutom order om att hitta den bästa platsen som valnötsträd och oxlar kunde växa på. Dessa träd användes av militären för att tillverka gevär. Resan var framgångsrik och Linné publicerade sina observationer i boken Skånska Resa året därpå.

Resan startade med vagn i Uppsala, där Linné bodde sedan många år. Söndagen den 7 maj hade han hunnit till Växjö, där han skildrade hur ärkebiskopen högvördige herr doktor Henric Benzelius vigde doktor Olof Osander till biskop i Växjö stift. Pingstdagen den 14 maj hörde han en predikan i Virestad, och på annandagen återsåg han Stenbrohult men skrev i sin dagbok om hur det han såg för 20 år sedan, nu hade åldrats: De gingo nu med grå hår och vita skägg, utlevde, och en ny värld hade kommit i stället. Den 17 maj avreste Linné från Stenbrohult med målet Loshult i Skåne.

I Skåne började han på en östlig rutt och besökte först trakten kring Kristianstad. I Simrishamn vek han av västerut mot Lund och Malmö, där han stannade i fem dagar till den 16 juli. Han noterade att Landet emellan Malmö och Trelleborg var det härligaste i världen och liknade merendels Flandern, ty det var en slätt utan berg, backar, stenar, floder, sjöar, trän eller buskar. Färden fortsatte över Söderslätt mot Ystad, dit han kommer den 29 juni. Han begav sig åter till Lund och vidare mot Landskrona och Helsingborg. Från Ängelholm reste han åter till Kristianstad. Via Göinge vände han tillbaka till Småland. Under tiden i Skåne övernattade Linné på gästgivargårdar, hos präster och som gäst på många av de skånska slotten.

Linné var åter i Stenbrohult den 2 augusti. Under återfärden till Uppsala stannade han till i Ryssby i Sunnerbo, där hans svåger, Johan Collin var kyrkoherde. Från det besöket skrev han detaljerat om äspingen, Sveriges giftigaste orm. På färden vidare norrut passerade han Jönköping, där han besökte sin släkting prosten Carl Tiliander. Via Gränna och Vadstena kom Linné slutligen tillbaka till Uppsala, och därmed var hans skånska resa avslutad.

Vårterminen 1750 blev Linné rektor för Uppsala universitet. I och med det inledde han en period i universitets historia där naturvetenskapliga ämnen började högaktas. Men det kanske viktigaste bidraget han gav till universitetet var att undervisa; flera av hans studenter reste till jordens alla hörn för att samla botaniska fynd. Linné kallade de bästa av dem för sina “lärjungar”. Hans föreläsningar var populära och hölls ofta i Botaniska trädgården. 
Han lärde sina studenter att tänka för sig själva och att inte lita på någon, inte ens honom själv. Men än mer populära än hans föreläsningar blev de botaniska exkursioner som han ledde varje lördag under sommaren, där han tillsammans med sina studenter utforskade den flora och fauna som fanns runtomkring Uppsala.
Förutom rektor för universitetet vårterminen 1750 samt höstterminerna 1759 och 1772 var han inspektor vid Smålands nation.

Linné gav ut Philosophia Botanica år 1751. Det var en överblick över det taxonomisystem han använt sig av i tidigare arbeten. Den innehöll också uppgifter om hur man för resedagbok och om hur man sköter en botanisk trädgård.

På Linnés tid var det normalt för överklassens kvinnor att anlita ammor för sina barn. Linné anslöt till en pågående kampanj som ville att kvinnor bara skulle få amma sina egna barn. 1752 publicerade han en avhandling i ämnet tillsammans med läkarstudenten Frederick Lindberg. I själva verket kom idén om att skriva avhandlingen från den ledande granskaren (preses), som studenten sedan fick utveckla, vilket var standard på den här tiden. Linnés avhandling översattes 1770 till franska av J.E. Gilibert med titeln La Nourrice marâtre, ou Dissertation sur les suites funestes du nourrisage mercénaire. Linné menade att barnet skulle komma att absorbera ammans personlighet genom bröstmjölken. Han beundrade samernas barnskötsel och framhävde hur friska deras barn var jämfört med de européer som anställde ammor. Han påpekade att det inte fanns någon av de vilda djur som fanns i naturen som nekade sina nyfödda sin bröstmjölk. Aktivismen i denna fråga tros ha spelat roll när han gav namn till släktet Mammalia: däggdjuren.

Linné publicerade Species Plantarum, ett arbete som idag erkänts internationellt som startpunkt för den moderna botaniska nomenklaturen, år 1753.Boken var 1 200 sidor lång och gavs ut i två volymer, den första kom 24 maj, den andra den 16 augusti samma år. Den beskrev över 7 300 arter. Samma år utnämndes han till fellow i Royal Society, samt tilldelades som första civila svensk Nordstjärneorden (han sågs efter det sällan utan att bära sitt insignie)

Linné ansåg att Uppsala var högljutt och ohälsosamt. Han köpte därför 1758 gårdarna Hammarby och Sävja. Året därpå köpte han den intilliggande gården Edeby. Han tillbringade somrarna med familjen på Hammarby. Från början hade gården bara haft ett hus med en våning, men 1762 tillkom en ny, större huvudbyggnad.

På Hammarby skapade Linné en trädgård där han kunde odla växter som inte var möjliga att odla i Uppsalas botaniska trädgård. Han uppförde ett museum på en kulle bakom Hammarby 1766, dit han flyttade sitt bibliotek och sin växtsamling. Flytten nödvändiggjordes på grund av en eldsvåda, som hade förstört omkring en tredjedel av Uppsala och som även hade kunnat förstöra hans hem där.
Sedan den ursprungliga utgåvan av Systema Naturae utkom 1735 hade boken utökats och återtryckts ett flertal gånger; den tionde upplagan kom ut 1758. Denna upplaga blev startpunkten på den zoologiska nomenklaturen och var motsvarigheten till Species Plantarum. 

Kung Adolf Fredrik tilldelade Linné adelskap 1757, men Linné introducerades inte förrän 1761. Då tog han namnet Carl von Linné (latiniserat som Carolus a Linné), med Linné som en förkortad och förfranskad översättning av 'Linnæus' och den tyska adliga prepositionen von, vilket betecknande hans nyligen upphöjda status som adelsman.
På familjens vapensköld framträder en linnéa, en av Linnés favoritväxter (för att hedra Linné gav Gronovius växten senare det vetenskapliga namnet Linnaea borealis). Vapenskölden är delad i tre: röd svart och grön, en färg för varje rike i naturen (djur- växt- och mineralriket), enligt Linnés egen klassifikation. I mitten finns ett ägg “för att beteckna Naturen, som består och bevaras in ovo.” Nedtill står en fras på latin, hämtat från Aeneiden, vilket lyder “Famam extendere factis” (ung. vi utvidgar vår berömmelse med hjälp av våra gärningar”). Linné skrev in detta motto i de böcker som han fick i present av sina vänner.

Efter adlandet fortsatte Linné undervisa och skriva. Hans rykte hade spridits över världen och han korresponderade med en mängd olika personer. Till exempel skickade Katarina den stora honom frön från sitt hemland. Han korresponderade också med “kejsardömet Österrikes Linné”, Giovanni Antonio Scopoli, som var doktor och botaniker från Idrija, Hertigdömet Carniola (nuvarande Slovenien).
Scopoli skickade honom all sin forskning, sina upptäckter och artbeskrivningar (till exempel om olmen och om en art av sovmöss, två arter som Linné inte tidigare känt till). Scopoli var mycket respekterad av Linné, som visade hans arbete stort intresse. Han fick ett släkte av potatisväxter uppkallat efter sig i Scopolia, som ämnet skopolamin utvinns från. På grund av det stora avståndet mellan dem träffades de aldrig.

Linné löstes från sina uppdrag i Kungliga vetenskapsakademien 1763, men fortsatte arbeta där i ytterligare minst tio år. Han klev ner som rektor för Uppsala universitet i december 1772, till stor del på grund av sviktande hälsa.
Senare delen av sitt liv levde han i Uppsala med vinterboende vid Svartbäcksgatan i staden och sommarboende på Linnés Hammarby söder om Uppsala. På söndagarna gick han med sällskap av sin hund till Danmarks kyrka för att delta i gudstjänsten.

Linnés sista år besvärades av sjukdom. Han hade 1764 drabbats av en sjukdom som då kallades uppsalafeber eller frossa (idag malaria), men överlevde tack vare Nils Roséns vård. Han drabbades av ischias 1773 och året därpå fick han en stroke som delvis gjorde honom förlamad. Han fick en andra stroke 1776 som gjorde honom orörlig på högersidan och berövade honom minnet; han kunde fortfarande beundra sina egna skrifter, men kunde inte förstå att det var han som skrivit dem. 

I december 1777 fick han ytterligare en stroke i Sävja som kraftigt försvagade honom och som ledde till hans död klockan åtta på morgonen den 10 januari 1778, i hans hem på Svartbäcksgatan i Uppsala. Trots att han egentligen ville begravas på sin gård begravdes han i Uppsala domkyrka den 22 januari.

Hans bibliotek och samlingar lämnades över till hans änka Sara och deras barn. Den engelska botanikern Joseph Banks ville köpa samlingen, men sonen Carl vägrade och flyttade samlingen till Uppsala. 1783 dog Carl och därmed fick Sara ärva samlingen, som nu hade överlevt både sin man och son. Hon försökte sälja den till Banks, men han var inte längre intresserad; istället köpte en bekant till honom upp den. Bekantskapen var en 24-årig medicinstudent vid namn James Edward Smith, som köpte hela samlingen som innehöll 14 000 växter, 3 198 insekter, 1 564 skal, omkring 3 000 brev och 1 600 böcker. Smith grundade fem år senare Linnean Society of London. Gården, Linnés Hammarby, drivs idag som museum av Uppsala universitet.
Namnet von Linné upphörde i och med sonen Carl, som aldrig gifte sig. Hans andra son Johannes dog vid tre års ålder. Det finns idag över tvåhundra ättlingar till Linné genom hans två döttrar.

Under sin tid som professor och rektor för Uppsala universitet undervisade Linné många hängivna studenter, 17 av dem kallade han för sina apostlar. De tillhörde de mest lovande och engagerade studenterna och samtliga genomförde botaniska expeditioner till vitt skilda platser i världen, ofta med hans hjälp. Mängden hjälp varierade; ibland använde han sitt inflytande som rektor för att ge sina apostlar stipendium eller en plats på en expedition. Linné ingöt sin egen grundlighet i sina lärjungar i en entusiastisk atmosfär, tränade dem att göra nära och korrekta observationer.
Utomlands insamlade och organiserade apostlarna nya växter, djur och mineraler, allt enligt Linnés system. Majoriteten av dem gav även en del av sin samling till Linné när de slutfört sin resa. Tack vare dessa studenter spreds det linneanska taxonomisystemet ut i världen, utan att Linné behövde sätta sin fot utanför Sverige efter sin återkomst från Holland.
Den brittiska botanikern William T. Stearn skriver att utan Linnés system hade det inte varit möjligt för apostlarna att samla och organisera så många nya arter. Flera av apostlarna dog på sina resor. 

Christopher Tärnström, den första aposteln tillika en 43-årig präst med fru och barn, påbörjade sin resa 1746. Han klev på ett fartyg som tillhörde Svenska Ostindiska Kompaniet, som var på väg till Kina. Tärnström nådde aldrig sitt mål då han dog av tropisk feber på ön Côn Sơn samma år. Tärnströms änka gav Linné skulden för att hennes barn nu saknade en far, vilket ledde till att Linné i fortsättningen föredrog att sända ut yngre, ogifta studenter.Sex andra apostlar skulle senare komma att dö på sina expeditioner, däribland Pehr Forsskål och Pehr Löfling. 
Två år efter Tärnströms expedition blev Pehr Kalm Linnés andra apostel. Han reste till Nordamerika där han tillbringade två och ett halvt år med att studera floran och faunan i Pennsylvania, New York, New Jersey och Kanada. När Kalm återvände blev Linné översvallande glad. Han hade då tagit hem en mängd pressade blommor och frön. Minst 90 av de 700 arter som finns med i Species Plantarum hade hämtats av Kalm.

Daniel Solander bodde hos Linné under sin tid som student i Uppsala. Linné var mycket förtjust i honom och tillät honom att gifta sig med sin äldsta dotter. Solander reste till England 1760 på Linnés begäran, där han mötte botanikern Joseph Banks. Tillsammans med Banks anslöt Solander sig till James Cooks expedition till Oceanien på skeppet Endeavour 1768–71. Solander var inte den enda aposteln som reste med James Cook. Anders Sparrman följde med på Resolution 1772–75 med kurs mot bland annat Oceanien och Sydamerika. Sparrman gjorde flera andra expeditioner, varav en till Sydafrika.
Den kanske mest berömda och framgångsrika aposteln var Carl Peter Thunberg, som klev ombord på en expedition 1770 och som sammanlagt tog nio år att genomföra. I tre år stannade han i Sydafrika, sedan reste han till  Java och Sri Lanka och nådde till slut Japan. Alla utlänningar i Japan var på den tiden tvungna att uppehålla sig på ön Dejima utanför Nagasaki, så därför var det svårt för Thunberg att studera landets flora. 
Dock lyckades han övertala några av sina tolkar att ge honom olika växter, och han hittade även växter i Dejimas trädgårdar. Han återvände till Sverige 1779, ett år efter Linnés död.  

Den första upplagan av Systema Naturae trycktes i Nederländerna 1735 och innehöll tolv sidor.När boken hade nått sin tionde upplaga 1758 ingick beskrivningar av 4 400 djurarter och 7 700 växtarter. Människor från hela världen skickade provbitar till Linné. När han påbörjade den tolfte upplagan behövde Linné använda sig av kartotek, då en ny innovation, för att hålla koll på sina klassificeringar. 
I Systema Naturae fanns både dåtidens svårhanterliga växt- och djurnamn med, som Physalis annua ramosissima, ramis angulosis glabris, foliis dentato-serratis, tillsammans med koncisa och idag bekanta artnamn. Dessa beskriver först ett allmänt namn, följt av ett särskilt epitet, i det här fallet Physalis angulata. 
Dessa binomialer kunde fungera som en etikett för att referera till arten. Högre taxa konstruerades och arrangerades på ett enkelt och metodiskt sätt. Även om systemet, idag känt som binomial nomenklatur, delvis utvecklades av bröderna Bauhin (se Gaspard Bauhin och Johann Bauhin) nästan tvåhundra år tidigare, var Linné den första som konsekvent använde sig av systemet, inräknat monotypiska taxon, och sägs ha populariserat dess användande inom vetenskapssamhället. 
Efter att Linnés hälsa börjat svikta under tidigt 1770-tal gick utgivningen av Systema Naturae i två olika riktningar. En svensk vetenskapsman, Johan Andreas Murray, gav separat ut avsnittet Regnum Vegetabile under namnet Systema Vegetabilium, förvirrande nog beskrevs den som den trettonde upplagan. Samtidigt dök en trettonde upplaga av hela Systema upp bit för bit mellan 1788 och 1793. I och med Systema Vegetabilium blev Linnés arbete på bred front känt i England, efter att ha översatts från latin av Lichfield Botanical Society med titeln A System of Vegetables.

Fauna Svecica (hela titeln Fauna svecica sistens animalia Sveciæ regni: qvadrupedia, aves, amphibia, pisces, insecta, vermes, distributa per classes  ordines, genera  species. Cum differentiis specierum, synonymis autorum, nominibus incolarum, locis habitationum, descriptionibus insectorum) gavs ut 1746. Den tar upp djuren i Sverige. En andra, reviderad upplaga utgiven 1761 är just nu under översättning till engelska.

Species Plantarum (hela titeln “Species Plantarum, exhibentes plantas rite cognitas, ad genera relatas, cum differentiis specificis, nominibus trivialibus, synonymis selectis, locis natalibus, secundum systema sexuale digestas”) gavs ut 1753 i två volymer. Det utgör den huvudsakliga startpunkten på den botaniska nomenklatur som vi idag känner till.   

Genera plantarum: eorumque characteres naturales secundum numerum, figuram, situm, et proportionem omnium fructificationis partium gavs först ut 1737 och skildrar växternas genus. Ungefär tio utgåvor publicerades, men alla gavs inte ut av Linné själv. Den viktigaste upplagan är den femte, från 1754.  I den delade Linné in växtriket i 24 klasser. En av dem, Cryptogamia, omfattade alla växter med täckta reproduktiva delar (alger, svampar, mossor, levermossor och ormbunkar). 

Philosophia Botanica (1751) var en sammanfattning av Linnés tankar om växtklassificering och nomenklatur och en fördjupning av det material han tidigare gett ut i Fundamenta Botanica (1736) and Critica Botanica (1737). Andra publikationer som omfattar hans plan att reformera botanikens fundament är hans Classes Plantarum och Bibliotheca Botanica: alla tryckta i Holland (så även Genera Plantarum (1737) och Systema Naturae (1735)), Philosophia gavs samtidigt ut i Stockholm.

Mot slutet av sitt liv ansågs Linnés samling i Uppsala vara en av Sveriges bästa. Förutom sin egen samling hade Linné även skapat ett museum för Uppsala universitet, som bestod av material donerat av Carl Gyllenborg (1744–1745), kronprins Adolf Fredrik (1745), Erik Petreus (1746), Claes Grill (1746), Magnus Lagerström (1748 och 1750) samt av Jonas Alströmer (1749).

Det fanns ingen formell skillnad mellan museet och den privata samlingen. Det ständiga inflödet av material från Linnés elever inkorporerades till den privata samlingen snarare än till museet. Linné kände att hans arbete återspeglade naturens harmonik och 1754 sade han att “jorden är då inget annat än ett museum för den allvisa skaparens mästerverk, uppdelat i tre kammare”. Han hade förvandlat sin egen egendom till ett mikrokosmos av detta “världsmuseum”.

I april 1766 brann delar av Uppsala ner. Linnés privata samling flyttades därför till en lada utanför staden, och kort därefter till en liten stenbyggnad nära hans gård vid Hammarby utanför Uppsala. Detta gjorde att samlingarna fysiskt delades upp, museisamlingen stod kvar i universitets botaniska trädgård. De delar av materialet som särskilt behövde skötas (specimen i alkohol), eller material som krävde mycket stort utrymme, flyttades från den privata samlingen till museet.
I Hammarby påverkades de privata samlingarna allvarligt av fukt och härjningar av möss och insekter. Linnés son Carl ärvde samlingarna 1778 och behöll dem fram till sin egen död 1783. Kort efter Carl von Linnés död bekräftade hans son att möss hade orsakat “horribla skador” på växterna, även malar och mögel hade gjort betydande skador. 
Han försökte rädda det som återstod från att fortsätta försummas, som de hade gjorts under hans fars sista år i livet, och lade även till flera arter i samlingen. Den sistnämnda aktiviteten förminskade dock originalmaterialets vetenskapliga värde, snarare än att förstärka det. 

Under de sekel som följde tog den linneanska samlingen i London stor skada av de forskare som studerade den. Det ursprungliga arrangemanget rubbades, liksom etiketterna, specimen som inte tillhörde originalsamlingen lades till. Även dyrbart och ursprungligt typmaterial togs bort. 

Mycket av de föremål som Linné undersökte under sin vetenskapliga karriär tillhörde drottning Lovisa Ulrikas samlingar (i Linnés publikationer omnämnt som Museum Ludovicae Ulricae eller M. L. U.).  Samlingen donerades av Gustav IV Adolf (1778–1837) till museet i Uppsala år 1804. En ytterligare i detta avseende viktig samling var den som tillhörde Adolf Fredrik (1710–1771) (i Linnés källmaterial som  Museum Adolphi Friderici eller Mus. Ad. Fr.), vars våta specimen (samlingar i etanol) skulle komma att doneras till Kungliga Vetenskapsakademien, och som idag återfinns på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. De torra specimen skickades till Uppsala.
 

Linnés stora bidrag till vetenskapen blev att han införde universellt accepterade konventioner för namngivning av organismer, den så kallade linneanska taxonomin. Från och med honom började den binomiala nomenklaturen användas konsekvent, vilket är det vetenskapliga klassificeringssystem som än idag används inom biologin.  

Zoologen Rumphius (1627–1702) hade tidigare utvecklat ett mer eller mindre liknande system och hans material bidrog till den binomiala vetenskapliga klassificering som Linné utvecklade.

Det linneanska systemet klassificerade naturen enligt en hierarki som överst delades in i tre riken. Rikena delades sedan in i klasser, vilka i sin tur delades in i ordningar, släkten och arter. Under arterna fanns ibland en lägre, ej namngivet taxon; dessa har numera fått standardiserade namn som varietet inom botanik och underart inom zoologi. 
Inom den moderna taxonomin finns fler taxon, där de vanligast förekommande är familj mellan ordning och släkte, samt taxonet fylum mellan rike och klass. 
Linnés gruppindelningar baserades på delade fysiska karakteristika och inte enbart på skillnader. Av hans högre gruppindelningar förekommer idag bara de som används för djur, och hans gruppindelningarna har förändrats avsevärt med tiden, såväl som grundreglerna bakom dem.

Icke desto mindre har Linné tillskrivits för att ha etablerat idén om en hierarkisk klassificeringsstruktur med syftet att återspegla naturliga förhållanden. Medan de underliggande detaljerna kring vad som anses vara vetenskapligt giltiga “observerbara kännetecken” har ändrats i och med kunskapsutvecklingen (till exempel har DNA-sekvensering, som inte fanns på Linnés tid, visat sig vara ett betydande användbart verktyg för att klassificera levande organismer och kartlägga deras evolutionära förhållanden), är idéerna fortfarande de samma i grunden.

Carl von Linné utformade sexualsystemet, det vill säga indelningen av växter efter deras befruktningsdelar (ståndare och pistiller), ett lätt, men något konstlat, sätt att indela växter på.

Linné gjorde även försök till att dela in bergarter, mineral och fossil i det han kallade för stenriket efter liknande principer som sexualsystemet. Vid den här tiden fanns det en uppsjö av olika indelningar för mineral och bergarter men Linné var inte nöjd med någon av dem, så han började att fundera ut ett eget system. Detta skulle dock aldrig få någon stor genomslagskraft. Geologin som forskningsområde utvecklades snabbt vid den här tiden och det blev istället Axel Fredrik Cronstedts system (1758) som så småningom blev det gällande. Dock var vissa av Linnés försök till indelningar något märkliga, till exempel så införlivade han både njurstenar och gallstenar i stenriket.

Enligt den tyska biologen Ernst Haeckel inleddes frågan om människans ursprung med Linné. Han hjälpte den kommande forskningen genom att beskriva människor på samma sätt som han beskrev ännu en växt eller ett djur. 

Linné placerade människor bland primaterna (som de senare skulle kallas) från och med första utgåvan av Systema Naturae. Under sin vistelse på Hartekamp undersökte han flera apor och pekade på likheter mellan dem och människan. Han menade att både arterna i grund och botten delar samma anatomi, förutom på talorganet hittade han inga andra skillnader. Således placerade han människor och apor i samma kategori, Anthropomorpha, vilket betyder “människolik”. Denna indelning kritiserades av biologer som Johan Gottschalk Wallerius, Jacob Theodor Klein och Johann Georg Gmelin av anledningen att det är ologiskt att beskriva en människa som “människolik”.	
 

Detta vållade teologiska bekymmer av två anledningar. För det första, en placering av människan på samma nivå som aporna skulle sänka den andligt högre ställning som människan antogs ha. För det andra, står det i Bibeln att människan skapades till Guds avbild. Om det inte fanns några distinkta skillnader mellan apor och människor, och om dessa inte hade formats separat, skulle det betyda att även aporna var skapade till Guds avbild. Många kunde därför inte acceptera detta Den konflikt mellan världsbilder som uppstod i och med hävdandet av människan som ett djur i mängden skulle komma att pågå i ytterligare ett århundrade, innan en betydligt större konflikt inleddes på allvar med Charles Darwins bok Om arternas uppkomst år 1859.

Efter denna kritik kände Linné att han behövde förklara sin synpunkt tydligare. I den tionde upplagan av Systema Naturae infördes nya termer som Mammalia och Primates, den sistnämnda ersatte Anthropomorpha Människan fick också det binomiala namnet Homo sapiens. Den här nya klassificeringen fick mindre kritik, men flera naturhistoriker ansåg fortfarande att han hade degraderat människorna från rollen som naturens härskare. Linné ansåg att människan biologiskt tillhör djurriket och därav måste inrymmas i det.

I Systema Naturae lade Linné till en andra art i släktet Homo, som byggdes på en beskrivning av Jacobus Bontius från en publikation från 1658: Homo troglodytes (grottmänniska) och gav ut en tredje 1771: Homo lar. Den svenska historikern Gunnar Broberg har hävdat att de nya människoarter Linné beskrev i själva verket var apor eller ursprungsbefolkning som var klädda i hudar för att skrämma bort koloniala bosättare, vars utseende har överdrivits i de skildringar som slutligen nått Linné.  
I de fem första utgåvorna av Systema Naturae, återfanns flera välkända sagodjur som fenix, drake och mantikora, samt kryptider som satyrus. Linné samlade upp alla dessa i en egen kategori som han döpte till Paradoxa.

Broberg påstår att Linné försökte erbjuda en naturlig förklaring till dessa och därmed avmystifiera vidskeplighetens tankevärld. Några av varelserna försökte Linné att avslöja myten bakom, som han tidigare gjort med hydran. Linné skrev, angående de påstådda kvarlevorna av drakar, att de antingen härstammade från ödlor eller rockor. I fallet Homo troglodytes bad han det Svenska Ostindiska Kompaniet att söka efter en sådan, men de hittade inga tecken på dess existens. Homo lar har senare beskrivits som Hylobates lar, vilket är en art av gibbon.

I Amoenitates academicae (1763) definierar han Homo anthropomorpha som en övergripande term för en rad olika människoliknande mytologiska varelser, inklusive Troglodyte, Satyr, Hydra och Phoenix. Han hävdade att dessa varelser inte bara faktiskt existerade, utan i själva verket var felaktiga beskrivningar av verkliga apliknande varelser.

Linné beskrev också i Systema Naturæ, kategorin Homo ferus som en fyrfota, stum, hårig människovarelse. Denna kategori omfattade olika förvildade barn från historien som Linné kände från litteraturen: Juvenis Lupinus hessensis (vargpojken från Hessen), Juvenis hannoveranus (Peter i Hannover) och Puella Campanica (vild-flicka från Champagne).

I den första upplagan av Systema Naturae delade Linné in människoarten i fyra olika typer baserat på kontinent och hudfärg: Europæus albescens (vitaktig europé), Americanus rubescens (rödaktig amerikan), Asiaticus fuscus (brunaktig asiat) och Africanus nigriculus (svartaktig afrikan). I senare upplagor ändrades färgkaraktärerna till bestämd form: vit, röd, brun och svart. I den tionde upplagan återgav han detaljerade, stereotypiska karaktärsdrag för varje människotyp, baserat på antika idéer om de fyra temperamenten, och ändrade beskrivningen av asiaternas hudfärg till “luridus” (gul). Han skapade även papperskorgstaxonet Monstrosus där vilda och monstruösa människor, okända grupper och mer eller mindre abnorma människor” fick ingå. I denna kategori placerades människor med deformerade huvuden från Kina och Kanada, alpdvärgar, patagonska jättar och påstått entestiklade khoikhoi, liksom sävlika europeiska flickor med snörda midjor. De fem kategorierna tilldelades grekiska bokstäver, varav α betecknade Americanus.

Linné använde aldrig ordet ras för sin uppdelning av människan och det är oklart om några av de egenskaper som anges betraktades som ärftligt oföränderliga, och kroppsliga egenskaper, personlighetsdrag och klädsel blandas. I senare upplagor av Systema Naturae tilldelades de fyra människokategorierna olika egenskaper. Americanus var koleriska, röda, enkla, ivriga och stridslystna. Afer var sluga, flegmatiska, svarta, långsamma, avslappnade och försumliga. Asiaticus var melankoliska, gula, stela, allvarliga och giriga. De har löst sittande kläder. Europaeus var sangviniska, bleka, muskulösa, snabba, smarta och uppfinningsrika. De har åtsittande klädsel. Som framgått tilldelades varje kategori ett av de fyra antika temperamenten, något som troligen är en spekulation baserad på hudfärg i enlighet med den antika läran om de fyra kroppsvätskorna. Det finns bevarat över 500 brev, vilka Linné skrev till Bäck. Han höll även kontakt med ett flertal idag mindre kända svenska lärda män, ofta mångsysslare med intresse för botanik, som i vissa sammanhang har kallats för hans lärjungar, exempelvis Gustaf Fredrik Hjortberg ifrån Vallda söder om Göteborg.

Ingen enskild person har satt större prägel på den biologiska systematiken än Linné. Hans stora betydelse beror främst på att han systematiserade samtliga organismer som var kända i hans tid. De systematiska reglerna som Linné uppfann var inte de enda tänkbara och inte heller nödvändigtvis de bästa. Men Linné hade med sin outtröttliga arbetsinsats beskrivit samtliga arter efter ett systematiskt regelverk. Detta har ingen annan klarat vare sig förr eller senare. Därför bestämdes det att Linnés arbeten skulle utgöra startpunkten för det internationella systematiska regelverket som med några ändringar fortfarande är i bruk. Närmare bestämt utgör Linnés bok Species plantarum (1753) den första publikationen med giltiga beskrivningar av växter medan den tionde utgåvan av Systema naturae (1758) är den första publikationen med giltiga beskrivningar av djur (tillsammans med Svenska spindlar (1757) av Carl Alexander Clerck).

Vid sidan av oräkneliga artnamn har några av Linnés regler bevarats:

I Sverige utges bokverket Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna som är ett arbete i Linnés ära att undersöka, kartlägga och ge arterna (svenska) namn. Verket ska, på en populär men vetenskaplig väg, beskriva alla de 50 000 nordiska arter av djur, svampar och växter. Minst 30 000 blir beskrivna utförligt i text och bilder.

Till Kungliga Vetenskapsakademiens 200-årsjubileum utgav Postverket 2 juni 1939 fyra minnesfrimärken. Carl von Linné hedrades med valörerna 15 öre rödbrun (upplaga 177 485 000) och 50 öre grå (upplaga 2 471 000). De andra två märkena i serien tillägnades Jöns Jacob Berzelius. År 1978 utgavs ett frimärkshäfte med 6 frimärken i valören 1:15. Motiven visar Brösarps backar, Skärfläckor på Öland, slipstenstillverkning i Dalarna, Linnea Borealis, Rödstenskleven på Kinnekulle samt Linné i lappdräkt. I samband med Linnéfirandet 2007 utgav Posten flera frimärken, dels för inrikes brev (Linnea Borealis), dels för utrikes försändelser (11:-, Linnéporträtt), senare även ett frimärksblock med två motiv i valören 11:-. Dessa visar bananplantan respektive majäpple.

Carl von Linné prydde framsidan på den hundrakronorssedel som började tryckas år 1985 och som var giltig fram till 30 juni 2017. Både sedelns fram- och baksida har uteslutande bilder förknippade med Linnés arbete. Han fanns även på baksidan på den tidigare svenska femtiokronorssedeln och har även funnits på äldre svenska sedlar.

Svenska Medaljgillet gav 1978 ut en medalj i silver och brons – gestaltad av skulptören Olle Adrin – till 200-årsminnet av Linnés död. Framsidan återger Linnés ansiktsprofil i relief på en yta av årsringar från ett träd märkt med födelseåret 1707, dödsåret 1778 och minnesåret 1978.

Diverse ytterligare Linné-medaljer finns med i en virtuell utställning på Uppsala universitets myntkabinetts hemsida.

I samband med Linnéjubileet 2007 föreslogs fem Linnéminnen tillföras på Unescos lista över världsarv.

Linnéuniversitetet bildades 1 januari 2010 som en sammanslagning av Växjö universitet och Högskolan i Kalmar.

Linné publicerade många böcker. Några av dem var avhandlingar på några sidor, andra var verk med flera band på över tusen sidor. Nedan är de viktigaste av dessa listade – de flesta skrivna på vetenskapens språk för tiden, latin. Reseskildringarna gav Linné ut också på svenska, vilket var ganska ovanligt men gjorde dem mycket populära. Eftersom det inte finns så mycket äldre litteratur tryckt på svenska, är Linnés böcker en viktig milstolpe i svensk litteraturhistoria.

På de flesta av sina publikationer använde han den latiniserade formen Carolus Linnæus (som brukade stå i genitiv, alltså Caroli Linnæi). Efter det att han adlats 1757, tog han namnet Carl von Linné. På några av publikationerna latiniserades detta i sin tur till Carolus a Linné. Namnet han i dag vanligtvis omtalas under är Carl von Linné (bland annat på svenska, norska, danska och tyska). I den biologiska systematiken använder man däremot formen Carolus Linnaeus, och på engelska Carl Linnaeus.

I angivelser av vetenskapliga artnamn inom botanik förkortas hans namn till L. – punkttecknet obligatoriskt – som är det internationellt fastställda auktorsnamnet för honom.  Linné är den ende vars auktorsnamn kan förkortas till endast en bokstav. I äldre publikationer kan ibland förkortningen Linn. förekomma. Auktorsnamnen Linné, alternativt Linnaeus gäller bara inom zoologi.




#Article 199: Carl Johan De Geer (385 words)


Carl Johan Louis De Geer, född 13 juli 1938 i Montréal i Québec, är en svensk friherre, konstnär, författare, filmskapare, musiker, designer, kulturjournalist, fotograf, skådespelare och scenograf, tillhörande ätten De Geer af Finspång.

Carl Johan De Geer är son till diplomaten Louis De Geer (1910–1987) och dennes första hustru Ulrika Wallberg samt sonson till Arvid De Geer. 

Han växte upp i Kanada, Köpenhamn, Bryssel och Warszawa, innan familjen återvände till Sverige. Efter det att föräldrarna separerat, vistades Carl Johan De Geer tidvis hos sin farföräldrar på Hanaskogs slott i Skåne och hos modern på Östermalm i Stockholm.

År 1957 var han ordförande för Sveriges elevers centralorganisation. Han gjorde militärtjänstgöring vid Arméstabens Bilddetalj, där han lärde sig grunderna för fotografi. Han utbildade sig därefter 1959–1963 i grafisk formgivning vid Konstfack i Stockholm. Hösten 1964 startade han tillsammans med hustrun Lena Helgesson ett tygtryckeri med butik, Fontessa.

År 1968 startade han tillsammans med Lars Hillersberg, Karin Frostenson, Lena Svedberg och Ulf Rahmberg tidskriften PUSS. Tillsammans med Håkan Alexandersson skapade Carl Johan De Geer TV-klassiker som Tårtan (1973), Doktor Krall (1974) och Privatdetektiven Kant (1983). 

En provokativ aktion skedde redan 1967, då Carl Johan De Geer ställde ut vapenvägraraffischer under titeln Svik fosterlandet, var onationell på Galleri Karlsson i Stockholm och som beslagtogs av polisen. Bland dessa affischer fanns en vid namn Skända flaggan, där han på en brinnande svensk flagga skrivit KUKEN och tillfogat texten SKÄNDA FLAGGAN VÄGRA VAPEN. Denna symbol återfinns bland annat på Magnus Ugglas album Allting som ni gör kan jag göra bättre från 1987, med bland annat protestsånger. År 1970 var han med och bildade textilkonstnärskollektivet 10-gruppen och var också trombonist i proggrupperna Blå Tåget och Elektriska linden.

Ett av Carl Johan De Geers mer uppmärksammade filmprojekt är filmen om hans mormor och hennes nazistsympatier, Mormor, Hitler och jag från 2001. År 2004 gjorde han långfilmen Med kameran som tröst, del 2.

Carl Johan De Geer var gift första gången 1963–1965 med Lena Helgesson (född 1943) och andra gången 1966–1971 med konstnären Marie-Louise Ekman (född 1944). Tredje gången var han gift 1979–1985 med Marie Östergren (född 1951) och fick 1979 en dotter. Fjärde gången gifte han sig 1987 med konstnären Marianne Lindberg De Geer (född 1946) och fick med henne en son (född 1989).

Den stora missuppfattningen, Bildmuseet, Umeå Universitet: 2019-04-12 - 2019-09-15 




#Article 200: Carl Fredrik Hill (599 words)


Carl Fredrik Hill, född 31 maj 1849 i Lund, död där 22 februari 1911, var en svensk målare. Hill var en av Sveriges främsta landskapsmålare.

Carl Fredrik Hill föddes i Lund i ett akademiskt hem. Fadern, Carl Johan, var inte speciellt positivt inställd till att sonen ville utbilda sig till konstnär. Efter studier för universitetsritmästaren Axel Hjalmar Lindqvist och vid Konstakademien i Stockholm reste Hill 1873 till Paris, där han målade och arbetade intensivt för att få ställa ut på Salongen i Paris. Han blev dock refuserad gång på gång och endast två av hans verk blev antagna.

Den första tiden i Paris bodde Hill på Hôtel Corneille i närheten av Luxembourgträdgården och hade ateljé på 36, rue des Abbesses i Montmartre. Bland parisersvenskarna han kom att umgås med fanns bland annat Alfred Wahlberg och Wilhelm von Gegerfelt. Efter en tid i Paris kom Hill att verka i Barbizon, söder om Paris och i närheten av Fontainebleauskogen. Han träffade där den tyske konstnären Max Liebermann. 

Under en kort period 1874-75 drabbades han av flera olyckor; bland annat dog hans älsklingssyster Anna och kort därefter även hans far. Han målade nu om möjligt i allt högre tempo men började också bli mer och mer psykiskt instabil. 

Efter tiden i Barbizon följde en rad utflykter till den franska landsbygden. Försommaren 1875 tillbringade han i Montigny-sur-Loing. Senare under sommaren återvände han en tid till Sverige där han kom att måla hos släktingar i Stenfors, Småland. Under samma år bytte han ateljé, först till 6, rue Germain Pilon som låg nära den första lokalen i Montmartre, och därefter till 1, Boulevard de Clichy som ligger nedanför berget.

I mitten av april 1876 följde byn Champagne-sur-Oise utanför Paris där han i flera verk avbildade byn och den intilliggande floden. Från maj till juli samma år verkade han återigen i Montigny för att därefter, närmare bestämt i augusti, resa till fiskebyn Luc-sur-Mer i Normandie. Verken vid denna tid innefattade motiv som branta kustklippor och stränder vid ebb. Efter en kort tid i Paris begav han sig på nytt till Montigny i början av september 1876. Under hösten arbetade han i sin Paris-ateljé. 

Våren 1877 reste Hill ut på landsbygden igen; denna gång till Bois-le-Roi och Chartrettes, inte långt från Montigny och Barbizon, där han kom att måla ett flertal verk föreställande blommande fruktträd, sviten Trädet och flodkröken samt målningen Villa vid Seine. Under sommaren hyr han ateljé på 54, rue Lamartine i Paris nionde arrondissement. I september 1877 återvände han till Champagne. 

I februari 1878 fördes Hill till sinnessjukhus efter det att grannar klagat på hans rop om nätterna samt att vänner chockades över hans nya bilder med obscena motiv enbart målade i pariserblått och kadmiumgult. På sjukhuset konstaterades att han led av hallucinationer och förföljelsemani. Han kom senare till Lunds hospital, nuvarande Sankt Lars sjukhus men efter hans protester mot behandlingen, vårdades han i hemmet hos modern och en syster i nästan 28 år, ända tills han dog 1911. Hill ligger begravd på Östra kyrkogården i Lund.

Hill blev egentligen riktigt känd först efter sin död, och då genom alla verk han utfört som frisk, med ett antal målningar där han inspirerats av bland andra Camille Corot med originalitet och uttryckskraft. Under senare år har även hans konst från perioden då han var sjuk, teckningar och krit- och pastellmålningar uppmärksammats med utställningar men också i forskningen om hans liv och i försök att ställa diagnos om hans sjukdom.

Hill är representerad vid Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum, Norrköpings konstmuseum, Prins Eugens Waldemarsudde, Thielska Galleriet      samt särdeles väl vid Malmö konstmuseum med den stora Carl Fredrik Hill-samlingen.




#Article 201: Carl Larsson (2127 words)


Carl Olof Larsson, född 28 maj 1853 i Gamla Stan i Stockholm, död 22 januari 1919 i Falun i Dalarna, var en svensk konstnär. Larsson är en av de mest berömda svenska konstnärerna och kanske den mest folkkäre. Han räknas som en av Sveriges mest betydelsefulla akvarellmålare. Han är känd för sina akvareller av idylliskt familjeliv.

Larsson var make till konstnären Karin Larsson.

Carl Larsson kom ur enkla förhållanden och föddes vid Prästgatan 78 i Gamla stan. Under hans uppväxttid bodde föräldrarna på Ladugårdslandet, i början vid Grevgatan och efteråt vid Grev Magnigatan. När han var tretton år anmodade hans lärare honom att söka som elev vid Konstakademien. Carl Larsson studerade vid Konstakademien 1869–1876. För att förtjäna sitt levebröd var han tvungen att samtidigt arbeta för sitt uppehälle. Han försörjde sig som bland annat retuschör hos en fotograf.

 och Jørgen Moe. Bildtexten lyder: När hon skulle gå ut ur kyrkan, skyndade sig prinsen fram till dörren.
Åren 1872–1876 var han ofta medarbetare som grafiker för skämttidningen Kasper. 1876 tillerkändes Carl Larsson medalj för sin målning Sten Sture d.ä. befriar danska drottningen Kristina ur Vadstena kloster. Han illustrerade bland annat H.C. Andersens sagor (1875–1876), Topelius Fältskärns berättelser (1883–1884), Anna Maria Lenngrens dikter (1884). Även efter sina första framgångar kom han att ibland arbeta som illustratör, bland annat till Elias Sehlstedts dikter (1893) och Viktor Rydbergs Singoalla (1894). Innan han for till Paris 1877 måste han ha något att leva av och då gjorde han illustrationer till Asbjörnsens och Moes norska folksagor, och han fick ett par tior för varje teckning som blev klar. Beställning hade han fått av förläggaren Hjalmar Linnström, men dennes förlag gick i konkurs, så någon bok blev det inte. På konkursauktionen ropade Albert Bonnier in illustrationerna och så hamnade de i hans förlagsarkiv.

Albert Bonnier ropade in översättning, manuskript och illustrationsstockar på konkursauktionen, och sedan hände ingenting mer. Carl Larsson hade, såsom ovan nämnts, tidigare illustrerat bland annat H.C. Andersens sagor. Asbjörnsens och Moes folksagor passade Carl Larssons fantasi. Carl Larsson lärde känna Asbjörnsen och Moes sagor genom den upplaga som kom på svenska 1868–1875. Men först 1927 kom boken Folksagor av Asbjörnsen and Moe med illustrationer av Carl Larsson ut. Carl Larsson hade också fått i uppdrag att illustrera fyra samlingar Sagor, författade av Richard Gustafsson och som gavs ut 1874–1882. Richard Gustafsson hade 1869 grundat skämttidningen Kasper och han var dess redaktör fram till 1910. En av de kända medarbetarna i tidningen Kasper var, som ovan nämnts, Carl Larsson som var en av illustratörerna vid tidningen.       

Carl Larsson flyttade till Paris 1877. Under sin tid där levde han i fattigdom. Efter att desillusionerad återvänt till Stockholm och i två år ha livnärt sig på illustrationsuppdrag, reste han igen till Paris 1880 och började måla. I ett brev hade konstprofessorn Fredrik Wilhelm Scholander i mars 1881 givit honom rådet att lägga all excentricitet åt sidan och Måla en studie, helt enfaldig, så att du måste blygas över densammas brist på originalitet, under det du dock tycker att den ser ut som ett stycke verklighet. Detta uppdrag gav Larssons uppehåll i Paris mål och betydelse. Den lilla målarbyn Grez-sur-Loing, i närheten av Fontainebleau söder om Paris, blev hans hemvist under Paristiden. Han utvecklade här sin egen stil, och akvarellen blev hans specialitet.

Grez-sur-Loing var en liten idyll där en målare lätt kunde hitta motiv: trädgårdar, unga fruktträd, blomsterprakt och köksväxter, stränder med terrasser och spaljéer, gamla lusthus och bryggor, en flod med små vattenfall, gubbar i träskor och flickor i solsken med mera. Det nordfranska milda ljuset tillägnade sig Larsson lätt, behandlingens elegans och lätthet kom av sig själv och därtill en personlig touch som snart uppmärksammades av franska iakttagare. Larsson gifte sig 1883 med konstnären Karin Bergöö och den växande familjen blev snart ett givet motiv för intima porträtt, däribland Bruden (1883), Ateljéidyll och Lilla Suzanne (1885). De första Grez-akvarellerna, bland annat med akvarellerna Oktober och November (båda Göteborgs Konstmuseum), som han skickade in till konstsalongen 1883 gav honom tredje pris.

I Sverige vistades han 1885–1888 och målade stämningar från södra Stockholm, friluftsstudier, vår i glittrande solsken med blommande fruktträd och unga ljusklädda flickor och vinter med nyfallen snö. 1886 accepterade han uppdraget som chef för Göteborgs museums konstskola, en tjänst han kom att inneha till 1891. Han hade vid den tiden bakom sig en frodig verksamhet som illustratör, akvarellist och målare i olja. Men denna verksamhet var fortfarande splittrad och saknade en fast hållpunkt. Han hade tidigt haft klart för sig att det var monumentalkonsten han ville sträva till. Det är ingen tillfällighet att det konstverk som väckt hans beundran då han var en fattig pojke i Stockholm var Sankt Görans-gruppen i Storkyrkan, den väldiga träskulpturen från medeltiden och att hans älsklingsbok var en mytologi från 1700-talet, fylld med kopparstick, gudar och gudinnor i barockställningar med fladdrande, pompösa draperier. Det pittoreska hade för honom en oemotståndlig dragningskraft.

Följaktligen accepterade han ivrigt erbjudandet att dekorera trappan i Fürstenbergs hem. Som ämnen för tre av rummets väggar föreslog han att behandla tre epoker inom nyare tidens konst: renässans, rokoko och modernism. Denna uppgift kunde endast genomföras i Paris, alltså återvände han dit på våren 1888 och till världsutställningen året därpå var triptyken, Rokoko-Renässans-Nutida konst, så pass fullbordad att den kunde delta i den svenska avdelningen. De tre stora målningarna var infattade i ett originellt vitt ramverk med infällda figurer och blomstermotiv i relief. Mittbilden, Renässansen framställer konstens gudinna som vaknat ur en sekellång sömn och som hyllas där hon sitter på en antik sarkofag. Rokokon personifieras av en herdinna som vilar i en snäcka dragen av en delfin och smeker en kavaljer vars händer bundits med blomsterslingor. Den tredje bilden karaktäriserar den moderna konsten: skulpturkonsten representeras av en kvinnostaty som fattar skulptören om handleden, målarkonsten representeras av Carl Larsson själv som idkar friluftsmålning och arkitekturen av Eiffeltornet. Larsson var dock oerfaren vad gäller dekoration och triptyken blev främst en ansats och kritiken ansåg att ämnena borde ha behandlats på ett värdigare och kärnfullare sätt.

Vid återkomsten till Göteborg fick han som uppgift att dekorera trapphuset i en flickskola. Lokalen var modern, banal och intetsägande men Larsson livade upp den genom att fylla alla väggar med kompositioner över ämnet den svenska kvinnan under olika tider. Där återfanns bland annat vikingatidens moder som står med sina barn framför en runsten, medeltiden representeras av den heliga Birgitta och stormaktstiden av en adelsfröken som syr på en blågul fana och samtidigt söker på jordgloben det land dit hennes älskade dragit ut i krig. 1800-talet representeras av Fredrika Bremer vid skrivbordet och serien avslutas med en grupp botaniserande skolflickor. Målningarna utfördes direkt på muren och fullbordades på hösten 1890. Larssons sinne för fantasi och känslosamhet fick här fritt utspel.

Under 1890-talets första år samarbetade Carl Snoilsky och Carl Larsson för att ge ut ett praktverk med ett urval av Elias Sehlstedts Sånger och Visor.

Frågan om utsmyckningen av det nybyggda Nationalmuseums hall hade diskuterats sedan 1883. Den kommitté som bildats för att besluta i frågan hade tagit tre år på sig för att bestämma vilka motiv som skulle pryda de åtta väggfälten. 1888 utlystes en tävlan där Larsson skickade in tre skisser för den ena sidoväggen på bottenvåningen: Karl XII i Bender tittar på Tessins ritningar till Stockholms slott, Linné inför Lovisa Ulrika i Drottningholms park och Sergel i sin ateljé modellerande Gustav III:s staty. Kommittén antog inget förslag utan utlöste en ny tävling 1891. Även i denna tävling medverkade Larsson och han skickade in förslag på hur alla åtta väggfält skulle se ut. Nedre trapphusets väggar ägnade han åt svensk konst och svenskt konstliv under 1600- och 1700-talen. Han påminde i sina sex motiv om Ehrenstrahl, som han framställer målande ett ryttarporträtt av Karl XI, om bygget av Stockholms slott (Nikodemus Tessin och Hårleman), om upphovet till Konstakademien (Taravals ritskola), om importen till Sverige av fransk rokoko (Carl Gustaf Tessin visar för Lovisa Ulrika sina förvärv i Paris), om antikens pånyttfödelse (Gustav III hälsar de i Rom inköpta konstverken välkomna till Sverige) och om svensk nyklassicism (Sergel arbetande på Psykegruppen). För trapphallens övre våning upptog han Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523 och Gustav II Adolf som landstiger i Tyskland. Larsson vann tävlingens första pris. Inom kommittén rådde dock fortfarande delade meningar och hela frågan blev liggande i två år. Först 1894 antogs av  Larssons program, under följande år utförde han utkast på kartonger till sina kompositioner för bottenvåningen och sommaren 1896 utförde han de sex målningarna al fresco.

Hos kommittén var det dock endast tre av de tolv ledamöterna som godkände Larssons målningar och bedömningen bland övriga varierade mellan underkännande och anmärkningar på detaljer som borde göras om. När Larsson hävdade att kommittén redan godkänt hans förslag, blev resultatet att kommittén förklarade sig antaga freskerna; ordet godkänna ville man undvika. Frågan om utförandet av Gustav Vasas intåg i Stockholm sköts på framtiden.

Larsson blev dock populär som familjelivets och hemmets målare. Redan i Grez hade han målat sina närmaste. På Lilla Hyttnäs i Sundborns socken bodde två fastrar till Karin. Då Carl Larsson besökte trakten med sin svärfar hade denne erbjudit honom att få köpa en gård i trakten; Larsson hade avslagit erbjudandet med en formulering om att nog endast en gård som Lilla Hyttnäs skulle passa en konstnär. Sedan den ena systern avlidit och den andra då inte längre ville bo kvar kom familjen Larsson att få gården i present. Under många år fungerade den som sommarbostad medan den grundligt byggdes om. 1901 lämnade familjen Larsson Stockholm för att slå sig ned varaktig på Lilla Hyttnäs. Gården i Dalarna kom att erbjuda familjen i denna miljö en aldrig sinande motivrikedom. Under arbetet med freskerna hade Larsson utvecklat ett förenklat uttryckssätt, klar linjebyggnad och lätta färger. Detta uttryckssätt är konsekvent genomfört i den serie bilder från Sundborn som han började utföra på lediga stunder 1894; teckningar i tusch med noggrant redogörande för alla detaljer och enkelt kolorerade. Serien Ett hem i Dalarne, 20 lavyrer med fyra färger visades på Stockholms-utställningen 1897, utgavs i något utvidgat skick i färgtryck 1899 som Ett hem och förvärvades följande år av Nationalmuseum. Denna bildserie, som senare följdes av tre andra sundbornsalbum, gjorde Larsson känd och omtyckt även långt utom Sveriges gränser.

Efter de sex freskerna på Nationalmuseum följde hans bidrag till dekorering av det nya operahuset i Stockholm. Han målade i olja en plafond och sex lunettbilder för publikfoajén. Plafonden med allegoriska figurer. Ryktet flygande, putti lekande med en svensk flagga, i lunetterna fantasier över Folkvisan, Kämpasången, Karusellen. Målningarna som gjordes i olja var dock inte beräknade för salens normala belysning och har inte kommit till sin rätta där.

Därefter följde en fresk i läroverket Norra Latin där Larsson valde ämnet skolungdomens korum vid en vapenövning. I den realistiska kompositionen lade han in keruber som tumlar runt kring den svenska flaggan och över en i väggytan inskjutande dörr placerade han en vitskrudad ung flicka inom en krans av vårblommor. För latinläroverket i Göteborg målade han Ute blåser sommarvind där barn är på väg till skolan för att klä skolsalen med blommor och grönt inför examen.

Nationalmuseums väggmålningskommitté hade lyckats samla sig och bad Larsson att måla Gustav Vasas intåg i Stockholm. Larsson hade nu gjort en ny skiss av samma motiv, med förenklad komposition, antalet figurer minskat och med karaktär av monumentalteckning i brokiga färger. Kommittén hade beställt utförandet i al fresco men Larsson bad att istället få måla motivet i olja och sedan kommittén godkänt detta kunde oljemålningen sättas upp i trapphallen 1907. Vad gäller det återstående väggfältet utförde Larsson 1911 en skiss där han skildrade en konungs offerdöd för sitt folk. Förslaget togs till en början knappast på allvar av väggmålningskommittén och en hetsig strid utbröt, inte främst på grund av motivet utan på grund av Larssons önskan att målningen, Midvinterblot, skulle placeras i trapphuset mittemot Gustaf Vasa-målningen. Till slut blev Larssons förslag refuserat. Men Midvinterblot skulle ändå komma att hamna där Larsson önskade.

Carl Larsson var även verksam som etsare och porträttmålare. Av hans porträtt märks särskilt två porträtt av Oscar Levertin (1906) och ett porträtt av August Strindberg (Nationalmuseum).

År 1919 avled Carl Larsson, 65 år gammal.

Efter Karins bortgång 1928 bestämde barnen (Suzanne, Pontus, Lisbeth, Brita och Kersti) att bevara hemmet i Sundborn som det sett ut under föräldrarnas livstid. De bildade 1946 en släktförening med syfte att förvalta Carl Larsson-gården i fortsättningen och låta den vara öppen för visningar för allmänheten.

Carl Larsson är representerad på ett flertal museer, bland annat Uffizierna i Florens, Alte Nationalgalerie i Berlin, Statens Museum for Kunst i Köpenhamn, Musée du Luxembourg i Paris, Göteborgs konstmuseum, Nationalmuseum, Prins Eugens Waldemarsudde, Kalmar konstmuseum, Nordiska museet, Thielska galleriet, Norrköpings konstmuseum, Bonniers porträttsamling, Nordiska museet, Metropolitan Museum och Malmö konstmuseum, . 

Carl Larssons väg i Södra Ängby, Stockholm, är uppkallad efter Carl Larsson.




#Article 202: Ceinturejärnvägen (115 words)


Ceinturejärnvägen (franska La Petite Ceinture ”Det lilla bältet”), en järnvägslinje som omsluter Paris likt en ringlinje.

Sista passagerartåget gick 1934 men större delen av banan ligger kvar. En karta över Paris visar ser en järnvägslinje, som i princip följer de yttre boulevarderna och den nya motorvägen runt staden.

Banan började anläggas 1851 och 1867 var bältet igenknäppt. Banans längd var 34,2 kilometer och det fanns 31 stationer längs linjen. Enligt de gamla tidtabellerna tog hela resan runt 1 timme och 40 minuter. Anledningen till att den byggdes var att transportera folk och varor på ett snabbare sätt men det fanns också i tankarna att den skulle användas för militärtransporter vid händelse av en ny revolution.

 




#Article 203: Carl Gustaf Pilo (1202 words)


Carl Gustaf Pilo, född 5 mars 1711 på gården Göksätter nära Nyköping, död 2 mars 1793 i Stockholm, var en svensk konstnär och porträttmålare.

Carl Gustaf Pilo var son till målaren Olof Pilo (eller Pijhlou) (1668–1753) och Beata Jönsdotter Sahlstedt. Hans far jobbade på 1690-talet på Drottningholms slott som målare, men blev sedan lantbrukare i Nyköpingstrakten där han köpte ett litet hemman Göksäter i Runtuna socken. Hans farfar härstammade från Polen och farfadern hade inflyttat till Sverige under Karl X Gustavs krig.

Som tolvåring skickades Pilo till Stockholm för att där bli lärling hos yrkesmålaren Kristofer Christman. Pilo blev gesäll hos Christmans son med tiden, och efter det reste han runt i Tyskland. Två år senare, år 1736, återkom han till Sverige. Därefter studerade Pilo vid Konstakademien och för porträttmålaren Olof Arenius (1700–1766) samt vidare i Tyskland, där han utvecklade sin konst. Han påverkades av fransk konst och kanske mest av holländaren Rembrandt. År 1737, när han var 26 år gammal, reste han till Skåne och stannade där i tre år. I Skåne fick han arbete som porträttmålare och målade den skånska adelns porträtt. Sedan reste han till Köpenhamn och kom i tjänst hos danska kungahuset, där han målade en rad porträtt av kung Fredrik V och drottning Louise. Här utvecklade Pilo en ny ljusbehandlig, som till stor del bygger på motsättningen ljus och skugga. Färgen blev alltmer djup och varmt lysande. Åren 1740–1772 var han bosatt i Danmark.

I Köpenhamn utnämndes han till hovmålare, professor och direktör för Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn. 1741–1745 var han teckningslärare i kadettkåren och 1747 blev han hovmålare vid det danska hovet, och året efter även professor vid en gammal anrik konstskola. Från den danska kungafamiljen överhopades Pilo med porträttbeställningar. I Danmark utförde han ett antal porträtt, bland annat av kung Fredrik V och drottning Juliana Maria av Braunschweig-Wolfenbüttel samt de kungliga barnen. Mellan åren 1748–1763 målade han sammanlagt 57 porträtt enbart av Fredrik V, sexton av porträtten var i helfigur och fyra till häst. Av drottningarna Louise, Juliana Maria och Caroline Mathilde målade han flera porträtt. Under Kristian VII:s barn- och ungdomstid målade han dessutom flera målningar.

Bland Pilos porträtt av den danska kungafamiljen märks särskilt hans framställning av prinsessan Sofia Magdalena, som sedermera blev Gustav III:s drottning. De porträtten är målade i ljusgrönt och silverskimrande toner och figuren dyker fram ur det hemlighetsfulla ljusdunkel, som var utmärkande för den store holländske 1600-talsmålaren Rembrandt, enligt professor Carl Gustaf Laurin.

År 1756 blev Pilo medlem i Akademie der bildenden Künste Wien, konstakademien i Wien. Tre år senare, år 1759 utsågs den svenske miniatyrmålaren Martin Mijtens den yngre till hovdirektör för akademin. Akademien i Wien hade bildats år 1692 som en privatakademi. Tretton år senare, år 1769, blev Pilo medlem i Ryska konstakademien i Sankt Petersburg. Den Ryska konstakademien grundades 1757 med namnet De tre ädla konsternas akademi. Namnet ändrades till Den kejserliga konstakademien av Katarina den stora och hon lät uppföra en ny byggnad som stod klar 1789. Den byggnaden ligger mitt emot Vinterpalatset vid Nevas strand i Sankt Petersburg.

Vid Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn var Pilo professor och 1771 valdes han till dess direktör för två år. Den danske statsmannen Johann Friedrich Struensee blev samma år, 14 juli 1771, utnämnd till geheimekabinettsminister, med fullmakt att utfärda kabinettsorder under kungligt sigill och utan kungens personliga underskrift, så att han i själva verket blev enväldig. Under Johann Friedrich Struensees makt hade akademin en jobbig tid ekonomiskt och de utländska konstnärerna sågs med oblida ögon. Struensee hade doktorsgrad och var livmedikus för de kungliga, de som Pilo hade målat porträtt av, och Struensee blev anvisad bostad på Christiansborgs slott.

Efter Gustav III:s statskupp i Sverige år 1772 blev danskarna avogt inställda mot svenskar. Pilo kände sig trakasserad och begärde avsked. Han fick en liten årlig pension från Det Kongelige Danske Kunstakademi, men utvisads samtidigt från Danmark. Han flyttade då till Helsingborg, men då hans försök att få tillbaka sin anställning i Köpenhamn misslyckades bosatte han sig 1775 i Nyköping. Inte heller Gustav III hade någon sysselsättning efter hans ankomst till Stockholm. När Carl Gustaf Pilo bosatte sig i sin barndomsstad Nyköping hade han två år tidigare blivit ledamot av akademin i Stockholm och fick 1774 en årlig pension av kungen.

Efter sin återkomst till Sverige utsågs Carl Gustaf Pilo till direktör vid Konstakademien i Stockholm i december 1777. Pilo tillträdde inte denna befattning förrän tre år senare och behöll den sedan i tretton år till sin död 2 mars 1793, han blev 82 år gammal. Akademien hette då Kongliga Målar- och bildhuggarakademien och det var först år 1810 som akademien fick namnet Kungliga Akademien för de fria konsterna. Gustav III hade skrivit de första stadgarna år 1773 med den franska konstakademien som förebild. Det sena 1700-talet räknas som Konstakademiens första guldålder, då den tidens stora konstnärer var invalda som ledamöter och då konstnärerna även undervisade. År 1780 blev Johan Tobias Sergel invald som ledamot i Konstakademien och blev professor vid akademien. Det sägs att Johan Tobias Sergel hyste stor aktning för Pilo. Följande har sagts om Carl Gustaf Pilo: Till sitt väsen var han manlig och allvarlig, som konstnär blygsam och flärdlös, enligt Nina Ringbom på Historiesajten.
 

Gustav III sökte upp Pilo med uppdraget att måla kungens kröning. Pilo försökte avsäga sig det, för han hade ju inte varit med vid kröningen och hade aldrig tidigare målat en gruppbild. Men kungen var envis och han ville ha en motsvarande målning, en pendang till Ehrenstrahls på Drottningholms slott av Karl XI:s kröning och Gustav III ville att Pilo skulle måla den. 1776 beställde dock Gustav III en tavla av sin kröning till kung, vilket hade ägt rum flera år tidigare. Pilo antog till slut uppdraget och under åren 1782 till 1793 arbetade han med tavlan, utan att bli helt färdig, arbetet förblev ofullbordat.

Höjdpunkten i Pilos konst är den väldiga, men ofullbordade målningen av , som hänger på Nationalmuseum. Målningen, som är 3 meter hög och 5,3 meter bred, är Pilos kanske yppersta arbete och ett mästerverk i svensk konst. Kompositionen är väl avvägd, koloriten glänsande harmonisk samt de individuella porträtten briljant utförda. Om man studerar tavlan den noga där man på flera ställen på målningen upptäcker flera dubbla ansikten. Därtill experimenterade Pilo med asfaltsfärg, vilket gör att tavlan uppvisar många större sprickbildningar. Färgerna har därför genomgått kraftiga förändringar, men målningen ger ändå en god uppfattning om Pilos storhet som konstnär.

Pilo bör räknas till våra främsta målare och var särskilt skicklig som kolorist, där man ser spår och inflytande från den venetianska skolan och från Rembrandt. Många av hans tavlor utstrålar festivitas; detta gäller framför allt den stora kröningstavlan. Pilos betydelse i svensk konsthistoria kan också utläsas i att Postverket vid tre tillfällen använt målningar av Pilo som motiv vid frimärksutgivning. Till Pilos 250-årsdag år 1961 utgavs en detalj ur kröningstavlan.

Carl Gustaf Pilos far Olof Pilo (1668–1753) var målare och lantbrukare och hans bror Jöns Pilo (1707–1793) arbetade som var porträttmålare, bland annat finns flera porträtt av präster i hans produktion.

Pilos väg i Södra Ängby är uppkallad efter konstnären. 

Pilo finns representerad vid bland annat Norrköpings konstmuseumStatens Museum for Kunst, Länsmuseet Gävleborg,
Postmuseum, Nordiska museet, Hallands konstmuseum, Konstmuseet Sinebrychoff och Museum Vest.




#Article 204: Cricket (1802 words)


Cricket eller kricket är ett bollspel som utövas mellan två lag med vardera elva spelare. Cricket har spelats sedan åtminstone 1500-talet, och utvecklades till nationalsport i England under 1800-talet. Det är i dag en populär sport i många länder i Brittiska samväldet och i Sydafrika och spelas i de flesta europeiska länder.

Cricket spelas på en stor ovalformad gräsplan i vars centrum finns en rektangulär cirka 20 meter lång gräsfri yta. Det ena lagets deltagare skall var och en vara slagman och som sådan försöka åstadkomma så många poäng som möjligt. Poängen räknas som runs, och innebär att slagmannen med ett slagträ skall slå till cricketbollen ut på planen och därefter löpa utefter den gräsfria ytan till den andra ändan utan att brännas. Det andra lagets deltagare ska försöka bränna ut slagmännen och begränsa antalet runs. Under en match turas lagen om att slå och kasta.

Professionell cricket spelas i endagsmatcher om 20 eller 50 overs per lag, med sex godkända kast i varje over. VM i cricket spelas som endagsmatcher över 50 overs. I internationella så kallade testcricketmatcher möter lagen varandra i matcher som varar i upp till fem dagar. Regelverket administreras av International Cricket Council (ICC) och Marylebone Cricket Club (MCC). 

Sporten utövas på en oval gräsplan som kan vara av olika storlekar, vanligen med en diameter om 137–150 meter. I mitten av planen finns en cirka 20 meter lång gräsfri yta som kallas pitch. I båda ändar av denna yta finns en grind (wicket) placerad som består av tre lodräta träpinnar (stumps) och två mindre pinnar (bails) som ligger vågrätt ovanpå dem. En spelare (kastare) från det kastande laget (utelaget) kastar en cricketboll (solid boll tillverkad av kork och läder) från den ena grinden mot den andra. Framför vardera grind är en slagman ur det andra laget (innelaget) placerad för att försvara grinden. Slagmännen är utrustade med varsitt solitt slagträ tillverkat av trä, vanligen vitpil. En av utelagets spelare är grindvakt och är placerad bakom den grind mot vilken kastaren kastar. Övriga spelare ur det kastande laget är placerade ute på den ovala gräsplanen. Dessa skall fortast möjligt leverera slagna bollar till grindvakten eller direkt mot grinden. På planen finns också två, ofta hattförsedda domare.

Många slagmän spelar med hjälm, speciellt om de möter en kastare som kastar på fart. Hjälm är dock inte obligatoriskt men slagmännen spelar alltid med benskydd och handskar. Grindvakten har hjälm och handskar. Övriga spelare spelar oftast utan skydd, men har ibland hjälm.

Två lag med elva spelare vardera turas om att slå eller kasta. Innelaget har bara två spelare (slagmän) på planen samtidigt. De står placerade framför varsin grind som skall försvaras. En av dessa (aktiv slagman) ska möta kastarens boll och försöka slå denna ut på planen och hindra den från att träffa grinden bakom honom. De båda slagmännen ska springa mellan grindarna efter det att den aktiva slagmannen slagit bollen ut på planen, och innan någon av det kastande lagets spelare lyckas fånga bollen och kasta tillbaka den på grinden eller till grindvakten. Slagmännen turas på så sätt om att vara aktiva slagmän. Om de lyckas nå grindarna utan att bli brända tilldelas slagmännens lag poäng. Man räknar poängen i runs, och målet för det lag som slår är att göra så många runs som möjligt. Om slagmannen lyckas slå bollen så att den landar utanför planens gräns tilldelas laget sex runs. Om han slår bollen så att den först landar på planen för att därefter studsa eller rulla ut över planens gräns får laget som slår fyra runs.

Innings kallas den period under vilken ett lag är innelag (slår). Målet för det lag som kastar bollen är att slå ut (bränna) samtliga slagmän utom en i motståndarlaget. Lagen byter då plats, vilket också sker om det inte längre är möjligt att ta igen det andra lagets försprång i runs. När en slagman bränns kallas det för en wicket och slagmannen får därefter inte delta i den aktuella spelomgången utan ersätts med en ny slagman. Det mest direkta sättet att ta en wicket är att bollen kastas så att slagmannen missar den och den träffar grinden, så att pinnarna ovanpå den ramlar ner. En slagman kan också bli utslagen om han slagit bollen så att en av spelarna i det kastande laget fångar bollen direkt i luften, innan den träffar marken. Om slagmannen missar bollen och den träffar benskydden eller någon annan kroppsdel och domaren anser att bollen skulle ha träffat grinden utdelas också en wicket (detta kallas leg before wicket, eller lbw). Om någon av slagmännen börjar springa mot den motsatta grinden och inte hinner över en linje i nivå med denna med sitt slagträ innan utelaget lyckas träffa grinden med bollen så att minst en av de två små träbitarna faller ned, tilldelas utelaget också en wicket.

En cricketmatch är indelad i overs. En over utgörs av sex (godkända) kast, varefter kastare byts och ny kastare kastar mot den andra grinden. Innelaget försöker att löpa taktiskt så att kastaren i möjligaste mån ställs mot den bättre slagmannen. Målet för varje lag är att ta fler runs än motståndarlaget och att bränna ut slagmännen så att bara en återstår. Vid spel om ett begränsat antal overs vinner det lag som erhållit flest runs. I Testcricket skall vinnande laget ha flest runs och dessutom ha bränt ut motståndarnas slagmän två gånger. Annars slutar matchen oavgjord.

Ett cricketlag består av elva spelare. Beroende på spelarens färdigheter räknas han som antingen slagman eller kastare. En spelare som är bra både på att kasta och slå kallas all-rounder. Sådana spelare är sällsynta bland elitspelare som hellre fokuserar på någon av sina färdigheter. Grindvakten har en nyckelroll för utelaget. 

Kastaren (på engelska bowler) kan välja att kasta på fart (fast bowling) eller med skruv (spin bowling). Fart är mer chansartat då slagmannen får mer kraft och lättare kan slå många runs. Samtidigt är det lättare att bränna ut slagmannen. Att kasta med skruv är ett bra sätt att se till att slagmannen inte lyckas åstadkomma runs. Kast med skruv innebär dock att det blir svårare att bränna ut slagmannen. Vanligtvis byter man taktik under matchen. Oftast är det lagkaptenen som bestämmer hur man skall kasta.

Grindvakten (på engelska wicket-keeper) är en av utelagets spelare som är placerad strax bakom grinden mot vilken kastaren kastar. Han har till uppgift att fånga bollar som slagmannen missat, och kan då förhindra en run eller genom att med bollen slå ner grindens överliggande bails bränna ut slagmannen om denne är på väg mot motsatt grind. Han är också i position för att ta en boll som nuddat slagmannens slagträ innan bollen studsat. På så sätt kan han också bränna slagmannen.

Det finns alltid två slagmän (på engelska batsmen) på planen. När en av de två blir utslagen ersätts han av en ny slagman. Spelordningen bland slagmännen bestäms av lagkaptenen. Man kan inte byta slagman under tiden som han spelar.

Det finns olika former av cricket. De populäraste formerna är:

Endagsmatcher spelas oftast i 50 overs var av båda lagen eller tills ett lag har vunnit eller bränt ut det andra laget. Endagsmatcherna spelas med färgglada dräkter och en vit boll. VM i cricket, som arrangeras vart fjärde år, spelas i endagsformat. 2011 spelades VM i Indien och 2015 i Australien och Nya Zeeland. VM 2019 kommer att spelas i England och Wales.

Testcricket spelas under tre till fem dagar med vita dräkter och röd boll och har inga begränsningar gällande overs. Istället får varje lag spela två innings vardera, om inte ett lag har fler runs efter en innings än vad det andra har efter två. Endast de tolv bästa landslagen är idag kvalificerade för att spela testmatcher.

Liknande regler som för testcricket men då andra lag, vanligen klubblag som i cricket ofta representerar geografiska områden, spelar dessa matcher kallas de för Första klass-matcher. Ett exempel på detta är de inhemska ligorna i länderna med test-status.

Twenty20 cricket, förkortat T20, är den nyaste formen av cricket och spelas med 20 overs per lag. En match är då över på ca tre timmar.

Ursprunget till cricket är oklart. När spelet etablerades som vuxensport under 1600-talet, hade liknande spel under flera hundra år spelats av barn och ungdomar i Kent och Sussex. Spelet omtalades i skrift första gången 1597 i ett rättegångsprotokoll rörande en skolegendom i Surrey, där det framgår att man spelat krecket på ägorna åtminstone sedan mitten på 1500-talet. I en ordbok från 1611 beskrivs cricket fortfarande som ett ungdomsspel.

Under 1600-talets politiskt oroliga första hälft spelades cricket sparsamt i England, och sägs någon period till och med ha varit förbjuden (under Oliver Cromwells regering), även om direkta bevis för detta saknas. Under århundradets sista årtionden etablerades spelet och vadslagning på lagen tilläts. Sponsring av lagen förekom första gången under 1700-talet, framförallt genom adeln och företagare. Bland bidragsgivare märks hertigen av Richmond. Spelresultat rapporterades också ofta i pressen. Under århundradet spreds spelet i England och därifrån till Karibien, Indien och Australien. Under 1800-talet började man spela cricket också i Nya Zeeland och Sydafrika.

Skrivna regler för spel som påminde om cricket tycks ha förekommit sedan åtminstone 1727, men först 1744 gavs de första reglerna ut som Laws of Cricket. Dessa reviderades ett antal gånger under 1700-talet, och 1787 grundades Marylebone Cricket Club som alltsedan dess ansvarar för regelverket. Ursprungligen skulle bollen rulla på marken mot grinden, varvid slagmannen använde en klubba som påminde om en bandyklubba. Detta ändrades 1760, då bollen i stället började kastas som i dagens cricket, även om kastet legaliserades först under 1860-talet.

Under 1800-talet grundades de flesta klubbar som är verksamma idag. Den första av dessa var Sussex CCC. År 1844 spelades den första landskampen i cricket (mellan USA och Kanada), och 1859 reste ett engelskt proffslag över till Nordamerika för turneringsspel. Under 1877 spelades de första Test-matcherna mellan ett engelskt och ett australiskt lag och 1899 etablerades Sydafrika som tredje Test-nation.

Säsongen 1900 beslöt man att varje over skulle spelas om sex bollar, vilket gäller än i dag. Man prövade i vissa länder, däribland England, att spela om åtta bollar per over, men återgick efter andra världskriget till sex bollar, vilket gäller enligt regelverket som reviderades 2000.

Under 1930-talet blev Indien, Västindien och Nya Zeeland Test-nationer, och Pakistan följde efter andra världskriget. Senare har Sri Lanka, Zimbabwe, Bangladesh, Irland och Afghanistan anslutits. Efter andra världskriget har Englands tidigare dominans bland cricketspelande länder brutits och ersatts av lag från Västindien och Asien. Säsongen 1969 spelades i England första gången internationella endagsturneringar i cricket (Limited Overs Cricket eller One-Day Cricket), vilket blivit en stor framgång. De främsta turneringarna är Friends Provident Trophy och sedan 1975 VM i cricket, men i England fortlever också i mindre skala de äldre County-turneringarna.

I juni 2001 infördes en officiell rankinglista avseende testturneringar, och 2002 kom en motsvarande lista för endagsturneringar.




#Article 205: Christer Themptander (150 words)


Christer Themptander, född 23 maj 1943, Stockholm är en svensk målare, tecknare och grafiker. Han är sonsons son till statsminister Robert Themptander och sedan 1968 gift med Inger Fredriksson.

Christer Themptander har sedan slutet av 1960-talet med humor och skärpa i ord och bild, kommenterat sin tid. Han var med i kretsen kring tidningen PUSS. Han uttrycker sig oftast med hjälp av collage och fotografier. Förutom utställningar har han publicerat böcker, såväl konstböcker med politiska och poetiska bilder samt barnböcker.

Christer Themptander är en konstnärerna bakom Nationalgalleriet.

(Tomas Larsson i Östersunds-Posten)

(Arbetaren 34/2005)

Hans affischkonst visas bland annat på vandringsutställningen och på webbplatsen Proggens affischer. Ett av hans projekt var Kontakt sökes, som ställdes ut i nya olika versioner bland annat på Nationalgalleriet och på restaurang Prinsen i Stockholm samt var på turné runt om i Sverige med Riksutställningar. Christer Themptander är representerad vid bland annat Nationalmuseum och Moderna museet.




#Article 206: Clownen luktar bensin (105 words)


Clownen luktar bensin var ett svenskt humorprogram i Sveriges Radio P3, som startade med en show på Mosebacke 1998. Under hösten 2002 avslutades serien med en 8 program lång direktsänd festavslutning, live från Boulevardteatern.

Gruppen som gjorde programmet bestod av Simon Norrthon, Malin Cederbladh, Tova Magnusson-Norling, Figge Norling, Kalle Westerdahl, Ulf Friberg och Sylvia Rauan samt Mikael Syrén. Ljudtekniker var Fredrik Stålne. Själva definierade de sin humor som ganska rå och svart och att det är svärtan och musikvalet som grundlagt programmens popularitet. Bland annat innehöll programmet en följetong med fristående avsnitt där naturfilmaren Bo Landin, känd från TV4, parodierades i återkommande inslag om bäversafari.




#Article 207: CMYK (338 words)


CMYK är en färgmodell för fyrfärgstryck. Förkortningen står för de i den subtraktiva färgblandningen använda primärfärgerna Cyan, Magenta och gul (Yellow), med tillägg av svart (Key colour) för tillräcklig svärta.

CMYK-modellen används vid blandning av färg som läggs på papper eller annat material, det vill säga synliggörs genom reflekterat ljus där de återgivna färgerna beror på absorption av delar av det reflekterade ljusets färgspektrum. Till exempel ger en blandning av gul färg, som absorberar blått, och magenta, som absorberar grönt, en röd färg. Detta kallas subtraktiv färgblandning. Vid tryckning förutsätter detta att de olika färgskikten är transparenta.

Som bildbetraktare kan man därutöver, som i alla bilder, uppleva en typ av optisk färgblandning, på engelska i detta fall kallad additive-averaging mixing (till skillnad från additive mixing, additiv färgblandning), då tillräckligt närliggande färgpunkter upplevs som en samlad färgpunkt i en tredje, blandad färg. För att åstadkomma ett stort färgomfång (colour gamut) i bilden använder trycktekniken en kombination av subtraktiv blandning, där punkterna överlappar varandra, och optisk blandning, där olikfärgade punkter trycks bredvid varandra. 

I teorin skulle en blandning av lika delar av de tre primärfärgerna cyan, magenta och gul bli svart, men i praktiken blir det en mörkgrå ton. För att få god svärta, och god skärpa i text, så används vid tryck även svart färg. Ett ekonomiskt motiv för den fjärde färgen är att det går åt mindre bläck att återge mörka ytor när man tillför svart och därmed använder mindre av de tre andra färgerna.

Europaskalan är en färgstandard för offsettryck enligt CMYK-systemet.

Till exempel TV- och datorskärmar arbetar däremot med emitterat ljus och visar färger i RGB-modell, med den additiva färgblandningens tre primärfärger: rött, grönt och blått. En bild skapad i datorns RGB-modell måste därför omarbetas till en CMYK-bild inför utskrift, vilket ofta sker automatiskt genom skrivarens mjukvara, men för vissa tryckarbeten bör man själv förbereda en färdig CMYK-bildfil.

Det finns färgsystem för tryck med fler än fyra primärfärger. Bland annat:

En processfärg är en färg som skapas genom att CMYK-färgerna cyan, magenta, gul och svart blandas.




#Article 208: Chanson (180 words)


Chanson är ett franskt ord som betyder visa, sång. Sedan 1800-talet betyder ordet i Frankrike både folkliga visor och varieté- och kabarévisor samt även tonsatta, mer seriösa, dikter. Tidigare förekom även benämningen chansonett på en lite mer lättsam visa. 

En klassisk chanson ackompanjeras i huvudsak av dragspel, fiol eller piano. Musiken spelar dock en underordnad roll och fokus ligger istället på själva sångtexten som traditionellt sett brukar kännetecknas av komplicerade ordlekar och poetiska utspel, oftast om kärlek eller med mer burleska teman i centrum. Denna typ av chanson är den typ som kallas Chanson réaliste, och växte fram på 1880-talet.

Dryckesvisor i genren, kallas för chanson à boire. Genren har hämtat inspiration från många områden, opera, varieté,  madrigal, traditionella trouvère-sånger och nu senast från jazz. I sin tur har den gett inspiration till brasiliansk musik. 

Tidigare former som chanson de geste och chanson courtoise kan även räknas in i genren. Dessa kunde dock vara helt utan musik och avsedda att läsas, snarare än sjungas. En speciell rysk variant finns även - rysk chanson. 

Idag kallas genren i Frankrike chanson française.




#Article 209: Charles Messier (166 words)


Charles Messier, född 26 juni 1730 i Badonviller, Kungariket Frankrike, död 12 april 1817 i Paris, Kungariket Frankrike, var en fransk astronom.

Messier var först medhjälpare åt Delisle, sedan marinastronom och akademiker, upptäckte flera nya kometer (bland annat Lexells komet 1770) och publicerade många astronomiska och meteorologiska avhandlingar. 

Messiers stora astronomiska intresse var kometer. För att skilja på kometer och andra störande diffusa himmelsobjekt gjorde han en katalog över de som var orörliga. Denna katalog innehöll ursprungligen 45 objekt, numrerade i den ordning som de upptäckts. Messiers slutliga katalog innehöll 103 objekt som långt efter hans död utökats till 110 objekt, då man kunnat påvisa att han har haft kännedom om de resterande. Messiers katalog kom att bli den första över nebulosor och diffusa himmelsobjekt, som paradoxalt nog används ännu i dag av astronomer, trots att det ursprungliga syftet var att eliminera störande element vid sökandet efter kometer.

Messier invaldes 1769 som utländsk ledamot nummer 69 av Kungliga Vetenskapsakademien.

Asteroiden 7359 Messier är uppkallad efter honom.




#Article 210: Claus av Nederländerna (212 words)


Prins Claus von Amsberg (född Claus Georg Wilhelm Otto Friedrich Gerd von Amsberg), född 6 september 1926 i Hitzacker, Niedersachsen, Tyskland, död 6 oktober 2002 i Amsterdam, Nederländerna, var drottning Beatrix av Nederländernas make från 1966 till sin död.

Hans far ägde en stor farm i dåvarande Tanganyika (nuvarande Tanzania) från 1928 fram till andra världskrigets utbrott. Detta innebar att Claus von Amsberg tillsammans med sina systrar fick bo hos sina farföräldrar på en herrgård i Niedersachsen under en stor del av sin barndom. Ganska tidigt blev han medlem av Hitlerjugend och värvades 1944 av den tyska armén, men togs tillfånga av amerikanerna innan han kom ut i egentliga strider. Efter kriget studerade han bland annat juridik i Hamburg.

Han tog tjänst inom tyska UD och var stationerad bland annat i Santo Domingo och Elfenbenskusten innan han kom tillbaka till Bonn, Västtysklands dåvarande huvudstad. Claus träffade Beatrix 1964 vid bröllopet mellan Moritz av Hessen och Tatjana av Sayn-Wittgenstein-Berleburg.

Vid bröllopet 1966 förekom stora demonstrationer på grund av hans tyska ursprung och tidigare medlemskap i Hitlerjugend. Så småningom vann han dock holländarnas förtroende och var mot slutet av sitt liv mycket populär. Han dog svårt märkt av Parkinsons sjukdom och cancer 2002. Han led under stora delar av sitt liv av återkommande depressioner.




#Article 211: Charles Lachs (205 words)


Charles Georg Lachs, född 5 juli 1879 i Örebro, död 15 november 1972 i Maria Magdalena församling, Stockholm, var en svensk konstnär. Han var framförallt verksam i Stockholm där han utförde stads- och landskapsmotiv från Södermalm samt resten av staden med omnejd.

Charles Lachs föddes 1879 i Örebro som son till bryggmästare Friedrichs Lachs och Fredrika Lorentzon. Familjen bedrev bland annat bryggeriverksamhet i Ystad, Örebro, Stockholm och New York. Morbror till Alice Rasmussen. 

Lachs studerade vid Tekniska skolan 1894-1897 och Konstnärsförbundets målarskola 1900 samt han deltog privat i Axel Tallbergs etsningskurs. Han företog en studieresa till USA 1901 och till Tyskland 1907. Han gifte sig med Ellen Lindelöw från Bjärtrå socken i Ångermanland.

Charles Lachs intresserade sig tidigt för det Stockholm som under hans levnadstid stod under stark förändring. Som teknik behärskade han såväl oljemålning som etsning.

Lachs Stockholmsmotiv innefattade ett stort antal äldre hus och gårdar, inte minst från Södermalm, inklusive anspråkslösa mindre kåkar i stadens dåtida arbetarkvarter och utkanter. Något som senare oavsiktligen skulle få kulturhistorisk betydelse. Dessutom utmärker sig väderkvarnar som motiv bland avbildningarna.

Han delade ateljé med bland annat Ivar Arosenius i början av 1900-talet och senare med John Bauer.

Lachs är representerad på bland annat Kungliga biblioteket och Stockholms stadsmuseum. 




#Article 212: Collie (561 words)


Collie är en hundras från Skottland i Storbritannien. Den räknas till vallhundarna och brukshundarna, men är vanligast som sällskapshund. Collien har hört till de populäraste hundraserna i flera länder. I dag har populariteten minskat och rasen är liten i förhållande till hur stor den var under 1960- och 70-talen.

Colliens ursprung är skotska vallhundar av lantras liknande dagens border collie. Upphovet till namnet collie tros vara att en fårras med svarta huvuden kallades colley sheeps och hundarna som vallade dem för colley dogs. Colley är härlett ur engelskans coal (kol). En annan teori är att namnet kommer från det gaeliska ordet cuilein, med tilltalsformen culyie, som betyder valp.

På målningen ovan syns en sobelfärgad gårdshund av fårhundstyp med hängande öron, inte helt olik dagens collie.

Första gången Scotch Sheep Dog ställdes ut var 1860 i Birmingham och med det började rasens popularitet också att öka, bland annat med stor hjälp av drottning Viktoria (1819-1901) och hennes uppfödning av korthåriga collies. Avel för att få fram de vackraste hundarna tog fart och rasen förädlades relativt snabbt till en vacker showhund snarare än den robusta arbetande hund den tidigare varit.

Den största förändringen skedde mellan åren 1870 och 1880 och det har funnits spekulationer om hur engelsmännen lyckades göra om collien så snabbt och om ifall setter och borzoi bidragit till colliens nya utseende. Några belägg för främmande inkorsning finns inte, däremot vet man ungefär vilka lantcollies av okänd härstamning som ligger till grund för dagens collie. Dessa är inte fler än ett tiotal hanhundar och fyra - fem tikar som var och en bidragit med olika egenskaper, till exempel lång nos, högt ansatta, övervikta öron och välformad bepälsning. 1895 började man i stamboken skilja på korthårig och långhårig collie.

Även om det idag inte startar många collie på bruksprov är det arbetet som är deras bakgrund i Sverige. Collien var den första importerade bruksrasen och 1905 blev collien lanserad som sanitetshund, d.v.s. räddningshund. Rasens bakgrund som vallhund gjorde att den passade utmärkt som tjänstehund; den var lättlärd, följsam och hade en exteriör som gynnade den i arbetet. De entusiaster som främst verkat för sanitetshundväsendet var kapten Eric Liliehöök och fanjunkare A. Ottergren. Den förre köpte sina hundar Barry och Nellie, färdigdresserade från Tyskland, medan Ottergren fick sin King Boy från Danmark.

Under första världskriget användes hundarna bland annat av den brittiska armén och deras uppgift var att leta upp sårade och leda sjukvårdspersonal till dem. Dess behagliga sätt har också gjort den populär som sällskaps- och familjehund, vilket den till största delen används som idag.

Det som benämns som tydligast i standarden är colliens vackra, snälla och drömmande uttryck. Colliens kroppsbyggnad är rektangulär, och colliens trav ska inte påminna om någon av de övriga i brukshundgruppen. Rasen har sitt alldeles speciella och karaktäristiska rörelseschema, vilket med sin lätthet snarare liknar rävens trav. I likhet med denne är collien en singletracker - den sätter i snabb trav fötterna nära varandra, vilket är normalt för denna typ av travare.

Collien finns i tre färger och två hårlag. Färgerna kallas sobel, trefärgad och blue merle. Hårlagen är långhårig och korthårig. Mankhöjden för en hanhund är 56–61 cm och mankhöjden för en tik är 51–56 cm. Collien ska ha tippade öron enligt rasstandarden. En tredjedel av örat ska tippa fram medan två tredjedelar ska stå upp. 

Den mest kända collien på film och TV är Lassie.




#Article 213: Carl-Gustaf Lindstedt (555 words)


Carl-Gustaf Lindstedt, född 24 februari 1921 på Kungsholmen i Stockholm, död 16 januari 1992 i Stockholm, var en svensk skådespelare, komiker och revyförfattare, far till skådespelaren Pierre Lindstedt.

Lindstedt växte upp på Kungsholmen i Stockholm, där det numera finns en gata uppkallad efter honom. Han började spela amatörteater hos Unga Örnar och SSU. Han träffade Gunnar Knas Lindkvist och Nils Ohlson och 1942 bildade de trion Tre Knas, en crazygrupp som blev populär genom sångsketchen Det ringer, det ringer, som utgavs på grammofonskiva. Tre Knas roade publiken i folkparkerna och 1946 engagerades trion av Gösta Bernhard och Stig Bergendorff till Casinorevyn.

Lindstedt blev snabbt en av publikfavoriterna på Casino. Här träffade han Arne Källerud, som blev Lindstedts scenpartner i många revyer, filmer och radioprogram. Deras radioserie Räkna med bråk blev en stor succé i slutet av 1950-talet. 1957 startade Lindstedt och Källerud en egen teater: Nöjeskatten på Södermalm, Stockholm. Namnet syftade på den särskilda nöjesskatt som fanns vid denna tid. De drev teatern fram till 1963 med publiksuccéer som bland annat Fly mej en greve och Svenska Floyd. Flera av Lindstedts monologer och sketcher har blivit humorklassiker som fortfarande spelas i radion och finns återutgivna på CD, till exempel Bilskolläraren, Pip i luftrören och Är pappa hemma?.

Lindstedt filmdebuterade 1948 i Lilla Märta kommer tillbaka, sedan följde en rad filmlustspel som bland annat Hjälpsamma herrn, Suss gott och Janne Vängman och den stora kometen. Senare i karriären fick han tillfälle att visa sin bredd även som karaktärsskådespelare. Han gjorde en fin roll i Kjell Gredes Harry Munter 1969 och belönades med en Guldbagge för sin insats. Han medverkade i den samhällskritiska julkalendern Broster, Broster! 1971 och fortsatte samarbetet med Kjell Grede i den sorgliga filmen Klara Lust 1972. Han fick mycket beröm för rollen som kommissarie Martin Beck i Bo Widerbergs film Mannen på taket och som Willy Loman i En handelsresandes död i Widerbergs TV-uppsättning 1979. En annan minnesvärd rollprestation av Lindstedt är den svårt sjuke Primus Svensson i TV-serien Babels hus 1981.

Lindstedt blev med tiden så populär att han kunde presenteras med enbart förnamnet, uttalat med betoningen på Carl. Han fick TV-publiken att skratta som Gubben i lådan i Hylands hörna, som historieberättare i Pratmakarna och som maken i Teskedsgumman med Birgitta Andersson. År 1973 återförenades det gamla Casinogänget på Intiman där de spelade revy med stor framgång fram till 1980. På 1980-talet höll Lindstedt skratten igång på Vasateatern på Kungsgatan i stadsdelen Klara i Stockholm, där han spelade i långkörare som Spanska flugan (438 föreställningar), Gamle Adam, Leva loppan och Inte nu, älskling.

Han satte upp egna revyer: Carl-Gustafs nöjesmaskin och Carl-Gustafs lekstuga. Hans karriär kom att avslutas på Kungliga Dramatiska Teatern, där han spelade farfar i pjäsen Broadway nästa 1991, men avled under spelperioden.

Lindstedt tilldelades genom åren flera utmärkelser. 1974 erhöll han Teaterförbundets guldmedalj, 1980 fick han samma förbunds De Wahl-stipendium och 1987 fick han Carl Åkermarks stipendium av Svenska Akademien. År 1980 uttalade regissör Bo Widerberg i TV-programmet Här är ditt liv sin åsikt om att Lindstedt var Sveriges bästa aktör.

Carl-Gustaf Lindstedt gifte sig 1943 med Tully Johansson (1921–2003). Tillsammans fick de tre barn, Pierre Lindstedt (född 1943), Pia Lindstedt (född 1949) och Peggy Lindstedt (född 1958).

Han avled av en hjärtinfarkt och är gravsatt i minneslunden på Kungsholms kyrkogård.

 

 

 (julkalender)

 (julkalender)

 (animerad TV-serie) (röst åt gubben)




#Article 214: Carl Eldh (527 words)


Carl Johan Eldh, född 10 maj 1873 i Film i Uppland, död 26 januari 1954 i Stockholm, var under första hälften av 1900-talet en av de mest anlitade skulptörerna i Sverige.

Carl Eldh föddes i ett gruvarbetartorp i Söderskogen, Films socken i Östhammars kommun, någon kilometer från Dannemora gruva. Han växte upp under knappa omständigheter. Hans far var smed och det påverkade säkert sonens yrkesval. Vid 19 års ålder påbörjade han sin utbildning vid Tekniska skolan (Konstfack) i Stockholm.

Eldh var från början ornamentskulptör och verkade bland annat som sådan under renoveringen av Uppsala domkyrka på 1890-talet. Under studieåren i Paris 1897–1904 livnärde han sig bland annat som träsnidare. Målet var dock att få en skulptörutbildning i Paris, där skulptören Auguste Rodin inspirerade honom starkt. Vid världsutställningen 1900 i Paris representerade han Sverige med skulpturen Oskuld. Studierna vid Académie Colarossi gav resultat och 1902 fick han guldmedalj på Salongen för sina verk Modersorg och Linnea. Hans tidiga verk präglas av en mjuk, nästan besjälad form, bland annat i unga nakna gestalter, till exempel Ungdom, från 1911.

En kopia av Eldhs Wennerberg-staty avtäcktes den 30 april 1916 på Kaptensudden vid Djurgårdsbrunnsviken av prins Eugen och i närvaro av kronprinsessparet (Gustaf VI Adolf och Margareta av Storbritannien och Irland), Gunnar Wennerbergs anhöriga samt donatorn John Josephson med hustru Ellen. Däremot var upphovsmannen Carl Eldh inte närvarande.

Efter hand utvecklades Eldhs stil mot en kraftfull realism. Porträttbysten av kung Oscar II var den första i en lång rad offentliga porträtt av många av sin tids kulturpersonligheter. Här liksom i monumentalverken söker han sig mot en renare form, som exempelvis skulpturerna i stadshusträdgården vid Stockholms stadshus år 1923. Författaren (Strindberg), Poeten (Fröding) och Målaren (Josephson) är alla symboliska tolkningar av konstnärskapet. Större formlidelse finns i det Rodininspirerade Strindbergmonumentet i Tegnérlunden, Stockholm, från 1916, där Strindberg skildras som den vid klippan fjättrade titanen. Bronsen i Tegnérlunden kom på plats först 1942. Carl Eldh modellerade skulpturen Den unge Strindberg i skärgården till August Strindbergs 60-årsdag 1909. Den göts i brons och sattes upp utanför Carl Eldhs ateljémuseum i Bellevueparken 1968.

Kort efter sin hemkomst från Paris träffade han Elise Persson och 1907 föddes dottern Brita. År 1921 flyttade hustrun och dottern till Kalifornien för att förbereda vägen till den amerikanska marknaden. Carl Eldh stannade dock kvar i Sverige. Efter hans död 1954 fick dottern en viktig roll i etablerandet av det framtida museet.

Carl Eldh var vid sidan av Christian Eriksson och Carl Milles den mest anlitade skulptören i Sverige under första hälften av 1900-talet. Han arbetade ihop med en lång rad välkända svenska arkitekter som gärna anlitade honom som skulptör, bland annat Ivar Tengbom, Erik Lallerstedt och Ragnar Östberg. Av Ragnar Östberg fick Carl Eldh uppdraget att utsmycka stadshusträdgården med skulpturer.

Carl Eldhs största och sista fullbordade verk är Brantingmonumentet i högrelief på Norra Bantorget, Stockholm. Gipsmodellen blev klar 1942, men bronsen kom på plats först 1952. Monumentet beställdes redan 1935, men göts först 1947 på Herman Bergmans Konstgjuteri och avtäcktes den 2 juni 1952 under högtidliga former.

Eldh representerad vid bland annat Nationalmuseum, Moderna museet i Stockholm och Kalmar konstmuseum.

Carl Eldhs familjegrav finns på kyrkogården vid Kyrkhults kyrka i Blekinge.




#Article 215: Carl Adolf Boheman (482 words)


Carl Adolf Andersson Boheman, född 3 september 1764 i Jönköping, död 14 april 1831 nära Hamburg, var en svensk mystiker, frimurare, handelsman, hovsekreterare. 

Han var son till rådmannen Anders Bohman och Regina Katarina Schelle. I ungdomen anslöt sig Boheman till frimurarna, och blev bekant med en engelsman vid namn Stephen, som tillhörde ett mystiskt ordenssamfund. När hans trolovade, Stephens syster, dog, tilldelades Boheman en större summa pengar som hemgift i ersättning för det förlorade äktenskapet. Han flyttade därefter till Danmark i början av 1790-talet.

Det finns en legend om att Boheman skulle ha hjälpt till då Axel von Fersen d.y. försökte arrangera det franska kungaparets flykt undan den franska revolutionen, och att han då stal Marie-Antoinettes juvelskrin och på det viset berikade sig. Detta är sannolikt inte sant.

Boheman bodde i Danmark i ett hus som ägdes av prins Karl av Hessen, den danske kungens svärfar. På uppdrag av Karl arbetade Boheman för Sällskapet Avignons upplysta. Han besökte under detta arbete Sverige ett flertal gånger, och hertig Karl utnämnde under denna tid Boheman till hovsekreterare och tilldelade honom frimureriets högsta grad. Den som hjälpte Boheman i kontakterna med kungahuset var G. A. Reuterholm.

Efter att Reuterholm fallit i onåd for Boheman tillbaka till Danmark men återkom snart år 1802 och år 1803, då han genom hertig Karls försorg inrättade en svensk filial av Sällskapet Avignons upplysta. Hertig Karl och Hedvig Elisabet Charlotta, som båda intresserade sig för mystik, var båda före Gula Rosens tillkomst medlemmar i det hemliga ordenssällskapet D.E.L.U. (Det eviga ljusets utvalda, ibland uttytt som deus est lux universalis), och Boheman grundade år 1802 Sällskapet Gula Rosen som en adoptionsloge under från D.E.L.U. Boheman grundade orden utifrån Karl och Charlottas gemensamma önskan: under denna tid hade deras relation fördjupats genom deras gemensamma intresse för den ockulta vetenskapen. Det är okänt, men inte troligt, att Boheman verkligen fick tillstånd av D.E.L.U:s stormästare i Hamburg, Karl av Hessen i Schleswig, att inrätta logen Gula Rosen. 

Hertig Karl och Hedvig Elisabet Charlotta var medlemmar vid sidan av bland andra greve Erik Ruuth, dennes hustru Charlotte Wahrendorff, greve Magnus Fredrik Brahe och dennes hustru Ulrica Catharina Koskull och drottningens mor. 

Då han försökte inviga kungen, uppfattade denne sällskapet som ett centrum för oppositionell verksamhet. Gustaf IV Adolf hade blivit uppskrämd av rykten om att Boheman vore en illuminat som tillsammans med Karl av Hessen ville kullstörta frimurarna i Sverige. Ryktet härrörde från Gustaf Mauritz Armfelt, och motivet var möjligen hämndkänslor gentemot hertig Karl. Hertig Karl försökte rädda Boheman, men hotades av Gustaf IV Adolf med att förbjuda Frimurarorden om hertig Karl, som var frimurarnas stormästare i Sverige, inte uteslöt Boheman ur den. Han häktades, uteslöts ur frimurarorden, och landsförvisades på grund av landsfientlig verksamhet. Boheman utvisades även från Danmark och fick ta sin tillflykt till Tyskland.

År 1814 återkom han till Stockholm och yrkade på upprättelse och skadestånd. Han blev dock genast utvisad igen.




#Article 216: Charles Dickens (1025 words)


Charles John Huffam Dickens (), född 7 februari 1812 i Portsmouth i Hampshire, död 9 juni 1870 på Gad's Hill Place i Higham nära Rochester i Kent, var en brittisk författare och som sådan ansedd som en av de största engelskspråkiga och den mest framträdande romanförfattaren under den viktorianska eran.

Redan under sin livstid rönte Dickens författarkonst stor popularitet över hela världen och han prisades för sitt rika berättande och minnesvärda romanfigurer. Dickens skrev huvudsakligen följetongsromaner, en vid tiden vanlig form för skönlitteratur, vilka snart skulle bli ett stort antal kända och klassiska verk. Ett mått på Dickens popularitet är att ingen av hans romaner eller noveller någonsin har slutat tryckas i nya upplagor på originalspråket engelska.

Charles Dickens föddes 1812 i Portsmouth i Hampshire, där fadern var bokhållare i hamnkontoret. När Charles var nio år gammal flyttade familjen till London. Hans far fick emellertid ekonomiska problem, varpå familjen blev utfattig och fadern hamnade i gäldstugan. Charles, som då var i 12-årsåldern, fick hjälpa till att tjäna pengar. Som barnarbetare i en skokrämsfabrik fick han arbeta 12 timmar om dygnet, men lönen var så liten att han knappt hade råd att äta sig mätt.

Hans skolgång blev det inte mycket av, men som tonåring lärde han sig att stenografera. Det fick han stor nytta av när han senare, 1834, blev journalist. Som journalist rapporterade han från parlamentsdebatter och reste runt i Storbritannien för att bevaka valkampanjer för tidningen Morning Chronicle. Hans journalistik, i form av skisser som publicerades i tidskrifter från 1833, kom att utgöra hans första textsamling Sketches by Boz, som publicerades 1836 och ledde till att hans första skönlitterära alster debutromanen Pickwickklubben, gavs ut som följetong i tjugo månatliga episoder från och med mars 1836. Han fortsatte dock att bidra till och redigera tidskrifter under en stor del av sin litterära karriär.

Under 1842 reste han till USA med sin fru. Resan var framgångsrik trots hans stöd för slaveriets avskaffande. Han beskrev sin resa i den korta reseskildringen American Notes for General Circulation och den ligger också till grund för några av episoderna i Martin Chuzzlewit. Kort därefter började Dickens visa intresse för unitarisk kristendom, fastän han förblev anglikan, åtminstone till namnet, under resten av sitt liv. Dickens skrifter var fortsatt populära, särskilt En julsaga från 1843, den första av hans julböcker, som sägs ha skrivits på bara några veckor.

Efter att han kortvarigt hade bott utomlands, i Italien (1844) och Schweiz (1846), fortsatte Dickens sina framgångar med Dombey och son (1848), David Copperfield (1849–1850), Bleak House (1852–1853), Hårda tider (1854), Lilla Dorrit (1857), En berättelse om två städer (1859) och Lysande utsikter (1861). Dickens var också utgivare och redaktör för samt en stor bidragsgivare till tidskrifterna Household Words (1850–1859) och All the Year Round (1858–1870).

År 1856 hade hans popularitet möjliggjort för honom att köpa Gad's Hill Place, ett stort hus i Higham, Kent som hade en särskild betydelse för Dickens eftersom han hade gått förbi det som barn och hade drömt om att bo i det. Området var också platsen för en del av händelserna i Shakespeares Henrik IV, del 1 och Dickens uppskattade detta litterära samband.

Då Dickens förberedde framförandena av The Frozen Deep, en pjäs som han hade skrivit i samarbete med sin protegé Wilkie Collins, 1857 anlitade han professionella skådespelerskor för att spela de kvinnliga rollerna. Med en av dessa, Ellen Ternan, inledde Dickens ett förhållande. Det är okänt hurdant detta förhållande var, då både Dickens och Ternan brände varandras brev, men det var klart centralt för Dickens personliga och yrkesmässiga liv. Efter hans död mottog hon ett årligt underhåll från honom som gjorde henne ekonomiskt oberoende.

När Dickens separerade från sin fru 1858 var skilsmässa nästan otänkbart, särskilt för någon så berömd som han. Han fortsatte därför att bekosta ett hus åt henne under de följande 20 åren fram till hennes död.

Den 9 juni 1865 var Dickens inblandad i en tågolycka då han återvände från Frankrike för att träffa Ellen Ternan. Dickens lyckades undvika att uppträda vid undersökningen om olyckan, eftersom det skulle ha blivit känt att han reste tillsammans med Ellen Ternan och hennes mor, vilket skulle ha orsakat skandal.

Trots att Dickens inte skadades i tågolyckan återhämtade han sig aldrig helt och hans vanligtvis produktiva skrivande begränsades kraftigt. En stor del av hans tid upptogs av offentliga läsningar ur sina mest populära romaner. Under en läsningsturné i England 1869–1870 blev han sjuk och 9 juni 1870 dog han i sitt hem efter ett slaganfall. Han var då 58 år gammal och lämnade sin sista roman Mysteriet Edwin Drood ofullbordad.

Trots att hans egen önskan var att bli begravd i Rochester Cathedral begravdes Charles Dickens i Poets' Corner i Westminster Abbey i London.

Dickens stil är utsirad och poetisk, med ett starkt komiskt drag. Hans satirer över brittiskt aristokratiskt snobberi är ofta populära.

Personerna är bland de mest minnesvärda i engelsk litteratur, och deras namn är väl kända. Figurer som Ebenezer Scrooge, Fagin, Mrs Gamp, Charles Darnay, Oliver Twist, Uriah Heep, Micawber, Abel Magwitch, Pecksniff, Miss Havisham, Wackford Squeers och många andra är så välkända att andra författare har byggt vidare på deras historier.

De flesta av Dickens viktigaste romaner skrevs först i månatliga eller veckovisa avsnitt i tidskrifter som Master Humphrey's Clock och Household Words, och trycktes senare i bokform. Dessa följetonger gjorde historierna billiga och tillgängliga och användandet av cliff-hangers gjorde att många läsare såg fram emot varje ny episod. Dickens lyckades införliva denna episodiska stil i vad som ändå blev sammanhängande romaner.

Dickens tog också intryck av sina läsares åsikter. Eftersom han inte skrev kapitlen särskilt långt innan de publicerades kunde han observera allmänhetens reaktion och förändra historien beroende på denna. Dessa berättelser blev redan under Dickens tid omåttligt populära och bidrog till ökad popularitet för de tidskrifter han publicerade sina novellavsnitt inom.

Dickens romaner var bland annat samhällskritiska. Han var en skarp kritiker av fattigdomen och den sociala stratifieringen i det viktorianska samhället. Vid flera tillfällen uttalade han skarp kritik mot de sociala myndigheterna för den behandling fattiga barn utsattes för. Han lyckades få igenom en del förändringar i London, när det gällde barnhemmen.

(Förkortade och bearbetade översättningar ej medtagna nedan)




#Article 217: Danmark (4088 words)


Danmark, formellt Konungariket Danmark (danska: Kongeriget Danmark), är en konstitutionell monarki i norra Europa. Det egentliga Danmark gränsar till Tyskland i söder samt maritimt mot Sverige i öster och Norge i norr. Till Danmark hör, inom begreppet Rigsfællesskabet, även Färöarna och Grönland, båda med ett utvecklat självstyre. Danmark är administrativt uppdelat i 5 regioner och 98 kommuner sedan den 1 januari 2007. Danmark har cirka 5,8 miljoner invånare, varav en fjärdedel i huvudstaden Köpenhamn. 72 öar var bebodda den 1 januari 2008.

Danmark är en parlamentarisk demokrati där regeringen skall ha det danska parlamentets, Folketingets, förtroende för att få sitta kvar enligt grundlagen (Danmarks grundlag § 15).

Landet gick 1973 med i Europeiska gemenskaperna, vilken senare ombildades till Europeiska unionen. Färöarna valde dock att inte ansluta sig tillsammans med resten av Danmark, inklusive Grönland. Efter en folkomröstning utträdde Grönland ur EG 1985 på grund av dispyter om fiskerättigheter. Danmark är medlem i OECD, Nato, Förenta nationerna och många andra internationella organisationer, samt deltar i Schengensamarbetet.

Namnet Danmark härstammar från den germanska folkgruppen danerna som omnämns från 500-talet.

Daner återfinns första gången i skriftliga källor från 500-talet av Jordanes och Prokopios. Danerna var av allt att döma bosatta i nuvarande Danmark, som också skulle ha fått sitt namn efter dem. Stammens ursprung är dunkelt, och Jordanes påstående att den härstammar från svearna har inte något större källvärde. Första gången danskar och namnet Danmark nämns är i ärkebiskop Ansgars brev, skrivet någon gång mellan åren 834 och 865, samt i påve Nicolaus I:s bulla år 864 som stadfäster Ansgar som ärkebiskop och missionär för danskar och svenskar.

Därnäst ses namnet Danmark i samband med att den anglosaxiske kungen Alfred den store slog tillbaka danska vikingar vid Edington år 885, och 75 år senare är det belagt i Danmark på Jellingestenen. På vikingatiden skapade Knut den store ett välde runt Nordsjön. I det ingick stora delar av England och södra Norge, men Knut den stores välde överlevde inte sin skapare med många år och dess sönderfall markerar också slutet på landets vikingatid. Under medeltiden var landet omfattande, bland annat erövrades delar av Baltikum, Gotland och norra Tyskland under kungarna Valdemar Sejr och Valdemar Atterdag för det danska väldet.

År 1397 bildades Kalmarunionen av drottning Margareta I och hennes fosterson Erik av Pommern. Detta första försök att ena Norden i ett enda sammanhållet rike föll inte väl ut, då unionen var måttligt populär framförallt i Sverige, som också lämnade den med Gustav Vasas trontillträde 1523. I mitten av 1600-talet förlorade Danmark sin östra landsände Skåneland (Skåne, Halland och Blekinge) till den nya stormakten Sverige. Från Kalmarunionens bildande fram till 1814 ingick också Norge i det danska väldet. Efter 1814 blev de norska områdena Färöarna, Grönland och Island officiellt danska. Island blev en självständig republik 1944, och Grönland fick omfattande självstyre 1979.

Danmark ligger i Nordeuropa, mellan haven Östersjön och Nordsjön och har landförbindelse med Tyskland i söder och med Sverige i öst via Öresundsbron samt havsgräns i norr till Norge. Kungariket omfattar geografiskt också två självstyrande områden, Färöarna och Grönland.

Danmarks nordligaste punkt är Skagen (Skagens norra strand) vid 57° 45' 7 nordlig breddgrad, den sydligaste är Gedser (sydliga delen av Falster) vid 54° 33' 35 nordlig breddgrad, den västligaste är Blåvandshuk vid 8° 4' 22 östlig breddgrad och den östligaste är Østerskær vid 15° 11' 55 östlig breddgrad. Det är i skärgården Ertholmene 18 kilometer nordöst om Bornholm. Från öst till väst är det 452 km, från nord till syd 368 km.

Danmark består geografiskt av den mellersta och norra delen av halvön Jylland och 443 namngivna öar (1419 stycken över 100 m² (2005)). Av dessa är 72 bebodda (2008), där de största är Själland, Vendsyssel-Thy och Fyn. Ön Bornholm är belägen något öst om resten av landet i Östersjön. Många av de större öarna är sammanbunda med broar; Öresundsbron sammanbinder Själland med Sverige, Stora Bältbron sammanbinder Fyn med Själland och Lilla Bältbron sammanbinder Jylland med Fyn. Färjor eller små båtar sammanbinder med de mindre öarna. Största städerna är huvudstaden Köpenhamn (på Själland och Amager), Århus, Ålborg och Esbjerg (på Jylland) och Odense (på Fyn).

Landet är förhållandevis platt med små höjder där medelhöjden över havet ligger på 31 m och den högsta naturliga punkten är Møllehøj som mäter 170,86 m. Andra höjder i samma område sydväst om Århus är Yding Skovhøj på 170,77 m och Ejer Bavnehøj på 170,35 m. Ytan för innanhavet är: 210 km² (östra Danmark); 490 km² (västra Danmark).

Danmark består av 443 namngivna öar vilket resulterar i en lång kustremsa, 7314 km. En cirkel som omger hela Danmarks yta skulle ha en omkrets på bara 742 km. Andra kännetecken som visar det nära sambandet mellan land och hav är att ingen plats i Danmark är längre ifrån kusten än 52 km. Den totala landytan kan inte exakt fastslås då havet konstant eroderar och lägger till material längst kusterna och på grund av mänskliga förbättringsprojekt för att motverka erosion. På den sydvästra kustremsan av Jylland är tidvattnets nivå mellan 1 och 2 meter och tidvattensgränsen flyttas utåt och inåt på en 10 kilometers sträcka.

Enligt WWF kan Danmarks territorium delas in i två ekoregioner: den atlantiska blandade skogar och baltiska blandade skogar. Färöarna täcks av de boreala gräsmarkerna medan Grönland har ekoregionen Kalaallit Nunaat hög arktisk tundra och Kalaallit Nunaat låg arktisk tundra.

Danmark ligger i den tempererade zonen och klimatet är, på grund av vindarna, milt för breddgraden. Extrema väderförhållanden förekommer sällan då höga och branta berg saknas och ingen plats i landet ligger längre än 55 kilometer från kusten.

På grund av närheten till havet är temperaturskillnaderna mellan årstiderna förhållandevis små. Detsamma gäller också vanligen mellan olika orter. Under vintrarna finns dock liten nord-sydlig temperaturskillnad, men denna är under 1 graders differens. Kallast vintertid är det vanligen längs den jylländska höjdryggen (med några toppar på över 170 m ö.h.). Det finns även en antydan till öst-västlig skillnad. Sålunda är sydvästra Jylland (kring Esbjerg och syd därom) Danmarks mildaste område vintertid med knappt 1 plusgrad i dygnsmedeltemperatur (detta är dock ej lika milt som längs södra Norges västkust kring Bergen och Stavanger). Vårens första värmeböljor får Bornholm (och vissa andra östvända kuster vid Östersjön) mindre nytta av, då Östersjöns ytvatten tar lång tid på sig för att värmas upp. Grundare hav och fjordar värmst fortare upp. Och Nordsjöns ytvatten blir i allmänhet inte lika nedkylt som Östersjöns under vintern. Däremot kan Sønderjylland värmas upp rejält redan i april, om kontinenten är uppvärmd och vinden sydlig, eftersom vinden då inte behöver passera över hav (det är dock få dagar per år detta fenomen gynnar området).

I allmänhet är vintrarna milda och disiga (eller blåsiga) med enbart kortare perioder med snö, oftast i februari.

Stormar, inklusive snöstormar, kan slå till mycket kraftigt i det öppna och kustnära landskapet från oktober till februari. Medeltemperatureren för Köpenhamn under januari och februari är 0,0 °C. 

På sommaren är det behagligt varmt med dagstemperaturer kring drygt +20 grader. Sommarnätterna är mörkare än i större delen av Sverige, men milda. Dygnsmedeltemperaturen för Köpenhamn ligger på +17 grader. Minst någon gång under sommaren kan temperaturer över 30 plusgrader uppmätas. Rekordet är 36,4 grader i Holstebro, Jylland från den 10 augusti 1975.

På grund av de dominerande västliga- eller sydvästliga vindarna faller mycket nederbörd över landet. Danmark har i genomsnitt 170 regndagar per år (då det faller nederbörd någonstans i Danmark). Mest nederbörd faller perioden juli-november, och minst nederbörd faller perioden april-juni.

Nederbörden sommartid kommer främst i form av skurar.

Några få gånger har kylig luft från nordost tagit sig in över landet vintertid, vilket gör att temperaturen i vissa undantagsfall kan sjunka ned till under 25 minusgrader, eller, i extrema fall, under -30 grader. Rekordet är 32 minusgrader.

Det blåser stadiga väst- och sydvästvindar året om, vilka är den viktigaste förklaringen till det milda klimatet. Det relativt flacka landskapet är även hårt ansatt av kraftiga vindar. Ibland kan kraftiga orkanvindar, främst vintertid, lamslå områden på grund av nedfallna träd och nedrivna elledningar.

Den ursprungliga lövfällande skogen som bildades bland annat av björk, ek, alm och lind blev under flera århundraden av mänsklig aktivitet avverkad. Vid början av 2000-talet var bara omkring 12 procent av landets yta täckt med skog eller trädgrupper. I Jylland planterades barrskogar med gran och ädelgran i regioner som ursprungligen var hedområden. Det största sammanhängande skogsområde är Rold Skov.

På grund av de nämnda förändringar finns några djur som levde i Danmarks territorium inte kvar eller de blev mycket sällsynta, däribland brunbjörn, varg, älg och under en längre tid vildsvinet. Det största landlevande däggdjuret i Danmark är kronhjorten. Dessutom förekommer olika fladdermöss, fälthare och igelkott i större antal. I de danska havsområdena lever flera delfiner, tumlare och sälar.

Ungefär 300 olika fågelarter lever i landet eller besöker Danmark för längre tider under året. Särskilt fågelrika är kusterna och öarna. Typiska fåglar är hägrar, svanar och vit stork. Under årets varma månader ökar antalet fjärilar betydligt. Flera av dessa flyttar från Medelhavsregionen hit.

Olika fiskar som torsk, sill och rödspätta parningslekar i havet kring Danmark.

Danmark är en konstitutionell monarki och dess monark sedan 1972 är Drottning Margrethe II. I praktiken styrs dock landet av statsministern och regering, som är ansvarig för sina handlingar inför den lagstiftande församlingen Folketinget och ska sålunda ha sin parlamentariska grund (kunna bilda en stödjande majoritet) där. Sedan slutet av juni 2019 är Mette Frederiksen statsminister.

Val till Folketinget måste hållas vart fjärde år, men vanligen beslutar regeringen om tidigare val (nyval) innan dess. Om Folketinget lyckas genomföra en misstroendeförklaring mot regeringen tvingas den avgå. Danmark styrs oftast av minoritetsregeringar.

Förutom fastlandet hör ön Grönland och ögruppen Färöarna till Danmark, där även Margrethe är drottning. Öarna är dock självstyrande idag och styrs lokalt av statsministrar (Barður á Steig Nielsen på Färöarna och Kim Kielsen på Grönland).

Danmark är med i Europeiska unionen, OECD, Nato och Förenta nationerna samt flera andra internationella organisationer.

Den 5 juni år 2019 hölls det senaste valet till Folketinget. Här gick Dansk Folkeparti och Liberal Alliance starkt tillbaka, medan Venstre, Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti gick framåt. Statsminister Lars Løkke Rasmussen lämnade in regeringens avskedsansökan eftersom den borgerliga koalisationen förlorat majoriteten. Partiledaren för Socialdemokratiet, Mette Frederiksen, utpekades som ny statsminister.

Begreppet nyval existerar inte i Danmark. Statsministern ensam bestämmer när det skall vara val till folketinget. Den enda begränsningen är att det skall ske inom 4 år efter förra valet. Varje val är ett ordinärt val. Detta system gör att valrörelsen ofta blir mycket kort (3-4 veckor).

Ett danskt medborgarskap, statsborgerskap, innebär plikter: värnplikt, skatteplikt, skolplikt samt plikt att deltaga som nämndeman i rätten. Medborgarskapet ger rätten att deltaga i offentliga val samt att bli vald till offentliga ämbeten eller att bli statsanställd.

Ett danskt medborgarskap kan förloras:

Som i många andra länder kan den danska kvinnorörelsen historiskt uppdelas i en tidig period i början av 1900-talet som stred för rösträtt och erkännande av husligt arbete, och en senare period under 1960–1970-talet som krävde fri abort och att alla kvinnor borde gå på arbetsmarknaden. I jämställdhetsindex 2013 från Europeiska jämställdhetsinstitutet ligger Danmark på andra plats i EU, efter Sverige. I Gender Inequality Index från UNDP ligger Danmark på 4:e plats efter Slovenien, Schweiz och Tyskland. 1976 infördes en lag om lika lön mellan män och kvinnor. Lönegapet mellan män och kvinnor i jämförbara jobb är fortfarande 4-7 procent. Sedan 2012 är statsliga och privata företag förpliktade att definiera en politik för att öka antalet kvinnor i beslutsorgan. I den offentliga debatten diskuteras ofta lönegapet, villkoren för kvinnor bland invandrare, balansen mellan jämdställdhet, könsaktivism och politisk korrekthet (som ibland jämförs med den svenska situationen), diskriminering av män i kvinnojobb och villkoren för pojkar gentemot flickor i skolan.

Danmark strök officiellt homosexualitet från listan över sjukdomar 1981 och införde som världens första land registrerat partnerskap 1989. Sedan 2012 finns samkönat äktenskap, även i Folkekirken och de trosgemenskapena som har valt att erbjuda detta. Hälsoministern har planerat att stryka transsexualitet från sjukdomslistan 1 januari 2017. Sedan 2009 finns möjlighet för könsneutral definition i pass och sedan 2012 juridiskt könsbyte genom ändring av personnummer.

Danmarks försvarsmakt består av Hæren (armé), Hjemmeværnet (hemvärn), Søværnet (marin) och Flyvevåbnet (flygvapen) och styrs av en försvarschef som är underställd försvarsministern.

Det danska försvaret byggdes upp från grunden efter den tyska ockupationen under andra världskriget. Danmark fick hjälp av USA och andra allierade i Nato, och därför bestod mycket av den danska arméns materiel av utrustning som de allierade hade tillverkat under kriget. Först omkring 1950 började försvaret att nå den storlek som krävdes från Natos sida i alliansen mot östblocket. Däremot låg försvarsmaktens storlek under hela kalla kriget i underkant jämfört med Natos önskemål.

Sedan 1992 har 25 000 danska soldater stridit utomlands. Av dessa har 49 stupat i direkt samband med kriget.

Danmark var fram till den 31 december 2006 indelat i 13 amt (därutöver tre kommuner, som innehade samma uppgifter som amten). Dessa var i sin tur uppdelade i 270 kommuner (2006).

Den 1 januari 2007 genomfördes en ny administrativ reform som innebar att antalet kommuner reducerades till 98 genom sammanslagningar, samtidigt som de 13 amten avskaffades och ersattes av fem regioner. Regionerna som alltså har ersatt amten, har inte övertagit amtens rätt att uppbära skatter utan är istället beroende huvudsakligen av statsbidrag (kring 70 procent), men delvis också kommunbidrag (kring 30 procent). Statsbidraget står på skattsedeln som Sundhedsbidrag. Det är på 8 procent av inkomsten, undantaget avdrag. Från och med 2012 sänks bidraget med 1 procentenheter årligen tills det är borta från och med 2019. I stället ökas den vanliga inkomstskatten med 1 procentenheter årligen. 90 procent av regionernas budget är ämnad hälsosektorn. En omfattande nybyggnation av sjukhus med bättre geografisk lokalisering skall påbörjas.

Närmare om de nya kommunerna och om de nya regionernas budget finns på följande länkar:

Danmark är en marknadsekonomi med ett högteknologiskt jordbruk, modern industri [källa behövs], hög välfärd och en bra levnadsstandard [källa behövs], en stabil valuta [källa behövs] och ett stort beroende av handel med utlandet. Danmark är en nettoexportör av mat och energi, och har en bra betalningsbalans.

Den danska regeringen har lyckats mer än väl med att nå de ekonomiska mål som krävs för att delta i EMU:s tredje fas, det vill säga att delta i valutasamarbetet. Dock röstade de danska medborgarna i september 2000 nej till att införa euron. Den danska valutan är däremot ändå knuten till euron.

Förutom betydande olje- och gasfyndigheter i Nordsjön har Danmark nästan inga råvaror. Landet är självförsörjande med sand, lera, grus, salt, kalksten och krita. År 1970 hittade man olja och gas i den danska delen av Nordsjön och Danmark är en nettoexportör av olja och naturgas med en oljeproduktion på 376 900 fat/dag (2003) och en oljeförbrukning på 188 300 fat/dag (2003).

Visitdenmark är dansk turisms officiella turistorganisation. Huvudkontoret ligger i Köpenhamn. I Stockholm finns ett av de större utlandskontoren, med 9 personer som har till uppgift att få svenskarna att välja Danmark för sina semesterresor eller möten.

I Köpenhamn finns den interkontinentala flygplatsen Kastrup, Nordens mest trafikerade, med över 29 milj passagerare/år,  belägen ca sju kilometer från stadens centrum och helt nära Öresundsbrons fäste. Att höjden över havet är försumbar, omgivande terräng flack och banorna långa och välutrustade gör att Kastrup räknas till de säkraste flygplatserna i världen. Det finns tre banor: 04L/22R, 04R/22L samt 12/30. Bana 22L är utrustad med landningssystemet Instrument Landing System (ILS kategori 3), vilket innebär att flygplan (med rätt utrustning ombord) kan landa även om sikten är noll meter.

Många av passagerarna är från södra Sverige. Detta beror på att Öresundsbron ger bekväma anslutningar. Ett stort antal flygbolag har linjer till Kastrup; dominerande är SAS, vars trafik utgår härifrån. De två största av flygplatsens tre terminaler är avsedda för internationell trafik. En fjärde terminal var planerad att byggas men planerna lades i malpåse 2013. Under dagtid avgår ett flygplan varannan minut.

Kastrup har både en tunnelbanestation, varifrån man snabbt kan ta sig till Köpenhamns centrum, och en underjordisk järnvägsstation med bland annat direkttågförbindelser till hela södra och västra Sverige samt till Helsingör via Köpenhamns centrum.

Billund nära Vejle och Legoland är Jyllands största flygplats. Det finns även ett antal mindre trafikflygplatser i Danmark, bland annat i Ålborg, Århus och Roskilde samt på Bornholm.

Järnvägarna är förhållandevis väl utbyggda i Danmark. Järnvägsnätet når ut till de flesta delar av landet och banstandarden är relativt hög. Landskapet har medgivit anläggandet av raka banor, då problem som berg och sjöar saknas. Öarna har knutits samman först med tågfärjor vilka efter hand ersatts med broar. 
Det har även funnits järnväg på Bornholm.

Dock är mycket få linjer elektrifierade, och Danmark ligger i detta avseende långt efter övriga Europa. Före 1990-talet var det endast Köpenhamns S-tåg som var elektrifierad. I samband med, och strax före, invigningen av Stora Bältbron invigdes de första elektrifierade banorna. (Att en sträcka är elektrifierad innebär dock inte att all trafik på banan är elektriskt driven). Möjlighet att köra elektriska tåg finns på sträckorna Helsingör-Köpenhamn, Köpenhamn-Kastrup-Malmö och vidare, Köpenhamn-Ringsted-Odense-Fredericia-Padborg-Flensburg och vidare i Tyskland. Samt sträckan Sønderborg-Tinglev och Fredericia-Vejle.

En ny järnväg för hög hastighet (250 km/h) har byggts mellan Köpenhamn och Ringsted, inför den kommande Fehmarn Bältbron till Tyskland. Banan har en mellanstation, Køge Nord, strax nordväst om Køge (för byte till S-tåg och regionaltåg mot Roskilde). Banan öppnades 2019.

Nattågstrafiken från Köpenhamn har upphört.

Tågen går nästan uteslutande efter fasta minuttal. Frånsett de minsta lokalbanorna, vilka oftast är privatägda, så äger Banedanmark själva järnvägsnätet, medan DSB sköter persontågen utom på några linjer med upphandlad trafik. Tågtyper under DSB är Re-tåg (regionaltåg), vilka stannar på alla stationer, InterCity som stannar i städer samt IC-lyn (lyn = blixt), som bara stannar i större städer. I januari 2009 kom även Öresundstågen under DSB, dessa körs dock ekvivalent med Re-tåg i Danmark. SJ kör X2000-tåg till Stockholm. Tåg till Hamburg går via Fyn-Jylland.

Sedan sent 1960-tal har Danmark byggt upp ett motorvägsnät, från Hirtshals och Frederikshavn i norr till Rödby (på Lolland) och Padborg (på Jylland) i söder liksom från Esbjerg i väster till Köpenhamn och Helsingör i öster. Motorvägsnätet är sammankopplat med det tyska vid Padborg. Även Sveriges motorvägar är via Öresundsförbindelsen sammankopplade med det danska och därmed också det kontinentala europeiska motorvägsnätet.

Även övriga vägnätet är förhållandevis bra utbyggt och vägarna är bra underhållna. Även de mindre vägarna är i gott skick. Danska landsvägar är dock förhållandevis ofta smala och många gånger går de genom samhällena. Det finns många sträckor främst av det äldre vägnätet som är nära nog spikraka åtskilliga mil. Ett bra exempel på detta är gamla huvudvägen från Köpenhamnsområdet söderut mot Falster. Tillsammans med det flacka landskapet är den danska geografin präglad av öar samt på Jylland även av fjordar. Antalet broar och tunnlar är därför stort. Inrikes färjetrafik är fortfarande av stor betydelse inte bara till brolösa öar utan även på andra sträckor.  Dubbade vinterdäck tillåtna i Danmark men används bara i ringa omfattning.

Danmark har ca 5,8 miljoner invånare varav knappt en fjärdedel bor i Storköpenhamn. Omkring en tredjedel av landets befolkning bor inom Hovedstadsregionen (inte att förväxla med den nya Region Hovedstaden). Av 5 475 791 invånare (2008) bodde 3 010 443 väster om Stora Bält på en 32 772 km² stor landyta (befolkningstäthet: 91 per km²), 2 465 348 (45%) bodde på en 9 622 km² stor landyta (befolkningstäthet: 256 per km²) i Østdanmark.

År 2007 var 91,1% av Danmarks befolkning av danskt ursprung. Många utländska personer med europeisk bakgrund kommer från Sverige, Tyskland, Polen, Island, f.d Jugoslavien och Norge. Många personer med icke-europeiskt ursprung kommer från Irak, Libanon, Pakistan, Somalia och Turkiet.

Danmarks nationalspråk är danska, som är ett indoeuropeiskt, germanskt och nordiskt språk. Det danska språket är således närmast släkt med svenska, norska, färöiska och isländska. Danskan är så nära besläktad med svenska och norska att talare av språken utan större svårigheter kan förstå varandra. De tre språken bildar alltså ett skandinaviskt dialektkontinuum.

Det finns inget officiellt språk, men danska är lagstadgat som rättsspråk (i rättegångslagen) och sedan 1997 gäller också en rättskrivningslag som förpliktigar offentliga myndigheter att använda officie dansk rättstavning. I de självstyrande områdena Färöarna och Grönland gäller jämte danska färöiska respektive grönländska som officiella språk. Den tyska minoriteten i södra Jylland har ett eget skolsystem och andra institutioner där tyska används.

Invandrarspråken är främst turkiska, urdu, arabiska och somaliska.

Danske Kirkers Råd är den bredaste och största (kristet) ekumeniska organisationen i Danmark.

Följande registrerade trossamfund har, genom kunglig tillkännagivelse, fått rätt att utföra kyrkliga handlingar med civilrättslig giltighet (vigslar m.m.): Danska Baptistsamfundet, Metodistkyrkan, Mosaiska trossamfundet, Norska kyrkans församling i Kong Haakons Kirke i Köpenhamn, Reformerta kyrkan i Fredericia, Romersk-katolska kyrkan med omkring 35 000 medlemmar (0,6 procent), Rysk-ortodoxa kyrkan i Köpenhamn, St. Alban's English Church i Köpenhamn, Svenska Gustafsförsamlingen i Köpenhamn och Tysk-reformerta församlingen i Köpenhamn.

Sedan den nya äktenskapslagen 1970 registreras inte fler trossamfund. Istället stadgas (i § 16) att präster och andra andliga ledare inom ett egentligt trossamfund kan få vigselrätt. År 1999 utgav Kirkeministeriet riktlinjer för vilka kriterier som bör uppfyllas av sådana egentliga trossamfund. Dessa samfund får, förutom vigselrätt, skattebefrielse och rätt att anlägga egen begravningsplats. Trossamfund som erhållit dylikt godkännande är: Apostolsk kirke, asatroende, Bahá'í, Det Danske Missionsforbund, Frälsningsarmén, hinduismen, islam (över 3 procent av invånarna), Jehovas vittnen, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, Koptiska kyrkan, Pingströrelsen, sikher, sjundedagsadventister och flera andra.

Danmarks kultur är sammanflätad med Sveriges, inte minst därför att väsentliga delar av Sverige (Skåne, Halland, Blekinge) var viktiga danska områden fram till mitten av 1600-talet. Dessutom är danskar och svenskar folk med ett gemensamt ursprung som talar nära besläktade språk. Men samtidigt har Danmark i hög grad påverkats av sitt kontinentala läge, särskilt närheten till Tyskland och Nederländerna.

Danmark blev officiellt kristet omkring år 960 och fick därmed på allvar del i den samtida europeiska konsten och arkitekturen. De första kyrkorna var stavkyrkor, men snart byggdes kyrkor i sten efter europeiskt mönster. Domkyrkorna i Ribe och Viborg började uppföras i gråsten ca 1100. Domkyrkan i Lund (Danmarks första ärkebiskopssäte år 1104) – byggdes i sandsten efter tysk förebild (tegel).

Danmark beslutade sig för att satsa på television redan 1949/50, och reguljära sändningar startade 1953. Sändningarna spillde över till Sverige, vilket var en viktig faktor när Sverige till sist införde TV. Länge hade Danmarks Radio monopol och sände endast en kanal. Färg-TV kom runt 1970, men först 1980 sändes nyheterna (TV-Avisen) i färg. 1988 införde Danmark tillstånd att konkurrera med Danmarks Radio - först ut var Kanal 2, som enbart sände i Köpenhamnsområdet. Fart på den marksända konkurrensen blev det dock inte förrän staten införde en reklamfinansierad konkurrent till Danmarks Radio året efter, 1989, då TV2 startade rikstäckande sändningar från Odense, som också innehöll 30 minuters regional TV över hela landet.

Den 1 oktober 2009 gick Danmark över till digital TV, i motsats till Sverige sänds flertalet MUX:ar MPEG4-kodade, vilket gör att HD-TV nu kan tas in av alla som bara har en vanlig UHF-antenn för DVB-T-teknik (det vill säga eventuella analoga filter på äldre UHF antenner kan behöva tas bort). För de flesta räcker det med en bordsantenn. I Köpenhamnsområdet är följande kanaler mottagbara via antenn (TV-licens fungerar som i Sverige): DR1, DR2, DR HD, DR K, DR Update (nyheter), Kanal København, Hovedstadskanalen, TV2-Lorry samt en provkanal och en teckentolkningskanal. Dessa kanaler kan också tas in antingen med bordsantenn eller takantenn enligt ovan i större delen av Skåne samt eventuellt i Laholm-Halmstadstrakten.

Dessutom finns ett utbud med kabel-TV och betalkanaler likt bland annat Sverige. TV3, TV3+ och TV3 Puls ingår i samma koncern som svenska TV3, MTG. Kanal 4, Kanal 5 ,The Voice TV och 6'eren tillhör SBS TV som i Sverige också driver Kanal 5 och Kanal 9, SBS driver även flertalet reklamradio kanaler såsom Nova FM, Radio 100, Radio soft och The Voice. För mottagning från satelliter med parabolantenn gäller givetvis samma som för Sverige, så att till exempel invandrare kan ofta ta in sitt hemlands TV.

I Köpenhamnsområdet kan danskar ta in marksänd svensk TV och i landets södra delar kan man ta in tysk TV. Under tiden DDR existerade kunde man på vissa platser ta in tre västtyska (ARD, ZDF, N3) och två östtyska kanaler. Av danska TV-sändare finns två stycken hjälpsändare placerade utanför Danmark. En i tyska Flensburg och en i Landskrona.

Fotboll, cykel, simning, badminton och handboll är populära sporter. Danmark har även nått stora framgångar i bågskytte och segling. Det spelas även mer biljard än i Sverige, och man har nått framgångar i trevallars carambole vid flera tillfällen. Även amerikansk fotboll har växt fram mycket de senaste åren. Danmark har även en av världens bästa tennisspelare på damsidan, Caroline Wozniacki.




#Total Article count: 216
#Total Word count: 199097